Auktionering av utsläppsrätter

Herr talman! Vi har tidigare under morgonen debatterat den europeiska ekonomiska krisen, som är ett stort problem som vi behöver komma över för att få en tryggare och säkrare framtid. Nu kommer vi in på ett annat problem, som är en ännu större utmaning. Jag skulle vilja kalla klimatförändringarna vår tids stora utmaning. Vi vet att klimatförändringarna är ett problem redan i närtid. De håller redan på att förändra förhållandena på vår planet i grunden. Här i Sverige ser vi hur växtzonerna förflyttar sig norrut med 1 mil per år eller ungefär 1 meter varje timme. Bara under den tid som vi har debatterat här är det snart 2 meter som växtzonerna har förflyttat sig norrut på grund av klimatförändringarna. Vi ser också hur våren kommer tidigare och tidigare. Islossningen på våren är enligt SMHI nu 20 dagar tidigare än för 40 år sedan. Klimatförändringarna är här och nu. Kebnekajses sydtopp, som länge har varit Sveriges högsta punkt, håller nu på att smälta bort och ersättas av nordtoppen. Vi behöver skriva om alla geografiböcker i svenska skolor på grund av klimatförändringarnas verkan här och nu. Men - och det är ett viktigt "men" - det är självklart en mild västanfläkt av vad som kommer i framtiden. Häromdagen kom nya siffror från den internationella energiorganisationen IEA. De sade att vi inte är på väg mot en grads uppvärmning. Vi är inte på väg mot de två graders uppvärmning som världens länder har enats om att begränsa klimatförändringarna till. Vi är inte ens på väg mot tre eller fyra graders uppvärmning av planeten, en uppvärmning som enligt samstämmiga forskare skulle ändra hela vår planet i grunden och vara ett hot mot vår civilisation. Nej, vi är inte ens på väg mot fem graders uppvärmning utan på väg mot sex graders uppvärmning av vår planet, med de utsläppstrender som vi ser i dag Internationella energikommissionen säger också att vi behöver bryta ökningen av utsläppen globalt redan 2017 för att vi ska ha en chans att hålla klimatförändringarna inom de två grader som världens länder har kommit överens om. Sex graders uppvärmning hoppas jag att alla inser skulle innebära en katastrof för den här planeten. Det ställer klimatpolitiken i en ny era. Vi har tidigare pekat på andra och sagt att de inte gör tillräckligt. Vi har sagt: Om inte de gör mer så kan inte vi göra mer. Vi har faktiskt för länge sedan passerat det stadiet. Det räcker inte att nu peka på andra delar av världen och säga att de är ännu sämre än vi och att de måste börja. Vi är nu i en tid då alla världsdelar, alla länder och alla människor måste göra allt vi kan för att minska utsläppen, göra alla ansträngningar för att minska vårt beroende av fossila bränslen, om vi ska ha en möjlighet att hindra klimatförändringar som är direkt livsfarliga för mänskligheten. Där kommer vi in på den fråga som vi debatterar här i dag, EU:s handelssystem, som tyvärr tydligt är en rejäl hämsko på svensk klimatutveckling. När vi behöver ha starka styrinstrument som styr oss bort från beroende av olja, kol och fossilgas och som styr över till energieffektivisering och förnybar energi, då innebär EU:s handelssystem i dag tyvärr motsatsen. Priset på utsläppsrätter inom EU-systemet ligger i dagsläget på omkring 7 öre per kilo koldioxid - 7 öre! Ett sådant pris ger ingen styrning över huvud taget. Det för inte samhället mot mindre koldioxidutsläpp och mindre oljeberoende. Tvärtom kan vi se hur systemet konserverar utsläppen inom svensk energisektor och också inom industrin. Det är ett stort bekymmer som borde bekymra inte bara oss utan även regeringspartierna. Anledningen