En jämställd arbetsmarknad – regeringens strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet

Fru talman! I dag ska vi debattera ett betänkande som handlar om regeringens skrivelse om en jämställd arbetsmarknad och regeringens strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet. I ärendet behandlas också följdmotioner med anledning av skrivelsen och motioner med vissa relaterade frågor som har väckts under den allmänna motionstiden 2008/09 respektive 2009/10. Totalt 76 motionsyrkanden behandlas. Regeringen har bedömt att det behövs en samlad strategi som anger övergripande och långsiktiga inriktningar för jämställdhetspolitiken inom arbetsmarknads- och näringslivsområdet under de kommande åren. I skrivelsen utgår regeringen från situationen i dag och bedömer att arbetet ska ha fyra inriktningar, nämligen 1. att motverka könsuppdelningen på arbetsmarknaden och i näringslivet 2. att främja jämställda villkor för entreprenörskap 3. ett jämställt deltagande i arbetslivet 4. jämställda arbetsvillkor. Dessa inriktningar ska samlat utgöra en grund för samordning, analys, utformning och uppföljning av insatser inom det jämställdhetspolitiska området. Inriktningarna kan i huvudsak förverkligas inom ramen för de generella insatser som genomförs inom berörda politikområden. Utskottet framhåller i sitt ställningstagande värdet av en sammanhållen strategi för att hantera problemen med en bristande jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet. Utskottet uttalar sitt stöd för regeringens inriktningar för jämställdhetspolitiken inom arbetsmarknads- och näringslivsområdet och välkomnar den redovisning av genomförda insatser och resultat som regeringen avser att återkomma med till riksdagen 2011. Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till handlingarna. Företrädarna för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet följer bland annat upp sina parti- och kommittémotioner med totalt 14 reservationer och 5 särskilda yttranden. Härmed överlämnar jag betänkandet till debatt.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till våra gemensamma reservationer nr 1 och 3. Fru talman! I måndags, den 8 mars, firade vi den internationella kvinnodagen. I år var det 100-årsjubileum. Vid den tiden, för 100 år sedan, kämpade kvinnor för rösträtt. Som tur är har det hänt en hel del sedan dess. Jag funderar på om dessa kvinnor kunde tänka sig att vi 100 år senare skulle ha både rösträtt och en hel del mer, till exempel barnomsorg, äldreomsorg och en bra föräldraförsäkring. Det är några av de politiska beslut som har drivit på kvinnors och mäns möjlighet att förena arbetsliv med familjeliv. Även om många tycker att det är tufft att få vardagen att gå ihop tror jag att de kvinnor som för 100 år sedan kämpade för rösträtt hade tyckt att vårt land har kommit långt. I betänkandet behandlas en skrivelse från den moderatledda regeringen: En jämställd arbetsmarknad - regeringens strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet . Rubriken låter bra. Men trots de 68 punkter som redovisas i skrivelsen presenteras ingen trovärdig strategi eller tydlig plan för hur utvecklingen i riktning mot ett jämställt arbetsliv ska drivas på. Det mest konkreta är att regeringen avser att återkomma först 2011. Vi socialdemokrater tycker att skrivelsen är ett spel för gallerierna. Skrivelsens rätta namn borde vara Regeringens strategi för hur vi tar från kvinnor och ger mer till män. För hur kan det bli mer jämställt med jobbskatteavdrag? Vi vet ju att männen har fått större skattelättnad än kvinnor. Hur kan det bli mer jämställt genom privatisering av apotek, vård och omsorg som ger många kvinnor sämre anställningstrygghet när det hela upphandlas av stora börsbolag? Hur kan det bli mer jämställt när man inför skattesubventionerade tjänster såsom hushållsnära tjänster? Kommer männen att ta en större andel av det obetalda hushållsarbetet eller omsorgen om barnen utifrån det? Hur kan det bli mer jämställt när regeringen försämrar a-kassan så att regelverket missgynnar kvinnor mycket mer än män? Och hur kan det bli mer jämställt när man försämrar våra trygghetssystem när vi blir sjuka eller om vi redan är sjuka eller skadade? Vi vet att detta drabbar kvinnor mycket mer än män. Det är bland annat detta som regeringen räknar upp som åtgärder för sin strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet. Jag säger det igen: Skrivelsens rätta namn borde vara Regeringens strategi för hur vi tar från kvinnor och ger mer till män. Fru talman! Ett jämställt arbetsliv skapas inte genom sänkta inkomstskatter där sänkningen är betydligt mindre för låginkomsttagare. Lägg därtill att sjukskrivna och pensionärer betalar högre skatt. De som har sämst inkomst oavsett om det gäller lön, pension eller ersättning på grund av sjukdom eller arbetslöshet är kvinnorna, som därigenom återigen missgynnas. Vi socialdemokrater anser att en egen lön och möjlighet till egen försörjning i grunden handlar om möjlighet till självständighet och frihet. Orättvisor i arbetslivet bidrar till att klyftor mellan kvinnor och män består hela livet ut. Arbetslivet är inte jämlikt. Som det ser ut i dag har kvinnor och män väldigt olika arbetsvillkor, och orättvisorna är stora. Kvinnor dominerar bland dem som har tidsbegränsade anställningar, timanställningar och deltidstjänster. Det arbete som i dag domineras av kvinnorna värderas mycket lägre än det arbete som domineras av män. För varje hundralapp en man tjänar får en kvinna i Sverige 84 kronor i lönekuvertet. Det är inte så vi socialdemokrater vill ha det. Ett av Sveriges kända varumärken är, eller har varit, att vi är ett land som är jämställt mellan kvinnor och män. Men det är en sanning som inte stämmer längre, för Sverige har redan halkat efter i internationella jämförelser och kommer med allra största sannolikhet att halka efter ytterligare med den här regeringens politik och strategier för jämställdhet. Fru talman! Vi socialdemokrater anser att näringslivet har visat en uppenbar oförmåga och ovilja att genom egna initiativ se till att styrelseuppdragen fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Tvärtemot regeringens bedömning anser vi att tiden är kommen för tuffare åtgärder mot kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser. Så länge bolagsstyrelserna själva inte tar sitt ansvar måste vi politiker ta ansvar och agera för en förändring. Vi socialdemokrater har satt ned foten i frågan. Vi är beredda att ta fajten för välutbildade och kompetenta kvinnor som vill vara med och ta en del av makten och även inflytandet i bolagsstyrelserna. Det är en demokratifråga. Det måste ändå avspegla sig även i bolagsstyrelserna att vi är ungefär 50 procent kvinnor och 50 procent män i vårt land. Vi vet att kvinnor har högre utbildning och kompetens, och vi vet hur tokigt det kan se ut. Ett exempel är Andersindexet. Det är vanligare att en person som heter Anders i förnamn är börs-vd än att en kvinna är det. Det kan till och med handla om namnet. Av Stockholmsbörsens 254 bolag leds 15 stycken av personer vilkas namn är Anders. Endast fyra leds av kvinnor. Det handlar inte om kompetens, utan det handlar om att man väljer män framför kvinnor. Sambandet mellan ojämställdhet i arbetslivet och snedfördelningen av föräldraledigheten är uppenbar. Kvinnor tar ut den övervägande delen av de betalda föräldraförsäkringsdagarna. Det leder till negativa konsekvenser för kvinnor när det gäller rekrytering, befordran, löneutveckling i arbetslivet och pension. Det är något som påverkar kvinnor i hela deras liv. Vår ambition är att uttaget av föräldraledigheten ska vara mer jämställt. Enligt TCO:s senaste pappaindex tar det 51 år tills mammor och pappor kommer att dela lika om det ska gå i den takt det gör i dag. Det är antagligen fler än jag här i kammaren som inte får uppleva det. Vi vet att kvinnor som grupp också diskrimineras på arbetsmarknaden för att de blir föräldrar, oavsett om de kommer att få barn eller ej, medan män premieras vid föräldraskap. När barnet kommer ökar lönegapet snabbt. Om regeringen menar att man vill ha jämställda arbetsvillkor måste man våga ta ställning för att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, och då krävs det politiska beslut. Saker som kan förbättra jämställdheten i arbetslivet är heltider, bra anställningsvillkor, bra försäkringssystem, en bra välfärd som är till för alla och inte bara för dem som är rika och kvinnlig representation även i bolagsstyrelser. För att man ska orka med arbetsliv och familjeliv krävs en bra arbetsmiljö. För att underlätta arbete på obekväm arbetstid måste vi också se över möjligheterna till barnomsorg på kvällar, helger och nätter. Avslutningsvis vill jag säga att vår vision är ett Sverige där varken kvinnor eller män begränsas av sitt kön - inte på arbetsmarknaden och inte i livet i övrigt. Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina liv. (Applåder)

