Behandlingen av riksdagens skrivelser

Fru talman! Det parlamentariska läget innebär en rad utmaningar för ansvarsfördelningen mellan riksdag och regering - å ena sidan vad gäller riksdagens uppgift att stifta lagar, besluta om skatter till staten och bestämma hur statens medel ska användas i enlighet med 1 kap. 4 § regeringsformen, å andra sidan vad gäller regeringens uppgift att styra riket och ständigt ansvara inför riksdagen i enlighet med 1 kap. 6 § regeringsformen, samt till syvende och sist vårt gemensamma ansvar att värna och ta hand om vårt land, Sverige, med allt vad det innebär.

Detta ställer krav på samvaron och relationen mellan riksdag och regering för att säkerställa en respekt för regeringsformens bestämmelser och ett fungerande styresskick. Det är just vad detta ärende till stor del handlar om.

I regeringens skrivelse 75 redogör regeringen för vilka åtgärder den vidtagit med anledning av de tillkännagivanden riksdagen har beslutat om. Och i vårt betänkande, KU21, behandlar vi hur riksdagen ser på just regeringens hantering av våra tillkännagivanden. Kortfattat: Detta dokument handlar om huruvida riksdagen är nöjd eller inte med vad regeringen gjort för att följa våra beslut här i kammaren.

Fru talman! Också i år vill vi i konstitutionsutskottet upprepa vad vi har sagt tidigare, nämligen att vi konstaterar att regeringens redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser sedan flera år tillbaka ger en mer utförlig redovisning av åtgärder vidtagna av regeringen och kan anses ge en korrekt bild av riksdagens skrivelser till regeringen. Vi ser självklart positivt på denna utveckling.

Gransknings-betänkande våren 2021Vissa frågor om statsråds tjänste-utövning (kapitel 4)

När det gäller behandlingen av riksdagens skrivelser på konstitutionsutskottets område redovisas sex tillkännagivanden som slutbehandlade. Vi i KU gör när det gäller dessa ingen annan bedömning än regeringen.

Fru talman! I yttrandena från övriga utskott framhålls ett antal synpunkter på regeringens hantering av riksdagens skrivelser. Bland annat framhålls vikten av att regeringen är skyndsam i sin behandling av riksdagens tillkännagivanden och undviker onödig tidsåtgång.

Behandlingen av riksdagens skrivelser

I förra årets betänkande framhöll också konstitutionsutskottet vikten av att regeringen behandlar riksdagens skrivelser skyndsamt. Frågan om huruvida den redovisade tidsåtgången är rimlig bör bedömas med hänsyn till tillkännagivandets innehåll och de beredningsåtgärder som behöver vidtas. Utskottet vill också påminna om vikten av att regeringen är utförlig i sina redogörelser för vidtagna, pågående och planerade åtgärder.

Fru talman! Låt mig säga några ord om sådant som justitieutskottet lyfter fram i sitt yttrande till KU. Där ifrågasätts nämligen att regeringen anser att tillkännagivandena är slutbehandlade trots att de åtgärder som vidtagits inte kan anses tillgodose det som riksdagen efterfrågar.

KU har tidigare uttalat att det inte kan sägas vara konstitutionellt fel av regeringen att i skrivelsen göra bedömningen att vissa tillkännagivanden är slutbehandlade även om de inte skulle vara tillgodosedda. Det kan dock förutsättas vara ovanligt att så sker eftersom utgångspunkten är att regeringen tillgodoser ett tillkännagivande.

Justitieutskottet lyfter även frågan om när ett tillkännagivande kan anses vara slutbehandlat. Det framhåller att tillkännagivanden som efterfrågar utredningsinsatser från regeringen inte kan anses vara slutbehandlade förrän utredningen är klar, bland annat eftersom en utredning kan läggas ned.

Återigen kan det därför vara bra att påminna om vad vi i KU tidigare har sagt om detta: Vilka åtgärder som ska krävas för att ett tillkännagivande ska anses vara slutbehandlat varierar naturligtvis. Har riksdagen endast begärt en utredning kan det räcka med att en utredning tillsätts, men om riksdagen har begärt förslag krävs normalt att förslag läggs fram av regeringen för att tillkännagivandet ska anses vara slutbehandlat.

KU vill påminna om vikten av att regeringen är tydlig med hur dess behandling av ett tillkännagivande förhåller sig till det som efterfrågas i tillkännagivandet. För att regeringen ska kunna vara tydlig krävs att tillkännagivandet från riksdagen är tydligt.

Jag vill gärna rekommendera såväl regering som kollegor i andra utskott att läsa vårt ställningstagande i sin helhet både i detta betänkande och i de senaste årens betänkanden vad gäller regeringens skrivelse 75 för att på så vis se vårt fulla resonemang och den konstitutionella karta vi försökt framskapa för att tydliggöra vad som kan sägas gälla i den tuffa terräng som detta är.

Fru talman! Låt mig också passa på att säga att vi i konstitutionsutskottet konstaterar att övriga utskott i sina yttranden i vissa fall har gjort en annan bedömning än regeringen av huruvida ett tillkännagivande är slutbehandlat eller inte. Konstitutionsutskottet gör inte någon egen bedömning av de aktuella fallen utan hänvisar till vad som anförts av respektive utskott i deras yttranden.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets betänkande 21 Behandlingen av riksdagens skrivelser.

