Arbetsrätt

Fru talman! Jag vill börja med att för tids vinnande yrka bifall endast till Moderaternas reservation 1, om vikten av sommarjobb även för dem som är under 18 år. Men vi står givetvis bakom alla våra reservationer.

Drygt 60 000 iva-sjuksköterskor, 72 000 fler grundskollärare eller 88 000 fler undersköterskor, särskilt iva-sjuksköterskor, hade behövts nu. Om arbetslösheten i Sverige hade utvecklats som EU-snittet under Magdalena Anderssons tid som finansminister hade kostnaderna för den svenska arbetslösheten alltså varit 42 miljarder kronor lägre per år. Det är pengar som kunde, borde och skulle ha lagts på välfärden.

Men Sverige tillhör nu tvärtom Europas strykklass. Bara Italien, Grekland och Spanien har högre arbetslöshet än Sverige. Vi är alltså fjärde sämst i EU, fru talman. Och jag har en nyhet till Magdalena Andersson: Det är inte bara Sverige som har drabbats av en pandemi.

Fru talman! Andelen som jobbar i Sverige har utvecklats sämre än i något annat EU-land sedan 2014. Det är fakta. Redan före coronapandemin hade Sverige lägst tillväxt per person i hela EU, och innan Magdalena Andersson blev finansminister låg Sverige tvärtom bland dem som var högst upp på EU-listan över tillväxt. Trots Socialdemokraternas löfte om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 hade vi redan före krisen EU:s femte högsta. Sverige var också det enda landet där arbetslösheten ökade från hösten 2014, då Socialdemokraterna tillträdde, fram tills coronakrisen bröt ut.

Fru talman! När det gäller coronakrisen har pandemin fördjupat ett redan allvarligt utanförskap. Nu riskerar vi att få en bred massarbetslöshet i stora grupper. Det slår stenhårt mot Sverige. När ekonomin ska startas om efter pandemin behövs alltså omfattande reformer, vilket vi moderater har efterlyst sedan länge. En sådan viktig reform gäller den sakfråga vi ska diskutera här nu: en mer flexibel arbetsrätt för fler i arbete.

Låt mig redogöra för våra fyra moderata övergripande ingångar. För det första finns trygga och säkra jobb bara i trygga, säkra och växande företag. Det var sant i går. Det är definitivt dubbelt sant i dag. Och det kommer att vara lika sant i morgon.

För det andra har Sveriges arbetsmarknad stora problem sedan länge. Det är utmaningar som handlar om en trögrörlig arbetsmarknad där omställningen fungerar mycket dåligt. Vi har dessutom en lagstiftning på området som till stora delar utestänger stora grupper från arbetsmarknaden. Det gäller dem som står väldigt långt bort från arbetsmarknaden och dem som aldrig har kommit in på arbetsmarknaden till att börja med.

Man kan fråga sig vad det är som behöver göras.

För det tredje behöver vi trygga, säkra och växande företag lika väl som trygga och säkra löntagare som ser ökad rörlighet på arbetsmarknaden som en väg till ökade möjligheter. Men man ska också kunna vara trygg med och säker på att man inte kan bli av med jobbet på felaktiga eller godtyckliga grunder. I en tid när så många har förlorat eller riskerar att förlora sina jobb har det aldrig varit viktigare för företag att kunna ställa om eller behålla nyckelpersoner bland medarbetare, så att fler jobb kan räddas. Det handlar i förlängningen om små och medelstora företags möjligheter att överleva och att efter krisen skapa fler jobb.

Fru talman! För det fjärde och sista kan jag konstatera att det nu, efter att Socialdemokraterna har gjort en kovändning, finns en bred enighet i Sveriges riksdag om att vi behöver förändra arbetsrätten. Det är bra. Socialdemokraterna gick 2018 till val på löftet att aldrig någonsin, som de uttryckte det, medverka till exakt just det förslag som de nu själva lägger fram. De är beredda att slänga alla högtidligt avgivna löften över bord för att kunna sitta kvar vid makten. Makten har alltid ett egenvärde. Det gäller tidigare val, och det gäller också det kommande valet. Sådant föder politikerförakt.

Fru talman! Moderaterna har sedan länge verkat för att utveckla den svenska modellen. I det här betänkandet finns en räcka förslag för att modernisera arbetsrätten och förstärka omställningsförmågan på arbetsmarknaden. Vi ställer oss naturligtvis bakom vad som anförs i motionerna. I likhet med utskottet noterar vi dock att parterna på den svenska arbetsmarknaden har träffat en överenskommelse och att regeringen har utlovat en proposition på området under våren 2022, det vill säga den här våren.

Fru talman! Även om regeringen har utlovat propositioner tidigare som inte har kommit förrän fyra år senare, och även om vi inte vet om Vänsterpartiet kommer att överge sitt löfte att i det pågående rödgröna inbördeskriget stoppa eller vattna ur detta finns det skäl att avvakta det vidare arbetet med att genomföra förändringar av det arbetsrättsliga regelverket i linje med den inriktning som har stakats ut i partsöverenskommelsen.

Jag vill avsluta, fru talman, med att betona att vi moderater tycker att det är viktigt att förslagen i överenskommelsen utformas och genomförs ändamålsenligt, kostnadseffektivt och träffsäkert. Reformerna bör också givetvis följas upp noggrant för att säkerställa att de stärker den svenska arbetsmarknaden och svenska företags konkurrenskraft. Det är så, och bara så, man får ett land och ett samhälle som håller ihop.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatteras motioner från allmänna motionstiden gällande arbetsrätt. Givetvis står vi bakom samtliga våra reservationer, men vi väljer att yrka bifall endast till den gemensamma reservationen från MSD-KD, reservation nummer 12.

Fru talman! Svensk arbetsmarknad är i förändring. Fast det råder stor brist på arbetskraft inom vissa områden finns stora problem med att vissa grupper står långt ifrån arbetsmarknaden. Detta är oroväckande sett ur ett framtidsperspektiv eftersom försörjningsbördan ligger på en relativt liten del av befolkningen, vilket tyvärr är konsekvensen av dålig politik det senaste decenniet. Hög sysselsättningsgrad i all ära, men vad hjälper det när det inte går att få in personer i reguljär anställning. Regeringen slår sig för bröstet med att Sverige har Europas högsta sysselsättningsgrad. Ja, vi kan ha världens högsta sysselsättningsgrad, men om vi inte skapar reguljära anställningar spelar det ingen roll.

Fru talman! Då måste man lyfta blicken och se hur och var man kan skapa fler riktiga jobb. Där har småföretagen en enormt viktig roll. Enligt Tillväxtverket kan ungefär 50 procent av svenskarna tänka sig att starta ett eget företag, men tyvärr är det endast 10 procent som gör det i slutändan eftersom de upplever att dagens regelverk som ger sex månaders tjänstledighet är för kort tid. Man vågar helt enkelt inte förverkliga sin dröm.

Detta är ett förslag som antogs 1998. Då antogs ett stöd till start av näringsverksamhet, även kallat starta eget-bidrag. Men lagen ger tillstånd till tjänstledighet i bara sex månader. Det är en gammal lag som stiftades när svensk arbetsmarknad såg helt annorlunda ut, och den går inte i takt med dagens utmaningar eftersom vi behöver fler och växande företag. Därför finns några partier i kammaren som vill utöka tiden till minst tolv månader. Det är ett förslag som ligger mer i linje med hur svensk arbetsmarknad utvecklas i dag.

