Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands

Fru talman! Förslaget som nu ska debatteras handlar om på vilka villkor svenska soldater och matroser utomlands ska kunna få delta i utbildning och övningar. Den tidigare lagen medgav endast övningar och utbildning av soldater utomlands för det fall det kunde byggas in i en fredsfrämjande kontext.

Fru talman! Det är väldigt logiskt att vi nu genomför de här förändringarna och breddar övningsändamålen också till exempelvis territoriellt försvar, i ljuset av de förändringar som sker i övningsmönstret internationellt och för övrigt också här hemma.

Jag hade förra sommaren förmånen, fru talman, att tillsammans med bland andra ledamoten Wallmark stå på Ravlunda skjutfält nere på Österlen och åse hur 4 500 soldater från 17 nationer landsteg på övningsfältet i Ravlunda från havet. Strax efter landstigningsoperationen flög det in två B52-flygplan direkt från USA som simulerade minutfällning i Hanöbukten. Det är precis den sortens övningar som Sverige nu också kan få delta i när de bedrivs i andra länder. Det är det som den här lagstiftningen möjliggör.

De senaste åren har präglats av att Sverige på olika sätt har närmat sig Nato och fördjupat sitt samarbete. Vi är numera deltagare i NRF, Nato Response Force, som är Natos snabbinsatsstyrka. Vi har med regelbundenhet Natos signalspaningsflygplan och stridsledningsflygplan flygandes i vårt luftrum, så kallade Awacs. Vi ingår i det som kallas för EOP, Enhanced Opportunity Programme, vilket är ett mycket exklusivt partnerskap som är avsett för de länder som står Nato allra närmast.

Nästa vecka kommer den här kammaren med all sannolikhet att ta ställning till Host Nation Support, ett värdlandsavtal mellan Sverige och Nato som i händelse av kris eller krig förbereder oss för att ta emot hjälp av länderna i den transatlantiska alliansen.

Man måste vara klar över att även den förändring som nu sker när det gäller våra möjligheter att öva utomlands och i vilken sorts övningar vi ska ingå är förenad med en säkerhetspolitisk signaleffekt.

Fru talman! Så sent som i går fick jag frågan: Vad kan Sverige mer göra för att fördjupa sitt samarbete med Nato? Jag måste erkänna att jag blev lite ställd, men efter viss eftertanke kunde jag konstatera att det mesta nu är avbockat. Är det några nya, exklusiva sällskap som vi ska ingå i runt omkring Nato måste de nog först uppfinnas innan Sverige kan delta.

Det är viktigt att erinra om säkerhetspolitiska analyser i vår omvärld. När de andra tittar på oss utgår de inte ifrån vad vi säger, utan de utgår ifrån vad vi faktiskt gör. Man kan bara konstatera, fru talman, att den rödgröna regeringen, i likhet med alla andra regeringar under de senaste mandatperioderna, navigerat Sverige in i ett säkerhetspolitiskt ingenmansland. I avsaknad av medlemskap i Nato har vi inga försvarsgarantier. Å andra sidan har vi inte längre en trovärdig militär alliansfrihet.

För vilken utomstående bedömare som helst borde det nu vara uppenbart att tiden har kommit för Sverige att söka medlemskap i just Nato, fru talman.

Fru talman! Det finns också en reservation i det här betänkandet som Alliansen står bakom. Vi önskade att regeringen, nu när man breddar övningsändamålen utomlands, på regelbunden basis skulle informera riksdagen om hur den här verksamheten utvecklas och vad den består av.

Jag kan konstatera att flera remissinstanser – bland annat Juridicum vid Lunds universitet – tyckte att riksdagen borde garanteras en större insyn när nu den här förändringen sker. Men det är med viss besvikelse som jag måste konstatera att flera partier inte tycker att riksdagens insyn i den här verksamheten är tillräckligt viktig för att en sådan information ska avkrävas regeringen på årlig basis.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till reservation nr 3.

Fru talman! Tyvärr lever vi just nu i en tid där situationen runt om i världen präglas av konflikter och stor oro. Inte heller här uppe hos oss, i vad vi en gång ansåg vara trygga norra Europa, är det lugnt.

Ryssland visar på ett alltmer aggressivt beteende i dess närområden, för att inte glömma annekteringen av Krim och den ökande aggressionen mot östra Ukraina. Ryssland genomför bombövningar mot Sverige och har ett olycksbådande, provocerande beteende i luften över och kring Östersjön. Ryssland har också trappat upp sina övningar inom alla försvarsgrenar enormt. Hösten 2014 kränkte någon främmande makt vårt territorium genom att gå in med en ubåt eller fler – det vet vi inte – i Stockholms skärgård.

Fru talman! Jag hoppas att vi alla här håller med om att ifall Sverige skulle utsättas för angrepp, hot eller påtryckningar ska det militära försvaret försvara riket med alla till buds stående medel, något som även ÖB framhåller tydligt.

I den senaste försvarspolitiska inriktningspropositionen utpekas några särskilda prioriteringar, bland annat att ge utökade medel till basplattan och utökad övningsverksamhet. Detta ärende handlar om att regeringen ska ges möjlighet att sända väpnad styra utomlands för övning och annan utbildning utan att det specifikt är för fredsfrämjande insatser.

”Den säkerhetspolitiska situationen i Europa har försämrats. Den ryska ledningen har visat att den är beredd att använda sin militära förmåga för att uppnå sina politiska mål. Den försämrade säkerhetspolitiska situationen innebär förändrade krav på den svenska försvarsförmågan.” Detta är de inledande orden i den senaste försvarspolitiska inriktningen.

Det är viktigt att bygga säkerhet tillsammans med andra länder. Vi är inte en isolerad del av världen, och vi bör ju även öva med andra länder såsom de andra nordiska länderna, de baltiska staterna, Nato och USA. Detta är ett sätt att bygga upp vår förmåga. Jag och Moderaterna anser att det är självklart att vi övar för att ha ett starkt försvar som i sin tur ska avskräcka en eventuell fiende som kan tänka sig ett angrepp mot oss eller något annat land i vårt närområde.

Vi moderater och resten av Alliansen skulle dock vilja gå ett steg längre och ansöka om medlemskap i Nato. Ett medlemskap i Nato säkrar att vi vid ett eventuellt angrepp får stöd från andra länder. Medlemskapet skulle också ge oss inflytande över de säkerhetspolitiska frågor som rör oss. Vi skulle även få sitta med vid bordet när besluten tas.

Sverigedemokraterna anser i en reservation att vi i stället ska gå in i en försvarsallians med Finland. Samtidigt säger man att den svenska alliansfriheten har tjänat oss väl och att man vill ha kvar den. Jag har lite svårt att förstå hur vi kan vara alliansfria om vi ska in i en allians med Finland. Att vi övar och samarbetar mycket med Finland är positivt, men tyvärr går det inte jämföra samarbete med Finland, som gäller i fredstid, med den solidariska säkerhetsgaranti som vi som medlemmar i Nato skulle få. Det skulle gälla även i händelse av kris och krig.

Fru talman! Moderaterna och övriga allianspartierna ställer sig bakom propositionen, och vi anser att det är ett helt naturligt steg inom ramen för ett internationellt militärt samarbete. Vi har dock en reservation, som även Allan Widman tog upp här. Vi anser att om riksdagen ska kunna fylla sin granskande roll ordentligt behöver vi få tillgång till information och insyn i verksamheten. Därför bör regeringen årligen i budgetpropositionen återkomma till riksdagen och redogöra för hur många utbildningar och övningar som genomförs och hur det har stärkt förmågan. Det är ett högst rimligt krav.

Därför yrkar jag bifall till reservation 3 i FiU14, Deltagande med väpnad styrka utomlands.

Fru talman! Jag ska börja med att svara på Lena Asplunds fråga.