till problemet är flera. Det viktigaste är självklart att målsättningarna i utsläppshandelssystemet är alldeles för låga. Ambitionerna om hur mycket utsläppen ska minska är så låga att den naturliga utvecklingen har sprungit ifrån systemet. Vi har ett styrsystem utan styrning. Det andra som är ett stort problem med handelssystemet är att man delar ut utsläppsrätter gratis. Det säger sig självt, för vilken ekonomiskt skolad person som helst, att om man ger ut en stor del av varan gratis så kommer priset att vara väldigt lågt. I dag får fortfarande stora delar av industrin det mesta av sina utsläppsrätter gratis. Det är klart att det inte ger någon större påverkan på beteendet. Tittar man på flygsektorn, som nyligen har kommit in i handelssystemet, ser man att det är ännu värre. Där får man näst intill hundra procent av sina utsläppsrätter gratistilldelade - det är 95 procent. Jag undrar hur många av åhörarna här i kammaren som tror att ett sådant system kommer att vara verksamt för att styra flyget mot minskade utsläpp. En fråga som jag gärna skulle vilja ha svar på i den här debatten är vad regeringen har gjort inom EU för att skärpa reglerna i utsläppshandelssystemet. Antingen är svaret att man inte har gjort något alls, och då är resultatet också förståeligt, fast det inte är acceptabelt, eller också har regeringen försökt men då uppenbarligen misslyckats fullständigt med att förändra systemet, och ska jag vara ärlig är det faktiskt lika illa. Ett icke fungerande system som inte minskar EU:s klimatpåverkan är det som är ett faktum. Som om inte detta misslyckande på EU-nivå skulle vara tillräckligt håller regeringen på att misslyckas också på hemmaplan. Trots att vi nu kan konstatera att detta EU-system inte biter planerar regeringen - man har tydligen med det i vårbudgeten - att ta bort de styrmedel som vi har i Sverige för att styra bort den handlande sektorn från fossilberoendet. Redan i januari planerar man att ta bort skatten på koldioxid i den handlande sektorn. Man ersätter alltså en skatt som fungerar och verkligen får effekter i minskade utsläpp med ett EU-system som inte fungerar. Det är en reform som enligt Energimyndigheten kommer att höja Sveriges utsläpp med 1 miljon ton per år helt i onödan. Här står regeringens klimatpolitik så avklädd och ineffektiv som den i verkligheten är. Regeringen avvecklar fungerande styrmedel och ersätter dem med system som inte fungerar. Då är det inte att undra på att utsläppen i Sverige ökade med 11 procent på ett enda år under 2010. Herr talman! De pengar som kommer in genom EU:s handelssystem för koldioxid när utsläppsrätterna auktioneras har EU gemensamt beslutat ska gå till klimatinsatser i medlemsländerna. Minst 50 procent av intäkterna ska enligt beslut gå till sådana insatser. Här i Sverige vägrar dock regeringen envetet att precisera hur intäkterna ska användas och hur man ska styra klimatet med dem. Vi i Miljöpartiet, som ju har en EU-kritisk syn, har förståelse för att man ibland tar strid med EU om väsentliga frågor, men vi kan inte riktigt förstå att det är just genom att minska satsningarna på klimatinsatser som man ska ta striden. Jag tror att det finns viktigare strider att ta inom EU-systemet. För Miljöpartiet är det självklart att intäkterna ska gå till att minska de svenska utsläppen, och vi lägger dessa pengar och självklart mycket mer än så på aktiva åtgärder för att minska Sveriges miljöpåverkan. Det anser vi självklart ska vara Sveriges linje också. Därför yrkar jag också bifall till den reservation som vi har tillsammans med Vänsterpartiet i den här frågan.

