Beslut

Fru talman! Dagens betänkande är ett så kallat motionsbetänkande, och där behandlas sju motioner med totalt 30 yrkanden. Motionerna rör allt från mål för cykelpolitiken till trafikregler för cyklister. Enligt vår alltid uppdaterade och kunnige kanslichef är detta betänkande det andra cykelbetänkandet i trafikutskottets historia. I början av 1960-talet blev bilen den huvudsakliga normen i trafiken. Detta innebar att det i många trafikmiljöer blev farligt och mindre attraktivt att cykla, vilket bidragit till att cyklingens andel av resandet har minskat. Resvaneundersökningar som görs av bland annat före detta Sika visar att cykelns andel som färdsätt stadigt har minskat. Vid den senaste mätningen, som gjordes under perioden 2005-2006, var det endast 10 procent av männen och 9 procent av kvinnorna som använde cykeln som färdsätt. Undersökningen RES 2005-2006 handlar om människors dagliga resande, om vid vilka tidpunkter resor görs, vilka färdsätt som används och vad syftet eller ärendet för resan är. Trafikanalys inledde i januari 2011 en ny nationell resvaneundersökning. Datainsamlingen kommer att pågå under två år med option på ytterligare två år. Våren 2012 kommer en första resultatrapport att publiceras, och en första databas blir tillgänglig för leverans. Som trafikantgrupp är cyklister mycket utsatta. Skaderisken för cyklister per tillryggalagd sträcka har beräknats vara nio gånger högre än för biltrafikanter. Cyklister utgör en större andel av det totala antalet trafikskadade än av det totala antalet trafikdödade. Antalet omkomna i cykelolyckor är ungefär 30 personer per år - under år 2010 var antalet 28 personer, enligt gjorda beräkningar. Antalet svårt skadade cyklister var tyvärr så många som 269 personer under samma år. Det finns en cykelstrategi från 2000 som har två övergripande mål: Cykeltrafiken ska bli säkrare. Cykeltrafikens andel av resorna ska öka. För att nå dessa mål krävs det satsningar på cykeltrafiken i kombination med en medveten samhällsplanering. Efter en uppföljning av cykelstrategin 2006 gjordes bedömningen att den var relevant även för det fortsatta arbetet. Nu har våren kommit, och snart är sommaren här. Då kommer också cyklandet att öka och med det den fantastiska frihetskänslan av att vara nära naturen, höra fågelsång och känna dofter som man kan göra framför allt på cykel. Med dessa ord överlämnar jag betänkandet till mina kolleger för debatt i kammaren.

Fru talman! Under påskhelgen njöt vi svenskar. Sol, värme och sommartemperatur gillar vi. Det härliga vädret fick flera av oss att stöka runt i förrådet efter trädgårdsmöbler, grill och gräsklippare och fick även några av oss att stöka runt efter golfbagen. Inte minst gällde det att leta fram cykeln och rulla ut den ur vinteridet. Det är, precis som Annelie Enochson sade, härligt att cykla! Lyckan när vi människor susar nedför landsvägen på årets första cykeltur är nästan lika stor som den lycka kossorna känner när de skuttar, eller snarare slår volter, ut ur ladugården vid koutsläppet i början av maj. När jag var liten var cykelutbudet inte så stort. I cykelaffären kunde man välja mellan ordinära cyklar utan växlar och mer hajpade femväxlade cyklar med himmelsblå ram och bockstyre. I dag är cykelutbudet betydligt större. Vi verkar välja cykel efter den person vi vill vara, ungefär som det gamla talesättet om sådan hund, sådan husse - alltså: sådan cykel, sådan cyklist. Som den trendmedvetne kan du till exempel köpa lådcykeln från Christiania, en klassiker som togs fram i den bilfria danska fristaden för att klara lite tyngre transporter. Eller också kan du shoppa en två och en halv meter lång sportcykel med förlängd ram att sätta din packning på. Är du typen som pratar mycket i mobiltelefon mellan cykelturerna kan du skaffa dig en sådan cykel som laddar din mobiltelefon när du svischar fram. Eller också gör du som den engelske cykelministern Norman Baker och införskaffar en fällbar britt att trampa fram på mellan mötena. En fällbar britt har köregenskaper som en fullstor cykel men kan behändigt fällas ihop när du inte behöver den. Fru talman! Det här talet kommer i mångt och mycket att vara en hyllning till cykeln som transportmedel. Som land har vi mycket att vinna på att fler börjar cykla. Alla svenskar som väljer cykeln framför bilen bidrar flitigt till att minska städernas trafikproblem. Luften blir renare, bullret måttligare och svenska folket friskare! Med den vetskapen är det glädjande att ett stort antal av landets kommuner är i full färd med att planera stora satsningar för cykeltrafikanterna. Hemma i Kalmar till exempel har kommunen vid infarterna satt upp stora skyltar som deklarerar att besökarna har kommit till cykelstaden Kalmar. Även landets tre största städer - Stockholm, Göteborg och Malmö - satsar på förbättrad infrastruktur för cyklisterna. I dag görs en av tio resor i Stockholm med cykel. Det är en klar förbättring jämfört med hur det har varit under de senaste decennierna, men det är definitivt inte all-time-high. För sjuttio år sedan när mina föräldrar just hade sett världens ljus utgjorde cyklingen 35 procent av stockholmarnas resor. Sedan kom tunnelbanan, och allt fler fick råd med egen bil. 1970 - det år då jag föddes - hade cyklandet sjunkit till 0,8 procent. Nu, 2011, har alltså trenden lyckligtvis vänt. Huvudstadsborna har börjat trampa igen på sina hojar. Det är självklart bra. Men nära skjuter ingen hare, fru talman! Vi ligger fortfarande decennier efter toppcykelstäder som Köpenhamn och Amsterdam. I Nederländerna, som är det land där det cyklas mest i världen, är andelen cykelresor drygt 25 procent, alltså nästan som det var i Stockholm på 30- och 40-talen. Även England har blivit ett land fullt av cyklister. De senaste tio åren har antalet cyklande Londonbor mer än fördubblats. 40 procent av fordonen i stadens centrala delar är numera cyklar, och i dag görs över en halv miljon cykelresor om dagen. Men London siktar högre. Målet är att fördubbla antalet cyklister till år 2025. Den brittiske politikern Norman Baker, som jag nyss nämnt, gör allt han kan för att vara en god förebild i sin roll som cykelminister. Men även solen har sina fläckar. Nyligen retade Baker gallfeber på landets cykelsäkerhetsorganisationer efter att ha setts utan cykelhjälm och dessutom ha uttalat sig enligt följande: Jag vill inte ha något på huvudet. För mig ligger nöjet med att cykla i att känna hur vinden blåser genom håret - det lilla jag har kvar. Fru talman! Varför har länder som England, Danmark och Nederländerna lyckats så mycket bättre än Sverige? Den enda raka förklaringen till cykelboomen är att ländernas lagstiftare satt upp mätbara mål och förbättrat livet för cyklisterna avsevärt. Om Moder Svea ska bli en cykelnation av rang behöver vi göra detsamma. Enligt min uppfattning är den enskilt viktigaste åtgärden att förbättra trafiksäkerheten och infrastrukturen för dem som cyklar. Cyklister är en särskilt utsatt trafikantgrupp. Skaderisken har beräknats till nio gånger högre än för biltrafikanter. Bara lite grus efter vintersandningen eller en trottoarkant kan vara förödande för en cyklist i rusningstrafiken. En kvinna vittnade i Dagens Nyheter för någon månad sedan om livet som cyklist i Stockholm. Så här sade hon: Jag har blivit prejad av bil så att jag kört omkull, krockat med en annan cyklist, varit millimeter från att bli mosad av bussar, blivit utskälld av taxichaufförer, blivit slagen i magen av mötande för att jag cyklat i vägen, blivit påkörd av en annan cykel eller bil med läkar- och sjukhusbesök som följd. Under 2010 omkom 28 personer till följd av cykelolyckor. Antalet svårt skadade uppgick till 269 personer. Det måste vara vår absoluta mening att sätta säkerheten för cyklister högst. Vi socialdemokrater vill att riksdagen sätter upp som mål att antalet allvarligt skadade cyklister ska mer än halveras senast 2020 jämfört med i dag. Som ett viktigt led i denna strävan bör Trafikverket få i uppdrag att ta fram en strategi för säkra gång- och cykelvägar i anslutning till alla skolor. Vi behöver förbättra infrastrukturen för cykeltrafiken. Vi behöver fler cykelvägar. Utanför tätorter, men även inom tätorter, tvingas cyklister till större delen att cykla på vägbanan eller på vägrenar av varierande bredd. När landsvägar byggs om till två-plus-ett-vägar måste man även ta cyklingen i beaktning. Självklart ställer jag mig bakom alla socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 3. Innan jag kliver ned från talarstolen, fru talman, skulle jag vilja ta död på en del myter som florerar bland den icke cyklande delen av befolkningen och som enligt branschorganisationen Svensk Cykling är rena snicksnacket. 1. Man blir svettig av cykling. Ja, om man trampar fram som ett jehu är det klart att man blir svettig. Coola ner lite, trampa lugnare och låt fartvinden svalka dig i nedförsbackarna! 2. Man får punktering jämt. Inte då. Dagens cykeldäck och slangar är opålitliga - skulle man kunna tro, men de är alldeles perfekt slittåliga. Du kan lugnt cykla. Och skulle du mot förmodan få hål på däcket är det bara att ta sikte på närmaste cykelverkstad. 3. Kollegerna kommer att skratta. Eller hur! Den som kommer med pikar är troligen bara avundsjuk. Stå på dig, snart börjar de själva att cykla. Och slutligen, fru talman, själva kärnfrågan: Går det att cykla i pumps? Javisst, det gäller bara att ha den rätta knycken. Tänk på att trampa med främre delen av foten när du cyklar i högklackat, och använd själva klacken som halkstopp på trampan! Fru talman! Det är coolt att cykla. (Applåder) I detta anförande instämde Gunilla Carlsson i Hisings Backa, Lars Mejern Larsson, Pia Nilsson och Leif Pettersson (alla S).

