En säkerhetsordning för 2000-talet

Fru talman! Jag är något intresserad av det som Lotta Nilsson-Hedström säger om genmanipulations- fri vård och av vad Lotta Nilsson-Hedström har tänkt sig, alltså hur hon har tänkt sig sin pionjärgärning här. Menar Lotta Nilson-Hedström att vi ska sluta använ- da penicillin, som ju framställs av genmodifierade organismer? Är det så att vi ska låta bli det och att Lotta Nilsson-Hedström har något annat att anvisa i stället? Ska vi använda insulin som inte är framställt ge- nom genmanipulation? Ska vi gå tillbaka, vilket är alternativet, till svininsulin? Hur fungerar det med tanke på vad Lotta Nilsson-Hedström sade om till- satsfria läkemedel? Då får vi ett läkemedel som har en genetiskt betingad tillsats som är artfrämmande för människan och ofta leder till reaktioner som är farli- ga. Är det detta vi ska göra? Vi ska alltså gå från att kunna framställa ett mänskligt insulin genom genma- nipulation tillbaka till ett läkemedel som har en till- sats av genetiskt betingad art som är främmande för människan? Ska vi också sluta använda de vanligaste formerna antibiotika eftersom de framställs genom genmanipulerade bakterier? Det är en intressant vinkling på framtidens sjuk- vård som Miljöpartiet här framhåller.

Fru talman! Vi har framför oss ett mycket omfat- tande motionsbetänkande om hälso- och sjukvård - mer än 260 yrkanden. Det visar att frågor om hälso- och sjukvård alltid är aktuella och alltid upplevs som viktiga. De får särskild nerv genom att hälsa, sjuk- dom, liv och död berör oss alla. När synen eller hörseln avtar, hjärtat inte riktigt orkar och vårt dagliga livssätt hotas vänder vi oss till vården. Då förväntar vi oss att vården fungerar och att man får vård när man behöver den. Om den inte fun- gerar i praktiken utan ett par års osäker väntan i kö är vad som erbjuds kommer de som kan att söka sig andra lösningar. Då blir den gemensamt finansierade vården bara en illa fungerande nödlösning för dem som inte har råd med annat. Att blunda för problemen, att bara skjuta till pengar med ena handen och ta bort med den andra och i övrigt fortsätta som förut, som regeringen gör, kommer att visa sig ha förödande effekter för svensk sjukvård. Den svenska sjukvården står dåligt rustad att möta framtidens krav. Underinvesterade sjukhus, vårdköer liksom den ofta flyende och utbrända personalen är typiska exempel på systemets otillräcklighet. Fru talman! Den offentliga sjukvården klarar inte sin viktigaste uppgift - att ge människor den vård de behöver när de behöver den. Trots att man betalt skatt för att få vård nekas man alltför ofta den behövliga vården. Det medför att ineffektiviteten och inhuma- niteten i dagens monopolsystem framstår allt tydliga- re och dess legitimitet med rätta ifrågasätts alltmer. Alltfler ser sig om efter andra lösningar. Det är fullt möjligt att köpa sig förbi köer och välja andra vårdutförare om man är beredd att betala en extra premie för en privat sjukförsäkring. Men bara den som har pengar kan köpa sig valfrihet och snabbare vård i socialdemokraternas sjukvård. Vad som ska vara en rättvis sjukvårdspolitik är i praktiken på grund av att socialdemokraterna värnat ett inef- fektivt monopolsystem en djupt orättvis politik. Det behövs betydande reformer för att sjukvården ska kunna uppfylla de krav människor har rätt att ställa. Mera pengar i dåliga system kommer inte att hjälpa. Det gäller att ge människor vård, inte att rädda sys- tem. Fru talman! Tas möjligheterna till vara kan sjuk- vården bli en högteknologisk och forskningsintensiv tillväxtmotor. Innovationer baserade på genetik, mik- robiologi och nanoteknik öppnar oanade perspektiv. Internationellt finns en optimism som visar sig i stor investeringsvilja i företag med kunnande inom medi- cinska områden. Vi har fortfarande chansen att ge förutsättningar för att svensk sjukvård ska bli en framtidsbransch. De problem vi ser i dag är inte sjuk- vårdens kris, utan det är systemets kris. Nya och stegrade krav på framtidens sjukvård kommer att ställas, inte minst genom IT- utvecklingen. Brister i olika nationella sjukvårdssys- tem kommer att bli tydliga, och vi måste tåla en jäm- förelse. En del av lösningen på det som blivit sjukvårdens kris kan vara att upphäva landstingets monopol och införa ett system som kan möta framtidens krav dels för finansiering, dels för produktion av sjukvård. I en modern sjukvård måste patienten få en starka- re ställning. I dag är hennes rättigheter bara politiska, indirekta och kollektiva. Det är ett skäl till att jag vill att alla medborgare ska omfattas av en obligatorisk hälsoförsäkring. Med en sådan följer pengarna pati- enten, som alltså styr resurserna och har möjlighet att aktivt välja god vård och välja bort dålig vård. Pati- enten får alltså en stark marknadsrätt. Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslår ska omfatta alla, oavsett betalningsförmåga eller hälsotill- stånd. Försäkringsmodellen innebär att sjukvårdens pengar öronmärks, och riksdagen fastställer försäk- ringens omfattning. På så sätt stärks patienten ytterli- gare, då hon får en stark civilrättslig ställning. De ekonomiska medel som tillförs hälsoförsäk- ringen ska tas från flera av de områden som berör vården och som vi redogjort för. Då kan resurserna utnyttjas bättre eftersom bedömningar görs utifrån ett helhetsperspektiv. Prevention, t.ex., stimuleras. Fru talman! En ökad mångfald och konkurrens måste bli viktiga delar i förnyelsen av vården. Det är stora välfärdsvinster inte bara genom ökad tillgäng- lighet och kvalitet utan också därför att resurser fri- görs genom bättre resursutnyttjande. Andra effekter är större lyhördhet för medborgarnas önskemål och förbättrad arbetsmiljö med bättre villkor för persona- len. De vårdanställda har efterhand fått allt mindre att säga till om, och inflytandet över den egna arbetssitu- ationen har minskat, samtidigt som de politiska be- sluten urholkat den professionella yrkesstoltheten. De flesta har dessutom inte haft möjlighet att gå över till andra arbetsgivare eller starta egen verksamhet därför att vården i praktiken bedrivs i monopolform. Man har skapat instängdhetens frustration. En ökad mångfald av vårdgivare skapar förutsätt- ningar för bättre lönebildning och för fler karriärvä- gar för de anställda. Det är absolut nödvändigt för att skapa den attraktiva arbetsmiljö som måste till för att vända kris till framgång. Fru talman! Jag anser alltså att det finns ett värde i att omfattningen av alternativa driftsformer ökar. Strävan ska vara att inom ramen för en gemensam finansiering öka människors valmöjligheter och öpp- na monopol för alternativ. En viktig del i ett sådant arbete måste också vara avskaffande av onödiga reg- ler som hindrar att nya verksamheter etableras. Fler yrkesgrupper, som sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker, ska kunna delta i en själv- ständig roll i egenskap av egna företagare. Fru talman! Det finns också stort behov av en för- stärkt och sammanhållen tillsyn i vården. Samma krav måste enligt vår uppfattning gälla oavsett om verksamheten bedrivs i privat eller offentlig regi. Vi anser att det är dags att bryta ut Socialstyrelsens till- synsdel och göra den till en självständig, oberoende verksamhet. Då finns det skäl att se om inte en sam- ordning kan ske med länsstyrelsens tillsynsansvar så att en effektiv fristående tillsynsmyndighet skapas. Fru talman! En offentlig tillsyn eller kontroll kan aldrig utgöra en tillräcklig garanti. Det krävs också att den enskilde har möjlighet att välja bort de alternativ som han eller hon uppfattar som mindre bra för att i stället välja till något som bättre svarar upp mot de egna behoven och önskemålen. Det är möjligheter som mångfalden i vår försäkringslösning ger. Fru talman! Vårdköerna har ständigt ökat sedan den tidigare vårdgarantin togs bort. På många håll i landet kan man få vänta mer än ett år på nödvändig operation eller behandling. Jag vill ta ett exempel. I Östergötland - ett s- landsting som har haft en rätt bra ekonomi och som anses vara relativt välskött för att vara ett landsting - får en kvinna som vänder sig till Universitetssjukhu- sets kvinnoklinik för att få en mottagningstid vänta 77 veckor för att få komma dit. Har hon t.ex. ett framfall, som kräver operation, får hon vänta 100 veckor till för att bli opererad. En stackars kvinna med livmo- derframfall får alltså vänta 177 veckor - tre år och fem månader. Hon får stå i kö för att få stå i kön för att bli åtgärdad! Det är otillständigt. Men socialministern vet på råd. Han skjuter till 1,25 miljarder för att få bort köerna. Då säger lands- tingsdirektören i Östergötland enligt tidningarna så här: "Det är förstås bra att vi får mera pengar. För Östergötlands del handlar det om ungefär 65 miljo- ner. Men det kan skapa förväntningar hos allmänhe- ten". Man baxnar! Så ser landstinget på köerna i vår- den. Man riskerar att någon stackars patient inbillar sig att han eller hon nu ska få behandling. Det är förskräckligt. Men var lugn. Det är inga nya pengar som social- demokraterna ger vården. Det är en illusion - det indiska reptricket i ny version. Det finns ingen anled- ning för de stackars patienterna att förvänta sig något av den socialdemokratiska regeringen, eller kan kan- ske Conny Öhman förklara vilka nya pengar det rör sig om? En ny och vidareutvecklad vårdgaranti måste till. På sikt bör den omfatta alla medicinskt motiverade diagnoser och utfästa behandling inom tre månader. Klarar inte det egna landstinget av det ska man kunna få vården utförd i ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare på hemlandstingets bekostnad. Med en vårdgaranti synliggörs den del av kostnaderna som köerna för med sig. Genom att inte ta emot patienter går sjukhusen och klinikerna miste om intäkter och uppmuntras därmed till att förändra verksamheten så att köer inte uppstår. I dagens Barometern såg jag att det i mitt eget hemlandsting, s-styrt, var 104 veckors väntetid bara för att komma till mottagning på kvinnokliniken. Sjukhuschefen säger att kliniken inte fungerar. Det är självklart att om det hade funnits en vårdgaranti hade man inte kunnat acceptera att en klinik inte fungerar och att man får vänta 104 veckor för att få komma till mottagning. Nu säger man dessutom att man kommer att få vänta längre eftersom personalen inte trivs. Det är en självklarhet att med en vårdgaranti hade klini- ken tvingats fungera - annars skulle den inte få några resurser - och patienterna hade hållits skadeslösa genom att de hade kunnat gå någon annanstans. Detta är skandalöst. En naturlig vidareutveckling är ju också att pati- enter som på sedvanligt sätt har fått behovet av ope- ration eller behandling fastställt här hemma ska kun- na åka utomlands och få den utförd om inte lands- tinget kan erbjuda sådan behandling inom de givna tre månaderna. För att korta köerna är det viktigt att alla resurser tas till vara. Det är därför bra att de borgerliga med stöd av Miljöpartiet har fått utskottsmajoritet för att läkare, tandläkare, tandhygienister och sjukgymnaster ska kunna få ersättning om de arbetar längre än till de är 67 år. Jag är glad, fru talman, att alltfler partier nu anser att alla patienter ska ha rätt till en förnyad medicinsk bedömning. Det är inte länge sedan vi moderater var ensamma om att föreslå detta. Nu väntar vi bara på att socialdemokraterna ska sälla sig till dem som tar patientens problem på allvar. För att vården ska bli en framtidsbransch måste arbetet i vården vara attraktivt. Då krävs för alla yr- kesgrupper möjligheter till utveckling. Yrkesinnehåll, karriärvägar, fortbildning och lönesättning behöver förnyas och utvecklas som viktiga delar av en perso- nalpolitik som kan attrahera unga människor. Fru talman! Jag anser och tror att många delar uppfattningen att oavsett var man bor i Sverige ska man kunna få en avancerad sjukvård inom rimlig tid. Vid svåra sjukdomstillstånd, som olyckor, akuta hjär- tinfarkter m.m., är snabba transporter och ett medi- cinskt omhändertagande direkt på plats eller under transporten avgörande för hur det ska gå, om man ska överleva. Tyvärr har regeringen visat mycket stor passivitet i arbetet med att åstadkomma ett samman- hängande ambulanshelikoptersystem som skulle ge de önskade effekterna. Nu måste det till andra tag, enligt min och många andras mening. Ett aktivare arbete måste till. Cancer är fortfarande med rätta en fruktad grupp av sjukdomar som orsakar cirka en fjärdedel av alla dödsfall. Frekvensen av cancer påverkas av befolk- ningsstrukturen då cancer till stor del är en ålderdo- mens sjukdom. Internationella cancerunionen och motsvarande organisationer på europeisk nivå re- kommenderar att alla länder utarbetar en plan för det framtida arbetet med cancerprevention, diagnostik, behandling och rehabilitering. Det är utifrån detta rimligt att åter studera vad såväl de förväntade sam- hällsförändringarna som förändrade behandlingsmöj- ligheter kan betyda för planering av cancersjukvård och cancerprevention i Sverige. En ny cancerutred- ning behöver helt enkelt göras. Fru talman! Sverige har hittills lyckats bra med att omsätta vetenskapliga resultat till diagnostiska meto- der och kommersiellt framgångsrika läkemedel. Nu finns det tecken på att vi sackar efter. Återväxten av forskare måste tillgodoses för att kreativa forsk- ningsmiljöer av internationell klass ska kunna upp- rätthållas. För att ge maximal kraft åt ansträngningar- na att verkligen ligga i den medicinska och biomedi- cinska forskningsfronten bör ett svenskt institut för medicin och hälsa skapas. Det ska fördjupa forsk- ningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening. I detta sammanhang bör myndighetsstrukturen inom de områden som berörs omprövas. Till slut, fru talman! Jag inledde med att tala om hur betänkandet visade på intresset för vården, hur nära inpå skinnet på oss vårdfrågorna kommer när vi själva blir sjuka och behöver vården. Det är därför med beklagande jag måste konstatera att den social- demokratiska majoriteten är helt ointresserad av att ge vården en chans att möta framtiden på ett bra sätt. Inga nödvändiga reformer signaleras. Allt ska vara som förut. Med fiktiva pengar försöker man förvända synen på människor medan man i verkligheten urhol- kar vårdens möjligheter att ge vård när det behövs. Det gör mig ont att behöva säga det, men Socialde- mokraterna framstår som ett sjukvårdsfientligt parti. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och står givetvis bakom alla våra övriga reservationer.