Herr talman! Jag kan nog instämma i så gott som allt som Per Bolund sade. Jag ska bara lägga till att Sverige under den borgerliga regeringen har sjunkit i den globala miljörörelsens rankning från tionde till 34:e plats, för att betona regeringens bedrövliga miljö- och klimatpolitik. Herr talman! Den kommande auktioneringen av utsläppsrätter ger regeringen en unik möjlighet men också en skyldighet att kanalisera pengar från dem som släpper ut mest klimatgaser till dem som drabbas värst av klimatförändringarna. Med anledning av den omfattande betydelse som auktioneringen av utsläppsrätter får för klimat och ekonomi menar vi att ett antal ramar för klimatpolitiken bör fastställas. Det är därför vi har motionerat med anledning av den här propositionen från regeringen. Nästa år är det dags för den tredje fasen av EU:s utsläppshandelssystem, vilket egentligen är EU:s viktigaste styrmedel för att minska utsläppen av växthusgaser. Det går därför inte att nog understryka vikten av ett robust och välfungerande handelssystem. I dagsläget fungerar systemet undermåligt. Det kanske till och med är överord, för det fungerar inte alls. Vid inledningen av den nuvarande perioden låg priset på 25 euro per ton. Därefter har priset successivt sjunkit. I dagsläget har priset på utsläppsrätter rasat ned till låga 6-7 euro per ton, alltså en sänkning med nästan 75 procent. Ska systemet fungera måste priset vara långt mycket högre än så. För att säkerställa att systemet verkligen levererar de utlovade utsläppsminskningarna har klimatkommissionären utlovat en översyn av systemet före årets slut. Vänsterpartiet anser därför att det är viktigt att Sverige ger sitt bidrag till hur systemet ska kunna förbättras. Enligt EU:s direktiv om handel med utsläppsrätter ska minst 50 procent av intäkterna gå till några av de klimatrelaterade åtgärder som listas i direktivet, däribland stöd till att bevara skogar i utvecklingsländerna liksom FN:s anpassningsfond. Sverige använder i dag i stället biståndspengar, som ska gå till fattigdomsbekämpning, till klimatstöd åt utvecklingsländerna. Det utgör Sveriges bidrag till industriländernas åtagande om 30 miljarder dollar under 2010-2012 i så kallade snabbstartspengar. Vi anser inte att det är acceptabelt att som hittills använda biståndsbudgeten till att finansiera klimatstödet. Enligt klimatkonventionen och åtagandet från Köpenhamn ska klimatfinansiering vara ny och additionell, det vill säga att stödet för klimatinsatser inte ska tas från biståndet. Ann-Charlotte Hammar Johnsson kanske kan förklara för oss hur regeringen har tänkt när man tar av biståndspengarna, helt i strid med den klimatkonvention som finns. Enligt regeringens egna beräkningar kommer auktioneringen av 10 miljoner utsläppsrätter att inbringa 1 miljard i år, 2 miljarder nästa år och 3 miljarder 2014. Men regeringen kommer också till den anmärkningsvärda slutsatsen att man tillför dessa pengar till statsbudgeten utan att öronmärka dem. Vi i Vänsterpartiet menar att Sverige ska leva upp till EU:s direktiv för att stärka det nationella och internationella klimatarbetet, och vi menar att samtliga intäkter borde gå till detta ändamål. En öronmärkning tydliggör ju principen att förorenaren betalar. De största utsläpparna får betala för att släppa ut växthusgaser, och en del av pengarna går till att stödja de människor som drabbas värst men har bidragit minst till klimatförändringarna. Ett alltför lågt pris på utsläppsrätter riskerar att haverera systemet. I skrivande stund ligger priset på omkring 7 euro per ton. Ett fungerande system skulle kräva ett mycket högre pris än så. Då kan man antingen skära ned utbudet av utsläppsrätter eller sätta ett golv för hur låga priserna på utsläppsrätter får vara. Naturvårdsverket har i sin ansökan faktiskt begärt att Sverige ska få släppa ut 30,2 miljoner ton nästa år för att successivt minska till 24 miljoner ton. I dag släpper svensk industri ut knappt 23 miljoner ton. Om Naturvårdsverkets ansökan bifalls får Sverige 7 miljoner ton extra utsläppsrätter helt gratis. Vad är meningen med det? Är det meningen att vi ska öka våra utsläpp så att de blir ännu större än i dag? Vår levnadsstil och vår produktion ska alltså i än större utsträckning få påverka människor i fattiga och utsatta länder. Med en ökad gratistilldelning försämras möjligheterna att få ett robust handelssystem med ett rimligt pris på utsläppen. Därför tycker vi att regeringen och Sverige ska driva på för att gratistilldelningen upphör. Vi står inte heller bakom den ansökan som Naturvårdsverket har gjort om att vi ska öka våra utsläpp. Vänsterpartiet menar egentligen att det finns många bra saker i propositionen, men vi menar att de grundläggande principer vi tagit upp här i dag måste tillgodoses, vilket regeringen inte har tagit ställning för. Förutom detta skulle jag också vilja lyfta fram betydelsen av att man också har demokratisk insyn i hur de finansiella instrumenten fungerar för att reglera marknaden. Därför bör regeringen från och med år 2013 årligen göra en uppföljning till riksdagen av auktioneringen av utsläppsrätter. Då får vi en möjlighet att ha en öppen och genomskinlig debatt här i kammaren och se hur systemet med utsläppsrätter i framtiden kommer att hanteras. Jag yrkar bifall till vår reservation.