Fru talman! Nu har många tagit fram sina cyklar från vintervilan i förråden. Själv tog jag premiärturen förra veckan, ned till Konsum. Sedan två år tillbaka är det möjligt att cykla hela vägen. I september 2008 var jag med och invigde cykelvägen längs den hårt trafikerade riksväg 61. Cykelvägen har bara funnits i två år, men drömmarna och behovet av den hade funnits i över tio år innan den byggdes. Biltrafikens ökning hade lett till att det var förenat med livsfara att cykla eller gå längs landsvägen som går mellan bygdens byar. Barnen fick skjutsas överallt, och det var bara de mest våghalsiga vuxna som vågade cykla bland långtradarna. Nu kan vi dock återigen cykla till skola, affär, stationen, fotbollsträningarna och festerna på Folkets Hus. Detta säger jag, fru talman, som ett exempel på att det faktiskt är vi politiker som på olika sätt påverkar möjligheten att cykla. Visst är det individen som väljer om man vill cykla eller åka bil, men det är vi som politiker som styr valen - oftast till bilens fördel. Cykeln har en viktig roll i klimatarbetet. Att öka cyklingens andel av persontransporterna är ett av de snabbaste och billigaste sätten att minska utsläppen från transportsektorn. Det som behövs är att ge cykeln högre prioritet så att det blir mer attraktivt att cykla och mindre attraktivt att köra bil. Här finns en stor miljöpotential, eftersom många bilresor är löjligt korta. Ca 30 procent av antalet bilresor är kortare än tre kilometer, och hälften är kortare än fem kilometer. Det är en sträcka som många av oss lätt kan cykla - och må bra av det också. Att öka cyklandet är nämligen även en folkhälsofråga. Det trycker vi i Miljöpartiet på i vår motion Klimat, cykel och hälsa . I denna motion presenterar vi 33 viktiga åtgärder för att fler ska ta cykeln. De flesta av förslagen behandlas i dagens betänkande. Fru talman! Hur får vi då fler att välja cykeln? Vad har Miljöpartiet för förslag? Ja, en viktig sak är förstås att bygga fler cykelvägar. En säker cykelväg till skolan gör till exempel att föräldrar vågar låta barnen cykla i stället för att köra dem dit i bil. Mer säkra cykelvägar i städerna, till exempel i Stockholm - där folk är sämst på att cykla till jobbet, läste jag i en DN-artikel i lördags - skulle få fler att våga cykla. Jag gjorde min första cykeltur någonsin i huvudstaden i tisdags, och det var en spännande upplevelse. Det är inte utan att jag känner igen mig i kvinnan som Désirée Liljevall berättade om tidigare. Pengar till cykelvägarna kommer både från kommunens och statens pengapåse. Vår cykelväg hemma byggdes av Vägverket. Det var alltså statliga pengar. I tio år fick vi vänta. Att det behövs mycket mer öronmärkta pengar i regeringens budget till cykelvägar är tydligt. Fru talman! Jag har tidigare här i talarstolen berättat ytterligare en historia från min hemkommun, om vad som hände när man byggde om vägen till en två-plus-ett-väg med mitträcke utanför samhället Fagerås. Möjligheten att cykla längs vägen försvann helt, och cyklister och gående förpassades bokstavligen till diket. Detta händer överallt i vårt land. Det är obegripligt! Miljöpartiet anser att man när man bygger två-plus-ett-vägar samtidigt måste se till att det fortfarande går att cykla längs vägen. Det är inte något som ska bli möjligt igen först efter tio år. Pengarna till cykelvägen ska tas ur den pott som används till att bygga om vägen, så att man kan inviga cykelvägen samtidigt som vägen. Jag yrkar bifall till den reservation som handlar om detta, nämligen reservation 3. Den är gemensam för S och MP. Men, fru talman, det finns mycket annat som regeringen måste göra för att fler ska sätta sig på cykeln i stället för i bilen. Det behövs nationella mål för hur cykelresandet ska öka och cykelolyckorna minska. Det måste bli lättare att ta med sig cykeln på bussar och tåg. Och lagstiftningen måste ändras så att det blir lättare, säkrare och smidigare att ta sig fram med cykel i städerna. Precis som sagts tidigare av Annelie Enochson finns det dåligt med uppgifter kring hur cyklandet i dag utvecklas. Det finns undersökningar som gjordes under perioden 1995-2006 som visade att cyklandet minskade hela tiden. Vad som händer i dag vet vi inte riktigt. En av anledningarna till att Sverige, till skillnad mot till exempel länder som Danmark och Holland, inte har lyckats bättre när det gäller cyklingen är att vi inte har haft några mätbara mål med krav på uppföljning. Det har lett till att vi har bristande underlag när det gäller att ta reda på hur det förhåller sig i dag. Trafikutskottet har anfört att mål om cyklingens utveckling inte bör ligga på nationell nivå. Det är en märklig inställning. I många andra sammanhang har vi nationella mål. Så är det med flera av våra miljömål. Ett annat nationellt mål är fördubblingsmålet inom kollektivtrafiken. Det är ett mål som Miljöpartiet anser att riksdagen bör ställa sig bakom. Och vi tycker även att riksdagen ska sätta upp mål för hur cykelåkandet ska utvecklas i Sverige. Vi föreslår följande mål: 1. Att 25 procent av antalet persontransporter ska ske med cykel senast 2020. 2. Att 50 procent av arbetspendlingen i tätorter bör ske med cykel år 2020. Vi tycker, precis som Desirée Liljevall sade nyss, att nollvisionens mål även ska omfatta cyklisterna, det vill säga att antalet allvarligt skadade cyklister ska vara mer än halverat senast 2020. I dag ökar cykelolyckorna, och skadade cyklister är en större patientgrupp än bilisterna på våra sjukhus. Det har sagts här tidigare att det är nio gånger så farligt att sätta sig på cykel än att kliva in i bilen. Det är inte acceptabelt. Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga några ord om trafikregler. Enligt Miljöpartiets uppfattning bör fotgängare, cyklister, personer i rullstol, barnvagnar, skejtare och andra så kallade mjuka trafikanter ges högsta prioritet vid stadsplanering och utformningen av regler. Det skapar en mänskligare stad, ökar trafiksäkerheten och förbättrar möjligheten till vardagsmotion. Ett exempel på att planeringen i stället skett med bilen som utgångspunkt är reglerna för enkelriktade gator. I Sverige tvingas cyklister att ta omvägar, trots att vägbredden gör det möjligt att låta bilar möta cyklister. Att låta cyklister köra mot enkelriktat skulle på många håll öka framkomligheten utan att bidra till större risker. Detta är sedan länge tillåtet i bland annat Tyskland, Holland, Schweiz, Frankrike, Danmark, England, Österrike, Belgien med flera länder. Miljöpartiet anser att det borde tillåtas även i Sverige. Ett annat exempel är väjningsplikten. En cykel måste alltid väja för en bil, även om cykeln kommer på huvudled och bilen från sidan. Miljöpartiet anser att det är dags att låta bilar väja för cyklister då cyklisten färdas på huvudled. Vi tycker att zebralagen ska gälla även för cyklar, det vill säga att bilar måste stanna för cyklister som cyklar på en cykelbana som går parallellt med ett övergångsställe. I dag måste du, i de flesta fall, som cyklist hoppa av cykeln och leda den över övergångsstället för att få företrädesrätt. Undantagen i regelverket gör det hela otydligt och farligt. Det vore ur trafiksäkerhetssynpunkt mycket bättre om det fanns en tydlig regel att det är cyklisterna som har företräde. Som jag sade inledningsvis: Genom att ge cykeln högre prioritet blir det mer attraktivt att cykla och mindre attraktivt att åka bil, till gagn för miljön och folkhälsan! Fru talman! Självklart ställer jag mig bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 3 och 9. (Applåder)