Fru talman! Hälso- och sjukvården är troligtvis ett av de områden i samhället som diskuteras mest oss människor emellan. De allra flesta, om inte rentav alla, har eller kommer att ha kontakt på något sätt med hälso- och sjukvården. För de flesta är också sjukvården en viktig del och en symbol för samhällets välfärd och trygghet. Det finns en stark tilltro hos människor till att det svenska sjukvårdssystemet är effektivt och håller en god kvalitet. Det är en tilltro som vi i Vänsterpartiet anser vara ganska väl grun- dad. Men det här sagda betyder inte att det inte finns brister och allvarliga problem som vi måste arbeta med och komma till rätta med. Många patienter har tyvärr fått erfara långa väntetider, överbeläggningar, underbemannade avdelningar och brister i tillgäng- ligheten. Tillsammans med rapporter om en sviktande sjukvårdsekonomi och långsiktiga problem med för- sörjning av kvalificerad personal ser vi att dessa pro- blem kan bli ett hot mot målsättningen att ge god vård på lika villkor till hela befolkningen. Vårdbehoven kommer inte att minska i framtiden. Med en befolk- ning där andelen äldre växer och med ständiga fram- steg på forskningens område ökar behoven av vård och förväntningarna på att olika medicinska åkommor går att åtgärda. Det finns mycket positivt i denna utveckling, men vi måste vara beredda att satsa resur- ser och fatta beslut om inriktning och prioriteringar för att kunna möta behov och förväntningar. 90-talet innebar stora nedskärningar på olika ni- våer i den offentliga sektorn. Det gällde inte minst inom vården. Det är därför alldeles nödvändigt att nu när behoven är så uppenbara och möjligheterna fak- tiskt finns tillföra vården mer resurser. Som ett led i detta läggs förslag fram i den ekonomiska vårpropo- sitionen där regeringen tillsammans med Vänsterpar- tiet och Miljöpartiet vill satsa 1,25 miljarder kronor till sjukvården från 2002 för att förbättra tillgänglig- heten. Utöver detta flyttas 400 miljoner kronor av de s.k. Dagmarpengarna till de generella statsbidragen för landstingen. Dessa medel är ytterligare en för- stärkning utöver de 9 miljarder som det beslutades om hösten 2000 till primärvård, äldreomsorg och psykiatri och som nu har börjat löpa. Jag har sagt det tidigare från den här talarstolen, men jag tycker att det tål att upprepas: Detta är viktiga tillskott till en mycket arbetstyngd sjukvård, men Vänsterpartiet är angeläget om att betona att det kan behövas ytterliga- re tillskott framöver. Jämförelsen visar att vårt land fortfarande använder en relativt låg andel av BNP till vården, trots att svensk sjukvård står sig väl vid en jämförelse med andra länders sjukvårdssystem. Vänsterpartiet är övertygat om att det blir nödvändigt att vården höjer sin andel av BNP på sikt. Vänsterpartiet verkar för en sjukvårdspolitik som ska garantera god vård på lika villkor för hela befolk- ningen, precis som det står i hälso- och sjukvårdsla- gen. Det ska vara en rättvis sjukvårdspolitik där prio- ritet ges åt de svårast sjuka. Vi kan konstatera att den prioriteringsordning som riksdagen har ställt sig bak- om kräver ett aktivt förhållningssätt från oss politiskt valda och ansvariga. Vi behöver fortlöpande följa, debattera och värdera vad som händer i takt med att den medicinska utvecklingen och forskningen går framåt. Om det demokratiska inflytandet inte vidmakt- hålls utan lämnas över till en ökad privatisering och därtill kopplade privata sjukvårdsförsäkringar kom- mer prioriteringar att ske utifrån ekonomi och inte vårdbehov. Det finns sjukhus som har ansett sig ha överkapacitet inom t.ex. den ortopediska kirurgin i Stockholm som har velat träffa avtal med privata försäkringsbolag. Samtidigt kan vi konstatera att det inom det här verksamhetsområdet i Stockholm på andra ställen finns mycket långa väntetider. Nu har det inte blivit något beslut i det här fallet, men det finns all anledning att vara mycket vaksam på ut- vecklingen. De patienter som riskerar att drabbas är oftast mycket utsatta och många gånger äldre. Om en sådan utveckling får ta fart menar Vänsterpartiet att prioriteringsordningen kan komma att vara i fara. En förstärkning av resurserna till vården kräver också en bättre arbetsmiljö för de stora personalgrup- per som under en rad år fått bära konsekvenserna av nedskärningar och omorganisationer. Detta har bidra- git till en ökad ohälsa bland vårdpersonalen genom framför allt stressrelaterade sjukdomar. Det, menar vi, är en mycket allvarlig utveckling. Tillsammans med det stora rekryteringsbehov som finns är detta nyckelfrågor för vårdens framtid. Det finns inga enkla lösningar på de här proble- men. För oss är det dock givet att resurser och perso- nalutveckling är viktiga delar för att bryta denna trend. Teamarbete som bygger på inte minst lokala initiativ och erfarenheter som är grundade underifrån är viktigt både för patienter och för personal. Vänsterpartiet vill understryka vikten av betän- kandets skrivningar att utbildningsplatserna för läkare och sjuksköterskor utökas från 2002. Samtidigt vill vi betona vikten av att också tänka på de stora och mycket viktiga personalgrupper som arbetar med omvårdnad, som undersköterskor och vårdbiträden. Här behövs snara åtgärder som underlättar för många fler att söka sig till och kvarstanna i de för vården centrala omvårdnadsyrkena. Det handlar inte minst om utvecklingsmöjligheter och lönefrågor. Vänster- partiet kommer att återkomma i frågor som rör om- vårdnadspersonalens situation. Fru talman! En framsynt hälso- och sjukvårdspo- litik tar också sikte på att förhindra sjukdomar och skador bland befolkningen. Ett brett förebyggande hälsoarbete är utomordentligt viktigt och besparar den enskilde lidande och samhället vårdresurser. Det är viktigt med en helhetssyn på vården. Det är bra om patienten så långt möjligt kan få stöd och hjälp i sin hemmiljö. Den tekniska utvecklingen inom vården genom t.ex. telemedicin öppnar för stora möj- ligheter att öka vårdens tillgänglighet. Det kan inte minst innebära stora vinster för glesbygdens befolk- ning. När tillståndet för patienterna är akut och det fö- religger svår sjukdom måste det också finnas en kva- lificerad och tillgänglig akutsjukvård. Vi vet att den tekniska utvecklingen ställer stora krav på avancerad utrustning. Den mest kvalificerade akutsjukvården bör därför samlas till relativt få sjukhus, också för att personalen ska kunna upprätthålla sin kompetens. För att detta ska bli en fungerande vårdkedja ställs det också krav på kompletterande närsjukhus och välut- rustad ambulanssjukvård. Vi menar att denna utveckling till stor del är posi- tiv. Det kan dock finnas en risk att den ökade specia- liseringen leder till att patienterna inte ses i sitt soci- ala sammanhang. Det är en utveckling som måste motverkas bl.a. genom en trygg bassjukvård nära patienten och hemmiljön. Detta är naturligtvis inte minst viktigt när det gäller vården av våra äldre. Vi kan konstatera att vården blir alltmer avance- rad. Det kräver att det finns ett väl fungerande kvali- tetssystem. I dagarna har Socialstyrelsen publicerat en undersökning av beslut inom Hälso- och sjukvår- dens ansvarsnämnd där det framgår att anmälningarna inom hälso- och sjukvården enligt lex Maria inte fullt ut fungerar som tänkt. I 10 % av besluten borde lä- karna själva ha gjort anmälan, enligt Socialstyrelsen. I en av Vänsterpartiets reservationer har vi påpe- kat vikten av att utveckla risktänkande och riskanaly- ser inom vården. Det finns anledning att fundera över erfarenheter också från andra områden. Ett sådant område kan vara verksamheten med medicinskt an- svariga sjuksköterskor inom den kommunala hälso- och sjukvården. Fru talman! Kvinnors hälsa är ett område som be- höver uppmärksammas mer än vad som sker i dag. Trots att Vänsterpartiet och många andra länge har påtalat jämställdhetsfrågor finns det fortfarande stora skillnader när det handlar om kvinnor och män i sjukvården. Det gäller inte minst forskning och läke- medel. Margareta Söderström, distriktsläkare och forskare i allmänmedicin, har granskat forskningsan- sökningar och funnit att det fortfarande finns studier som görs uteslutande på män trots att sjukdomen drabbar båda könen. Hon framhåller att det fortfaran- de lever kvar myter om att män är en homogen grupp medan kvinnor inte anses vara det. Det är bara ett exempel. Vi har också för inte så länge sedan upp- märksammats på att äldre kvinnor tenderar att få billigare och äldre läkemedel än män. Vi menar att den bristande jämställdheten i vården måste åtgärdas. Nu pågår det emellertid en rad arbeten på det här området, såsom framgår av betänkandet. Vi i Väns- terpartiet utgår från att de kommer att leda till kon- kreta förbättringar i jämställdhetshänseende. I annat fall avser Vänsterpartiet att återkomma. Fru talman! Det är av avgörande vikt att ytterliga- re steg tas för att verkligen sätta patienterna i fokus. De är ju på alla sätt de verkliga huvudpersonerna i vården. Därför har vi i Vänsterpartiet motionerat om att inrätta en särskild patientombudsman, fristående från sjukvården, dit patienter kan vända sig med kla- gomål och få hjälp att få sitt ärende prövat i rätt in- stans. Fru talman! Ett område som vi måste fortsätta att arbeta med och förbättra är tandvården. Vänsterparti- ets inställning, som vi markerat i ett särskilt yttrande, är att vi oförtrutet måste fortsätta med att förstärka tandvårdsförsäkringen. På sikt är det vår mening att ett högkostnadsskydd måste införas. Nu pågår en utredning kring tandvårdsstödet. Ett delbetänkande har nyligen avlämnats, och det kommer ett slutbetän- kande längre fram. Detta vill vi avvakta. Det innebär inte att vi inget gör på det här områ- det. I vårbudgetpropositionen föreslår regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet att tillföra tandvården ytterligare 200 miljoner per år från 2002 utöver de satsningar som har beslutats sedan tidigare. Det görs alltså satsningar, men det är Väns- terpartiets mening att vi måste gå vidare. Det är ett faktum att klassamhället nu börjar synas i munnen, och det är oacceptabelt. Fru talman! Det är viktigt med en nyanserad de- batt om hälso- och sjukvården som inbegriper de stora problem som finns och som måste åtgärdas. Men en nyanserad debatt kräver också att de stora kvaliteterna i svensk sjukvård lyfts fram, vilket alltför sällan görs. Det finns en god grund att bygga på. De viktigaste hörnstenarna i det bygget är den engagerade och kunniga personalen. Vården måste därför i än högre grad genomgå en demokratisering framöver. Det gäller inte minst de kvinnor och män som i dag arbe- tar som vårdbiträden och undersköterskor och oftast är närmast patienterna. Personalen måste därför till- sammans med patienterna få ett större inflytande. Det är en utveckling som inte gagnas av fler ovanifrån påförda omorganisationer och systemskiften. Fru talman! Vänsterpartiet står givetvis bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 2 och 7.

Fru talman! Rolf Olsson säger att hälso- och sjuk- vårdslagen måste uppfyllas när det gäller behandling på lika villkor osv. Det tycker jag är en riktig inställ- ning. Men tycker Rolf Olsson att den gör det i dag, när man alltså kan få vänta 100 veckor för att få komma till undersökning och sedan ytterligare runt 100 veckor för att få någonting gjort? Är det att upp- fylla hälso- och sjukvårdslagen? Det här är speciellt intressant just med tanke på att Rolf Olsson flera gånger framhåller att han är emot privata verksamheter i sjukvården generellt sett. Tror Rolf Olsson att den dam som jag talade om, som står och väntar först i 77 veckor för att komma till mot- tagningen och sedan i 100 veckor för att bli opererad, tycker att det är bra att inte kunna gå till en privat vårdgivare, att inte kunna gå till någon annan när vården inte fungerar? Är det att uppfylla hälso- och sjukvårdslagen att agera på det sättet? Och tror Rolf Olsson att alla är nöjda med att vi säger att vi ska lösa det med prioriteringar? Prioritera betyder faktiskt att man sätter något annat före. Man väljer bort någon. En liten dam blir bortvald och får inte vård, men det ska hon inte få för då skulle vi tvingas släppa in det privata eller ge människor möj- lighet att välja och röra på sig och det ska de inte göra. Det räcker, tycker Rolf Olsson möjligen, att säga att vi ska uppfylla hälso- och sjukvårdslagen. I praktiken gör vi det inte.

Fru talman! Leif Carlson! Jag problematiserade ju kring hur vi fullt ut ska kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagen. Jag tycker naturligtvis att vi i huvud- sak gör det, men det finns problem och det finns en risk att vi i förlängningen, om inget görs, kan komma att inte leva upp till lagen. Därför tillskjuts också medel i vårbudgetpropositionen - just för att öka tillgängligheten för patienterna. Därför har det också tidigare tillförts 9 miljarder under fyra år - för att ta bort de problem och de flaskhalsar som har funnits i framför allt primärvård, psykiatri och äldreomsorg. Jag tror att det är åtgärder som kommer att öka till- gängligheten och att vi på det viset på sikt undanröjer faran att vi inte ska kunna leva upp till hälso- och sjukvårdens viktiga skrivningar om god vård på lika villkor för hela befolkningen.

Fru talman! Vilka resurser som tillförs är jag mycket spänd på och väntar svar från Conny Öhman som kan reda ut det. Jag kan bara säga att det kanske vore bra om Rolf Olsson tänkte efter när han säger att det tillförs 1,25 miljarder och att det dessutom finns 450 miljoner i Dagmarpengar. Jag tror att han ska se efter hur de 450 miljonerna används i det här förhål- landet. Då kanske siffran börjar reduceras. Sedan får vi väl höra ytterligare på vilket sätt de tillförs. Om det vore så att problemet bara var pengar rakt av, Rolf Olsson, borde problemet inte vara så stort när man tillfört dem. Men problemet finns ju där. Vad gör ni när de pengar som ges under en kort tid är slut? Ni gör ju inte någonting för att angripa det som ska- pat problemen, nämligen bristfälligheter i organisa- tionen. Det finns inte incitament för klinikerna att lösa sina problem. De kan bara förlänga väntetider, för det händer ingenting, de påverkas inte. När ni inte gör något åt det som skulle göra att man faktiskt får incitament att arbeta undan köerna, vad ska ni då göra när de extra pengarna är slut?

