Ägarlägenheter

Herr talman! Den borgerliga regeringen har under två år vid makten monterat ned den sociala bostadspolitiken. Regeringen har avskaffat de bostadspolitiska målen, avlövat det befintliga regelverket och avskaffat allt stöd till bostadsbyggande. Effekterna har inte låtit vänta på sig. Bostadsbyggandet har slagit i backen, och bostadsbristen breder nu ut sig över landet. Den borgerliga regeringen hade i början av mandatperioden en väldigt hög svansföring inom det bostadspolitiska området. Efter regeringsskiftet uttalade sig bostadsminister Mats Odell och sade att det nu skulle bli ändring på den svenska bostadspolitiken, att den skulle utvecklas. Flera reformer skulle komma som drastiskt skulle utveckla och förbättra den svenska bostadsmarknaden. Det har nu gått två år, och om man bortser från några mindre förändringar i lagstiftningen kring andrahandsuthyrning har ingenting hänt. Men här i dag ska vi diskutera det som, om jag har förstått allting rätt, ska revolutionera den svenska bostadsmarknaden - eller? Borgerlighetens enda framtidsvision, förutom att den fria marknaden ska få ett större inflytande i bostadspolitiken, verkar vara införandet av ägarlägenheter. Denna proposition är, precis som mycket annat inom den borgerliga politiken, ett slag i luften och en bock i något av de borgerliga partiernas politiska handlingsprogram. Vi kommer här i kammaren i dag säkerligen att få höra några av mina borgerliga kolleger lovorda denna nya lagstiftning. Men jag skulle då vilja fråga dem om de verkligen tror att införandet av ägarlägenheter, så som propositionen är skriven i dag, kommer att påverka den svenska bostadsmarknaden både på kort och på lång sikt. Jag vill också så här inledningsvis vara tydlig med var vi socialdemokrater står i frågan. Vi har inga som helst problem med att man äger sitt boende. Vi kan till och med sträcka oss så långt att man inför en ny upplåtelseform i den svenska bostadspolitiken och på den svenska bostadsmarknaden. Men om man ska införa en ny upplåtelseform på den svenska bostadsmarknaden kunde man hoppas för det första att det fanns ett syfte med det, för det andra att det fanns en stor efterfrågan på en ny upplåtelseform och slutligen för det tredje att lagförslaget som läggs fram för riksdagen är väl genomarbetat och heltäckande. Den proposition som vi ska diskutera i dag uppfyller tyvärr inget av de här tre kriterierna, och det tycker jag är väldigt problematiskt. Det hade varit bättre om regeringen hade prioriterat några av de frågor som faktiskt är oerhört viktiga inom det svenska bostadspolitiska fältet i dag. Det hade varit jätteintressant att debattera hur vi ska utveckla och förfina den svenska bostadspolitiken, vilka principer som ska gälla och hur vi ska uppnå en balans mellan de upplåtelseformer som finns i dag. Ämnena hade kunnat vara många, och sådana debatter hade jag gärna välkomnat. Dagens debatt kommer i stället att handla om varför regeringen nu lägger fram ett halvfärdigt förslag om införande av ägarlägenheter som är såväl dåligt som orättvist och otillräckligt. Det är tyvärr inte första gången som den borgerliga regeringen lägger fram ett förslag som inte är tillräckligt berett. Med denna korta inledning skulle jag vilja yrka avslag på förslaget i propositionen och bifall till reservationen i betänkandet. Herr talman! Vad är det då för fel och brister i det förslag som vi ska diskutera här i dag? Jo, jag hade tänkt dela upp min kritik i tre delar, och det rör till största delen utformningen av propositionen. Den första delen rör lagstiftningen generellt. Som jag har sagt i min inledning är lagförslaget ofullständigt i vissa delar. Varför har man inte skapat en separat lagstiftning, som till exempel bostadsrättslagstiftningen, och därigenom garanterat att man fick med alla viktiga pusselbitar i det ganska komplexa system som bostads- och fastighetslagstiftning faktiskt är? I stället har man använt minsta motståndets lag och helt enkelt pusslat i befintlig lagstiftning och på så sätt missat en del viktiga delar eller åtminstone skapat osäkerhet på ett antal områden som borde vara tydliga. Det finns som sagt ett antal oklarheter. Det gäller till exempel villkoren för att upplåta ägarlägenheter med hyresrätt. Det gäller också att förutsätta vad som gäller för innehavarna av ägarlägenheter och vad som gäller dem emellan. Det gäller också vad som uppstår om en granne stör en annan granne. Det kommer garanterat att bli föremål för diskussion i framtiden. Andelsägandet i samfälligheten och de begränsningar för större andelsägare som finns med i lagstiftningen i dag kommer helt säkert att vara ett område som kommer att innebära en hel del funderande både hos lagstiftarna och hos de aktörer som finns på marknaden. Vidare kommer det säkerligen att uppstå problem vid försäljning av ägarlägenheter, då upplysningsplikten i dagsläget inte är tillräckligt tydlig. Även när det gäller krav på redovisning av samfälligheternas ekonomi finns det oklarheter som någon gång måste rättas till och förtydligas. Alla dessa delar gör att både byggherre och köpare kommer att känna sig osäkra om vad som gäller i fråga om denna upplåtelseform. Detta, tror jag, kommer att innebära att intresset blir väldigt lågt. Den andra del som jag hade tänkt ta upp gäller förändringen av besittningsskyddet för de eventuella andrahandshyresgäster som kan komma att finnas när ägarlägenhetsägaren vill hyra ut sin lägenhet. Ett av motiven till införandet av ägarlägenheter har ju varit att man vill få in ytterligare kapital i bostadssektorn och på så sätt öka utbudet av hyreslägenheter. Jag anser att man redan i dag kan säga att det finns en del problem på den andrahandsmarknad som finns. De kommer inte att bli mindre om besittningsskyddet blir svagare för dem som hyr ägarlägenheter. Detta kommer också att innebära att det kommer att bli svårare för en del hyresgäster att byta lägenheter. Det kommer med största sannolikhet också att innebära att ett antal hyresgäster kommer att begränsas i sitt val av standard, då mindre hyresvärdar inte kan erbjuda vare sig möjlighet att byta lägenhet eller möjlighet till att standarden i lägenheterna förändras. Den tredje delen som jag tänkte beröra gäller de skatterättsliga reglerna. De förslagen kommer inte att diskuteras och debatteras här och nu, utan de tas upp av skatteutskottet i debatten efteråt. Men jag måste ändå ur ett rent bostadspolitiskt perspektiv lyfta fram frågan, för jag tycker att den är viktig. De skatterättsliga reglerna för ägarlägenheter är oerhört gynnsamma, åtminstone i vissa tillfällen. Jag tänker inte nu gå in på detaljerna, även om jag kanske återkommer till dem i något replikskifte senare. Man kan konstatera att regeringen nu skapar ytterligare en upplåtelseform som innebär att obalansen på den svenska bostadsmarknaden blir ännu tydligare. Under de senaste månaderna har vi sett ett antal borgerliga företrädare som faktiskt har stött oppositionen i kritiken: Det finns faktiskt problem på bostadsmarknaden i dag. Exempelvis lyfter man fram hyresrätten som en av de förfördelade upplåtelseformer som finns. Regeringen borde lyssna på oppositionen och på de borgerliga företrädare som anser att någon måste se över hur balansen mellan de olika upplåtelseformerna bör se ut. I stället lägger man nu fram ett förslag som kommer att öka skevheten och göra att obalansen mellan de olika upplåtelseformerna i svensk bostadspolitik blir ännu större. Herr talman! Sammanfattningsvis tycker jag att det är olyckligt att regeringen lägger fram ett förslag som inte är ordentligt genomarbetat och som samtidigt ytterligare snedvrider bostadsmarknaden. Man borde i stället ha prioriterat sina resurser och försökt lösa de väldigt stora utmaningar som svensk bostadspolitik står inför. Man borde ha utvecklat de sociala redskap som bostadspolitiken har och som man i större grad borde utnyttja. Man borde ha hittat lösningar på hur allmännyttan kan bli mer aktiv och spela en mer pådrivande roll i framtiden. Och man borde ha jobbat med det som rör hyressättningen och balansen mellan olika upplåtelseformer. I stället lägger den borgerliga regeringen fram ett förslag som har ett antal brister som kommer att kräva att lagen omarbetas och förbättras för att den här upplåtelseformen ska få acceptans och fungera långsiktigt. Jag ser egentligen bara två tydliga förändringar som man uppnår med den proposition som vi behandlar här i dag. Det handlar om att man fritt kan sälja och hyra ut sin ägarlägenhet. Om nu detta var den borgerliga regeringens syfte med förslaget hade man enkelt kunnat ändra ett par små detaljer i bostadsrättslagstiftningen och på så sätt ha fått precis samma genomslag, men man hade sparat en väldig massa tid och resurser, och man hade också haft en tydligare bostadssektor. Uppenbarligen handlar det mer om vackra ord än om att uppnå tydliga och rättvisa regler på bostadsmarknaden.