Herr talman! Detta blev en miljödebatt. Jag skulle vilja återgå till det betänkande som vi har att debattera, nämligen finansutskottets betänkande 47. I betänkandet föreslår vi tekniska ändringar, det vill säga lagändringar, som kompletterar Europeiska kommissionens förordning om auktionering av utsläppsrätter. Detta är också rubriken på betänkandet. Det handlar om att vi i Sverige ska kunna möjliggöra auktionering av utsläppsrätter via auktionsplattform. För att detta ska vara möjligt behöver riksdagen besluta om nationella tillhörande regler för sådan auktion, där det framgår vilken myndighet som har ansvaret för tillståndsgivning, marknadstillsyn och straffansvar för att förhindra penningtvätt och marknadsmissbruk. I de delarna är vi eniga i utskottet. I Sverige föreslås Finansinspektionen få ansvaret. Enligt artiklarna 22 och 23 ska också en auktionsförrättare förordnas för att det ska vara tillåtet att auktionera ut utsläppsrätter, och i vårt land föreslås Riksgäldskontoret få det ansvaret. Herr talman! Utsläppsrätter är ett ekonomiskt styrmedel för att minska utsläpp av växthusgaser enligt Kyotoprotokollet och har som idé att sammantaget också ha minsta möjliga påverkan på ekonomisk utveckling och sysselsättning. Det kanske finns övrigt att önska, precis som föregående talare har sagt, men tanken är att ju fler bolag som behöver köpa utsläppsrätter, desto högre blir priset enligt principen om tillgång och efterfrågan. Det innebär att det ska vara en bra affär för företagen att minska sina utsläpp. I den motion som är skriven av Vänsterpartiet och som Miljöpartiet har anslutit sig till i en reservation mot utskottsförslaget vill man se ett golv för utsläppsrätternas pris. Jag delar inte den uppfattningen, eftersom ett golv är en prisgräns. Varför ska vi tala om prisgräns om vi ska ha en auktionering? När det gäller vår auktionering och auktioneringsplattform innebär ju det att man har fattat ett beslut från början och gjort ett ingrepp innan man har börjat med den här auktioneringen. Det kan verka riskabelt att föreslå en påverkande prissättning som skulle kunna göra hela konceptet med ett auktioneringssystem mindre gångbart. Därför tycker jag att man i stället ska hålla sig till auktioneringen och inte börja blanda in den här golvmetoden. Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag om att regeringen ska verka för att ta bort gratistilldelningen av utsläppsrätter har redan fått sin lösning, kan man säga, genom att det nu föreslås att man ska sälja utsläppsrätter och att det blir norm i stället för en gratistilldelning. Då kan man som vän av ordning tänka så här: Ja, men det kommer även fortsättningsvis att gå att få gratistilldelning, precis som har framförts. Men då kan man fundera på vad som händer i länder som har den här gratistilldelningen? Man ser att det kan bli koldioxidläckage mellan länder om man flyttar runt saker och ting. Det har också med både golvet och prissättningen att göra. Man kan titta på vilka som ska kunna få de här gratistilldelningarna. Då talar man om de här fastställda produktmärkena, och de bygger på en konstruktion av de tio mest koldioxideffektiva anläggningarna i varje sektor inom EU. Vänsterpartiet och Miljöpartiet skriver också i sin motion att enligt EU-direktivet om handel med utsläppsrätter ska minst 50 procent av intäkterna från auktioneringen gå till klimatåtgärder. De påtalar också att regeringen inte öronmärkt medel för klimatåtgärder. Fru talman! Det är rätt och riktigt att regeringen inte har öronmärkt medel för klimatåtgärder. En grundprincip är att