Elever med funktionshinder

Herr talman! Kristdemokraternas grundsyn utgår från en värdegrund förenlig med kristen tradition och västerländsk humanism, vilket innebär att varje män- niska är unik och har ett absolut värde. Hon besitter därtill en förmåga att utvecklas i gemenskap med andra människor, och det är i relationerna med andra som vi växer, utvecklas och mognar. De värden man väljer som grund för politiken måste kunna ge en helhetsbild av människan - hennes värde, förutsätt- ningar, behov och uppgift. Alla människor ska i vardagslivet kunna ta sina möjligheter i anspråk. Det är särskilt viktigt att lyssna till just de människor som har svårt att göra sin röst hörd i samhällsdebatten, de som inte orkar eller har förmåga ett protestera eller engagera sig. Herr talman! Vi debatterar i dag betänkandet Ele- ver med funktionshinder. De 44 motionsyrkandena handlar om återinförande av specialskolan som skol- form för synskadade respektive gravt språkstörda barn, omprövning av beslutet att avveckla de fasta skoldelarna vid Ekeskolan i Örebro och Hällsbosko- lan i Sigtuna, stöd för elever med funktionshinder i den kommunala skolan, teckenspråkslärare för barn med grav hörselskada, föräldrainflytande över ut- vecklingsstörda barns skolgång och funktionshindra- de barns möjligheter att välja skola. Sin vana trogen väljer majoriteten i utskottet att avstyrka alla motionsyrkanden. Majoriteten väljer att ta på sig skygglapparna och köra sin låtgåpolitik. Herr talman! Alla människor har rätt till utbild- ning. Det är samhällets skyldighet att erbjuda utbild- ning anpassad till varje enskild människas behov. Tyvärr finns det en tendens i vårt samhälle att ut- vecklingsstörda blir en andra klassens medborgare. Deras behov tillgodoses inte i samma utsträckning som de människors behov som inte är utvecklings- störda. Genom att förneka de utvecklingsstörda denna rätt diskrimineras samhällets svagaste grupp. Det kan vi kristdemokrater aldrig acceptera. Herr talman! För någon månad sedan fick jag ett brev från en funktionshindrad elev i en svensk skola. Brevet var skrivet med stor omsorg - ett brev som säkert tagit lång tid att skriva. Anna berättar i brevet att hon är funktionshindrad. Hon bor hemma tillsam- mans med sina föräldrar. Anna går i en vanlig kommunal skola på hemor- ten. Hon har sin egen skolbänk, visserligen i ett hörn av klassrummet, lite avskilt från de andra eleverna, men ändå. Anna, som är elva år, känner sig ofta över- given och ensam. Ingen har riktigt tid med henne. Anna är dessutom den enda funktionshindrade på sin skola. Hon skriver i sitt brev att hon inte blir mobbad, men att hon väldigt gärna skulle vilja ha en kompis, en kamrat som är som hon och som har samma intres- sen. Anna känner sig ensam. De funktionshindrades skolgång ska så långt som det är möjligt integreras i skolan på hemorten. Princi- piellt delar kristdemokraterna detta synsätt. Strikt ansvarsmässigt är det varje kommuns uppgift att ansvara för att alla kommuninvånares primära behov tillgodoses, oavsett förutsättningar och ålder. Men, herr talman, frågan är mycket mer komplex än så. Många kommuner ute i landet har svårt att leva upp till kravet på att integrera de funktionshindrade i skolan och ge dem en meningsfull tillvaro och en god utbildning. Fallet med elvaåriga Anna är inte unikt, utan flera rapporter pekar på att samma förhållande råder i många kommuner. Säkert har vi alla - åtminstone de flesta av oss i utbildningsutskottet - läst Åsa Pehrssons utredning Så fungerar den integrerade skolan från somma- ren/hösten 2000. Många kommuner har varken eko- nomiska eller personella resurser att ge funktions- hindrade en god utbildning och den stimulans som de behöver för att få utvecklas utifrån sina möjligheter. Den kommunala kompetensen behöver förstärkas när det gäller undervisning av barn med funktions- hinder. Detta gäller inte minst tillgången på tecken- språkslärare och teckenspråkskunnig personal i sko- lan för att tillgodose behovet hos barn med grava hörselskador. Men vi får inte glömma bort att det finns barn med multifunktionshinder som kräver specialhjälp- medel och personal med specialkompetens. Deras behov kan den enskilda kommunen inte klara. Därför är det viktigt att specialskolor finns att tillgå. Själv- klart ska den funktionshindrade eleven och dennes vårdnadshavare själva ha rätten att välja specialskola. Kristdemokraterna anser att beslutet om att av- veckla de fasta skoldelarna på Ekeskolan i Örebro och Hällsboskolan i Sigtuna var ett stort misstag. Vi motsatte oss det beslutet, och vi anser att det måste omprövas. Visstidsvistelse på ett resurscenter tillgo- doser inte de funktionshindrades behov. Kristdemokraterna har i sin budgetmotion avsatt medel för att de fasta skoldelarna på Ekeskolan och Hällsboskolan åter kan öppnas. Herr talman! I januari månad 1996 inleddes en försöksverksamhet med ökat föräldrainflytande över utvecklingsstörda barns skolgång. Det handlar om barn som inte kan nå upp till grundskolans kun- skapsmål, därför att de utvecklingsstörda inte får tas emot i särskolan utan vårdnadshavarens medgivande. Under förra året beslutade riksdagen att förlänga försöksverksamheten till utgången av juni månad år 2005. Kristdemokraterna ansåg då - liksom vi anser också nu - att det ska vara självklart att för placering i särskola ska vårdnadshavarens medgivande krävas. Frågan behöver, enligt vår mening, inte längre be- redas, utan försöksverksamheten bör permanentas. Det måste vara vårdnadshavarens självklara rätt att ha ett reellt inflytande över sitt barns skolgång. Herr talman! Självklart står jag bakom alla yrkan- den som kristdemokraterna finns med på, men jag nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till reservation 1 under punkt 2.

Herr talman! Jag tycker att Erling Wälivaara höll ett intressant anförande. Beskrivningen av Annas situation var intressant. Det var också intressant att höra om kristdemokraternas principiella ställningsta- gande om det kommunala ansvaret för alla medborga- re. Erling Wälivaara konstaterade att det fanns varken ekonomiska eller personella resurser i alla kommu- ner. Det är ju detta som vi från majoriteten successivt har försökt att avhjälpa. Erling Wälivaara sade också att kommunerna ald- rig kan klara alla sina medborgare. Det finns alltså multifunktionshindrade som är svåra att klara av. Jag skulle vilja att Erling Wälivaara utvecklade synsättet att kommunerna inte kan klara alla sina medborgare.