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag konstaterar också att bostadsministern lyser med sin frånvaro när den så kallade stora bostadspolitiska reformen nu behandlas i kammaren. Inte ens då behagar Mats Odell delta som representant för regeringen och regeringens bostadspolitik. Men för hans del är kanske inte förslaget så stort nu när det väl ska behandlas att bostadsministern finner det värt att komma hit och debattera det. Vänsterpartiet arbetar för en social bostadspolitik som en del av den generella välfärden. Grunden i den sociala bostadspolitiken är en bostadsmarknad i balans och god tillgång på hyresrätter till rimliga hyror som erbjuds alla grupper av hyresgäster. Till en god bostadsmarknad hör också att vi har blandade upplåtelseformer med hyresrätter, villor och bostadsrätter. Genom olika upplåtelseformer i ett blandat byggt samhälle är det möjligt för den enskilde att forma sitt boende efter egna behov, krav och önskemål. Det är av stor vikt att bostäderna och upplåtelseformerna omgärdas av ett regelverk där förutsättningarna är tydliga och förutsägbara. Det viktigaste är en neutralitet mellan upplåtelseformerna ur skattesynpunkt och en hyreslagstiftning med ett starkt besittningsskydd för både förstahandshyresgästen och andrahandshyresgästen. Att människor ska kunna äga sin bostad är i sig inget skäl till att avslå en proposition med en ny upplåtelseform. Vad vi i Vänsterpartiet är enormt kritiska till är att detta förslag från regeringen, förslaget om ägarlägenheter med samma hyreslagstiftning som villor och bostadsrätter, enbart är ett sätt att ytterligare späda på spekulationen på bostadsmarknaden. Vi är också mycket kritiska till det föreslagna regelverket. Genom regelverkets utformning kommer ägarlägenheter i första hand att skapa nya möjligheter för kapitalplacering snarare än att bidra till en bostadsmarknad i balans. Förslaget kommer att bidra till ytterligare spekulation på bostadsmarknaden. Är det regeringens enda bidrag till bostadspolitiken - att öka spekulationen och att rika blir rikare? Vi ser även en påtaglig risk med att förslaget om att samma hyresregler som för uthyrning av egna hem i första och andra hand ska gälla bidrar till att cementera en otrygg andrahandsmarknad. Genom att fler fritt kan hyra ut ägarlägenheter kommer det att leda till fler oprofessionella hyresvärdar. Särskilt oroande är att det ojämlika förhållandet mellan lägenhetsägare och den som hyr i andra hand riskerar att öppna för en friare hyressättning och en ny form av beroendeförhållande mellan hyresgäst och hyresvärd. Besittningsskyddet för hyresgästerna måste därför stärkas. Vi gör bedömningen att ägarlägenheterna inte kommer att öka bostadsbyggandet i någon väsentlig utsträckning utan kommer att utgöra en mycket liten andel av beståndet på svensk bostadsmarknad åren framöver. Skulle förslaget om ägarlägenheter få en betydelse som ett tillskott på bostadsmarknaden borde regelverket bygga på en hyreslagstiftning för lägenheter. Nu kanske jag ska chocka er lite och säga någonting positivt, om ni har suttit och väntat på det. Jag ska då ändå säga att en positiv tanke med förslaget kan vara att möjliggöra för mindre byggbolag, investerare, privatpersoner som vill bygga, placera och investera i byggandet av ägarlägenheter att göra det. Det kan finnas fördelar med att man finansierar ägarlägenheten till "taket". Kan detta intresse finnas och därmed bidra till att det byggs mindre bostadshus, tre ägarlägenheter och uppåt per hus, kan detta också leda till ett positivt tillskott av bostäder att hyra ut, kanske främst i mindre städer och tätorter. Denna tanke leder dock också till en hyreslagstiftning som gäller för lägenheter. Nu är det slut med de positiva tankarna om förslaget. Det råder i dag en mycket stor bostadsbrist, vilket innebär att det finns ett stort behov av att få till stånd nyproduktion av bostäder med olika upplåtelseformer, främst hyresrätter. Här har Vänsterpartiet lagt fram en rad motioner och förslag om byggande av hyresrätter, som konsekvent avvisats av de borgerliga partierna. Vi vill därför också vara tydliga med att vi återigen säger nej till eventuellt kommande förslag om att göra det möjligt att ombilda till äganderätt i det befintliga bostadsbeståndet. Herr talman! För att vi ska komma till rätta med obalansen, bristen på bostäder, främst hyresrätter, måste vi i stället för att införa ägarlägenheter byta regering och bostadsminister. Vi måste bygga upp en social bostadspolitik som räddar och klimatlyfter hyresrätten. Det handlar om en bostadspolitik som garanterar rätten till en god bostad till rimlig hyra, för alla som är utan bostad i dag, för alla som står i bostadsköerna, för alla som är oroliga för sina hyror och för alla som liksom Vänsterpartiet inte vill spekulera med bostaden utan som vill känna den rättmätiga tryggheten i sitt boende.