Fru talman! Första steget in på arbetsmarknaden är ofta ett vikariat. Men en anställd som är tjänstledig i sex månader ersätts ytterst sällan eftersom företaget anser att tiden är för kort. Om reglerna utökas till ett år får fler chansen och tryggheten att satsa på sin dröm utan att bli av med sitt anställningsskydd, och det ger fler en chans att få in foten på arbetsmarknaden. Det är bara att beklaga att den socialdemokratiska regeringen inte går i takt med de utmaningar och den utveckling vi har på svensk arbetsmarknad när man väljer att yrka avslag på förslaget med hjälp av Vänstern, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna. Att Vänstern och Miljöpartiet väljer att ställa sig bakom ett avslag har jag full förståelse för - det ligger i deras dna - men att Centern och Liberalerna, som anser sig vara företagsvänliga partier, väljer att rösta nej är märkligt.

Fru talman! Det går inte att debattera svensk arbetsrätt utan att komma in på EU och federalisternas påverkan på den svenska arbetsmarknaden. Det är en utveckling som tyvärr går i negativ riktning.

Sverigedemokraterna är ett parti som värderar samarbete över nationsgränserna och ser positivt på att Sverige för en dialog med andra stater i olika former. Här har EU en viktig roll att fylla, vilket var grunden till skapandet av unionen en gång i tiden. Därför är det oroande att se att man nu via den sociala pelaren utmanar nationers självbestämmande och nationella suveränitet.

Fru talman! I dag finns tyvärr politiska partier i kammaren som aktivt arbetar för att EU ska få mer inflytande på den svenska arbetsmarknaden och på allvar hota den svenska modellen, som har tjänat vårt land så väl. Det är bara att beklaga att regeringen, med förre statsministern Stefan Löfven i spetsen, öppnade Pandoras ask och var drivande i inrättandet av den sociala pelaren utan att förstå dess konsekvenser för svensk arbetsmarknadspolitik och den svenska modellen. Det kan inte ha undgått någon i kammaren eller i landet. Genom EU:s förslag inom ramen för den sociala pelaren kan vi se att riktlinjer omförhandlas för att på sikt bli tvingande, och det är något som hotar hela den svenska arbetsrätten.

Men jag ska, fru talman, inte bara stå här och klaga på regeringen. Den gör också bra saker.

Jag är glad att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna säger nej till återinförandet av lex Laval. Det är ett införande som skulle öppna för ytterligare hot mot den svenska modellen samt skapa en osund konkurrens på framför allt svenska byggarbetsplatser. Statistiken är tydlig här. Borttagandet av lex Laval har inte försämrat tillgången till utstationerad arbetskraft utan i stället bidragit till kampen mot arbetslivskriminalitet och osund konkurrens. Det är områden där det fortfarande finns mycket att göra. Tillsammans med långtidsarbetslösheten utgör dessa områden de största problemen i dag på svensk arbetsmarknad.

Fru talman! Ämnet för dagen är arbetsrätt. Det är ett ämne som berör i sak och i magen, inte bara i dag utan även historiskt.

Mitt eget intresse för arbetsrätten som sådan har varit måttligt. Anställningsskyddsregler, utformandet av turordningskretsar, antalet undantagna vid uppsägning och processuella regler är i och för sig tillräckligt komplexa för att jag ska gå igång, men efter ett långt yrkesliv i det civila har jag kommit till insikt att det behövs förhållningsregler för både arbetsgivare och arbetstagare för att arbetsmarknaden ska fungera optimalt.

Exakt gräns för var de förhållningsreglerna ska dras - där går skiljelinjerna mellan höger och vänster. Men låt oss komma ihåg följande. Tack vare den svenska partsmodellen har vi haft reallöneökningar i princip varje år sedan början av 90-talet. Det har också varit få konfliktdagar, och det har i sin tur ökat företagens produktivitet. Låt oss fortsätta på den inslagna vägen.

Fru talman! Låt mig förtydliga ytterligare. För mig är arbetsrätten en mångbottnad fråga. Anställningstrygghet eller jobbtrygghet? Det blir liksom den yttersta frågeställningen. För mig är svaret givet - för egen del väljer jag jobbtrygghet före anställningstrygghet alla dagar. Det är bara att konstatera att arbetsmarknaden inte är statisk. Den förändras, ibland utan att lagstiftningen hänger med.

Ta gigekonomins framväxt som exempel. Om vi verkligen vill ha innovation och trygghet för dem som anställer men också för dem som arbetar behöver vi ha en modern arbetsrätt som väger in intressen, balanserar och minskar riskpremien för dem som skapar jobben så att människor har ett arbete att gå till.

Fru talman! Just nu skrivs ett stycke svensk historia. De största förändringarna av arbetsrätten sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 är förhoppningsvis snart ett faktum. Det har varit en lång och tuff resa. Många har försökt tidigare och stupat på mållinjen. Förändringar som inte ens var aktuella under åtta års borgerligt styre läggs snart på riksdagens bord - tack vare Centerpartiet.

De största förändringarna sker dock inte på arbetsrättens område per se, utan det historiska är det gigantiska, världsunika omställningspaket som jag en gång i tiden skissade på i mitt civila yrke. Äntligen adresserar vi den enskilt viktigaste pusselbiten för arbetsmarknadens funktionssätt, det vill säga människors möjligheter att ställa om under ett långt arbetsliv. Det är där frågan om jobbtrygghet får sin substans.

Fru talman! Våra utbildningar räcker inte längre ett helt arbetsliv. Vi kommer att behöva ställa om ett flertal gånger för att kunna fortsätta göra oss gällande på arbetsmarknaden. Digitalisering, automatisering - ja, kärt barn har många namn. Det ställer stora krav på oss att ständigt kompetensutveckla oss, och statens roll i detta blir att facilitera till gagn för vårt samhälle.

De här förändringarna kommer att beröra alla på svensk arbetsmarknad - de kollektivanslutna men också de icke kollektivanslutna. Den sistnämnda gruppen, som i princip alltid lämnas efter, får nu vara med på denna fantastiska resa.

Dessa förändringar kommer att skapa rörlighet på svensk arbetsmarknad till gagn för grupper med svagare förankring i arbetslivet, till exempel unga och utrikesfödda. Nackdelen är att det tar tid innan strukturförändringar får effekt. De riktiga effekterna ser vi kanske först om tio år. Men låt oss i dag vara stolta över att staten går in med över 8 miljarder kronor per år över en konjunkturcykel och att parterna på svensk arbetsmarknad går in med minst lika mycket. Tillsammans tar vi ansvar för svensk arbetsmarknad på riktigt.

Fru talman! Vi kommer att återkomma till den här debatten i samband med riksdagsbehandlingen av propositionerna, så jag avslutar den delen.

I dag debatteras främst de motionsyrkanden som respektive parti har lagt fram på arbetsrättens område.

Vi har från Centerpartiets sida ett flertal yrkanden i detta betänkande. De rör bland annat regelverk för ett flexiblare arbetsliv, en fråga som visat sig bli allt viktigare i och med pandemin. Men vi återkommer också till en centerpartistisk käpphäst, nämligen proportionalitet i stridsåtgärder och återinförande av lex Laval.

Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer i detta betänkande, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nummer 21.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag beröra frågan om de genomgripande inskränkningar i svensk partsmodell som riskerar att bli konsekvensen av EU:s alla förslag till direktiv på arbetsmarknadsområdet.

Det här är ingen utveckling som vi från Centerpartiet bejakar. Vi har rent av varnat för detta sedan Socialdemokraterna fick feeling och drev igenom den sociala pelaren. Nu kommer förslag efter förslag - direktivet om minimilöner, direktivet om lönetransparens, direktivet om plattformsarbete, balansdirektivet, arbetsvillkorsdirektivet och så vidare. Det här är konsekvensen av Socialdemokraternas tondövhet.

