Amorteringskrav

Herr talman! Riksdagen ska i dag besluta om regeringens förslag att införa en bestämmelse om amorteringskrav i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det innebär att när banker och andra kreditinstitut lånar ut pengar för att finansiera en bostad ska de också ha villkor som gör att låntagaren i normalfallet ska amortera - betala tillbaka - på sitt lån.

En robust amorteringskultur stärker hushållens finansiella motståndskraft. Det är en grundpelare i en sund kreditverksamhet och bidrar samtidigt till att skulder samlat kan hållas på nivåer som inte utsätter samhället för makroekonomiska risker.

Bakgrunden till den här lagstiftningen är förstås den ökade skuldsättning som vi kan se hos de svenska hushållen. Sedan mitten av 90-talet har hushållens skulder ökat mycket snabbare än inkomsterna. Skuldkvoten har inte riktigt, men nära nog, fördubblats under den här perioden. En viktig förklaring till skuldökningen är förstås de ökade priserna som samtidigt har präglat vår bostadsmarknad.

En hel del av det här kan hänföras till strukturella faktorer som utförsäljningarna, ombildningarna, av hyresrätter, förändringar i skattesystemet och en rejält sänkt ränta. Trots detta kvarstår dock enligt Finansinspektionen en stor del, ungefär en fjärdedel av ökningen av skuldkvoten, som inte kan förklaras strukturellt.

Och även om svenska hushåll har marginaler att klara ränteutgifter även om räntorna skulle höjas ordentligt, inkomsterna skulle minska eller bostadspriserna skulle falla medför hög belåning makroekonomiska risker. För att klara större störningar skulle hushållen tvingas minska sin konsumtion, vilket får negativa effekter på tillväxt och arbetslöshet.

Internationella undersökningar visar också att hushåll som har en skuldsättning över 50 procent av bostadens marknadsvärde är mer benägna att dra ned på sin konsumtion om något oförutsett skulle inträffa.

Eftersom Sverige har haft en svag amorteringskultur och fortfarande har långa avbetalningstider, där många med skulder över 50 procent inte amorterar alls eller bara amorterar lite, finns det goda skäl att även med lagstiftning verka för en bättre ordning framöver. Internationella organisationer som OECD, IMF och EU-kommissionen pekar också entydigt i sina granskningar på den privata skulduppbyggnaden som en risk i och för den svenska ekonomin.

Den proposition som utskottet nu delvis bifaller bygger på en överenskommelse mellan regeringen och fem andra partier. Under utskottets beredning har vi förändrat förslaget något, vilket faktiskt gör det ännu mer robust. Framför allt vill finansutskottet tidsbegränsa undantaget för amorteringskrav i nyproduktion till fem år. De inlåsningseffekter som amorteringsfriheten för den första ägaren av nyproduktion riskerar att föra med sig kan vi därmed begränsa.

Jag vill här också tydliggöra att undantaget inte innebär en lagstiftad amorteringsfrihet för nyproduktion. Bankerna kan, och bör sannolikt också ganska ofta, ändå kräva att låntagaren ska amortera.

Utskottet understryker också, liksom regeringen i propositionen, att skogs- och jordbruksfastigheter inte ska omfattas, och som tidigare gäller att dessa krav ska gälla för nya krediter, alltså inte för gamla lån. Man ska också kunna få undantag från amortering om man exempelvis drabbas av sjukdom eller skilsmässa eller att en närstående går bort.

Amoreringskrav är förstås inte det enda svaret på hushållens skulduppbyggnad och en allt tuffare situation på bostadsmarknaden. Den kanske viktigaste insatsen är att öka bostadsbyggandet från de låga nivåer som vi har haft det senaste decenniet. Inte minst viktigt är att det byggs hyresrätter.

Regeringen har också föreslagit åtgärder för att öka utbudet av bostäder. Den största bostadspolitiska satsningen på ett par decennier sjösattes förra våren och omfattar över 11 miljarder kronor under 2016 och 2017.