Herr talman! I civilutskottets betänkande 16 om ägarlägenheter behandlas regeringens förslag om en ny upplåtelseform för bostäder. Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i en gemensam följdmotion utvecklat den kritik som vi har mot regeringens förslag. Vid behandlingen av ärendet i utskottet har majoriteten sedan valt att inte på något som helst sätt, på någon enda punkt, gå oppositionen till mötes, vilket är grunden för att de tre partierna tillsammans i en reservation föreslår att kammaren ska avslå regeringens framställan. Miljöpartiet anser att medborgaren i alla de lägen när han själv så önskar ska ha rätt till ett stort inflytande över sitt eget boende. Inflytandet kan självklart utformas på många olika sätt. Det finns ju de som väljer att köpa ett helt paket, inklusive underhåll och service, till exempel när de köper en bil i stället för att själva ägna fritid åt att pyssla om bilen. Så är det även för många när det gäller boendet. Man vill inte själv ta ansvar för att ta reda på när det är dags för stambyten och fasadmålning och hur man ska fixa trädgårdsskötseln och så vidare. För dessa personer kan hyresrätten vara ett ganska bra alternativ, på både inflytande- och engagemangsnivå. Men det finns också många som inget hellre önskar än ett eget litet hus att sköta om. Att äga sitt boende är för vissa en väldigt stor fråga. Det ger möjligheter att individualisera på ett helt annat sätt än i en hyrd bostad, och det finns många för vilka det är en väldig tillfredsställelse att exempelvis bygga om. Ägandet kan emellertid utformas på många olika sätt. Traditionellt har den ägda bostaden varit ett eget hus. Sedan kom parhusen, radhusen och kedjehusen, mycket på grund av de kraftigt stigande markpriserna. Den egna markbiten minskade från kanske 2 000 kvadratmeter till 1 000 kvadratmeter och sedan ned till, i dag, kanske bara 100 kvadratmeter utöver själva byggnadens yta. Fortfarande handlar det om ett eget hus och en egen ägd markbit, även om det har blivit trängre och trängre. Regler för trädgårdsskötsel och hur man får använda uteplatserna utvecklades i många bostadsområden eftersom närheten, tätheten, innebar att grannens aktiviteter påverkade det egna. På samma sätt som i flerbostadshusen uppstod det behov av att reglera aktiviteter som stör grannarna. Parallellt med den här utvecklingen förändrades även flerbostadshusen. Från att de från början enbart bestod av hyresbostäder, ofta med väldigt bristfälliga regleringar av förhållandet mellan fastighetsägaren och hyresgästerna, utvecklades både den tydliga hyresrätten och den ägarform som benämns bostadsrätten. Bostadsrätten skulle man kunna kalla för den första generationens urbana egnahem. Där är emellertid ägandet ganska svårgreppbart för många. Man äger egentligen inte sin egen bostad, utan man äger en del i en förening som förvaltar bostäder. Med den här andelen följer en massa skyldigheter gentemot föreningen men också rätten att disponera, förändra, utveckla och påverka en viss utpekad bostad i föreningens byggnad eller byggnader, om man förvaltar flera byggnader. Det som dagens betänkande handlar om, ägarlägenheter, skulle man, herr talman, kunna kalla för den andra generationens urbana egnahem. Här saknas den egna tomten, precis som i en bostadsrättsförening. Men i princip skulle tomt kunna ingå som en gemensamt förvaltad del av ägarlägenhetsdelen, om innehavarna skulle önska det. Precis som bostadsrättsinnehavarna sköter ägarlägenhetsägarna soprum, trapphus, avloppsstammar, tak, fasader och en mängd andra sådana här nödvändigheter gemensamt. Den delen kan utvecklas hur mycket som helst, utifrån vad ägarlägenhetsinnehavarna tycker är lämpligt. De kanske tycker att det är lämpligt att ha en gemensam övernattningslägenhet för gäster. De vill kanske ha en gemensam tvättstuga eller ett gemensamt hobbyrum. Eller varför inte en bilpool - det är ju modernt - med ett gemensamt garage? Så skulle det mycket väl kunna se ut. Men den egna bostaden äger man verkligen i den här andra generationens urbana egnahem, precis som om det vore en friliggande villa. Tack vare den tredimensionella fastighetsbildningen kan ägarlägenheten nämligen vara en bostad, insprängd i en byggnadskropp, på till exempel sjunde våningen i ett hus som i övrigt innehåller kontor, hotell, bostäder med andra upplåtelseformer eller helt andra verksamheter. Det enda kravet i regeringens förslag är att det måste finnas minst tre ägarlägenheter i byggnaden för att ägarlägenheterna ska få bildas. Men de behöver inte alls vara grannar eller ligga på samma våningsplan. Det här är en spännande utveckling där man försöker ta till vara fördelarna med det kollektiva och samtidigt behålla det självständiga ägandet så långt det är möjligt. Ett gemensamt klimatskal sänker ju uppvärmningskostnaden, och villor som står på höjden får en lägre tomtkostnad och kortare anslutningsledningar till elektricitet, bredband, fjärrvärme, vatten och avlopp. Den privata tomten skulle kunna vara en rätt väl tilltagen balkong. Vi miljöpartister tycker att det här är en väldigt spännande utveckling. Boende i den här formen kan ge många fördelar, inte minst när det gäller att stödja en utveckling mot en livsstil som förhoppningsvis kan vara både resurssnål och hållbar ur ett klimatförändringsperspektiv. Vi är alltså inte på något sätt motståndare till en utveckling mot en form av ägarlägenhetskoncept. Vi hade gärna sett en reform med en ny upplåtelseform i stil med den vision som jag lite kort har försökt att översiktligt beskriva. Tyvärr har regeringen nu valt att under täckmanteln av en ägarlägenhetsreform lägga fram ett förslag som mer har karaktär av en fastighetsägarreform. I sin iver att snabbt bli klar har man glömt bort den boende och enbart fokuserat på fastighetsägarperspektivet. Det är vår uppfattning. Det tydliga motivet i propositionen är ju att man genom den nya upplåtelseformen ska åtgärda problemet med bristen på hyreslägenheter. Den som inte har möjlighet att bygga en komplett hyresfastighet med hyresrätter erbjuds genom den här reformen en möjlighet att investera i ägarlägenheter, som en början på en hyresverksamhet. Observera då att det inte är hyresrätter utan hyreslägenheter. I regeringens förslag finns det inget skydd för hyresgästerna i den här boendeformen. Tvärtom poängteras ägarens rätt att ständigt förändra villkoren. Ägarens rätt går hela tiden före. Den helt fria rätten till uthyrning kommer självklart att leda både till höga hyror och mycket stor osäkerhet för dem som ska bo i de här lägenheterna och förmodligen till orimligt stora vinster för ägarna. Samtidigt finns samma möjligheter till spekulationsvinster med en ägarlägenhet som i alla andra former av ägda bostäder och byggnader. Att investera i en byggnad med hyresrätter kanske riskerar att bli en dålig affär i förhållande till att investera i en byggnad med ägarlägenheter. Det är i och för sig inget fel i att tjäna pengar, men vi menar att det är fel med politiska beslut som automatiskt driver upp kostnaderna för konsumenterna. Regeringens förslag till utformning av ägarlägenheter i Sverige - om det nu får något genomslag, vilket vi är tveksamma till om det kommer att få över huvud taget med alla de osäkerheter som finns - kommer i praktiken med allra största sannolikhet att bidra till att boendekostnaderna ökar på den traditionella hyresrättsmarknaden. Det är vi rätt övertygade om. Det finns kunskaper om hur ägarlägenheter har fungerat och fungerar i andra länder. Vi menar att regeringen kunde ha tagit till sig en del av de kunskaperna och utarbetat ett mer genomtänkt förslag till utformning av en ny upplåtelseform med ägande som moment. Det skulle vara en ägarlägenhetsreform som tar fasta på de boende och inte bara på fastighetsspekulation. Nu, herr talman, förväntar sig säkert några att jag ska presentera en alternativ lagstiftning för en grön ägarlägenhetsreform. Men det hade jag inte tänkt att göra. Jag menar att det inte är vår uppgift som ett litet parti med de små resurser vi har att presentera alternativa lagstiftningsförslag. Ett så omfattande förslag som en sådan här reform innebär kräver kompetenser och resurser som ett litet parti aldrig har möjlighet att bekosta. Miljöpartiet har tidigare fått gehör för tanken på kooperativa hyresrätter, och det har ju numera blivit en i och för sig marginell men fungerande form för boende. Vår vision om hur en reform för införandet av ägarlägenheter skulle kunna se ut har mer att göra med den trygghet och stabilitet som präglar kooperativa lösningar än det stora inslag av spekulation som regeringen har valt att bejaka när man har gjort mixen i det här förslaget. Ett regelverk som hade gjort det naturligt och kanske till och med självklart att det är ägaren som bor i ägarlägenheten, ungefär i stil med hur det ser ut i bostadsrättsföreningar, hade blivit något helt annat än ett system som gynnar uthyrning och spekulation. Miljöpartiet hade faktiskt kunnat stödja regeringens förslag till ägarlägenheter om det hade försetts med ett regelverk som i första hand inte gynnar spekulation i lägenheterna och som i någon form, som jag inte kan beskriva riktigt, skulle styra så att ägande utan att man själv bor i ägarlägenheten på något sätt skulle bli oekonomiskt eller kanske opraktiskt. Vårt mål är att det är de boende som ska äga bostäderna. Det är en ökad boendemakt som vi eftersträvar, inte ökade spekulationsvinster till finansiärerna. Vi vill inte heller medverka till en ny boendereform som skapar nya bostadsbubblor, som gör det möjligt att skapa ännu större finansiella kriser än den som vi har drabbats av just nu. Vi vill se en upplåtelseform där ägandet till bostaden kan kombineras med en sund ekonomi. Hur lagar och skattesystem ska utformas för att göra vår vision möjlig får jag återkomma med den dag som Miljöpartiet förfogar över Regeringskansliets enorma resurser. Då kommer vi inte att ha några problem med att ta fram spelregler för långsiktigt sunda och hållbara sätt att både äga och bo, även i flerbostadshus. Herr talman! Det finns naturligtvis små saker som man kan kritisera, exempelvis det sätt på vilket man har valt att definiera nyproduktion i det här lagförslaget. Jag trodde att vi bara skulle få se ägarlägenheter som inslag i nyproduktion, i nyproducerade byggnader. Det hette ju så. Men regeringen förslår att det ska bli möjligt att bygga ägarlägenheter på vindar i gamla hus eller på taken på befintliga byggnader som klarar av att bära tillbyggnader på taken. Och vi kommer att få se ägarlägenheter när verksamhetsfastigheter som till exempel gamla industribyggnader görs om till bostäder. Kravet är då att byggnaderna inte ska ha använts för boendefunktion under de senaste åtta åren. Det finns alltså, herr talman, inget i förslaget som styr mot att det skulle byggas nya byggnader som skulle kunna innehålla till exempel hyresrätter och bostadsrätter i kombination med ägarlägenheter som ett paket. Den så kallade nybyggnationen - man kan ifrågasätta om det handlar om det i förslaget - kan i värsta fall komma att helt fokusera på att komplettera befintlig bebyggelse med ägarlägenheter, och vi får inget nytillskott alls av andra upplåtelseformer. Att den här reformen på något sätt skulle kunna bidra till att öka utbudet av hyresrätter är inte möjligt att se. Likaså kan reglerna för grannrättsliga frågor leda till en hel del problem. De ofullständiga reglerna behandlar förhållandena mellan ägarlägenhetsinnehavarna och inte mellan dessa och deras sammanslutning och övriga boende eller verksamheter som kan finnas i samma byggnad. Det är inte på något sätt självklart att ägarlägenheterna ska hållas åtskilda från andra funktioner i en byggnadskropp. Tvärtom kommer samnyttjande att vara det normala. Störningar från andra verksamheter och bostäder med andra upplåtelseformer kan komma att ingå i det problemkomplex som ett sådant här regelverk skulle behöva hantera. Det finns inte med i förslaget. Regelverket uppmanar till något som nästan liknar angiveri, vilket jag tycker är rätt olustigt att läsa om. Jag tycker faktiskt att det hela verkar mycket ogenomtänkt. Regelverket kommer säkert att behöva förändras. Med det, herr talman, yrkar jag avslag på förslaget i betänkandet och bifall till reservationen.

