Ändring av viss länsstyrelseverksamhet

Fru talman! Regeringen har lagt fram en proposition om länsstyrelsernas organisation. Som vi många känner till är det en pressad organisation som runt om i landet har det ganska tufft för att få verksamheten att gå runt utan att många ärenden blir försenade och med en ekonomi som är ganska ansatt utifrån de uppgifter som man har att genomföra. I den situationen är det viktigt att man ser på effektivitet och rationalitet och gör förändringar som är nödvändiga för att koncentrera verksamheten eller lägga om uppgifterna på olika sätt. Samtidigt är länsstyrelserna inne i en omvandlingsprocess som är ganska omfattande. Regioner ombildas och bildas och tar över en del av länsstyrelsernas verksamhet. I detta svep har redan en del länsstyrelser lagts ned eller flyttats, och organisationen förändras i radikal omfattning. Propositionen handlar dock inte om detta utan om en rad mindre uppgifter som ofta tar en ganska liten del av länsstyrelsernas tid i anspråk. Det är allt från bitillsyn, lotterier, Allmänna arvsfonden och bilskrotning till pantlåneverksamhet och annat. Men det är klart att det är saker som man kan lägga om, koncentrera och få en lite större effektivitet på. Det är syftet med detta. Det märkliga i denna omfattande ombildning av statens regionala organisation är att staten inte riktigt tar ansvar för förändringen. Man har under ganska lång tid sagt att det ska ske utifrån lokala förutsättningar och att det är en decentraliserad syn på verksamheten. Det är framför allt statsminister Fredrik Reinfeldt som har drivit denna tes. Det har inneburit att man lämnar till andra lokala och regionala företrädare att leda processen att bygga om och omorganisera statens verksamhet. Det är en lite märkligt ordning. Någonstans under vägen måste nog ändå staten vara med och ta ett ansvar för denna omvandlingsprocess. Frågan är om det är ett försök att utan att säga det rakt ut peka ut att staten har en synpunkt på var verksamheterna ska ligga. I propositionen pekas sju län, eller i praktiken sju orter, ut som man vill koncentrera länsstyrelseverksamheten till. Det är ganska precis det antal orter som man annars vill ska leda den regionala organisationen, och enligt de utredningar som har gjorts ska Sverige ha sex till åtta regionala centrum och regioner som fördelar både landstingens verksamhet och statens regionala verksamhet. Jag vet inte om det är så, men jag tycker inte att man behöver vara särskilt konspiratoriskt lagd för att få denna tanke när vi vet att det runt om i hela landet diskuteras hur vi ska organisera regionerna, vilka länsstyrelser som kommer att avvecklas, vilka som blir kvar och hur det kommer att påverka landstingens verksamhet. Det knepiga i processen är att regeringen inte riktigt tar ansvar för hur den egna verksamheten ska organiseras i framtiden. Man borde åtminstone vara en medspelare i utvecklingen av de nya regionerna i Sverige för att det ska fungera på ett bra sätt. Man borde leda processen om man vill att det ska bli någorlunda likvärdigt i olika delar av Sverige så att vi inte får stora ojämlikheter med några få väldigt stora regioner och ett antal små. Jag tror att regeringen förr eller senare måste ta ett större ansvar. Det har man inte gjort i dagens proposition. Det hade varit bra om man tagit sitt ansvar och vågat ta diskussionen och debatten. Nu får jag nöja mig med att yrka bifall till ett förslag om en lite mer koncentrerad och effektiv organisation på länsstyrelserna så att de ska klara av sina uppgifter. Jag hoppas att regeringen samlar sig bättre till nästa gång.

Herr talman! Vi har i betänkandet ett särskilt yttrande som jag vill delge kammaren. Vårt särskilda yttrande grundar sig i att regeringen under en lång tid blundat för de strukturella problem som dagens länsindelning medför. Sveriges regionala indelning i län har sin grund i beslut som fattades under 1600-talet. Behovet av en modernisering av indelningen har visat sig allt tydligare, inte minst sedan vi blev medlemmar i Europeiska unionen. Frågan om en förändrad regional indelning har utretts ett flertal gånger, till exempel i Ansvarskommittén där jag själv medverkade. I få frågor finns det ett så gediget grundmaterial för regeringen att utgå från för att kunna fatta beslut. Den nuvarande regeringen vill dock inte fatta något samlat beslut i regionfrågan. I stället låter man befintliga län få kalla sig för region och gör olika koncentrationer av länsstyrelseverksamheten - som det verkar helt utan en översiktlig tanke. De strukturella problemen består dock och blir i vissa delar till och med förvärrade. Det sammelsurium av egna regionindelningar som de statliga myndigheterna ägnar sig åt är bara ett exempel på detta. Regeringen tillsätter utredning på utredning utan att våga ta ett helhetsgrepp i regionfrågan. Flera av de mindre länsstyrelserna har i dag uppenbara strukturella problem med att klara av de uppgifter regeringen ålagt dem. Den väg regeringen har valt för att åtgärda dessa problem är att göra små justeringar i befintlig organisation. Vi menar att det i stället är hög tid att genomföra en reform baserad på grundidén i Ansvarskommitténs förslag. Detta innebär en stärkt och bättre samordnad regional nivå genom färre och större regionkommuner som ersätter dagens landsting, genom, så långt det är rationellt, gemensam geografi för regionkommuner, län och statliga sektorsmyndigheter och genom förstärkt kompetens för regionkommunerna jämfört med dagens situation. Av tekniska skäl är det dock inte möjligt att föra fram ett sådant förslag i samband med regeringens proposition. Herr talman! Vi har inga andra förslag vad gäller koncentration av länsstyrelseverksamhet än propositionen, men vi saknar djupt och innerligt ett genomgripande förslag från regeringen på hur frågan ska lösas. Det liggande förslaget är som att sätta plåster på ett benbrott. Det gör ingen skada men knappast någon nytta heller. Dessutom kan man se att länsstyrelser på flera håll har problem med denna del. Det kommer säkert att vara resurskrävande på sikt. Koncentrationen av verksamheten oroar många länsstyrelser. De får längre resor, vilket betyder ökad restid. Kostnaderna för detta har inte tagits med i beräkningen av budgeten. Med all säkerhet kommer frågan tillbaka och bör belysas, inte minst när regeringen gör sin budget för länsstyrelserna. Det kan tilläggas att många av de små länsstyrelserna som blir avlövade en liten del av verksamheten har stora bekymmer med att klara övrig verksamhet. De är starkt ansträngda av vikande resurser och har svårt att klara de åtaganden som finns. Det är ytterligare ett argument för att man borde ta ett helhetsgrepp i frågan. Vi har som sagt ingen annan åsikt vad gäller de förändringar som görs i denna proposition. Vi kommer dock att fortsätta hävda att det bör tas ett helhetsgrepp i regionfrågan för att Sverige ska stå starkt och kunna möta framtiden på ett kraftfullare sätt än vad som nu är fallet.