Herr talman! Den principiella uppfattningen som vi kristdemokrater har är att varje individ ska tas om hand i sin egen kommun. Men vi har gjort studiebesök, och Lennart Gus- tavsson har ju varit med på dem, på Ekeskolan och sett den specialutrustning som man har där. Då kan varenda en förstå - och jag tror att också Lennart Gustavsson kan förstå det - att en enskild kommun inte klarar detta. Ta Vännäs som exempel! Jag kan aldrig tänka mig att Lennart Gustavsson kan mena att man där har råd att anskaffa all denna tekniska ut- rustning och specialkompetens. Där är det en lärare som tar hand om en elev. Det är därför som vi anser att dessa specialskolor med sin specialkompetens behövs. Men principiellt ska varje kommun ansvara för varje individ i kom- munen.

Herr talman! Trots allt innebär kristdemokraternas krav på ett införande av specialskolor de facto att dessa elever inte ska vara ett kommunalt ansvar, utan de ska vara ett ansvar för staten. Jag förstår Erling Wälivaaras resonemang, men jag tycker att det innehåller något slags uppgivenhet inför rättigheten för alla individer att ha möjlighet att omfattas av det kommunala ansvaret. Jag vill också be Erling Wälivaara kommentera kristdemokraternas syn på utvecklingen i särskolan, en utveckling som innebär att antalet särskoleelever har ökat på ett dramatiskt sätt under 90-talet. Jag tycker att denna fråga är intressant för oss i utbild- ningsutskottet att bevaka och ta hand om. Vi har också lyckats formulera en hel del bra skrivningar i betänkandet kring den här frågan. Jag undrar hur Erling Wälivaara ser på utvecklingen av särskolan under 90-talet.

Herr talman! Varje kommun har ansvar för sina invånare, också de funktionshindrade. Men kommu- nen säger inte ifrån sig allt ansvar. Kommunen hade ju tidigare - nu har Socialdemokraterna tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet beslutat om att det inte ska ske några intagningar till Ekeskolan och Hällsbo- skolan - ett kostnadsansvar för de multifunktions- hindrade individerna. När det gäller att antalet elever i särskolan har ökat har jag ingen avvikande uppfattning.

Herr talman! För Centerpartiet gäller att alla barn ska ha rätt att vistas i en skolmiljö där de känner att de kan växa, där de får den bästa tänkbara undervis- ningen och där de känner sig trygga. Det gäller för alla, även för elever med funktionshinder. Vi tycker att det är angeläget att kommunerna har ansvaret för skoltiden även för funktionshindrade. Men om de ska integreras i den kommunala skolan eller om de ska gå i en specialskola med fast skoldel måste föräldrar och barn själva få ta ställning till, anser vi. Självklart är det bra om barnen har möjlighet att bo hemma med sina föräldrar. Det håller vi med ma- joriteten i utskottet om. Men då ska föräldrar och barn ha valt det själva därför att de anser att de kan få tillräckligt bra undervisning i kommunens skola. Jag vet att det kan fungera alldeles utmärkt i de flesta fall att funktionshindrade är integrerade i den kommunala grundskolan. Det är t.o.m. berikande för andra skol- barn att få gå i samma klass som ett funktionshindrat barn, för de lär sig att respektera dem som är lite avvikande. Trots att det finns många positiva effekter att peka på vid integrering, anser vi i Centerpartiet ändå att det måste finnas möjlighet att välja att gå i en special- skola. Den möjligheten ska i första hand gälla för barn med flerhandikapp. Mindre kommuner som sällan står inför faktumet att klara av att ta emot ett handikappat barn med många speciella handikapp kan få svårigheter att möta deras behov. Inte minst kan de få problem på grund av kostnaderna. Visserligen säger utskottet att staten även i fortsättningen ska ha ett stort ansvar för att stödja kommunerna. Men jag tror inte att jag är någon domedagsprofet när jag ändå sätter upp ett varningens finger för att det i verkligheten kommer att vara tufft för kommunerna och även för den skola som ska ta emot eleven. Det innebär ökade kostnader för fortbildning av personalen och även ombyggnads- kostnader. Följden blir för vissa skolor som får en elev med multifunktionshinder att det kostar flera miljoner att handikappanpassa lokalerna. Risken är då att barnen betraktas som ett problem. Man ser inte barnet utan bara handikappet. Efter att ha kontrollerat med lärare som arbetar med barn som bara har ett handikapp - nämligen gravt synskadade, vilket innebär att eleverna är punktläsare - har jag fått vetskap om att det är den enskilda skolan som fortfarande betalar för persona- lens vidareutbildning. Det tar en stor del av skolans fortbildningsanslag. Jag säger "fortfarande", eftersom det inte har blivit någon förändring sedan jag själv i min klass hade en gravt synskadad elev i sex år som alltså var punktläsare när jag arbetade som lärare. Det ser också väldigt olika ut runtom i landet när det gäller hur det fungerar med hjälpmedel och hur landstingen tillhandahåller hjälpmedel. Jag frågade också min egen hemkommun hur det ser ut med stöd från staten, med tanke på att man från statens sida har sagt att man även i fortsättningen ska ta ett stort ansvar för att stödja kommunerna. Det enda som de kunde hitta i skrivningar var utvecklingsinsatser och kompetensutveckling för elever i behov av särskilt stöd år 2001. Vad dessa rader innebar visste de inte i min hemkommun, som ändock tar emot en hel del elever med synhandikapp, rörelsehandikapp osv. Ja, det finns en hel del förbättringar som man kan kräva för elever som är gravt synskadade och som är och ska vara integrerade i kommunernas skolor, inte minst vad gäller läromedel till dem. Visserligen har det blivit en klar förbättring för de synskadade nu när tekniken har gått framåt och man har disketter i stället för, som tidigare, punktskriftsböcker. En enkel smal bok på kanske tre centimeter för oss seende kunde då vara över en halv meter. Men förbättringar är alltså på gång tack vare tekniken. Men, herr talman, det känns svårt att stödja den förändring som blev följden av propositionen om elever med funktionshinder som riksdagen fattade beslut om 1999. Det låter så fint när utskottet säger att verksamheten vid bl.a. Ekeskolan ska stärkas och att eleverna vid behov ska få specialpedagogisk hjälp under en längre eller kortare tid. Vid resurscentret ska det finnas mindre skolenheter för visstidsplaceringar som ska gälla längre tid än för utrednings- och trä- ningsbesöken. Men det låter bara som floskler som personal och föräldrar inte tror på. Elever som har multihandikapp har behov av ett stabilt boende och en kontinuitet i undervisningen för att göra bästa möjliga framsteg. Och jag hoppas att jag senare i debatten kan få ett svar av socialdemo- kraternas Torgny Danielsson på hur lång tid en vis- stidsplacering är. Kan den tiden skapa stabilitet och kontinuitet i undervisningen? I samband med beslutet om förändringarna vid Ekeskolan och Hällsboskolan var debatten stundtals väldigt häftig. Och av motionerna som fortfarande skrivs borde vi kunna förstå att det fortfarande finns oro runtom i landet över den negativa förändringen. För blinda barn med multifunktionshinder innebär förändringen att elever mot sin och föräldrarnas vilja tvingas till en integration i en kommunal skola som de inte önskar. Även om skolan i hemkommunen är den bästa miljön för många barn, finns det elever som behöver alternativ. Svårt funktionshindrade elever behöver fortsätta sina studier efter den obligatoriska grundskolan, men då saknas det bra möjligheter att studera vidare. Des- sa elever bör precis som alla andra barn ha rätt att gå vidare i sin utbildning och få utvecklas i sin egen takt. Av den anledningen anser vi att regeringen ska un- dersöka och utreda förutsättningarna för ett riksgym- nasium för blinda och synskadade barn med flerfunk- tionshinder. Jag yrkar bifall till punkt 5, reservation 3. Herr talman! I särskolan går i första hand barn med utvecklingsstörningar. Under hela 90-talet har antalet elever i särskolan blivit fler och fler, och un- der de senaste åtta åren har antalet elever ökat med 52 %. Skolverket har uppmärksammat detta och även påpekat att variationerna över landet är stora. Men olika praxis och synsätt tycks råda i kommunerna om vilka barn som hör hemma i särskolan. En del studier visar att under 90-talet, när skolklasserna fick höga elevantal och klasserna fick mindre resurser per elev, kunde föräldrar få välja särskoleplacering i stället för att erbjudas ökade resurser till sina barn i den vanliga skolan. Så får det inte vara. Mycket mer finns att säga om barn med särskilda behov. Vi har dyslektiker, vi har de s.k. bokstavsbar- nen m.fl. Vi har tagit upp mer om detta i vår motion Lust att lära. Under 90-talet har det visat sig att det finns barn som feldiagnostiserats och blivit hänvisade till särskolan, vilket har lett till att de gått miste om grundläggande högskolebehörighet. Särskoleeleverna bör därför få möjlighet till högskoleutbildning om de har förutsättningar för det. Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra re- servationer, men jag yrkar alltså bifall bara till reser- vation 3.