Fru talman! Vänsterpartiets politik genomsyras av ambitionen att åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män. Vi betraktar de strukturella orättvisor som råder mellan kvinnor och män som oacceptabla inskränkningar i människors frihet och som ett demokratiskt underskott. Målet med vår jämställdhetspolitik är att kön ska upphöra att vara en faktor som begränsar individers möjlighet till makt och inflytande över det egna livet och över samhällsutvecklingen. Den verklighetsbeskrivning som görs i inledningen till regeringens skrivelse om jämställdhet i arbetsliv och näringsliv är det därför ganska lätt att i huvudsak ställa sig bakom. Här konstateras att den sneda fördelningen mellan betalt och obetalt arbete är en grundläggande orsak till kvinnors svagare ställning på arbetsmarknaden och en bidragande orsak till kvinnors sämre hälsa. Vidare beskrivs hur arbetsmiljön i kvinnodominerade yrken är eftersatt både i forskning och i praktik. Här beskrivs de tydliga könsaspekterna av deltidsarbete och otrygga visstidsanställningar liksom det faktum att det främst är kvinnor som tvingas öka sitt obetalda omsorgsarbete när den gemensamt finansierade välfärden inte räcker till. Sammanfattningsvis är det fördelningen av resurser som tid, inkomst, makt och inflytande som är det huvudsakliga och grundläggande problemet som måste åtgärdas om vi ska nå målet om jämställdhet i arbetslivet. I den delen är skrivelsen som sagt på det hela taget ganska bra. Det märkliga är att när man sedan läser vidare och kommer fram till den del i skrivelsen där regeringen beskriver sin egen strategi kan man se att den faktiskt inte innehåller några substantiella förslag som svarar mot den här beskrivningen. I stället är det uppenbart regeringens politik omfördelat resurser på ett sätt som ökat klyftorna mellan kvinnor och män. Den samlade effekten på inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män av regeringens skattesänkningar beskrivs däremot inte i den här skrivelsen. Inte heller beskrivs effekterna av försämringarna av sjukförsäkringen, föräldraförsäkringen och a-kassan. Det kan man ju förstå eftersom facit av dessa reformer efter tre år blev att inkomstklyftan mellan kvinnor och män ökade med drygt 1 000 kronor i månaden. Det har skett trots att ingenting har hänt med lönenivån. Det är regeringens reformer som har orsakat de ökade klyftorna. I skrivelsen försöker regeringen sig på att hävda att de här försämringarna, som har drabbat kvinnor hårdare än män, i själva verket innebär förbättringar eftersom de antas eller påstås leda till att fler kvinnor ska få jobb. Det är i sig självt en minst sagt egendomlig argumentation. Kvinnor ska alltså vara glada för att bli utförsäkrade ur sjukförsäkringen eller bli av med rätten till a-kassa och glädjas åt att medan män har fått tusenlappar i skattesänkningar har de åtminstone fått ett par hundra. Och ännu värre blir det när man läser den senaste arbetskraftsundersökningen från Statistiska centralbyrån som visar att kvinnors ställning på arbetsmarknaden har försämrats betydligt mer än mäns trots att krisen, som vi alla drabbats av, framför allt har slagit mot mansdominerade sektorer. I dag ligger arbetslösheten för kvinnor 1 procentenhet över mäns. Sysselsättningsgraden har minskat mer för kvinnor än för män. Andelen deltidsarbetslösa kvinnor har ökat något jämfört med för ett år sedan. Antalet kvinnor som står utanför arbetsmarknaden har ökat med 45 000 på ett år medan motsvarande siffra för män är 2 000. Sammantaget är det skriande uppenbart att regeringens politik har lett till ökade, inte minskade, klyftor mellan kvinnor och män och att de resultat som de ökade klyftorna motiveras med i skrivelse, nämligen ökad relativ sysselsättning, i stället har visat sig leda till det motsatta, det vill säga minskad sysselsättning för kvinnor relativt män. Frågan om detta är ett misslyckande eller en medveten strävan får väl besvaras av de borgerliga företrädarna i den här debatten. Fru talman! Vänsterpartiet menar att det är uppenbart att det behövs en nystart för jämställdhetspolitiken. Det behövs en nystart som innebär att jämställdhetsperspektivet genomsyrar hela politiken på alla områden där de problem som beskrivs så träffande i skrivelsens första del adresseras med konkreta och målinriktade åtgärder. Vi har en lång rad förslag på sådana åtgärder som vi har presenterat i motioner och i vårt budgetalternativ här i riksdagen. Låt mig uppehålla mig vid några av dem. Tillgången till gemensamt finansierade välfärdstjänster är avgörande för att både kvinnor och män ska kunna förvärvsarbeta. Utbyggnaden av barn- och äldreomsorgen var det som gjorde det möjligt för kvinnor att på bred front ta steget ut i arbetslivet för 30-40 år sedan. Dessa välfärdstjänster är precis lika avgörande i dag för kvinnors möjligheter att arbeta och starta företag på lika villkor. Därför är det ett hot mot jämställdheten att bristerna i den här välfärdssektorn blir allt tydligare. Som regeringen själv konstaterar i skrivelsen har den försämrade tillgången till äldreomsorg redan lett till att allt fler anhöriga tvingas ta över ansvaret för omsorgen om sina äldre. Det är i huvudsak kvinnor, framför allt kvinnor ur arbetarklassen och invandrade kvinnor, som axlar det här ansvaret. De betalar priset för det genom att gå ned i arbetstid eller helt och hållet sluta arbeta. Under en livstid innebär det en stor förlust i inkomster som följer med ända in i pensionen. I takt med att antalet äldre blir allt fler måste vi framöver välja om ansvaret för att erbjuda våra gamla det stöd och den hjälp som de behöver ska delas solidariskt, utföras som betalt och solidariskt finansierat arbete, eller om det är kvinnorna som ska återgå till att göra det oavlönat. För oss i Vänsterpartiet är det valet helt självklart. Också barnomsorgen behöver förbättras och anpassas till hur människor faktiskt lever. I dag jobbar allt fler på kvällar, nätter och helger. Samhället ställer allt högre krav på dygnet-runt-service. Hälften av alla kvinnor och en tredjedel av alla män i LO-yrkena arbetar på kvällar, nätter och helger, och många av dem är småbarnsföräldrar. I långt fler än hälften av landets kommuner saknas emellertid tillgång till barnomsorg på dessa arbetstider. Om vi menar allvar med att det ska gå att kombinera föräldraskap och jobb måste barnomsorgen anpassas till hur arbetslivet utvecklas. Kommunernas skyldighet att erbjuda barnomsorg måste därför utvidgas till att också omfatta alla de barn vars föräldrar jobbar utanför kontorstid. Välfärdstjänsterna är inte bara en förutsättning för en jämställd arbetsmarknad. Vården, skolan och omsorgen är också arbetsplatser för hälften av landets kvinnor. Arbetsvillkoren är, skamligt nog, inte mycket bättre där än i den privata tjänstesektorn. Lönenivån är ofta låg och deltider och otrygga anställningar är vanliga. Lösningen på dessa problem ligger dock inte i att låta vinstdrivande företag ta över verksamheterna, vilket den borgerliga regeringen gör gällande. Tvärtom är personalneddragningar och ännu fler deltider och timvikariat standard då äldreboenden och förskolor tas över av privata företag. Det är i sig ganska logiskt eftersom den enda stora kostnaden i omsorgsverksamheten är just personalen, och om det ska bli några vinstmarginaler är det där man måste spara in. Därför menar vi att kommersialiseringen av välfärdstjänsterna per definition gör det svårare att uppnå bättre löner och arbetsvillkor i den skattefinansierade välfärden. Det finns inga gratisluncher. Om de anställda i vården, skolan och omsorgen ska kunna erbjudas bättre löner och bättre arbetsvillkor är det därför mer resurser och ett ansvarstagande arbetsgivarskap som krävs. Det är så vi i Vänsterpartiet vill skapa bättre villkor för välfärdsarbetarna. Fru talman! I skrivelsen konstateras att deltidsarbete och otrygga visstidsanställningar såsom behovsanställning och timvikariat framför allt är ett problem för kvinnor. Det är ett uttryck för ett strukturellt problem som är mycket svårt för enskilda människor att lösa på egen hand. Arbetslivet är i hög grad organiserat utifrån att kvinnor jobbar deltid och kan ringas in vid behov. Det leder till att de flesta människor organiserar sitt privatliv med hänsyn till detta, vilket i sin tur förstärker arbetsgivarnas beteende, och så vidare i en ond cirkel. Regeringen menar i sin skrivelse att detta komplexa problem kan lösas med jobbskatteavdraget eftersom det gör det mer lönsamt för kvinnor att gå upp i arbetstid. Regeringen menar därmed att problemet med deltidsarbete beror på bristande ekonomiska incitament för kvinnor att gå upp till heltid. Om det verkligen vore fallet borde rimligen lika många män som kvinnor ha jobbat deltid och varit timvikarier innan jobbskatteavdraget infördes. Men så var det inte. Det beror på att orsaken till problemet inte är marginalskatteeffekterna, utan orsaken till problemet är ojämn arbetsfördelning i hemmet och arbetsgivares ovilja att erbjuda heltider och trygga jobb åt kvinnor. Om dessa problem ska lösas måste därför arbetsmarknaden omstruktureras, och det måste ske en omfördelning av ansvaret för barn och hemarbete. Vi föreslår därför en skärpning av lagstiftningen som stärker rätten till heltid och begränsar de otrygga visstidsanställningarna. Vi föreslår också att föräldraförsäkringen görs individuell så att kvinnor och män ges samma ansvar för föräldraskapet. Det skulle utjämna oddsen mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden och tvinga arbetsgivare att acceptera att vuxna människor, oavsett kön, ofta också är föräldrar, vilket man måste ta hänsyn till. Fru talman! Vänsterpartiet har en lång rad ytterligare förslag och reservationer i detta betänkande, och jag står självfallet bakom dem alla, men för att spara tid nöjer jag mig med att yrka bifall till reservationerna 1 och 3. (Applåder)

Fru talman! För några dagar sedan var det internationella kvinnodagen och det var också hundraårsjubileum i år. I princip allt har blivit bättre för kvinnorna de senaste hundra åren, men utvecklingen går sakta och de senaste åren har framstegen stagnerat. I vissa fall har utvecklingen till och med gått bakåt. Regeringens ekonomiska politik förstärker den konservativa synen på kvinnor och män. Gapet mellan kvinnors och mäns löner har ökat med mer än 1 000 kronor i månaden under den senaste mandatperioden. 60 procent av regeringens skattesänkningar har gått till männen. Kraven på lönekartläggning hos arbetsgivare har sänkts. Listan kan göras lång, men en gemensam nämnare är att regeringens politik missgynnat kvinnorna. Fru talman! En uppföljning av handlingsplanen för en jämställd arbetsmarknad är efterlängtad. Det var de rödgröna partierna som tog initiativet till en sådan under den förra mandatperioden. Sedan dess, under den nuvarande borgerliga regeringen, tycks dock frågan ha legat i träda. Regeringen beskriver sin handlingsplan mycket väl, och statistiken från Statistiska centralbyrån talar sitt entydiga språk. Kvinnor diskrimineras på grund av kön på alla nivåer i arbetslivet, något som dessutom får konsekvenser för kvinnor i övrigt, bland annat i form av en stor andel långtidssjukskrivningar, mindre inflytande i näringslivet och lägre pensioner. Enligt Statistiska centralbyrån utför kvinnor 25 procent mer obetalt arbete i hemmen än män. Regeringen lägger dock inte fram några skarpa förslag utan ber att få återkomma 2011. Utvecklingen går sakta men säkert i rätt riktning, men det tar tid, mycket lång tid. Det kan vi i Miljöpartiet inte acceptera. Regeringen verkar fortfarande tro att problemen som finns på en strukturell nivå kan lösas genom individuella lösningar. Det tror inte vi från Miljöpartiets sida. Miljöpartiet föreslår därför åtgärder mot de strukturella problem som gör att kvinnor diskrimineras. Fru talman! Först och främst gäller det kravet på jämställda löner. Egen lön, möjlighet till egen försörjning, handlar i grunden om möjlighet till självständighet och frihet. En lägre värdering av kvinnors arbete och yrkesval gör att kvinnor begränsas i löneutvecklingen och karriärmöjligheterna. Kvinnor får lägre lön och lägre pension. Kvinnors lägre lön och långsamma löneutveckling i kombination med huvudansvaret för hem och familj är påtagliga faktorer i det icke-jämställda samhället. Således är åtgärder för jämställda löner helt avgörande för att åstadkomma ett jämställt samhälle. Det finns en löneskillnad mellan kvinnor och män på 7 procentenheter som inte kan förklaras på annat sätt än att traditionellt kvinnliga yrken värderas lägre och lönesättande chefer bär på ojämställda värderingar. Såväl inom offentlig som privat sektor måste arbetsgivare ta sitt ansvar för jämställda löner. Miljöpartiet anser att regeringen ska ta initiativ till ett handslag med de fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna med målet att få bort könsrelaterade löneskillnader. Offentlig och privat sektor måste upprätta lönekartläggningar för att påvisa åtgärder och förhindra osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Detta tillsammans med planer för jämställda löner och jämställdhetsarbete är några av våra viktigaste verktyg för att åtgärda ojämställda löner. Den borgerliga regeringen har emellertid starkt försämrat lagens krav på upprättande av lönekartläggning, planer för jämställda löner samt jämställdhetsarbete. Den borgerliga regeringen ändrade reglerna för lönekartläggning från att tidigare alla arbetsgivare hade skyldighet att upprätta lönekartläggning varje år till att enbart behöva göra det vart tredje år. Dessutom ändrade regeringen kravet på upprättande av jämställdhetsplan samt handlingsplan för jämställda löner till att gälla enbart arbetsgivare med fler än 25 anställda och att lönekartläggning endast behöver genomföras vart tredje år. Före denna förändring skulle arbetsgivare med fler än tio anställda upprätta jämställdhetsplan och handlingsplan för jämställda löner. Denna försämring av jämställdhetslagens krav på jämställdhetsplan och handlingsplan för jämställda löner innebär att 20-25 procent av arbetstagarna inte omfattas av jämställdhetsinsatserna. Det innebär att 21 000 färre företag som tillsammans har 300 000-350 000 anställda inte behöver upprätta handlingsplan för jämställda löner och jämställdhetsplan. Miljöpartiet vill därför återgå till den tidigare jämställdhetslagens krav om att arbetsplatser måste upprätta lönekartläggning varje år. Vi vill också att handlingsplan för jämställda löner och jämställdhetsplan ska upprättas varje år på arbetsplatser med fler än tio arbetstagare. Fru talman! Ofrivilligt deltidsarbete är en kvinnofälla. Det slår Gertrud Åström fast i utredningen Makt att forma samhället och sitt liv . Det är också Miljöpartiets uppfattning. Det är orimligt att den samhälleliga normen för anställningsform utgår från kön. I många branscher är det fullständigt självklart att erbjuda heltidsanställning till män medan det är mycket vanligt att kvinnor är hänvisade till deltidsanställning. Att Miljöpartiet står bakom kravet om allas rätt till heltid betyder inte att vi vill avveckla allt deltidsarbete, men vår grundinställning är att det i mycket högre grad än i dag ska finnas en heltidsanställning i botten. Att det sedan finns många som av olika anledningar vill eller behöver arbeta deltid är en helt annan sak. Vår inställning kan således formuleras: rätt till heltid med möjlighet till deltid. Fru talman! Miljöpartiet föreslår en utbyggd föräldraförsäkring. Den ska vara tredelad så att en tredjedel disponeras av vardera föräldern och en tredjedel är överlåtbar mellan föräldrar eller till annan nära vuxen. Det ger verkliga förutsättningar för män att ta ett jämställt helhetsansvar för ett liv med både hem, anhöriga och arbete. Fru talman! Det finns också ett behov av barnomsorg på kvällar, nätter och helger. Alltför länge har politiken utgått från att alla familjer är klassiska så kallade kärnfamiljer. Det finns därför en lång rad lagar och regler som måste moderniseras. Många ensamstående föräldrar behöver ökat stöd och förbättrad tillgänglighet till barnomsorg. När förskolan stänger kl. 18 förväntas den förälder som arbetar kvällstid ha en partner hemma som kan ta hand om barnen. Så ser inte verkligheten ut för många i dag. Dels finns det många ensamstående, dels kan båda föräldrarna ha arbetspass på kvällar, nätter eller helger. Miljöpartiet vill därför att det införs en rättighet till barnomsorg på kvällar, nätter och helger. Fru talman! Tvärtemot regeringens bedömning anser Miljöpartiet att tiden är kommen för åtgärder mot underrepresentationen av kvinnor i bolagsstyrelser. För tio år sedan fanns det 5,6 procent kvinnor i börsbolagsstyrelser. Motsvarande siffra för 2005 var 17 procent. I dag ligger nivån fortfarande under 20 procent. I Norge infördes en lag om kvotering till börsbolagens styrelser där krav ställdes på minst 40 procent kvinnliga styrelseledamöter, annars skulle bolaget tvångsupplösas. Det gick. Det är inget bolag som har tvångsupplösts i Norge, utan där har man nu 40 procent kvinnor i styrelserna. Det saknas inte kompetens bland kvinnor i Sverige, utan problemet är att de inte blir invalda i bolagsstyrelser. Kvotering är ett instrument som används när alla andra medel är uttömda. Miljöpartiet har länge krävt kvotering till bolagsstyrelser, men hittills har inget hänt. Miljöpartiet anser att så länge bolagsstyrelserna inte själva tar sitt ansvar måste lagstiftaren arbeta för jämställdhet. Sverige bör således införa en lag om kvotering som kräver att minst 40 procent av styrelseplatserna i bolagsstyrelser ska vara fördelade till underrepresenterat kön. Fru talman! Det är hög tid att mer aktivt diskutera mannens del och ansvar i jämställdhetsarbetet. Det stora problemet med att aktivt driva jämställdhetspolitiken vidare är alla de tysta männen, de som inte är beredda att resa sig upp och tala för ökad jämställdhet. Ju fler män som aktivt engagerar sig, desto mindre blir motståndet. Därför anser Miljöpartiet att det är viktigt att män på alla nivåer involveras i jämställdhetsarbetet och att regeringen stimulerar en sådan utveckling. Män bör även i högre grad involveras i kampen mot prostitution och slaveri, och särskilda insatser bör göras för att få män att på bred front ta avstånd från denna maktutövning. Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga reservationer från Miljöpartiet och de gemensamma vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänstern, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 3. (Applåder)