Fru talman! Jag har bara en kort fråga.

Jag har lyssnat på Alireza Akhondi här och framför allt på Centerpartiet i debatten det senaste året och märkt att man verkligen tar täten i kampen för den svenska modellen, både i Bryssel och här i Sveriges riksdag. Samtidigt säger man kraftfullt och tydligt att man vill återinföra lex Laval.

Lex Laval är ett hot mot den svenska modellen. Ett återinförande kommer att bidra till lönedumpning med mera. Jag vet det av egen erfarenhet efter 26 år i byggbranschen. Jag jobbade på fältet när lex Laval infördes i Sverige och såg konsekvenserna. Jag har också sett resultatet av att man tog bort lex Laval. Det blev inte som Centerpartiet och andra partier befarade.

Jag skulle vilja höra hur Alireza Akhondi tänker när han med ena handen värnar den svenska modellen och samtidigt med andra handen gärna vill skjuta den i sank.

Fru talman! Jag tackar Magnus Persson för frågan.

Den svenska partsmodellen är fantastisk. Jag redogjorde just för de fantastiska resultaten av att vi har en bra och gedigen struktur på svensk arbetsmarknad, till exempel reallöneökningar och få konfliktdagar.

Låt oss också komma ihåg att 90 procent av svensk arbetsmarknad täcks av de av parterna slutna kollektivavtalen. Det är en utveckling som vi från Centerpartiets sida faktiskt bejakar och tycker är rimlig - utan att för den skull glömma bort de icke kollektivanslutna, som också är viktiga att ha med på den här resan.

När det gäller frågan om lönesättning och de parametrar som påverkar lönesättningen på svensk arbetsmarknad skulle jag behöva hålla ett föredrag. Jag skulle behöva en tavla där jag förklarar mekanismerna för hur löner sätts på svensk arbetsmarknad. Jag ska bespara kammaren denna utläggning, men jag kan konstatera att lex Laval och de principer som omgärdar rätten att etablera sig i andra länder på den fria marknaden inte påverkar den svenska lönesättningsmodellen. Det är inte så det fungerar i dag, och det behöver Magnus Persson läsa in sig på lite mer.

Fru talman! När jag lyssnar på Alireza Akhondi märker jag att han inte förstår eller inte vill förstå konsekvenserna av införandet av lex Laval. Den påverkar visst den svenska arbetsmarknaden och den svenska lönebildningen.

Vi kan gå tillbaka till byggbranschen. Där är det så att utstationerad arbetskraft kan ha avtal om lägsta avtalsenliga lön. En utstationerad byggnadsarbetare kan jobba i Sverige för 178 kronor i timmen. Det är fullt normalt. Snittlönen för en svensk byggnadsarbetare är 224 kronor i timmen, så det är en form av lönedumpning hur man än vrider och vänder på det.

Alireza Akhondi menar alltså att svenska byggnadsarbetare helt enkelt har för bra betalt. Jag vet inte hur det rimmar med bevarandet av den svenska modellen, där det faktiskt är parterna som kommer överens om lönesättningen.

Jag uppmanar Alireza Akhondi att gå ut i verkligheten och titta på vad lex Laval gjorde på den svenska byggmarknaden och vad det innebar för svenska löntagare. Jag fick själv vara med om att varsla och säga upp personer på mitt företag för att vi inte kunde konkurrera med de företag som använde utstationerad arbetskraft. Att det inte påverkar svenska löner, som Alireza Akhondi står här i kammaren och säger, stämmer absolut inte.

Fru talman! Jag har haft ett långt civilt yrkesliv innan jag blev riksdagsledamot, bland annat som arbetsmarknadsexpert hos en arbetsgivarorganisation. Just frågan om lönebildning är alltså ingen nyhet. Uppläxningen om hur lönerna sätts på svensk arbetsmarknad skulle jag vilja undanbe mig.

När det gäller byggbranschens utmaningar har vi en del strukturella problem kring kompetensförsörjning. Detta gör att företagen känner sig nödgade att söka kompetens utomlands.

Dessa strukturproblem får vissa konsekvenser. Vi ser till exempel att det finns en ganska utbredd arbetslivskriminalitet inom byggsektorn. Detta är inte en utveckling som Centerpartiet bejakar på något sätt, utan vi ser samma problem som Magnus Persson. Men metodiken för att angripa frågan slutar inte med att man ska göra inskränkningar i den fria rörligheten och företagens möjligheter att etablera sig på svensk arbetsmarknad.

Fru talman! En stark arbetsrätt är avgörande för arbetstagarnas trygghet på arbetsmarknaden. Det ger den enskilde arbetstagaren ett grundläggande skydd mot arbetsköparnas godtycke. Samtidigt ger det arbetstagarna en kollektiv styrka. En stark arbetsrättslagstiftning bidrar således till att utjämna de i grunden ojämlika maktförhållandena mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Det mesta av de faktiska relationerna på den svenska arbetsmarknaden regleras i kollektivavtal. Detta är en god ordning som ger stabilitet och flexibilitet. Avtalen förhåller sig dock till lagens bestämmelser. Problem som inte förutsågs vid lagens utformning eller som direkt uppstått genom förändringar i lagen adresseras ofta i kollektivavtalsförhandlingar, men det betyder inte att lagstiftningsprocessen kan bortse från dem.

Fru talman! Under de senaste decennierna har lagen om anställningsskydd, LAS, successivt urholkats. Turordningsreglerna har ändrats, tiden för återanställningsrätt har förkortats och allmän visstid har införts. Utöver detta har praxis, genom arbetsköparnas faktiska agerande och domar i Arbetsdomstolen, helt klart förskjutits i arbetsgivarvänlig riktning. Andelen otrygga jobb har ökat, och den fackliga organisationsgraden har minskat. Arbetstagarnas trygghet har därmed stegvis försvagats, liksom arbetstagarnas gemensamma styrka. Arbetsköparnas makt har stärkts på bekostnad av arbetstagarnas trygghet.

Fru talman! Vänsterpartiet har elva reservationer i detta betänkande, och jag hade väldigt gärna velat lyfta dem alla. Men med respekt för att ni inte vill höra mig mässa hela dagen och för att voteringen inte ska bli så vansinnigt lång väljer jag ändå att endast lyfta reservation nummer 6.

Tidsbegränsade anställningar fyller en nödvändig funktion på arbetsmarknaden. Det måste gå att ta in vikarier när anställda är föräldralediga eller sjuka eller kommer in i riksdagen, till exempel. Och det måste gå att anställa extrapersonal vid tillfälliga arbetsanhopningar eller när det behövs specifik kunskap under en begränsad tid. Men problemet är att många arbetsköpare systematiskt använder de tidsbegränsade anställningarna. Detta ger dem en otrolig flexibilitet i stunden, som går ut över de anställda men också över stora, viktiga samhälleliga värden.

I den ursprungliga versionen av LAS fanns en tydlig reglering av tidsbegränsade anställningar. De tillfälliga anställningarna var separerade från tillsvidareanställningarna på så sätt att de visstidsanställda inte kunde användas för att utföra samma arbete som de fast anställda. Tillsvidareanställning var norm och tidsbegränsad anställning ett undantag.

Under 1980- och 1990-talen genomfördes förändringar i LAS som öppnade för ett vidare användande av tillfällig arbetskraft. Över tid ökade de tidsbegränsade anställningarna i omfattning. Sedan 2000 har andelen anställda med tidsbegränsad anställning varit någorlunda konstant, med vissa mindre upp- och nedgångar beroende på konjunktursvängningarna. Men under 2020 hade ändå 14 procent av alla anställda i Sverige någon form av tidsbegränsad anställning.