Herr talman! Att funktionshinder inte ska behöva leda till en handikappad tillvaro för en människa håller väl nästan alla med om. Men i verkligheten uteblir ofta de där små avgörande besluten som är så väldigt viktiga för en enskild människa med funk- tionshinder. I utbildningspolitiken har länge idén om integra- tion varit den bärande principen. För oss liberaler har sedan länge huvudprincipen varit att människor med funktionshinder ska kunna få ett sådant stöd att de kan leva ett självständigt liv och delta i utbildning på samma villkor som alla andra människor. Men män- niskor tycker i verkligheten olika, och föräldrars och elevers önskemål ser väldigt olika ut. Enligt Folkpartiet ska integration vara en rättighet för föräldrar och elever, men det ska inte vara ett tvång. Därför måste de föräldrar som anser att någon form av specialskola är det bästa alternativet också ha möjlighet att välja specialskola för sina barn. Många hörselskadade föredrar t.ex. specialskolor eftersom de anser att dessa skolor skapar de bästa förutsättningar- na för att den hörselskadade ska få en utbildning som ger en bra grund för samhällsliv och yrkesliv. De beslut om specialskolorna som riksdagen tidi- gare har fattat innebär att specialskolorna för hörsel- skadade accepteras medan andra funktionshindrade grupper inte har något annat val än en långt gången integrering i skolan. Riksdagen beslutade år 1999 att lägga ned speci- alskolorna för flerhandikappade, Ekeskolan och Hällsboskolan. Enligt Folkpartiet var det ett mycket olyckligt beslut som borde rivas upp så länge möjlig- heten finns. Av samma skäl tycker Folkpartiet att regeringen ska utreda förutsättningarna för ett riks- gymnasium för blinda och synskadade ungdomar med flerfunktionshinder. Barn med ADHD, DAMP eller Aspergers syndrom behöver hjälp tidigt. Därför är det viktigt att lärare och övrig skolpersonal har goda kunskaper om olika typer av behandlingsmetoder. Även när det gäller dessa barn finns det olika uppfattningar om de ska gå i särskilda skolor eller inte. Skolpolitiken måste helt enkelt utformas så att olika lösningar är möjliga och så att föräldrarna och barnen har möjlighet att välja själva. Vanlig skol- gång, boende hemma och boende i den egna kommu- nen är bra mål. Men om det i verkligheten blir sämre skolgång, mindre frihet, sämre förberedelse för vux- enlivet kan inte en princip om integration tillämpas utan undantag. Herr talman! Över huvud taget måste föräldrain- flytandet över barnens skolgång finnas med också när det gäller barn med funktionshinder. Vi har haft en försöksverksamhet i Sverige med föräldrainflytande över utvecklingsstörda barns skolgång. Jag tycker att det är dags att permanenta den. Från Folkpartiets sida tycker vi att det är en naturlig utgångspunkt att för- äldrarnas medgivande ska krävas när barn ska place- ras i särskola eller i någon annan utbildning. Skolpolitiken för barn med olika funktionshinder hör ihop med en helhetssyn på vilka möjligheter människor med olika hinder ska ha för att få så stor frihet som möjligt. Folkpartiet har tidigare motionerat om att rätten till personlig assistent ska genomföras som den ursprungligen var tänkt. I dag har Bengt Westerbergs handikappreform tyvärr urvattnats, och det har blivit allt svårare att få personlig assistent. Många elever får i dag inte ta med sig den assi- stent som han eller hon har hemma när eleven går till skolan. För många, inte minst elever med någon form av psykiska problem, är det ett stort orosmoment att behöva anpassa sig till ny personal när de kommer till skolan. Herr talman! Ett utbildningssystem som står öppet för alla från förskolan t.o.m. högskolan är en förut- sättning för att funktionshindrade ska kunna delta i samhällsliv och yrkesliv. I dag finns det fortfarande för många hinder för funktionshindrade. I dag har en familj med ett funktionshindrat barn alldeles för små möjligheter att bestämma själv. Av de olika yrkanden som vi har i betänkandet och i reservationer nöjer jag mig med att här yrka bifall till reservation 1 under punkt 2 och till reserva- tion 5 under punkt 6.