Alliansfriheten har tjänat oss väl, skriver vi. Du sa att du inte begriper det, Lena Asplund, men jag ska förklara lite grann. Vi gör alltså en tillbakablick när vi säger att alliansfriheten har tjänat oss väl. Sedan skriver vi också att vi vill ha alliansfrihet från stormakter, vilket du ser om du läser i vår reservation. Ett förbund med Finland är framtiden.

För tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 2.

Det är betecknande att det inte finns någon konsekvensanalys i detta underlag. Att Alliansen gärna ser det här som ett steg in i Nato vet vi. Ni jublar och säger ju att detta är ett steg in i Nato, och nu är vi praktiskt taget med där. Jag är jätteförvånad över att Socialdemokraterna och Miljöpartiet går på detta.

Debatten i dag handlar om att lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet ska ändras. Den ska skrivas om. Nu ska regeringen, inte riksdagen, bemyndigas att sända väpnad styrka utomlands för övning och annan utbildning – alla slags övningar utomlands. Det här är en mycket, mycket kraftig signal. Som Allan Widman alldeles nyss var uppe här och sa: Det är ju inte vad vi säger som räknas utan vad vi gör. Det är precis så. Det som räknas är vad vi gör, och nu går vi in i övningar med i huvudsak Natoförband i en ökad omfattning.

Vi vill minska detta i vissa stycken. Det är ju vad vi gör som skickar signalen. Är det då konstigt att Rysslands utrikesminister säger att de flyttar fram sina positioner? Vad är det för konstigt med det? Nato flyttar ju fram sina positioner. Nato är en vän till oss. Men Ryssland är ingen fiende. Hur svårt kan det vara?

Nato, som ni blandade in i Natodebatten, anser ju att vi mycket väl kan stå utanför, men de vill också att vi ska ett starkt svenskt försvar. De har ingenting emot ett förbund med Finland. Ryssland säger samma sak.

Det är er neddragning, ert totala raserande av den svenska försvarsförmågan och det civila försvaret, som har försatt oss i den här situationen. Tack och lov har vi nu fått en försvarsminister värd namnet, som förstår allvaret och bygger upp det här. Men framför allt till Socialdemokraterna vill jag säga att jag tycker att det är mycket förvånande att ni går i den här fällan.

Det här är mycket tveksamt. Det faktum att regeringens beslutanderätt i de här frågorna har inskränkt sig till fredsbevarande operationer har sin grund i en bred politisk enighet. Men så är det inte med det som föreslås här. Det är olämpligt att ge en fribiljett till regeringen att fatta beslut om utbildningar i militära frågor eftersom valet av samarbetspartner för de här övningarna intimt hänger samman med Sveriges säkerhetspolitiska inriktning.

Vi kommer att ha en debatt i nästa vecka om det här med värdlandsavtalet. Det här är ett led, ett steg in i värdlandsavtalet som knyter oss ännu fastare till det här. Den säkerhetspolitiska konsekvensen av detta har ni inte analyserat. Ni bryr er inte om det, eller så förstår ni det inte. Det är vår uppfattning.

Det är alldeles uppenbart att de här övningarna kommer att ske i huvudsak tillsammans med Natoförband. Vi har lagt fram ett alternativ till lagtext. I den lagtexten skriver vi exempelvis så här, och jag läser innantill så att det blir helt rätt: ”Regeringen får även sända en väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning inom ramen för militärt samarbete med Finlands försvarsmakt.”

Jag har själv övat där med våra krigsförband. Det har vi gjort förut, så det är inga nyheter. Men vi övade inte själva och inte när som helst på regeringens initiativ, utan det var ju lång planläggning för övningar, precis som sker i dag. Så är det, och dessa övningar var väldigt uppskattade då såväl av de finska som de svenska förbanden.

Dessutom pågår det nu ett närmande mellan Finland och Sverige som ni alla här tycker är bra. Ni ser ju också vägen fram. Ni har aldrig protesterat eller sagt något annat på de möten vi har. Detta kan mynna ut i ett freds-, kris- eller icke fredstida samarbete. Det är jättebra. Mynnar det ut i ett försvarsförbund med Finland är det alldeles utmärkt. Ett starkt svenskt försvar, gärna i förbund med Finland, kommer att stabilisera det säkerhetspolitiska läget i vår del av Europa betydligt mer än vad ni någonsin kan komma fram till med det här förslaget.

Grunden för den här breda försvarspolitiska inriktningen, skriver ni också, är den solidariska säkerhetspolitiken och solidaritetsförklaringen. Hur går det då ihop?

Fru talman! Det finns i den här församlingen partier som vill gå i krig med en angripare som går till exempel mot Estland. Vid ett intrång i Estland ska vi förklara denna angripare krig. Är det så? Förmodligen har man inte tänkt så. Analysen saknas ju. Men om vi skickar en soldat till Estland förklarar vi ju det land som angriper Estland krig.

Hur tänker ni när ni kommer med sådana förslag? Solidaritetsförklaringen ska omfatta allting, men den ska inte vara någon garant för att väpnad trupp från Sverige ska gå in och hjälpa ett Natoland att föra krig mot en angripare. Då är vi i krig. Dagen efter smäller det i Sverige. Jag saknar naturligtvis en analys av konsekvenserna.

Man pratar om en operativ förmåga. Höjer detta den operativa förmågan? Ja, det är klart att det gör. I vissa stycken gör det det, fru talman. Om vi övar med flyg och andra delar höjer det den operativa förmågan, men då i samarbete med dessa länder. Vart tar ingenjörsförbanden vägen? Vart tar Ing 2:s personal vägen? Hur ska dessa utmärkta förband öva? Vi ska öva i Sverige, bygga upp civilförsvaret och öva detta. Det är det som är det verkliga problemet i Sverige i dag – att vi har åsidosatt civilförsvaret. Bygg upp detta och öva tillsammans nu! Där ska vi kraftsamla.

Jag nöjer mig med detta, fru talman, och avslutar med att säga som jag har sagt några gånger nu: USA och Nato är våra vänner. Men Ryssland är ingen fiende till oss.

Fru talman! Jag undrar, Roger Richtoff, om ni sverigedemokrater fortfarande lever kvar på 80-talet, eller var finns ni någonstans?

Jag blir väldigt fundersam när Roger Richtoff står och säger att Ryssland inte är vår fiende. Vad anser Roger Richtoff och Sverigedemokraterna om Rysslands annektering av Krim och det aggressiva beteendet mot speciellt östra Ukraina?

Sedan säger Roger Richtoff att i huvudsak kommer de här övningarna att ske med Natoförband. Men vilka hade Roger Richtoff tänkt att vi ska öva med? Finland, säger man, och det gör vi ju i dag. Hade ni tänkt att vi ska öva med ryska förband, eller vad är tanken?

Jag känner att vi har ett aggressivt Ryssland. Det vill inte Roger Richtoff se, och det kan jag ju förstå med tanke på hur Sverigedemokraterna agerar i Europaparlamentet, där de är otroligt Putinvänliga.

Jag är ledsen, men när det gäller en försvarsallians med Finland är vi tyvärr inte tillräckligt starka bara vi två ihop. Vi behöver mer bakom oss när vi nu har detta aggressiva land i öster.

Jag blir lite orolig. Var ligger Sverigedemokraternas solidaritet med våra baltiska stater när man säger att vi med en solidaritetsförklaring skulle vara tvungna att hjälpa Estland om det händer något? Givetvis ska vi göra det! Det är väl ingenting att fundera på. Estland, Lettland och Litauen har ett väldigt utsatt läge. Vi hörde vad utrikesministern sa: Man ansåg att man hade lämnat baltstaterna vänligt utan att göra något militärt ingrepp. Det är ruggigt att höra!

Fru talman! Jag svarar i två omgångar eftersom det var många frågor. Jag ska försöka förklara.

Jag börjar med Estland. Vi sverigedemokrater säger att Sverige ska hjälpa Estland, men vi säger att vi inte går i krig för Estland. Vi vill inte skicka trupp till Estland om landet skulle bli angripet av någon stormakt eller någon annan. Men det vill ni göra. Ni vill förklara den angriparen krig. Det är totalt fel.