Fru talman! Jag vill starkt säga emot Leif Carlson på den punkten, att ingenting görs. Jag vet att det görs väldigt mycket ute i olika landsting och regioner för att komma till rätta med köproblemen. Jag känner till en del från min egen del av Sverige och har läst och hört talas om andra. Detta är en gravt felaktig bild. Men visst finns det problem. Det har jag villigt sagt. Jag ser också den tydliga kopplingen till att vi nu satsar. Vi gör någonting. Vi försöker tillskjuta resurser på ett sätt som kan återge sjukvården möjlig- heter att komma i kapp efter 90-talets exempellösa nedskärningar av resurser till vården. Vad gör då moderaterna? De har en kolartro på privatiseringar som ska lösa precis allting. Jag menar att detta är en ganska knepig tro, att allting egentligen blir bättre om man drar ned på resurserna från sam- hällets sida och privatiserar. Ni motsätter er ju att vi har gett de här resurserna till kommuner och lands- ting. Ni vill dessutom ute i kommuner och landsting verka för skattesänkningar. Totalt sett ska någonting som man drar ned leda till bättre vård. Dessutom ska det privatiseras. Jag tycker att det finns väldigt många frågetecken kring den utveckling som Leif Carlson förespråkar. Det finns också faror i försäkringslösningar som kan kombineras med tilläggsförsäkringar och som leder till en direkt orättvis vård. Där ser jag den stora faran, att vi inte kan leva upp till god vård på lika villkor för hela befolkningen. Prioriteringsordningen kan i för- längningen av moderaternas politik allvarligt komma i fara.

Fru talman! Kära vänner! För några dagar sedan ringde en ensamboende mamma till mig. Hon hade en son. Vi kan kalla honom Kalle. Kalle gick i första klass, och Kalle hade inte mått bra de senaste månaderna. Det oroade den här kvin- nan väldigt mycket. Kalle var hennes enda barn. Hon hade fått en tid hos sin husläkare på vårdcentralen, och läkaren hade omedelbart sagt att det inte stod rätt till med Kalle. Han hade börjat bli alltmer inåtvänd, han hade ont i magen och han mådde dåligt. Läkaren skrev en remiss till barnpsykiatrin. Samma dag som kvinnan ringde till mig hade hon fått ett brev. Kanske skulle det finnas en tid för att få komma till kliniken i augusti månad. Hon tyckte inte att vi hade en bra sjukvård. Hon förstod inte varför Kalle, just hennes Kalle, skulle vänta så länge när en läkare ändå hade bedömt att Kalle behövde komma till en specialist. Som politiker kände jag behov av att säga: Jag håller med dig. Det här är inte bra. Det är något som är fel. Det finns ingenting som är viktigare än männi- skor. Oavsett hur stora vi är eller hur små vi är har vi faktiskt rätt till de allra viktigaste insatserna för oss människor, nämligen att det finns trygghet just när det blir trassligt för oss, när vi blir sjuka, när vi drab- bas av sorg och bekymmer. Jag tror att den här debatten för varje gång vi för den skulle fokusera lite mer på de enskilda männi- skorna och inte så mycket ha utgångspunkt i våra olika uttryckssätt om organisationer, transfererings- system osv. Så länge inte människor får den vård och behandling de behöver måste vi försöka göra någon- ting åt det. Det tycker jag är en huvudfråga. Jag begriper inte att man som politiker inte inser att det finns mycket som inte är bra. I stället säger man: Men det är så bra, vi är så duktiga internatio- nellt. Det finns förvisso statistik på det, men det finns alldeles för mycket som inte fungerar i dag. Och det tycker jag att vi ska säga. Vi är också politiskt överens om att det system vi har för sjukvårdens stora behov för framtiden inte kommer att hålla. Det håller inte i dag heller. Vi ser också, för varje dag som går, att hundratusentals människor tecknar privata försäkringar, trots att vi har ett monopol. Man är inte trygg, man tror inte att det ska finnas vård när man behöver den. Tyvärr, säger jag. Hur ser det ut inom äldrevården? Där blir det ock- så otryggare och otryggare. Tänk om det inte finns resurser att ta hand om mig, jag har ju inga barn som kan ställa upp. Det här är någonting som vi måste ta på allvar. Jag tror att vi som politiker också är skyldi- ga att inte bara inse att något behöver göras, utan faktiskt våga diskutera hur vi ska kunna göra det bättre. Så fort det kommer fram ett förslag som kan diskuteras ställer sig socialdemokrater och vänster- partister med en gång upp och säger: Hurra, vad det här systemet är bra! Det måste vi försöka behålla. Men allt annat är fel. Jag vill varna för detta. Vi måste i ödmjukhet kunna sätta oss ned och diskutera problemen inför framtiden. Vi måste över partigränserna våga vara så seriösa att vi diskuterar olika förslag. Om vi har något bättre lägger vi fram det, men vi ska inte i allt kritise- ra annorlunda förslag som kan tas upp. Vi vet också att vårdköerna ur många perspektiv är ett gissel, inte bara för Kalle utan för alla männi- skor. Tänk att gå och ha ont! Tänk att tvingas äta dyrbara mediciner, som dessutom skadar kroppen! Tänk att få gå med ångest och vänta på att en opera- tion ska bli utförd! Jag kan inte heller förstå vilka som är vinnare i detta. Vårdköer är och förblir inget naturligt. Det värsta är ju att det inte bara är inom opera- tionsverksamheten som det finns köer i dag. Det finns köer för de äldre som vill komma till särskilda boen- den. Det finns köer för cancerpatienter som ska få en strålbehandling. De kan få vänta flera månader. Detta är ju ovärdigt svensk sjukvård. Vi borde inse att det finns mycket att göra. Personligen tror jag att vi måste göra något både organisatoriskt och struktu- rellt, men att det även behövs pengar naturligtvis. Det är klart att framtidens utmaningar är stora. Vi har i dag i socialutskottet fått en folkhälsorapport, där det framgår att vi lever allt längre. Vi kvinnor lever lite längre än männen. Det är positivt att människor lever allt längre. Människovärdet och åren är värda något. Samtidigt vet vi att det är under de sista åren som de största sjukvårdsresurserna går åt. Vi forskar alltmer om sjukdomar som förut inte var behandlingsbara men som nu kan behandlas. Det som inte är behandlingsbart i dag vill vi ska kunna behandlas i framtiden. Då är det självklart att männi- skor måste få del av de forskningsresultat och den behandling som finns. Allting annat skulle vara ovär- digt. I det här betänkandet är kristdemokraterna med i ett tjugotal reservationer. Självklart står vi helhjärtat bakom alla. Men jag har valt att yrka bifall till bara två av dem, som jag ska utveckla lite närmare här. Det är reservation 8, och det är reservation 29. Reservation 8 handlar om vårdgarantin. Vi är helt övertygade om att tre månader är absolut den gräns som kan accepteras som väntetid. Jag ska ärligt och uppriktigt säga att jag tycker tre månader är lång tid att vänta i en kö. Men eftersom vi har den situation vi har i dag, måste vi ändå acceptera det. Kom ihåg att det finns inga vinnare i en vårdkö. Den enda gången man kan acceptera att vänta är om det behövs för behandlingens skull. Ibland är det t.o.m. klokt, men då ligger en läkarbedömning bakom - inte landsting- ets bedömning. Därför står vi bakom den reservatio- nen tillsammans med övriga borgerliga partier. I reservation 29 har vi utvidgat vår syn på hög- kostnadsskyddet. Vi kristdemokrater är helt säkra på att det behöver göras en översyn av samtliga hög- kostnadsskydd. Det var faktiskt därför vi fick ett högkostnadsskydd - jag tror att det var någon gång på 50-talet. Den enskilde skulle veta vad denne som mest skulle behöva betala på ett år för vård, behand- ling och hjälpmedel vid sjukdom. Vi ser det som oerhört viktigt att själva grundtanken i högkostnads- skyddet får bli den trygghet som den är avsedd att vara. Nu finns det högkostnadsskydd på många olika områden. Varje gång det höjs säger man att det inte är så mycket, en eller två hundralappar. Men det blir oerhört mycket pengar för människor som drabbas av sjukdom. Vi tycker också att tandvården borde ingå i detta. Tandvård är en dyr kostnad. Men människor kan faktiskt inte rå för om de har dåliga tänder. Vi måste mer se kroppen som en helhet - även tänderna och munhålan. Senare forskning har också bevisat sambandet mellan andra kroppsliga sjukdomar och dålig tandhälsa. Där vet man nu att tandhälsan spelar en avgörande roll. Precis som Rolf Olsson sade ska det inte behöva synas i käften varifrån man kommer. Det är viktigt att vi fortsättningsvis håller en mycket god tandhälsa högt. Det finns mycket i betänkandet som är viktigt och värdefullt. Det finns många frågor som är otroligt angelägna för människor i stort. Men jag tror att vi ska för framtiden resonera mer utifrån den enskildes rätt att få en god vård i rätt tid så nära hemmet som möjligt. Vi ska lämna de besvärliga frågorna om vem som är huvudman och som det ofta blir konfrontation om. De frågorna bryr sig inte Medelsvensson om. Medelsvensson är mest intresserad av om det hela fungerar. Vi vet att det sedan urminnes tider har funnits pri- vattandläkare och folktandvård etablerade på nästan varenda ort. Det har inte varit fråga om någon direkt konkurrens. Det har fungerat, och människor har kunnat välja själva. Lika självklart är det att vi får släppa loss andra verksamhetsformer, där människor med ett brinnande intresse för vård och omsorg kan skapa nischer, företag, personalkooperativ, för att erbjuda människor den goda vård och omsorg som man faktiskt har rätt till och i rätt tid. Med detta tackar jag för ordet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 4 och 8, men jag står självfallet bak- om övriga reservationer där Centerpartiet förekom- mer. Mina partikolleger kommer att ta upp frågor om bl.a. amalgam, olika sjukdomar och alternativa be- handlingsmetoder. Fru talman! Det sägs att det går bra för Sverige. Men det gäller uppenbarligen inte hela landet och inte för alla medborgare. Den regionala och sociala klyv- ningen av landet är så tydlig. Några få stora städer växer så att det knakar så att bl.a. å ena sidan servicen är svår att klara, medan å andra sidan stora delar av landet tappar befolkning, skatteunderlag och skat- teintäkter. Jag är övertygad om att alla de som står i vårdköer i månader och år, psykiskt sjuka som far direkt illa, gamla och sjuka som inte anser sig ha råd att ta ut sin medicin, inte riktigt känner igen sig i beskrivningen att det går bra för Sverige. Centerpartiet vill medverka till livskraft i hela landet, livskvalitet och självbestämmande. Alla ska vara med i samhällsbygget efter bärkraft och förut- sättningar. Vi ser inte lösningen i ökat bidragsberoen- de och höjda skatter. Sänkt skatt för dem som bäst behöver det ger självbestämmande och mindre bero- ende av bidrag. Det ger också pengar att betala läke- medel och annat som i dag är svårt att klara. Ett decentraliserat samhälle som grundas på män- niskors aktiva deltagande ger de bästa förutsättning- arna att minska ohälsan. Maktlösheten försämrar däremot hälsan. Ett decentraliserat samhället ökar förutsättningarna för människors inflytande och ger en överblickbar närmiljö som har stor betydelse för en positiv hälsoutveckling. När vi tänker framåt handlar det om att formulera målen för hälso- och sjukvården så att dess förebyggande, behandlande och vårdande insatser baseras på ett hälsofrämjande perspektiv. Centerpartiet vill se en decentraliserad hälso- och sjukvård som ska vara nära tillgänglig och utan köer. Den ska vara tillgänglig och självfallet av hög kvali- tet. Vi behöver ge bättre förutsättningar för att perso- nalen ska kunna leva upp till viktiga "mjuka" hon- nörsord såsom omtanke, omsorg och hänsyn. Hälso- och sjukvården ska även fortsättningsvis enligt vår uppfattning vara solidariskt skattefinansierad, efter- som det är det mest effektiva sättet att göra vården och omsorgen tillgänglig för alla. Centerpartiet vill se en ökad mångfald av vårdgi- vare. Det är en del i ett nödvändigt förnyelsearbete som ger förutsättningar för ökad valfrihet för såväl patienter som personal. Flera privata, kooperativa och ideella entreprenörer bör uppmuntras och få möjlig- heter att sluta avtal med sjukvårdshuvudmännen när pris och kvalitet talar för det. Det ska inte vara några statliga pekpinnar och storebrorsfasoner som talar om, eller snarare förbjuder, hur landsting och regio- ner önskar organisera sin verksamhet. Respekten för den kommunala självstyrelsen, för självbestämmande, är viktig för Centerpartiet. Den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården från i höstas, som Centerpartiet känner stort ansvar för tillkomsten av, är en utmärkt början med satsningar på stärkt primärvård, fler allmänläka- re, kortare vårdköer, satsningar på vård och omsorg om äldre, att åtgärda brister inom psykiatrin, förbättra tillgängligheten och stimulera mångfald och alterna- tiva driftsformer. Riksdagsmajoritetens stöd till Cen- termotionen om finansiell samordning är också utom- ordentligt viktigt. Det ger ju stora möjligheter att använda samhällets resurser på ett effektivare sätt. Nu måste vi alla hjälpas åt så att landsting och kommuner fullföljer intentionerna i handlingsplanen, med stor respekt för lokala förutsättningar och den kommunala självstyrelsen. Det är för övrigt med glädje som jag har tagit del av en del skrifter där kd numera uttalar sig för handlingsplanen - det är trevligt - trots att man sågade den i höstas. Nu återstår m och v, och sedan är alla med på hälso- och sjukvårdsvagnen, åtminstone i denna del. Personalen är vårdens och omsorgens viktigaste resurs, och den är redan i dag, av flera orsaker, en bristvara. Situationen kräver stor kreativitet och flexibla lösningar. Det handlar om åtgärder för att behålla personalen och inte minst att förmå ungdomar att välja vårdyrket. Beslutsvägar måste kortas och personalen ges ökat inflytande över sin egen arbets- situation. Erfarenheter måste bättre tas till vara och forsknings- och karriärvägar öppnas. Vi vill också betona vikten av att personalen inom vården och omsorgen har varierande etnisk och kulturell bak- grund. Det behövs att stat, landsting och kommuner utformar en tydligare strategi för hur man ska klara de kommande årens personalförsörjning. Vård- och omsorgsyrkena måste uppvärderas, och en ökad mångfald av vårdgivare vore ett steg i rätt riktning. Handlingsplanen för hälso- och sjukvård har en hög ambition avseende allmänläkare. Den har också höga ambitioner för övriga, men för allmänläkare är det klart uttalat att vi på åtta år ska få ca 1 700 nya allmänläkare. Det är en av förutsättningarna för att klara primärvårdssatsningarna. Jag är övertygad om att ska vi klara den här höga ambitionen måste vi också vara väldigt tydliga i att riksdagens målsättningsbeslut är det som vi alla ska göra allt för att leva upp till och vidta åtgärder däref- ter. Jag har sett en del uttalanden av Socialdemokra- ternas Conny Öhman som är lite av att kasta in hand- duken innan matchen ens har börjat. Jag tycker att det är lite synd. Jag tror nämligen att det krävs väldigt tydliga besked, och det är väldigt viktigt att det kom- mer tydliga signaler att det är riksdagens beslut som vi måste göra allt för att efterleva och nå upp till. I de fall som det inte ser ut att lyckas måste vi alla vara med och vara beredda att vidta de åtgärder som krävs. Jag tror alltså att det är väldigt viktigt att det målsätt- ningsbeslut som togs om 1 700 nya allmänläkare på åtta år är någonting som vi alla med kraft går in för att se till att det blir ett resultat av. Fru talman! Det är med beklagande som jag kon- staterar att Socialdemokraterna och dess stödpartier återgår till öronmärkta pengar på område efter områ- de, senast i vårbudgeten, där regeringen ger pengar enbart till de landsting/regioner som åtgärdar vårdkö- erna på ett sätt som passar regeringen. Man ska stå med mössan i hand, fylla i ansökan på rätt sätt och få ett ja eller nej. Jag är övertygad om att det behövs mer resurser, men vi måste för guds skull ha förtro- ende för kollegerna i landsting/regioner. Jag är över- tygad om att det enda verkningsfulla långsiktiga re- ceptet är att plocka bort skygglapparna och överge centralstyrning och enkelriktade lösningar. Vi måste ge förtroende för att kommuner och lands- ting/regioner hanterar det här på bästa sätt. Centerpartiet vill, i likhet med Folkpartiet, Krist- demokraterna och Moderaterna, införa en ny och vidareutvecklad vårdgaranti. I ett första steg bör den ursprungliga vårdgarantin införas. På sikt bör den omfatta alla medicinskt motiverade diagnoser och utfästa behandling inom tre månader. Prioriteringsut- redningens grunder ska vara utgångspunkt. En vård- garanti och frihet att använda sina resurser är lång- siktigt bättre än statliga pekpinnar - i alla avseenden. Patientens rättigheter behöver stärkas. Därför fö- reslår vi att alla patienter ska ha rätt till en andra bedömning, en s.k. second opinion. Enligt nuvarande lagstiftning gäller denna rätt endast patienter med en livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller ska- da. Det betyder att röststarka patienter kan inhämta kompletterande bedömningar genom att själva kon- takta en annan läkare, medan andra patienter till fullo får lita till den bedömning som givits eller behandling som erbjudits. Så vill vi inte ha det. Fru talman! Enda förslaget till tillkännagivande i dagens betänkande bygger på motioner från Center- partiet, Moderaterna och Miljöpartiet, som stöds av Folkpartiet och Kristdemokraterna: ett avskaffande av åldersgränserna för att erhålla läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning samt ersättning för sjukgymnas- tik. Det är naturligtvis, inte minst med tanke på per- sonalbehovet, av största vikt att ta till vara den kom- petens som utgörs av de läkare, tandläkare, tandhygi- enister och sjukgymnaster som fyllt 65 år. Även om 67-årsförslaget är ett steg i rätt riktning vill Center- partiet medverka till att ta bort åldersgränsen helt. Även patientperspektivet talar ju för kontinuitet och att inledda och långa behandlingar ska kunna slutfö- ras. En fix åldersgräns är helt enkelt ett för trubbigt instrument för att man ska kunna avgöra när läkaren, tandläkaren, tandhygienisten eller sjukgymnasten ska sluta. Jag har fått många positiva reaktioner på det förslag som ligger inför dagens debatt om avskaffan- de av åldersgränser. Jag har också läst att Socialsty- relsen inte ser några problem när det gäller tillsynen. Den enda kritik som jag har märkt kommer från Soci- aldemokraterna och Vänsterpartiet, och den var ju väntad. Beträffande tandvårdsfrågorna begränsar jag mig till avgifterna, där Centerpartiet anser att avgifterna för och finansieringen av tandvård på sikt bör harmo- niseras med hälso- och sjukvårdens finansiering. En möjlighet är att inkludera tandvården i hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd. En annan är att bygga vidare på den nuvarande tandvårdsförsäkringen. I det korta perspektivet handlar det nog snarare om det senare alternativet. Däremot anser vi att det är ange- läget att belysa, analysera och se på de ekonomiska, organisatoriska och hälsorelaterade konsekvenserna av att inkludera tandvården i hälso- och sjukvårdens högkostnadsskydd. Vi föreslår att detta utreds. Fru talman! Jag har angett några av Centerpartiets utgångspunkter avseende hälso- och sjukvården. Det finns stora behov, men det finns också stora möjlig- heter. Vår uppgift måste vara att ge förutsättningar för, stimulera förnyelsearbetet och inte försvåra ge- nom att sätta upp hinder och använda statliga pekpin- nar. Sedan är det vår uppfattning att vi ska överlåta till folket runtom i landet att avgöra på vilket sätt man tycker att de förtroendevalda fullföljer sina uppgifter. Tycker man att det brister finns det ju en tidpunkt då man kan förändra, nämligen i valet. Om vi följer den bilden, fru talman, kommer det här att bli bra.