inte öronmärka intäkter till statsbudgeten för specifika ändamål. Och det står inte "skall" utan "bör" hos EU. Men å andra sidan säger inte det att vi ingenting gör, som man skulle kunna tro av retoriken från oppositionspartierna. Tvärtom finns det höga ambitioner på klimatområdet, och det står i fördraget att klimatåtgärder ska finnas på såväl internationell nivå som nationell nivå. 2010-2012 har regeringen mer än väl levt upp till det här med klimatåtgärderna. I utvecklingsländer och här hemma har det gjorts ett antal klimatrelaterade satsningar, bland annat genom energieffektivisering och energiforskning. Det går alltid att göra mer. Mycket görs redan. Det blir en lite märklig debatt, tycker jag. Oppositionen talar om att så lite görs medan Sverige blir applåderat när man träffas i andra länder. Till exempel på Stockholm + 40 framfördes lovord till Sverige och det stora engagemanget och driftigheten i just miljö- och klimatarbetet. I sammanhanget ska vi inte heller glömma att vi har genomgått den här djupa krisen, som vi har debatterat hela förmiddagen. Det har ju blivit stora efterföljande ekonomiska bekymmer för många länder. Därför blir det så att Sverige sticker ut. Och biståndet måste väl ändå kunna ses som en god tanke där man brett försöker satsa på områden. Vi har det här målet om 1 procent av bni, som man kan tycka att man kanske ska förnya, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet kritiserar. Men samtidigt har det faktiskt skett en tillväxt i Sverige under de år när det har varit den här djupa krisen. Det har gjort att vi har kunnat satsa och leverera mer än vad andra länder har kunnat göra, av naturliga skäl. Därför måste jag väl ändå säga att jag tycker att Sverige hävdar sig väl och att vi har bra bistånd och att vi får fattigdomsbekämpning, miljöbekämpning och klimatbekämpning på kuppen. Därmed, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Fru talman! Jag hade kanske inte tänkt begära replik, men jag tyckte att Ann-Charlotte Hammar Johnsson pratade mot sig själv. Därför tänkte jag ta tillfället i akt. Ann-Charlotte Hammar Johnsson säger att man inte kan ha ett lägstapris på utsläppsrätter, eftersom det handlar om auktion. Men tydligen kan man ha gratisutdelning i en auktion. Kan du förklara för mig hur det i så fall hänger ihop? Nu har vi sett en prisminskning med 75 procent. Samtidigt ser vi en enorm klimatkris svepa över hela jorden där väldigt utsatta människor får betala priset för våra utsläpp. Ann-Charlotte Hammar Johnsson menar dessutom att de pengar som vi har avsatt för fattigdomsbekämpning, bistånd, och som det finns en bred politisk majoritet för, det vill säga att vi ska avsätta 1 procent av bni till detta, i stället ska användas till att rätta till saker och ting som vi i Sverige har ställt till med i utsatta länder. Ann-Charlotte Hammar Johnsson förespråkar alltså en modell där pengar som är avsatta för fattigdomsbekämpning i stället ska gå till klimatåtgärder i länder som påverkas väldigt mycket av våra utsläpp. Om vi släpper ut växthusgaser borde också vi stå för kostnaderna för de utsläppen och det som sker i andra länder. Därför är det inte rimligt att vi tar pengar från fattigdomsbekämpning till sådana insatser. Jag skulle vilja ställa en fråga till Ann-Charlotte Hammar Johnsson. Hur menar du att gratis utdelning passar in i ett auktionssystem men inte ett golv för priset? Hade man ett golv för priset skulle man sätta en press på dem som i dag har sina utsläpp att verkligen sätta in åtgärder. Ett lägsta golv kostar ju, så att säga, för dem som släpper ut.