Moderaterna har alltid gjort en lika felaktig analys vad gäller den säkerhetspolitiska situationen. Ni har raserat försvaret. Ni bryter sönder systemen. Ni kallar Försvarsmakten för särintresse. Nu ger ni sken av att ni har velat ha en annan inriktning. Er analysförmåga är av noll värde i dag i Sverigedemokraternas ögon. Nu vill ni bygga ett nytt förtroende. Här är det över huvud taget en avsaknad av analys av konsekvenserna.

Sedan var det frågan om Natoförband. Det finns inga andra. Det är i huvudsak fråga om Natoförband. Men Finland är inget Natoförband. Vilken typ av övningar har ni tänkt er? Det vet ni inte. Det är fråga om alla slags övningar – en svepande formulering. Vilken säkerhetspolitisk signal skickar det ut till andra? Det har ni inte analyserat. Ökar eller minskar den typen av övningar spänningarna i vår del av Europa? De ökar spänningarna. Är det vad ni vill? Det tror jag inte.

Sedan är det EU. Jag tar den frågan i nästa replikskifte. Jag tar i stället upp frågan om Rysslands aggression. Vi har pratat om att den är regelvidrig. Den bryter mot alla förpliktelser och bestämmelser. Där har vi varit tydliga även i kammaren. Lyssna på vad vi säger, så slipper Lena Asplund ställa frågan igen.

Fru talman! Roger Richtoff säger att det är säkerhetspolitiskt dåligt att öva med andra länder, framför allt Natoländer. Det är bara Finland som är okej. Han säger att det sänder dåliga signaler och spär på osäkerheten.

Jag vill säga att det som spär på osäkerheten är Rysslands aggressiva beteende. Det är Rysslands totala brist på respekt för andra länders territorium och Rysslands totala brist på respekt för säkerhet i Östersjön när man flyger nära passagerarflygplan utan att använda transponder, flyger provocerande nära amerikanska fartyg och flyger provocerande nära våra signalflygplan som spär på den säkerhetspolitiska oron – inte att Sverige övar med andra länder.

Med det synsättet måste man på något sätt utgå från att det är Ryssland som har rätt och resten av världen som har fel. Ryssland finns i dag inne i Syrien. Det är av en anledning, nämligen att skapa ännu mer oro. Vi ska inte tro att Putin gör så för det syriska folkets skull. Glöm det!

Jag blir mycket orolig. Jag sa att Sverigedemokraterna lever på 80-talet. Ni lever i en konstig syn. Ni måste gå ännu längre tillbaka eftersom ni anser att Ryssland är vår vän. Ryssland är tyvärr inte vår vän. Däremot finns det människor bland det ryska folket som helt klart är våra vänner, men Putin är absolut inte vår vän.

Säg inte att det här spär på och gör det säkerhetspolitiska läget sämre. Sverige måste öva. Det är inte vi som gör att det blir sämre, utan det är Putin.

Fru talman! Gjorde ryssarna det för folket? Gjorde Nato det? Sverige var med i Libyeninsatsen. Gjorde vi det för det libyska folket? Försåg vi rebellgrupperna med vapen, som Moderaterna tycker är bra, som sedan så småningom hamnade hos IS, för Syriens folk? Jag tänker på Sveriges medverkan i Irak – inte första gången, när jag var med, utan andra gången. Gjorde man det för Iraks folk?

Du saknar totalt en verklighetsuppfattning – enligt min uppfattning – och har en total avsaknad av analysförmåga, Lena Asplund. Du har raserat det svenska försvaret. Du har försatt oss i den här situationen.

Du anser att jag har fel i fråga om säkerhetspolitiken. Jag påminner om att jag inte sa att ryssarna är våra vänner. Jag sa att Nato är en vän till oss men att Ryssland inte är vår fiende. Försök att komma ihåg det! Det är skillnad.

Sedan var det EU-frågan. I EU-debatten bakar man in kritik mot Ryssland. Lyssna nu, så får du höra hur det egentligen låg till! Det var många punkter som bakades in, och sedan blev det ett paket. I paketet fanns kritik mot Ryssland, men det fanns också många andra frågor där vi inte delade uppfattningen. Paketets helhet innehöll fler nackdelar än fördelar. Därför sa vi nej till paketet.

Då plockar du ut att vi inte kritiserar Ryssland – och glömmer paketet som innehåller anslutning av fler EU-länder och så vidare. Den retoriken går vi inte på längre.

Jag anser fortfarande att den säkerhetspolitiska situationen försämras med er politik.

(forts. § 7)

Herr talman! Vi har en debatt om övningar och våra samarbeten med andra länder.

Den samlade operativa förmågan i Försvarsmakten bygger på att det finns samövade krigsförband och att det finns kunskaper och planer på hur stridskrafterna ska användas på ett effektivt sätt.

Förmågan utvecklas genom utbildning och övning. Förmågan förstärks av deltagande i både nationella och multinationella operationer.

Regelbundna krigsförbandsövningar av hela krigsförband är avgörande för att utveckla och vidmakthålla krigsförbandens förmåga.

Man tjänar på en ökad övningsverksamhet, och den ger bättre möjligheter att rekrytera och behålla personal i Försvarsmakten. Med tanke på det förändrade säkerhetspolitiska läget är det oerhört viktigt att vår försvarsmakt kan möta många olika typer av situationer och tänkbara scenarier som kan uppstå. Det kräver både stora och små övningar, och det handlar om alla förband.

Regeringen får sända svenska väpnade styrkor till andra länder eller i övrigt sätta in sådana styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse som har godkänts av riksdagen. Det förslag från regeringen som vi behandlar i dag innebär ett bemyndigande att sända väpnad styrka utomlands för övning och annan utbildning. Det omfattar all slags övning och annan utbildning. Detta bygger militära samarbeten med andra länder. De internationella övningarna är nödvändiga för att Sverige ska vara redo att fördjupa och utveckla samarbetet med andra länders militära styrkor och för att vår försvarsmakts olika förband såväl inom armén som inom flygvapnet och marinen ska bli så samspelta som möjligt.

Vi ska medverka till att Försvarsmakten kan delta i internationella övningar och utbildningar på ett så smidigt sätt som möjligt. Det handlar om att ha en rätt till både individuellt och kollektivt självförsvar. Sverige övar tillsammans med många andra länder i vårt närområde och med Nato. Övningarna har utvecklats från att vara krishanteringsoperationer till att ha fokus på kollektivt självförsvar mot kvalificerade motståndare. Centerpartiet delar regeringens bedömning att det är avgörande att Försvarsmakten deltar i övningar som fokuserar på kollektivt självförsvar mot kvalificerade motståndare för att våra svenska försvarspolitiska mål ska kunna uppnås. Detta ställer krav på både interoperabilitet med andra länder och på organisationer inom samtliga stridskrafter. Det har gjorts inlägg i debatten där man tar upp olika perspektiv. Det här förutsätter inför framtiden att Sverige även i fortsättningen kan delta i de kvalificerade gemensamma övningarna tillsammans med andra länder.

I försvarsbeslutet betonas särskilt Sveriges bilaterala och multilaterala samarbeten. Det stärker vår säkerhet, och det bygger förtroenden. Det ger långsiktiga och tydliga signaler om var vi står. De nordiska länderna betonas som särskilt viktiga. Det transatlantiska samarbetet är viktigt för Europas säkerhet, och det ligger i Sveriges intresse att stärka och fördjupa relationen till USA. Vår svenska försvarspolitik vilar på den solidariska säkerhetspolitiken. En solidarisk säkerhetspolitik förutsätter att försvaret kan samverka och arbeta tillsammans med andra.