Herr talman! Dagens debatt handlar om de av våra barn och ungdomar som har ett eller flera funktions- hinder. Detta betänkande utgår från ett antal motion- syrkanden under allmänna motionstiden både i höstas och tidigare höst, dvs. de två senaste åren. Utskottet föreslår avslag på samtliga motionsyr- kanden. Det gör vi bl.a. med hänvisning till att dessa frågor diskuterades grundligt i samband med att riks- dagen hösten 1999 ställde sig bakom propositionen Elever med funktionshinder - ansvar för utbildning och stöd. I övrigt är avslagsyrkandena motiverade av att utskottet vill invänta pågående utredningar och det uppdrag som getts till Skolverket. Därmed vill jag också här i kammaren yrka avslag på samtliga mo- tionsyrkanden och bifall till förslaget i betänkandet. Herr talman! Att samhället ska vara till för alla är en självklarhet. Att vi ska kunna leva, arbeta, bo och ha roligt tillsammans oavsett bakgrund, kultur, ålder, kön, hudfärg och eventuellt funktionshinder är både naturligt och berikande. Detta måste självklart också gälla under den tid vi går i skolan vare sig det är i förskolan, grundskolan, gymnasiet eller senare i livet som vuxna. Målet att skapa ett samhälle för alla kan inte nås om vi inte lyckas att skapa en skola för alla. Utbildningssektorn är också en av de absolut största delarna i vårt samhälle. Att skapa en skola för alla innebär att stödja och utveckla rätten till en likvärdig utbildning av god kvalitet för alla. Det handlar om hur vi fullt ut kan anpassa skolans innehåll utifrån varje elevs förutsätt- ningar, önskemål och behov. En hörnsten i svensk handikappolitik är principen om att barn och ungdomar med funktionshinder så långt möjligt ska kunna bo med sina föräldrar eller om det inte är möjligt bo i deras närhet. För att detta ska möjliggöras krävs olika samverkande åtgärder, och det krävs inte minst kunskaper och kompetens för att kunna möta de elever som har behov av särskilda stödinsatser. Vi måste sträva efter att kunna erbjuda den för eleven bästa möjliga miljön och den bästa möjliga pedagogiska verksamheten. Samtidigt får vi inte tappa bort att det är naturligt och en hjärtefråga för alla barn och ungdomar att få bo tillsammans med och dela vardagen med sina föräldrar, syskon och vänner. Det är viktigt inte minst utifrån att vi har en skolplikt i vårt land att inse att vi alltid måste försöka klara av både-och samtidigt, dvs. att både erbjuda en bra skola och möjlighet att få bo hemma. Detta är inte speciellt lätt med tanke på att de barn och ungdomar som har svårare funktionshinder också har större behov. Men vi kan inte börja med att sänka ambitionen och säga från början att det är omöjligt för vissa. Det är i det ljuset vi måste se de beslut vi tidigare fattat om att minska antalet statliga special- skolor. Samtidigt ökar vi ambitionen vad gäller att erbjuda specialpedagogiskt stöd till kommunerna så att alltfler elever med olika funktionshinder ges möj- lighet att få en bra skolgång nära hemmet. Det nya specialpedagogiska institutet som inleder sin verksamhet den 1 juli i år har som uppgift att öka samverkan mellan stat, kommun, landsting och andra aktörer för att på så sätt utveckla och effektivisera det specialpedagogiska stödet till skolorna och till de elever som bl.a. har funktionsnedsättningar av olika slag. Det är i första hand kommunerna som har ansva- ret för att ge detta stöd. Men det är viktigt att barn och ungdomar som är i behov av särskilt stöd får tillgång till all den spetskompetens och all den erfa- renhet som finns att tillgå. Den nya förändrade stödorganisationen ska ledas av en styrelse som består av företrädare för såväl staten som kommuner och landsting. Det är viktigt för att alla som är med och tar ansvar också ska ges möjligheter till inflytande över verksamheten och den nya stödorganisationen. På så sätt kan vi också bättre skapa en helhetsbild kring den enskilde eleven. Inte minst viktigt är att förhindra att någon elev med funktionshinder hamnar mellan stolarna. Det blir en ökad tydlighet i ansvarsfördelningen. Herr talman! Tillgången på kompetens och erfa- renhet är central när vi diskuterar funktionshindrade. Det finns ett stort behov av kompetensutveckling av lärare och annan personal i frågor som rör funktions- hinder. Bemötandeutredningnen har här i dag tidigare nämnts från talarstolen. Den har bl.a. pekat på vilken stor betydelse som bemötandet, förståelsen och atti- tyderna hos de vuxna såväl som andra elever har för självbilden och för möjligheterna för den enskilde eleven med funktionshinder att lyckas i skolan och också senare i livet. Det är med tanke på möjligheten att satsa på ökad kompetensutveckling nu glädjande att det ställs sär- skilda medel till förfogande. Det kan då göras en speciell satsning för att stärka kompetensen inom detta område. Olika specialpedagogiska utbildningar erbjuds redan yrkesverksamma lärare. Det är också angeläget att peka på att det i de nya lärarutbildningar som nu startar till hösten ges ökade möjligheter till såväl fördjupning som breddning på det specialpedagogiska kompetensområdet. Fru talman! Skolverket har framhållit att det sak- nas en systematisk forskning när det gäller undervis- ning av elever med behov av särskilt stöd och elever med funktionshinder. Det är därför mycket positivt att regeringen nu på olika sätt prioriterar forskningen bl.a. genom att anslå medel och inrätta forskarskolor på området utbildningsvetenskap. Ett sådant område är kommunikation med inrikt- ning på lärande. Jag vill ta upp några exempel på det. Vi politiker diskuterar ofta vikten av att kunna läsa, skriva och räkna när vi pratar om skolan. Men vi uppmärksammar sällan det som är mer grundläggan- de, nämligen att varje barn, ungdom och vuxen först ska ha möjlighet till en så bra fungerande kommuni- kation som möjligt. Vi måste ha ett fungerande språk som gör att vi kan förmedla oss, upprätthålla sociala kontakter och ge och ta emot tankar och erfarenheter m.m. Konkret kan forskning och kompetensutveckling på det här området handla om att vi blir bättre på att ta reda på hur döva lär sig svenska t.ex. Ett annat exempel är hur vi kan utveckla teckenspråklig kom- petens med förbättrad kommunikation mellan lärare och elev och mellan elev och elev. Detta gäller inte minst för gruppen dövblindfödda. Det kan också handla om hur vi på ett bättre sätt ska kunna hjälpa elever med grava språkstörningar, och det kan handla om hur vi kan utveckla kommuni- kation med hjälp av IT för synskadade. Forskning på de här områdena kan inte minst ock- så handla om det som vi många gånger har tagit upp i utbildningsutskottet, nämligen hur vi ska kunna bli bättre på att möta elever med dyslexi. Det är alltså glädjande att vi nu på ett påtagligt sätt kan lyfta vårt behov av förnyade och förbättrade kunskaper på de här områdena, och stimulera till nya och spännande forskningsprojekt som också med nödvändighet många gånger måste vara mångveten- skapliga. Fru talman! Avslutningsvis vill jag ge ett exempel på en sådan här aktivitet. Nästa onsdag, den 4 april, anordnar den nya Specialskolemyndigheten för första gången ett stort forskningsforum i Örebro. Då ska man lyfta fram just frågorna kring de dövas och hör- selskadades situation i ett forskningsperspektiv.

Fru talman! Jag har en fråga till Torgny Daniels- son: Kan Torgny Danielsson förstå att många små kommuner har svårt att tillgodose de funktionshind- rades behov på grund av brist på kompetent personal, men också brist på ekonomiska resurser?