Fru talman! Inte nog med det - de senaste 15 åren har de tidsbegränsade anställningarna blivit alltmer osäkra. Förklaringen är att de tidsbegränsade anställningarna består av flera olika varianter av anställningar, och det är de mest osäkra formerna som har ökat. Det är, som jag tog upp tidigare, allmän visstid och olika former av behovsanställningar. Parallellt med detta har de tryggaste formerna, det vill säga de vanliga vikariaten, minskat.

Det är också stora skillnader mellan de olika grupperna när det gäller hur vanligt det är med tidsbegränsade anställningar. Som av en händelse är arbetare, kvinnor, utomeuropeiskt födda och unga överrepresenterade bland dem med otrygga anställningar. Den bransch som hade högst andel tidsbegränsat anställda under 2019 var hotell och restaurang, där hela 42 procent hade osäkra anställningar.

Fru talman! Att vara anställd på tillfälliga kontrakt innebär givetvis jättestora nackdelar för individen. Livet går inte att planera, ekonomin är osäker och på arbetsplatsen befinner man sig i ett ständigt underläge. Det är svårare att engagera sig fackligt och säga ifrån om orättvisor och problem på jobbet. Tillfälligt anställda erbjuds också i lägre grad kompetensutveckling och har sämre löneutveckling. Att inte ha en tillsvidareanställning gör det svårt att teckna ett hyreskontrakt eller att ta lån för att köpa en bostad.

Otrygga anställningar är en stor källa till stress och oro, framför allt bland unga. Forskningsstudier visar tydliga kopplingar mellan psykisk ohälsa och otrygga anställningar. Otrygga anställningar ger alltså ett otryggt liv. De tidsbegränsat anställda betalar ett högt pris för arbetsgivarnas krav på flexibilitet.

När antalet visstidsanställningar blir för stort påverkar det även de tillsvidareanställdas arbetsvillkor. Till exempel visar en undersökning som Handelsanställdas förbund har gjort bland butiks- och lageranställda att många visstidsanställda mår sämre, men även de som är tillsvidareanställda får dra ett tyngre lass eftersom de ständigt måste lära upp nya kollegor. Man har ett lägre antal fast anställda och en låg bemanning.

Fru talman! Allmän visstidsanställning infördes av den borgerliga regeringen 2007. Vänsterpartiet har sedan dess, tillsammans med flera fackförbund, framfört krav på att just allmän visstidsanställning ska tas bort ur LAS. Sedan 2017 står faktiskt också Socialdemokraterna bakom ett sådant krav, efter ett beslut på partiets kongress. Men varken den förra eller den nuvarande S-MP-regeringen har tyvärr lagt fram några propositioner i ärendet. Problemet kvarstår alltså.

I debatten har det hävdats att man i första hand bör komma till rätta med dessa problem i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Men grundproblemet har skapats genom utformningen av lagen, och det är där det först borde lösas. Dagens utformning ger en väldigt ensidig fördel till arbetsgivarna och bygger in ett godtycke i systemet. Arbetsköparna har inget att vinna på att reglera detta i kollektivavtal, samtidigt som problemet är som störst på områden där arbetstagarna redan befinner sig i särskilt utsatta situationer. Ska frågan regleras i kollektivavtal betyder det alltså att arbetstagarorganisationen måste betala för något som lagstiftaren aldrig borde ha öppnat för.

I den DS som bygger på parternas principöverenskommelse föreslås att allmän visstidsanställning ska ersättas av särskild visstidsanställning. Det är positivt att man övergår till tryggare arbetsförhållanden, men grundproblemet kvarstår ändå. Arbetsgivaren behöver fortfarande inte ge något objektivt skäl för att tidsbegränsa anställningen.

Fru talman! Till slut: Vänsterpartiet anser alltså att LAS bör ändras så att allmän visstidsanställning utgår och det i stället införs objektiva kriterier för när det är tillåtet med visstidsanställningar. Lagen bör även i denna del fortsättningsvis vara semidispositiv, alltså att arbetsmarknadens parter i centrala kollektivavtal kan komma överens om de anställningsformer som är lämpliga inom respektive bransch. Lagen om anställningsskydd bör alltså ändras.

Fru talman! Jag ber verkligen om ursäkt för att jag drog över lite på tiden, men detta är ett ämne som är viktigt för mig och för Vänsterpartiet. Tack för er tid!

Fru talman! ALVA, allmän visstidsanställning, är jättebra. Vänsterpartiet har den samlade empiriska forskningen emot sig när man sågar detta. Detta vill jag bara ha sagt.

Men jag har en kort fråga till Ciczie Weidby och Vänsterpartiet. Ni säger er värna svenska arbetstagare. Det historiska paketet med LAS-omställningen adresserar en hel del av de brister som finns på svensk arbetsmarknad. Det handlar om människors omställningsmöjligheter, till exempel. Kan ni i dag rakt ut säga att ni kommer att rösta för att förbättra svenska arbetstagares möjligheter att kompetensutveckla sig och utvecklas på svensk arbetsmarknad, så att de fortsatt kan göra sig gällande på svensk arbetsmarknad även i framtiden? Kan ni avge ett sådant löfte?

Fru talman! Tack så jättemycket, Alireza Akhondi, för att du tog replik på mig! Jag hörde i ditt anförande att det nästan inte finns någon i hela riksdagen som har så mycket kunskap och erfarenhet av livet utanför riksdagen som du har.

Fru talman! Jag har också jobbat jättelänge inom LO-yrken. Är det något jag har tampats med, framför allt sedan 2007, när den allmänna visstidsanställningen infördes, är det att företagen inte ska utnyttja detta och stapla dessa fruktansvärda anställningar på varandra. Det var månader då man gick igenom tjocka pappersluntor med enskilda anställningskontrakt eftersom man bara är anställd precis den dag man är där, och man vet inte när man får komma nästa gång. Jag vet inte hur många gånger jag har tröstat kollegor och medlemmar som säger att de är vansinnigt stressade av att behöva ligga och sova med mobiltelefonen på bröstet därför att de hoppas på att få en extratid i kassan nästa dag, och om de inte svarar tillräckligt snabbt går de miste om den.

All den samlade empiriska forskning som jag har tittat på säger att våra otrygga anställningar leder till otrygga jobb och till ohälsa. Man blir väldigt nyfiken på vilken forskning det är som Alireza har tillgång till som säger att just allmän visstidsanställning är en så fantastiskt bra anställningsform.

Fru talman! Det är bara att googla. Att rabbla upp en massa rapporter från IFAU och andra är lönlöst. Läskunnighet borde vara ett krav.

Ciczie Weidby undvek att svara på min fråga, så jag upprepar den. Kommer ni att rösta för att förbättra svenska arbetstagares möjligheter till kompetensutveckling på svensk arbetsmarknad även framöver? Det är en jätteviktig fråga när man säger sig värna svenska arbetstagare. Då kan man inte komma runt frågan och inte svara på den. Det blir bara fel.

Jag vill jättegärna ha svar på detta från Ciczie Weidby och Vänsterpartiet.

Fru talman! Det är ett intressant tonläge som Alireza har gentemot mig. Han hänvisar till Google och läskunnighet. I så fall skulle jag precis på samma sätt kunna be Alireza Akhondi att bara googla och läsa vad Vänsterpartiet tycker och tänker.

Att ifrågasätta om Vänsterpartiet värnar de svenska arbetstagarna blir raljant på ett sätt som inte gynnar den här debatten över huvud taget.