Detta är ett naturligt steg i rätt riktning. Vi ger regeringen befogenhet att sända väpnad styrka utomlands för övningar och andra utbildning inom ramen för internationellt militärt samarbete. Det skulle ha varit bra om det förslag som Alliansen gemensamt har lämnat om kontinuerlig redovisning och information till kammaren hade vunnit gehör vid behandlingen. Det är något vi får återkomma till.

Enligt beslutet tar vi bland annat upp att Sveriges samarbete med Nato ger oss möjlighet att utveckla vår militära förmåga. Det bidrar än en gång till kvalificerade internationella krishanteringsinsatser. Detta stärker möjligheterna att bygga säkerhet tillsammans med andra.

I debatten i dag har jag tagit del av bland annat inlägg från sverigedemokraten Roger Richtoff. Han skäller gärna på allianspartierna för genomförda beslut, herr talman. Roger Richtoff berömmer å andra sidan gärna nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Låt oss gå tillbaka ett år i tiden och se på förhandlingarna. Regeringen lade ett bud på netto 4 ½ miljard. Sedan följde vi upp detta och förhandlade rätt ordentligt. Fem partier landade tillsammans i en överenskommelse om 10,2 miljarder brutto. Sverigedemokraterna har gett olika bilder under det senaste året om vart man vill gå. Å ena sidan säger de i en motion att de vill ha ett värdlandsavtal. Å andra sidan ändrar de sig nu och står emot detta. Roger Richtoff säger att vi på allianskanten inte bryr oss och att vi inte förstår. Vi har svårt att analysera det säkerhetspolitiska läget, menar han. Sverigedemokraterna vill se ett fördjupat samarbete med Finland. Där är det okej att bedriva övningar utomlands, men det är tydligen inte okej att bedriva övningar i Norge, Danmark, Polen och Baltikum i samma omfattning.

Roger Richtoff lyfter också upp frågan om hur Sverige skulle agera om något av de baltiska länderna angrips. Han ställer frågan till oss och undrar hur vi ser på den. Det är jättetydligt: Solidaritetsförklaringen är oerhört gränssättande och tydlig med vad som gäller. Vi ska hjälpa med alla till buds stående medel om något av länderna inom området angrips. Var står Roger Richtoff? Hur gör Sverigedemokraterna i ett sådant läge gentemot Baltikum om Roger Richtoff skulle vara försvarspolitiskt ansvarig för Sverige?

Jag tror att det finns anledning att fundera över effekterna av utländsk propagandakrigföring och vad detta medför för vår svenska försvarspolitiska debatt.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska försöka svara på frågorna. Var står Sverigedemokraterna i solidaritetsförklaringen om Baltikum? Vi säger tydligt nej till att förklaringen skulle innebära att Sverige ska skicka militär trupp till Baltikum om vi blir angripna. Med andra ord: Vi säger tydligt och klart nej till att förklara det landet krig.

Jag tror att ledamoten Daniel Bäckström hamnade lite fel när han säger att Sverigedemokraterna skulle vara motståndare till övning i Norge. Nej, vi övar! Jag har själv övat i Norge. Det är jättebra, och vi har inga problem med det. Men det är den ständiga utvidgningen och det ständiga närmandet – som ni själva talar om – till Nato som vi är emot.

Sverigedemokraterna uppfattar att detta är ett stort steg, precis som andra ledamöter från Liberalerna har förklarat här. Nu är vi nästan där. Det handlar om vad vi gör och inte om vad vi säger. När vi tar de här stegen uppfattas det utomlands precis på samma sätt som Liberalerna och ni andra uppfattar det: som ett tydligt närmande till Nato. Det vill inte vi sverigedemokrater se. Vi är övertygade om att det äventyrar den säkerhetspolitiska balansen.

Vad gäller analysen och de pengar som ni satsar på det här satsar vi nu för dessa fyra år 18 miljarder mer. Under den förra perioden satsade vi 24 miljarder mer, och då räknar vi med ett år till. Ni satsade noll kronor. Centerpartiet satsade ingenting, i stort sett. Men så fort ni förlorade makten gick ni ut och slog på trumman med försvarsuppgörelsen. Och vem var det som ledde den? Det var Peter Hultqvist. Det var han som fick till en vändning, även om den bara innebär ett avstannande och ett litet trendbrott. Det var han som åstadkom detta, och sedan kom alla med sina bud och miljarder hit och dit.

Herr talman! Jag tycker att det är en oerhört bra dialog vi har, bland annat i försvarsgruppen där vi för samtal om ingången försvarsuppgörelse. Det är fem partier som löpande och regelbundet träffas och följer upp de olika delarna. Helt klart har vi kommit en bra bit på väg. Vi utgår från det läge som Sverige nu står i. Vi kommer också helt klart att stå inför nya utmaningar, och vi har redan nu många utmaningar.

På det säkerhetspolitiska fältet i vår omgivning är bilden just nu rätt tydlig. Det är viktigt att fördjupa samarbetet med de länder som vi tillsammans bygger säkerhet med. Det är viktigt att lära av varandra, att träffas och att göra övningar. Här finns nu ett perspektiv där man gör skillnad på våra nordiska grannländer och vill gå längre med Finland. I ett uttalande från Roger Richtoff tidigare har han sagt något annat.

Herr talman! Roger Richtoff säger här i debatten att man vill minska fokus på internationella övningar. Då är otydligheten ett faktum, och det i sig bidrar till att säkerhetspolitiska analyser blir än mer komplicerade att göra utifrån var Sverigedemokraterna i riksdagen står.

Jag hoppas och tror att det här kommer att bidra till stabilitet och till en tydligare lägesbild av Östersjön för svensk del och för våra grannars del. Det kommer också att göra oss ännu mer förberedda för att praktisera vår solidaritetsförpliktelse att hjälpa de grannar och länder som behöver vår hjälp.

Herr talman! Solidaritetsförklaringen återigen: Centerpartiet tänker förklara krig med det land som angriper något av de baltiska länderna. Det är faktum. Säg då att vi med alla till buds stående medel går i krig om de baltiska länderna blir angripna, vilket är precis det som står.

Utmaningar? Nej, vi har gigantiska problem. Vi har problem med att bygga upp vårt svenska försvar, inte minst civilförsvaret. Vårt stora problem är att bygga upp vårt samhälle igen till ett samhälle som vi kan vara stolta över och som är hållbart i kris och krig.

Vi är tydliga med att vi gärna vill ingå ett försvarsförbund med Finland, och det har jag uppfattat att även Centerpartiet vill. Jag vill gärna att du talar om ifall du har ändrat uppfattning eller om jag har missuppfattat det. Men min uppfattning är att inget parti har något emot att vi flyttar våra positioner närmare Finland, och ska vi göra det måste man öva mer med Finland. Vi tror att tillsammans med Finland kan vi utföra ett mycket starkt försvar och bidra till säkerheten i vår del av Europa.

Vad gäller att vi ska minska övningarna vill vi inte lägga det på regeringen, med tanke på den förmåga de hittills har visat att avgöra om vi ska skicka väpnad trupp utomlands. Vi vill att riksdagen ska fatta de besluten. Och vi vill inte öka verksamheten utomlands, men vi vill gärna öka verksamheten i Sverige. Vår inställning är att vi behöver samla våra förband i Sverige, för det är ju med de sammansatta förbanden i Sverige som vi ska lösa uppgiften. Vår inställning är: Mer övningar i Sverige, och gärna tillsammans med Finland!

Sedan tror vi inte, som Centerpartiet, att en allians där Turkiet ingår som en part är speciellt lyckad.

Herr talman! Centerpartiet har mycket riktigt ett tydligt beslut och en viljeinriktning om att Sverige så snart som möjligt ska ingå i Nato, gärna tillsammans med Finland. Vi brukar säga att säkerhet bygger vi bäst tillsammans. Jag ser det som naturligt att vi, Sverige och Finland, ska göra allt vi kan för att utveckla vårt försvarspolitiska samarbete. Det handlar inte om att starta krig mot några grannländer. Det handlar om att hjälpa våra grannländer i solidarisk anda om de blir angripna. Om det är Baltikum eller andra länder som drabbas ska vi vara ett tydligt stöd.