Fru talman! Sedan alliansen vann valet 2006 har en historisk kraftsamling skett för ökad jämställdhet i Sverige. Jämställdhetspolitiken har under perioden 2007-2010 genomgått en avsevärd ambitionshöjning och tillförts resurser som dramatiskt skiljer sig från tidigare regeringars satsningar på området. Ett nytt departement har inrättats med uppdrag att samordna och leda regeringens ambitiösa arbete för ökad och förbättrad jämställdhet inom alla politikområden. Tiodubblingen av anslaget från ca 40 miljoner kronor per år under den tidigare socialdemokratiska regeringen till nu ungefär 400 miljoner kronor per år har gjort det möjligt att ta ett samlat grepp inom flera områden. Regeringen har beslutat om en ny strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet. Strategin, som är anledningen till dagens debatt, beskriver hur regeringens samlade politik stärker jämställdheten. Den innehåller dessutom särskilda åtgärder på 235 miljoner kronor som finansieras av jämställdhetsanslaget. I strategin finns 68 konkreta åtgärder som alla har till syfte att leda mot målen som är: 1. att motverka könsuppdelningen på arbetsmarknaden 2. att främja jämställda villkor för entreprenörskap 3. att främja jämställt deltagande i arbetslivet och 4. jämställda arbetsvillkor. Följande är ett axplock ur dessa 68 åtgärder. Det har inrättats en delegation för jämställdhet i skolan. Det har inletts satsningar på kvinnors företagande. Det har också inletts satsningar mot våld på arbetsplatsen. Som exempel har Arbetsmiljöverket fått i uppdrag att genomföra en särskild satsning på våldsutsatthet på arbetsplatser. Satsningar sker också för att minska kvinnors sjukfrånvaro och arbetsrelaterade sjukdomar. Vi har infört en utökad rätt till tillfällig föräldrapenning som framför allt gynnar ensamstående föräldrar. Det innebär att man kan låta sitt barn vårdas av någon annan person när barnet är sjukt. Skattelättnader för hushållsarbete, det så kallade RUT-avdraget, är ytterligare en åtgärd, likaså jämställdhetsbonusen. Det finns också åtgärder för jämnare könsfördelning på lärarutbildningen. I strategin nämns också en analys av män och jämställdhet. Där förväntar vi oss utredningsdirektiv under året. Regeringens satsning är stor både materiellt och ekonomiskt. Därför är det nödvändigt att regeringen noga följer och återkommer till riksdagen 2011 som utlovat med en redovisning av resultaten. Fru talman! Det finns fortfarande betydande problem inom detta område i ett av världens mest jämställda länder. Ett av de grövsta exemplen på vårt ojämställda samhälle är det våld och de hot och trakasserier som många kvinnor faller offer för. Jag menar det våld som sker på den plats där kvinnor borde känna sig särskilt trygga och säkra, det vill säga i hemmet, och där den som borde skydda och ge kärlek till kvinnan i stället blir en våldsförövare. När hemmet blir en brottsplats och kvinnor blir utsatta för våld krävs det ännu mer av samhället. Dessa frågor tar vi i alliansen på stort allvar. Vi har bland annat genomfört en ambitiös handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Just nu pågår 56 aktiva åtgärder. Brottsförebyggande rådet har till uppgift att gå igenom och återkomma med resultat för dessa åtgärder, men redan nu kan vi se i en delrapport från Brå att åtgärderna har gett positiva resultat. Det finns även andra frågor som bekymrar mig. Jag tänkte framför allt lyfta fram ojämställdheten i arbetslivet när det gäller deltidsanställningar. Inom kommuner och landsting, där vi politiker har arbetsgivaransvaret, sysselsätts ungefär 1,1 miljon människor. 80 procent av de anställda i kommuner och landsting är kvinnor. Där vi politiker är ansvariga är vi inte speciellt bra på arbetsgivarrollen, och det är något som vi måste förbättra och erbjuda framför allt kvinnor heltidstjänstgöring om de önskar det. Tidigare i dag har vi hört, och jag kan understryka, att ofrivillig deltid är något negativt ur en mängd olika aspekter. Det är också en viktig fråga i årets avtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Jag och Moderaterna förväntar oss att man tar den här frågan på stort allvar. Även kvinnor måste kunna försörja sig på sin egen lön och inte vara beroende av vare sig samhället eller sin partner för att klara vardagen. För att man ska klara vardagen och få en bättre ekonomi är jobbskatteavdraget viktigt speciellt för dem med mindre inkomster. Det är sant som sägs att skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat. Det finns en anledning till det. Det handlar om kvinnors lägre förvärvsfrekvens och större frånvaro från arbetsmarknaden. Kvinnor har varit sjukskrivna 50 procent mer än män. Det är något som vi försöker komma till rätta med genom bland annat rehabiliteringskedjan och de ändrade reglerna. Det är bland annat kvinnors deltidsfrånvaro och kvinnors segregerade arbetsmarknad som är skäl till att de har lägre inkomst. Det är också sant att tre av fyra skattesänkarkronor har gått till dem med inkomster under 30 000 kronor; där finns många kvinnor. För ett vårdbiträde har det inneburit ytterligare en månadslön i disponibel inkomst per år. En annan fråga som är viktig i jämställdhetsarbetet är vad vi gör i våra familjer. Jag brukar säga att jämställdhet börjar i hemmet. Vi som är föräldrar är viktiga förebilder för våra barn. Barn gör som vi säger och som vi gör. Jag menar att barn har rätt till båda sina föräldrars omsorg och kärlek. För barn är det viktigt att både mamma och pappa finns tillgängliga. I dag ser vi en väldigt långsam attitydförändring när det gäller pappors uttag av föräldraledighet. Den är alltför långsam; det kan vi hålla med om. Det är framför allt högutbildade föräldrar som fördelar ledigheten relativt jämnt. Om jämställdhet skulle vara det enda målet och det allra viktigaste värdet att värna i samhället och politiken skulle man kunna tvinga familjer att ändra sina livsval. Det är inte speciellt svårt. Det skulle vara effektivt och gå snabbt om man tvingade föräldrar att dela föräldraledigheten lika. Till skillnad från oppositionen tror vi inte att det är den rätta vägen att gå. För oss moderater finns det andra värden i den andra vågskålen som också är viktiga att värna. Det är familjers möjlighet att bestämma själva, att göra egna val och få egen makt att bestämma. De värdena står ibland i kontrast till varandra. En tvångsdelad föräldraförsäkring är ett sådant exempel. Föräldraförsäkringen är redan helt individuell. Hälften är pappans, hälften mammans redan i dag, men det är två månader som man inte kan överlåta till den andra föräldern. Vi menar att det är en hyfsat bra avvägning när det gäller vad man ska bestämma i politiken och vad man ska bestämma i familjen. Jag tror inte att vi politiker är de som bäst vet hur den enskilda familjen vill forma sin tillvaro. Vid samtal med föräldrar med små barn kan jag konstatera att man vill bestämma mer själv. Jag tycker att det är lite förmätet att vi som är medelålders och har vuxna barn, eller inte har barn alls, ska tala om vad som är bäst för den enskilda familjen med små barn. Men om det enda målet är jämställdhet är ju Vänsterns modell väldigt effektiv. Vi vill genom incitament i form av en förbättrad jämställdhetsbonus uppmuntra och förmå familjer att vara mer jämställda - och framför allt förmå fler pappor att ta föräldraledigt. Vi delar målet att det är viktigt för papporna, för mammorna och för barnen. Avslutningsvis vill jag säga att få saker vingklipper människors frihet i så stor utsträckning som fördomar, dåliga attityder, strukturer och förlegade ideal. Moderat politik tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla människor är unika och har egna beslut att fatta. Därför är jämställdhet en prioriterad fråga för oss. Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! Det lät stundtals riktigt bra, Hillevi Engström, att du tycker att kvinnor ska ha samma rättigheter som män, att de ska ha en lön att leva på, att det ska vara möjligt med heltid och att ni har gjort en historisk satsning. Man har satsat tio gånger mer. Första gången jag hörde det skrev jag en fråga till riksdagens utredningstjänst om det, men det gick inte att utläsa. När det gäller de satsningar som ni anser att ni gör måste man ta bort sådant som ni har försämrat för kvinnor, om man ska tycka att jämställdheten ska gå framåt. Hur ska ni förbättra och hur mycket satsar ni på det som Hillevi Engström talade om, att kvinnor ska ha möjlighet att leva på sin lön och ha möjlighet att få heltid? Redan har 25 000 välfärdsarbetare försvunnit. I era budgetskrivningar säger ni att 60 000 välfärdsarbetare ska bort. Vi vet att den privatisering som den borgerliga regeringen driver inte ger kvinnor bättre villkor på arbetsmarknaden. Jag kan ge ett exempel. För inte så länge sedan träffade jag två kvinnor som sade: På det privata äldreboendet vikarierar vi för oss själva. Det finns så lite personal. Vi är uppsagda, men är återanställda på vikariat. De vet inte vilka de vikarierar för eftersom det bara var de som jobbade där. Det är ett resultat av det privata äldreboendet.

Fru talman! Facit på hur det var tidigare, när det bara fanns en arbetsgivare, har inte varit helt lysande. Inom omsorgen i det socialdemokratiskt styrda Hagfors var det inte mer än en handfull som hade heltidstjänst. Kvinnorna arbetade deltid inom den kommunala verksamheten. Kommuner och landsting har ju inte precis utmärkt sig som några föredömen som arbetsgivare. Det beklagar jag. Jag tycker att vi politiker har ett stort ansvar när det gäller kvinnors arbetsmiljö. Det gäller också ledarskap. Är man chef inom kommunen kan man ibland ha hundra underställda. Jag tror inte att formen har någon betydelse. När det gäller att kunna leva på sin lön vet vi alla hur facken har misslyckats med att få upp kvinnors arbetsvillkor. Jag tror att det jobbskatteavdrag som vi har genomfört har gett mer än många låglönesatsningar och kvinnopotter har gjort. Därför tror jag att det är viktigt att fortsätta att sänka skatter och fokusera på kärnverksamheter framför allt för dem med lägre inkomster. Jag hänger inte med riktigt i resonemanget. När det gäller att vikariera för sig själv finns det regler. Det ska vara tydligt vem man vikarierar för, annars är det ett ogiltigt vikariat. Det är väl en arbetsrättslig fråga hur man ska reda ut det på det privata äldreboendet.

Fru talman! När det gäller det sista kan jag upplysa Hillevi Engström om att din regering har sett till att man inte behöver det. Det är ju inte de lågavlönade som har fått mest. Man kan gå till sig själv. Jag som riksdagsledamot har fått ungefär 3 000 kronor i rena pengar. Jag vet att de lågavlönade har fått betala med sitt jobbskatteavdrag till fördyrade kostnader. Det brukar förekomma många siffror i det sammanhanget. Man brukar använda sig av uppgifter om undersköterskor och vårdbiträden. Medlemmar i Kommunal hade 2008 en genomsnittslön för heltid på ungefär 20 000 kronor. I genomsnitt arbetade medlemmarna 83 procent av heltid. Genast krymper månadslönen till 16 600 före skatt. 44 procent av dem är deltidsarbetande. Man kan räkna ut att lönen och jobbskatteavdraget inte alls blir mycket för dem. Om man vill satsa på att de åtminstone ska få en heltidslön går det ju att lägga pengar på den sektorn. Man har lagt så mycket på jobbskatteavdragen. Det hade mer kommit kvinnor till del om man hade förutsättningar för en god arbetsmiljö och gjort de insatser som behövs i välfärdssektorn och inte sagt upp 25 000 anställda som man nu har gjort inom välfärdssektorn där kvinnor jobbar. Där säger man många gånger att man inte orkar jobba heltid också eftersom man har en så tuff arbetsmiljö. Men ändå har man en så låg lön. Detta kan man satsa på.

Fru talman! Vissa delar håller jag med Ann-Christin Ahlberg om när det gäller kvinnors arbetsmiljö. 1,1 miljoner människor sysselsätts inom kommuner och landsting. 80 procent av dem är kvinnor. Det är vi från olika partier som styr kommuner och landsting, och vi har ett otroligt stort ansvar för att förbättra kvinnors arbetsmiljö. Jag menar att det är helt orimligt att något arbete ska vara så hårt att man inte kan klara av att jobba heltid. Jag har ett förflutet inom polisen, som ni känner till. Där jobbar alla heltid. Det är ett ganska tufft jobb fysiskt och psykiskt där man tar hand om både misshandelsoffer och avlidna personer. Där organiseras arbetet på ett sådant sätt att man klarar av att jobba heltid. Det handlar om ledarskap och om fackliga förhandlingar och överenskommelser. När det gäller jobbskatteavdraget var min uppfattning att Socialdemokraterna faktiskt stödde och stöder de tre första stegen i jobbskatteavdraget och att det har varit positivt för de anställda, inte minst för dem som har lägre inkomster. Men när det gäller vårt ansvar för kvinnor - där tycker jag så klart att det finns ett stort ansvar för den privata sektorn - måste vi förbättra villkoren. Det är en av de viktigaste frågorna i denna avtalsförhandling. Jag tycker att vi som politiker ska ta vårt ansvar och se över hur många som ofrivilligt jobbar deltid i våra egna kommuner och hur vi kan åtgärda det. Det är också därför som kvinnors inkomster är så låga relativt sett i förhållande till mäns inkomster. Männen ser till att få heltidstjänster, medan kvinnor nöjer sig med deltid. Det är det som gör att kvinnor i större omfattning blir sjuka. Låt oss ta detta ansvar, framför allt där vi själva bestämmer, och sedan ställa krav på det övriga näringslivet också. Där har jag ingen annan uppfattning.