Fru talman! Visst kan jag förstå det. Visst är jag medveten om hur verkligheten ser ut. Men jag är också mån om att vi som politiker ska kunna ha mo- det att gå före och visa vilken inriktning vi vill ha. Jag tycker inte att det ska få vara ett argument att det handlar om så få barn eller en så liten kommun. Vi måste våga klara av att ha ambitionen att detta är en rättighet som ska gälla för alla. Jag vet inte var Kristdemokraterna står. Delar inte Kristdemokraterna den syn som finns bakom de kon- ventioner som handlar om rättigheter för funktions- hindrade, t.ex. FN:s standardregler? Jag undrar om Kristdemokraterna, om de kommer i regeringsställ- ning, kommer att säga: Nej, det här håller inte! Det här kommer vi att bryta upp!

Fru talman! Jag undrar vilken hälsning Torgny Danielsson vill skicka till de kommuner som säger: Vi klarar inte av att tillgodose och stimulera de funk- tionshindrades behov av skolgång. Självfallet står Kristdemokraterna bakom kon- ventionerna, för att svara på Torgny Danielssons fråga. Men det finns faktiskt tillfällen då man helt enkelt inte kan säga åt en kommun: Ni får sköta er bäst ni vill! Det kan man inte säga om kommunen ropar på hjälp med att placera sina funktionshindrade. Vilken hälsning vill Torgny Danielsson skicka till de kommuner ute i glesbygden som känner att situa- tionen är dem övermäktig?

Fru talman! Det verkar som att Erling Wälivaara har tappat själva grundprincipen för hela förändring- en. Den utgår ju från att vi vill öka möjligheten för kommunerna att ta det här ansvaret. Om en kommun säger att den har svårigheter att klara av detta så tyck- er jag att det visar att den kommunen också har ett ansvar. Då får vi på bästa sätt tillsammans, genom de resurser som den nya stödorganisationen, det special- pedagogiska institutet, har ge alla elever möjlighet till en förbättrad totalsituation. Jag tror att det är viktigt. När jag står här så pratar jag inte bara om skolan. Skolan är en del av livet. Men för mig är det viktigt att klara av att få en bra lösning både vad gäller möj- ligheten att bo hemma med en bra social situation för barnet och en så bra skolsituation som möjligt. Jag kan inte acceptera att man för att få tillgång till en bättre pedagogisk verksamhet måste avstå från en annan rättighet, nämligen rättigheten att bo hem- ma. Specialskolorna vänder sig trots allt bara till en bråkdel av de elever som vi pratar om här i dag - elever med funktionshinder. I den personkretsen har vi de allra flesta ute i kommunerna i dag. Min häls- ning till de kommunerna är att vi ska ställa upp och ge er möjligheterna att utveckla och lösa detta på hemmaplan.

Fru talman! Jag ställde några frågor i mitt inled- ningsanförande till Torgny Danielsson som jag hop- pas att jag kan få svar på nu eftersom jag inte fick det tidigare. Jag undrar hur lång tid en visstidsplacering avser? Jag tänker då på elever med multihandikapp. Kan den tiden skapa stabilitet och kontinuitet i under- visningen? Jag är medveten om att Socialdemokraterna pratar om att detta avgörs från fall till fall. Kan det innebära att en elev med multihandikapp kanske kan få gå hela grundskoletiden på en specialskola? Torgny Danielsson pratade så varmt om att erbju- da specialpedagogik och stöd ute i skolorna till klas- ser. Det skulle vara intressant att veta om han själv tror att resurserna kommer att räcka till det som egentligen behövs. Om det finns många multihandi- kappade ute i landet så räcker ju inte specialpedago- gerna som har kunskaperna om just de specifika svå- righeterna med multihandikappade till. Jag skulle vilja veta hur Torgny Danielsson ser på den frågan.

Fru talman! Jag börjar med den sista frågan. Jäm- fört med dagens situation så kommer de förslag som vi har ställt oss bakom tidigare tillsammans med den ökade satsningen på att förstärka kommunerna och möjligheten att anställa fler vuxna i skolan totalt att flytta fram positionerna betydligt. Det kommer att erbjuda större möjligheter för de multihandikappade barnen. Det är kanske inte den ekonomiska delen som är viktigast, utan det som jag tog upp i mitt anförande, nämligen betydelsen av bättre kunskap och kompe- tens om olika funktionshinder. Vi måste också bli bättre på att samverka kring varje enskilt barn, och då handlar det inte bara om skolans personal utan om all den kompetens som finns ute i kommunerna. När jag står här i talarstolen vill jag uttryckligen understryka att jag har stort förtroende för den kunskap och kom- petens som finns ute i kommunerna i dag. Men den kan bli bättre. Staten har ett ansvar att ställa upp med forskningsinsatser och vidareutbildning. Jag tycker att det är lite intressant att jag ständigt får frågan om visstidsbegreppet från borgerliga parti- er som annars så ofta säger att vi ska reglera saker och ting. Varför ska vi politiker nu helt plötsligt lägga oss i och säga att visstidsbegrepp innebär så och så många timmar eller dagar? Här måste vi ju lita på professionen och möjligheten att föräldrarna tillsam- mans med barnet och personalen, den sakkunskap som finns, kan avgöra från fall till fall vad viss tid är. Men för att det ska vara lyckat och för att vi ska klara av integrationen i samhället i övrigt bör man ha i åtanke att det är i hemkommunen som det här barnet ska leva även fortsättningsvis som vuxen.

Fru talman! Anledning till att jag bl.a. frågar om visstidsbegreppet är att när debatten gick som hetast om Ekeskolan och Hällsboskolan sade Socialdemo- kraterna att man inte lade ned. Det skapar ju en oer- hörd osäkerhet för föräldrarna. Jag kan inte förstå hur de kan klara av den osäkerheten. Sedan talar Torgny Danielsson om förstärkning av vuxna. Är det detta som är spetskompetensen? Det kändes lite förvånande. Jag har också stort förtroende för den kompe- tensutveckling som vi ska få se genom den nya lärar- utbildningen. Men utifrån min erfarenhet vill jag också säga att det ändå inte räcker. Jag har själv haft en punktläsande elev i sex års tid. Hade jag varit kvar i skolans verksamhet hade jag fått ta emot lillebror nu i höstas. Jag hade inte varit redo att göra det direkt utan att få ökad kompetensutveckling. När man inte har det dagligen i sitt arbete så glömmer man bort hur det fungerar i verkligheten. Det är just av den anled- ningen som vi oroar oss så mycket för detta. Vad kommer att hända med barn med multihandikapp?