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt då Kenneth Johansson säger att han läst något papper där det aviseras att vi skulle vara positiva till handlingspla- nen. Det är känt att vi är det till vissa delar, men vi tyckte att den var mycket otillräcklig. Vi pläderade också för att patienten skulle vara i fokus, inte dok- torn. Patientperspektivet skulle slå igenom så att patienten själv fick välja om man ville besöka någon annan specialist än allmänmedicinare. Sedan blir jag lite full i skratt när nu Kenneth Jo- hansson som alltid är så vältalig trevlig pläderar för det kommunala självstyret och menar att Socialde- mokraterna och regeringen använder pekpinnar och vill öronmärka pengar. Det tycker vi också ska ge- nomsyra saneringen av sjukvården. Vi tyckte att den nationella handlingsplanen just var en sådan pekpin- ne. Man skulle styra det exakt över till ett antal läkare så att ett sjukvårdsområde som t.ex. vill anställa en psykolog kan göra det - det finns stora behov på en del vårdcentraler. Jag ville bara rätta till det så att vi är överens. Det fanns delar i den nationella handlingsplanen där vi tyckte att den var långt ifrån tillräcklig. Därför ville vi har den vidare, bättre, verkligen en handlingsplan för sjukvården.

Fru talman! Jag har Landstingsvärlden nr 3 för i år framför mig. Jag har kopierat den sida där man refe- rerar ett samtal som kd:s andre vice ordförande An- ders Andersson och Chatrine Pålsson har deltagit i tillsammans. Jag ska citera ett par meningar. "Även om vi reserverade oss mot riksdagsbeslutet står vi helt bakom det utvecklingsavtal som tecknats mellan staten, Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Vi bör med kraft i kommunerna och landstingen ver- ka för en utbyggnad av primärvården och en bättre vård av äldre", sade Anders Andersson. Jag skulle kunna ta flera citat, men det kanske skulle bli lite tjatigt. Det här beskriver ju att det är jättebra utvecklingsavtal och handlingsplan enligt kd. Det är precis det som vi också tyckte. Det var därför som vi var med och tog fram det. Det är positivt. Det var lite beröm till Chatrine Pålsson att ni från att så totalt ha sågat handlingspla- nen - den skulle avslås helt och kastas i papperskor- gen - har ändrat er till att uttala er så här positivt. Det var ett steg i rätt riktning. När det gäller pekpinnar och kommunal självsty- relse. Det är en jättestor skillnad att man använder det generella statsbidraget, lägger ut pengarna till alla i befolkningen mot att vi - som i det förslag som jag har uppfattat vi har i dag - säger att man ska göra sin ansökan och få den bedömd eller inte. Det är en jät- teskillnad. Förtroende till folket ute i landet - är vi överens om det är vi överens om min grundläggande demokratiska filosofi.

Fru talman! Nu är inte propositionstexten på den nationella handlingsplanen, som vi här har debatterat, den överenskommelse som Landstingsförbundet och Kommunförbundet och staten har träffat. Där har man sagt att antalet allmänmedicinare behöver ökas men inte till den siffran, utan det är en produkt som har tagits fram på Socialdepartementet helt utan de andra tvås medgivande. Man trodde inte att pengarna skulle räcka till det. När det gäller ambitionen får Kenneth Johansson läsa den motion som vi skrev och där det står att den nationella handlingsplan för sjukvården är otillräcklig som inte omfattar också den slutna vården. Det anser vi är helt otillfredsställande, samtidigt som vi anser - det var en av poängerna - att kanske äldre människor har mer nytta av att som sin egen doktor ha en geri- atriker än en allmänmedicinare. Detta har nu i efter- hand vidimerats. Socialstyrelsen har, för att ta ett exempel, sagt att hälften av alla äldre har alldeles för mycket mediciner i sina dosetter, kanske delvis bero- ende på att inte alla allmänmedicinare har lika god kunskap om äldres behov. Vi ska klara ut begreppen. Primärvården är jätteviktig, allmänmedicinaren har en fantastisk uppgift ute i primärvården, men vi vill legitimera den, ge ett varumärke för primärvården och också skjuta till andra specialister för att den ska bli ännu bättre.

Fru talman! Handlingsplanen för hälso- och sjuk- vård bygger till en mycket hög procentuell andel på det utvecklingsavtal som har tecknats mellan staten, Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Det är bara att titta i den bilaga som finns med i handlings- planen. Man skulle kunna sätta omslag på bilagan, och man hade handlingsplanen i det närmaste. Det kom till en del saker, bl.a. den finansiella samord- ningen. Det var ganska bra tillskott till handlingspla- nen. De stora skillnaderna mot avtalet och handlings- planen när det gäller tiden handlar om två år. Enligt avtalet skulle man inom tio år kunna lösa behovet av allmänläkare, och i utskottsbehandlingen ändrades det till två år snabbare, åtta år. En så stor skillnad var det ju inte. Det är helt rätt att det fanns delar som jag kom ihåg att kd hade i sitt förslag men som inte inryms. Det var delar som utskottsmajoriteten tyckte inte hörde hemma i planen eller som man fick återkomma till i en annan ordning. Men det som var min poäng var att säga tack och grattis att ni nu så klart och en- tydigt säger att handlingsplanen, som bygger på av- talet, kanske inte var så tokigt ändå. Det är bra.