Fru talman! Jag instämmer mycket i vad de föregående cykelentusiasterna, Désirée Liljevall och Stina Bergström, har sagt i sina anföranden. Mitt anförande kommer att fokusera på den borgerliga regeringens bristande medelstilldelning till cykeltrafiken. Det är ändå glädjande, fru talman, att det här är andra gången som vi har ett cykelbetänkande. Jag känner mig väldigt stolt som vänsterpartist, för det är just Vänsterpartiet som har lyft de här frågorna på det sätt som det gjorts. Fru talman! I dag får cykeltrafiken ca 2 procent av statens anslag inom den nationella planen, men det är enligt de senast kända siffrorna runt 10 procent av samtliga transporter som sker med cykel. Vänsterpartiet vill höja Trafikverkets cykelanslag från 80 miljoner per år till 700 miljoner kronor per år. De borgerliga partierna säger att de vill att fler ska kunna cykla, men samtidigt avstår man från att satsa mer resurser. Det är inte trovärdigt. Det krävs mer konkret politik i form av bland annat ökade anslag som innebär att man kan omsätta det man i ord säger i praktisk handling. Den borgerliga utskottsmajoriteten hänvisar till att regeringen utsett en särskild utredare, Kent Johansson, med uppgift att se över de regler som påverkar förutsättningarna för att få fler att använda cykeln. Uppdraget ska redovisas den 1 maj nästa år, 2012. Det innebär att regeringen, vad avser cykelfrågorna, kanske kommer med en proposition hösten samma år. Förändrade regler kan då i bästa fall börja gälla tidigast januari 2013. Alltså får vi vänta någonstans mellan ett och ett halvt och två år på eventuella förbättringar. De eventuella förbättringarna kommer i sin tur ta tid i anspråk för att kunna omsättas i verkligheten. Mot den bakgrunden är det inte konstigt, och kanske till och med helt logiskt, att andelen av befolkningen som använder cykel har minskat de senaste åren. Den borgerliga utskottsmajoriteten hänvisar också till ett initiativ från regeringens sida hösten 2010 då man gav till Trafikverket i uppdrag att i samarbete med Transportstyrelsen och i samråd med Sveriges Kommuner och Landsting med flera utarbeta en strategi och en handlingsplan för ökad och säker cykling. Slutredovisningen beräknas ske den 1 december 2011. Eftersom slutredovisningen presenteras efter det att budgetpropositionen för nästa år, det vill säga 2012, redan har behandlats kommer resultaten inte att påverka budgetåret 2012 utan i bästa fall 2013. Fru talman! Det här innebär att i bästa fall kommer det förslag under 2013 som innebär att man underlättar förutsättningarna för att cykla. Jag kan inte annat än konstatera att den borgerliga alliansregeringen säger sig prioritera cykelfrågorna i ord men inte i anslagshänseende. Fru talman! Regeringen skulle kunna göra annorlunda! Med ökade anslag skulle regeringen ha "världens chans" att lägga mer pengar på att få fler att använda cykeln. Vi vet, som tidigare talare har sagt, att cyklingen minskar miljö- och klimatpåverkan, förbättrar hälsan och ökar trafiksäkerheten. Eftersom en cykel är ett relativt billigt transportfordon är den tillgänglig även för människor med inga eller små inkomster, exempelvis barn och ungdomar. Bara detta att kunna få en ändring till stånd när det gäller städernas bebyggelse- och trafiksystem vore bra. I dag anpassas den i huvudsak utifrån biltrafiken. Det borde vara en självklarhet att även cyklister ska kunna färdas på ett bra vägnät med god standard, bra vägvisning och tillfredsställande belysning. De ska också ha tillgång till cykelparkeringar. Här skulle den borgerliga regeringen kunna ha ambitionen att öka anslaget i budgeten 2012 till åtgärder i trafikens infrastruktur för cykling. Det måste vara enkelt och säkert för människor att ta cykeln och kunna byta till tåg och buss eller att, om man så vill, kunna ta med sig cykeln på tåget eller bussen. Det räcker alltså inte med de avsatta medlen på 80 miljoner för att få fart på utvecklingen. Det behövs mer resurser för att stimulera utbyggnad av fler cykelbanor, säkrare cykelöverfarter och fler klimatskyddade cykelparkeringar och för att underlätta för dem som vill ta med cykeln på tåg och buss. Fru talman! I betänkandet framkommer, som jag sade tidigare, att andelen av befolkningen som använder cykel ligger på 10 procent enligt de senast kända siffrorna. För tio år sedan skedde ungefär 12 procent av alla resor på cykel. År 2000 var den nationella cykelstrategin att andelen skulle öka till 16 procent. Men andelen har alltså inte ökat utan minskat. Denna negativa utveckling borde mana den borgerliga regeringen och de borgerliga partierna till eftertanke och till att satsa mer pengar på cykelinfrastrukturen. De negativa siffrorna borde få den borgerliga regeringen att ta cykelfrågorna på ett mycket större allvar och att ta större ansvar för dem. Jag hörde en av allianspartiernas företrädare i gårdagens kammardebatt berätta om att de har börjat förhandla om budgetpropositionen som ska presenteras om fyra fem månader. Jag ställer därför frågan till trafikutskottets borgerliga ledamöter: Kommer någon av er, Lotta Finstorp, Lars Tysklind, Anders Åkesson eller Annelie Enochson att driva frågan om att höja Trafikverkets cykelanslag som i dag ligger på ynka 80 miljoner kronor? Fru talman! Vänsterpartiet har en motivreservation, reservation 5, som jag yrkar bifall till, där vi säger att dagens nivå för offentliga investeringar i cykelinfrastrukturen är för låg för att möjliggöra en större ökning av antalet resor med cykel. Det är rimligt att både kommunerna och staten ökar andelen medel till cykeltrafiken så att den i högre grad motsvarar människors användning av cykeln. Kommunerna bör kunna ansöka om statsbidrag motsvarande 50 procent av anläggningskostnaderna för en cykelbana, cykelparkering med mera. Självfallet måste kommunen för att få statsbidrag kunna visa på att de har upprättat en strategisk cykelplan. När landsvägar byggs om till så kallade mitträckesvägar eller två-plus-ett-vägar anser vi att en parallell cykelväg måste anläggas. Det är viktigt att de kostnader som uppstår i och med detta täcks av de medel som används till byggandet av mitträckesvägar. Det behövs alltså kraftiga åtgärder som måste följas upp med ökade anslag för att man på ett trovärdigt sätt ska kunna främja en ökad och säker cykeltrafik i samhället. Fru talman! I Vänsterpartiets särskilda yttrande framför vi att det är viktigt att ha säkra och trygga cykelvägar till skolor och andra ställen där barn och ungdomar vistas. Vi framför också att det är viktigt att underlätta kombinerade resor med cykel. Det är angeläget att cykling ska kunna vara en del av resan med tåg eller andra kollektiva transportmedel. Om det är krångligt med kombinationsresor blir valet av bil som transportmedel förmodligen mer attraktivt. Ett hållbart transportsystem förutsätter därför att kombinerade resor, exempelvis cykel och kollektivtrafik, får en större tyngd i planeringen. Det måste bli enklare och smidigare att ta med sig cykeln på tåget eller att ta cykeln till en hållplats för kollektivtrafik. Ingen operatör ska kunna bedriva persontrafik om den inte använder tågvagnar som kan transportera cyklar. Det måste också finnas gott om cykelparkeringar vid stationerna - både säkra och försedda med regnskydd - för att människor ska välja att ta cykeln till tåget. I vissa lägen bör det även byggas cykelgarage med bevakning. Vi framför också förändrade trafikregler för cykling som går ut på att stärka cyklisterna i trafiken. (Applåder)