Fru talman! När det gäller barn med multihandi- kapp är det viktigt att man inte ställer dem mot var- andra eller säger att det är så speciellt att man inte klarar av det och måste hitta särlösningar, eftersom man då gör ett val och bryter möjligheten för en män- niska att kunna vara integrerad i samhället under hela livet. Birgitta Sellén tog upp den debatt som jag stund- tals tyckte var ganska absurd hösten 1999 om de förslag som finns i den s.k. FUNKIS-utredningen om att Ekeskolan och Hällsboskolan inte skulle läggas ned. Det var ju väldigt mycket en propaganda från borgerlig sida där man målade upp en bild av att vi omedelbart skulle slänga ut de elever som fanns där. Nu har vi verkligen understrukit vikten av att göra den här förändringen så mjuk som möjligt. Det ska också finnas intagningsmöjligheter på Ekeskolan t.o.m. halvårsskiftet i år och på Hällsboskolan t.o.m. nästa år. Alla som är inskrivna kommer att få gå kvar. Det har aldrig varit fråga om annat än att de resurser och kunskaper som finns på de här skolorna också ska vara tillgängliga för fler. Därför säger vi att det ska finnas ett resurscentrum med en viss skoldel som ger möjlighet till inskrivning under en kortare tid. Nu har inte Centern någon mer möjlighet att sva- ra, men jag tycker också att Centern bör fundera på hur ni framstår och om ni står bakom de konventioner som vi pratar om när det gäller funktionshindrades rättigheter. Ni säger ju att det inte gäller alla.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Torgny Danielsson och Socialdemokraterna. Är Torgny Danielsson verkligen övertygad om att integ- ration och skolgång hemma är det självklart bästa för alla funktionshindrade grupper med undantag av de hörselskadade? Är Torgny Danielsson övertygad om att den kompetens och de resurser som behövs kom- mer att finnas i svenska kommuner? Spelar det ingen roll att det finns ett stort antal opinionsyttringar av olika företrädare för funktionshindrade och för föräld- rar och barn på t.ex. Ekeskolan och Hällsboskolan som vill något helt annat och som menar något helt annat när de säger att de vill hävda sina rättigheter? Är bilden verkligen så självklar inom skolforskning och handikappforskning att vi verkligen ska bestäm- ma oss för en enda modell när det gäller skolgång för funktionshindrade?

Fru talman! Ulf Nilsson frågar mig om jag tror på att detta kommer att omfatta alla. Frågan kan ju också vändas tillbaka till Folkpartiet. Om nu Folkpartiet inte tror det, vilka grupper är det då som vi ska göra un- dantag för ytterligare? Till vilka grupper ska vi säga från början att den här rättigheten inte gäller dem på grund av att de har ett speciellt funktionshinder eller multifunktionshinder? Jag pratar om att våga ta ansvar för alla. Som jag tidigare har sagt är gruppen elever med funktionshin- der en stor grupp med olika behov. Debatten har handlat om två specialskolor med totalt drygt 100 elever. Det är endast dem som ni har pratat om. Sedan pratar ni om att det ska vara valfrihet, men det är en valfrihet som samtidigt innebär att jag kan få den endast om jag avstår en rättighet, nämligen rät- tigheten att bo kvar hemma. Hur rimmar det egentli- gen? Jag tror att de borgerliga partierna vet att det aldrig har varit en rättighet att bli inskriven på en specialskola. Det görs utifrån en bedömning av att det är en lämplig åtgärd. Jag har en fråga till Folkpartiet också. Vad svarar ni handikapporganisationerna? Står ni bakom de konventioner om funktionshindrades rättigheter som t.ex. ges uttryck för i FN:s standardregler eller inte?

Fru talman! Det finns två rättigheter här. Den ena är rättigheten till en bra skolgång, och den andra är rättigheten att kunna leva ett normalt liv hemma. Eftersom verkligheten nu är sådan att en del föräldrar till funktionshindrade inte anser och inte känner att de får en bra skolgång hemma utan värderar högre att kunna få den där specialkompetens och resurser finns, tycker jag att det är väldigt kortsiktigt och obetänkt att ta ifrån dem den rätten. Jag tror, Torgny Daniels- son, att vi måste hålla vägarna öppna för olika möj- ligheter när det gäller den här typen av stöd i skolor- na. Det kan mycket väl vara så att föräldrarna till två olika funktionshindrade önskar olika saker. Det kan vara ganska små nyanser i hur man upplever sin till- varo som gör att man föredrar det ena eller det andra. Valmöjligheterna kommer utan tvivel att minska för de föräldrar som kanske har störst behov och glädje av att kunna välja för sina barn.

Fru talman! Jag vill än en gång säga att det aldrig har varit en rättighet att bli inskriven på en special- skola. Jag anser att man genom en ökad satsning på hemkommunen eller kommuner i samverkan så nära hemmet som möjligt har möjlighet att utveckla flera alternativa lösningar som mer kan utgå från den en- skilda individens behov. Det kan de göra samtidigt som man också kan tillgodose rätten att bo hemma och att ha ett socialt umgänge. Hur ska vi annars kunna tro på att det ska fungera med integration i samhället av funktionshindrade? Det gäller inte för vissa under den tid som de går i skolan. Jag kan också konstatera att Folkpartiet inte heller har redogjort för hur man svarar handikapporganisa- tionerna när det gäller dess ambition att leva upp till FN:s standardregler.