Det tydliga beskedet i dagens debatt från Roger Richtoff och Sverigedemokraterna är att om Sverigedemokraterna får leda det försvarspolitiska arbetet i Sverige kan inte Baltikum räkna med Sveriges stöd. Det handlar alltså inte om att starta krig. Det handlar om att agera solidariskt och ge all den hjälp vi kan.

Jag tror att den här frågan återkommer i fler debatter. Men när bilderna blir så varierande från ett parti som har ett hyfsat stort mandat i riksdagen förtjänar de att kopplas ihop med hur det påverkar bilden av vår säkerhetspolitiska strategiska position och vart vi vill framåt.

Jag utgår från att Sverigedemokraterna så småningom kommer att närma sig frågan om ett svenskt Natomedlemskap och acceptera, och kanske också driva, en politik för en bra och solidarisk överenskommelse med EU-länderna och våra samarbetsländer, så att vi kan bygga säkerhet på bästa sätt i vårt närområde.

(Applåder)

Herr talman! Angående det sista är det en avsevärd skillnad mellan hur man i Sverige, framför allt Alliansen, uttrycker sig och Finlands något mer nyktra inställning. Där uttalar presidenter, oavsett partifärg, att landet bör fortsätta att samarbeta, diskutera och utveckla kontakter med det Ryssland som vi här i princip avskärmar oss från. Jag konstaterar bara att det är en väldig skillnad.

Jag tror att finnarna lite grann har insett att Ryssland ligger där det ligger – det kommer antagligen att ligga där jämt. Därför får man göra ungefär som Abraham Lincoln sa: Håll fred med din granne, men bygg ett högt staket!

Jag vet inte om det kan spela roll – att vi fortfarande har några stormaktsdrömmar kvar – att vi skickade trupper över Östersjön. Det hette ju att svenska armén slogs tills den sista finnen var död. Det kanske är detta som Finland har lärt sig av.

Jag tittade på vad Finlands president Sauli Niinistö säger. I ett samtal med sina ambassadörer uttrycker han sig så här: Landet är inte redo att garantera baltstaterna säkerhet. Vi är ingen stormakt som har gott om vapen och kan dela dem med andra länder. 5 miljoner finska medborgare bär redan ett stort ansvar för att skydda sina egna gränser.

Det är i alla fall klarspråk. Vi bör nog kanske fundera lite grann över vad Finland har lärt sig som vi inte har lärt oss.

När Allan Widman höll sitt inledningsanförande kom jag att tänka på en liten episod med mitt barnbarn när han var liten. Han hörde ljudet av galopperande hovar utanför sommarhuset och ville genast bli upplyft så att han kunde titta på zebrorna. Det vill säga: Rätt iakttagelse, fel slutsats. Och lite grann så tycker jag att det också var med Allan Widmans inlägg.

När vi gör landstigningsövningar och låter B-52-plan hovra över Sveriges territorium har det precis de signaleffekter som jag tror är negativa för Sveriges säkerhet. Det markerar tydligt att vi inte har ett försvar inriktat enbart på defensiva åtgärder när vi har landstigningsövningar. Det är svårt att hitta något defensivt i det, även om en del har försökt i den här talarstolen. Det har en säkerhetspolitisk signaleffekt, precis som Allan Widman säger. Tyvärr gör vi helt olika bedömningar av vad det innebär. Precis som Allan Widman också säger tittar inte andra på vad vi säger utan på vad vi gör. Och ni vill gå vidare i vår övnings-, rustnings- och upprustningsspiral i vårt närområde. Ge mig några historiska exempel på där detta har lett till fred!

Angående Alliansens yrkanden tycker jag att de är lite intressanta; det finns en lite konstig motsättning. Ni vill alltså överlämna riksdagens beslutsmakt att skicka trupper på annan utbildning än fredsfrämjande utbildning till regeringen. Däremot kräver ni att få en rapport i efterhand. Nog får väl Sveriges riksdag ett större inflytande om det i stället är vi som fattar de besluten.

Vad handlar den här propositionen om? Jo, i dag får regeringen besluta om att skicka väpnad trupp, men enbart i fredsfrämjande syfte. Nu vill man utvidga mandatet så att regeringen själv ska kunna besluta om att, som det heter, skicka trupper för annan utbildning – den regering som då råkar sitta. Det är ibland plågsamt för regeringar att inse att de inte sitter för evigt. Det kan komma nya regeringar med nya ministrar vars ribba ligger betydligt lägre vad gäller olika samarbeten.

Redan i dag finns det möjlighet för Sverige att skicka väpnad trupp utomlands för att delta i utbildning som inte är direkt fredsfrämjande, men då krävs det alltså ett riksdagsbeslut. En förändring av denna kompetensfördelning mellan riksdag och regering möjliggör ett ökat antal utbildningar och övningar utan fredsfrämjande verksamhet som mål. Här går regeringen ännu ett steg och föreslår att begreppet fredsfrämjande verksamhet ska slopas.

Förslaget till lagtext innebär att begränsningen av regeringens rätt att besluta om svenskt deltagande i militära övningar utomlands försvinner. Det frångår tydligt ambitionen att Sveriges deltagande i internationella insatser ska syfta till att skapa fred. Jag anser att regeringens proposition bör avslås. Jag yrkar bifall till reservation 1.

Jag anser också att det är tydligt att den föreslagna lagändringen kommer att innebära mer än enbart lagtekniska förändringar. Den militära alliansfriheten har urholkats redan genom vårt EU-medlemskap och den så kallade solidaritetsklausulen. Det allt tätare samarbetet med Nato och vårt aktiva deltagande i både Natoövningar och Natoinsatser gör att vi är med och bidrar till militarisering och upprustning i vår del av världen.

Ständigt tvinnas vi allt hårdare fast vid det Nato som regeringen säger vi inte ska bli medlemmar i – och sedan blir man förvånad över att frågan gång på gång ändå dyker upp. Återigen: omvärlden ser till vad vi gör, inte till vad vi säger.

Och det gäller nog inte enbart den föregivet vänliga omvärlden. Även den andra omvärlden drar sina slutsatser och gör sina förberedelser. Den föreslagna lagändringen går i linje med den förda politiken som innebär att Sverige i praktiken närmar sig ett medlemskap i Nato, men utan en demokratiskt förankrad debatt och de politiska beslut som skulle krävas för att ingå i en sådan militärallians.

I går diskuterade några av oss Nato Stratcom – ännu ett exempel. Nästa vecka ska vi ta ställning till värdlandsavtalet – ännu ett exempel. Det går knappt en riksdagsvecka utan att vi ska behandla nya förslag som ska tvinna oss allt hårdare till Nato.

Herr talman! För att bygga förtroende för Sverige som internationell aktör krävs det ett brett engagemang för nedrustning, konfliktförebyggande insatser, återupprättad respekt för folkrätten – inte att man tummar på den – och inte minst en trovärdig militär alliansfrihet. Att släppa kravet på att utbildning för väpnad trupp utomlands ska syfta till fredsfrämjande verksamhet är ett steg i motsatt riktning.

Internationell säkerhet ska vila på samarbete och ett starkt globalt regelverk under FN:s ledning. Jag vill därför understryka att fredsskapande, fredsbevarande och fredsfrämjande insatser alltid ska vila på en tydlig folkrättslig grund. Vi kommer senare i dag att diskutera stöd till Frankrike i form av ammunition. Även där finns det vissa folkrättsliga frågetecken. Vi återkommer till det.

Under de senaste decennierna har Sveriges deltagande i FN-ledda insatser kraftigt minskat, och i stället har vi haft ett alltmer ökat deltagande i insatser ledda av Nato eller EU. Det är en utveckling som vi i Vänsterpartiet är väldigt kritiska emot. Vi anser att FN-systemet bör värnas och att Sverige tydligt bör prioritera deltagande i FN-ledda internationella insatser. Det bör denna riksdag uttala!