När det gäller vad vi tycker om LAS-överenskommelsen, omställning och kompetensutveckling är det också bara att googla och läsa, Alireza, så får du reda på detta. Det är fantastiskt bra att vi kom överens om ett bra omställningsskydd och kompetensutveckling för arbetare. Det hade Alireza vetat om han på något sätt hade satt sig in i Vänsterpartiets politik.

Fru talman! Jag börjar med att säga att Kristdemokraterna självklart står bakom samtliga sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 16.

Arbetsrätten i Sverige grundar sig som sig bör på lagstiftning. Men sedan är det lite annorlunda, för vi överlåter väldigt mycket till arbetsmarknadens parter. Det brukar kallas den svenska modellen. Den innebär att parterna - arbetsgivarna och arbetstagarorganisationerna - förhandlar och kommer fram till ett gemensamt resultat. Detta har gynnat Sverige väl och har en mycket stark politisk uppbackning.

Inte minst Socialdemokraterna brukar påstå att de är den pådrivande faktorn och garanten för den svenska modellen. Desto mer uppseendeväckande blir det då att en socialdemokratiskt ledd regering lyckades med konststycket att erodera den svenska modellen genom att plädera för och gå med i EU:s sociala pelare. Det innebär att Sverige gång efter annan får kämpa mot förslag från EU. Det kan handla om minimilöner, transparensdirektiv och plattformsdirektiv. Det är en uppsjö av saker som hör till den sociala pelaren som vi i Sverige inte vill ha.

Hade Socialdemokraterna och den av dem ledda regeringen hållit hårt i den svenska modellen hade vi sluppit allt detta arbete nu.

Fru talman! Politik är ibland ett lustigt spel. Kristdemokraterna har under en lång tid hävdat att undantagen från turordningsreglerna måste bli fler, inte minst med tanke på hur mycket specialkunskap det finns i många företag och, fru talman, att det inte är säkert att den som besitter specialkunskapen är den som har varit anställd längst. I många företag är det precis tvärtom.

När vi har framfört detta under åren har det från vänstersidan ansetts som helt omöjligt, som helt verklighetsfrånvänt, som helt fel, helt enkelt, och som något som skulle knäcka allt och alla och kanske inte minst den svenska modellen. Men nu när arbetsmarknadens parter har varit kloka nog att komma överens om att fler arbetstagare ska kunna undantas från turordningsreglerna - man går i förslaget från nuvarande två till tre - tystnar kritiken från vänstern. Just siffran tre anses plötsligt vara höjden av vishet. Visst är politik lustigt ibland. Man kan alltså gå från att tycka att detta är förfärligt till att anse att siffran tre är höjden av vishet - det borde väl jag som kristdemokrat i och för sig tycka är bra.

Jag är jätteglad för att parterna tagit ett steg i rätt riktning, men fortfarande finns det nog skäl att inför framtiden fortsätta arbeta för att fler ska kunna undantas. Vi föreslår just nu att fyra ska kunna undantas. Men just siffran är kanske inte det avgörande, utan det avgörande är hur vi kan säkerställa att företag kan behålla kompetens, vidareutvecklas och slåss på en internationell marknad. Det är helt avgörande för Sveriges framtid.

Fru talman! Sverige är ett föredöme i världen när det gäller föräldraförsäkring. Det är fantastiskt. Dock finns det mer att önska när det gäller flexibilitet och när det gäller att myndigförklara föräldrar i fråga om att de kan fatta bäst beslut för sig och sina barn.

Fru talman! Jag är helt övertygad om att det inte finns något läge då politiker är bättre på att fatta beslut för den enskilda familjen än familjen själv. Här finns det en uppenbar skillnad mellan hur vänstersidan och Kristdemokraterna ser på familj. När vi kristdemokrater vill utöka familjers möjlighet att styra sin egen verklighet vill vänstersidan i stället fortsätta att styra mer. När vi vill införa rätten till en obetald tjänstledighet fem dagar per år och förälder till dess att barnet fyller 18 år säger vänstersidan nej. Ett argument är att det skulle kunna påverka jämställdheten. Det är ett ypperligt exempel på att familjen inte anses kunna fatta rationella och kloka beslut om sin egen verklighet. Nej, detta tycker man då att politiker kan bedöma bättre.

Fru talman! Den fria rörligheten för varor, tjänster och arbetskraft är en grundpelare i det europeiska samarbetet. Den gemensamma marknaden inom EU skapar förutsättningar för en god ekonomisk tillväxt och är absolut nödvändig i en tid då Europa utmanas av tillväxtekonomier i andra delar av världen.

För arbetstagare i företag som tillhandahåller tjänster tillfälligt i ett annat EU-land finns det särskilda regler i utstationeringsdirektivet, ett direktiv som genomförts i svensk rätt genom utstationeringslagen. Regeringens kritiserade ansats att kräva ett särskilt kollektivavtal för utstationerade är alldeles för långtgående. Med bevisregelns slopande kan stridsåtgärder vidtas även om minimivillkoren i den så kallade hårda kärnan är uppfyllda och enbart för att uppnå just ett utstationeringskollektivavtal. En utstationerande arbetsgivare kommer därmed inte att kunna freda sig mot stridsåtgärder. Det innebär att det blir mindre attraktivt för företag från andra länder att komma hit, och det hämmar därmed den fria rörligheten.

Att slopa bevisregeln är dessutom med stor sannolikhet inte förenligt med EU:s rättsprinciper om proportionalitet och ömsesidigt erkännande. Bevisregeln, fru talman, var generös mot fackföreningarna, då den gav långtgående möjligheter för en arbetstagarorganisation att vidta stridsåtgärder så länge en utstationerande arbetsgivare inte kunde visa att de utstationerade arbetstagarna i allt väsentligt hade lika goda villkor som svenska arbetstagare inom det aktuella avtalsområdet. Just ordet "visa" handlar om att den utstationerande arbetsgivaren ska styrka att så är fallet eller, med andra ord, att det är ställt utom rimligt tvivel att det är så.

Det är oklart hur regeringen kan få det till att kontrollmöjligheterna för arbetstagarorganisationerna förbättrats genom att bevisregeln togs bort. Att säkerställa goda villkor för dem som jobbar i Sverige, oavsett var de kommer ifrån, är en självklarhet. Men konsekvenserna av regeringens politik innebär mer av protektionism och mindre av omsorg om dem som kommer hit för att arbeta.

Fru talman! Det betänkande som vi debatterar i dag handlar om arbetsrätten. Vi från Liberalerna vill särskilt lyfta upp de förslag som vi har för att förbättra situationen för arbetstagare som utsätts för mobbning och trakasserier. Vi har i ett antal motionsyrkanden krävt en statlig utredning för att ta fram en förbättrad och skärpt lagstiftning. Tyvärr avstyrker utskottsmajoriteten detta och hänvisar till lite allmänna pågående utredningar.

Men arbetet kring trakasserier och mobbning på arbetsplatser har pågått åtminstone sedan 2018 med olika tilläggsdirektiv, och nu finns det ett slutbetänkande som ligger på regeringens bord. Men jag ser stora risker: Ju längre tid det tar och ju mer man skjuter in detta på något departement, desto lägre är sannolikheten att det faktiskt blir något konkret av det genom förslag till riksdagen. Vi får väl avvakta, fru talman, och se om regeringen kommer med några sådana förslag, beroende på hur det går i valet i september.

Vi har också försökt lyfta upp situationen för de långtidsarbetslösa och de som är svagast på arbetsmarknaden - missbrukare och före detta kriminella. Vi efterfrågar försäkringar och besked om Krami på Arbetsförmedlingen, så att vi fortfarande har kvar den verktygslådan.