Fru talman! Hillevi Engström talar här fint om att regeringen har gjort en kraftsamling för jämställdhet. Men när resultatet efter drygt tre år av borgerlig regering faktiskt är att inkomstklyftorna mellan kvinnor och män har ökat kraftigt - inte på grund av att lönerelationerna har ändrats utan på grund av de skatteförändringar och försämringar i trygghetssystemet som regeringen har genomfört och att detta samtidigt har lett till minskad sysselsättning för kvinnor, att kvinnors sysselsättning i relation till mäns sysselsättning har minskat mer, att deltidsarbetslösheten inte har minskat utan tvärtom stigit och att kvinnors arbetslöshetsnivå har gått om männens - tycker jag att det är lite svårt att se att det finns några som helst positiva effekter i fråga om kvinnors möjligheter och villkor i arbetslivet av regeringens förda politik. Hela motiveringen till dessa försämringar i trygghetssystemen och till införandet av jobbskatteavdraget, som i huvudsak har gått till män, var att det skulle gynna kvinnors arbetsmarknadssituation. Trots att vi har haft en kris som framför allt har slagit mot hårt mansdominerade sektorer i industrin och i byggsektorn visar det sig att det ändå är kvinnorna som har tagit mest stryk. Då är min fråga till Hillevi Engström: Finns det någon positiv effekt för jämställdheten i arbetslivet som är relaterad till regeringens genomförda politik som Moderaterna kan visa på?

Fru talman! Jag tycker att det finns mycket som man kan peka på som gynnar både kvinnor och män. En viktig reform som framför allt gynnar kvinnor är att vi har tagit itu med de otroligt långa sjukskrivningarna som framför allt har drabbat kvinnor. Två tredjedelar av alla långtidssjukskrivna har varit kvinnor som inte har fått någon hjälp eller något stöd att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det har resulterat i att kvinnor över tid har sänkt sina inkomster och försämrat sin livssituation. Det har även påverkat deras framtida pensioner och deras hälsa. Det är till och med så illa att om man är långtidssjukskriven blir man ännu sjukare i andra sjukdomar av att vara långtidssjukskriven. Även dödligheten är större om man är långtidssjukskriven. Detta är ett ganska bra exempel på detta. Vänsterpartiet återkommer till inkomstklyftorna och den studie som har gjorts av RUT-avdraget. Om man tittar på förändringarna i procent har det gynnat de med lägre inkomster, medan det så klart har gynnat de med högre inkomster i kronor räknat. Det är samma diskussion som man har i alla avtalsförhandlingar, där vissa fackförbund kräver procentuella uppräkningar, medan andra kräver vissa krontalsförändringar. Med en låg inkomst gynnas man inte av procentuella förändringar. Vi har gått igenom den största finanskrisen någonsin i modern tid. Det är klart att det har drabbat de flesta i Sverige och på arbetsmarknaden. Nu ser det lite positivare ut. Förhoppningen är därför att det ska vända. Jag ser ändå rätt positivt på detta. Det är ostridigt så att jobbskatteavdraget har gynnat alla på arbetsmarknaden, och framför allt de med lägre inkomster. Det har gett mer än de flesta kvinnopotter har gjort under många års tid.

Fru talman! Jag noterar att Hillevi Engström inte vill kommentera det stora misslyckandet, nämligen att kvinnors arbetskraftsdeltagande har försämrats mer än mäns, trots att det är det som är motiveringen till alla de försämringar av kvinnors totala inkomstnivå som är huvudlinjen i regeringens politik. Jag ber ändå att få upprepa denna fråga. Ja, det är ostridigt så att det är fler kvinnor än män som har blivit av med sin ersättning från sjukförsäkringen som en effekt av införandet av den så kallade rehabiliteringsgarantin. Om dessa kvinnor har blivit friskare och kommit ut på arbetsmarknaden är den utestående frågan. Det mesta tyder på att det inte är så. 45 000 fler kvinnor står utanför arbetsmarknaden i år än för ett år sedan. Vilka är de? Varför har de hamnat i den situationen? Kan det möjligtvis ha något samband med att regeringen har genomfört försämringar i trygghetssystemen utan att erbjuda vägar tillbaka till rehabilitering och in i arbetslivet? Det var det som man sade att man skulle göra. Återigen: Mäter man jämställdhet mäter man relationerna mellan gruppen kvinnor och gruppen män. Då är det otvivelaktigt så att de beräkningar som riksdagens utredningstjänst har gjort visar att inkomstrelationerna mellan kvinnor och män har försämrats. Det är större skillnader i dag mellan kvinnors och mäns inkomster. Det är dessutom större skillnad i sysselsättningsgrad och arbetslöshetsnivå mellan kvinnor och män än när regeringen tog över makten. Jag upprepar min fråga: Finns det någonting konkret som är positivt som Hillevi Engström kan peka på som ett resultat av regeringens politik för jämställdheten på arbetsmarknaden?

Fru talman! Det som jag nämnde i mina tidigare repliker och som har förbättrat för kvinnor är att kvinnor har fått behålla mer av sina pengar. Det tycker jag är en otroligt stor förbättring. Om det inte är en förbättring att man får behålla uppemot en månadslön mer per år om man jobbar vet jag inte vad Josefin Brink letar efter för förbättringar på arbetsmarknaden för kvinnor. Där har vi olika uppfattningar. Detta tillsammans med bland annat den reform som har syftat till att kvinnor ska kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden kommer att stärka kvinnors möjligheter att få ett bättre liv och att kunna få en bättre pension och en bättre sjukersättning på sikt. Det är någonting som jag tycker att oppositionen har misslyckats med under många år. Man har till och med sagt att man inte gjorde detta särskilt bra. Dessa reformer tillsammans med andra tycker jag är sådana exempel på förbättringar när det gäller kvinnor och män.

Fru talman! Det är fascinerande att höra Moderaterna och Hillevi Engström här. Det mesta av samhällets problem, inklusive jämställdhetsfrågan, ska lösas med sänkta skatter. Det är standardsvaret från Moderaterna. Sänkt skatt är bra jämställdhet. Men efter tre år med Moderaterna i regeringsställning måste det ändå vara bevisat att sänkta skatter inte löste problemen. Samhället har inte blivit mer jämställt. Tvärtom har Sverige halkat ned i fråga om jämställdhetsindex som görs över världens länder. Det måste vara en kraftig back lash för att vi ska göra det. Många av dessa saker handlar om lagstiftning. Moderaterna driver arbetslinjen hårt. Hur kan det då komma sig att ni inte vill ta några steg för att förbättra barnomsorgen på kvällar, helger och nätter för ensamstående föräldrar eller för föräldrar som jobbar på sådana tider? För ensamstående föräldrar eller föräldrar som jobbar på nämnda tider borde det vara en förutsättning. Lagstiftningsvägen kan man se till att det blir en rättighet. Det talas mycket om den offentliga sektorn. Hillevi Engström lät väldigt bekymrad över den ofrivilliga deltiden. Men också där kan man ta ett aktivt beslut. I och för sig håller jag med Hillevi Engström och hoppas lite grann att arbetsmarknadens parter bättre än vi kan lösa detta. Men frågan är om det inte går att lösa mellan arbetsmarknadens parter. Är Hillevi Engström beredd att ta till lagstiftningsmedlet för att få bort anställningarna på ofrivillig deltid? Det steget är vi i Miljöpartiet beredda att ta. Är också Moderaterna beredda att göra det? Det är positivt att Moderaterna åtminstone tagit ett steg när det gäller kvotering i bolagsstyrelser. Om bolagen inte sköter sig i det avseendet utesluter inte Moderaterna en ändring i lagstiftningen beträffande kvotering. Det är inte sagt när. Förhoppningsvis blir det ganska snart.

Fru talman! Detta med tillgång till barnomsorg kvällar, nätter och helger är, det kan jag hålla med Ulf Holm om, ett bekymmer. Vi vill ju att människor ska kunna jobba när arbete erbjuds. Vi har haft kontakt med SKL. Det är till och med så att det öppnas verksamhet på obekväm arbetstid, inte minst i socialdemokratiska Hofors - jag ser att Hans Backman nu har lämnat kammaren. Vår lösning på hur det här kan hanteras är den barnomsorgspeng som riksdagen har beslutat om och som ska följa med barnet så att föräldern kan välja en barnomsorg som passar den enskilda familjen. Personligen tror jag på att man måste kunna hitta alternativ i familjebarnomsorg, kanske i form av nattpappor eller nattmammor eller sådant. Jag tror kanske inte riktigt på institutioner nattetid för barn, men det finns säkert olika lösningar på det. Detta är en viktig fråga. Skulle detta inte kunna lösas genom barnomsorgspengen måste vi självklart återkomma till det. Att man inte får a-kassa därför att man inte tar erbjudet arbete kvällstid är helt motstridigt. Man måste kunna hitta lösningar i sammanhanget; det håller jag med om. När det gäller ofrivillig deltid tycker jag att först och främst vi i kommuner och landsting kan göra vår hemläxa. Om det här skulle visa sig vara ett mycket stort bekymmer kan man fundera på att se över den regel i 25 a § lagen om anställningsskydd, LAS, som jag tror skulle kunna utnyttjas mer. Om man jobbar ofrivillig deltid ska arbetsgivaren kunna erbjuda fler timmar - så står det i dag i lagen - innan ytterligare någon anställs på deltid. Förra året kom ett rättsfall som inte var särskilt uppbyggligt. Det gällde skokedjan Nilzon som förlorade i AD. Lösningar i sådana fall måste man hitta. Det är klart att det är orimligt annars. Jag har själv en dotter, 22 år, som jobbar deltid inom handeln. Affären är öppen från åtta på morgonen till tio på kvällen. Det är klart att vi inte ska ha en sådan arbetsmarknad. Att detta är ett bekymmer kan jag alltså hålla med om. När det gäller ofrivillig deltid sades det också något om att lagstifta om deltid och heltid. Jag har tittat på de remissvar som kom på utredningen för något år sedan. Det var mycket oro kring att lagstifta.

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaren här, Hillevi Engström. Det låter som att ni har funderat också på annat än skattesänkningar. Det är synd att ni inte snabbare tagit de initiativen i stället för att bara prata om skattesänkningar och om att skattevägen försöka förbättra jämställdheten, för det är totalt misslyckat. På samtliga punkter här heter det ständigt: Vi bör titta på det och återkomma. I frågan om heltid och deltid och om att den offentliga sektorn borde ta ett ansvar är det uppenbart bevisat att vi inte lyckats i kommuner och landsting. Alla politiska partier i riksdagen säger det. Eftersom det är offentligstyrd verksamhet borde vi försöka göra något. Men det har inte fungerat. Då måste man ta ett steg till. Det är i det avseendet jag saknar fräscha idéer och att vi verkligen går i mål. I förra replikskiftet skulle jag säga att jag tycker att det är bra att Moderaterna har öppnat för att kanske kvotera i bolagsstyrelser. Att Moderaterna som första borgerligt parti öppnat upp där tycker jag är ett bra steg. Frågan är när det kan bli aktuellt att göra något. Hur många år ska vi behöva vänta innan även Moderaterna inser att det här inte löser sig av sig självt? Det går för sakta, och det finns inget tryck i frågan. Bolagsstyrelserna ändrar sig inte av sig själva, utan fortfarande utser män i stor utsträckning andra män - detta trots att det finns väldigt många kompetenta kvinnor. Slutligen: Jag beklagar att av det beträffande de 68 punkterna i skrivelsen mest handlar om att återkomma år 2011. Det är lite trist. Jag skulle önska lite snabbare besked så att Sverige inte tappar förstaplatsen som det mest jämställda landet.

Fru talman! Jag ska nämna några förslag till åtgärder i strategin: jämställdhetsinsatser i skolan, en delegation för jämställdhet i högskolan - där har vi Sacos ordförande Anna Ekström - åtgärder för en jämnare könsfördelning på lärarutbildningen, studier om kvinnors företagande, innovationer, jämställdhet inom scenkonsten, en tidsanvändningsstudie, forskning om kvinnors hälsa och så vidare. Det finns alltså väldigt många förslag till konkreta åtgärder. Men i Sverige har vi väl traditionen att först se hur verkligheten ser ut för att sedan utreda och komma med förslag. Till exempel inom skolan, som jag tycker är väldigt viktig, ser jag mycket fram emot Anna Ekströms förslag om läromedel, lärarutbildningar och sådant. Det är en angelägen fråga hur små barn, och för den delen också stora barn, blir bemötta i skolan av lärare. Blir man bemött på ett stereotypt sätt utifrån kön, utifrån att man är flicka eller pojke, eller blir man bemött som individ? Väldigt få kvinnor står det om i historieböcker och andra läromedel. Barn får alltså redan från början en ganska skev bild av hur verkligheten ser ut. Vi moderater föreslår i vårt jämställdhetsarbete att alla förskollärare och barnskötare får genomgå en genusutbildning för att lära sig mer om hur man kan bemöta barn individuellt. Vi tror att det mycket börjar i skolan och sedan i hemmet. Om det här inte sägs innehålla någonting får man, tycker jag, titta lite mer noga på förslagen. Sedan gillar man kanske inte alla förslag. Det finns ändå 68 förslag till olika konkreta åtgärder. Framför allt vill jag när det gäller jämställdheten lyfta fram en fråga där jag vet att vi är överens, nämligen frågan om att bekämpa våldet i familjer och också partnerskapsvåldet. Där har vi gjort väldigt mycket konkret. Detta är också en viktig jämställdhetsfråga. Slutligen får jag tacka för frågorna.