(forts. § 9)

Fru talman! I Sveriges riksdag har vi ett parti väldigt långt till höger, och vi har ett parti väldigt långt till vänster: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. När man läser reservationerna i det här ärendet är det intressant att se att de delar uppfattning i en sak, nämligen att vårt samarbete och ökade antal övningar med Nato bidrar till upprustningen i vår omvärld. Jag skulle vilja ha en kommentar av Stig Henriksson om hur det känns att dela dessa uppfattningar med någon som ligger väldigt långt ifrån er.

Sedan skriver Stig Henriksson i reservationen även, och nu läser jag innantill om det är okej, att ”Sveriges tradition av militär alliansfrihet gör oss särskilt lämpade för rollen som fredsfrämjande kraft i konflikt- och oroshärdar. Som opartisk aktör kan vi agera medlare i internationella konflikter och ställa upp som värdland för fredsförhandlingar.” Det är väl bra, men det gör även Norge rätt mycket, och de är ju en del av Nato. Jag kan därför inte se hur det ska kunna hindra Sverige från något sådant.

Sedan har jag en tredje fråga som jag funderar på. Stig Henriksson skriver: ”Att Sverige sänder väpnad trupp utomlands för utbildning innebär naturligtvis att man också är beredd att omsätta kunskaperna i praktik.” Det är väl därför vi har ett försvar, för att vi ska vara beredda att omsätta kunskaperna i praktiken, eller vad anser Stig Henriksson att vi har ett försvar för – att sysselsätta militärer och sjömän på låtsas? Vad är Stig Henrikssons mål med försvaret? Det skulle jag vilja veta.

Fru talman! Angående det sista är problemet att vi tvingas allt hårdare till aktiviteter med Nato. Natoinsatser har dominerat de senaste 20 åren, och det har inte lett till fred, försoning och frihet för de länder som har varit utsatta för den här behandlingen. Se på läget i Afghanistan! Se på läget i Libyen! Irak var inte formellt men i praktiken ett Natokrig. Har det lett till de goda effekter som sådana aktiviteter rimligen borde leda till? Svaret är självklart nej – hundratusentals döda.

Lena Asplund frågar hur det känns att ha samma åsikt som SD. Jag tror inte att jag ska diskutera vare sig mitt eller andras känsloliv här. Vi försöker göra en nykter analys av de föreslagna åtgärderna för att se om de gagnar Sveriges säkerhet eller om motsatsen gäller. Vi har kommit fram till att motsatsen gäller, och då står vi för det.

När det gäller Sveriges roll som opartiskt land och att Norge också verkar för fred och nedrustning trots sitt Natomedlemskap är det sant. Men det är väldigt betecknande att när det i en kommitté i FN kom till en omröstning om Humanitarian Pledge som, kortfattat summerat, går ut på att förbjuda alla kärnvapen röstade Sverige för, Norge lade ned sin röst – fast de har arbetat för det – och USA röstade naturligtvis emot.

Det säger en del om de frihetsgrader som skulle minska med ett Natomedlemskap. Det minskar mycket redan med ett värdlandsavtal – och uppenbarligen även utan ett värdlandsavtal.

Fru talman! Att öva är viktigt. När du ska lära dig att cykla – det kanske finns undantag – sätter du dig inte på en cykel och cyklar iväg på en gång. Det gäller det mesta. När jag skulle lära mig att sticka och virka en gång i tiden fick jag öva och traggla på. Till slut sitter det.

Det är lite samma sak med försvaret och militären. Det gäller att öva. Sverige har deltagit i en hel del Natoinsatser, och det har gjort att Sveriges försvar har blivit mer stridsdugligt. Sverige har ett gott rykte utomlands. Vi är duktiga att öva med, och vi har bra materiel. Varför tycker Vänsterpartiet och Stig Henriksson att det är fel att öva?

Vänsterpartiet är emot fredsfrämjande insatser. Är inte hela försvaret och alla övningar fredsfrämjande insatser? Försvaret finns för att Sverige inte ska angripas. Det ska kosta att angripa oss, och det ska vara tyngre. Annars hade inte ett försvar behövts. Jag anser att hela försvaret är en fredsfrämjande insats för att bevara stabilitet och fred. Jag skulle vilja att Stig Henriksson förklarar varför han inte tycker att det är fredsfrämjande att öva med andra.

Fru talman! Jag tycker att Lena Asplund hamnar lite vid sidan om diskussionens fakta.

Vänsterpartiet vill behålla den skrivning som säger att regeringen enbart får skicka iväg till utbildning i fredsfrämjande syfte. Ni vill ta bort den begränsningen. Då är det väl vi som står för fredsfrämjande utbildning – inte ni.

Lena Asplund undrar vad vi har emot att öva. Vi är mycket för att öva, men det ska i första hand vara i skyddet av Sverige – inte för att vara med i olika insatser tillsammans med Nato. Där vi har varit med har insatserna lett till katastrofer, till exempel i Libyen eller Afghanistan. Det är katastrofer. Det är ingen framgångsväg. Framför allt finns begränsade lärdomar att dra för försvaret av Sverige. Jag skulle vilja ställa en motfråga, men vi får ta det vid något annat tillfälle.

Hur realistiskt är det att envist hävda att vi ska fortsätta våra stormaktsdrömmar från 1600-talet och bege oss att kriga tvärs över Östersjön? Med den försvarsbudget Sverige har och den försvarspolitik som vi har haft har vi fullt sjå att försvara Sverige. Är det verkligen realistiskt att bedöma att vi skulle kunna göra militära insatser på andra sidan Östersjön? Jag tycker absolut att vi ska stödja balterna, och jag kan också känna oro inför det tryck som Ryssland utövar mot balterna, men det finns många fler tangenter på det pianot än att stödet och hjälpen enbart ska bestå av militära insatser – som vi faktiskt inte har förmåga att göra.

Där är det så befriande med det finska klarspråket. Otydlighet är det farligaste av allt. Tänk om balterna börjar lita på oss och vi inte har resurser att hjälpa till. Då är det bättre att som Finland säga att det inte finns resurser och att man har fullt sjå att försvara sitt eget land i händelse av ofred.

En viss tillnyktring i sammanhanget skulle vara att rekommendera.

Fru talman! Sedan Stig Henriksson kom in i försvarspolitiken har han bidragit med lugn, saklighet och förnuft. Men när jag hör honom jämföra solidaritetsklausulen och solidaritetsförklaringarna med 1600-talets stormaktsambitioner under envåldshärskare gör jag inte riktigt samma bedömning att hans inverkan på debatten är sådan.

Det är väl så med landstigningar att de kan vara både offensiva och ibland defensiva, fru talman, och jag skulle till och med vilja påstå att landstigningar också kan ingå som moment i fredsfrämjande verksamhet internationellt. Stig Henriksson får väl fundera över ett exempel på landstigning som skedde en sommardag under andra världskriget – Operation Overlord, D-dagen. Var det en defensiv eller en offensiv landstigning som genomfördes?

Jag måste ärligt erkänna att jag inte riktigt förstår Stig Henrikssons övergripande argumentation. Han säger i ena stunden att Sverige måste göra som finnarna, det vill säga bygga ett högt staket. Nästa stund anklagar han Sverige – och jag önskar att det vore sant – för att bidra till upprustningen i Europa.

Det råder ett synnerligen bekymmersamt omvärldsläge, fru talman, där otäcka saker inträffar vecka för vecka just nu runt omkring det svenska territoriet. Liberalerna gör i det skeendet bedömningen att det inte räcker med att bara lägga till 2 miljarder årligen på försvarsanslaget, utan vi tror att det dessutom är nödvändigt med ett medlemskap i Nato.

Fru talman! En landstigningsövning kan per definition inte vara defensiv. Det är ett offensivt inslag. Det hindrar inte att det är ett försvar mot ett anfall som har kommit tidigare. Det tycker jag är självklart. Vad Sverige kan ha för intresse av att göra landstigningsövningar kunde vara värt ett eget seminarium.