Fru talman! Vi debatterar nu TU21 angående cykelfrågor. I betänkandet behandlas sju motioner. Det är glädjande att cykelfrågorna numera har en självklar plats i styrdokument på såväl lokal, regional som nationell nivå. Cykeln är en viktig del i transportsystemet och måste därför integreras i planeringssystemen, främst på lokal nivå. De flesta tätorter är planerade för bilen och inte för cyklisterna. Kommunerna äger planmonopolet och kommunerna har unik kunskap om invånarnas behov av transportlösningar. Men det är självfallet viktigt med en övergripande nationell politik för cykelns roll regionalt och nationellt. Därför har regeringen gett cykelfrågorna ett ökat fokus. Fru talman! Med utgångspunkt från den nationella planen och de två övergripande målen, tillgänglighetsmålet och hänsynsmålet, har regeringen med tydlighet identifierat ett antal insatser som krävs inom en rad områden. Reglering, infrastruktur, samverkan, kunskapsuppbyggnad och kommunikation är områden som behöver analyseras och fördjupas. Därför tillkallade regeringen hösten 2010 en särskild utredare, Kent Johansson, med uppdrag att se över de regler som påverkar förutsättningarna för att cykla. Översynens huvudsyfte är att öka cykeltrafiken och göra den säkrare. I direktiven framgår att utredaren i första hand ska se över de bestämmelser som reglerar planering och utformning av trafikmiljön samt trafikreglerna för cykeltrafik. Men det gäller även förutsättningar för cykelparkering och möjligheterna att ta med cykeln på buss och tåg. Uppdraget ska redovisas senast 1 maj 2012. Ytterligare initiativ från regeringens sida är det uppdrag som gavs till Trafikverket att i samarbete med Transportstyrelsen och SKL med flera utarbeta en strategi och en handlingsplan för ökad och säker cykling. Bland annat kommer problematiken med cyklisternas belägenhet på två-plus-ett-vägar att analyseras. Redovisningen av uppdraget kommer att ske i etapper under 2011, och slutredovisning av strategin ska presenteras senast den 1 december 2011. En delredovisning har redan gjorts, den 1 april i år. Enligt denna är det bland annat viktigt att fortsatt utveckla stödet till cykelplanering, förbättra cykelparkeringar vid busshållplatser, utveckla effektsamband för säkerhetsåtgärder, analysera åtgärder för att påverka vanebilister och utveckla mätning av cykeltrafiken. De två regeringsuppdragen koordineras och kommer att stödja varandra. Dessutom finns inom Trafikverkets ansvarsområde en nationell cykelsamordnare liksom det nationella planeringsrådet. Förutom dessa två regeringsuppdrag har forskningsöversikten Hållbara städer presenterat sin rapport i mars. Tre av riksdagens utskott har varit uppdragsgivare och fokus har legat på hur hållbara och smarta städer kan se ut i framtiden. Cykeltrafiken lyfts fram som allt viktigare för hållbara städer. Fru talman! Regeringen tar cykelfrågorna på allvar. I den nationella planen 2010-2021 har avsatts 3,3 miljarder kronor. Merparten, 2,3 miljarder kronor, ingår i länsplanerna för utbyggnad av fler gång- och cykelvägar i landet. Detta är en historiskt stor summa pengar som har avsatts just för cykelfrågor. Under 2009 och 2010 har det byggts 233 kilometer cykelvägar i landet. Det handlar om nya gång- och cykelvägar och 14 planskilda korsningar. I den nationella planen föreslås att cykelfrämjande åtgärder ska övervägas i varje investeringsprojekt, till exempel vid mittseparering. Kostnaden ska då belasta det enskilda projektet och gå utöver de föreslagna 950 miljoner kronor som finns i det nationella planförslaget. Ett av de projekt som regeringen satsar på är Sveriges första längre nationella cykelturistled, Kattegattleden. Den kommer att gå mellan Helsingborg och Göteborg. När den är färdigbyggd blir den en ungefär 35 mil lång bilfri cykelväg och beräknas på sikt generera 125 nya arbetstillfällen. Den statliga finansieringen är 40 miljoner kronor. Fru talman! Många län har valt att lägga delar av sina länspengar på utbyggnad av cykelleder, inte minst för att finna säkra lösningar för cyklister när många större vägar byggs om till två-plus-ett-vägar. Större fokus måste därför läggas på bättre cykelvägvisning i samspel med kommunerna. I länsplanerna för regional infrastruktur framgår att de allra flesta län har lyft fram cykelfrågorna genom att tydligt koppla de regionala målen till de nationella målen. I till exempel Sörmland ökar Regionförbundet investeringarna på gång- och cykelåtgärder och satsar på att utveckla cykelturiststråken, vilket kan generera fler arbetstillfällen - precis som med Kattegattleden. Dessutom kommer en regional cykelstrategi att tas fram, och varje kommun kommer att arbeta fram eller uppdatera befintliga kommunala cykelplaner. Arbetet i Sörmland visar att det är väsentligt att allt arbete för att främja cyklingen sker i samklang med den nationella nivåns mål. Ad hoc-lösningar är inte långsiktigt hållbara. Alltför många cyklister skadas eller avlider i samband med cykling. År 2010 avled 28 cyklande personer och 269 skadades svårt. Men mörkertalet avseende skadade är stort. Därför finns Stradasystemet, som är hälso- och sjukvårdens register över skadade. Där framgår att 18 000 personer skadades under 2009. Av dessa var 72 procent singelolyckor, vilket är viktigt att notera. Ett antal av dessa olyckor var alkoholrelaterade. Att cykla är i dag nio gånger så farligt som att åka bil. Jag säger äntligen till alla de åtgärder som tack vare alliansregeringen pågår och föreligger framgent för en ökad säkerhet. Fru talman! Det pågår ett antal forskningsprojekt för ökad säker cykling. Ett av de mest intressanta heter Designmanual för cykelstaden . Det är Kihlborg och Jägerhök som har lagt fram forskningsrapporten. De konstaterar att många planerare och arkitekter har en viktig roll för att öka cyklingen i städer. Utformningen av stadsmiljön för att få fler att cykla är viktig, men det saknas instrument för att utvärdera värdet av detta. De anser att man ska lyssna till cyklisternas egna berättelser. Fru talman! Cykeln som transportmedel är outstanding på många sätt, inte minst i ett hälsofrämjande perspektiv och ur miljöhänseende. Att cykla till jobb och skola är utmärkt vardagsmotion. Därför blir jag alltid lika förvånad när rödgröna kommunpolitiker driver frågan om gratis buss för barn och ungdom. Den som förespråkar en renare luft och att livsstilssjukdomar måste förebyggas kan ju inte i samma andetag uppmuntra stillasittande på gratisbussar. Att öka andelen cyklande handlar inte enbart om att bygga cykelbanor utan, inte minst, om att få cyklandet till en god naturlig vana. Och det måste göras från unga år. Fru talman! För första gången har planering av cykelinfrastruktur ingått i åtgärdsplanen, såväl nationellt som regionalt. Regeringen visar med all önskad tydlighet att ett brett grepp är taget om cykelfrågan. Därför anser utskottet att de nu behandlade motionerna är eller inom en snar framtid kommer att bli tillgodosedda i väsentliga delar. Jag yrkar därför bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Man kan ju undra om det här är en fråga som vi är oense om över partigränserna. Politiker brukar ju vara ute och cykla. Lotta Finstorp och jag är överens om att cykling är ett trevligt ämne att diskutera - friskt och lättbegripligt. Men det finns de facto skillnader. Till skillnad från regeringen vill vi sätta ned foten nu och inte vänta på bättre tider - alltså den 1 maj 2012, som Lotta Finstorp nämnde. Enligt sammanfattningen i det här betänkandet avstyrks motionerna - vi hörde också Lotta Finstorp säga det från talarstolen - med hänvisning till att regeringen har tillkallat en särskild utredare som ska göra en översyn av regler ur ett cyklingsperspektiv. I samma andetag säger Lotta Finstorp och betänkandet att flertalet av motionerna på temat kommer att bli helt eller delvis tillgodosedda i samband med utredningen. Men, fru talman, varför i all världen ställer sig inte Lotta Finstorp bakom motionerna redan nu?