Fru talman! Denna sena timme talar vi alltså om regeringens skrivelse om en samlad strategi för jämställdhet. Trots ett under flera decennier pågående arbete hämmas utvecklingen på arbetsmarknaden fortfarande av att inte fler kvinnor kommer till sin rätt. Vi anser att ett ökat kvinnligt deltagande i arbetslivet och jämställda villkor för entreprenörskap är centralt inte minst när det gäller att ta till vara Sveriges tillväxtpotential. Problemställningen är ganska tydlig. I dag tjänar, bestämmer och äger kvinnor mindre än män. Vi har en arbetsmarknad som till stor del är könssegregerad. Offentlig sektor domineras till allra största delen av kvinnor som i större utsträckning än män arbetar på frivillig eller ofrivillig deltid. Kvinnors lägre förvärvsfrekvens är ett stort bekymmer, inte bara på grund av lägre inkomster. Även framtida pensioner påverkas, liksom möjligheterna till utveckling. Därtill är kvinnor sjukskrivna i större utsträckning och har ett mindre inflytande över sin arbetssituation än män. Fru talman! Alliansregeringen gör dock mer för jämställdheten än Socialdemokraterna gjort under de senaste mandatperioderna. Totalt har 1,6 miljarder kronor tillförts jämställdhetssatsningar, vilket faktiskt är en tiodubbling jämfört med tidigare program. Skattelättnader för låginkomsttagare ger, som vi här hört, inte minst kvinnor i välfärdens sektorer större ekonomisk självständighet och frihet. Vår historiskt stora satsning på arbetslivsinriktad rehabilitering kommer dessutom främst kvinnor till del. Att alliansen gett privata aktörer möjlighet att driva offentlig verksamhet - vård, skola och omsorg till exempel - har resulterat i en mängd nya företag, inte sällan drivna av kvinnor. Regeringen har också beslutat att ge fortsatt stöd till kvinnors företagande och satsar 100 miljoner kronor enbart för detta ändamål. Ett mentorsprogram med 880 ambassadörer har startats runt om i landet för att inspirera fler kvinnor till entreprenörskap. Tryggare försäkringsvillkor för småföretagare kommer att presenteras senare under våren. Fru talman! Avdraget för hushållsnära tjänster har debatterats en del under den senaste tiden. Jag tror att det avdraget är viktigt för jämställdheten. Många kvinnor som tidigare stod utanför arbetsmarknaden kan nu gå till jobbet med avtalsenliga villkor. Flera framgångsrika företagare i hemservicebranschen är kvinnor. Oppositionen går däremot till val på att riva upp en reform som faktiskt stärker kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Just nu diskuteras innehållet i en ny tillväxtstrategi för EU fram till 2020. Investmentbanken Goldman Sachs har gjort beräkningar som visar att ett ökat kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden, till exempel i nivå med männens, skulle genomföra en bnp-ökning med 9 procent i länder som till exempel Tyskland och Frankrike. I sydeuropeiska länder som Italien och Spanien är den outnyttjade potentialen så stor som 20 procent. Siffrorna förstärker vår ståndpunkt att jämställdhet bör vara en bärande del i en tillväxtplan för Europa. Sverige ligger dock i ett internationellt perspektiv långt fram när det gäller jämställdhet på arbetsmarknaden, men fortfarande finns det naturligtvis mycket mer att göra. Arbetet att bekämpa könsdiskriminering och skapa lika villkor och möjligheter måste gå vidare. Endast genom att öppna arbetsmarknaden för fler kvinnor och stärka kvinnligt företagande kan Sverige komma starkare ur krisen. Strategin för jämställdhet är ett sätt att fokusera på arbete än mer under de närmaste åren - därav strategins fyra punkter, eller inriktningar om man så vill. Totalt, fru talman, är det 68 punkter och åtgärder som redovisas, där regeringen redan har gjort eller kommer att göra allt. Fru talman! Det går naturligtvis inte att lagstifta mot fördomar, dumhet eller en förlegad kvinnosyn. Här måste vi fortsätta att diskutera och beta av fråga efter fråga men alltid komma ihåg att det ska böjas i tid det som krokigt ska bli, det vill säga: Det är viktigt att börja redan i skolan. Där måste vi ha en analys och uppföljning av hur pojkar och flickor väljer och presterar - helt enkelt hur de kommer till sin rätt i skolans värld. Vi måste se till att bryta det könsrollsmönster som faktiskt fortfarande existerar i svenska skolor. Flera delegationer är därför också tillsatta och ska redovisa sitt arbete i januari nästa år. Till detta kommer bland annat en teknikdelegation. Statens skolverk har ett uppdrag att främja jämställdheten, Tillväxtverket har sitt och Vinnova har sitt. Ett nationellt styrelseprogram för kvinnor genomförs av Almi, till exempel. Det syftar till att synliggöra och uppmärksamma kompetenta kvinnor så att de kan ta plats i bolagsstyrelser. Vi har också initierat en undersökning av hur valberedningar agerar för att främja en jämnare könsfördelning i bolagens styrelser. Regeringen har även börjat ett projekt med att stärka arbetet med jämställdhetsintegrering inom den offentliga sektorn, och där har Göteborgs universitet ett uppdrag att utveckla metoder för just jämställdhetsintegrering i staten. Detta ska redovisas den 31 december i år. Mäns våld mot kvinnor måste vi också tala om. Det är naturligtvis alldeles oacceptabelt. Detsamma gäller hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Mäns våld mot kvinnor är ett uttryck för makt och förtryck och ett omfattande problem som berör hela samhället, såväl kvinnor som män. Ytterst är det naturligtvis en fråga om jämställdhet och kvinnors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter. Det måste naturligtvis vara så att detta våld ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjligheter till kroppslig integritet. Alla människor ska kunna leva i frihet från rädsla att utsättas för våld och övergrepp. Våld mot kvinnor är dessutom ett hinder för kvinnors möjligheter att åtnjuta de mänskliga rättigheterna fullt ut. Här arbetar regeringen med att bekämpa våld mot kvinnor och stärker även möjligheterna för kvinnor och män att delta på lika villkor i samhället. Man har redovisat en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck. Man har redovisat 56 punkter i denna handlingsplan, som redan har påbörjats. Brottsförebyggande rådet har fått i uppdrag att följa upp åtgärderna i handlingsplanen, och det som är glädjande att höra, fru talman, är att Brå åtminstone i en första utvärdering av satsningen konstaterar att denna handlingsplan resulterat i en imponerande mängd aktiviteter under de första tre år som har gått sedan planen beslutades. Det tycker jag är glädjande. Fru talman! Eftersom timmen är så pass sen och jag tror att många vill hinna med plan och tåg hem ska jag be att få avsluta mitt anförande där. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Eva Flyborg och jag kan dela en del av analysen av hur det ser ut för kvinnor i arbetslivet, men därefter är det gemensamma verkligen slut. För hur ska vi uppvärdera kvinnors arbetsinsatser, och hur ska vi se till att kvinnor också får möjlighet till sjysta och bra villkor? Jag sade i mitt anförande: När männen får en hundralapp i lönekuvertet får kvinnorna 84 kronor. Det är så vi värderas i pengar. Det är bara en sak; pengar kanske inte är allt. Men också i denna skrivelse ser vi klart och tydligt att regeringen tar pengar från kvinnor och ser till att män får ännu mer. Mina frågor till Eva Flyborg är alltså: Vad tycker du egentligen är satsningarna för att kvinnor ska få det bättre på arbetsmarknaden? Hur kan det bli mer jämställt genom att man har hushållsnära tjänster? Hur får man mer jämställdhet genom att försämra a-kassan? Hur kan det bli mer jämställt av att trygghetssystemen har försämrats för den som blir sjuk? Hur kan det bli mer jämställt av att man säljer ut välfärdssektorn? Hur kan det bli mer jämställt när man ger mer i skatteåterbäring till män än till kvinnor?

Fru talman! Jag tror att alla i denna kammare, alla vi sju partier gemensamt, delar en strävan mot att göra Sverige mer jämställt. Det finns väl ingen som tvivlar på det. Sedan har vi lite olika medel för att nå dit och dessutom lite olika takt för att göra det. Jag måste säga att jag är glad över att denna regering har satsat så mycket pengar och satt i gång ett så oerhört ambitiöst program som den har gjort. Det är också lite grann att sticka ut hakan att sätta i gång ett antal utredningar där man kommer tillbaka i en syntes. Det är nämligen det man har lovat till 2011. Då kommer alla ni här i oppositionen naturligtvis att kunna kräva resultat. Det är rätt och riktigt; så ska det gå till. Jag tycker att det är en bra ordning att vi först tittar på sakerna, utreder ordentligt och sedan kommer med förslag. Jag ser också fram emot de motförslag som oppositionen då har, och där tror jag att vi skulle kunna hitta en riktigt bra och givande debatt. I detta läge, i dag, ser jag kanske att det inte är några stora motsättningar från oppositionens sida egentligen - det är inte så många förslag ni har att komma med, men det kanske inte är så konstigt just nu. Jag tror dock att 1,6 miljarder är den största satsning vi någonsin har gjort. Om jag helt kort hinner med RUT-avdraget, fru talman, är det naturligtvis så att detta är en sektor som tidigare har dominerats av svarta jobb där man inte får vare sig pensionspoäng eller sociala försäkringar eller ingår i trygghetssystemet. Det är ju egentligen en skam för ett land. Jag tycker att det är oerhört välgörande inte bara för kvinnor utan för oss som samhälle att vi uppvärderar den del av jobben som handlar om städning. Jag har aldrig förstått vad det är för fel på det. Det är helt naturligt att ge en subvention eller lön eller vad det nu är till en man som sätter in ett fönster, men kvinnan som ska putsa det ska inte ha det. Det där tycker jag kanske är det värsta av allt - att man har en förlegad kvinnosyn och syn på det som kvinnor traditionellt har bidragit med till samhället.

Fru talman! Jag måste påpeka att det är viktigt att man utreder först. Det är väl denna regering ett typiskt exempel på att man inte har gjort i andra frågor. Ni har fått backa flera gånger när det gäller a-kassan och sjukersättningen eftersom det inte blev som ni hade tänkt er. Egentligen var det väl så att det blev som ni hade tänkt er, men ni orkade inte stå emot. När det gäller kvinnosyn och hushållsnära tjänster tycker jag att Eva Flyborg pratar om två helt olika saker. Man kan prata om jämställdhet, och man kan prata om RUT-avdraget, som vi ser är en arbetsmarknadsinsats. Det jag funderar på är dock vad det kommer att ge barnen som växer upp för normer att en annan kvinna kommer och hjälper mamma i hemmet när hon inte hinner och orkar städa. Pappa vill inte hjälpa till, utan pappa betalar - om han nu har råd - för att slippa hjälpa till. Vem ska gå hem och städa hos städerskan? Om det är en flicka och en pojke i den familjen tror inte jag att det alltid hjälper att man har bra pedagoger på förskolan som talar om hur man ska leva ett jämställt liv, utan det är faktiskt mamma och pappa som är förebilder. När det gäller subventioneringar utifrån svarta tjänster - ja, vi har ju sett att det är väldigt rika, som har använt det innan, som har haft råd att betala. Det tycker jag är en dålig ursäkt för att de som redan har pengar inte har uppvärderat de tjänster som kvinnorna har hjälpt till med. De löner och villkor som kvinnorna har haft hos de män - som det ofta handlar om - som betalar svarta tjänster är någonting skamligt just för dem. Det får stå för dem.

Fru talman! Nu hänger jag inte riktigt med, eller så är det tvärtom. Att det är en kvinna som kommer och hjälper mamman som städar i hemmet är just den syn i samhället som vi vill komma bort ifrån. Ann-Christin Ahlberg talar om det som en sanning, så här är det alltid. Men så är det väl inte i alla svenska hem i dag. Det tycker jag känns lite fel. Vidare säger man att det är pappan som betalar om han har råd. Enligt de undersökningar som jag har sett, och det kan vara fel, är det dock kvinnor som har beställt och betalat för de här tjänsterna till allra största delen. En överväldigande majoritet har betalats och beställts av kvinnor. Det var väldigt mycket fel. Att man uppvärderar det som kvinnor tidigare har gjort gratis tycker jag är en bra sak att ge unga flickor som växer upp i dag. Det är inte fel att utföra saker som kvinnor traditionellt sett har gjort eller gör, det är bra. Man kan till och med starta företag inom de grenarna och branscherna. Det är det budskapet vi sänder ut till flickor och pojkar. Det är bra, det är inte dåligt att hjälpa någon annan. Serviceyrkena är inte fel. Det har funnits en bild i Sverige, och kanske särskilt Socialdemokraterna har stått för den, att bara industriarbete är det rejäla, att man flyttar någonting tungt eller sätter ihop någonting. Så är det inte, utan vi har en tjänstesektor som är oerhört viktig. Båda delarna är viktiga, också kvinnors arbete. Att man uppvärderar det är någonting vi kan vara stolta över. Dessutom lönar det sig eller åtminstone går jämnt upp för staten. Jag tror till och med att det lönar sig en smula att man gör en svart sektor vit på det här sättet. En annan sak som jag är stolt över är rehabiliteringsserien. Jag tycker att det är så synd att ni fortsätter att skrämma med att man utförsäkras, stupstock, att folk ställs på bar backe. Det är inte så, det är en loop. Vi har en kedja, man gör en sväng och kommer tillbaka om man inte klarar det.