Fru talman! Det här är ett väldigt viktigt betänkande och ärende. Om man ska försöka förklara det här på ett så enkelt sätt som möjligt kan man säga att det handlar om att regeringen redovisar för riksdagen hur den har agerat på diverse olika beslut som vi har tagit här, exempelvis beslut om ett tillkännagivande.

Utskotten svarar sedan, och det går att läsa om den redogörelsen i det här betänkandet, på vad man tycker om det här. Ibland är vi överens om att ärenden är slutbehandlade, och ibland är vi inte det.

I de fall då riksdagen inte instämmer i regeringens bedömning bollas frågan tillbaka till regeringen, och då blir det upp till regeringen att ytterligare redovisa och vidta nya åtgärder eller säga till riksdagen: Vi avser inte att göra som riksdagen har beslutat i den här frågan på grund av de här och de här skälen. Den möjligheten finns alltid för regeringen. Ytterst blir då såklart frågan för oss i riksdagen vilket förtroende vi har för en sådan regering.

Så fungerar balansen och makten mellan riksdag och regering i de här frågorna.

Utan en sådan här redovisning och uppföljning blir dessa frågor och den här processen extremt svår att följa och ansvaret svårt att utkräva. Därför är det här betänkandet viktigt.

Vi kan titta på exempelvis justitieutskottets uttalande och redovisning här, som även min kollega var inne på. Jag tänkte lyfta fram en annan del i detta, för det finns exempel där på en fråga som justitieutskottet inte anser är slutbehandlad. Det gäller implementeringen av ändringarna av EU:s vapendirektiv.

År 2017 kom EU med ändringsdirektiv, och riksdagen beslutade om ett tillkännagivande till regeringen om att dessa ska implementeras i så liten utsträckning som möjligt. Man ska alltså inte gå längre än vad som krävs för att genomföra det här direktivet. Sverige är annars känt för att använda sig av så kallad gold-plating - vi ska vara bäst i klassen och göra betydligt mer än vad som krävs. Det går ofta ut över konkurrensen, företagandet och diverse olika verksamheter. Det vill riksdagen inte ska ske på det här området.

Regeringen har motiveringen att den lade fram en proposition om ändring av vapendirektivet 2020, och därmed har man slutbehandlat tillkännagivandet. Det är bara det, som justitieutskottet nu konstaterar, att den propositionen avslogs av riksdagen. Alltså kan detta inte vara slutbehandlat. Nu behöver alltså regeringen återkomma med ytterligare åtgärder eller förklara huruvida man avser att leva upp till tillkännagivandet eller inte.

Detta är ett ganska bra exempel som också tydliggör hur ordningen i de här frågorna ser ut.

I konstitutionsutskottet gör vi också olika statistiska redogörelser. Detta beskrivs i diverse olika tabeller i det här betänkandet. Jag skulle vilja rikta särskild uppmärksamhet mot tabellerna 3 och 4. I tabell 3 har vi en sammanställning av antalet redovisade och antalet ej slutbehandlade skrivelser. Man kan se att under de sex år som vi har haft Stefan Löfven som statsminister är över 40 procent av tillkännagivandena inte slutbehandlade: 44 procent, 43 procent, 46 procent, 44 procent, ett rekord på 49 procent förra året och i år nästan samma siffra, 48 procent.

En så här hög procentandel icke slutbehandlade tillkännagivanden har vi aldrig haft tidigare. Den tidigare toppnoteringen gjordes 2001, och den låg på 40 procent.

Behandlingen av riksdagens skrivelser

Regeringen hänvisar till två saker som svar på detta. Den ena är pandemin. Man kan ganska enkelt se att det här är siffror som har funnits länge och därmed säga att detta inte är en fullgod förklaring. Den andra är att riksdagen har utfärdat väldigt många tillkännagivanden. Det senare stämmer visserligen. Riksdagen har fattat väldigt många beslut om tillkännagivanden och har funnit skäl för att det behövs.

Man kan också utifrån tabell 4 konstatera att det även på 90-talet fattades beslut om många tillkännagivanden, faktiskt fler än i nutid. Och då var siffrorna inte desamma som i dag.

Vi kan också se att det i dag finns ganska många tillkännagivanden som har legat i över 10 år. Det är väldigt lång tid. Det finns även några som inte slutbehandlats på över 20 år. Mot bakgrund av att regeringen ska redovisa vilka åtgärder man vidtar och dessutom göra det skyndsamt blir det extra allvarligt i de fall riksdagen kan konstatera att den långa tiden beror på att regeringen inte har agerat alls. Det är skillnad om ett ärende är väldigt komplicerat, om man vidtar åtgärd efter åtgärd och det tar tid för att man behöver utreda många olika saker. Då kan riksdagen vara mer överseende med att det tar tid.

I ett flertal ärenden kan vi dock se att så inte är fallet nu, utan det finns tillfällen då regeringen helt enkelt är passiv. Det skriver vi också om i vårt ställningstagande. Det här är något som man behöver känna till och fundera särskilt på framöver.

Med det vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)