Fru talman! Jag ska först besvara Ulla Anderssons fråga om det här med gratistilldelning. Det är ett komplext system. Det är rätt som Ulla Andersson säger att det inte är den bästa lösningen att ha en gratistilldelning, men samtidigt är det ett komplext system. Man kan också få företag som rör sig runt i världen. Olika länder har då olika regler. Det är det som det här vill komma åt. Man ska skaffa gemensamma regler för auktionering. Därför tycker jag att auktioneringen är en bra del. Man ska försöka trissa upp priserna, och vi kommer in i en ny fas, som Ulla Andersson påpekade tidigare, den tredje fasen, som gör att mängden utsläppsrätter som man har rätt till krymper. Sedan kan man tycka att det går för sakta. Men det är på rätt väg. Därför tycker jag att det är viktigt med de här gratistilldelningarna. De påverkar också såtillvida att de innehåller de bästa komponenterna, det vill säga att det inte är de företag som släpper ut nedanför den här nivån, som vi inte vill ha, utan det är företag som är på väg åt rätt håll som kan få ta del av det. Sedan gäller det biståndet. Jag vet inte om Ulla Andersson medvetet vill tala om för mig att jag inte vill ha fattigdomsbekämpning. Men så är inte fallet. Det är ju 0,7 procent. Det finns ändå en siffra för vad man ska avsätta, och vi befinner oss långt över den siffran. Som jag sade tidigare i mitt anförande har vi haft tillväxt under den tid då andra länder inte har haft det, vilket har gjort att vi har kunnat gå från 20 miljarder till 40 miljarder. Den här enprocentiga bni-siffran är alltså dubbelt så stor. Frågan är: Vad är nya pengar? För mig är det också nya pengar. Och jag tycker att så länge vi gör ett gott jobb, sköter oss, ligger så pass mycket över och på något vis gör mer än rätt för oss är det alldeles utmärkt, även om jag kanske inte är nöjd med situationen.

Fru talman! Jag kan väl konstatera att jag tror att vi i Sverige släpper ut tre fyra gånger mer än vad jorden klarar av. Då tycker jag att det är lite magstarkt att stå och prata om att vi sköter oss ganska väl. Man kan följa Ann-Charlotte Hammar Johnssons resonemang. Hon menar att det, eftersom vi hade ett högre mål, 1 procent av bni, är rimligt att minska de procentuella anslagen till fattigdomsbekämpning för att man efteråt har kommit överens om att man ska avsätta pengar till klimatåtgärder. Jag har väldigt svårt att förstå det resonemanget. Jag tycker att det verkar vara ett sätt att vilja köpa sig fri utan att ta ett större ansvar eller avsätta mer pengar för det som vi själva orsakar. Sedan kan vi gå över till auktioneringen av utsläppsrätterna. Då säger Ann-Charlotte Hammar Johnsson: Ja, man kan tycka att det går för sakta, att antalet utsläppsrätter minskar för sakta. Ja, det kan man tycka, och så kan man agera efter det. Det gör vi, men ni verkar hellre vilja sitta still i båten, eftersom ni dessutom anser att Sverige ska öka sina utsläpp, vilket jag tycker är mycket märkligt. Jag tog också upp i mitt anförande att Naturvårdsverket har lämnat in en ansökan för Sveriges räkning, där man räknar med att våra utsläpp ska öka med sju miljoner ton framöver. Det rimmar, tycker jag, väldigt illa med ansvar för klimatet. Jag har väldigt svårt att förstå Ann-Charlotte Hammar Johnssons resonemang om å ena sidan ett komplext system och om att vi kan ha gratis utdelning och å andra sidan om att man inte kan ha ett golv för hur mycket utsläppen får kosta eftersom det är auktionering. Jag tycker att regeringen är väldigt kluven i sitt sätt att tala och att sedan agera. Man tar inte ansvar för klimatet på det sätt jag skulle önska.