Fru talman! Jag börjar med frågan om vårdnadsbidraget och jämställdhetsbonusen. Jag skulle gärna vilja höra Eva Flyborgs recension av hur det har gått. Har jämställdhetsbonus gynnat jämställdheten, eller hur blev effekten egentligen? Jag tycker att det är bra att Eva Flyborg lyfte fram mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer, för det är ett jätteproblem. Riksdagen ändrade lagen för några år sedan, och vi hade hoppats på att den ändringen skulle leda till att fler fälldes efter alla anmälningar. Tyvärr har det inte blivit så. Är Eva Flyborg och Folkpartiet beredda att tillsätta en ny utredning för att se över frågan och gå över till samtyckeskravet, att man ska ge samtycke till sex? I dag frågas kvinnor ut på helt andra premisser än män om våldtäkter. Jag tror att det är viktigt att samhället säger ifrån: Det här är inte acceptabelt, och vi är beredda att vidta flera åtgärder eftersom de vidtagna inte tycks ha gett önskad effekt. Slutligen saknar jag faktiskt i Eva Flyborgs anförande någonting om männens ansvar i jämställdhetsarbetet. Anser inte Folkpartiet att också vi män har ett visst ansvar och måste involveras och uppmuntras att mer delta i det? Det stora problemet, som jag kan se det, är att många män tystnar i de här debatterna. Trots allt är det tyvärr vi män som är ett av problemen i jämställdheten. Vi tar mycket plats både på det ena och på det andra sättet. Då tycker jag att det är viktigt att lyfta fram män som aktivt deltar i jämställdhetsdebatten och tar parti för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor.

Fru talman! Det var i stort sett tre områden som Ulf Holm tog upp. Jag börjar från slutet. Män som tar sitt ansvar i sitt hem är mycket bra. Det var därför som vi förde fram och genomförde den för många förhatliga pappamånaden till exempel. Jag tycker att vi i Folkpartiet har en bra track record på det här området. Där vill vi göra fler saker, inte mer kvotering. Om Ulf Holm har goda idéer ska vi lyssna på dem, absolut, det kan jag lova. Våld mot kvinnor ville jag särskilt ta upp därför att det är allvarligt. Det beskär inte bara kvinnorna utan i mångt mycket också barnen som drabbas. Jag tycker att man kan göra ännu mer för våldsutsatta kvinnor. Vi är en bit på väg, men där måste vi ständigt göra mer och kanske också tänka i nya banor. Vad gäller vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus kan man se det på lite olika sätt. För mig är det två komponenter i det hela som jag tycker är riktigt bra. Det ena är en grundläggande valfrihet. Jag tycker inte att vi från statens sida ska bestämma och säga: Så här många månader ska just den mannen vara hemma med just det barnet eller just den kvinnan med det barnet. Det går inte att göra det, tycker jag. Det finns gott om exempel, och det har ni säkert själva också, där pappan går bättre ihop med vissa barn och mamman går bättre ihop med vissa barn. Det handlar helt enkelt om personkemin. Det kan handla om vilken typ av jobb man har för tillfället. Föräldrarna kan vara helt jämställda, men i en viss period passar det bättre att hon är hemma, i en annan period passar det bättre att han är hemma. Då tycker jag att familjen ska ha den grundläggande friheten att bestämma detta själv. Det kan också handla om hur mycket tid på dagis barnen klarar av helt enkelt. Det kan vara väldigt olika mellan olika barn. Vi vill styra så lite möjligt men så mycket som möjligt för att det ska bli en tydlig jämställdhetsreform.

Fru talman! Jag håller med om att valfrihet är viktig för människor. Människor måste få välja själva hur de vill leva. Samtidigt finns ett antal övergripande mål vi måste ha med i samhällsutvecklingen. Där ligger jämställdheten väldigt högt. Vi har många gånger, framför allt när vi är utomlands, varit stolta över att kunna säga att det mest jämställda landet är Sverige. Det finns en konflikt, och det måste även Eva Flyborg förstå, mellan den enskildes valfrihet och åtgärder för att öka jämställdheten. Det går alldeles för sakta. Det finns hur många undersökningar som helst, den senaste TCO:s om pappaindex som visar att det kommer att dröja 50 år innan vi får ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Ska vi vänta i 50 år? Eller anser vi att vi måste ta några steg för att minska den tiden för att få ett mer jämställt uttag? Det är den fråga vi måste ställa oss. Där har vi från Miljöpartiet sagt att vi inte kan vänta i 50 år. Det är inte rimligt. Det måste gå snabbare. Ofta är det så, framför allt i Sverige, att ändrar man lagen lyder alla. Det blir en självklarhet, en norm som alla tycker är självklar efter fyra år, och man kan inte begripa hur man tyckte något annat fyra år tidigare. Vi tror att det kommer att bli så i fråga om många av de förslag som vi har på jämställdhetsområdet. Tyvärr måste det till en lagstiftning därför att normen att männen tar plats är för stark. Männen kommer inte att ge upp frivilligt, om jag uttrycker det så, utan vi måste få till en lagstiftning. Jag hade hoppats att Folkpartiet hade insett det och vågat ta några fler steg inom jämställdhetsområdet. Det skulle behövas. Allt kan inte lösas med skattesänkningar.

Fru talman! Nej, det håller jag absolut med om. Det är just därför vi inför till exempel jämställdhetsbonusen, som är den andra delen av griptångstekniken. Dels har vi friheten med vårdnadsbidrag, där familjen får bestämma själv, dels har vi jämställdhetsbonusen som motverkar på den andra sidan. Jag tycker att det finns en bra balans i förslagen. När det gäller rankningen ska man vara försiktig med statistiken som bekant. Att Norge kvoterade sina bolagsstyrelser gjorde att Sverige halkade ned marginellt. Det är ingen stor förskjutning, utan jag skulle nästan vilja påstå att utan det ligger vi kvar på samma goda höga nivå. Vi kan återkomma till detta i något annat sammanhang. Det sätt som man gjorde på i Norge tror jag kommer att visa sig vara ganska olyckligt. De rapporter som jag har sett har visat att man, för att kunna fylla upp den kvot av kvinnor som behövdes i bolagsstyrelserna, gjorde i huvudsak två saker som inte var bra någon av dem. Det ena var att man i stort sett dammsög nivån under bolagsstyrelsen, det vill säga de verkställande ledningarna, så där finns det nästan inga kvinnor kvar. Ryktet säger dessutom att anledningen till att de norska företagen börjar gå så dåligt är att det inte finns några kvinnor kvar som styr i företagen. Det kan vi också återkomma till. Det andra var att man ändrade bolagsform. Man gick ur formen bolag och behövde därmed inte följa den lagen och träffas av bestraffningarna. Det som man gjorde med tvingande lagstiftningsmedel visar sig, preliminärt i alla fall - vi får återkomma till detta - få rakt motsatt effekt. Det blev dåligt - tre fel av tre. Då tror jag att det är bättre med vår modell. Vi uppmuntrar konsekvent, vi tillsätter ambassadörer för kvinnligt företagande, vi satsar på utbildning av kvinnorna och det finns flera andra saker som kommer senare. Jag tror att det är en bättre väg.

Fru talman! Jämställdhet är inte bara en rättvisefråga, utan jämställdhet är även i allra högsta grad en samhällsekonomisk fråga. Den ekonomiska tillväxten blir bättre om hela befolkningens kompetens och skapandekraft tas till vara och inte bara halva befolkningens. Och med en jämnare könsfördelning på arbetsmarknaden bidrar vi till starkare bnp-utveckling. Genom en jämnare könsfördelning ökar också kvinnors självbestämmande, kvinnors privatekonomi förbättras och kvinnors drömmar kan förverkligas. I dag debatterar vi regeringens skrivelse En jämställd arbetsmarknad - regeringens strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet . Där redovisar regeringen vilken inriktning jämställdhetspolitiken kopplad till arbetsmarknaden bör ha under de kommande åren. Det är fyra områden som lyfts fram: att motverka könsuppdelningen på arbetsmarknaden och i näringslivet, att främja jämställda villkor för entreprenörskap, ett jämställt deltagande i arbetslivet och jämställda arbetslivsvillkor. Det är alltså 68 olika åtgärdsförslag som beskrivs i skrivelsen och som vi tror kan bidra till att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Flera av åtgärderna har redan påbörjats. Oppositionens förslag lyser dock med sin frånvaro. Jag kan inte se i oppositionens reservationer här i dag ett rejält alternativ på jämställdhetsområdet i arbetsmarknadspolitiken. Fru talman! Att öka kvinnors ekonomiska självständighet innebär att kvinnor får arbete och egen försörjning. Ett sätt att uppmuntra det är att stimulera det kvinnliga entreprenörskapet och företagandet. Vi vill att kvinnor inte bara ska ha en lön utan också kapital och därmed få ökad makt. Om vi någonsin ska förändra den manliga struktur som råder inom näringslivet måste fler kvinnor ha mer makt och inflytande i just näringslivet. Men vi måste också arbeta med attityder och värderingar. Många kvinnor jobbar inom den offentliga sektorn och gör ett fantastiskt arbete, och där finns stor kompetens. Men vi kan använda den kompetensen ännu bättre än i dag och ännu mer smart. Genom att bryta upp monopol inom vård och omsorg kan fler kvinnor få ökade möjligheter att starta, driva och äga företag. De kan också utveckla fler tjänster men även, tror jag, produkter inom välfärdssektorn. Många av de här tjänsterna, men även produkterna, kan också säljas på export. Vi behöver ta vara på all innovationskraft som finns på hela det välfärdsområde som finns i Sverige och som vi har utvecklat. Vi ska ta vara på det för att utveckla Sveriges ekonomi men också för att stärka kvinnors ställning. På näringslivsområdet har regeringen också påbörjat ett viktigt arbete vad gäller kvinnor och företagande. Regeringen har bland annat utsett 880 ambassadörer. De är ute och undervisar kvinnor i företagande och vill också uppmuntra flickor ute på skolorna till att göra alternativa yrkesval. 100 miljoner kronor har avsatts per år under 2007-2009 för att främja kvinnors företagande samt stärka kunskapen och forskningen om kvinnors företagande. Alliansen satsar på jämställdhet. Som har sagts här tidigare har anslaget på jämställdhetsområdet mer än tiodubblats under innevarande mandatperiod jämfört med när Socialdemokraterna styrde. Det har gett utrymme för en mer kraftfull jämställdhetspolitik på flera områden än tidigare. Man kan säga att vi egentligen har jobbat mer med forskning, metodutveckling och olika projekt, alltså jobbat väldigt metodiskt för att få till stånd en förändring på jämställdhetsområdet. Vi håller inte på med så mycket plakatpolitik och sådant som är lätt att sälja in, utan det handlar väldigt mycket om metodutveckling. Fru talman! Diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden är naturligtvis oacceptabel, för den finns. Därför har regeringen infört en diskrimineringsersättning som den som har diskriminerat får betala. Den är kraftfull och ska visa på att det kostar att diskriminera. Men vi behöver göra ännu mer. Framför allt gravida kvinnor diskrimineras fortfarande i dag på arbetsmarknaden, och där kan vi göra mer. Regeringen har gjort en rad insatser för att också öka jämställdheten i skolan. En delegation med uppgift att lyfta fram och utveckla kunskap om jämställdhet i skolan har tillsatts. Delegationen ska bland annat utveckla kunskap om jämställdhet i skolan, analysera orsakerna till skillnader mellan flickors och pojkars resultat och prestationer, utvärdera metoder för att bryta traditionella könsroller samt föreslå lämpliga insatser. Regeringen har också tillsatt en delegation som har till uppgift att öka flickors intresse för matematik, naturvetenskap, teknik och informations- och kommunikationsteknik. Det är viktigt att utmana traditionella val av utbildning och yrkesval om vi ska få en jämnare könsfördelning på arbetsmarknaden. Det är bra att regeringen tagit tag i denna fråga, att börja redan i skolan. För att kvinnor ska kunna delta på arbetsmarknaden och samtidigt ha barn krävs att man kan förena familj och arbetsliv. Den svenska föräldraförsäkringen har gjort det möjligt för kvinnor att kombinera detta. Men för att få en mer jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet behöver vi få fler män som tar sitt föräldraskap på allvar. Därför är det glädjande att Försäkringskassan nyligen visat på en positiv ökning av pappaledigheten. Statistik från Försäkringskassan visar att männens andel av föräldraledigheten ökar. I fjol var 22,3 procent av männen föräldralediga. Det är den högsta nivån hittills. I snitt tog papporna ut 34 dagar i fjol jämfört med 24 dagar år 2000. Uttagen har framför allt ökat när det gäller de yngre barnen. Det här är en positiv utveckling som vi måste fortsätta att uppmuntra. Barn behöver båda sina föräldrar. Regeringens jämställdhetsbonus är ett incitament som ska gynna ökad jämställdhet i hemmet, men den behöver bli bättre utformad och vara enklare att ta ut. Fru talman! I dag är det drygt 10 procent av landets befolkning mellan 16-64 år som är sjukskrivna eller tar emot sjuk- och aktivitetsersättning. Fördelningen är 60 procent kvinnor och 40 procent män. Att så många kvinnor är sjukskrivna är inte bra för deras ekonomi, och det är heller inte bra för deras framtid. Om man har varit långtidssjukskriven är risken väldigt stor att bli sjukpensionär, och då får man leva på 64 procent av sin lön. Det är bättre att ge hjälp och stöd till att få ett nytt arbete. Och de insatser som regeringen har gjort inom ramen för rehabiliteringskedjan, just för att underlätta för sjukskrivna att återgå i arbete, är därför i allra högsta grad en jämställdhetsåtgärd. Regeringen har frångått den tidigare passiva modellen som rådde där kvinnor kunde gå sjukskrivna i åratal utan att få hjälp och stöd av samhället med olika aktiva insatser. Genom så kallade nyfriskjobb har regeringen också gjort det billigare att anställa dem som har varit långtidssjukskrivna. Alliansen har gjort vägarna tillbaka till arbete fler och bredare. Vid sidan av det utanförskap som många kvinnor hamnar i som sjukskrivna är frågan om heltid och deltid en viktig fråga, som också har varit uppe här i dag. Jag tror att vi är överens om att det är bra om de som vill arbeta heltid får arbeta heltid, och de som vill arbeta deltid ska naturligtvis få arbeta deltid. Men frågan är om vi ska lagstifta om rätt till heltid. Jag tror inte att det är rätt väg. Jag har också noterat att Miljöpartiet i sin motion skriver att Miljöpartiet är tveksamt till lagstiftningsvägen. Oppositionen är alltså inte enig när det gäller heltidsfrågan. Socialdemokraterna skriver i sin motion att det i första hand bör ske via kollektivavtal. Det finns alltså inte någon tydlig enighet när det gäller heltidsfrågan i oppositionen. Men låt oss vara eniga om att vi vill att fler ska få heltid av dem som har deltid. Vi ska absolut jobba på det. Men vi tror att vi måste hitta andra incitament och påtryckningsmetoder för att skapa fler heltidstjänster. Skattereduktion för hushållsarbete, det som vi kallar RUT, fyller nu också en viktig funktion för att jämna ut skillnaderna. Kvinnor kan på så sätt minska sitt obetalda arbete för att utföra betalt förvärvsarbete. En majoritet av dem som köper städhjälp är kvinnor. Eftersom kvinnor i större utsträckning utför det obetalda arbetet i hemmet möjliggör RUT-avdraget för kvinnor att gå upp i arbetstid. Det höjer kvinnors löner och framtida pensioner. Trots det vill de rödgröna ta bort RUT-avdraget. Enligt arbetsgivarorganisationen Almega, som samlar alla de här företagen, utgörs 70 procent av dem som jobbar inom städbranschen av kvinnor. Det är därför oftast kvinnor som har möjlighet att få anställning genom denna skattereduktion. Det är inte sällan kvinnor som tidigare varit arbetslösa och som genom avdraget lyckas få in en fot på arbetsmarknaden. Många gånger är det kvinnor med invandrarbakgrund. 75 procent av dem som har anställts i branschen de senaste sex månaderna kommer från tidigare arbetslöshet. Ändå står Socialdemokraterna här och säger att ROT-avdraget är bra mot arbetslösheten, men att RUT-avdraget inte är det. Det förvånar, fru talman. RUT-avdraget motverkar dessutom en svart sektor där många kvinnor jobbade tidigare, utan avtalsenliga löner, pensionsavsättningar och försäkringar. Kvinnors trygghet i denna sektor har ökat genom att svarta jobb har blivit vita. Ändå vill man återinföra det system som tidigare rådde. Man säger som sagt däremot ja till ROT-avdraget, som gynnar män. Det förvånar. Varför är mäns arbete viktigare än kvinnors arbete i det rödgröna Sverige? Fru talman! Jag har gått igenom oppositionens reservationer. Det har varit ett högt tonläge här i dag. Men läser man noga oppositionens alternativa förslag ser man att det är ganska tunt. I reservation 3 är man överens. Det handlar om entreprenörskap. Det finns dock inte särskilt många idéer eller förslag på hur vi ska utveckla kvinnors entreprenörskap. Man pratar om kvotering i bolagsstyrelser, hur nu det hänger ihop med rubriken Entreprenörskap; det kan man inte riktigt utläsa. Man säger att man vill ha kvotering i bolagsstyrelser. Men det står väldigt tunt att "det finns anledning att arbeta vidare med detta förslag". Då undrar man bara: Hur skarpt är ert förslag om kvotering till bolagsstyrelser? Det låter inte särskilt tufft. I reservationerna 5, 6 och 7 är ni oense om föräldraförsäkringen. Ni har varsin reservation och är alltså inte ense. Tittar man på vad Socialdemokraterna vill på föräldraförsäkringsområdet kan man läsa om nattis. Vad hade det med föräldraförsäkringen att göra? Men det är det de skriver. Vänsterpartiet skriver att man vill ha en individuell föräldraförsäkring. Okej, då har man i alla fall talat om vad man vill. Miljöpartiet skriver i sin reservation om föräldraförsäkring att de är motståndare till RUT-avdrag. Jaha, handlar det om föräldraförsäkringen? Utbyggd föräldraförsäkring som är tredelad vill man ha, och så vill man ha nattis. Det är inte så mycket nytt när det gäller föräldraförsäkringen, och det är ingen enighet från oppositionen. I reservation 8 skriver Vänsterpartiet att man är motståndare till privatiseringar inom vård och omsorg. Men det har inte Socialdemokraterna eller Miljöpartiet tyckt. Frågan är vad det är för opposition vi har. Vad är det ni vill på jämställdhetsområdet på arbetsmarknaden? I hela betänkandet är det två reservationer där ni är eniga. Reservation 1 är en liten allmänpolitisk deklaration mot regeringen. I reservation 3 säger man lite tunt att det finns anledning att arbeta vidare med förslaget om kvotering. Det är inte någon särskilt kraftfull opposition. Fru talman! Därför yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