Fru talman! Om tre månader, den 1 juli 2001, an- tas de sista eleverna till Ekeskolans fasta skoldel, landets bästa skola för blinda och multihandikappade barn. Därefter kommer behövande blinda och syn- skadade barn med multifunktionshinder att utlämnas till sina hemkommuners varierande kompetens för undervisning av barn i just deras situation. Det är särskilt allvarligt eftersom i princip alla av Ekeskolans nuvarande elever redan har prövat och misslyckats i ett stort antal skolor i sina hemkommu- ner. Ingenting tyder på att kommunerna sedan beslu- tet att stänga Ekeskolan fattades har blivit bättre på att erbjuda undervisning för barn med svåra multi- funktionshinder. Ingenting reellt har heller gjorts för att så ska bli fallet. Ingen vet hur det kommer att gå för de berörda barnen när Ekeskolans fasta skoldel stängs. Ingen har undersökt om kommunerna har beredskap att fortsätt- ningsvis undervisa alla barn, också de med de svå- raste multifunktionshindren. Nedläggningsbeslutet var ett skott i mörkret. Vi har hört Torgny Danielsson från talarstolen sä- ga att man måste ha modet att gå före genom att av- veckla specialskolorna. Det är att använda barn som politiska slagträn, att leka med deras liv utan att ga- rantera deras förutsättningar. Det finns fortfarande, ett och ett halvt år efter nedläggningsförslaget, ett antal obesvarade frågor. I propositionen, i riksdagsbeslutet och i direktiven till utredningen om organisatoriska frågor i beslutets efterskalv används ordet "avvecklas" för att beskriva vad som nu händer med Ekeskolan och den fasta skoldelen. Det är inte garanterat att Ekeskolan på sikt kommer att få behålla ens sin resurscentrumdel. Re- gionansvar Syn placeras nämligen i Stockholm. Det är oklart var ledningen för det sammanslagna Tomte- boda-Ekeskolans resurscentrum ska ligga. Likväl har skolministern liksom socialdemokra- tiska riksdagsledamöter försökt göra gällande att det egentligene inte blir någon förändring alls för Ekeskolan i framtiden. I så fall kan man fråga sig varför den mycket väl fungerande fasta skoldelen på Ekeskolan ska stängas i strid med barns och fölräld- rars vilja. I nedläggningsdebatten menade skolministern att söktrycket till Ekeskolan var lågt. Därför behövdes den inte, enligt henne. Hon gick t.o.m. så långt att hon bortdefinierade ett tiotal av skolans elever. De fanns inte när skolministern beskrev skolans elevan- tal, eftersom de enligt henne hade fel ålder. Skolmi- nistern hävdade upprepade gånger att Ekeskolan hade 21 elever, trots att bevisligen 31 var inskrivna vid skolan. Nu bidrog debatten till att göra Ekeskolan känd och till att dramatiskt många fler elever har sökt sig till Ekeskolan, eftersom den kommunala skolan inte kunnat ge det stöd och den undervisning som dessa elever behöver. Just nu står 20 elever i kö till skolan, men hittills har de inte fått plats, eftersom skolan inte fått pengar så att det räcker till alla. Löftet att alla som behövde det skulle få skrivas in fram till halvårsskiftet har hittills svikits av regeringen. Därför gäller inte det som Torgny Danielsson alldeles nyss redovisade från denna talarstol. Det ökade söktrycket visar att skolan behövs i sin nuvarande form. Det borde i sig vara ett argument för att ompröva stängningsbeslutet. När den fasta skoldelen stängs ska elever enligt riksdagsbeslutet få komma till det i alla fall kortsik- tigt kvarvarande resurscentrumet för besök på, som det heter, visstid. Vad detta med "visstid" innebär finns det dock inget entydigt besked om. Även om - och jag säger om - "visstid" kommer att innebära att man kan fullgöra resterande del av sin skoltid på resurscentrumets mindre skoldel, innebär begreppet i sig en osäkerhet för barnen. De måste få veta, känna och kunna lita på att de får vara kvar. Barnen har nämligen inte rätt ens till visstidsvistelse. Ekonomin lägger förmodligen hinder för detta. Socialdemokraterna litar inte på skolans bedöm- ning av behovet att gå hela sin skoltid på Ekeskolan, så hur ska föräldrarna kunna lita på att "visstid" kommer att tillgodoses i framtiden? Kortare visstidsbesök är dock inte något okompli- cerat. Ekeskolans föräldraförening säger att åter- kommande byten av klasskamrater som kommer och försvinner efter kortare eller längre besök är en källa till förvirring och blir i många fall störande för ele- vernas studiero. "Dessa barn har ett starkt behov av att känna trygghet och tillit i hela sin situation och är ofta direkt beroende av en harmonisk och förutsägbar vardag. Detta får de inte med det upplägg som riks- dagen förelagt Ekeskolan att genomföra." Kan Torgny Danielsson säga att föräldrarna har fel? Till detta kan läggas att många av de barn som den här frågan berör är autistiska. Hur kan någon tro att det är lämpligt att flytta ett autistiskt barn från hemkommunen till visstidsbesök på Ekeskolan? För- slaget är alltså olyckligt både för kvarvarande elever och för de elever som förväntas besöka skolan på "visstid". Det måste också redas ut hur Ekeskolan ska klara ekonomin när intagningen av elever till specialskolan stoppats men verksamheten ska drivas vidare för kvarvarande elever i takt med vikande elevantal. Inga löften har getts, men förhoppningsvis kan Torgny ge dem här nu i kammaren. I takt med att elever går färdigt blir eleverna på specialskolan färre, men verk- samheten ska fortgå, som vi hörde Torgny säga, så länge som något redan intaget barn finns kvar på skolan. Risken är därför betydande och det är beklag- lig att specialskolan Ekeskolan tvingas stänga i förtid av ekonomiska skäl. Som nämndes inledningsvis har det inte under- sökts om landets kommuner har beredskap att fort- sättningsvis undervisa barn med svåra multifunk- tionshinder. Jag tycker att det är häpnadsväckande att en specialskola kan stängas av ideologiska skäl innan det utretts hur alternativen ser ut. Många exempel från verkligheten talar för att kommunerns förmåga att ge barn med funktionshinder en fullgod skoltid är starkt varierande. Mycket talar också för att ju svårare ett barns funktionshinder eller kombinationer av funktionshinder är, desto sämre klarar kommunen att möta barnets behov. Ekeskolans föräldraförening har hela tiden varit glasklar när det gällt att undervisningen i den kom- munala skolan ofta inte fungerar. Blir det bättre, Torgny Danielsson, försvinner behovet av Ekeskolan och andra specialskolor av sig självt, och det kommer att visa sig genom att ökat söktryck. Våga låta barnen välja! Fatta inte här i riksdagen överhetsbeslut som sedan barn och föräldrar får ta smällarna av! Det är mycket angeläget att kvaliteten i skolan för barn med funktionshinder - både med avseende på undervisningens och den sociala situationens kvalitet - nu undersöks och följs i detalj. Att tillse detta vore alldeles särskilt angeläget för dem som röstade för en stängning av Ekeskolan och andra specialskolor. Det är orimligt att tro att man i alla landets 290 kommuner ska kunna nå samma kunskapsnivå som finns på en specialskola. Jag har inte alls samma tillit som Torgny Danielsson till kommunerna när det gäller vare sig deras ambition eller deras förmåga att leva upp till de kunskapskrav som kommer att ställas. Kommunerna har inte och kan knappast förväntas mer än i undantagsfall klara att bygga upp det kun- nande som krävs för de mycket speciella behov som de berörda barnen har. En speciallärare i en vanlig svensk kommun kanske möter en enda elev med sådana behov som det här är fråga om under hela sin lärarbana. Det säger sig självt att man då inte kan nå samma nivå på kunskap som specialskolorna kan. Kommunerna kommer rimligen att få stora pro- blem med att bära kostnadsansvaret för barn med multifunktionshinder vars behov kan kosta miljontals kronor. Risken är då att barnen blir betraktade som problem, särskilt i tider av hårt ansträngda kommu- nala skolbudgetar. Ingen ekonomisk analys gjordes vare sig i