Fru talman! Sjukvården är en omistlig del av den generella välfärdspolitiken. Det är viktigt att även fortsättningsvis slå vakt om sjukvårdens offentliga skattefinansiering samt att vård ska ges efter behov och inte efter betalningsförmåga. Däremot är det inte nödvändigt för att vi ska ha en bra hälso- och sjukvård att alla som arbetar inom den ska vara offentligt anställda. T.o.m. socialdemokra- terna säger i den nationella handlingsplanen för häl- so- och sjukvården att man vill öka mångfalden av vårdgivare. Men problemet är att när det kommer förslag från främst de borgerliga partierna, som ni i detta betänkande, säger man nej. Landstingen är de som enligt regeringen ska genomdriva förändringar- na, men med tanke på den väl belagda fientlighet som återfinns hos den socialdemokratiska majoriteten i många landsting talar det för att denna ambition kommer att stanna vid att vara just en ambition. Det finns flera jämförelser mellan privat och of- fentlig vård som visar att den privata vården ofta ger mer vård för pengarna. Den privata vården skapar en kostnadspress som resulterar i ett bättre utnyttjande av resurserna i form av personal, organisation av arbetet, lokalutnyttjande m.m. Det leder i sin tur till att patientkontakten ofta är bättre och att det som lite diffust kallas för vårdkva- litet ofta blir bättre inom den privata vården. Ett fri- släppande av de privata vårdgivarna skulle relativt snabbt fylla igen de luckor i vården där det råder brist på läkare - inte minst inom primärvården. Bristen på läkare inom primärvården vet vi av erfarenhet från husläkarlagens tid kan åtgärdas genom att man inför en ny husläkarlag som innehåller regler om etable- ringsfrihet för specialister i allmänmedicin. Vidare anser vi att regeringen bör lägga fram förslag om etableringsfrihet inte bara för specialister i allmänme- dicin utan för geriatriker, pediatriker, gynekologer, sjukgymnaster och barnmorskor. Mångfald bland vårdgivare är inte bara bra för personalen som får möjlighet att välja arbetsgivare utan i första hand för patienterna. Folkpartiet anser också att det ska finnas en valfrihet även inom möd- ra- och barnhälsovården. På många ställen i landet har landstingen skrivit avtal med privata barnmorskor för att öka patienternas valfrihet. I de landsting som har slutit avtal med privata barnmorskor begränsas ofta valfriheten genom olyckliga avtalskonstruktioner. Orsaken är främst att man sätter ett tak för antalet inskrivna per år. Det innebär att de som blir gravida i slutet av året kan inte välja eftersom pengarna då är slut. Detta är naturligt- vis inte rättvist. Blivande föräldrar i alla landsting ska kunna välja vilken barnmorska de ska gå till. Vi anser att kostnaderna för mödrahälsovård bör följa föräld- rarna, som en mödravårdspeng. De mottagningar som har vårdavtal med lands- tinget bör få ersättning för de föräldrapar som har valt dem. Eftersom det inte finns fler ersättningar att be- tala ut än antalet föräldrapar bör det inte bli något problem med kostnadskontrollen. De allra flesta föräldrar vill ha sin barnhälsovård i sin geografiska närhet. Barnavårdscentralerna och motsvarande barnmottagningar hos vissa distriktss- köterskor i landstingets regi ger en mycket god barn- hälsovård med hög kvalitet. Även i framtiden kom- mer huvuddelen av familjerna att söka sig till denna vårdform. En del föräldrar vill dock få sin barnhälso- vård av någon annan. Vi vill därför införa en form av barnhälsovårds- peng så att föräldrarna själva kan välja barnavårds- mottagning. Samma kvalitetskrav ska naturligtvis gälla för den privata verksamheten som för landsting- ets verksamhet. Detta ska enligt vår uppfattning gälla inom all privat hälso- och sjukvård. Därför har vi ju också föreslagit att det ska krävas kvalitetscertifikat för all den verksamhet som upphandlas efter konkur- rensutsättning; utan detta kvalitetscertifikat - ingen upphandling. En bra hälso- och sjukvård innefattar även en god tillgänglighet. Det finns inte i dag på många områden. Tillgänglig statistik från Landstingsförbundet över vårdköerna i Sverige visar på oacceptabla skillnader i kötid mellan landsting och också på oacceptabelt långa kötider. Under den senaste borgerliga regeringen infördes en vårdgaranti som började gälla den 1 januari 1992. Effekterna visade sig mycket snabbt. Efter ett år med vårdgarantin hade antalet patienter som stod i kö till de behandlingar som omfattades av vårdgarantin minskat kraftigt. Våren 1997 fattade regeringen be- slut om att avskaffa vårdgarantin och i stället införa det som kallades behandlingsgaranti. Därefter ökade köerna igen. I vårpropositionen anges nu en satsning på att av- skaffa köerna, och pengar avsätts för att ersätta de landsting som gör aktiva insatser för att avskaffa köerna. Målsättningen ska vara att inom tre år ska ingen behöva vänta mer än tre månader på en opera- tion eller på behandling. På något sätt känns förslaget igen, men det är tydligen ingen vårdgaranti, för det står inte nämnt i propositionen. När jag nyligen hörde socialministern redogöra för förslaget nämnde inte heller han det ordet. I och för sig spelar det kanske inte så stor roll vad det kallas för bara resultatet blir bra. Det blir nu upp till landstingen och deras kart- läggning och vilja att verkligen se till att korta köerna med hjälp av de pengar som de kan få. Sent ska syn- daren vakna är ett uttryck som kan passa in här. Det tråkiga är dock att under den tid som har gått sedan vårdgarantin avskaffades är det väldigt många männi- skor som har fått lida i de vårdköer som har skapats. Fru talman! Jag tänker inte avstå från att yrka bi- fall till den reservation som jag och övriga borgerliga partier står bakom när det gäller vårdgarantin, utan jag yrkar alltså bifall till reservation nr 8, men jag är inte så säker på att det kommer att hjälpa. Fru talman! En annan viktig hälso- och sjukvårds- fråga är tandvården. Socialdemokraterna har miss- lyckats även med den. Det behövs ett förbättrat hög- kostnadsskydd och en översyn av hela tandvården i syfte att få en rättvisare tandvård. Folkpartiet libera- lerna anser att en plan måste tas fram för hur tandvår- den successivt ska kunna inlemmas under sjukförsäk- ringen och garantier lämnas för att ingen ska behöva avstå från tandvård av ekonomiska skäl. Högkost- nadsskyddet inom tandvården måste förbättras, och därför bör regeringen tillsätta en utredning som ser på frågan om tandvårdens framtida finansiering och uppbyggnad. Fru talman! Den bild som man får av ohälsan i ett land är beroende av de ohälsomått som används för att beskriva den. Används dödsorsaksstatistiken ser det gynnsamt ut för kvinnor. Kvinnor lever nästan fem år längre än män. Men studerar man sjukligheten får man en annan bild. Kvinnor söker oftare öppen vård än män. Kvinnor förtidspensioneras oftare än män och uppvisar oftare otillfredsställda vårdbehov. Mycket talar för att rehabiliteringsinsatserna för män är mer omfattande än för kvinnor. När det gäller läkemedelsanvändning finns det också tydliga könsskillnader. Det finns anledning att anta att man behandlar samma tillstånd olika hos män och kvinnor. Kvinnor drabbas t.ex. oftare än män av läkemedelsbiverkningar. Det kan ha olika orsaker, men det är klart att här behöver man ha mer forsk- ning. Många av dessa brister uppmärksammades av den senaste borgerliga regeringen. Det ledde till att den som en av sina sista åtgärder, på initiativ av Folkpar- tiet liberalerna, tillsatte en utredning om bemötande av kvinnor och män inom hälso- och sjukvården. Utredningen skulle bl.a. kartlägga hur kvinnor och män bemöts när de söker vård och föreslå åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnaderna mellan hur kvinnor och män bemöts och behandlas inom vården. Utredningen kom med sitt betänkande 1996. Den rapporterade om såväl väsentliga kunskapsluckor inom vården som brister i den. En rad frågor före- slogs bli föremål för fortsatt forskning liksom också behovet av att öka kunskaperna om kvinnors speciella behov. Regeringen har visserligen i några samman- hang tagit upp en del förslag, men något helhetsgrepp för att besvara de olika frågor som ställts har man inte tagit. Vi anser därför att regeringen bör lägga fram en handlingsplan för hur hälso- och sjukvården för kvin- nor och mäns ska utformas så att vården i ordets rätta bemärkelse ska bli jämställd. Jag vill yrka bifall till vår reservation som tar upp just det här, och det gäller reservation nr 49. Fru talman! Riksdagen antog 1998 en ny lag om hälsodataregister. Den innebar att alla de olika regis- ter som Socialstyrelsen har regleras i en lag. I den nya lagen öppnades för möjligheten att ta in mer uppgifter om sjukvården än vad som görs i dag. Närmare föreskrifter om enskilda hälsoregister ska meddelas av regeringen inom de ramar som lagen fastställer. Datainspektionen ifrågasatte om inte alla hälsoregister bör regleras av riksdagen genom lag. Folkpartiet liberalerna ansåg att detta var riktigt och yrkade det i sin motion med anledning av propositio- nen. Vi anser fortfarande att lagen ska ändras så att det är riksdagen och inte regeringen som ska fatta beslut om de enskilda hälsoregistren. Uppgifterna i hälsodataregistren får enligt den nu- varande lagen användas för framställning av statistik och för att följa upp, utvärdera och kvalitetssäkra hälso- och sjukvården. Vi hörde i dag att detta är viktigt, bl.a. för att kunna åstadkomma en bra folk- hälsorapport. Men de uppgifter som ingår i registren kan vara mycket integritetskänsliga, och enligt nuva- rande lagstiftning krävs endast samtycke från patien- ten för medverkan i registret. Folkpartiet ansåg när propositionen behandlades att s.k. informerat samtycke skulle erfordras. Det betyder att patienten blir informerad om registret och dess användning och därefter lämnar eventuellt sam- tycke. Den debatt som kom upp i slutet av maj förra året och som nu är aktuell igenom med anledning av Socialstyrelsens förslag om att personnummer ska föras in i bl.a. abortregistret och den upprördhet som det har väckt hos allmänheten visar på just det som Folkpartiet liberalerna varnade för i sin motion 1998. Det är viktigt att relevant forskning kan bedrivas på hälso- och sjukvårdsområdet, forskning som kan vara till hjälp för patienterna, men hänsyn måste också tas till den enskilde individens integritet. Om tilltron till vården minskar genom att männi- skor upplever register som kränkande, och det finns en rädsla och osäkerhet om hur och varför registren används slår det även tillbaka på forskningen. Folk- partiet liberalerna anser att lagen ska ändras så att det krävs informerat samtycke och, som jag tidigare an- förde, att det är riksdagen och inte regeringen som ska fatta beslut om de enskilda hälsoregistren. Fru talman! I det här betänkandet finns ett tillkän- nagivande av en majoritet bestående av Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Miljöpartiet om att rege- ringen bör återkomma till riksdagen med förslag som innebär att åldersgränserna för att erhålla läkarvård- sersättning, tandvårdsersättning och ersättning för sjukgymnastik avskaffas. Folkpartiet har länge varit kritiskt till att ålders- gränsen 65 år ska gälla för dessa grupper. Vi har sett det som en form av yrkesförbud, och det har varit de enskilda landstingen som ibland har gett dessa yrkes- grupper, då främst läkare, rätt att arbeta ytterligare en tid, med ersättning. Vi har i dag brist på framför allt läkare inom en del specialiteter, och stora rekryte- ringsinsatser görs nu av olika landsting, inte minst utomlands. Jag tycker att det är bra att vi har fått det här till- kännagivandet i dag och hoppas att det också ska stå sig hela vägen ut när vi voterar och även när proposi- tionen som har lagts fram om åldersgränserna ska behandlas här i kammaren. Fru talman! För unga människor som drabbas av psykoser är det viktigt för att undvika ett livslångt lidande att psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt. En förutsättning för att det ska kunna ske är att vården är lättillgänglig för såväl patienter som anhöriga. Vård i hemmet kan endast fungera om akuta vårdinsatser finns tillgängliga. Därför anser vi att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över patienternas behov av rätt diagnos på ett tidigt stadi- um. Denna utredning bör också kunna se över beho- vet av en rättighetslagstiftning, liknande den för män- niskor med funktionshinder, för vissa kategorier av människor med psykiska sjukdomar. Det förekommer fortfarande fall av könsstymp- ning i Sverige, trots att företeelsen är förbjuden här. Enligt vår mening bör allt göras för att främja en utveckling av behandlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den ursprungliga funktionen hos de flickor som blir könsstympade. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra i detta arbete som också kan komma kvinnor i andra länder till godo. Riksda- gen har tidigare yttrat sig om vikten av att förebygga könsstympning. Vi anser det angeläget att Socialsty- relsen fortlöpande följer vad som händer på området och slår larm om nya fall dyker upp. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men som jag tidigare nämnt yrkar jag bifall endast till reservationerna nr 8 och 49.

Fru talman! Vi har hört mycket om det som ryms inom det här utskottets ramar, men jag tänker begrän- sa mig till några aspekter. Jag börjar med samman- fattningen. Giftfri vård, valfri vård, profitfri vård och genmanipulationsfri vård är vad jag kort tänker bely- sa. Jag tror att synen på hälsa och sjukdom står inför en revolution. Människosynen fördjupas i dag hos väldigt många medvetna människor. En sak som man kan titta på när man vill se vad folk har för syn på hälsa och sjukdom är hur de ser på läkemedel. Jag är väldigt glad att konsumentinstitutet Kilen nu får mer permanenta medel att arbeta för. Risken och fällan är att man ser medicin och lä- kemedel som en s.k. quick fix - man är sjuk eller har ett symtom och får ett piller, och sedan blir man "förhoppningsvis frisk". Det här kan vara en väldigt bedräglig syn. Jag tror att det är mycket, mycket viktigt att vi har en definition på hälsa som innehåller mycket mer av livsstilsanalys av hur människor tän- ker, vilken psykisk hälsa och vilket psykologiskt sätt vi möter omvärlden med, att det bygger på goda rela- tioner, inte minst till sig själv, och att hälsa är väldigt betingat av samhällsklimat och samhällsresurser. T.ex. är jag rädd för och fick i dag belägg för, när vi i utskottet hörde Folkhälsoinstitutets rapport om svenska befolkningens hälsa, att missbruk och bero- ende av läkemedel kommer att vara den största soci- ala och politiska utmaningen vi har att möta under det kommande årtiondet. Vi hörde att drogberoendet och drogexperimenterandet hos ungdomar ökar oroväck- ande. Därför är också synen på läkemedelsföretagen och deras roll någonting som är värt stor uppmärksamhet. De är lika goda forskare som de är goda handelsmän, och jag välkomnar den diskussion som förs om det. Men många läkemedel är mycket behövliga, mycket goda och mycket användbara och kommer att behö- vas även framgent. Därför är det ett minimikrav att de också är så tillsatsfria som möjligt, så att man kan veta när man forskar och tittar på biverkningar vad som är en eventuell nödvändig biverkning som man får lov att ta och vad som är resultatet av eventuella onödiga tillsatser. Jag är inte nöjd med utskottets skrivningar vad gäller kvicksilver och titanoxid. Kvicksilver i låg dos kan ge immunologisk påverkan och även överkäns- lighetsreaktioner hos vissa individer. Världshälsoor- ganisationen har konstaterat att det inte finns någon säker nedre gräns för immunologiska effekter. Men man använder fortfarande kvicksilverföreningar som konserveringsmedel i många mediciner. Det behövs en samlad aktion för att få slut på det onödiga kvick- silveranvändandet. Både försiktighetsprincipen och produktvalsprincipen kan åberopas. Kvicksilver som konserveringsmedel måste ersättas av mindre riskabla substanser. Alternativt kan man använda berednings- former eller förpackningsstorlekar där konserve- ringsmedel inte behövs. Därför yrkar jag bifall till reservation 42. Samma sak gäller ämnet titanoxid som är mycket vanligt i många mediciner och som av hävd sägs vara ofarligt. Men nu kommer rapporter om överkänslig- het mot titan och titanföreningar. Det är en s.k. över- gångsmetall som lätt avger elektroner. Det är allmänt känt att sådana metaller kan ge upphov till olika im- munologiska reaktioner. Titanoxid och titan är dåligt dokumenterade vad gäller detta och har bara syftet att ge vit färg på produkten. Därför bör titanoxid för- svinna. Jag yrkar bifall till reservation 43. Vi har hört mycket av systemdebatt här under da- gen, och jag lämnar den. Jag följer den, men jag ser att positionerna består. Det som jag skulle vilja tillfö- ra är en verklig diskussion om valfrihet som inte så mycket gäller huvudman i vården, utan som ger män- niskor ett reellt val när det gäller vilken vård, vilken människosyn, vilken medicin, vilka produkter och metoder som vårdhuvudmannen vill erbjuda, kort sagt det som jag inledde med: synen på hälsan. Jag skulle vilja passa på att säga att för oss lag- stiftare och också för många myndigheter är det väl- digt avgörande att vi är öppna för en dialog om det som allmänt ryms i begreppet alternativ medicin eller komplementär medicin. Jag kommer inte själv att yrka bifall till dessa reservationer. Men jag kommer att rösta för dem om någon annan yrkar bifall till dem. Jag tror att nästa stora paradigmskifte, såväl tankemässigt som socialt och medicinskt, som vi står inför under det kommande årtiondet är att kunna öppna, vidga och fördjupa den syn på hälsa och sjuk- dom som vi kan hämta in från det som enkelt kallas för alternativ vård. En skiljepunkt när man vill profilera alternativ medicin i förhållande till konventionell medicin ryms i begreppen reduktionism eller materialism. Enkelt kan jag ta gentekniken som en illustration av detta. Gentekniken är mycket löftesrik och har mycket bra att erbjuda medicinen. Men betraktar man genen som en fix pusselbit som man kan klippa och klistra med utan problem så hamnar man väldig fel. Det är ett exempel på en reduktionistisk syn, en syn på t.ex. genen som ett stycke materia. Mot denna ställer duk- tiga forskare och kunniga människor begreppet det flytande genomet. Det flytande genomet är miljöbe- roende, hyser latenta egenskaper och dess reaktioner kan inte förutsägas på samma lätthanterliga sätt som föreställningen om genen som en pusselbit. Jag menar att med en fördjupad och utvidgad me- dicinsyn blir man också mer försiktig vad det gäller gentekniken. I många skeden av mitt liv har jag känt mig som lite av en pionjär. Jag var som gymnastiklärare väl- digt tidig med att plädera för barnmotorikens betydel- se för läsinlärning, något som i dag är en accepterad metod. Jag slutade äta kött för tio år sedan, och i dag är det synnerligen modernt. Jag började med lands- bygdsutveckling 1986, och det är också mycket mo- dernt. Däremot vill jag inte om tio år vara den ensamma pionjären som fick vara ensam om att hålla upp ett varnande pekfinger för vart gentekniken leder oss. Vi beslutsfattare måste följa den här utvecklingen myck- et bättre än vi har gjort hittills. Första loket på tåget är genföretagen, som har en mycket avancerad forsk- ning och som tillämpar det här kommersiellt mycket snabbare än vad vi beslutsfattare hinner med. Det jag vill summera med när det gäller gentekni- ken är att det handlar om den mänskliga rättighet som ligger i att kunna värna sin genetiska integritet. Våra individuella gener får inte bli en handelsvara. Eko- nomiska intressen kan få företag, försäkringsbolag, banker etc. att söka information om enskilda männi- skors gener. Det skulle få sociala och mänskliga ef- fekter som vore allt annat än värdiga. Vi skulle riske- ra att få en genetiska klassificering och därmed ett nytt klassamhälle där individer med efterfrågade genuppsättningar kommer att ha företräde oavsett kompetens, förmåga och verkliga förhållanden. Det finns skäl att täppa till alla lagliga möjligheter att lämna ut information om enskilda människors ge- nuppsättning. Därför vill jag också yrka bifall till reservation 68. Därmed har jag begränsat mina aspekter om vård- frågor till att det ska handla om giftfri vård, genmani- pulationsfri vård, valfri vård och profitfri vård. För tids vinnande har jag bara tre bifallsyrkanden: 42, 43 och 68.