Fru talman! Jag tror att Désirée Pethrus Engström kan lugna ned sig lite. Hon behöver inte oroa sig för att det inte ska komma några propositioner efter valet 2010. Vi kommer med skarpa förslag, och vi är redan nu överens om ganska många saker. Det har inte varit så i detta betänkande, men våra partiledare och språkrör skrev till exempel på Aftonbladet på den internationella kvinnodagen, och där fanns en del skarpa förslag. När det gäller rätten till heltid behöver inte heller Désirée Pethrus Engström oroa sig. Vi har en gemensam uppfattning i s, v och mp. Vi är tveksamma till lagstiftning. Vi önskar i första hand att arbetsmarknadens parter tar hand om detta. Men om de inte skulle lyckas utesluter inget av våra partier att vi måste ta fram en lagstiftning. Alla tre partier anser att detta är ett jättestort problem. Vi kan inte bara sitta ned med armarna i kors, som regeringen väljer att göra, utan måste göra aktiva insatser. När det gäller kvotering i bolag har vi också en gemensam uppfattning. Det är någonting vi tänker gå fram med. Exakt hur lagstiftningen ska se ut, om den ska kopieras från Norge eller om det finns något annat förslag, vågar jag inte svara på. Men det fanns en utredning som lade fram ett förslag 2006, om jag inte minns fel, om hur det skulle gå till. Man hade bland annat tittat på om det är tillåtligt enligt EU-lagstiftning och så vidare. Det fanns enligt den utredningen inga juridiska hinder alls, ej heller från EU-lagstiftningen. Det är alltså möjligt. Jag tror att det var allt. Nu svarade jag i stället för att ställa frågor, kom jag på.

Fru talman! Det var väl jättebra! Jag tackar för de svar som jag fick på mina frågor. Det är lite intressant: Vi ska bli eniga, säger Ulf Holm. Det är jättefint. Vi får väl se vad ni kommer fram till. Men man kan inte utifrån det här se att detta skulle bli kraftfullt på jämställdhetsområdet. Det kan man inte säga. Ni är tveksamma till att införa en lagstiftning om rätt till heltid. Men om det inte blir någon förändring är ni öppna för det. Men ärligt talat, vi tog vid 2006. Ni hade haft ganska lång tid på er innan dess, tolv år, då ni hade kunnat genomföra förändringar när det gäller rätten till heltid. Var det väldigt skarpt läge redan då? Det är väl inte så mycket som har förändrats egentligen sedan dess. Men vi vet att det finns problem med att gå in med lagstiftning. Många fackliga organisationer säger detsamma. Kvotering i bolagen vill ni ha. Men hur? Det vågar du inte svara på, säger du. Vi får väl se vad det blir. Det är i alla fall väldigt otydligt, kan man konstatera. Oppositionens alternativa förslag är väldigt otydliga. Det är i dag svårt att stå här och känna att vi skulle vara angripna, för ni skjuter med en hagelbössa rätt ut i luften. Men det är inte några säkra skott. Är det här verkligen det bästa ni kan? Då kan jag bara beklaga. Det är ganska bra att ha en bra opposition; man kan få väldigt mycket bra förslag. Men än så länge har jag inte sett några nya förslag på hur man ska kunna förbättra jämställdheten på arbetsmarknaden.

Fru talman! Skillnaden mellan att vara i opposition och i majoritet är att majoriteten lägger fram propositionerna och har tillgång till utredningstjänsten på Regeringskansliet, medan oppositionen inte har denna möjlighet. Därför är det väldigt svårt för oss att lägga fram lagförslag i våra reservationer. Jag hoppades kanske att Désirée Pethrus Engström hade förstått att hon nu sitter i majoriteten och inte i oppositionen. Vi kommer med förslag. På många av de här områdena har problemen blivit större under denna mandatperiod. Regeringens jämställdhetspolitik har misslyckats på flera punkter. Bland annat har lönegapet ökat med 1 000 kronor mellan män och kvinnor. Vi måste därför ta stegen. Vi har angett inriktningen på det rödgröna jämställdhetsarbetet. När vi, hoppas jag, får regeringsmakten efter valet den 19 september kommer vi att lägga fram skarpa förslag. Jag tror inte att Désirée Pethrus Engström behöver oroa sig. Jag tror också att vi har tillräckligt många bra förslag som kommer att få väljarnas stöd. Väljarna ser också de problem som finns på arbetsmarknaden. Väljarna förstår också att man inte kan lösa allting skattevägen. Det är inte sänkta skatter som är svaret på allting. Lösningen på den ojämställda arbetsmarknaden heter inte enbart hushållsnära tjänster. Det finns andra förslag också som vi kommer att lägga fram. Det kommer vi att göra när vi har fått väljarnas stöd efter valet den 19 september.

Fru talman! Absolut, ni har ingen möjlighet att lägga fram lagförslag, eller ni kan naturligtvis göra det, men jag hade förväntat mig lite mer idéer kring hur vi ska förändra och förbättra. Det ni pratar om i era reservationer är frågor som har varit på tapeten under många år. När det gäller nattis vet vi att kommunerna vill ha kvar sitt självstyre. Det är de som vill bestämma. Heltidsfrågan - om vi inför rätt till heltid kan det innebära att några arbeten slås ut. Facken tycker inte heller att det alltid är så jättebra. Kvotering till bolagsstyrelser - visst kan man göra det. Men har vi förändrat attityder på vägen mot det målet? Eller ska vi börja här uppe och utforma en lagstiftning men inte ha människorna med? Jag tänker på alla öststatsländer där man införde kvotering för kvinnor. När man tog bort kvoteringen försvann alla kvinnorna. Vad hade man uppnått då? Inga förändringar i attityder hos de män som ville ta över så fort kvoteringen försvann. Visst kan vi jobba med sådana plakatpolitiska frågor, men vi måste också förändra. Vi måste börja så. Det är det den här regeringen faktiskt har gjort. Tittar vi på alla de förslag som har lagts fram, handlingsplaner mot våld mot kvinnor, människohandel, prostitution, ser vi en här av olika förslag. Om du börjar analysera kommer du att se att vi faktiskt har gjort jättemycket när det gäller metodutveckling, olika projekt, studier och forskning. Jag skulle vilja säga att det här är en väldigt forskningsbaserad alliansregering. Jag tror att det är det som kommer att leda till förändringarna. Det är inte att vi går ut med en lagstiftning och säger att det här är lösningen på allt. Lönegapet minskar, vad jag har förstått. Jag har sett andra studier än Ulf Holm har sett. Lönegapet minskar därför att kvinnors andel på arbetsmarknaden har ökat. Kvinnor jobbar mer. Vi vet att jobbskatteavdraget har gjort att kvinnor går upp i heltid. Får båda del av jobbskatteavdraget ökar inkomsterna i familjerna.