FUN- KIS-utredningen, i propositionen eller av utbild- ningsutskottet av kommunernas möjligheter att ge blinda eller synskadade barn med multifunktionshin- der en fullgod utbildning innan beslutet att stänga Ekeskolan fattades. Det är hög tid att detta skser nu, när beslutet ännu kan rivas upp, om det visar sig att uppdraget - vilket mycket tyder på - kan överstiga kommunernas möjligheter. Förslaget att lägga ned Ekeskolan och i framtiden integrera barn, med eller mot deras vilja, i den kom- munala skolan kom inte som ett svar på barns eller föräldrars önskemål eller problembeskrivning. Det stammade ur en överideologiskerad och systemfixe- rad syn på skolan. Vinner vi valet så river vi upp stängningsbeslutet, Torgny Danielsson. Att döma av propositionen framstår det som tyd- ligt att det är två principer som tillåtits att väga tyngre för regeringen och socialdemokraterna än barnens och föräldrarnas bästa. Det första är att barnen som sagt mot eller med sin vilja ska integreras i den vanliga skolan. Går alla andra barn integrerat ska också barn med multifunk- tionshinder göra det. Det är häpnadsväckande att regeringen tydligen anser att integrerad skolgång inte bara är en rättighet utan fast mer en skyldighet för barnen att uppfylla. Den andra principen är skolans kommunalisering. Går de flesta andra barn i kommunala skolor ska också blinda multifunktionshindrade barn göra det fullt ut. Men det rör sig om så få barn med så speci- ella behov att det inte borde vara problematiskt för någon att acceptera deras statliga specialskola. Det är häpnadsväckande, tycker jag, att ett vackert enhetligt kommunalt skolsystem kan vara viktigare än barns och föräldrars egen vilja. Än konstigare tycker jag att det blir när döva barn får ha kvar sina specialskolor. Vilken rättvisa är det? Då accepterar man specialskolor. I propositionen om stängningen av Ekeskolan sa- des målet vara en skola för alla, dvs. en integrerad skola för alla barn. Men det målet har man inte satt upp för att göra berörda föräldrar och barn till viljes. Tvärtom, många vill inte ha det på det sättet. De inser att ett barn inte är integrerat bara för att det vistas i samma byggnad som andra barn om det inte accepteras och inte kan delta i lekar, socialt liv, undervisning eller fritidsaktiviteter. Många av Ekeskolans barn har tidigare gått formellt integrerade, vilket oftast inneburit att de suttit ensamma med en assistent i en skrubb helt vid sidan av de övriga bar- nens liv. Jag har lyssnat till barnens berättelser, Torg- ny Danielsson. De är närvarande, men de är inte in- kluderade. Tvärtom blir det integrationen som sätter fokus på och understryker utanförskapet. På Ekeskolan får barnen kamrater i samma situa- tion. De kan delta i skolans aktiviteter och samvaro. De blir delaktiga, de får vänner. Just genom att dessa barn med funktionshinder tillåts lära känna och läsa ihop med andra barn med samma förutsättningar stärks självkänslan. Det säger barnen själva. Vet Torgny Danielsson möjligen bättre? Segregation kan faktiskt vara något positivt under förutsättning att den är självvald. Varför ska inte blinda barn med multifunktions- hinder ha rätt att som alla vi andra gå i skolan med klasskamrater, läsårsvis, med möjlighet att planera sin utbildning? Varför ska de mot sin vilja bussas mellan hemkommunen och visstidsvistelser på ett resurscent- rum i stället för att få fullgöra sin utbildning i trygg miljö på en specialskola som Ekeskolan? Det är okej att gå på ett idrottsgymnasium, men det är inte okej att gå på en specialskola även om man bor på internat i bägge fallen. Att en del barn har mycket speciella behov som inte kan klaras i varje kommun och att samtliga kommuner heller inte kan nå den nivå på specialpe- dagogik som en nationell specialskola har går bara inte att bortse från eller att tycka bort. När Ekeskolan stängs kommer landets kommuner förmodligen tvingas att gå samman och bygga upp nya liknande regionala verksamheter för ett mindre antal barn med mycket speciella behov. Med mindre kommer man inte att klara att möta barnens behov. De kommer då att behöva börja om från början igen eftersom den kompetens som i dag finns på Ekesko- lan snabbt kommer att skingras vid en nedläggning. För att utveckla ny praktisk kunskap är resurscent- rumet avhängigt av att det bedrivs en löpande under- visning på Ekeskolan. Såväl den fasta specialskolan som resurscentrumet på Ekeskolan behövs därför. Blinda och synskadade barn med multifunktions- hinder saknar i dag bra möjligheter eller möjligheter att alls studera vidare efter grundskolan, som en av mycket få grupper i landet. Mycket få av ungdomarna läser därför vidare. Men dessa ungdomar har precis som alla andra rätt att gå vidare i sin utbildning och utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder. Det är därför vi säger att Ekeskolan bör komplet- teras med ett riksgymnasium för blinda och synska- dade barn med multifunktionshinder. Alternativet är att ha det som i dag. För många barn väntar, Torgny Danielsson, förtidspensionering direkt efter grund- skolan. Det är knappast ett värdigt förhållande. Likväl accepterar inte socialdemokraterna tanken på ett riks- gymnasium. Jag vill ställa ett antal frågor, fru talman, till Torgny Danielsson. Torgny stod här i talarstolen och konstaterade att det finns ett stort behov av kompetensutveckling av lärare. Men det behovet finns nu och tar tid att till- fredsställa om det ens är möjligt att fullt ut göra det. Vore det då inte rimligt att utbilda först och stänga sedan? Min andra fråga är: Bedömer Torgny Danielsson att varje kommun oavsett storlek kan bli bra på varje funktionshinder oavsett hur svårt det är och på att möta de barnens behov i skolan? Kan Torgny Danielsson avfärda min oro att barn med funktionshinder i än högre grad kommer att bli restposter i kommunala budgetar i framtiden och att föräldrarna får ägna hela sin kraft åt att slåss för bar- nens rättigheter mot kommunerna? Jag vill hävda, fru talman, att socialdemokraterna inte förstår innebörden av multifunktionshinder - t.ex. vad det innebär för förmågan att kommunicera. Man konstaterar att döva anses ha ett eget språk och att de därför har rätt till en egen språkmiljö och där- med till specialskolor. För blinda multihandikappade barn finns det också ett eget språk. Då menar jag eget i bemärkelsen individuellt i många fall. Man använ- der ett teckenspråk i form av beröring som är indivi- duellt för det enskilda barnet och de som jobbar med det barnet. Är inte det en egen språkmiljö? Dessutom är det en miljö som är oerhört svår att tillfredsställa där hemma. Så varför neka dessa barn med eget språk och behov av språkmiljö specialskolor? I betänkandet står det att barnen så långt det är möjligt ska erbjudas en anpassad utbildning i hem- kommunen. Ja, Torgny Danielsson, men om det ej är möjligt och om man därför söker sig till specialsko- lan, vad gör vi då? Alternativen avvecklas ju. Det går inte att bara stå i riksdagens talarstol och dunka konventioner i huvudet på barn och föräldrar. Det är självklart att man har rätt att bo kvar hemma, att finnas i den kommunala skolan och rätt till integ- ration. Men man har inte en skyldighet. Det är inte så att vi på den borgerliga kanten står och tycker för egen del. Vi har lyssnat på barn och föräldrar och på hur de beskriver behovet av Ekesko- lan och andra specialskolor. Vi tror oss inte veta bätt- re än de som är beroende av skolorna. Avslutningsvis: Varför, Torgny Danielsson, anser socialdemokraterna att det enda sättet att stärka den kommunala kompetensen för barn med funktionshin- der är att stänga specialskolorna? Varför ska man ställa barn och elever i specialskolor mot de andra barnen med liknande behov som finns hemma i kommunerna? Är det inte tvärtom så att i ett anstän- digt samhälle börjar man med att tillgodose de mest behövandes behov och anpassar resurserna efter det- ta?