Fru talman! Det är intressant att höra vad Désirée Liljevall säger om detta. Det var först när alliansregeringen tillträdde som cykelfrågorna blev ett eget område i åtgärdsplanen. Självklart måste vi ha en utredning som kan analysera hur det ska gå till, hur vi kan säkra cyklandet och hur vi kan öka cyklandet. Jag sade också i mitt anförande att de ad hoc-lösningar som oppositionen gärna vill se i olika frågor gör att det kommer att bli dyrare längre fram och mindre cyklande sett ur ett helhetsperspektiv. Jag är glad för att vi bland annat har den utredning som regeringen har gett Trafikverket i uppdrag att göra tillsammans med kommuner och landsting. Det är ändå på kommunal nivå som man kan frågorna bäst. Man vet hur befolkningen behöver ta sig fram för att komma till arbete och skola. Jag är glad för denna utredning. Låt oss vänta på den.

Fru talman! Jag vill ge Lotta Finstorp en chans till. Det finns tid att ändra sig. Voteringen är inte förrän klockan fyra i dag. Lotta Finstorp har god tid att förhandla med sina kolleger om ett sådant beslut till dess. Med de orden, fru talman, önskar jag Lotta Finstorp lycka till med förhandlingarna.

Fru talman! Det var generöst! Jag är övertygad om att om oppositionen satt i majoritet hade ni gjort likadant, det vill säga en utredning med en fördjupad analys innan man sätter ned foten och vet vad man ska göra. Jag undrar varför De rödgröna alltid vill komma med pekpinnar till sina kommunala kamrater på kommun- och landstingsnivå från denna talarstol. Låt kommuner och landsting äga frågor i större utsträckning, och låt oss vänta på denna utredning som kommer att ge svar på alla frågor.

Fru talman! Lotta Finstorp är ju ny som Moderaternas talesperson för cykelfrågor i utskottet. Jag vill önska henne lycka till och hoppas på ett gott samarbete och på att cykelfrågorna ska få ta mer plats både i regeringen och i utskottets arbete. Det är det fler som hoppas. För några veckor sedan besökte jag Hallersruds skola i Hammarö. Där träffade jag skolans miljöråd, som består av två elever från varje klass från förskolan och upp till skolans högsta årskurs, årskurs 6. De skickade med mig en budkavle som skolans elever har skrivit tillsammans. Det är en budkavle som handlar om viktiga saker för miljön, för de här barnen och för alla barn i vårt land. Eleverna ville att jag skulle ta med mig budkavlen till Stockholm till dem som bestämmer i riksdagen. Jag tycker det här är ett bra tillfälle att lämna över budkavlen till en företrädare för den styrande majoriteten eftersom den handlar mycket om cyklar, cykelvägar och att cykla säkert. Jag hoppas att Lotta Finstorp läser budkavlen med lika stort intresse som jag har gjort och sedan skickar den vidare till dem som behöver påverkas.

Fru talman! Tack för budkavlen! Den här budkavlen visar tydligt att cykelfrågor är lokala frågor, och det är oerhört viktigt att lyssna underifrån. Jag ska verkligen läsa vad eleverna har skickat med dig och sedan leverera budkavlen vidare. Det är kanske inte så att cykelministern i Sverige kommer att heta Baker utan Biker! Jag är glad för att cykelfrågorna äntligen har fått en egen plats. De är precis så viktiga som vi har en samsyn om.

Fru talman! Jag ställde en fråga till Lotta Finstorp i mitt anförande. Jag frågade om hon var beredd att driva frågan att höja Trafikverkets cykelanslag som i dag ligger på ynka 80 miljoner. Det är viktigt att den nationella nivån tar ett ansvar för att få cykelfrågorna högre upp på den politiska agendan. Därför har vi ett förslag om att man skulle kunna införa ett statsbidrag motsvarande 50 procent av anläggningskostnaderna för cykelbanor som kommunerna kunde ansöka om. Det är ett gammalt klassiskt sätt för staten att stimulera och se till att det görs mer på den lokala nivån. Det är inte något nytt. Det handlar inte om att peka finger eller detaljstyra. Det är ett sätt att stimulera så att saker och ting kommer i gång. I betänkandet läste jag hur mycket man har satsat. År 2009 satsade man på att bygga 150 kilometer gång- och cykelvägar och 14 planskilda korsningar. Det är egentligen alldeles för lite med tanke på vad som behöver göras. Det görs en del, men det behöver göras mer. Är Lotta Finstorp beredd att se till att saker och ting börjar hända snabbare så att vi inte behöver vänta till 2013?