Herr talman! I dagens debatt diskuterar vi i civilutskottet betänkandet om införande av ägarlägenheter - äntligen. Frågan om ägarlägenheter diskuterades första gången i Sveriges riksdag på 1880-talet. Därefter har frågan varit uppe till debatt med jämna mellanrum. Slutligen 1999 fanns det i Sveriges riksdag en majoritet för att regeringen skulle få i uppdrag att utreda frågan om tredimensionell fastighetsbildning och ägarlägenheter. Efter en mycket lång utredningstid utmynnade detta enbart i förslag till att tredimensionell fastighetsbildning infördes. Något förslag om att införa ägarlägenheter lades tyvärr aldrig fram av den socialdemokratiska regeringen. Efter regeringsskiftet började alliansregeringen att ta fram lagstiftning för ägarlägenheter. Lagstiftningen bygger på utredningen SOU 2002:21 om ägarlägenheter som togs fram av den förra regeringen. Både utredningen och lagförslaget har remissbehandlats. Utifrån vad Socialdemokraterna lyfte fram tyckte jag att det var viktigt att peka på det, men jag tror att även mina kolleger återkommer till den biten. Med dagens beslut får vi en mer komplett bostadsmarknad. Från den 1 maj kommer man att kunna äga, hyra, nyttja genom bostadsrätt eller bo i kooperativt boende oberoende av om huset man bor i är ett flerfamiljshus eller ett småhus. Det tycker jag är ett steg framåt. Ägarlägenheter är en upplåtelseform som i princip finns i hela världen. Bara det, tycker jag, utgör ett viktigt skäl för att införa det även här i Sverige. Om det sedan skapar viss förutsättning för nyproduktion är det alldeles utmärkt. Jag tänker nu lyfta fram några av de regelverk som vi i dag kommer att fatta beslut om. Genom tredimensionell fastighetsbildning kommer lägenheter i flerfamiljshus att kunna köpas med direkt äganderätt. Det innebär att man har full förfoganderätt över sin bostad. Det finns några uppställda krav. För det första kommer det för närvarande enbart att kunna ske i nyproduktion eller vid ombyggnad av byggnad där det inte funnits bostäder på åtta år. I en ägarlägenhetsfastighet införs en samfällighetsförening för förvaltning av gemensamma utrymmen. Där kommer man att få följa sedvanlig samfällighetslagstiftning. När det gäller störning kommer sedvanlig grannlagrätt och miljöskydd att gälla i dessa fastigheter. Det finns långa paragrafer om det i lagstiftningen. Överlåtelse och pantsättning sker på samma sätt som för annan fast egendom. Fri förfoganderätt gäller för fastigheten, vilket bland annat innebär oinskränkt rätt till uthyrning och försäljning. Vid eventuell uthyrning gäller sedvanliga regler i hyreslagen som gäller för uthyrning av småhus. Ägarlägenhetsfastigheter ska inte kunna upplåtas med tomträtt. Med anledning av vad oppositionen lyfter fram när det gäller hyressättningen vill jag förtydliga med att reglerna som i dagsläget gäller för uthyrning av småhus fungerar väl och är funktionella. Jag förutsätter att de också kommer att fungera alldeles utmärkt för ägarlägenheter. Fast det kanske är så att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet inte tycker att de regelverken fungerar väl. Då vore det dock på sin plats att man lade fram förslag om hur dessa regelverk borde förändras. Herr talman! Om ägarlägenheter i framtiden kommer att utgöra en stor eller en liten del av bostadsbeståndet är ingenting jag kan säga. Vissa hävdar att det kommer att bli mycket populärt, andra att ägarlägenheter kommer att få en marginell roll. Dock tycker jag i grunden att det är helt oväsentligt. Det jag anser är det väsentliga är att vi nu får en mer komplett bostadsmarknad. Hur människor sedan väljer att bo är upp till dem, inte till oss här i riksdagen. Människors eget val ska gälla. När jag tittar på Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets reservation och motstånd mot ägarlägenheter blir jag förbryllad. Å ena sidan är det positivt att människor kan äga sin bostad. Å andra sidan byggs det så lite just nu, och därför är införandet av ägarlägenheter inte aktuellt. Borde då inte möjligheten till varje tillskott till nyproduktion vara positivt? Å ena sidan anser man att alla de som kommer att hyra en ägarlägenhet får en försämrad ställning på bostadsmarknaden. Man skriver i sin reservation att ägarlägenheter kommer att cementera en otrygg situation för stora grupper boende. Å andra sidan skulle det enligt deras uppfattning i princip inte byggas några ägarlägenheter och alltså inte ges något nytillskott. Vilka är alltså dessa stora grupper? Nej, jag tycker det är trist att Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet inte kan ha ett mer långsiktigt perspektiv utan enbart vill diskutera en fråga inom bostadspolitiken och inte kan se möjligheter. Ni har hamnat i precis den diskussion som Hyresgästföreningen brukar hamna i: Eftersom det inte finns tillräckligt med hyresrätter blir vi emot ägarlägenheter. Det tycker jag är både kortsiktigt och enkelspårigt. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. I anförandet instämde Christine Jönsson (m).

Herr talman! Det var bara lovord och stående ovationer och detta är lösningen på alla problem. Jag vill bara uppmärksamma Ewa Thalén Finné på att jag i mitt anförande inte alls tog upp hyressättningen som ett problem över huvud taget. Jag menar att bruksvärdet kommer att följas och ska följas, och jag tror att hyressättningen kommer att bli bra. Detta tror jag däremot kommer att innebära att det inte finns speciellt stora kommersiella krafter som vill hyra ut de här lägenheterna, vilket i sin tur kommer att innebära att det inte blir så många. En av de punkter jag tog upp i mitt anförande handlade om balansen på bostadsmarknaden. Jag tänkte ta ett exempel. Ponera att det byggs en ägarlägenhetsfastighet med två våningar, med en väldigt liten samfällighet med väldigt få gemensamhetsanläggningar och egen ingång i ett väldigt attraktivt område, till exempel här i Stockholm. Precis på tomten jämte byggs ett antal kedjehus, alltså egnahem. I ett sådant fall kommer ägarlägenhetsfastigheten och egnahemmen att värderas helt olika. Varför ska det vara så att ägarlägenhetsfastigheten ska värderas som hyreshus? Skillnaden mellan att bo i ägarlägenhetsfastigheten med två våningar och väldigt få samfällighetsdelar och egen ingång och att bo i ett egnahem kommer att vara väldigt liten. Det vore oerhört intressant att få höra Ewa Thalén Finné förklara varför det ska finnas en skillnad i hur man värderar och beskattar de här två lägenheterna som är i stort sett exakta för dem som bor där.

Herr talman! Då är vi där igen. Det är så intressant. Varje gång man diskuterar ägarlägenheter vill gärna oppositionen lyfta fram att det skulle vara lösningen på alla problem. Självklart är det inte så. Vi ska senare i vår diskutera bostadsförsörjning och upplåtelseformer. Då kan vi komma tillbaka till de andra delarna som är det stora. I dag diskuterar vi införandet av en ny upplåtelseform, och det har över huvud taget inget med de andra frågorna att göra. När det gäller beskattning kommer man att diskutera det kring nästa betänkande, men jag skulle vilja påpeka att Johan Löfstrand nog har missuppfattat lagstiftningen i det här fallet. När vi taxerar bostäder i Sverige kan vi antingen göra det i flerfamiljshus eller i småhus. Småhus har en grund för beskattning, och flerfamiljshus har en annan. När du lyfter fram att det skulle vara i småhus man helt plötsligt gjorde en flerfamiljshustaxering så stämmer det inte. Den här frågan har vi diskuterat förut i bostadsutskottet, där man har lyft fram att det har varit en obalans om man har hyresrätt och bostadsrätt i småhus, just för att de blir taxerade som småhus. Så kommer det att fortsätta vara. Den stora skillnaden blir i stället att i det flerfamiljshus där det är ägandelägenheter kommer själva ägandelägenhetsfastigheten att vara taxerad som ett hyres- eller flerfamiljshus. Men själva beskattningsreglerna för varje lägenhet kommer att vara som småhus, det vill säga för varje fastighet. Det innebär med andra ord att det till exempel blir sämre än för bostadsrätter och hyresrätter eftersom det där kommer att vara andra nivåer.

Herr talman! Jag ser fram emot att få ha lite ideologiska debatter framgent om bostadsförsörjning och annat. Jag är mycket väl påläst om precis hur beskattningssystemet fungerar, både för ägarlägenheter och flerfamiljshus, och jag har blivit väl informerad av många källor om exakt hur det fungerar. Det exempel jag tar kommer att innebära problem. Om man skapar en ägarlägenhetsfastighet som har väldigt stor likhet med egnahem men som har upplåtelseformen ägarlägenhetsfastighet kommer den att värderas mycket lägre, det vill säga som flerfamiljshus, eftersom upplåtelseformen är denna - även om de på bild inte kommer att skilja sig speciellt mycket. Man kan faktiskt bygga ägarlägenhetsfastigheter som kommer att vara två våningar höga och så vidare. Då kommer den fastigheten att beskattas annorlunda än villorna på andra sidan vägen, och det kommer då att bli mer förmånligt att faktiskt ha de här ägarlägenhetsfastigheterna. Det här är bara ett litet problem. Det jag vill lyfta upp som den principiella diskussionen - vi kommer som sagt var att diskutera under nästa debatt också - är att nu skapar vi en upplåtelseform till, vilket är helt okej, men vi kommer att skapa en ännu större snedvridning och obalans i bostadssektorn. Det blir ännu rörigare för konsumenten och den boende att veta vilka regler som ska gälla. Vi kommer att få en ny upplåtelseform som kommer att beskattas och värderas på helt andra sätt än någon av de andra upplåtelseformerna. Det kommer att bli rörigt, och det skapar inkonsekvens i systemet. Det är det jag vill lyfta fram.

Herr talman! Här har vi helt olika information. Antingen är ett hus ett flerfamiljshus eller också är det ett småhus. Sedan kan flerfamiljshus, det vet både du och jag, vara två våningar med fyra lägenheter och så vidare, men då är det ett flerfamiljshus och då taxeras det som ett flerfamiljshus. Det kommer att göras oberoende av upplåtelseform. Det är väldigt intressant, för vi har haft motioner tidigare, som jag var inne på, där vi har tyckt att det eventuellt inte har varit helt okej att hyresrätt och bostadsrätt i småhus taxeras som småhus. I bostadsutskottet fick vi för några år sedan lära oss att man inte taxerar upplåtelseform utan man taxerar ju fastigheter. Nu kommer ägarlägenhetsfastigheter att vara lite mittemellan. Därför säger man att när de finns i flerfamiljshus taxerar man själva byggnaden som ett flerfamiljshus. Men eftersom varje lägenhet kommer att ha ett fastighetsnummer, precis som ett småhus, taxerar man lägenheten med de regelverk som gäller för småhus. Jag tycker att det är oerhört rimligt. Det är svårt att få det mer balanserat. Ett alternativ skulle naturligtvis vara att man sade att det skulle vara precis samma taxering som bostadsrättsfastigheter och hyresrättslägenheter. Men jag tycker att det här är ett mer rimligt sätt att taxera de fastigheterna på. Nu tror jag att vi har föregått hela nästa debatt, så de kan lägga ned den.