Fru talman! Nej, det sistnämnda kan vi vara överens om. Vi ser olika på hur man kan lösa detta och på vad man får ut av det. Ulla Andersson talade i sitt anförande om öronmärkta pengar. Det kan man tycka är en bra idé. Men samtidigt har man en budget med alla delar. Att då vid sidan av den börja öronmärka saker kan få spridningseffekter. Till sist har man låst fast sig i en massa öronmärkta pengar. Jag kan förstå resonemanget och diskussionen om att inte sköta sina åtaganden - vilket påpekats att regeringen inte gör. Men det gör vi på regeringssidan. Vi håller oss till det vi enligt regelverket ska hålla oss till, och vi gör mycket mer än vad som är sagt. Jag ska ta ett exempel. I politiken handlar det så mycket om mer pengar, mer pengar, mer pengar. Det ska alltid vara mer pengar. Alla vill ha mer pengar, men man ska också hantera det som finns. När det gäller att Sverige inte gör någonting eller att vi ska börja se till att öka våra utsläpp kan jag säga att det är en helt felaktig tanke. Så är det inte. Vi vill arbeta internationellt och samarbeta i de här frågorna, för att få en stor gemenskap kring det hela. Är man en av de bästa i klassen på det som görs blir det väldigt märkligt att här höra talas om att så lite görs. Under plenifria veckan var jag ute på ett företag - för att komma till mitt exempel. På företaget jobbar man via nätet. Bland annat på Stockholm + 40 talades det väldigt mycket om företagen och om att vi inte ser vad de gör. Jag kan hålla med om det, för de gör väldigt mycket själva som vi aldrig diskuterat. Vi talar i stället om de politiska delarna. Väldigt mycket händer ute i världen. Jag tror att det också har varit en mognadsfas och att vi kommer att få se mycket hända politiskt och då i samarbete så mycket man kan i olika länder genom den kris som varit. Samtidigt kommer företagen att ta ett väldigt stort ansvar. De kommer att tävla med varandra om kunder som är intresserade av de här frågorna och som vill göra mycket.

Fru talman! Ann-Charlotte Hammar Johnsson ifrågasätter detta med att det behövs ett golv i utsläppshandelssystemet. Principiellt kan jag hålla med henne. I ett väl fungerande system som är utformat så att det verkligen är styrande skulle det inte behövas något golv för utsläppshandeln. Det är där vi i Miljöpartiet helst vill hamna. Med en totalt sett mindre tillåten utsläppsmängd och med en auktionering av hela den utsläppsmängden skulle systemet fungera. Tyvärr kan vi - hoppas jag - vara överens om att så inte sker. Det är inte det system vi i dag har. Så länge EU inte klarar av att leverera ett system som verkligen leder till rejäla utsläppsminskningar och som fungerar behövs det ett golv i handelssystemet för att ändå få någon form av styreffekt. En annan fördel med ett system med ett golv är att det skulle ge intäkter till EU:s medlemsländer att användas till klimat- och miljöinvesteringar. Ann-Charlotte Hammar Johnsson hävdar också att man nu ska frångå fri tilldelning av utsläppsrätter, men det är väl en sanning med modifikation - om jag ska vara snäll. Det som nu är beslutat är ju att från år 2013 ska 50 procent av utsläppsrätterna delas ut genom auktionering och 50 procent genom gratis tilldelning. Sedan ska det ske en nedtrappning, men i väldigt långsam takt. År 2020, om åtta år, ska 70 procent tilldelas genom auktionering medan 30 procent av utsläppsrätterna fortfarande ska tilldelas gratis. Man når inte upp till full auktionering förrän år 2027, om 15 år. Grundfrågan är om 7 öre för en utsläppsrätt är ett acceptabelt pris. Tycker Ann-Charlotte Hammar Johnsson att det är en tillräcklig miljö- och klimatstyrning i Sverige? Och tycker Ann-Charlotte Hammar Johnsson att systemet fungerar väl som det är i dag?