Fru talman! Jag är något intresserad av det som Lotta Nilsson-Hedström säger om genmanipulations- fri vård och av vad Lotta Nilsson-Hedström har tänkt sig, alltså hur hon har tänkt sig sin pionjärgärning här. Menar Lotta Nilson-Hedström att vi ska sluta använ- da penicillin, som ju framställs av genmodifierade organismer? Är det så att vi ska låta bli det och att Lotta Nilsson-Hedström har något annat att anvisa i stället? Ska vi använda insulin som inte är framställt ge- nom genmanipulation? Ska vi gå tillbaka, vilket är alternativet, till svininsulin? Hur fungerar det med tanke på vad Lotta Nilsson-Hedström sade om till- satsfria läkemedel? Då får vi ett läkemedel som har en genetiskt betingad tillsats som är artfrämmande för människan och ofta leder till reaktioner som är farli- ga. Är det detta vi ska göra? Vi ska alltså gå från att kunna framställa ett mänskligt insulin genom genma- nipulation tillbaka till ett läkemedel som har en till- sats av genetiskt betingad art som är främmande för människan? Ska vi också sluta använda de vanligaste formerna antibiotika eftersom de framställs genom genmanipulerade bakterier? Det är en intressant vinkling på framtidens sjuk- vård som Miljöpartiet här framhåller.

Fru talman! Vad roligt att Leif Carlson vill dis- kutera de här frågorna! Jag uppnådde ett av mina syften. Nej, vi ska självklart inte i några avseenden ta några steg tillbaka. Vi ska alltid gå framåt. Men vi ska gå framåt med större försiktighet. Syftet ska inte vara vinst så mycket som patientens bästa. När det t.ex. gäller titanoxid som tillsatsmedel kan jag över huvud taget inte se vad det fyller för funktion annat än kosmetiskt. Självklart ska vi tillämpa försik- tighetsprincipen i allt som gäller läkemedel. Vad gäller just gentekniken var syftet med mitt inlägg att problematisera. Det som man kallar biotek- nik innehåller en oerhörd massa både kända och nya tekniker, och många är säkert av godo. Det jag vill höja ett varnade pekfinger för i det här sammanhanget är fall där man inte har respekt för individens integ- ritet vad gäller genuppsättningen. Man kan ana möj- ligheter för företag, banker och försäkringsbolag att profitera, att kunna exploatera människors genidenti- tet. Vad gäller den medicinska forskningen menar jag att en grundforskning är lika viktig som nödvändig men att man ska vara försiktig vad gäller tillämpning- ar. Man ska särskilt vara det, och det här är min hu- vudpoäng Leif, när det gäller att flytta gener mellan arter. Det är den känsliga punkten. Här tror jag inte att det är särskilt mycket problem när det gäller insu- lin och penicillin.

Fru talman! Det blev en mycket hastig begräns- ning av pionjärinsatsen vad gäller att påverka gentek- niken. Lotta Nilsson-Hedström framhåller fortfarande att vi inte ska flytta gener mellan arter. Nu är det så att det är mänskliga gener som är flyttade för att framställa insulin. Det kan vi alltså inte göra då. Å andra sidan är det jästgener som är flyttade till bakte- rier för att framställa penicillin. De är flyttade mellan arter. Vad jag kan förstå är det som är gjort bra. Det ska vi hålla fast vid. Men allt som är nytt ska vi försöka stoppa upp. Hur hade det sett ut om vi hade sagt det för 10-15 år sedan? Då hade vi stått med svininsulin. Då hade vi haft en långsam penicillinproduktion inte egentligen kunnat möta behoven. När penicillinet var nytt fick vi ha oerhört svaga lösningar och oerhört höga priser. Det är inte så enkelt att allt som är gjort är bra men sedan sätter vi stopp för det som är nytt. Om man gör sådana generella uttalanden som att vi inte kan flytta gener över artgränser är man helt enkelt ute och seglar. Man måste se vad man gör. Man kan inte göra sådana uttalanden och säga att vår politik i riks- dagen ska vara att vi inte ska flytta gener mellan olika arter. Det måste ju bero på vad det gäller. Man får utvärdera vad det är fråga om och inte lägga fram några generella förbud i en riksdagsdebatt och säga att de ska vara vägledande för svensk politik.

Fru talman! Det är som sagt bra att vi har fått i gång den här diskussionen. Jag har inte framlagt några precisa förslag utifrån det här mer än bifall till en reservation som gällde genetisk integritet. Däremot, Leif, är det så att om vi hade använt oss av försiktighetsprincipen förr i världen och faktiskt, som du säger, stoppat upp tillämpningen och använ- dandet av ett antal preparat så hade vi kanske sluppit DDT-skandaler och PCB-skandaler. Då hade vi kan- ske i dag sluppit att ta itu med bromerade flam- skyddsmedel och en massa preparat som prånglas ut på en marknad långt innan de är utprovade, långt innan man har sett verkningarna på människor, miljö och hälsa. Vad jag höjer ett varnande pekfinger för är en för hastig tillämpning, utsättning och kommersialisering av ett antal produkter. Jag har inte sagt att vi ska vrida klockan tillbaka. Det är du som läger sådana ord i min mun. Självklart ska vi både utvärdera preparat som finns och använda försiktighetsprincipen på nya preparat på områden där vi har anledning att befara risker och faror. Det är vad försiktighetsprincipen lär oss. Jag menar, vilket egentligen är en sidodebatt i dag, att den genetiska tekniken innehåller stora löften på medicinens område men också är bemängd med mycket stor okunskap. Tekniken är i sin linda. Vi ska framför allt höja försiktighetsprincipens fana och vara noga med att bevara den personliga integriteten i genfrågor.

Fru talman! Bland de drygt 260 motioner som be- handlas i detta betänkande finns allt från motioner om frågor som rör sjukvårdens grundläggande problema- tik, organisation och finansiering, till motioner som handlar om enskilda sjukdomar. Här finns t.o.m. motioner som handlar om ämnen som enligt min mening kanske inte borde behandlas här i riksdagen utan som rör frågor som kanske ska hanteras av sjuk- vårdshuvudmännen. I betänkandet behandlas också den överenskom- melse som finns mellan staten och landstingen om ersättningar till hälso- och sjukvården för år 2001. Ingen har nämnt denna överenskommelse hittills i debatten. Jag vill bara säga att det handlar om nästan 1,2 miljarder kronor som står till sjukvårdshuvud- männens förfoganden. Jag vill också tala om för Leif Carlson att det är icke fiktiva pengar. Det är inte lånade pengar utan det är riktiga pengar som det handlar om i den här överenskommelsen. I höstas antog riksdagen en nationell handlings- plan för hälso- och sjukvården. Fyra partier ställde sig bakom denna handlingsplan. Efter inläggen här i dag får vi väl analysera huruvida kristdemokraterna nu- mera är med på vagnen eller inte. Men innebörden av det beslut som riksdagen fat- tade i höstas är ju att primärvården, psykiatrin och sjukvården för de äldre tillförs betydande belopp de närmaste åren. 9 miljoner kronor överförs under peri- oden fram till år 2004 till kommuner och landsting för att förbättra verksamheten inom dessa områden. Vi kan i dag se att det i landsting och kommuner pågår ett intensivt arbete för att sjösätta handlingspla- nens intentioner. Till moderaternas representant Leif Carlson vill jag säga att det är 9 miljoner som är rik- tiga pengar, inte lånade pengar, inte fiktiva pengar. Vid behandlingen av handlingsplanen uttalade so- cialutskottet att tillgängligheten måste öka även vid sjukhusen. Det är ganska uppenbart att sjukvården nått en gräns då det inte längre är möjligt att parallellt med ökade vårdbehov till följd av fler äldre förbättra tillgängligheten endast med hjälp av effektivare re- sursutnyttjande. Här skiljer vi socialdemokrater oss påtagligt från moderaterna som i de senaste tre fyra årens sjukvårdsdebatter här i riksdagen hävdat att det inte behövs mer pengar till vården. I stället föresprå- kar moderaterna ett system med sänkta statsbidrag till huvudmännen på detta område. Men i det moderat- styrda Stockholmslandstinget har man landets största underskott i sin sjukvårdsverksamhet. Där har man en situation där personalen på förlossningsklinikerna tvingas hänvisa blivande föräldrar till sjukhus runt- omkring i Stockholm. Man tvingas också hänvisa patienter till sjukhus långt ifrån Stockholmsområdet. Det är en sådan situation man får om man inte är beredd att tillföra sjukvården resurser. Och hur det skulle bli i Stockholm, utöver den skattesänkning som moderaterna har genomdrivit där, tillsammans med de statsbidragsindragningar som de föreslår här i riksdagen, får väl var och en filosofera om. Regeringen har tillsammans med samarbetsparti- erna gjort en annan bedömning. I vårpropositionen tillkännager vi avsikten att avsätta resurser för att öka tillgängligheten även vid sjukhusen. Genom en över- enskommelse med Landstingsförbundet avsätts när- mare 4 miljarder de kommande tre åren, och dessa pengar ska användas till att ett systematiskt arbete för att minska köerna och öka tillgängligheten ska startas. Målet är att alla patienter ska kunna erbjudas behand- ling inom tre månader. Till Leif Carlson vill jag säga att detta inte är lå- nade pengar. Detta är riktiga pengar. Detta är icke fiktiva pengar. Dagens köer beror inte på att antalet behandlingar i sjukvården minskar, tvärtom. Trots att antalet be- handlingar ökat mycket kraftigt har vi köer inom delar av vården. Den snabba ökningen av äldre, be- handlingar allt högre upp i åldrarna och nya behand- lingsmetoder gör att behoven ökar allteftersom. Ett tydligt exempel på detta ges i den skrivelse som rege- ringen har avlämnat till riksdagen om situationen i den kommunala verksamheten. Där finns det en redo- visning av att det 1992 utfördes 33 000 gråstarrsope- rationer här i landet. Samtidigt stod drygt 16 000 patienter i kö. 1998 utfördes 57 000 operationer, nästan mer än dubbelt så många som 1992. Ändå stod många patienter i kö 1998. Det är alltså inte så att det är prestationerna i sjukvården som det handlar om. De ökar hela tiden. Sjukvård är ingen statisk verk- samhet. Sjukvård är en verksamhet som undergår förändringar hela tiden, och det är den bilden som vi sjukvårdspolitiker ska diskutera och göra de statiska jämförelserna mellan årtionden. Samma bild som gäller för gråstarrsoperationer kan vi se om vi tittar på höftledsoperationer, kranskärlsoperationer eller nå- gonting annat. De pengar som alltså kommer sjukvården till del i den nationella handlingsplanen tillsammans med de pengar som kommer sjukvården till del i vårproposi- tionen är som jag bedömer det viktiga tillskott för att förbättra vården här i landet. Men ännu viktigare är kanske de pengar som kommer sjukvårdshuvudmän- nen till del tack vare den skatteunderlagstillväxt som vi faktiskt för närvarande har i Sverige. Det finns en redovisning i vårpropositionen av hur stora talen beräknas bli under de närmaste åren. Och redan under de år som har varit är det fråga om betydande tal. Det är alltså genom att pressa ned arbetslösheten och få fler människor i arbete som därmed betalar skatt som de stora och betydande inkomstförstärkningarna till vården sker. Även detta, Leif Carlson, är riktiga pengar, inte fiktiva pengar, pengar som inte är lånade och pengar som används till vården. Jag tycker att man måste se sjukvården i dess rätta sammanhang för att kunna diskutera på ett ärligt sätt. Det som saknas i dag är, som jag ser det, en natio- nell plan för en samlad folkhälsopolitik. Vi har lagt grunden när det gäller primärvården, psykiatrin och nu när det gäller köerna inom sjukhusvården. Men det saknas en plan för ett samlat folkhälsoarbete, ett före- byggande arbete, ett långsiktigt arbete. Det är dock min övertygelse att ett bra folkhälsoarbete kan mins- ka trycket på vårdapparaten. Och jag ser fram emot att regeringen återkommer med en plan för folkhälso- arbetet, så att riksdagen innan denna mandatperiod är slut även kan fatta ett beslut om en framåtsyftande folkhälsopolitik för att på det sättet avlasta trycket på sjukvården. Det är nämligen min övertygelse att en hel det faktiskt går att göra på det området. I detta betänkande behandlas också tandvårdsfrå- gor. Anders Sundström har nyligen lagt fram sin tandvårdsutredning. Han presenterade den för några veckor sedan. Här finns förslag till hur man ska an- vända de pengar som redan finns avsatta i tidigare budgetar. Vi som har läst vårpropositionen vet dess- utom att tankegången är att man ska avsätta ytterliga- re 200 miljoner kronor per år fr.o.m. år 2002 och framåt för att ytterligare förstärka insatserna inom tandvårdsområdet. Det är viktigt att vi slår vakt om den förbättrade tandhälsa som vi har uppnått och ser till att vi inte riskerar den uppnådda situationen när det gäller tandhälsa. Fru talman! Ett orosmoln inom vårdsektorn är dock personalförsörjningen. Sedan mitten av 1990- talet har antalet anställda inom sjukvården ökat något. Det handlar om ett tillskott på ungefär 10 000 anställ- da. Men inom en snar framtid har vi ökade pen- sionsavgångar, och i dag finns det brist på flera yr- keskategorier. En utökning av läkarutbildningen med 200 nya platser har redan beslutats. Vårdhögskolorna står inför ett förstatligande. Och det planeras en utök- ning av sjuksköterskeutbildningen med ca 1 000 nya platser under de närmaste åren. Vi vet att apoteken har svårt att rekrytera personal. Men på flera håll i landet står man i startgroparna för att starta ny recep- tarieutbildning. Staten har ett givet ansvar för utbild- ningskapaciteten, men huvudmännen har självklart huvudansvaret för att utveckla arbetsorganisation och arbetsvillkor så att redan utbildad personal stannar kvar i vården och så att det går att rekrytera nya män- niskor till vårdutbildningarna. Ytterligare en viktig fråga i detta sammanhang är självfallet att vi i vårt land har ett system som funge- rar och som gör att människor som har invandrat till detta land och som har med sig en vårdutbildning i bagaget så snabbt som möjligt får möjlighet att träda in och bli arbetskraft i den svenska sjukvården. Om man tittar på de många reservationer som finns i detta betänkande så behandlar de självfallet många olika områden. Vi känner redan till att mode- raterna vill ha en sjukvårdsförsäkring. Det är inget nytt. Men de skriver i sin reservation: "Försäkringskassorna ska konkurrera med varand- ra när det gäller kvalitet, administration och organi- sation samt vad gäller tilläggstjänster utöver grundå- tagandet." Jag blir lite nyfiken på vad tilläggstjänster utöver grundåtagandet är för någonting, Leif Carlson. Vad innebär detta? Innebär det att man ska tillhandahålla en gräddfil för dem som kan betala extra, eller vad står detta för? Kristdemokraterna återkommer med frågan om 20 000 nya vårdplatser. Det låter ju rimligt och bra. Problemet är bara att, såvitt jag kan se, det inte nå- gonstans finns angivet hur och på vilket sätt kristde- mokraterna ska finansiera en enda av dessa vårdplat- ser. Jag har på min hemort kontrollerat om kristde- mokraterna i sina oppositionsbudgetar har några pengar för nya vårdplatser. Men jag har inte kunnat se att det är på det sättet. En kanske liten men viktig fråga tror jag är den kompetens i försäkringsmedicinska frågor som be- hövs alltmer från vårdpersonalens sida. Jag vet att många försäkringskassor försöker ord- na kurser och utbildningar kring detta men det vore helt klart önskvärt att det gick att göra mer på detta område. Några partier helgarderar när det gäller högkost- nadsskydden. Man reserverar sig för en hopslagning av högkostnadssystemen inom sjukvården och tand- vården. Redan några rader längre ned i betänkandet återkommer samma partier och reserverar sig och säger att högkostnadsskydd för sjukvård, tandvård, läkemedel, hjälpmedel, sjukresor osv. borde buntas ihop. Till er i dessa partier skulle jag vilja säga att det är väldigt svårt att ur detta betänkande utläsa vad ni egentligen vill, utöver att ni på något sätt vill helgar- dera här med etta, kryss och tvåa, bl.a. från Kristde- mokraternas sida. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet men också till reservation 23 som handlar om den s.k. 65-årsgränsen. Vi känner alla till att regeringen har lagt fram ett förslag som innebär att man vill höja åldersgränsen för hur länge man ska kunna kvarstå i tjänst - till 67 år, om man så vill. Vi socialdemokrater tycker att denna 67-årsgräns bör gälla även i fråga om den tidpunkt till vilken man kan erhålla läkarvårdser- sättning, tandvårdsersättning samt ersättning för sjuk- gymnastik. Självfallet står det sjukvårdshuvudmannen fritt att skriva vårdavtal, i den mån man vill utnyttja arbets- kraft som är äldre än 67 år. Den möjligheten utnyttjar naturligtvis den sjukvårdshuvudman som anser sig ha behov av att göra det. Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reserva- tion 23. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på övriga reservationer. (forts. 4 §) Ajournering Kammaren beslutade kl. 13.52 på förslag av tredje vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då frågestunden skulle börja. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