Fru talman! Det vore mig främmande att här i kammaren diskutera Alliansens förhandlingar med Siv Holma. Jag har en fråga. Hur mycket har Vänsterpartiet lagt på cykelfrågor i tidigare budgetar? Eftersom jag är ny vet jag inte det. Jag vet att 3,3 miljarder under planperioden är historiskt mycket pengar till cykelvägar. Det har inte varit så mycket tidigare. Jag vet att Vänsterpartiet är de största ivrarna för att man ska få åka buss gratis lokalt. Barn och ungdomar åker från en hållplats till en annan bara för att det är gratis. Man tränar aldrig upp sitt cyklande och har inte cykeln som en naturlig del i sitt transporterande. Jag vill gärna höra varför man vill ha igenom gratis busstrafik.

Fru talman! Det vore mig främmande att här i kammaren diskutera Alliansens förhandlingar med Siv Holma. Jag har en fråga. Hur mycket har Vänsterpartiet lagt på cykelfrågor i tidigare budgetar? Eftersom jag är ny vet jag inte det. Jag vet att 3,3 miljarder under planperioden är historiskt mycket pengar till cykelvägar. Det har inte varit så mycket tidigare. Jag vet att Vänsterpartiet är de största ivrarna för att man ska få åka buss gratis lokalt. Barn och ungdomar åker från en hållplats till en annan bara för att det är gratis. Man tränar aldrig upp sitt cyklande och har inte cykeln som en naturlig del i sitt transporterande. Jag vill gärna höra varför man vill ha igenom gratis busstrafik.

Fru talman! Jag kan inte förstå varför Lotta Finstorp använder avgiftsfria bussresor som ett motargument till att satsa på infrastruktur för att göra cykling mer attraktivt och säkert. Vi satsar på avgiftsfria bussresor eftersom det finns människor som inte kan använda cykel, till exempel pensionärer. Det är ju inte alla som har lika korta avstånd som Lotta Finstorp i sin vardag. Bussresor är mer miljövänliga än bilresor. Jag fick inget svar på mina frågor. Jag fick bara höra att man inte vill presentera vad man ska förhandla om. Jag frågade inte vad ni ska förhandla om. Jag frågade om Lotta Finstorp var beredd att driva frågan om att höja Trafikverkets cykelanslag som i dag är ynka 80 miljoner. Jag ska tala om vad Vänsterpartiet har anslagit i sina budgetförslag. Det sade jag också i anförandet. Vi anslår 700 miljoner kronor per år för att få i gång verksamheten. Jag beskrev också hur vi har tänkt oss att utforma denna stimulansåtgärd. Vi tycker inte att det är bra att cykelanvändningen har minskat. Vi vill ha en ökning. Därför gör vi de här satsningarna.

Fru talman! Om man vill öka cyklingen kan man inte samtidigt plädera för gratis bussar. För mig går det inte ihop. Jag är nöjd med att vi satsar 3,3 miljarder under planperioden. Vi måste se till den nationella planen. Det är 2,3 miljarder på länsplanerna. Det är historiskt mycket pengar. Jag är nöjd med det. Jag har en sista fråga, som jag förmodligen inte får svar på. Hur är Vänsterpartiets satsning på 700 miljoner finansierad? Det vore intressant att veta.

Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som Lotta Finstorp har sagt. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Jag instämmer också i att det är coolt att cykla, som Désirée Liljevall sade. Jag vill lägga till att det är ännu coolare att cykla med hjälm. Det handlar om motioner från den allmänna motionstiden om cykelfrågor. Många av motionerna kommer att bli helt eller delvis tillgodosedda genom det arbete som pågår. Det är den verklighetsbild som jag har av det arbete som alliansregeringen utför. Fokus ligger på cykelfrågor, men det är ju ingen isolerad företeelse. Diskussionerna om cykel hänger ihop med alla andra frågor om trafik och samhällsplanering. Det trafikslagsövergripande synsättet är grundläggande för all diskussion om transportmedel. Alliansregeringen har jobbat konsekvent med cykelfrågor. I infrastrukturpropositionen som lades fram hösten 2008 fanns det ett avsnitt om cykeltrafiken. Man konstaterade självklara fakta som att ökad cykeltrafik gör att flera samhällsmål kan tillgodoses. Det handlar om minskad miljöpåverkan, bättre framkomlighet i städerna och positiva effekter på folkhälsan. Dessutom kan vi få en ny näring i form av cykelturism som jag tror kan bli viktig i framtiden. Mot detta finns det inga invändningar. Det har vi hört i dag. Det här är något som vi är helt överens om. Alliansregeringen konstaterade redan 2008 att det behövs många åtgärder på nationell, regional och lokal nivå för att man ska uppnå målet om ökad cykling. Fru talman! Ämnet cykel har varit föremål för debatt här i kammaren i närtid. Så sent som för två veckor sedan talade vi om cykling och trafiksäkerhetsfrågor. Planeringen av cykeltrafiken var uppe i civilutskottets betänkande om plan- och byggfrågor som behandlades i början av april. Vid det tillfället framhölls bland annat att Boverket har haft ett regeringsuppdrag som våren 2010 resulterade i en vägledning för hur cykelparkeringar ska beaktas i den fysiska planeringen för att andelen cykeltrafik ska öka i kombinationen cykeltrafik-kollektivtrafik. Den finns i tryck, och den kan kommunerna använda i sin planering. Den särskilda utredare som vi hänvisar till i dagens betänkande redovisade att det pågår ett brett arbete när det gäller att utveckla cykling i Sverige. Översynen syftar till att öka cykeltrafiken och göra den säkrare. Enligt direktiven ska utredaren i första hand se över de bestämmelser som reglerar planering och utformning av trafikmiljön samt trafikreglerna för cykeltrafik. Det har varit uppe här och det har funnits konkreta förslag. Man måste naturligtvis se över och utreda detta ordentligt. Utredaren bör vidare se över de regler och andra förutsättningar som påverkar cykelparkeringen och möjligheten att ta med cykel på tåg och buss. Det har också varit uppe som en fråga här i dag. Det står också utredaren fritt att ta upp andra regler och förutsättningar som är viktiga i sammanhanget. Vi får försöka ha tålamod ett år framåt till den 1 maj 2012 när vi får förslag från denna utredning. Fru talman! Regeringen har gett Trafikverket och Transportstyrelsen i uppdrag att tillsammans med kommuner, berörda myndigheter och organisationer utarbeta en strategi och handlingsplan för ökad och säker cykling. Detta arbete ska redovisas i december i år. Som sades här finns det redan en delredovisning från i slutet av mars i år. Denna delredovisning handlar om tillgänglighet, säkerhet, hälsa, organisation och uppföljning av cykeltrafik. Man ska också titta på cykelturism, kombinationen "2 + 1"-vägar och cykling, cykelleder mellan tätorter och ansvarsfördelningen mellan Trafikverket och kommunerna. Där är det mycket som är aktuellt i fråga om statsbidrag. Jag ska återgå till denna delredovisning och frågan om cykelhjälm. Det handlar om säkerhet. En rubrik är Säker mobilitet. Där redovisas att man under 2011 vill titta på vilka bakomliggande faktorer som gör att människor använder eller inte använder cykelhjälm. Det finns en gammal målsättning från Vägverkets tid att man skulle ha en 70-procentig cykelhjälmsanvändning 2020. Om man skulle uppnå detta mål skulle det innebära att tio cyklisters liv räddas per år, vilket är en tredjedel av dem som dödas i dag. Med tanke på de siffror som har redovisats i dag om att singelolyckorna står för 72 procent är det andra saker som händer. Man cyklar helt enkelt omkull av olika anledningar. Om man kan öka användningen av cykelhjälm kommer antalet dödsolyckor att minska, men även antalet svåra skallskador kommer att minska dramatiskt. Därför tycker jag att det är viktigt att man tittar på vad det är som gör att folk inte använder cykelhjälm. Argumenten är faktiskt ganska klara. Fru talman! Sammanfattningsvis kan man se att regeringen har en bred ansats för att ge de bästa förutsättningarna för ökat cyklande. Man kan konstatera att den enskilt viktigaste åtgärden är förbättrad infrastruktur för cykling. Det visar exemplet Holland. Sverige och Holland har lite olika förutsättningar. Holland är ett mindre och plattare land. Men det är på det viset, vilket vi kan vara helt överens om. När vi diskuterar denna fråga på nationell nivå och utgår från regering och riksdag är det viktigaste för oss verktygen för att man ska kunna utföra saker och ting. Sedan måste vi i vår tur lita på att myndigheter, kommuner och andra faktiskt vidtar lämpliga åtgärder. Vi hamnar lätt i att vi diskuterar specifika och konkreta åtgärder från riksdagens sida. Jag tror inte att det är den typen av riksdagsbeslut som saknas. Det är inte brist på kunskap - sådan finns - men man utnyttjar inte kunskapen, och man kanske inte känner till att kunskapen finns. Sedan är det naturligtvis i många stycken bristande planering. Vi talar om "2 + 1"-vägar som gör att man inte kan cykla där längre. Det är inte någonting annat än en mycket bristande planering. Det är inte brist på riksdagsbeslut. Fru talman! Det är helt klart att cykelns roll kan stärkas genom medveten planering på lokal nivå och även på regional nivå. Naturligtvis är det som togs upp här om att det nu satsas mycket pengar i länsplanerna för transportsystemet fram till 2021 viktigt. Men det är mycket som måste göras på lokal nivå, och då måste man utnyttja de planeringsinstrument som finns. Fru talman! Jag skulle också vilja säga några ord om forskningsöversikten Hållbara städer - med fokus på transporter, boende och grönområden som civilutskottet, trafikutskottet och miljö- och jordbruksutskottet tillsammans har tagit fram och som redovisades i februari. Man kan se på några av de sammanfattande slutsatserna där från författarna som naturligtvis är forskningsanknutna. För att skapa trafiksystem för hållbara transporter behövs det en prioritering av åtgärder som har synergieffekter på andra samhällsmål och som är kostnadseffektiva. Exempel på viktiga faktorer är kollektivtrafik, gång- och cykelvägar. De samhällsekonomiska effekterna av cykeltrafiken, som också tas upp i betänkandet, går inte att beräkna på riktigt samma sätt. Om man tar fram egna cykelspecifika faktorer får man ett bättre utslag för utbyggnad av cykelleder än om man använder de gängse metoderna. Det är viktigt att se på sådana saker också. Om man ska ha en hållbar planering i städerna är det viktigt att ha ett brett fokus och utgå från gående, cyklister och kollektivtrafik. Man ska naturligtvis även ta med bilar. Men man måste ha med hela bilden när man planerar. Utan tvivel har alliansregeringen sedan den tillträdde jobbat konsekvent med cykelfrågorna, och vi kan med tillförsikt se fram emot att det kommer att bli många bra lösningar på detta i framtiden. Vi är helt överens om att ökad cykeltrafik har många värden, inte minst hälsovärden och rekreationsvärden.

