Dricksvattenförsörjning – beredskap för stora kriser

Fru talman! Det har blivit ett bevingat uttryck när en känd journalist i samband med att Nobelpriset i litteratur skulle tillkännages ropade: Äntligen! Jag kan inte påstå att jag kan använda det uttrycket i den här frågan, utan jag får tyvärr säga: Återigen! Återigen har Riksrevisionen kommit med mycket skarp kritik mot regeringen för att man inte har fungerande ansvar för vissa centrala frågor vid kriser. Den här gången handlar det om att Riksrevisionen är skarpt kritisk mot att det inte är en fungerande krishantering för vattenförsörjning. Det kan låta lite allmänt och banalt. Vi tycker att det är som vanligt. Vrider vi upp kran ska det komma vatten, och knäpper vi på lysknappen ska lampan tändas. Det är just sådana elementära och vanliga saker som sätts ur funktion när det blir en ordentlig kris. Riksrevisionen har uppmärksammat att det inte finns någon plan från statlig sida för hur man i så fall ska hantera frågan. Det tycker jag är allvarsamt. Jag har i flera debatter som handlat om civila krissituationer frågat regeringsföreträdare om de inte har förtroende för Riksrevisionen som kommer med sina åsikter. Jag har fått undanglidande svar som att vi tar det på allvar, vi lyssnar noggrant, det ska behandlas på ett riktigt sätt. Ja, det ska behandlas på ett riktigt sätt. Men tar man Riksrevisionens anmärkningar på allvar måste man göra någonting med anledning av den kritik som framförs, vilket man från regeringshåll inte gjort. Vän av ordning som läst betänkandet ser ju att vi inte har någon reservation i frågan. Det finns faktiskt ett visst positivt inslag - det börjar fungera. Vi är lite optimister, vi hoppas alltid på att man ska ta till sig sådan här kritik och komma med förslag. Nu tror och hoppas vi att regeringen tar sitt ansvar, gör någonting och bemöter kritiken med konkreta åtgärder. Vi tänker från vår sida hålla ett öga på detta och se till att det händer någonting. Annars måste vi ta upp frågan igen. Det är inte första gången utan kanske tredje eller fjärde gången som Riksrevisionen kritiserar, och troligtvis blir det en femte gång då man kommer med synpunkter på att regeringen inte gör någonting i fråga om krisåtgärder vid en eventuell civil kris. Därför, fru talman, har jag inget yrkande, utan jag vill göra en ordentlig markering att vi ser allvarligt på den här kritiken. Vi kommer att följa upp hur regeringen tänker agera. Man kan inte få vara passiv i alla frågor.

Fru talman! Kära åhörare! Riksrevisionen har granskat om regeringen och de statliga myndigheterna har beredskap att hantera en allvarlig kris i dricksvattenförsörjningen i våra tre storstadsområden. Revisionsrapporten pekar på att en del områden fungerar riktigt bra på lokal nivå men att det framför allt på nationell nivå finns åtgärder som behöver vidtas. I planeringen för fredstida kriser har regeringen betonat att samhällets krishanteringsförmåga ska byggas upp underifrån, från lokal nivå via regional till nationell nivå. Det är tre grundläggande principer som gäller för detta. Med ansvarsprincipen menas att den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden ska ha motsvarande ansvar under en krissituation. Med likhetsprincipen menas att en verksamhets organisation och lokalisering så långt möjligt ska överensstämma i såväl fred som kris och krig. Med närhetsprincipen menas att kriser ska hanteras på lägsta möjliga nivå i samhället. Dessa tre principer bör naturligtvis också gälla i händelse av kris i dricksvattenförsörjningen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, är en nyinrättad myndighet som samlar allt arbete med skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. MSB arbetar för ett stärkt samhällsskydd och en god beredskap där alla tar ansvar. Arbetet bedrivs i nära samverkan med andra samhällsaktörer och omfattar hela hotskalan och alla risknivåer - från små olyckor i vardagen till stora katastrofer. Översatt till det vi debatterar i dag är det viktigt att stora störningar i dricksvattenförsörjningen på nationell nivå hanteras på samma systematiska sätt som andra typer av kriser. Om vi på nationell nivå i stället utvecklar särlösningar för vissa hot som kan drabba vårt samhälle, om det till exempel uppstår svåra skogsbränder samtidigt som dricksvattnet förorenas, blir konsekvensen en otydlighet om det är den lokala, regionala eller nationella nivån som har ansvaret - precis det som Riksrevisionen ser som en brist i det system som gällt tidigare. Fru talman! Eftersom hoten mot en fungerande dricksvattenförsörjning kan vara av olika art, bör hanteringen av en sådan kris på nationell nivå inlemmas i MSB:s verksamhet. Eftersom MSB har en generell uppgift att utveckla och stödja samhällets beredskap för olika typer av olyckor och kriser och vara pådrivande i det förebyggande arbetet, kan särlösningar för till exempel dricksvatten vara till mer skada än nytta. Då MSB har en roll som samordnare mellan myndigheter, kommuner och landsting och i samverkan med dessa bland annat ska identifiera sårbarheter i samhället som anses vara särskilt allvarliga, upprätthåller vi ansvars- och närhetsprincipen. Eftersom vi i Sverige har en lokal och en regional dricksvattenförsörjning ska vi i första hand hantera problemen lokalt och regionalt. Med anledning av det arbete som pågår vad gäller samhällets civila krisberedskap finns det enligt min mening i dag ingen anledning för riksdagen att initiera ytterligare åtgärder. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.