Nu refereras det lite kort till ett regleringsbrev som regeringen beslutade om i december. Men jag kan intyga, fru talman, att det under hela vintern har kommit mycket oroande och bekymrande signaler kring hur det kommer att bli för den viktiga arbetsmarknads- och socialpolitiska, skulle jag vilja säga, verksamheten Krami. Det är en verksamhet för före detta kriminella som behöver handpåläggning och personligt stöd. De behöver möta personer som kan deras situation. Detta är väldigt personalintensivt. Och vi hörde i dag i arbetsmarknadsutskottet att det finns en kategori långtidsarbetslösa som kräver ett helt annat stöd från staten och samhället. Därför tycker vi att det är ett viktigt komplement att staten har verksamheter i egen regi.

Jag kommer senare under eftermiddagen att ha en interpellationsdebatt med arbetsmarknadsministern om just Kramis verksamhet inom Arbetsförmedlingen.

Det som vi avslutningsvis vill ta upp och särskilt lyfta är vikten av fler vägar in på arbetsmarknaden för de personer som inte kommer in över huvud taget, de som står utanför.

Vi har en rekordhög långtidsarbetslöshet om 180 000. 100 000 av dem, fru talman, har varit arbetslösa i över två år. Det är över 360 000 inskrivna på Arbetsförmedlingen. Ungefär hälften av dem är födda utanför Europa. Och hälften av dem har ingen gymnasieutbildning.

Därför kräver vi i detta betänkande att man också skapar nya möjligheter, arbetsmöjligheter utan förkunskapskrav, så att man får in nyanlända och ungdomar på arbetsmarknaden.

Många av de fina reformer som vi också står bakom - omställningspaket, kompetenssatsningar, möjligheter att sadla om - har vi absolut inga problem med. Men där är det fokus på dem som redan är inne på olika typer av yrken och är inne på arbetsmarknaden. Men Liberalerna vill också lyfta fram behovet av inträdesjobb. Därför kommer vi också att yrka bifall till reservation 4 i betänkandet, där vi vill följa upp kravet på inträdesjobb, där man reducerar kostnaden för arbetsgivare och där staten går in mer aktivt och stöttar nyanlända och ungdomar under 23 år som inte har en gymnasieutbildning för att de faktiskt ska komma in på arbetsmarknaden.

Vi ser ljuspunkter. Ungdomsarbetslösheten sjunker i Sverige, vilket är positivt. Men att den fortsatt ligger över 9 procent tycker jag är alarmerande. Över 40 000 ungdomar i Sverige 18-24 år saknar fortfarande möjligheter, och många av dem varken studerar eller arbetar. Risken är då ett dubbelt utanförskap - att man saknar rätt utbildning och att man inte kommer in på arbetsmarknaden.

Än svagare ställning på arbetsmarknaden har de nyanlända och de som har varit kort tid i Sverige. Därför är det viktigt med inträdesjobb. Därför är det också viktigt med etableringsjobb, som det refereras till i detta betänkande. Men det har vi ännu inte sett röken av.

Socialdemokraterna avstyrker samtliga liberala förslag. Vad hänvisar de till? Vad är alternativen? Det kan väl inte vara extratjänster, som vi har debatterat flera gånger, där bara 3 procent går vidare till riktiga jobb? Det kan inte heller vara de aviserade etableringsjobben, för de finns inte än. De har skjutits upp från 2017 till 2018, till 2019 och till 2020. Och statsrådet sa senast att de möjligen kommer första halvåret i år. Eller är det arbetsmarknadsprogrammen som ska ta emot de utrikesfödda kvinnorna? Bara 20 procent av dem som är inskrivna på arbetsmarknadsprogrammen inom Arbetsförmedlingen är kvinnor. Där har myndigheten misslyckats totalt i sitt jämställdhetsuppdrag.

Avslutningsvis när det gäller intensivåret för nyanlända - för dem som varit kort tid i Sverige - som en väg in på arbetsmarknaden har den reformen inte fått den kraft och det genomslag som vi förväntat oss. Det är långt under prognos. Knappt 700 personer är inskrivna. Det måste alltså till fler vägar in på arbetsmarknaden om vi på allvar ska bryta långtidsarbetslösheten i Sverige.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till alla våra reservationer, det vill säga reservation 7 om äldres rätt att ha kvar sin anställning högre upp i åldrarna, samt reservationerna 24 och 25 som handlar om att stärka arbetet mot mobbning och trakasserier på arbetsplatsen.

Fru talman! I andra länder blir personer presidenter eller får andra viktiga positioner tack vare hög ålder. I Sverige anses man snabbt passé. Miljöpartiet menar att vi måste uppvärdera äldre personers kompetenser och erfarenheter. I regeringen har vi varit med om att höja åldersgränsen för rätt till studiemedel från 56 till 60 år. Det är ett viktigt första steg.

Vi vill gå vidare och även säkerställa att den som vill och har möjlighet ska kunna vara kvar i sin anställning betydligt längre. I dagsläget ger lagen om anställningsskydd varje människa rätt att vara kvar i sin anställning fram till 68 års ålder. År 2023 kommer åldersgränsen att höjas till 69 år. Vi anser dock att rätten att ha kvar sin anställning behöver finnas ännu högre upp i åren.

Arbete är för många en viktig friskfaktor, och jag anser inte att vi som samhälle kan tacka nej till människor som vill fortsätta att bidra genom arbete. I ett större perspektiv kan det också bidra till att minska ålderismen i samhället. Jag anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om att höja gränsen för rätten att ha kvar sin anställning.

Fru talman! I Sverige är det olagligt med mobbning av barn. I skolan arbetar lärare och annan skolpersonal aktivt med eleverna med värdegrund och allas lika värde. När mobbning ändå sker kan Barnombudsmannen hjälpa till med stöd och ledning och berätta vart barnen kan vända sig när de har det svårt. Även Skolinspektionen och Barn- och elevombudet kan kopplas in. Flera kommuner har blivit fällda och fått betala ersättning till barn som har hamnat i kläm.

I Sverige är det även olagligt med diskriminering och trakasserier. Om man blir diskriminerad eller trakasserad på sin arbetsplats på grund av sin religion, hudfärg, sexuella läggning, ålder, funktionsnedsättning, kön eller könsöverskridande identitet kan man vända sig till Diskrimineringsombudsmannen och göra en anmälan. I flera fall har personer tilldömts skadestånd både inom diskrimineringsområdet och inom jämställdhetsområdet.

Det finns även Konsumentombudsmannen som tar vara på konsumenternas intressen och Justitieombudsmannen som tillvaratar enskilda personers rättigheter att bli lagenligt och korrekt behandlade av myndigheter. Om brott har begåtts kan naturligtvis också polisen kopplas in.

Det är allmänt känt att det förekommer vuxenmobbning på våra arbetsplatser. Det är också allmänt känt att anställda som blir mobbade på sina arbetsplatser kan få både psykiska och fysiska skador. Däremot är det mindre känt att när mobbning sker utanför de nämnda områdena, alltså diskriminering och trakasserier, står den vuxna mobbade personen helt utan juridisk möjlighet att få upprättelse eller kompensation för den skada som denna person har lidit.

Det är fråga om en utsatt grupp som ofta drabbas av både psykiska och fysiska besvär som en följd av mobbning. Det är svårt att få ekonomin att gå ihop om man behöver byta jobb eller blir sjukskriven på grund av mobbning på arbetsplatsen. Om den mobbade polisanmäler mobbaren för ofredande blir resultatet ofta att brott inte kan styrkas. Och ett stort antal mobbade anställda begår självmord varje år.