Herr talman! Det är intressant att höra Ewa Thalén Finné säga att detta inte är den stora bostadspolitiska debatten för våren utan att den kommer senare i vår när vi ska diskutera upplåtelseformer och bostadsförsörjning. Men vi har försökt att diskutera bostadspolitik i två och ett halvt år och försökt att få hit bostadsminister Mats Odell. De få gånger han har varit här och debatterat har han lyft fram ägarlägenheter som den stora lösningen på alla problem som i dag existerar på det bostadspolitiska området, i alla fall i Sverige. Jag måste ändå ställa frågan till Ewa Thalén Finné: Hur stort värde tillmäter du det här förslaget som bostadspolitisk reform, vilken nytta kommer det faktiskt att göra och för vilka grupper avser regeringen att den här reformen ska göra nytta? Balansen mellan upplåtelseformerna är naturligtvis avgörande när vi diskuterar detta förslag. Är det inte förståeligt, Ewa Thalén Finné, att det med den enorma obalans som ändå råder i dag på bostadsmarknaden finns ett stort motstånd både mot att regeringen kommer med ett relativt litet och begränsat förslag som en bostadspolitisk reform och mot den lagstiftning som man väljer när man ser det som en bostadspolitisk reform som ska gynna hyresgäster som väntar på en bostad och människor som står utan bostad i dag? Jag tycker ändå att det är rimligt att majoritetens företrädare berör de här funderingarna kring vad som är regeringens ambition.

Herr talman! Utifrån de stora bostadspolitiska diskussionerna kan jag ju konstatera att vi troligtvis inte hör på samma sätt. Jag har hört bostadsministern lyfta fram ägarlägenheter som en viktig reform, men jag har då aldrig hört honom lyfta fram det som den, hur var det du uttryckte det, stora lösningen på alla problem. Självklart är det väl så att därför att man inför en upplåtelseform till löser man inte på något sätt de problem vi ser på svensk bostadsmarknad. Det kan vi vara helt överens om. För mig är det här viktigt. Jag tycker att det är principiellt viktigt. Det är viktigt att man med direkt äganderätt också ska kunna äga en lägenhet i ett flerfamiljshus. Det har man inte kunnat göra tidigare. Jag tycker att det blir symmetri. Oberoende av om ett hus är småhus eller ett flerfamiljshus kommer vi från den 1 maj - man ska hinna bygga dem också - att kunna äga vårt boende. Det tycker jag är mycket bra. Hur stort är värdet, och vilka ska bo där? Jag har redan sett artiklar om företag, byggherrar, som tänker bygga ägarlägenheter. Självklart tror jag att det kommer att finnas efterfrågan på ägarlägenheter. Hur stort det sedan blir vet inte jag, och jag tycker inte att det i grunden är en politisk fråga. Det är upp till dem som faktiskt vill bo där att göra den bedömningen. Om vi alltid skulle införa upplåtelseformer utifrån hur populära de är borde vi omgående lägga ned kooperativ hyresrätt. Det har ju inte blivit jättemånga som bor så. Men jag tycker att det har ett värde att de finns för dem som vill bo på det sättet. Det ska inte jag ha några synpunkter på i riksdagens talarstol.

Herr talman! Det var ett tacknämligt besked från Ewa Thalén Finné, att det här inte på något sätt alls påverkar de stora problem vi ser på bostadsmarknaden i dag. Det var ett tröstens besked, i alla fall till mig som hävdar samma sak. Ewa Thalén Finné har heller inte varit med på alla de interpellationsdebatter som jag har haft med Mats Odell här i kammaren, där Mats Odell som svar till oss som har ställt frågor om regeringens ambitioner med bostadspolitiken sagt just att ägarlägenheter är den stora lösningen på regeringens ambitioner på det bostadspolitiska området. Nu har vi fått svar från Ewa att så inte är fallet. Det jag ville betona och som jag ändå tycker är viktigt att diskutera är ju vilka grupper som avses med den här reformen, vilka grupper som kommer att vara finansiärer, vilka som kommer att bygga ägarlägenheterna. Jag gör samma bedömning som Ewa Thalén Finné gör, att det inte är säkert att det är de som avser att bo där som kommer att bygga dem. Det kommer att vara en marknad för de byggda ägarlägenheterna. De kommer att stå till bostadsmarknadens förfogande för uthyrning. Jag kan hålla med Ewa Thalén Finné om det hon säger om olika kompletterande upplåtelseformer, som kooperativ hyresrätt, och man kan diskutera även andra upplåtelseformer om det skulle visa sig att det finns behov av det. Men vi måste ändå vara medvetna om, och det har varit oerhört viktigt när vi har diskuterat detta, att de här lägenheterna kan vara och kanske ska vara föremål för uthyrning. Då ska hyreslagstiftningen med fullt besittningsskydd för varaktig uthyrning gälla.

Herr talman! Jag vet inte om jag uttryckte mig oklart: påverkar inte alls på något sätt de problem som finns på bostadsmarknaden. Det tror jag säkert att det kommer att göra. Jag är säker på att det kommer att skapa nyproduktion. All nyproduktion vi kan få är mycket positiv. Vilka grupper kommer då att vilja bo i ägarlägenheter? Jag tror att det kommer att vara vissa byggare som bygger. Jag tror att det kommer att finnas grupper av enskilda som tycker att det är intressant att gå ihop och bygga ett hus för att man ska bo i sina lägenheter. Jag tror att de allra flesta som kommer att flytta in i ägarlägenheter också kommer att bo i sina ägarlägenheter. Självklart kommer det sedan att finnas några som har behov av att hyra ut dem, och vissa som vill hyra ut dem därför att man ser det som en långsiktig investering för att barnen ska kunna flytta in där när de ska flytta hemifrån. Jag tror att vi kommer att se oerhört många olika skäl. Men en sak som jag skulle vilja lyfta fram bara för att det ska vara tydligt är att om det skulle vara så att det blir kommersiellt uthyrande av ägarlägenheter, det vill säga att fastighetsägare bygger massor av ägarlägenheter som de hyr ut i flertal, kommer hyreslagens gängse regelverk att gälla. Jag tycker att det är viktigt att det kommer fram. Det står i lagstiftningen. När det däremot gäller den enskilda individen som vill hyra ut sin ägarlägenhet kommer de regelverk som gäller för uthyrning av småhus att gälla. Det tycker jag är helt rimligt. Det kan inte vara på något annat sätt.

Herr talman! Äntligen, vill jag säga, äntligen finns det ett förslag på riksdagens bord som innebär att vi kan skapa ägarlägenheter i Sverige. Äntligen kan fler få äga sin bostad och därmed också i högre grad påverka både sin boendekostnad och sin ekonomi i det längre perspektivet. För mig som centerpartist känns det självklart bra när fler får ökade möjligheter att råda över sin egen livssituation. Tyvärr är det dock ingen enig riksdag som ställer sig bakom beslutet, och jag måste säga att jag blev oerhört konfunderad när jag läste motionen från oppositionen. Dels är det inte riktigt den bild som Socialdemokraterna gav sken av i höstas, dels tycker jag att de säger emot sig själva i skrivningarna. Vi har i dag bostadsbrist i stora delar av landet, och detta har oppositionen haft mycket synpunkter på, trots att de själva bär det största ansvaret. När vi då lägger fram ett förslag som kan medverka till att underlätta för fler att få bostad blir det ett tvärnej. Det blir inte enklare att förstå när oppositionen i sin motion skriver att det är självklart att människor ska kunna äga sin bostad på en fungerande bostadsmarknad och att det är utifrån denna princip som införandet av en ny upplåtelseform med äganderätt även i flerbostadshus ska ske. Kan någon förklara för mig hur man kan bejaka ägandet av sin bostad och samtidigt säga nej till ägarlägenheter? Det går inte att både äta kakan och ha den kvar. I reservationen står att denna möjlighet hittills kunnat tillgodoses genom bostadsrättsformen. Detta är fel. Ingen bostadsrättsinnehavare äger sin bostad. Man äger bara rätten att disponera en viss lägenhet. Det är allvarligt om man som reservant inte ser vad den skillnaden innebär. Oppositionen påstår också att den som hyr en ägarlägenhet ges en svagare rättslig ställning exempelvis i fråga om besittningsskydd. Detta är också fel. Hyreslagstiftningen för ägarlägenheter är densamma som den som gäller i dag för hyresgäster och fastighetsägare. Det är dock möjligt att oppositionen inte har sett skillnaden mellan att hyra ut en privatbostad och att hyra ut i affärsmässig verksamhet. I det senare gäller fullt besittningsskydd. Herr talman! Det blir än mer intressant och märkligt i reservationen när reservanterna redan nu avvisar tanken på att kunna ombilda befintliga hyresrätter eller bostadsrätter till ägarlägenheter i framtiden. Vad är det som gör er så negativa? Varför kan ni inte åtminstone se både möjligheter och eventuella problem? Tänk att kunna ombilda ett flerbostadshus till ägarlägenheter i stället för till bostadsrätter. Det skulle innebära att de som vill köpa sina lägenheter gör det. De som inte vill, kan ju fortsätta att hyra av den tidigare fastighetsägaren. Ingen blir tvungen att mot sin vilja och genom majoritetsbeslut köpa sin bostad. Ägarlägenheter finns i större delen av Europa. Däremot är bostadsrätter mycket ovanliga. Passar inte ägarlägenheter in i den svenska, socialdemokratiska modellen? Är det så att ni egentligen inte står bakom det ni själva skriver, nämligen det positiva i att äga sin bostad? Jag kan inte tolka det på något annat sätt. I reservationen skriver man om det bostadspolitiska sammanhanget och att ett förnyat statligt ansvarstagande för bostadssektorn skulle kunna bryta den nedåtgående utvecklingen. Socialdemokraterna sätter i sin budget av 400 miljoner till utvecklingsinsatser. Om man skulle omsätta det i antal bostäder skulle det bli ca 250 stycken, det vill säga mindre än en bostad per kommun. Det lyfter inte bostadsmarknaden. Herr talman! I reservationen går det också att läsa följande: Vi tror inte att ägarlägenheter kan utgöra något nämnvärt bidrag till en ökad bostadsproduktion. Regeringen kunde därför ha avvaktat med den aktuella reformen och i stället prioriterat utformningen av mer angelägna åtgärder. Fråga 1: Om det inte blir något nämnvärt bidrag till bostadsproduktionen, vad är då problemet? Fråga 2: På vilket sätt har förslaget om ägarlägenheter förhindrat andra mer angelägna åtgärder? Skrivningarna om spekulation och segregation skulle man helst vilja bortse ifrån. Det finns i dag en segregation som på sina håll är synnerligen besvärande, men det är ju den socialdemokratiska bostadspolitiken som har bidragit till den. Ser man till prisutvecklingen i framför allt storstäderna finns det en spekulationsekonomi redan i dag och inte heller den har Socialdemokraterna lyckats förhindra med sin politik. Våga se detta och ta ansvar för det innan ni kommer med påståenden om att de förändringar vi föreslår genom ägarlägenheter skulle förstärka den negativa bild som redan finns. Man skriver också om rättsläget och oklarheter som borde utredas närmare. Vilka oklarheter är det fråga om? I en fråga är vi överens, nämligen att det stora utbudet av hyresbostäder ska tillgodoses genom produktion av hyresfastigheter. Däremot förstår jag inte alls varför det skulle vara fel att komplettera med andra alternativ. Målet och det viktigaste måste väl rimligtvis vara att vi har tillräckligt många bostäder så att alla kan ha tak över huvudet och komma in i värmen när det behövs. Herr talman! Sammanfattningsvis konstaterar jag att framför allt Socialdemokraterna håller på att bli rejält konservativa i sitt synsätt och i sin ideologi. Inget får förändras. Inget blir bättre om vi vågar tänka nytt. Det är bara det gamla som Socialdemokraterna tidigare har bestämt som är bra för samhällsutvecklingen. Tänk att sitta så fast i egna gamla värderingar att man inte ser att världen förändras utan fortfarande tror att gårdagens lösningar också fixar morgondagens problem. Det är skillnad mellan en framåt, nytänkande alliansregering och i synnerhet Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som är de två mest konservativa partierna i Sverige i dag. Jag yrkar bifall till förslagen i utskottets betänkande och avslag på reservationen.