Fru talman! Angående golvet, Per Bolund - vi talar här om de bästa av världar: Golvet gör att man inte kan få fri tilldelning av utsläppsrätter, vilket kanske inte önskas. Men om det inte är fri tilldelning är problemet att företag kanske inte stannar kvar i Sverige. I stället flyttar de runt i Europa och så vidare. Då får vi en problematik som man måste ta hänsyn till. Är det då bra att ta bort de gratis utsläppsrätterna? Nej, men egentligen vill jag inte ha dem. Dock måste man se till hela komplexiteten. Vi vill ju inte heller att utsläppen ska förflytta sig runt om i världen. Det tror jag att inte heller Per Bolund vill. Det är absolut så att man inte kan vara nöjd med hur det är. Hela tiden måste man vara med och påverka och driva saker och ting framåt. Därför har vi sagt att det är viktigt med internationellt samarbete. Jag skulle vilja veta hur Per Bolund ser på det internationella samarbetet. Det talas väldigt mycket om Sverige, om här hemma, men vi är också beroende av andra delar av vårt jordklot.

Fru talman! Jag kan bara beklaga att regeringspartierna intar ställningen att ett handelssystem för koldioxidutsläpp som biter skulle innebära att företag flyttar ut från landet, att de flyr och i stället etablerar sig i utvecklingsländer. Men det är inte den bild man får om man tittar på hur det i praktiken är. Till exempel säger EU-kommissionen att det möjligtvis är sant för en väldigt liten del av den konkurrensutsatta industrin men att bilden i de allra flesta fall inte stämmer. Även den klimatberedning som den här regeringen tillsatt och där det fanns representanter för alla riksdagspartier kom till samma slutsats, alltså att det här inte är ett skäl för att vänta med att se till att från EU:s sida ha ett system som biter på utsläppen och minskar klimatpåverkan. Grundfrågan kvarstår: Anser Ann-Charlotte Hammar Johnsson att det system vi har i dag är väl fungerande, och anser hon att man kommer fram till de utsläppsminskningar som behövs? I mitt anförande refererade jag till den internationella energiorganisation som säger att vi med de utsläppsökningar vi ser internationellt kommer att få en värld med sex graders temperaturökning - med alla extrema väderfenomen i form av torka, översvämningar och orkaner som det kommer att medföra. Det kommer att innebära enorma problem för både mänskligheten och naturen. Självklart anser vi att det här systemet inte är tillräckligt väl fungerande. Därför måste man komma med åtgärder. Om en klimatpolitik ska fungera kan man inte bara stillatigande stå vid sidan av och se ett system som inte levererar, som inte fungerar och som inte gör att vi får utsläppsminskningar. Jag oroas också av att det skickas signaler om att regeringen varit ganska nöjd. Trots att de svenska utsläppen under ett enda år ökade med 11 procent tycker man inte att åtgärder behöver vidtas. Man är nöjd med den styrning som systemet ger, vilket tyvärr är ingenting. Ann-Charlotte Hammar Johnsson kommer ganska lätt undan när hon talar om principen att inte öronmärka intäkter. Självklart går det från regeringens sida, menar jag, att redovisa att över hälften av intäkterna används till klimatåtgärder - om man vill.

Fru talman! På något vis måste jag återgå till förmiddagens debatt här om vad vi ser hända i världen, speciellt i Europa, när det gäller den ekonomiska krisen. Jag tycker att det är lite magstarkt av Per Bolund att säga att ingenting görs, för man får väl säga att saker görs trots ett svårt läge. Länder har också att ta hänsyn till helheten; det måste göras. Vi har ännu inte testat detta med auktioneringen - det vi i dag ska fatta beslut om. Innan vi säger att den processen är dålig - eller vilka ord som nu använts för att tala om att det absolut inte fungerar - får vi väl först sätta i gång processen. Dessutom kommer man in i en tredje period där det handlar om en minskning av den buffert av utsläppsrätter som ska användas. Det gör att det blir mindre och mindre att konkurrera om. Per Bolund talar om företag och deras utsläpp. Men det finns ju också på den sidan en påverkan i den privata sektorn där man ändå på eget initiativ gör väldigt mycket. Man inser att det inte går att fortsätta så som görs om man vill vara med och tävla om framtiden. Man konkurrerar då utifrån villkoren för miljön.