I dag saknas alltså en tydlig lagstiftning som skyddar den som utsätts för trakasserier i form av mobbning i arbetslivet. Arbetsmiljölagen medger ett förebyggande arbete, inte ett bestraffande, inom detta område. Det finns inte heller några externa instanser eller ombudsmän att vända sig till på nationell nivå.

Den som utsätts för mobbning på arbetsplatsen har därför i bästa fall arbetsplatsens egen personalpolicy att luta sig mot. Men om mobbningen inte kan klassas som diskriminering eller trakasserier kan arbetsplatserna inte anmäla anställda som mobbar andra anställda. Är förövaren av samma kön och har lika lön, samma etnicitet, samma religion och samma fysiska status kan diskriminering eller trakasserier inte hävdas. Den som blir utsatt får ofta stå ensam, trots att facken, personalhälsan och andra inblandade gör så gott de kan för att hjälpa den mobbade. Oftast får den mobbade byta arbetsplats, medan den som mobbar får stanna kvar. Det finns inget juridiskt utrymme för prövning eller straff inom kränkande särbehandling. Ingen ombudsman ställer sig heller på den kränktas sida.

Kränkande särbehandling är med andra ord en ostraffbar vuxenmobbning om arbetsplatsen inte själv agerar på problemet. Jag menar att detta är en lucka i lagstiftningen. För att kunna komma till rätta med att anställda blir utsatta för kränkande särbehandling på arbetsplatsen behöver detta bli straffbart. Jag anser därför att regeringen ska tillsätta en utredning med uppdrag att ta fram ett förslag till en ny lag mot trakasserier i arbetslivet.

Vi behöver också inrätta en ombudsman med uppdrag att samla in information på nationell nivå samt ge stöd och information till anställda som blivit utsatta för mobbning på sin arbetsplats. Med bättre kunskaper kan vi undersöka och arbeta fram förslag på ytterligare åtgärder kring de problem som mobbning ger och som leder till stora kostnader för både individen och samhället.

Fru talman! I dag debatterar vi alltså betänkande AU7 om arbetsrätt. Det är ett motionsbetänkande som behandlar alla de motioner som riksdagsledamöter och partier har skrivit om arbetsrätten, och det är - som alltid - många motioner att behandla. Det vi kan konstatera är att de flesta motioner och yrkanden inte nämnvärt skiljer sig från tidigare års; det är fortfarande förslag om försämrad anställningstrygghet på olika områden som genomsyrar de borgerliga partiernas motioner.

Samtidigt kan vi se att världen omkring oss har förändrats väldigt mycket de senaste åren. Covid-19-pandemin har slagit hårt mot hela världen, och arbetsmarknaden har förändrats som en direkt följd av detta. Vissa branscher har drabbats hårdare än andra under själva pandemin, såsom handel, restaurang och turism. Många unga fick lämna arbetsmarknaden i början av pandemin, och för många är det svårt att komma in igen. Vad de personerna behöver nu är faktiskt mer trygghet på arbetsmarknaden, inte mindre.

Under det senaste året har vi också kunnat se tydliga fördelar med en stark partsmodell och kollektivavtalens betydelse på arbetsmarknaden. Vi ser hur snabbt och effektivt parterna på arbetsmarknaden tecknade avtal om korttidspermitteringar i början av krisen för att förhindra stora uppsägningar och tapp av viktig kompetens. Parterna tog snabbt och effektivt ansvar för att Sveriges företag ska kunna starta om snabbt när krisen en dag är förbi.

Parterna har också förhandlat färdigt om trygghet och omställning, och där har en del av förhandlingarna handlat om just arbetsrätten. Förslagen har nu tagits om hand av regeringen, som nyligen skickade ärendet på remiss till Lagrådet. Det kommer att behandlas vidare inom en nära framtid. Vi socialdemokrater välkomnar att de avtalstecknande parterna har tagit ansvar för att skapa stabila förutsättningar för arbetsmarknaden på lång sikt.

Det råder i debatten ofta en stor samsyn när det gäller vikten av att bevara och värna den svenska modellen och när det gäller att parternas roll på arbetsmarknaden är avgörande för hur spelreglerna på arbetsmarknaden ska se ut. När parterna är överens ska politiken respektera det. I det här betänkandet kan man dock se att så inte alltid är fallet.

Det finns till exempel några reservationer där man inte anser att parternas överenskommelse om turordningsreglerna är bra nog. Ett parti vill utöka undantagen, och ett vill minska dem. Men själva grunden i en förhandling är att det är ett givande och tagande, och ett förhandlingsresultat genomförs i sin helhet eller inte alls. Vi kan som politiska partier inte överpröva parternas förhandlingsresultat och peta i de delar som vi av olika anledningar tycker är felaktiga. Det är parterna på arbetsmarknaden som har förhandlat, och om vi respekterar den svenska modellen respekterar vi också förhandlingsresultatet i dess helhet.

Så sent som 2019 förändrades konflikträtten till följd av parternas förhandling om en modern konflikträtt. Trots det ser vi inte mindre än fyra reservationer i det här betänkandet som syftar till att förändra lagstiftningen på det området. Här är parterna överens, och vi har lagstiftningsvägen levererat det de har förhandlat fram. Vi socialdemokrater anser att vi ska respektera partsmodellen och stå upp för den och därmed inte överpröva parternas överenskommelse i det här fallet heller.

Ett annat avsnitt i betänkandet handlar om utstationerade arbetstagare. Här kan jag konstatera att det, precis som tidigare år, finns flera yrkanden om att återinföra lex Laval. Ett huvudargument för det är att det nu skulle vara mindre attraktivt för utländska företag att komma till Sverige och utföra arbete samt att rätten för facken att strida för kollektivavtal skulle hämma den fria rörligheten. Detta argument har de borgerliga partierna framfört i många år.

Det vi ser i verkligheten är dock det motsatta. Antalet utstationerade arbetstagare i Sverige är fortfarande stort och dessutom ökande. Under 2021 - som ändå var ett pandemiår, ska man ju påminna sig om - handlar det om cirka 55 000 personer, vilket är en ökning med ungefär 15 000 personer jämfört med året innan.

Vi socialdemokrater vill naturligtvis att även den utstationerade arbetskraften ska ha bra arbetsförhållanden och att ordning och reda ska gälla på svensk arbetsmarknad som helhet, inte bara för de anställdas skull utan också för företagens och konkurrensvillkorens skull. Då finns det faktiskt ingen anledning att återinföra lex Laval, utan vi ska snarare se till att fler av de utstationerade omfattas av kollektivavtal och att kontrollerna av arbetsplatser med många utstationerade blir fler och bättre.

Det har talats en del om den sociala pelaren här i dag. Det är inte ett område som direkt berörs av det här motionsbetänkandet, men jag tror ändå att det kan vara värt att påminna om att den sociala pelaren inte är ett initiativ som på något sätt förflyttar beslutsbefogenheter mellan EU-nivån och den nationella nivån.

Däremot uttrycker den en ambition om att Europa ska vara en världsdel som erbjuder goda sociala villkor för alla sina invånare och där den fria rörligheten för kapital, vilket underlättar för marknaden, måste mötas med en ökad ambition om goda levnadsvillkor. Arbetstagare och medborgare ska inte utsättas för godtycklig behandling eller en dålig social nivå på välfärden.

Jag förstår att detta inte är en ambition som de borgerliga partierna omfamnar, men förespeglingen att den sociala pelaren skulle vara skälet till att exempelvis diskussionen om minimilöner kommer upp är faktiskt innovativ, eller vad man nu ska kalla den - möjligen på gränsen till lögnaktig. Kraven på minimilöner har funnits sedan långt innan den sociala pelaren kom till och hade kommit upp alldeles oavsett den sociala pelaren. Kritik mot den sociala pelaren är väl snarare ett uttryck för att man inte vill att sociala rättigheter ska vara ett EU-gemensamt projekt. Så kan man ju tycka, men man bör i så fall använda rätt argument för det.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Andersson (S).