Herr talman! Efter det inlägget tror jag att jag skulle behöva åtta repliker. Jag vill börja med att förklara för Lennart Pettersson att mycket av den lagstiftning som gäller ägarlägenheter ute i Europa liknar den bostadsrättslagstiftning som vi har i Sverige, rent lagtekniskt, men man har inte en förening utan en samfällighet. Man har fortfarande ett andelsägande. Skillnaderna är väldigt små. Den första frågan som Lennart Pettersson tog upp handlade om vad man äger och vad som är skillnaden. I den ägarlägenhetslagstiftning som finns i dag är det inte ens definierat vad som är lägenheten. Det innebär att i varje enskilt fall kommer varje ägarlägenhetssamfällighet att ha problem att definiera vad som anses vara lägenheten och vad som anses vara samfälligheten. Det tror jag kommer att skapa jättestora problem. Jag tror att försäkringsbolagen i dagsläget kommer att få jättesvårt att försäkra samfälligheterna och den enskilda ägarlägenheten på grund av att det i dagsläget inte finns definierat. Det anser jag vara ett jättestort problem. Ett annat problem som inte finns med är att det inte finns några krav på hur samfälligheten ska redovisa sin ekonomiska berättelse. Jag tror att man som köpare tycker att det är väldigt viktigt att det är tydligt specificerat hur det ska göras. Jag tror att det finns många områden där lagstiftningen inte är tillräckligt bra. Jag hinner inte med alla mina frågor så jag sparar dem till min nästa replik. Min första fråga till Lennart Pettersson är: Hur många ägarlägenheter tror du kommer att byggas? Den andra frågan är: Tror du verkligen att den lagstiftning som vi nu tar ställning till innehåller alla de delar som behövs för att klara av bekymmer kring störning, uppvisningsplikt och så vidare?

Herr talman! Jag ville bara tala om för Johan Löfstrand hur det ser ut i övriga Europa. Här har vi en ypperlig möjlighet att få en bättre integration. Många av våra invandare förstår inte hur man kan betala miljonbelopp för någonting som man inte äger. Men däremot är de vana vid upplåtelseformen äganderätt. Man känner sig tryggare om man vet att man äger någonting. Man får lov att köpa, man får lov att sälja, och man får lov att hyra ut utan att någon annan lägger sig i. Jag har därför stora förhoppningar om att detta ska kunna bidra till att lösa de problem som vi har på vissa håll. När det gäller problem eller möjligheter - det beror på hur man ser på det, men jag ser det som möjligheter - att hantera detta med avgränsningar kan det variera beroende på fastigheterna, vilken yttre omgivning det är och så vidare. Jag kan inte se att detta är annat än detaljer som man kan lösa på vägen. Om jag minns rätt sade man när jag började här för drygt två år sedan att man hade behandlat aktiebolagslagen sju gånger på ett år. Det är förmätet att tro att den lagstiftning som vi ska fatta beslut om i dag skulle vara den slutgiltiga. Jag tror inte att det är så i något annat sammanhang. Man får vara beredd på att det uppstår saker på vägen. Då får man korrigera. Alternativet skulle vara att man aldrig vågar anta en ny lagstiftning för att det skulle vara helt förskräckligt om man har missat något. Jag tror inte på den modellen. Jag är väl tillräckligt mycket halvdansk för att inse att man ibland måste komma till beslut. Sedan får man i efterhand rätta till och korrigera när avtal och liknande är tecknade. Johan Löfstrand sade i sitt inledningsanförande att det var ett halvfärdigt förslag. Jag undrar därför om han skulle uppfatta att ett helfärdigt förslag hade varit bättre, det vill säga att vi också skulle kunna ombilda befintliga bostäder.

Herr talman! Det var stora ord i Lennart Petterssons anförande. Men i hans replik fanns det inte många svar. Jag anser inte att den ofullständiga lagstiftningen kring till exempel definitionen av ägarlägenheter är en möjlighet. Jag tror inte heller att de försäkringsbolag som ska sätta sig ned och försäkra dessa olika fastigheter kommer att tycka det eftersom det kommer att bli oerhört snårigt att bestämma hur de olika fastigheterna ska försäkras och vilken del som samfälligheten ska försäkra och vilken del som ägarlägenhetsinnehavaren ska försäkra. Jag tror att det kommer att bli väldigt snårigt och väldigt problematiskt. När jag i mitt anförande lyfte fram att jag ville att man skulle ha ett heltäckande förslag handlade det inte om att jag tyckte att man skulle ha det vid ombildningar, även om jag tror att det kommer att ske väldigt få ombildningar om denna lagstiftning skulle bli verklighet. Det som jag menar är att man från regeringen kanske skulle ha lyft fram ett förslag i en helt ny lagtext, det vill säga att man hade skapat en lag som hade varit en ägarlägenhetslagstiftning på samma sätt som vi har en bostadsrättslagstiftning. Det hade gjort det tydligt, man hade fått med alla områden, och det hade gjort att arbetet hade känts mer seriöst. Nu har man pusslat med ett antal olika lagstiftningar. Det ser jag som oerhört problematiskt. Avslutningsvis vill jag bara ha ihjäl den myt som säger att det även vid kommersiell uthyrning av ägarlägenheter är fullt besittningsskydd. Det stämmer inte. Om man bedriver en kommersiell verksamhet med uthyrning av ägarlägenheter och dessa ägarlägenheter kommer till försäljning är det så att de hyresgäster som bor i lägenheterna vid en försäljning och vid andra tillfällen kan bli tvingade att flytta om den nya ägaren vill flytta in. Det går därför inte att säga att besittningsskyddet är detsamma. Det är inte ett gängse besittningsskydd, utan hyreslagstiftningens gängse regler gäller inte på samma sätt vid uthyrning av ägarlägenheter som vid vanlig uthyrning.

Herr talman! Vi gör helt olika tolkningar av besittningsskyddet. Jag har från departementet fått ett skriftligt besked om att det är exakt samma lagstiftning när det gäller uthyrning i affärsmässig verksamhet, ingenting annat, och att det också är samma lagstiftning när det gäller uthyrning av privatbostad eller småhus. Det står också i propositionen. Det är därför som jag inte riktigt förstår varför Johan Löfstrand har kvar uppfattningen att det inte skulle vara på det sättet. Jag har i alla fall inte kunnat få några tydligare besked, utan det är så. När det gäller den separata lagstiftningen har vi lite olika referenser. Vi jobbar med att göra saker och ting enkla och smidiga och inte krångla till dem. Det är klart att om det finns en gällande lagstiftning för fastigheter tar vi till vara den eftersom den är användbar även när det gäller ägarlägenheter. Varför skulle man då skapa ett eget lagrum just för den upplåtelseformen när den går att hantera inom befintligt lagrum? Jag förstår därför inte detta. Man kan dock säga att våra företrädare i Rosenbad inte har varit kända för att göra saker och ting enklare, utan de har hela tiden byggt på olika system och därmed på olika sätt krånglat till tillvaron för oss invånare. Jag bedömer att det är av rationalitetsskäl och enkelhetsskäl med en tydlig lagstiftning som vi har kommit fram till detta. Skulle några oklarheter visa sig i framtiden får vi ta ställning till dem då och lösa problemen. Det gör man i alla andra sammanhang.