Genom investeringsstödet kan resurser även styras till byggandet av mer prisvärda hyresrätter och bostäder med rimliga hyror så att trycket på bostadsmarknaden minskar liksom behovet för hushåll att skuldsätta sig. Dessutom har regeringen avsatt pengar för att ge kommunerna tydliga incitament att bidra till ett ökat bostadsbyggande.

Herr talman! I dag föreslår dock utskottet att vi ska införa en bestämmelse om amorteringskrav. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! I dag behandlar vi propositionen om amorteringskrav. Turerna har varit många, men nu står ett enigt utskott bakom dessa förslag. Förändringen genomförs i lagen om bank- och finansieringsrörelse och riktar sig alltså till kreditinstituten.

Bakgrunden till att vi vill genomföra krav på amortering är att vi ser att hushållens skulder har ökat kraftigt. Människors skuld i förhållande till disponibel inkomst har ökat, och bostadspriserna har stigit i snabb takt. Flera tunga internationella bedömare har pekat ut den svaga amorteringskulturen som ett problem och rekommenderat Sverige att öka amorteringstakten på bolån och att införa ett amorteringskrav.

Herr talman! När mina föräldrar var nyblivna husägare och låntagare var det självklart med amortering. Man skulle minska sina skulder. Man vet aldrig vad som händer. Då låg räntan under vissa perioder ändå så högt som 16 procent. Ändå betade man av sina skulder.

På senare år har amortering inte alls varit lika självklart. I september 2011 amorterade endast 44 procent av hushållen med en belåningsgrad på mellan 70 och 85 procent. Många, särskilt i storstadsområdena, förlitade sig på en ordentlig värdestegring och såg därmed inte behovet av att amortera. Då blir riskerna också större. Om prisstegringen uteblir blir marginalerna mindre. Om priserna går ned kan den som blir tvungen att sälja snabbt hamna i långvariga ekonomiska problem.

Få tänker nog egentligen att det kan hända. Men det var inte länge sedan bubblan sprack i Köpenhamn. Priserna hade pressats upp snabbt, och förväntningarna var höga. Så kom finanskrisen samtidigt som byggandet kom igång.

Även om man inte ser någon sådan tydlig risk här och nu behöver man ändå ha marginaler för det oförutsedda. Amorteringskraven har också blivit tuffare från bankernas sida under den senaste tiden. Numera kräver bankerna för nya låntagare som regel en ganska omfattande amortering. Nu är det 94 procent av hushållen med nya lån och en belåningsgrad på mellan 70 och 85 procent som amorterar.

Samtidigt har tydliga riktlinjer med tuffa krav på amortering från Bankföreningen till bankerna stoppats och fått rullas tillbaka av konkurrensskäl. Bankerna ser därför också behovet av en lagreglering och är i stort positiva till det lagförslag som nu genomförs. Bankföreningen menar att utan ett lagstadgat krav kan det inte uteslutas att vi faller tillbaka i en situation där en betydande del av låntagarna inte amorterar på sina bolån, något som skulle förstärka de risker som redan finns på den svenska bostadsmarknaden.

Med en självreglering gällande amortering hade det funnits en flexibilitet som kan saknas vid lagkrav. Men stora delar av den faktiska tillämpningen av amorteringskravet kommer att styras av föreskrifter från Finansinspektionen och regeringen, inte via lag. Det är oerhört viktigt att regeringen noga följer effekterna av föreskrifterna så att det inte uppstår några oväntade eller oönskade effekter. Jag tycker också att det finns skäl att följa utvecklingen och se hur olika reformer påverkar i förhållande till varandra. Ju fler kranar man vrider på, desto större effekt kan man få.

Herr talman! Jag skulle vilja lyfta fram ett par viktiga undantag från amorteringskravet.