Fru talman! Jag tror att det har blivit något fel här, för Anna Johanssons anförande måste komma från tiden före 2018. Hon förklarar nämligen att det finns ett antal förslag från borgerliga partier - motionsförslag som hon yrkar på att avslå, som hon alltid har gjort.

Poängen är bara att den socialdemokratiska regeringen om några veckor kommer att föreslå den absoluta majoriteten av det som borgerliga partier har motionerat om under väldigt lång tid. Då kommer Socialdemokraterna själva att genomföra det som de under valrörelsen 2018 dyrt och heligt lovade att de aldrig skulle genomföra. De hänvisar till partsdiskussioner och sådant, men säg att en moderatledd regering hade gjort samma sak. Då hade Anna Johansson och utskottskollegan Patrik Björck med flera varit i taket och vänt. De hade tyckt att detta var fruktansvärt.

Därför vore det intressant att höra Anna Johansson räkna upp alla fördelar hon ser med de förändringar som Socialdemokraterna nu genomför i arbetsrätten. Särskilt när det gäller turordningsreglerna skulle det vara intressant att höra alla fördelar hon ser, liksom förenklingen vad gäller uppsägning av personliga skäl. Jag ser fram emot det. Jag ser även fram emot den debatten så småningom, men vi behöver nog höra lite om detta här i dag eftersom man skulle kunna tro att ni yrkar avslag på motionerna om detta för att ni är emot det, Anna Johansson. Men ni yrkar ju avslag för att ni själva ska komma med samma förslag om några veckor.

Jag skulle också vilja fråga en annan sak. Med tanke på alla heliga löften om att aldrig någonsin göra detta som ni har avlagt, i synnerhet under den förra valrörelsen, och att ni nu med en klackspark genomför nästan allt detta själva - hur allvarligt ska man ta på högtidliga löften från Socialdemokraterna i den kommande valrörelsen? Givna till brösttoner, hur allvarligt ska vi ta de löftena mot bakgrund av detta?

Fru talman! Om jag var i Mats Greens kläder och tillhörde Mats Greens parti skulle jag vara väldigt försiktig med att kritisera andra partier för löftesbrott. Jag vill bara börja med att påpeka det.

Vi gick till val 2018 på att göra förändringar av lagen om anställningsskydd som syftade till att ta bort hyvling och ta bort allmän visstid. Med det sagt har nu parterna förhandlat. Vi har inte genomfört och kommer inte att genomföra ensidiga försämringar av anställningstryggheten för löntagare. Om Mats Green hävdar att det är på det sättet hävdar Mats Green någonting som inte är med sanningen överensstämmande.

Den förhandling som parterna har slutfört nyligen balanserar ju på flera olika ben. Den stärker tryggheten för arbetstagare i vissa avseenden, och den ökar i andra avseenden flexibiliteten för arbetsgivarna. Totalt sett är det en överenskommelse som parterna kan stå bakom därför att båda parter har vunnit saker och har fått betala saker - precis som det brukar vara i en förhandling.

Mats Green säger att vi avslår yrkanden med hänvisning till att vi själva ska genomföra det senare, men det är inte sant. Det som är sant är att vi förmodligen, om vi hade fattat beslut politiskt, hade gjort något annorlunda avvägningar. Men nu har vi överlämnat den här ordningen till parterna på arbetsmarknaden och ska naturligtvis respektera det som de har kommit överens om.

Det jag skulle vilja veta är varför Mats Green i de yrkanden som Moderaterna kvarstår vid, som bland annat handlar om konflikträtten och lex Laval, fortsätter att envist hävda att trygghet för arbetstagare skulle vara ett allvarligt hot mot svenska företag. Det har ju visat sig att detta faktiskt inte är sant - svenska företag utvecklas på ett väldigt positivt sätt med de begränsningar som arbetsrätten och möjligheten att teckna kollektivavtal och att binda företag vid detta ger.

Fru talman! Det här var kanske ett svar på någon fråga, men det var definitivt inte ett svar på min fråga.

Anna Johansson säger att man aldrig har lagt fram förslag om att försämra för arbetstagare eller att försämra arbetsrätten. Det har inte vi heller. Det är heller inte vi som har påstått att det har skett försämringar.

Det handlar om att utveckla och stärka arbetsrätten. Det är ju Anna Johansson och hennes parti som gång efter annan, i synnerhet i den förra valrörelsen, sagt att detta är försämringar. Nu genomför de det själva och säger att det är förbättringar. It's ok when we do it. Där ser man hur mycket socialdemokratiska löften är värda.

Det är ju, återigen, ett faktum att vi nu bara är veckor från att ni ska genomföra den absoluta majoriteten av det som borgerliga partier har yrkat på i ett antal motioner under lång tid. Att påstå någonting annat är inte med sanningen överensstämmande. Ni hänvisar till att parterna har kommit överens om detta, men det var också en del av våra förslag - annars skulle man gå fram med lagstiftning. Det var exakt detsamma som ni sa, och det var exakt detsamma som ni har avtalat om i skriftlig form. Det är lite svårt att komma undan detta.

Hade vi gjort det här hade Anna Johansson och hennes partivänner återigen stått i riksdagens talarstol och i det som återstår av förstamajtågen och med brösttoner talat emot det. Nu genomför de nästan allt detta själva; så är det.

Hur ska vi se på era kommande löften med tanke på de klacksparkar som ni behandlar de redan givna löftena med, oavsett hur mycket ni påstår att detta är för er viktiga frågor?

När det gäller lex Laval kommer Socialdemokraterna att vinna bara tack vare stödet från Sverigedemokraterna. Företag som ger bättre villkor än kollektivavtalen ska naturligtvis inte diskrimineras på svensk arbetsmarknad därför att de har sitt säte i ett annat land; det är naturligtvis helt orimligt.

Återigen: Hur är det med löftena, Anna Johansson?

Fru talman! Det skulle, apropå lex Laval, vara jättespännande att få några exempel på företag som har haft betydligt bättre villkor för de anställda än kollektivavtal och som på något sätt har blivit utsatta för sanktioner på grund av det. Men det kan vi ta i ett annat replikskifte vid något annat tillfälle.

Mats Greens parti har vid ett flertal tillfällen ensidigt genomfört förändringar av arbetsrätten som bara kostat för den ena sidan, det vill säga arbetstagarna. Man har gjort förändringar i LAS som ensidigt har minskat tryggheten för de anställda utan att den andra sidan har fått betala någonting i form av ökade kostnader på något annat sätt.

Arbetsrätt

Det som parterna nu har kommit överens om är ett balanserat förslag där både arbetstagarnas önskemål om ökad trygghet och ökad kompetensutveckling och arbetsgivarnas behov av ökad flexibilitet tillmötesgås. Detta ställer vi oss bakom. Vi hade förmodligen gjort andra bedömningar om vi hade fått bestämma helt själva, men så funkar det ju inte.

Har vi överlämnat detta ansvar till parterna måste vi också stå upp för det fullt ut, och det gör Socialdemokraterna. Jag hade välkomnat om samtliga partier i Sveriges riksdag gjorde det - också på andra områden där parterna har gjort överenskommelser, till exempel när det gäller konflikträtten. Jag noterar att Moderaterna fortfarande tycker att det ska vara svårare för fackliga organisationer att få gehör för sina krav än vad parterna har kommit överens om i en överenskommelse om konflikträtten.

Arbetsrätt

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 23 februari.)

Svar på interpellationer