Fru talman! Jag ska börja med att säga att jag har förståelse för att utredningar ska pågå. Men jag efterlyser att man ska kunna göra mer än en sak och inte bara avvakta att utredningarna blir färdiga. Det handlar om att snabba upp handlandet för att stärka cyklingen i vid mening. Jag har noterat att 3,3 miljarder anslås fram till 2021. Det handlar om 200-300 miljoner om per år. Vi i Vänsterpartiet är beredda att öka den summan till 700 miljoner per år. Vad jag förstår handlar det om 7,7 miljarder under denna planeringsperiod. Jag noterade också att Miljöpartiet har föreslagit en ökad satsning som motsvarar 9 miljarder under samma period. Vi är alltså två partier som har insett att dessa behov finns och att staten, den nationella nivån, måste vara mer aktiv. Man måste använda sig av den position som man har när man sitter i regeringen för att stimulera utvecklingen när det gäller exempelvis dessa infrastrukturfrågor som är så viktiga för att minska antalet skadade och dödade på grund av att cyklisten är en oskyddad trafikant. Då behöver alla klutar sättas till. Är Lars Tysklind beredd att se till att snabba upp dessa frågor och ta med dem i exempelvis budgetpropositionen 2012?

Fru talman! Det gäller att sätta till alla klutar, eller hur det var Siv Holma uttryckte sig. Det är väldigt lätt att säga att staten ska vara mer aktiv. Jag tycker att staten med alliansregeringen i spetsen är oerhört aktiv i dessa frågor. Jag vet inte om man kan bli mer aktiv än att vidta alla dessa olika åtgärder. Det handlar om både utredningar och faktiska och konkreta åtgärder. Det är inte så att dessa pengar inom den ekonomiska ramen för transportsystemet vilar tills vi har fått en utredning om vad vi ska göra med dem, utan det byggs naturligtvis hela tiden nya cykelvägar. Det är till detta och andra åtgärder som pengarna används. Denna ekonomiska ram finns alltså. Det är klart att man kan se alla politiska frågor bara som budgetposter. Men det finns så många andra saker. Det gäller till exempel det som jag tog upp om trafiksäkerheten och bakomliggande faktorer till att människor inte använder cykelhjälm och så vidare. Sådana saker måste vi också jobba med. När det gäller budgeten är det utan tvivel, precis som Lotta Finstorp sade här tidigare, historiskt höga siffror som vi kan göra något mycket bra med. Jag ser därför inte detta bekymmer, och jag ser definitivt inte att staten skulle vara passiv på något sätt. Det är tvärtom så att staten är mycket aktiv i dessa frågor.

Fru talman! Jag har förstått att det här är det andra cykelbetänkandet som trafikutskottet har tagit fram. Jag ser att det finns en viss koppling till att riksdagen och trafikutskottet har varit oerhört aktiva och kommit med synpunkter. Jag ser också att mitt parti har haft en oerhört viktig roll i det sammanhanget. Budgetpengar är ett väldigt kraftfullt medel för att åstadkomma förändringar. Men jag menar att det inte bara handlar om pengar, utan det handlar också om att kunna göra flera saker på samma gång. Samtidigt som man tar fram strategier ska man också ha ett ordentligt tilltaget anslag så att man verkligen snabbt kan omsätta det som har kommit fram i strategierna till praktisk, konkret handling. Det är det som jag efterlyser i de här sammanhangen. Jag hade önskat att Lars Tysklind med flera kunde säga: Ja, vi kommer att göra vad vi kan för att stärka det här politiska ansvarsområdet. Det är också viktigt eftersom cyklisten är oerhört oskyddad i trafiken. Det behövs. Det är helt enkelt eftersatt. Vi ser att cykelanvändningen har minskat. Därför skulle jag önska att Lars Tysklind sade någonting i den riktningen, men det gör han inte. Det beklagar jag.