Herr talman! Det har sagts en hel del i denna debatt, och det är mycket som jag skulle vilja bemöta, men jag ska försöka hålla mig till det som jag hade tänkt säga. Om man känner att man inte får svar får man återkomma i en replik. Jag kan börja med att instämma i det som mina allianskolleger Ewa Thalén Finné och Lennart Pettersson har sagt tidigare. Jag kan konstatera att det har varit en lång process på tio år sedan tillkännagivandet i riksdagen om att vi skulle börja utreda detta nu i den sista omgången. Nu har vi äntligen ett betänkande som faktiskt innebär att vi kan införa ägarlägenheter i Sverige från och med den 1 maj 2009 i nyproduktion. Jag tycker ändå att det är lite historiskt. Det är i alla fall inte varje vecka som vi inför en ny upplåtelseform i Sverige. Det har väldigt mycket diskussion om hur många frågor som man löser i och med detta. Men det är naturligtvis ingen som tror att detta löser alla frågor på bostadsmarknaden. Det vore väldigt naivt att tro det. Det tror jag faktiskt inte heller att bostadsminister Odell har sagt, även om Egon Frid har sagt det vid flera tillfällen. Herr talman! Jag yrkar därför, inte utan en viss glädje, bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverar sig mot att man ska införa ägarlägenheter som en ny upplåtelseform förvånar nog ingen, åtminstone inte om man ser till historien. Vad man än tycker i själva sakfrågan kan man inte säga annat än att dagens oppositionspartier har varit konsekventa i sitt nej till en upplåtelseform som ger en ökad mångfald och valfrihet i boendet. Jag kan inte befrias från tanken att det har funnits och finns någon typ av ideologisk blockering i denna fråga. Egentligen finns bara ett undantag, och det var 1999 när Miljöpartiet röstade med de borgerliga partierna för det tillkännagivande som blev grunden för utredningen om ägarlägenheter. Vad som sedan fick Miljöpartiet att ändra uppfattning är höljt i dunkel. Så det är väl egentligen ingen som vet vad som hände. I och med att Miljöpartiet tydligen inte tyckte att detta var en bra idé längre stannade arbetet med ägarlägenheter upp helt och hållet. I en proposition från den dåvarande socialdemokratiska regeringen i mars 2004, Ändringar i fastighetsbildningslagens förfaranderegler m.m. - en spännande titel - gjorde regeringen helt kortfattat bedömningen att det inte bör införas någon lagstiftning om äganderätt i enskilda lägenheter i flerbostadshus. Det var faktiskt detta som dolde sig bakom detta "m.m.". Vi var då väldigt förvånade över hur man kunde se så lätt på den frågan och kalla det "m.m.". Allianspartierna reserverade sig naturligtvis i stor enighet mot detta beslut. Det märkliga var att man vid denna tidpunkt faktiskt hade infört tredimensionell fastighetsbildning som var en grundförutsättning för att man skulle ha ägarlägenheter. Men i den skapade man regler som helt enkelt skulle hindra ägarlägenheter. Det var det som man sedan hade som motiv för att inte införa sådana. Det var mycket av moment 22 i det resonemanget. Den 11 april 2005 hade några folkpartister en interpellationsdebatt med dåvarande samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin. Hon sade då: "Jag ser inget behov av ägarlägenheter. Vi gör olika bedömningar, och så är det ofta och ska vara, i den politiska debatten." Det kan man hålla med om. Som jag och regeringen ser det har vi en mångfald av upplåtelseformer, och så ska det vara. Det är väldigt viktigt för bostadspolitiken och för möjligheterna till valfrihet. Men vi i Folkpartiet - det är kanske det som är den stora skiljelinjen - har aldrig tyckt att det är vi på den politiska sidan som ska bedöma vad människor har behov av eller inte. Precis som tidigare sagts i debatten här: Hur stort detta med ägarlägenheter blir har naturligtvis att göra med enskilda personers val i framtiden. Ägarlägenheter är en möjlighet. Det blir väldigt märkligt när vi från politiskt håll definierar vad folk har behov av eller inte. År 2006 fick vi ju ett maktskifte, som väl alla har märkt. Då återupptogs arbetet med den utredning som den socialdemokratiska regeringen hade tagit fram. I den utredningen utreddes bara frågan om nyproduktion. Det var vad som föreslogs. Det är trots allt något krångligare att gå in i en ombildning. Om ett förslag ska byggas på den utredningen blir det därmed en begränsning till nyproduktion. Om man ska gå vidare måste det beredas ytterligare. Herr talman! Som jag tidigare sagt är i alla fall oppositionspartierna konsekventa. I sin motion och i sin reservation skriver oppositionen: "Att människor ska kunna äga sin bostad är självklart på en fungerande bostadsmarknad." Men sedan dras tydligen en gräns. Det ska inte införas ägarlägenheter som ger möjlighet till direkt ägande i flerbostadshus. Jag tycker mig märka en liten nyansskillnad i debatten här i dag. Åtminstone från socialdemokratiskt håll har jag uppfattat att Johan Löfstrand i grunden lite grann är öppen för att analysera och ta ställning till förslaget om ägarlägenheter. Det är en viss omsvängning i förhållande till tidigare då man egentligen uttryckte: Det behövs inga ägarlägenheter. Det hörde vi inte bara från Mona Sahlin. Även dåvarande bostadsministern Lars-Erik Lövdén uttryckte exakt samma sak. Sedan blir er slutsats att rakt av yrka avslag på propositionen. Det är naturligtvis också konsekvent. Som vi fått höra här i debatten bygger man upp otroligt många oöverstigliga hinder. Då måste man ju säga nej. Med den bild av verkligheten som bland annat Johan Löfstrand framställer här blir naturligtvis ett nej den logiska följden. Vilka argument är det då som framförs? Ja, jag ska ge några exempel från reservationen. Där säger man att det föreslagna regelverket är bristfälligt, att det riskerar att leda till ytterligare spekulation på bostadsmarknaden, att det cementerar en otrygg situation för stora grupper boende, att vi får fler oprofessionella hyresvärdar på svensk hyresmarknad, att bruksvärdesprincipen riskerar att sättas ur spel och att det är ett otillräckligt regelverk för det som rör förvaltning av gemensamma tillgångar. Det finns fler argument. Vad jag här nämnt är ett axplock. Herr talman! De här invändningarna saknar enligt min mening reell grund. Det finns inga bärande argument för att enskilda människor inte ska kunna få välja att bo i ägarlägenhet, i en direktägd bostad i ett flerbostadshus. Man kan fundera på de olika invändningarna. När det gäller detta med spekulation måste vi ändå ha utgångspunkten att det naturliga även i detta fall kommer att vara att enskilda människor förvärvar en bostad för att själva bo i den. När man lyssnar på debatten här verkar det inte ens vara en tanke. Men med ägarlägenheter kommer det att vara fallet, precis som med alla andra typer av bostäder. Att det direkta ägandet ger full dispositionsrätt ligger i ägandets natur. Att man fritt får hyra ut och försälja en lägenhet, sin privata egendom, är vad ägandet går ut på. Jag kan inte se annat än att samtliga invändningar i reservationstexten har beaktats i regeringens förslag. Med tanke på hur lång tid som beredningsprocessen tagit och med tanke på att införandet av ägarlägenheter görs genom förändringar i gällande lagstiftning torde regelverket vara förutsägbart och rättssäkert. Här har jag en helt motsatt uppfattning, Johan Löfstrand! Det är en styrka att man använder befintlig lagstiftning som man har stor erfarenhet av. Att ägarlägenheter förs in i det sammanhanget ger just en trygghet, inte en försvagning. Ska man göra en helt ny lagstiftning är risken mycket större att det blir luckor. Jag förstår inte riktigt att det skulle finnas ett behov av det. Herr talman! Man är nog lite dum om man inte också försöker vara lite ödmjuk i det här fallet och säga att det om ett nytt regelverk införs kan uppstå situationer som inte riktigt har förutsetts. Det är precis som Lennart Pettersson här tidigare sagt. Om man ska sitta och grunna på saker som eventuellt kan hända blir det till slut väldigt svårt att fatta något beslut över huvud taget. Därför tycker jag att det är väldigt bra att regeringen - utskottet står naturligtvis bakom detta - kommer att följa utvecklingen och ta initiativ till en tidig utvärdering. Ett motargument i motionen är att man även ska se detta på längre sikt. Men det finns ju inget motsatsförhållande i att tidigt utvärdera. I utvärderingens natur ligger väl att man ser till vad som har hänt och till vad som framåt ska hända. En tidig utvärdering hindrar alltså inte att man ser saker på längre sikt. I stället är det närmast en förutsättning. Sammanfattningsvis: Jag kan inte se annat än att denna reform kommer att bli väldigt bra. Alla problem löses inte därmed, men reformen ger människor i Sverige en ökad valfrihet. Sannolikt kommer den att innebära att bostäder tillförs bostadsmarknaden, vilket aldrig kan vara negativt. Jag har mycket svårt att tro att reformen som sådan hindrar att bostäder uppkommer på bostadsmarknaden. Från en enig allians - om jag nu får prata för de andra i alliansen; jag tror inte att de kommer att protestera - kan det väl sägas att vi välkomnar det här förslaget. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen. I detta anförande instämde Gunnar Andrén (fp).