Jag skulle ändå vilja ställa en fråga till Allan Widman, som är en klok och i många stycken eftertänksam person. Kan du förklara för mig hur det kommer sig att Liberalerna säger att riksdagen ska tappa sin makt att besluta över utbildningar utomlands som inte är direkt fredsfrämjande. Ni vill att regeringen – vilken den än må vara – ska ha den rätten att besluta. Däremot tycker ni att det är viktigt att i efterhand få en rapport om hur det har gått. Är det inte av större värde att riksdagen faktiskt beslutar om de insatser som ska göras än att i efterhand få höra hur det gick?

Fru talman! Jag hör till de försvarspolitiker som allt som oftast beskylls för att ägna mig för mycket åt detaljer. Sådana påståenden görs nästan varje vecka här i kammaren.

En stor andel av den samlade svenska övningsverksamheten sker i dag i en internationell kontext. Jag tror att det vore helt ogörligt, och det skulle framför allt inte leda till en ökad övningsverksamhet, om var sådan övning skulle föredras i Sveriges riksdag. Men precis som i många andra verksamheter på försvarsområdet, som signalspaning och internationella insatser, tycker jag att det är viktigt att regeringen rapporterar tillbaka så att riksdagen får en insyn och kan göra en uppföljning av den verksamhet som regeringen bedriver.

När det gäller landstigningsövningar kan jag konstatera att Ryssland har övat sådana i vårt närområde under mer än tio år. När Stig Henriksson pratar om upprustning undrar jag vem i vårt närområde som rustar upp mest av allt – USA eller Ryssland – i förhållande till landets storlek?

Hur är det med brott mot internationell rätt, som Stig Henriksson tar upp? Är det Ryssland eller USA som just nu bryter mot internationell rätt och mot alla beslut som fattas i FN:s säkerhetsråd?

Fru talman! Det är viktigt att säga att inte bara begränsningen att regeringen enbart ska få besluta om trupper i fredsfrämjande syfte försvinner, utan hela begreppet ska tas bort. Det köper ni rakt av. Det förvånar mig mycket. Dagens system tillåter att man utbildar sig i andra syften, men då ska riksdagen godkänna det. Det är ett viktigt och allvarligt steg, och då ska Sveriges folkvalda få vara med och säga något om det.

Jag är oerhört kritisk mot den stora upprustning Ryssland har gjort. Man har fyrdubblat sina militärutgifter sedan 2000. Det är inte åt rätt håll. Nu får vi i och för sig inte tappa bort att under den så kallade nedrostningsperioden från Sovjetunionens fall till år 2000 minskade militärutgifterna med 93 procent.

Vem rustar upp? Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg Kubakrisen. För den som är något yngre än jag får jag erinra om att Sovjetunionen ville placera baser på Kuba, och det höll på att sluta i världskrig. Jag tror att om Ryssland mot all förmodan skulle få till avtal med Kanada och Mexiko att ställa ut baser där skulle nog den amerikanska reaktionen bli kraftfull, för att uttrycka det milt. Däremot ska Ryssland acceptera Natos framträngande till deras gränser. Det är naivt att tro att en tidigare stormakt med stora revanschbegär stillatigande skulle se på. Det leder till den rustningsspiral, den övningsspiral, vi ser och som bara av incidenter kan ställa till olyckor.

Rysslands militärutgifter är 10 procent av USA:s. Det säger väl en del om de faktiska styrkeförhållandena, trots den stora upprustning vi har kritiserat.

Fru talman! I dag diskuterar vi försvarsutskottets betänkande Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands.

Låt mig börja med att yrka bifall till reservation 3.

Sverige bygger säkerhet i samverkan med andra. Det är en hörnsten och ett honnörsord i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det gäller inte bara i fredsfrämjande insatser. Genom vårt medlemskap i EU och via den svenska solidaritetsförklaringen finns ett åtagande att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt.

Innan jag går vidare, fru talman, skulle jag vilja rikta en fråga till Roger Richtoff, som i sitt anförande menade på att Sverige inte ska skicka så mycket som en soldat till Baltikum om de länderna blir angripna. Är det så att Sverigedemokraterna vill riva upp solidaritetsförklaringen? Det blir ju innebörden. I så fall vill jag ge Roger Richtoff chansen att reda ut de här begreppen, för jag tycker att det är så pass noterbart att det kräver en ytterligare förklaring.

För att gå vidare i ärendet som vi debatterar: Övningsverksamheten i de länder i vårt närområde som Sverige brukar öva med, och inom Nato, har kommit att utvecklas från krishanteringsoperationer mot en underlägsen och mindre kvalificerad motståndare till att fokusera mer på kollektivt självförsvar mot kvalificerade motståndare. Det är något som ligger i linje med försvarsbeslutet från 2015.

Någonting som vi i Kristdemokraterna tycker är mycket positivt är att vi nu är med i NRF. Vi kommer nästa vecka att fatta beslut om värdlandsavtalet, och vi är partnerland till Nato. Men det räcker inte. Vi behöver bli fullvärdig medlem i Nato och på det viset få det skyddet. I dag har vi problemen med att vi ses som ett Natoland men inte har skyddet. Vi har inte § 5. Vi har inte insynen. Vi har inte inflytandet. Vi kan framför allt inte ha försvarsplaneringen tillsammans som skulle vara så värdefull. Därför bör vi så fort som möjligt få ett svenskt Natomedlemskap.

Förslaget att ge regeringen befogenhet att sända väpnad styrka utomlands för övning och annan utbildning som omfattar all slags övnings- och annan utbildningsverksamhet inom ramen för internationellt militärt samarbete blir mot bakgrund av detta ett naturligt steg. Genom att öva med andra stärks Försvarsmaktens operativa förmåga, och ytterst stärks Sveriges försvarsförmåga.

Det är dock viktigt att riksdagen hålls informerad om den övnings- och utbildningsverksamhet utomlands som Sverige med väpnade styrkor bedriver tillsammans med andra. Det är viktigt för att få en bild av hur den svenska operativa förmågan utvecklas och hur vi stärker vår interoperabilitet med andra länder för att kunna agera gemensamt i händelse av kris eller krig.

Om riksdagen ska kunna uppfylla sin granskande roll krävs det att det också finns god tillgång till information och insyn i verksamheten. Det är just detta, fru talman, som vi kräver i vår reservation: att regeringen årligen återkommer till riksdagen med redogörelser för den övning och utbildning som genomförs och vilka förhöjande effekter som uppnås med detta.

Fru talman! Vi har haft en lång och intensiv debatt här.

Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i propositionen och avslag på reservationerna.

Det gäller att göra rätt saker, både nu och inför framtiden. Vi såg lite grann av vad som kan vara rätt saker i går, när några av oss här i salen var inbjudna till Linköping och fick möjligheten att titta på Saabs rollout av den nya JAS Gripen E. Jag tror att det var rätt beslut. Det kommer att bli ett förmågelyft för Sverige och även för andra nationer – jag tänker främst på Brasilien.

Men förmågelyft kan också vara att öva, vilket vi diskuterar i dag. Vi har ju ett skärpt säkerhetsläge där ute på Östersjön, och vi har en säkerhetspolitisk inriktning som vi här har antagit tillsammans. I den har vi sagt att det är självklart att vi måste öva. Det är också självklart att vi måste öva tillsammans med andra. Det finns i inriktningspropositionen, och det var vad vi diskuterade väldigt mycket i Försvarsberedningen – nödvändigheten av att öva med andra.

Jag tittade in på Försvarsmaktens hemsida i dag och kikade på alla de övningar som står uppräknade där. Det är massor. Det är övningar i Sverige för oss svenskar, förstås, men det är också övningar i Sverige tillsammans med andra länder och övningar internationellt, där ute någonstans. Jag tror att det här är väldigt bra.