Fru talman! Det är konstaterat att cykelanvändningen har minskat, och det är en av de drivkrafter som alliansregeringen har haft när den har jobbat väldigt aktivt med de här frågorna. Det är aldrig en målsättning i sig att man ska ha ett visst trafikslag, men en ökad cykling ger ett mycket positivt utslag i samhället. Det uppfyller många samhällsmål som jag sade förut. Det är klart att man ska göra två saker samtidigt. Men det blir lite motsägelsefullt när Siv Holma säger att man då måste ha anslag. Det har vi redovisat. I den nationella planen och i länsplanerna finns det sammanlagt 3,3 miljarder under planeringsperioden. De pengarna ska naturligtvis användas, men samtidigt måste man kunna se på andra saker. Jag tycker att det finns många bra förslag i motionerna. Det finns en massa förslag på tillkännagivande, men de fyller inget syfte eftersom regeringen jobbar exakt med de frågorna för att lösa de problemen. Då skulle vi besluta om någonting som redan händer. Den typen av beslut ska vi inte fatta i riksdagen, utan vi ska i så fall driva på något annat. Sedan har vi detta med hur vi lägger upp olika betänkanden om olika trafikslag. Jag tycker att det är intressant att diskutera just cykling som en egen företeelse, inte minst när det gäller hållbara städer och vilken viktig roll den kan ha där, men i grunden tycker jag att man ska diskutera mycket mer trafikslagsövergripande. Transport i sig är ingen målsättning. Det är viktigare med efterfrågan av ett transportsätt och att det fyller en funktion. Jag kan upprepa att min uppfattning är klar. Det är nog den verklighetsbild som man får rätta sig efter. Det finns 3,3 miljarder i budgeten under planeringsperioden. Alliansregeringen jobbar väldigt aktivt med en bred ansats när det gäller cykelfrågor.

Fru talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på de reservationer som är kopplade till detta betänkande. Låt mig därefter göra ett konstaterande med anledning av debatten. Tre eller möjligen fyra talare före mig har uppmärksammat att detta är andra gången det finns ett specifikt trafikutskottsbetänkande om cykelfrågor. Två av dessa talare har varit oppositionsföreträdare och väldigt entusiastiska till cykel som fortskaffningsmedel. Detta har skett sedan vi bytte riksdags- och regeringsmajoritet 2006. Det borde stämma till eftertanke hos de oppositionsföreträdare som nu ägnat en timme åt att påstå att det sker färre saker vad gäller cykel som fortskaffningsmedel än tidigare. Bara det faktum att detta får en särskild riksdagsdebatt, en särskild hantering och lyfts in i den nationella planeringen är ett uttryck för att det tas på allvar på ett helt annat sätt i syfte att uppnå precis det som vi alla unisont uttalar att vi vill. Fru talman! I veckan som gick såg jag för första gången på länge ett persontåg där en av entrédörrarna var märkt "cykel". Äntligen börjar den helhetssyn på resenärens hela resa som vi talar så varmt om att slå igenom. Vi är många som kan enas om att cykeln är ett oslagbart transportmedel för både miljön och människan. Men för att cykeln ska slå igenom som transportmedel krävs både en säker infrastruktur och en trafikpolitik som gör det möjligt och attraktivt att cykla. Då tjänar cykeltåget i Kalmar, trafiksäkra cykelleder, riktiga cykelparkeringar med mera, allt det som nu är på gång, som goda exempel. Fru talman! Cykeln är ett fantastiskt fordon som gör både brukaren och miljön friskare. Det är den bilden som måste slå igenom hos oss politiker, myndigheter och medtrafikanter. Viktiga steg i en sådan riktning har tagits här i riksdagen, i regeringens trafikpolitik, i Trafikverkets arbete och ute i regioner och kommuner då vi nu övergått från att se på cykeln som en trafiksäkerhetsfråga till att se den som en väsentlig transportpolitisk företeelse. Fru talman! Historiskt har cykelfrågor mest varit en lokal politisk fråga. I syfte att säkra cykelns roll som transportmedel även på regional och nationell nivå har vi i och med infrastrukturpropositionen 2008 och inriktningsbeslutet 2010 gjort cykelinfrastrukturen till en del av planeringen av hela transportsystemet. Det är väldigt bra, men så har det inte alltid varit. År 2000 fastställde dåvarande Vägverket tillsammans med övriga intressenter en mycket ambitiös cykelstrategi för Sverige. Det var en strategi som sedan blev liggande i träda och väcktes till nytt liv först för ett par år sedan. Vägverkets totala investeringar i cykelvägar har historiskt legat på runt 100 miljoner kronor per år. Det har bara motsvarat någon procent av den årliga investeringen i vägnätet. Att cyklingens andel av alla resor under sådana omständigheter minskar borde inte förvåna någon. Men nu pågår mycket arbete för att utveckla cykellederna i Sverige. I den åtgärdsplanering som regeringen beslöt om våren 2010, för nu drygt ett år sedan, redovisades pengar till flera gång- och cykelvägar runt om i hela landet. Många län har också valt att lägga betydande delar av sina länsanslag på utbyggnad av cykelleder. Sammantaget planeras, precis som har sagts tidigare, det för insatser på 3,3 miljarder i den nationella planen och i länsplaner runt om i landet. Ett av de projekt som regeringen i sin åtgärdsplan beslutat att satsa på är Kattegattleden. Det är en bilfri cykelled mellan Göteborg och Helsingborg. Det är Sveriges första nationella längre cykelturistled. När leden är färdigbyggd beräknas den bli runt 35 mil lång. Désirée Liljevall uppmärksammade i sitt anförande att det i hennes och min hemstad Kalmar kommit upp skyltar som uppmanar till nyttjande av cykel. Jag har självfallet sett dem eftersom jag cyklar mycket. Jag tycker att det är ett väldigt klokt initiativ som har tagits i Kalmar, men jag tror att det sannolikt har stimulerats fram av den nationella politik som nu bejakar tänkande i hela resans perspektiv där cykeln blir ett sätt att transportera sig. Fru talman! Ett identifierat hinder för att välja cykeln som kommunikationsmedel är att många inte vill cykla i blandad trafik. Erfarenheter från olika delar av världen säger att cyklingen tar fart först när den bilfria infrastrukturen finns på plats. Det gäller särskilt i större städer och på landsväg mellan tätorter där det annars upplevs lite farligt att cykla. För att ökad cykling ska kunna bidra till ett hållbart resande krävs att hela resan fungerar. Möjligheten att till exempel ta med sin cykel på buss eller tåg måste därför förbättras. Exemplet från Kalmar måste följas av fler. Tidigare Banverket har pekat på behov av förbättrade möjligheter till säker cykelparkering vid järnvägsstationer och resecentrum i syfte att underlätta byte mellan transportslag. Regeringen har gett Trafikverket och Transportstyrelsen i uppdrag att i samråd med kommuner och landsting ta fram en handlingsplan för ökad och säker cykling. Därutöver har en statlig utredning getts i uppdrag att se över hela regelverket för cykling, allt i syfte att riva hinder och öka möjligheterna. Det är bra. Fru talman! Den helhetssyn som utvecklats inom transportpolitiken i form av infrastrukturbeslut, tidigare nämnda uppdrag och utredningsarbete samt tillkomsten av ett gemensamt trafikverk, som numera har fokus på hela resan, bör leda till ett ökat bruk av cykel som fortskaffningsmedel i landet - till oppositionens oförställda glädje och folkets fromma. Därför är det bra med den politik som förs.