Fru talman! Först vill jag instämma i Hillevis, Evas och Désirées anföranden som jag tycker visar mycket tydligt att alliansregeringen har gjort väldigt mycket för jämställdheten. Det har varit viktiga åtgärder, inte bara plakatpolitik utan sådant som faktiskt har haft betydelse. Sedan måste jag faktiskt kommentera Ulf Holms inlägg lite. Han säger att den rödgröna sidan vill ta krafttag mot problemet med för mycket deltidstjänster till skillnad från regeringen som är passiv. Då lyssnar man efter vad det egentligen är Ulf Holm föreslår. Det är att man inte vill lagstifta om rätt till heltid men tycker att arbetsmarknadens parter ska ta tag i det. Det är krafttagen från den rödgröna sidan i den här frågan. Det är ingen skillnad mot regeringen som tycker precis samma sak. Var är krafttagen, Ulf Holm? Jag ska inte ägna mitt anförande åt att tala om allting som vi ska göra och som vi har gjort. Jag ska faktiskt ägna mitt anförande åt att tala om vad vi inte ska göra. Min dotter Anna är snart 17 år. Hon har precis som så många av sina vänner drömmar, visioner och mål i sitt liv. Hon vet vad hon vill. Hon är ambitiös och flitig i skolan, har bra betyg och ser bara möjligheter för sitt framtida liv. Hon vet redan att hon vill bli advokat. Hon tänker bli framgångsrik. Hon tror på sig själv och har en väldigt stark framtidstro. Frågan är: Ska vi politiker försöka stärka min dotters och andra unga kvinnors självkänsla eller ska vi motarbeta den? Ska jag verkligen säga till Anna: Tyvärr, min dotter, du är tjej. Politikerna i riksdagen tror inte att du klarar dig själv utan att vi lägger oss i. Du förstår, du är svagare än killarna, du duger inte på egna meriter. Du är inte tillräckligt stark för att få fatta egna beslut om ditt liv. Därför måste vi hjälpa dig med fast hand genom livet. Vi måste kvotera in dig på olika platser, från vaggan till graven. Vi måste tyvärr tvinga din blivande man att vara hemma med barnen, för vi tror annars att du kanske skulle välja att vara hemma mer än halva tiden, och det vore inte bra för din karriär, förstår du. Och för att du ska ha några chanser att få ett toppjobb måste vi faktiskt lagstifta om detta också, för annars kommer du aldrig att ha en chans. Vill du jobba politiskt måste vi varva valsedlarna, annars kommer du aldrig att kunna stå överst, även om du är bäst. Sedan finns det en liten baksida av politikernas omsorg också, för om du är mest kompetent för en utbildning kan det tyvärr hända att du ändå inte kommer in, för du vet, vi kan inte bara ha duktiga tjejer på vissa utbildningar. Vi måste kvotera in lite killar också. Det kan gå ut över dig, men det får du leva med. Pappas kolleger i riksdagen vet bäst, mycket bättre än du vet själv. Okej, det kanske är en lite tillspetsad beskrivning. Jag medger det. Vi är inte där i dag. Men, allvarligt talat, är det verkligen denna bild av framtiden som vi vill ge unga tjejer, att de på något sätt är andra klassens medborgare, hänvisade till politiskt stöd och kvotering för att ha en chans i livet? Fru talman! Jag är stolt över att kunna konstatera att den här regeringen inte har infört några typer av kvoteringar alls under mandatperioden. Tvärtom kommer inom kort ett lagförbud mot den könskvotering som i dag sker till vissa högskoleutbildningar. Vi har också en mycket klok jämställdhetsminister som inser att kvotering är fel väg. Hon ser sambanden och vet att könskvotering alltid motverkar sitt syfte. Kvoteringshoten lurar ändå i vassen. Med en rödgrön regering skulle vi få både könskvotering till börsbolagens styrelser och en mycket hårdare kvotering av föräldraledigheten, beslut som vore ett direkt hån mot alla kompetenta och självständiga kvinnor i vårt land som vill bestämma själva över sina liv. Fru talman! Diskussionen om könskvotering till styrelseuppdrag i börsbolagens styrelser har blivit en obegriplig symbolfråga. Jag har aldrig någonsin hört någon kvinna utanför det politiska etablissemanget berätta att hon ligger vaken om nätterna i ilska över könsfördelningen bland några hundra styrelseledamöter i börsbolagens styrelser. Det är en lyxfråga för ett litet antal svenskar. För de flesta kvinnor handlar jämställdhet om helt andra saker än om vem som sitter i börsbolagens styrelser. De flesta inser att de ändå aldrig skulle komma i fråga för dessa mycket få och exklusiva jobb. För den vanliga svenska kvinnan handlar livet mer om att få tillvaron att gå ihop, att kunna kombinera familj och karriär, att vara garanterad lika lön för lika arbete, men också rätten att få bestämma själv om föräldraledighet, utbildning och karriär - utan pekpinnar från politikerna. Alliansregeringen har prioriterat dessa frågor de senaste åren i stället för att ägna kraften åt meningslösa symbolfrågor. Diskussionen om kvotering till börsbolagens styrelser bygger för övrigt på en djup okunnighet om hur det ser ut i börsbolagsstyrelserna i dag. En liten begränsad grupp personer sitter i ett stort antal styrelser. Ofta är det män i 55-60-årsåldern. De känner varandra och har förtroende för varandras kompetens, men stänger på detta sätt också ute inte bara kvinnor utan även yngre personer, invandrare eller personer som inte ingår i de nätverk och maktsfärer som styr en stor del av svenskt näringsliv. Kan någon förklara för mig varför röster hörs endast för att kvotera in kvinnor i börsbolagens styrelser? Varför inte kvotera in unga män, invandrare, glesbygdsbor, pensionärer eller kanske mörkhåriga hundägare från Ubbhult? Norge åberopas ofta som ett föregångsland när det gäller kvotering till börsbolagens styrelser. Man har en lagstiftning som kräver att minst 40 procent är kvinnor i dessa styrelser. Självklart medför det också att det i dag finns just 40 procent kvinnor i styrelserna. Det är ju inte så konstigt. Frågan är bara om det har gynnat jämställdheten och kvinnors ställning. Timbro presenterade nyligen en rapport, som Eva Flyborg berörde lite kort förut, som visar att resultatet har blivit det omvända. Förutom att många börsbolag har avregistrerats från börsen, för att man i fortsättningen ska få behålla rätten att utse de personer som man vill och anser vara bäst lämpade, har andelen kvinnliga chefer på andra nivåer utvecklats sämre i Norge efter reformen och sämre än i andra länder. Rapporten konstaterar faktiskt att kvoteringslagen riskerar att stjälpa dem som man hade tänkt hjälpa. Om uppdrag delas ut på grund av kön i stället för kompetens skadas kvinnors trovärdighet. Det gäller inte minst kvinnor som före kvoteringslagen fått styrelseuppdrag på egna meriter. Timbros rapport sticker till och med ut hakan och påpekar att forskare har studerat effekterna av den norska kvoteringslagen och konstaterat att den lägre erfarenheten hos inkvoterade kvinnor till och med drabbat vissa företag negativt. Detta menar man har medfört att styrelsekvinnors kompetens i allmänhet riskerar att ifrågasättas. Visst är Timbrorapporten endast en av många röster i debatten om kvotering. Men den väcker frågor. Vilka signaler skickar könskvotering ut till samhället? Ska vi som politiker verkligen säga till svenska kvinnor att de inte duger på egna meriter, att de är för svaga för att ta sig fram och att de behöver politiska beslut för att klara familjeliv, utbildning eller yrkesliv? Är kvotering det bästa sättet att markera att män och kvinnor generellt har samma värde, samma förmåga och samma kompetens? Medför inte könskvotering just att man befäster bilden av kvinnan som underlägsen mannen? Fru talman! Det kända styrelseproffset Peggy Bruzelius sade nyligen att könskvotering till bolagsstyrelser skulle vara en förolämpning mot alla kompetenta kvinnor. Tänk om det är så! All form av kvotering, inte bara på grund av kön, är kanske en förolämpning mot dem man vill kvotera fram i livet. Det kanske inte alls får den effekt som man har hoppats. Själv har jag motionerat om ett lagförbud mot all form av kvotering, för jag anser att det är fel i alla sammanhang. Samhällets uppgift när det gäller jämställdhet är att ge unga kvinnor och unga män självkänsla och framtidstro genom goda exempel och goda förebilder. Bara på det sättet bygger vi ett samhälle där alla människors kompetens tas till vara och där alla har samma chans och värderas på samma sätt oavsett kön.

Fru talman! Det senaste anförandet kan bara komma från en man som är okunnig i jämställdhetsfrågorna. Man blir upprörd. Självfallet ska vi uppmuntra våra döttrar att ta fajten för att få samma rättigheter som männen har i samhället i dag. Kvotering finns redan i bolagsstyrelserna. Det är bara det att kvoteringen sker så att män kvoterar in män. Kvinnor har inte ens chansen att öppna dörren och komma in. Man blir upprörd när någon säger att kvinnor inte ska få komma in med sin kompetens, och att det är så det ska vara. Man kan bara titta på en rapport som heter Styrelsekompetens . Den visar att kvinnliga ledamöter i Sveriges största börsbolag i genomsnitt har högre utbildning än manliga. Dagens styrelsekvinnor är tvungna att prestera högre än sina manliga motsvarigheter för att nå dit. 7 procent av de manliga ledamöterna får i rapporten betyget noll, vilket betyder att de saknar högre utbildning än gymnasienivå. Ingen kvinna har fått motsvarande betyg. Endast 7 procent av kvinnorna saknar universitetsexamen mot 13 procent av de manliga ledamöterna. 52 procent av kvinnorna har erfarenhet av tre eller fler höga chefsposter mot 40 procent av männen. Brist på kunskap är det alltså inte, utan snarare en kvotering av män.

Fru talman! Ann-Christin Ahlberg säger att unga kvinnor ska ta fajten. Jag tycker också det, men frågan är hur. Ska de ta fajten genom en stark självkänsla, ett gott själförtroende och en tro på sig själv? Eller ska de ta fajten genom att någon annan talar om att någon annan talar om att du duger inte själv, utan vi måste hjälpa dig genom kvotering? Det är detta frågan handlar om. Jag har mycket större tro på unga kvinnor än vad Ann-Christin Ahlberg har. Det är det hela frågan handlar om. Det är helt rätt att kvinnor inte har kommit in i de svenska börsbolagens styrelser. Det ser vi; det är bara att titta i bolagsordningarna och årsredovisningen. Men frågan är om detta verkligen beror på att man medvetet missgynnar kvinnor. Det kanske handlar om precis det som jag säger - att de svenska börsbolagen i dag styrs av en liten, liten grupp människor som sitter i varandras styrelser och som tillhör olika maktsfärer i näringslivet. Jag vet detta, för jag har själv arbetat mycket med börsbolag och analys av börsbolag i mitt tidigare arbete. Det är en liten grupp människor som styr en stor del av näringslivet i Sverige. De släpper inte in någon annan än personer från sina grupper. Det är en liten grupp män i övre medelålder som styr detta. Precis som jag sade missgynnar detta inte bara kvinnor. Det missgynnar också ungdomar och alla andra som står utanför de här sfärerna. Det är där problemet ligger. En liten grupp män styr alla svenska börsbolag, eller många av dem, och sitter i alldeles för många bolagsstyrelser samtidigt. Där anser jag att problemet ligger, och inte i att det skulle finnas någon strukturellt missgynnande just av kvinnor.

Fru talman! Självfallet ska vi stötta våra tjejer så att de får uppfattningen att de duger själva. För så är det; de duger själva. Men det hjälper dem inte in i de positioner som de är värda att få utifrån den utbildning och kunskap de har. Jag tycker att det är rätt så konstigt. Är ni inte eniga i ert parti i den här frågan? Från talarstolen sade du att du höll med Hillevi Engström. Henne har jag hört säga både här i kammaren och på tv häromdagen att man öppnar upp för möjligheterna att lagstifta om kvotering till bolagsstyrelser. Men jag kanske missuppfattade det. Okej - det kan vara en liten klick som inte släpper in andra. Men varför släpper de hela tiden in män och inte kvinnor? Kvinnorna har utbildning och kompetens, men på hela arbetsmarknadsområdet är det så att kvinnor får ta det som blir över. De värderas inte på samma sätt som män. Jag vet inte vilken erfarenhet Jan Ericson har av det. Men jag har stor erfarenhet av hur kvinnor diskrimineras på svensk arbetsmarknad. Det handlar inte om att de har lägre kompetens, utan det handlar om ren diskriminering. Det gäller allt ifrån ofrivilliga deltider till att komma in i bolagsstyrelser. Om vi inte uppmuntrar de tjejer som går framåt blir det ännu värre. Men vi som politiker kan hjälpa dessa tjejer att få den möjlighet som alla män har tagit sig rätten till utan att för den sakens skull kanske ha den rätta kvalifikationen eller kompetensen. När kvinnor har detta får de stå och vänta på sin så kallade tur.

Fru talman! Jag har ganska god erfarenhet av frågorna. Jag har jobbat fackligt i 20 år och bland annat suttit och förhandlat när det gäller att jämna ut löneskillnader mellan män och kvinnor på min tidigare arbetsplats. Jag har sett mycket av detta och hur fel det ser ut. Men jag tror inte att detta löses genom att man kvoterar till börsbolagens styrelser. Det hjälper inga andra kvinnor än just den lilla klick som platsar i styrelserna. Jag ser fortfarande att detta är lite av ett lyxproblem. De problem som rör vanliga kvinnor finns på helt andra nivåer i arbetslivet. Man släpper inte in kvinnor i börsbolagens styrelser. Man släpper inte in någon , Ann-Christin Ahlberg! Man släpper bara in varandra inom en liten grupp människor. Man sitter i varandras styrelser. Det är där problemet ligger. Man släpper inte in någon - inte kvinnor och inte någon annan heller. Jag har sett baksidan i verkligheten av könskvotering i olika sammanhang på min tidigare arbetsplats. Jag har sett hur personer som har könskvoterats in till chefsjobb efteråt har beklagat sig och sagt: Jag önskar att jag inte hade ingått i det här projektet, där man var garanterad en chefspost för att man vara kvinna bara för att man gick igenom ett jämställdhetsprojekt. Under hela sin karriär fick de här kvinnorna en stämpel på sig: Du fick inte chefsjobbet för att du var bäst utan för att du är kvinna! Det är en katastrof om man hamnar i det läget. När det gäller vår diskussion internt i partiet om kvotering till börsbolagens styrelser har vi inte fattat något beslut om att vi ska ha detta. Tvärtom har vi ett partistämmobeslut som säger att vi inte ska ha det. Däremot har vi öppnat upp för en diskussion om detta, och det tycker jag är bra. Men när det gäller var vi kommer att landa i den diskussionen ska det givetvis underställas en ny partistämma i Moderaterna innan vi kommer att ta ett beslut om det. Vi har en arbetsgrupp som har arbetat med de här frågorna i partiet, och vi har många konstruktiva och framåtsyftande förslag. Just när det gäller könskvotering till börsbolagens styrelser för vi en diskussion, och vi får se var vi landar så småningom.