Jag hälsar er välkomna till riksdagens frågestund. Jag hälsar också regeringens företrädare, vice stats- minister Lena Hjelm-Wallén, statsrådet Lars-Erik Lövdén, statsrådet Ulrica Messing, miljöminister Kjell Larsson och justitieminister Thomas Bodström välkomna. Välkomna också riksdagens ledamöter och åhörare. Utvärdering av sammanslagningar av tingsrätter

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till justitiemi- nistern. Centerpartiet har krävt stopp på centraliseringen av tingsrätterna och begärt en utvärdering av det arbete med nedläggningar som pågår över hela landet. Vi har tidigare i veckan haft en interpellationsde- batt där justitieministern sade att han inte är beredd att stanna av allt arbete för att göra en utvärdering i höst, men att han vill diskutera och samverka. Justi- tieministern sade också att man ska ta hänsyn till lokala opinioner. Utifrån det vill jag ställa min fråga. I gårdagens tidning kunde man läsa att vice ord- föranden i justitieutskottet, Ingvar Johnsson, sagt att sammanslagningen av tingsrätterna i hans hembygd har blivit stoppad på grund av att en utvärdering skulle göras.

Fru talman! Det är riktigt att en utvärdering ska göras. Den kommer att göras i höst. Vi har inte riktigt bestämt formerna. Vi tar gärna del av andras uppfatt- ningar och försöker komma överens om vilket som är mest lämpligt, och nu alltså göra en utvärdering av de sammanläggningar av domstolar som har gjorts. Det som diskuterades i interpellationsdebatten i tisdags var om den idé om vad som ska hända i Värmland ska stoppas eller inte. Det svarade jag nej på. Det är alltså inget beslut, utan en idé från Dom- stolsverket. Man inhämtar nu uppgifter från berörda myndigheter. Därefter kommer Domstolsverket med ett förslag. Sedan kommer sedvanliga diskussioner att föras för att vi ska komma fram till ett bra beslut.

Fru talman! I en artikel i Göteborgs-Posten i går berördes den utredning som har startat när det gäller tingsrätterna i Trestad. Har den utredningen stoppats på grund av den lokala opinionen från vice ordföran- den i utskottet?

Fru talman! Jag har inte läst Göteborgs-Posten för i går, och kan därför inte ge närmare besked om vad Ingvar Johnsson eller någon annan har sagt. Tanken med utvärderingen är att få fram om det är rätt principer som gäller, om man har kommit fram till rätt storlek eller om man ska gå fram på annat sätt. Vad jag känner till är det alltså inte aktuellt att stoppa arbetet på grund av någon utvärdering. Men jag får väl ta del av Göteborgs-Posten och därefter återkom- ma. Vattenfall

Fru talman! En ingående diskussion om Vattenfall måste nog tas av näringsministern. Vad gäller styrelsen är det naturligtvis inte lyck- ligt med för många skiften, men samtidigt får man ju konstatera att om en ordförande avsäger sig ska en annan tillsättas. Det är det som kommer att ske vid bolagsstyrel- sen. Det är styrelsen som ska hantera Vattenfall så att vi får en så säker energitillförsel som möjligt, och så att det sker så effektivt som möjligt ekonomiskt ock- så.

Fru talman! Den förra styrelsen har ju slagit in på en väg mot utlandsexpansion, som bl.a. har inneburit satsningar i brunkolsverk i Polen, Tyskland osv. Det står ju i tydlig kontrast mot en svensk miljöpolicy i allmänhet, där man vill minska koldioxidutsläppen. Den andra frågan för Vattenfalls del är själva ex- pansionen som naturligtvis tarvar pengar. Det finns olika sätt att hantera detta. Antingen får man sälja av svenska verksamheter för att finansiera expansion, eller också får staten bidra med pengar. Det är en ledningsfråga. Det är skäligt att man från regeringens sida här visar någon form av tydlighet när det gäller strategin dels i fråga om miljön, dels i fråga om kapitaltillskott.

Fru talman! Jag är inte så insatt i frågor som gäller ekonomin och Vattenfall och hur mycket kapitaltill- skott som diskuteras. Det kan jag inte svara på. När det gäller miljöpolicyn är den densamma som för alla statliga bolag som verkar där miljön på ett eller annat sätt blir berörd. Vi ska naturligtvis ha stora krav på statliga bolag därvidlag. Jag tycker att det är riktigt att man diskuterar och kritiskt granskar inves- teringar som ett sådant här bolag gör och planerar att göra utomlands. Västkustbanan

Fru talman! Jag vill ställa en fråga till miljömi- nister Kjell Larsson. I enlighet med riksdags- och regeringsbeslut har Banverket rustat upp Västkustbanan för ca 10 miljar- der hittills. Det har blivit dubbelspår på långa sträck- or, nya stationer och andra kapacitetshöjningar. Enligt den ursprungliga planen skulle utbyggna- den till dubbelspår mellan Kävlinge och Lund vara färdig 1998. Den har sedan dess kunnat tas i bruk. Ett antal boende har emellertid överklagat planen. Ärendet har bollats mellan kommunen och regeringen i fyra år. Vad ämnar Kjell Larsson göra åt det här ärendet så att den byggda järnvägssträckningen kan tas i bruk?

Fru talman! Min enda ambition är att så snabbt det någonsin är möjligt komma fram till ett positivt beslut som gör att vi får en effektiv västkustbana. Naturligt- vis måste man ta hänsyn till de boendes säkerhet och till miljöfrågorna i övrigt. Det har visat sig att ärendet har blivit väldigt komplicerat. Jag har givit klara besked till mina tjänstemän om att jag vill att man hanterar frågan så fort det någonsin är möjligt.

Fru talman! SLTF uppvaktade oss i trafikutskottet i tisdags. De menar att näst getingmidjan söder om Stockholm är det här den största flaskhalsen i järn- vägstrafiken. För att man ska få plats med Öresunds- tågen har man fått ställa in SJ-tåg och pågatåg. Mot bakgrund av detta undrar jag om miljöminis- tern tycker att det är en lämplig avvägning mellan det allmänna intresset som talar för att mer järnvägstrafik behövs och det enskilda intresset hos de 40 villaägar- na.

Fru talman! Det är starkt allmänintresse att få i gång trafiken på Västkustbanan och att få en lösning på dessa problem. Det är, som jag sade, min ambition att få fram ett beslut så fort som det någonsin är möj- ligt. Vi måste dock få till stånd detta beslut i något slags samverkan med berörda kommuner, och det är den processen som tyvärr har tagit alltför lång tid. Demonstrationer

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till jus- titieminister Bodström: Vilka åtgärder avser rege- ringen att vidta för att skydda demokratiska demon- stranters möjligheter att tryggt demonstrera vid topp- mötet i Göteborg i juni? Rapporterna från minister- mötet i Malmö förskräcker och har ju även upprört justitieministern.

Fru talman! Som alla känner till kommer natur- ligtvis varken regeringen eller jag att ha något som helst operativt ansvar eller att lägga oss i den operati- va sidan av detta. En sak som diskuteras är identifie- ring av poliser med hjälp av nummerlapp på hjälm eller uniform. Jag tycker att det finns skäl både för och emot detta. Det kan finnas arbetsrättsliga aspekter såsom en viss trygghet för polisen att slippa detta. Jag anser dock att man bör kunna identifiera poliser. Det är fråga om myndighetsutövning, och vi ska sträva efter största möjliga offentlighet. Detta gäller för alla inom rättsväsendet, som åkla- gare, domare, advokater, kriminalvårdstjänstemän och inte minst poliser som gör ingripanden och kan- ske sedan vittnar i domstolar. Jag hoppas att polisen själv kommer att ta initia- tiv till att identifieringar kan ske. Annars kommer regeringen att ta initiativ i frågan genom förordning eller uppdrag till Rikspolisstyrelsen.

Fru talman! Det går tyvärr rykten om att det fanns medvetna iscensättningar från polisens sida i Malmö. Är det något som regeringen har anledning att begära särskild utredning om?

Fru talman! Nej. Precis som jag nyss sade lägger vi oss inte i några enskilda utredningar. Det som kommer att ske efter Malmömötet är att det kommer att göras utredningar dels vad avser polismän som polisen själv har polisanmält, dels vad avser demon- stranter som är misstänkta för brott. Detta är sedvan- liga utredningar, som regeringen inte på något sätt kommer att lägga sig i. Däremot kommer det att göras en utvärdering av hela demonstrationen, och det är naturligtvis av stort intresse för regeringen och för alla här att ta del av denna och ta med sig den i fram- tiden. Kemikaliehanteringen

Fru talman! Miljöminister Kjell Larsson har ett stort ansvar inom EU för kemikaliehanteringen. Svenska Naturskyddsföreningen har nyligen i en rapport visat att högbromerade flamskyddsmedel har förekommit i pilgrimsfalksägg. För den som undrar vad högbromerade flamskyddsmedel är kan jag näm- na att de är förenade med ungefär samma risker som DDT. De kan anrikas i vävnader hos både människor och djur. Min fråga till miljöministern är: Vad avser miljö- ministern med tanke härpå att göra för denna fråga i Sverige - där Naturskyddsföreningen har föreslagit ett totalstopp - och inom EU?

Fru talman! Staffan Werme känner förmodligen till att jag har arbetat mycket aktivt i frågan om de bromerade flamskyddsmedlen under i princip hela den tid som jag har varit miljöminister, bl.a. för att ta fram förslag om nationella åtgärder som vi nu bear- betar på olika sätt. Problemet är att mycket av de bromerade flam- skyddsmedlen, som är persistenta och bioackumuler- bara, kommer till oss i produkter. Det handlar bl.a. om att försöka lösa det här inom ramen för de han- delsregler som finns. Den svenska kemikaliepolitiken sammanfattas i en propositionen som nu ligger här i riksdagen. Vi har angett framkomstvägar för att hantera de bromerade flamskyddsmedlen. Vi driver den frågan genom ord- förandeskapet när nu också EU diskuterar en ny, radikalt förändrad kemikaliepolitik för hela EU. Sy- nen på den här typen av kemikalier är det kanske viktigaste innehållet i de förbättringar som vi från svensk sida vill åstadkomma.

Fru talman! Såvitt jag förstår har Europaparla- mentets miljöutskott åtminstone haft en omröstning i denna fråga. Men vart går frågan sedan? Kommer det att bli möjligt att ta upp detta under den svenska ord- förandeperioden, eller kommer denna fråga att skjut- sas vidare? Krävs det ytterligare krafttag från svensk sida för att lyfta fram kemikaliepolitiken, som - det måste sägas - i Sverige är väldigt bra jämfört med vad som gäller det övriga Europa? Vad kan miljömi- nistern göra för att ytterligare lyfta fram denna fråga på EU-nivå?