Jag ska bara nämna en övning lite kort: Baltops, som vi står inför alldeles strax. Det är alltså ett uppträdande i en större multinationell styrkesammansättning med syftet att vi ska öva i en stor grupp tillsammans med andra. Det är 17 länder som är med. Det här är viktigt. Men vi har också övningar med Finland, med Norden, med Baltikum, med USA och förstås med Nato, så jag uppskattar att Försvarsmaktens sida är uppdaterad och att man gå in och läsa där om både syften och vilka länder som är med.

Det här beror alltså på att vi har en solidarisk säkerhetspolitik. I vår solidaritetsförklaring säger vi också att vi ska kunna både ge och ta emot stöd. Det är viktigt. Men i det här måste vi ytterst kunna möta väpnat angrepp, och då måste vi också öva för det. Annars fungerar det inte. Det betyder att vi deltar i väldigt stora övningar och dessutom i väldigt många övningar.

Ja, det här är en förändring. Det är en förändring att vi ska ha samövade krigsförband i den här storleken och att vi just nu jobbar på att successivt öka vår förmåga. Det är väldigt viktigt. Vi har också krav på oss att vi ska kunna verka tillsammans med andra om det skulle hända något.

Hela det här nya som vi nu står inför kommer ur Befogenhetsutredningen. Det fanns befogenhet för regeringen att besluta vissa saker, men nu tar vi bort begränsningarna. Det är det detta handlar om. Vi tar bort begränsningarna så att man inte i varje enskilt fall behöver gå till riksdagen och be om lov när det gäller militär utbildning. Det handlar absolut inte om när vi sänder trupp till andra länder någonstans i världen, utan då kommer vi att vara med och fatta det beslutet här i riksdagen innan vi skickar någon.

Om man skickar iväg människor på utbildning kan man inte spela upp hela scenariot, vad som kommer att hända, innan dess. I stället kommer man att kunna se till att vi finns med i de övningar och utbildningar som vi behöver. Jag tror alltså att det här blir ett väldigt bra beslut, och jag ser fram emot att nästa vecka trycka på knappen för det här.

Fru talman! Jag har ju stått i talarstolen tidigare, men jag ska svara på några frågor som kom upp.

När det gäller solidaritetsförklaringen anser vi att vi är väldigt tydliga. Vi vill skriva ungefär som Finland. Precis som Finland är vi beredda att stödja balterna – men inte militärt. Vad är det man inte uppfattar i den tydligheten?

Hur är det med Alliansen? Vad vill ni? Vill ni att Sverige ska garantera trupp till Baltikum? Jag skulle bli tacksam för svar, för om ett baltiskt land – alltså Nato – blir angripet och vi skickar soldater dit förklarar vi ju det landet i krig. Kan ni inte vara tydliga och säga ”Ja, det ska vi göra”? Passa på nu, KD och Oscarsson! Kom upp och säg det! Hur är tydligheten där? Är det ja eller nej? Går vi i krig då? Det vore intressant att veta.

Sedan glider det hela mer eller mindre in i en Natodebatt här. Den har jag inte tänkt gå in på just nu. Den debatten har vi i nästa vecka. Men man kan väl konstatera att för inte så länge sedan delade flera allianspartier vår uppfattning att Sverige skulle stå utanför Nato. Det är lätt att glömma bort det. Ni kämpade för att vi skulle vara utanför Nato. Det svänger ganska fort när man inte sitter i regeringsställning längre.

Avslutningsvis: Rysslands utrikesminister, som kritiserades här, är tydlig. Han uppfattar precis detsamma som många andra, nämligen ett tydligt steg mot Nato. Man flyttar fram sina förband. Det är inget konstigt med det. Så är det med Iskanderrobotarna i Kaliningrad och så vidare.

Fru talman! I solidaritetsförklaringen finns ett tydligt svenskt åtagande. Vi ska inte stå passiva om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd, civilt såväl som militärt.

Det är intressant att få det bekräftat att Sverigedemokraterna vill riva upp solidaritetsförklaringen. Det får naturligtvis konsekvenser för hur andra länder ser på oss. Om Roger Richtoff skulle få möjlighet att diktera svensk utrikespolitik skulle det bli en tydlig signal som får andra länder att fråga sig varför de ska ställa upp för Sverige om Sverige redan från början har uteslutit att vi skulle kunna ställa upp med en enda soldat om Estland, Lettland eller Litauen blir angripet.

Jag vill också ta upp ett historiskt perspektiv. Jag tänker på baltutlämningen 1946. Då lämnade vi ut balter som stred för ett fritt, självständigt Baltikum. De var närmare 3 000. Detta är ett djupt sår i vårt förhållande till balterna. Jag tror att det blir salt i såret för våra baltiska vänner om de får höra att Sverigedemokraterna är så själviska att de direkt utesluter att skicka militär hjälp.

Kan jag få bekräftat att det är denna hållning som Sverigedemokraterna har?

Fru talman! Jag vet inte om jag ska skratta eller inte. Hur många gånger ska jag säga samma sak innan Mikael Oscarsson begriper? Jag tar det igen. Vi är beredda att stödja Baltikum, men inte militärt. Punkt. Vad är det som du inte förstår i det, Mikael Oscarsson? Det är häpnadsväckande. Vi vill vara tydliga.

Men svara på min fråga. Ska Sverige garantera trupp och gå i krig om Baltikum blir angripet? Sedan talar jag symboliskt om en soldat, men även Mikael Oscarsson borde väl förstå att det inte handlar om att vi ska skicka en enskild soldat, utan vi skickar ju trupp dit. Vi förklarar alltså krig mot den som angriper baltiska länder i detta fall. Svara nu ja eller nej. Ska Sverige gå i krig om Baltikum blir angripet av en annan makt, en stormakt?

När det gäller solidaritetsförklaringen vill vi ha den likadan som Finlands. De är tydliga. De har inte en försvarsmakt som kan garantera en sådan sak. Dessutom tror jag att esterna själva, om jag inte misstar mig – Mikael får väl korrigera mig i så fall – säger att solidaritetsförklaringar inte är trovärdiga om man inte har kapacitet att leva upp till dem.

Fru talman! Solidaritet är från början ett franskt ord som går ut på en för alla, alla för en. Då är det ganska självklart att vi kommer att ställa upp, precis som det står uttryckt i den svenska solidaritetsförklaringen. Vi räknar med att vi ska få hjälp om vi drabbas. Vi har sagt att vi ställer upp både civilt och militärt. Vi kan inte utesluta militär hjälp.

Annars är ju solidaritetsförklaringen ingenting värd. Att säga att vi kan ställa upp men att vi inte kommer att skicka soldater om det skulle behövas är tomma ord. Jag tycker att Sverigedemokraternas hållning är ett svek mot våra baltiska vänner. Solidaritet för mig är långt mycket mer än att bara säga att vi kan ställa upp men inte militärt. Vi kommer kanske inte att kunna spela en avgörande roll, men vi ska ställa upp med det vi kan.

Fru talman! Jag tror att ni i KD är inne på en mycket farligare väg än ni tror, Mikael Oscarsson. Om man avger en solidaritetsförklaring som innebär att man går i krig med den som angriper, och sedan skickar trupp till det land det gäller – i det här fallet ett Natoland – smäller det direkt i Sverige. Det blir ett massivt angrepp på Sverige, för vi har förklarat krig. Ni måste försöka göra en annan analys. Detta är utomordentligt farligt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl. Vi vill ha ett starkt svenskt försvar – det är vår linje – gärna i förbund med Finland. Ryssland ser gärna detta. Nato ser det också gärna. Alla förklaringar som man inte kan leva upp till med trovärdighet skapar osäkerhet.

Nu har vi i alla fall klarat ut att ni går i krig. Ni försätter Sverige på krigsfot om Lettland eller Estland blir angripet. Det är precis det ni säger. Jag säger bara: Bevare oss för den politiken!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 maj.)