När människor råkar ut för någonting oväntat, såsom sjukdom, separation eller arbetslöshet som kan få ganska stora ekonomiska effekter, är det viktigt att man kan göra ett tillfälligt uppehåll i amorteringen. Den som exempelvis avser att sälja sin bostad för att anpassa sig till en ny ekonomisk situation ska kunna få tid på sig att göra detta utan att dra på sig onödiga skulder under tiden.

Ytterligare ett mycket viktigt undantag är det som gäller för jord- och skogsbruksfastigheter. Utskottet betonar i sitt ställningstagande ytterligare vikten av att dessa helt undantas från amorteringskravet - något som regeringen redan har skrivit i propositionen. Det ska inte finnas något utrymme för att låta dem eller delar av dem omfattas eftersom det skulle innebära stora administrativa svårigheter och svåra gränsdragningar. Regelkrångel är något som företag behöver mindre av och inte mer.

För oss har det också varit viktigt att motverka retroaktivitet. Det är viktigt att de som redan har ingått låneavtal på vissa premisser kan förvänta sig att de ska fortsätta att gälla. Efter att Lagrådet påpekat att det tydligt bör framgå av lagen att den bara gäller nya krediter tecknade efter lagens ikraftträdande har utskottet antagit Lagrådets förslag till förtydligande.

Det har funnits invändningar att det trots detta kan uppstå retroaktivitet när låntagare tecknar tilläggslån. För dem skulle amorteringstakten grundas på hela belåningsgraden. Och det har vädrats farhågor om att det kan leda till att hushållen väljer att teckna blankolån i stället för att använda bostaden som säkerhet. Det här är ett exempel på en effekt som vi förväntar oss att regeringen mycket noga följer upp.

I propositionen föreslås ett evigt undantag från amortering för nyproducerade bostäder. Det fanns en politisk enighet bakom förslaget eftersom vi vill uppmuntra till nybyggnation. Men flera remissinstanser var mycket negativa. Många menade att det finns en risk för betydande prisfall när nyproducerade lägenheter sedan säljs vidare, och förordade åtminstone en tidsbegränsning i undantaget. Vi har därför i utskottet enats om att sätta en femårsgräns för undantaget från amortering. Det är inte meningen att vi ska skapa nya problem samtidigt som vi försöker att åtgärda andra.

Sammantaget tror vi att ett amorteringskrav kan bidra till en sundare amorteringskultur, som i sin tur ökar hushållets motståndskraft och gör dem ekonomiskt mer tåliga vid olika störningar. Det åligger regeringen att följa utvecklingen efter att amorteringskravet har börjat gälla och att vid behov justera föreskrifterna så att det inte blir några oönskade effekter.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Vi ska i dag besluta om att införa amorteringskrav efter en lång och snårig process med framför allt juridiska hinder längs med resan.

Jag instämmer i mycket av det som Fredrik Olovsson och Maria Malmer Stenergard säger. Vi har i dag efter förhandlingar en enig riksdag som ställer sig bakom införandet av amorteringskrav, men samtidigt tycker jag att dagens beslut väcker ett antal frågor.

I en lista över världens mest skuldsatta ekonomier i alla kategorier hamnade Sverige på andra plats, endast slaget av Japan. Då handlar det inte om att vår statsskuld är stor eller att våra företag är belånade i stor utsträckning. Nej, det är hushållens skuldsättning som har skenat de senaste åren. Kurvan över hushållens skuldsättning har pekat uppåt i en obruten takt. Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, har hushållens lån sedan början av 2008 ökat med 1 100 miljarder kronor, eller med 56 procent.

När det tar så här lång tid för politiken att reagera och ens införa ett så litet hinder för skuldsättning som ett amorteringskrav är, då undrar man om politiken klarar av att leverera. Processen med att införa ett amorteringskrav har tagit över ett år, men debatten och förslagen har funnits en betydligt längre tid.