Fru talman! Historiken kan sammanfattas så att vi i Sverige via Naturvårdsverket har tagit fram särskil- da förslag till lösningar. Vi har från svensk sida, i regel tillsammans med Danmark, vid upprepade till- fällen före ordförandeperioden aktualiserat de här kemikalierna i arbetet i miljörådet i Bryssel. Vi har nu en svensk proposition som väldigt mycket fokuserar på det här och som ligger till grund för vårt agerande i EU. Vi har drivit den här frågan i EU, och nu har parlamentet fattat beslut. Det innebär att frågan kommer tillbaka till miljörådet, där vi kommer att hantera den för att nå ett beslut i början av juni vid det sista miljörådsmötet under det svenska ordföran- deskapet. Det finns nog ingen fråga där jag har så gott sam- vete för det som vi har gjort som vad gäller flam- skyddsmedlen. Vi kommer att fortsätta att driva den här frågan med stor tyngd. Det gäller ett stort pro- blem. Det är fråga om kemikalier som sprids över hela jorden och som fångas upp i människors och djurs kroppar. De finns kvar där under lång tid och anrikas, dvs. halterna ökar hela tiden. Halterna av de här medlen i bröstmjölk fördubblas vart femte år. Personer som jobbar med att demontera datorer o.d. har upp till 50-100 gånger förhöjda halter av dessa kemikalier. Polisens resurser

Fru talman! Jag har en fråga till justitieminister Thomas Bodström. För några veckor sedan visade en rapport från polisfacket att polisen tvingas nonchalera tusentals larm varje månad på grund av resursbrist. Enligt medierna har justitieministern sagt något i stil med att detta inte oroar honom, eftersom det visar att polisen prioriterar de svåra brotten. Om medierna har refererat rätt kan man tycka att detta är en något lättsinnig inställning. Man får räkna med att det är väldigt frustrerande både för polisen och för alla som står bakom larm när dylika inte be- aktas. Man kan räkna med att sådana förhållanden på sikt kan skada förtroendet för polisen och för rättsvä- sendet, vilket i sin tur kan skada vår demokrati. Det är helt klart så. Jag undrar vilka åtgärder justitieministern ämnar vidta för att nivåhöja polisens resurser så att man bl.a. kan agera på fler larm.

Fru talman! Påståendet att polisen inte rycker ut på akuta larm är felaktigt. Undersökningen visar att polisen gör det. Det som sker och har skett inom polisen är att man har gjort en prioritering. På akuta larm, då det behövs omedelbara insatser, kommer man direkt, men om det är ett inbrott i en sommarstu- ga eller något annat som kan vänta, gör man en akut prioritering. Jag tycker att det är en bra avvägning. Jag har ingen som helst önskan om att denna ordning ska ändras, utan jag tycker att den är bra.

Fru talman! Jag frågade om åtgärder för att nivå- höja polisens resurser, men det fick jag inget svar på. Jag vet att man i höstas sade att man förstärker poli- sverksamheten med 575 miljoner. Det visade sig att det snarare handlade om en utvidgning av verksam- heten. När pengar för det nyinrättade Schengenpolis- samarbetet och för en del andra saker hade tagits undan, visade det sig att det var så lite pengar kvar att polisen för innevarande år har mindre pengar att röra sig med än vad den hade förra året, eftersom polisen ute på myndigheterna ej fått täckning för pris- och löneomräkningar. Jag vet att ministern har ryckt ut med 600 miljo- ner, men eftersom det beräknade underskottet till årets slut skulle hamna på 710 miljoner ligger man fortfarande på minus och har inte fått någon nivåhöj- ning. Jag undrar vilka åtgärder ministern ämnar vidta för att det ska kunna bli en nivåhöjning för polisen.

Fru talman! Vad gäller uppgiften om vad under- skottet är vid årets slut är det inte klart. Det är ingen som vet. Det finns uppgifter på 300 miljoner, 500 miljoner eller 700 miljoner. Regeringen gör nu den största satsningen någon- sin på polisen. I år blir det 1 miljard extra, nästa år 575 miljoner, något ytterligare år 2003 och ytterligare en ramhöjning år 2004. Det innebär att antalet poliser kan öka, vilket kommer att ske redan nu i juni när knappt 400 poliser examineras. Det kommer ytterligare poliser till exa- minering i december. Det viktigaste av allt är att regeringen har beslutat om ytterligare en polishögskola. Det kommer inom ett par tre år att vara 900 poliser som examineras varje år. Det är garantin för att antalet poliser kommer att öka i framtiden. Antidopningsbyrån WADA

Fru talman! Jag önskar ställa min fråga till id- rottsminister Ulrica Messing. I förra veckan vid EU:s sportdirektörers möte här i Stockholm diskuterades sätet för antidopningsbyrån WADA. Man uttalade en stor entusiasm för WADA:s arbete, och alla länder planerar att ta ett stort ansvar för WADA:s organisering. Såvitt jag förstår att tre städer inom EU aktuella, nämligen Stockholm, Bonn och Wien. Dessutom har Montreal och Lausanne ansökt om att lokalisera WADA till sig. Om man ser till värdet av att det blir en oberoende antidopningsbyrå och att Internationella olympiska kommittén finns i Lausanne vill jag fråga ministern om det är bättre att WADA får sitt säte i Montreal än i Lausanne, i händelse att det inte blir i något EU- land?

Fru talman! Först vill jag understryka att jag skulle bli oerhört glad om WADA:s styrelse och exekutivkommitté bestämmer sig för att lokalisera WADA till Stockholm. Jag tycker att vi har stora och starka förutsättningar att lyckas med det. Om det blir så vet vi ännu inte. Den kommitté som granskar alla de fem städer som återstår var i Stockholm måndag och tisdag nu i veckan. Vi hade ordentliga diskussioner om hur vi ser på vårt natio- nella arbete mot dopning och missbruk på alla sätt. Nu får vi vänta på beslut till augusti. Svaret på Ann-Marie Fagerströms fråga är ja. Det är min och övriga idrottsministrars bestämda uppfatt- ning att WADA var det än placeras måste placeras på en plats där ingen kan ifrågasätta dess självständighet och dess oberoende mot idrottens organisationer. Det är också vår bestämda uppfattning att den stad som får värdskapet för WADA själv måste ha en trovärdig nationell lagstiftning i sitt eget arbete mot olika former av missbruk. Vi menar att en stad som Lausanne inte har den trovärdigheten.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret. I likhet med ministern ser jag gärna att Sverige och Stockholm blir värd. Heby kommun

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till vice statsministern. I samband med riksdagsvalet år 1998 röstade 73 % av kommuninvånarna i Heby i en folkomröst- ning om länsbyte. 58 % röstade för och 40 % röstade emot. År 1999 konstaterade utredaren Björn Sundström som på uppdrag av Kammarkollegiet utrett frågan om länsbyte att det inte föreligger något hinder för Heby kommun att byta län. Tvärtom skulle det ha övervä- gande och bestående positiva effekter. Därför föreslår Kammarkollegiet Justitiedepartementet att regeringen ska säga ja till ett länsbyte. Enligt indelningslagen ska Kammarkollegiet ta hänsyn till alla parter i sin utredning, dvs. det ska göra en total bedömning av konsekvenser vid ett länsbyte. Mot den bakgrunden måste jag återigen få en motivering till hur man på detta flagranta sätt kan gå emot folkviljan.

Fru talman! Statsrådet Britta Lejon har ganska ut- förligt givit motiveringen. Vad det handlar om från regeringens sida är att vi väger samman de olika inkommande dokumenten i ett sådant ärende. Vad vi hade att väga mellan var å ena sidan den majoritet som fanns i Heby kommun för att byta landsting men också å andra sidan hur det så att säga avlämnande landstinget såg på det. Man framhåller där att sjukvården allvarligt skulle drabbas inte i första hand i Heby kommun utan i landstinget i övrigt. Regeringen måste då göra en sammanvägning av försämrad sjukvård och viljan till byte och se om den väger så mycket tyngre. Det finns också andra faktorer. Men det är huvud- sakligen dessa. Regeringen kom där till ställningsta- gandet att det inte skulle ske någon förändring.

Fru talman! Det intressanta när man talar om sjukvården i Västmanlands läns landsting är att man redan i dag har ett vårdavtal mellan Västmanlands läns landsting och Uppsala läns landsting. Det är ett fritt sjukhusval för invånarna. Med andra ord påver- kar det inte sjukhusen rent ekonomiskt. Efter valet år 1998 upplevde regeringen en väldigt stor oro över minskat valdeltagande och den demo- kratiska förankringen. Man har därför haft en demo- kratiutredning, och man har nu en kommundemokra- tikommitté osv. Att man då väljer att köra över en sådan tydlig opinion och ett enigt kommunfullmäktige och egent- ligen bara väger in en oenig länsstyrelse och ett oenigt landsting är förvånande. Jag skulle vilja höra statsrådets syn på den demokratiska aspekten.

Fru talman! En slutsats av detta måste vara att man också kommunalt tänker efter hur man använder folkomröstningsinstitutet. Det går bra att använda i ett sammanhang där man har hela beslutskraften hos ett organ, här fullmäktige, att fatta det beslutet. Nu är det inte så i den här typen av indelningsfrå- gor. Där finns det en instans ovanför som har beslut- skraften. Då får man inte lura människor att tro att de i den rådgivande folkomröstningen kan påverka så att det automatiskt blir det beslutet. Det är viktigt för oss alla, och det gäller inte bara i den här frågan. Det gäller också en hel del andra frågor. Man måste förstå varför det finns en instans ovanför som har att väga in också andra saker. Den enskilde kommunmedborgaren ser naturligtvis bara till hur man vill att kommunen ska utvecklas. Stöd till småföretagarna i övre Norrland

Fru talman! Vissa företag i övre Norrland har haft en nedsättning av den sociala avgiften på 8 % sedan början på 90-talet. EU har inte godkänt nedsättning och förutsatt att stödformen avskaffas, vilket också har skett i slutet på 90-talet. De speciella förhållandena för företagen i de norra regionerna i Sverige, Norge och Finland är svåra och unika. Det är stora merkostnader och långa avstånd och låg befolkningstäthet. Förhållandena borde vara ett rimligt argument gentemot EU-kommissionen för att få någon form av stöd till småföretagen i norr. Jag vill fråga statsrådet Ulrica Messing: Kan stats- rådet se en möjlighet att genom en gemensam aktion från Sverige, Finland och Norge exempelvis via Nor- diska rådet få en överenskommelse med kommissio- nen om ett stöd eller en regeländring som möjliggör småföretagens existens?

Fru talman! Nej, jag ser inte någon sådan möjlig lösning. De nationella lagstiftningarna och nationella skatterna skiljer sig redan i dag väldigt mycket åt. I Norge har man differentierade arbetsgivaravgifter beroende på i vilken region eller i vilket län som företagen är verksamma. I Finland har man inte alls det sättet. Vi måste slå vakt om möjligheten för varje land att utforma sina skatteregler. Nu har vi haft nedsättning av socialavgifter. Det accepterades inte eftersom den urskiljde en region och några branscher i den regionen. Det upplevdes därför som att snedvrida konkurrensen gentemot andra företag och företagare i Sverige. Nu får vi fun- dera på hur vi på andra sätt kan försöka stötta de företag som precis som Erling Wälivaara säger har långa avstånd till sin marknad eller extra höga kost- nader på grund av mycket energiförbrukning och annat. Jag har haft en träff med företagarna som hade nedsättning av socialavgifter. De har framfört en rad olika önskemål till mig. Jag kommer att återkomma till deras förslag i den regionalpolitiska propositio- nen.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret, även om jag inte är nöjd med det. Min följdfråga är: Pågår det alltså inga som helst förhandlingar mellan regeringen och kommissionen för att hitta en positiv lösning för de små företagen uppe i norr?

Fru talman! När jag träffade representanterna för de företag som har haft nedsättning av socialavgifter kom vi vid sittande möte överens om att inte driva frågan vidare i en rättslig process mot EU. Vi var däremot överens om att nu hitta lösningar själva, och det arbetar vi på. De företag som har haft nedsättning av socialav- gifter har naturligtvis olika önskemål och olika förut- sättningar. Några företag har pekat på transportstödet, andra företag har pekat på behovet av hjälp med IT- satsning osv. Jag har respekt för att det finns olika behov bland de företag som har haft nedsättningen. Men vi är överens om att nu hantera frågan nationellt, och inte fortsätta arbetet gentemot kommissionen. Offentlighetsprincipen

Fru talman! Jag har en fråga till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén. Det är tydligen en överenskommelse på gång när det gäller offentlighetsprincipen i EU. Det har sagts att regeln ska tas bort om att offentliggörande av EU- handlingar i Sverige ska göras enligt svensk lag. Vid osäkerhet ska svenska myndigheter konsultera de myndigheter i EU som har producerat respektive handling. Upphovsmannen till en s.k. känslig hand- ling i EU ska besluta själv. Det är möjligt att man kan beskriva detta som nå- got slags nödvändigt kompromiss. Men jag skulle vilja höra vice statsministern klart och tydligt erkänna att detta ändå handlar om ett steg tillbaka när det gäller den svenska offentlighetsprincipen i Sverige.

Fru talman! För det första tror jag att vi ska vara väldigt klara och tydliga om att detta gäller EU- institutionerna. Det är för dem ett viktigt steg framåt. Det blir mycket mer öppet på det här sättet. Man tvingas ha register och man tvingas hjälpa dem som vill hämta ut handlingar. Det finns en allmän skyldig- het att också göra det inom en 15-dagarsperiod. Det är väldigt bra för EU-institutionerna. Är det då negativt för Sverige? Nej, det är det in- te. Vi behöver inte ändra någonting i vår lagstiftning. Det enda som kan diskuteras är detta med att vi ska konsultera i oklara fall, men det gör vi ju redan nu t.ex. vid utrikessekretessprövning när vi vill se hur stor skada det innebär att lämna ut en handling. Då konsulterar vi ibland den som har lämnat in handling- en. Det är alltså inget nytt förfarande. Mitt svar är alltså: Vi behöver inte ändra någon- ting i vår lagstiftning eller i vårt normala sätt att han- tera de här frågorna.

Fru talman! Jag har tagit del av ganska många oberoende juristers bedömningar av detta. Den enty- diga slutsatsen är trots allt att när det gäller jämförel- sen i Sverige så handlar detta om att färre handlingar kommer att lämnas ut. Det blir en klar försvagning av den svenska offentlighetsprincipen. Jag tror att det är väldigt viktigt att man inte har falsk varubeteckning. Det är mycket möjligt att det går bra att motivera detta från total EU-synpunkt, och säga: Det gick inte att komma längre. Det är möjligt att man kan göra så, men jag tror inte att det är bra om regeringen av prestigeskäl låser sig vid uttalandet att ingenting rubbas i den svenska offentlighetsprin- cipen, för det är helt enkelt inte sant.

Fru talman! Jag är på det klara med att bara fram- tiden kan utvisa vad som är sant och inte i det här sammanhanget. Jag vill ändå från vår utgångspunkt säga att vi lä- ser vad som faktiskt står i den text som vi har kommit överens om nu. Där finns det, i preambeln, alldeles klart sagt att de nya reglerna varken har till syfte eller som effekt att ändra nationell lagstiftning om hand- lingsoffentlighet. Det är inte heller någon som har påstått att vi på något sätt behöver ändra vår natio- nella lagstiftning. Detta är för oss väsentligt. Man kan kompromissa vad gäller hur långt EU kan gå i sina institutioner, men vi ska inte kompromissa med vår egen offentlig- hetslagstiftning. Migrationsverket