Herr talman! Länsstyrelserna är regeringens förlängda arm i länen. Deras viktigaste uppgift är att se till att de beslut som fattas av riksdag och regering genomförs samtidigt som de tar hänsyn till länens olika förutsättningar. Det är en mycket liten justering av vad de olika länsstyrelserna ska göra som regeringen föreslår här. Att vi över huvud taget har hand om frågan beror på att ett antal lagar måste rättas till med något enstaka ord så att det inte står exakt vilken länsstyrelse som ska göra vad. Som Peter Eriksson sade rör det sig om mycket små ärendegrupper som inte är centrala för länsstyrelsens verksamhet. Det är frågor om medborgarskap, överförmyndare, begravning, pantlåneverksamhet, bilskrotning, ensamrätt till sjunket gods, lönegaranti, bitillsyn med mera. På departementet har man räknat ut att det är totalt ungefär 17 årsarbetskrafter som berörs på de 14 länsstyrelser som ska lämna av uppgifter till någon annan länsstyrelse. Totalt berörs ungefär 1,2 procent av de anställda. Vi i KU vill tydligt peka på att de förändringar som görs i bitillsyn, bilskrotning och så vidare inte har någonting att göra med Ansvarskommitténs betänkande eller den utredning som just nu gör en översyn av statlig regional förvaltning. De har heller inte någonting med eventuell framtida regionbildning att göra. Bitillsynen och bilskrotningen förebådar inte på något sätt eventuella regionbildningar eller sammanslagningar av landsting.

Herr talman! Det som pågår just nu, inte minst det som handlar om länsstyrelseverksamhet, är något av en smygcentralisering. Det har pågått ett antal år, och det är lite oroväckande. Jag kommer från ett litet län med en liten länsstyrelse och vet betydelsen av varje anställd och hur man kan samarbeta. Det gör man på länsstyrelsen i exempelvis Kronobergs län. Det som Per Bill säger från talarstolen och det man kan utläsa i propositionen, nämligen att detta är en mycket liten justering, är oroande. När det försvinner en halv årsarbetare på en länsstyrelse har det naturligtvis betydelse - kanske inte just den dagen, men i ett långsiktigt perspektiv. Därför väljer jag att använda ordet smygcentralisering. Det har betydelse regionalpolitiskt. Vid varje tillfälle då vi plockar bort en tjänst inom en myndighet och centraliserar den till en större ort får det betydelse med tanke på den urbanisering vi ser i samhället. Det kommer att bli färre människor i glesbygden som har den här typen av kompetens. Eftersom jag känner oro när det gäller de här frågorna har jag skrivit en motion om detta. Jag ska ge några exempel. Det pratas mycket i debatten om enklare regler för företag. På våra länsstyrelser görs mycket arbete med miljökonsekvensbeskrivningar, och de har betydelse för företagen i länen. I den region som jag kommer från har vi fortfarande mycket industrisysselsättning. De företagen gör många miljökonsekvensbeskrivningar. För dem skulle det vara negativt om man flyttade ansvaret för miljökonsekvensbeskrivningar till en större länsstyrelse så att det blev längre mellan den enskilde företagaren och myndigheten. Jag tror att alla här i kammaren är införstådda med betydelsen av närhet mellan företagaren och myndigheten. Det innebär att det är enklare att lösa problem under resans gång. Ju längre från folket man kommer och ju längre myndigheten är från företaget desto svårare blir det. Man kan känna oro för den här typen av konsekvenser. Man säger att det är ytterst få justeringar. I just det här betänkandet finns inte det som är kopplat till miljökonsekvensbeskrivningar med, men det pågår ett arbete med att göra förändringar även av de arbetsuppgifterna. Det kommer att få konsekvenser på längre sikt. Om man kopplar ihop detta med urbaniseringen och en ökad inflyttning till våra tre storstadsregioner och andra större städer är detta också en regionalpolitisk fråga. Det borde man ta hänsyn till när man arbetar med att göra sammanslagningar. Vi vet att varje centralisering är ett slag mot landsbygd och glesbygd eftersom konsekvensen blir en utflyttning därifrån. Därför bör man göra en konsekvensanalys vid varje sådant tillfälle. Det är något som vi motionärer saknar i detta sammanhang. Jag tänker, för tids vinnande, inte yrka bifall till vår motion. Jag tycker ändå att det är viktigt att belysa problemet med en ökad centralisering med tanke på närhet för folket och småföretagarna. Det har också en rent regionalpolitisk betydelse.