Sverige är en liten och öppen ekonomi. Det betyder att vi påverkas snabbt av beslut i vår omvärld. Det kräver också att vi klarar av att både besluta om förebyggande åtgärder i god tid och att fatta snabba beslut när det krävs. Frågan är om vi har den politiska kapaciteten. När jag ser processen om amorteringskrav blir jag en aning tveksam.

I praktiken är lagkravet redan genomfört i och med att bankerna stramat upp sin utlåning. Men det är bedrövligt att det ska krävas en lagstiftningsprocess för att bankerna ska ta samhällsansvar. Men det kanske är just det som visar på att vi inte kan släppa över ansvaret och makten till bankerna.

En annan fråga vi politiker måste ställa oss är om amorteringskravet är tillräckligt. För fem år sedan höjdes kravet på egeninsats från 10 procent till 15 procent av kostnaden för ett bostadsköp. Det hade en liten påverkan, men hushållens skuldsättning steg ändå.

Jag tror knappast att amorteringskravet kommer att hjälpa jättemycket. Riksbankens beräkningar visar, som vi har fått se flera gånger i utskottet, att amorteringskravet endast påverkar nya låntagare och därför endast får en liten effekt på lång sikt. Fler åtgärder behövs därför.

Den viktigaste åtgärden för att påverka hela lånestocken vore att trappa ned ränteavdragen. I dag bidrar staten till att öka skuldsättningen och därigenom skapa finansiell instabilitet. När hushållen har råd att låna mer pengar på grund av ränteavdragen stiger priserna på bostäder, och skuldsättningen ökar. Så kan vi inte ha det. Det är nödvändigt att politiken kommer överens om en nedtrappning av ränteavdragen snarast, för riskvarningar saknas inte.

Ränteavdragen har också en mycket tveksam fördelningspolitisk profil. De gynnar rika kort och gott, men vi är allihop med och betalar. Samtidigt är ränteavdraget en tickade bomb som Konjunkturinstitutet har varnat för kan motsvara 60 miljarder kronor eller mer än 1 procent av bnp år 2024 om ingenting görs. Därför behöver vi snarast införa ett tak så att de rika som har extrema räntekostnader inte subventioneras av vår välfärd.

Det är två partier i Sverige som har försökt vara statsbärande och ta ansvar för statsfinanserna, och det är Socialdemokraterna och Moderaterna. Tyvärr gör man väldigt lite åt hushållens skuldsättning mer än att prata.

Finansminister Andersson kan tänka sig att trappa ned ränteavdragen om man hade gjort det samtidigt som den moderatledda regeringen Reinfeldt tog bort fastighetsskatten. Det är ett tag sedan nu, och problemen med skuldsättningen finns ju här och nu.

Men Moderaterna är knappast bättre. Under sin tid vid makten tog man bort fastighetsskatten, man tog bort förmögenhetsskatten, man drev på för ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter och man stoppade effektivt nybyggande. Där kan man snacka om att slänga mer ved på brasan för att hushållens skuldsättning verkligen skulle stiga. Jag tycker att det är dags att gå från ord till handling och göra någonting åt ränteavdraget nu.

En del ekonomer propagerar också för ett införande av ett skuldkvotstak. Den åtgärden är jag personligen mer tveksam till. Vi har i dag en stor segregation framför allt i våra städer. Om vår inkomst direkt utan någon helhetsprövning gör att vi sållas bort från vissa områden tror jag att det i stället riskerar att förstärka segregationen ytterligare.

I stället behövs en politik som går till handling och ser till att öka byggandet av hyresrätter. Därför är jag glad över att Vänsterpartiet tillsammans med regeringen har förhandlat fram den största bostadspolitiska satsningen på 20 år. Det är en politik som kan göra skillnad och som kan innebära att du som ung kan få en hyresrätt att bo i i stället för att skuldsätta dig över öronen för att ens kunna flytta hemifrån.

Med detta sagt, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget till beslut i betänkandet.

Amorteringskrav

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)