Herr talman! Under debatten här har vi några gånger kommit in på detta med att se sig om i Europa. Jag tänker börja där. I Sverige har vi i ganska många år diskuterat ägarlägenheter. Ett antal europeiska exempel har lyfts fram som oerhört bra och som lösningen på alla problem. Men när man tittar på de olika exemplen runt om i Europa ser man att det skiftar ganska mycket. Det går inte att säga att det och det är definitionen av en ägarlägenhet. Det finns ju ägarlägenheter för vilka reglerna väldigt mycket liknar vår bostadsrättslagstiftning, och det finns ägarlägenheter som nästan är som våra egnahem. Det går alltså inte att definiera på nämnda sätt. Har vi inte hamnat i en väldigt semantisk debatt? Jag förstår att man som borgerlig företrädare i debatten om ägarlägenheter kan tycka att det känns ganska bra att nu ha ställt sig bakom en lagstiftning om ett införande av ägarlägenheter. Men vad har vi egentligen gjort? Har vi inte skapat en papperstiger här? Vad är skillnaden mellan den bostadsrättsliga lagstiftningen och lagstiftningen om ägarlägenheter sett till de praktiska delarna när det gäller de boende? Om man bortser från de delar som vi tidigare talat om, nämligen att man fritt får sälja och fritt får hyra ut, är de praktiska skillnaderna för de boende väldigt få. I en bostadsrättsförening är du en andelsägare. Du har nyttjanderätt. Har du en ägarlägenhet äger du den fysiska lägenheten samt någon centimeter runt om. Du är också andelsägare av tak och lite annat. Vad är då egentligen den praktiska skillnaden? Dock finns det en del skatteskillnader och lite annat som jag redan tillräckligt mycket har diskuterat här i dag. Är det alltså inte fråga om en papperstiger? Vad är skillnaden? Pratar vi inte bara semantik, eller?

Herr talman! Man kan undra vad som är problemet. Det är klart att det finns en skillnad, vilket flera gånger här tagits upp. I en bostadsrättsförening äger man en andel. Det är faktiskt skillnad. Även ekonomiskt finns det ett samröre på ett helt annat sätt. När det gäller en del andra praktiska saker i det vardagliga livet kan jag säga att i bostadsrättsföreningar, i ägarlägenhetssammanhang och i radhusområden har man mycket gemensamt som man vårdar och sköter. Så är det utifrån att man bildar gemensamhetsanläggningar. I Sverige har vi ett väldigt bra system. Lantmäteriet tilldelar andelar. Man är skyldig att vara med i den samfällighetsförening som sköter det hela. Från den synpunkten har vi i Sverige ett fungerande system - detta sagt med tanke på talet om att ha en särskild lagstiftning. Det är, som sagt, stor skillnad. I ägarlägenhetsfallet får du möjlighet att direkt äga en bostad i ett flerfamiljshus. Du kan inteckna bostaden, och du har fri dispositionsrätt. Det är faktiskt så att om du ska hyra ut en bostad i en bostadsrättsförening ska föreningen ge sitt tillstånd. Om det vore exakt samma sak fanns det ingen anledning att ha den här diskussionen. Vad är egentligen bekymret? Jag tycker att Socialdemokraterna är svaret skyldiga. Vad är bekymret som gör att man desperat försöker att få det så likt bostadsrättsförening så att det inte finns något behov av det? Man kan titta ute i Europa. Vi behöver inte gå så hemskt långt. Om man befinner sig hemma hos mig på västkusten kan man till exempel gå till Norge. Tittar man på deras ägarlägenheter ligger de någonstans mittemellan de två upplåtelseformer som vi nu kommer att ha.

Herr talman! Det är inte speciellt stora praktiska skillnader för det enskilda boendet. Om vi om fem år skulle gå ut och fråga människor, om det nu finns speciellt många ägarlägenheter byggda då, vad det är för upplåtelseform de bor i och vad som skiljer den från någon annan, tror jag att de kommer att ha väldigt svårt att definiera det. Man har redan i dag svårt att definiera det. Det finns de som bor i kooperativ hyresrätt som tror att det är bostadsrätt. Det finns många sådana förvecklingar. Jag tror att det finns ett antal problem redan som det är i dag. Den borgerliga majoriteten säger gång på gång att det är viktigt med enkla regler. Det här är väl ett område där det är viktigt med enkla regler. Om syftet nu är och det är väldigt viktigt att man fritt ska få försälja och fritt få hyra ut hade man bara kunnat göra ett antal små förändringar i bostadsrättslagstiftningen och sedan hade det varit löst. Men det handlar om att skapa just ägarlägenheter. Jag vet egentligen inte vad den praktiska skillnaden för den boende är. Jag håller med dig om att skillnaden är att du kan ha lagfart på den fysiska lägenheten plus några centimeter i taket, golvet och väggarna. Tyvärr är det inte definierat hur många centimeter eller vad som kan ingå, men det kanske kommer att lösa sig så småningom. I en bostadsrätt är det fråga om en andel. Men du skulle mycket väl lagstiftningsmässigt kunna ge andelsägaren och ägaren av nyttjanderätten till andelen en mycket större makt. Den skillnaden finns inte. Jag har en fundering om den ofantligt bra lagstiftningen om samfälligheterna. Jag håller med dig om att den är jättebra. Varför har man då infört 20-procentsregeln? Den kommer att göra stora andelsägare inte kommer att ha ekonomiskt inflytande i samma grad som mindre andelsägare. Det tror jag att kommer att skapa stora problem.

Herr talman! Det visar sig att vi har kommit ganska långt från vad som uttrycktes i texten i motionen om att människor självklart ska kunna äga en bostad på en fungerande bostadsmarknad. Nu ska vi bevisa att man inte ska få tillfälle att äga en bostad i ett flerfamiljshus. Johan Löfstrand underskattar enskilda människor å det grövsta. Jag tror inte att det skulle vara så komplicerat att människor som bor där inte skulle veta vad de bor i. Med det resonemanget borde vi omedelbart dra in upplåtelseformer som till exempel kooperativ hyresrätt. Om du går ut och frågar människor på gatan är det säkert inte så särskilt många som kan tala om vad det är. Människor vet vad de bor i. Jag bor till exempel i en hyresrätt hos allmännyttan. Det vet jag alldeles säkert, eftersom jag betalar hyra varje månad, så det måste väl vara så. Jag tvekar inte en sekund om det. Jag tror inte att det behövs någon jättebegåvning för att förstå hur man har förvärvat sin bostad. Det resonemanget tycker jag är mycket märkligt i sammanhanget, men jag är lite försiktig ibland. Sedan går jag till frågan om samfällighet och ökad procentsats. Det är för att man i vissa sammanhang ska ha en balans i föreningen så att alla ska ha ett inflytande och att några inte ska ha ett jätteinflytande. Det skulle bli ett slags majoritetsinflytande så att några få kan styra en hel samfällighetsförening. Det skulle inte fungera speciellt bra. Det är därför man har den här typen av spärregler.

Herr talman! Den 1 maj får vi en ny boendeform i Sverige. Äntligen, säger många. Jag som inte ha varit med i den bostadspolitiska debatten så länge tycker att det är roligt att vi följer med den internationella utvecklingen och att det som finns i många andra länder också kommer att finnas i vårt land. Ändå är det inte det som är det yttersta syftet med att införa ägarlägenheter. Det är att öka mångfalden och valfriheten i boendet och att stärka enskilda människors makt och inflytande över sitt boende. Avsikten är också att vi ska kunna öka bostadsproduktionen och att man ska få ett ökat utbud av lägenheter. Det är fem viktiga positiva effekter av ägarlägenheter. Det är jätteintressant när Johan Löfstrand tydligt säger: Det är dåligt, orättvist och otillräckligt. Det tre delarna säger väldigt lite om reformen. Det som säger väldigt mycket om reformen är de fem delarna mångfald, valfrihet, enskildas makt över sitt boende, ökad bostadsproduktion och ett ökat utbud. Enligt Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern kommer regelverket för ägarlägenheter att leda till ökad otrygghet och spekulation. Man har synpunkter på uthyrning och hävdar att den som hyr en ägarlägenhet ges en svagare rättslig ställning till exempel när det gäller besittningsskyddet, som vi har hört här. Man påtalar att hyresgäster i ägarlägenheter utestängs från möjligheten att byta sin lägenhet mot annan bostad. Det är en kritik som inte alls är befogad. Det finns ingenting som säger att den förändringen att man inför en ny boendeform kommer att få de effekterna. Låt oss i stället samla oss kring kunskaperna. Där var Egon Frid från Vänstern trevlig nog att säga något positivt: Ja, visst, man får betydligt fler småskaliga uthyrare av bostäder. Det är bra för bostadspolitiken. Herr talman! I den proposition som regeringen har lämnat till riksdagen framgår det väldigt tydligt att hyreslagens regler om förstahandsuthyrning av småhus är vad som ska gälla för lägenhetsägare när de hyr ut sin lägenhet. De reglerna har inte just vår regering hållit på att ändra. Det är ett arvegods vi har. Vi tycker att de reglerna är hyfsat bra, så de får nu gälla. Vi kommer att arbeta på reformen successivt. Vi har ett exempel där ägarlägenheter med framgång skulle kunna användas. Det är i särskilt utsatta områden i storstädernas förorter. Där skulle ägarlägenheter kunna minska segregationen. Det scenariot att det finns ett hus med ägarlägenheter bredvid kedjehus, hyresrätter och bostadsrätter låter som en jättebra idé för att minska segregationen. Många människor med invandrarbakgrund kommer från länder med en stark tradition att äga sin bostad. De vill köpa sitt boende så snart de börjar göra karriär i Sverige. Det innebär att de vill lämna hyresrätter som de i dag bor i. Det kan förstärka känslan av utanförskap utan att för den skull vara det. De skulle kunna vara kvar i gemenskapen med ägarlägenheter i närheten av där de hade sin hyresrätt tidigare. Man skulle kunna ha ett bostadsrättssystem i närheten av det. Vi behöver inte binda oss vid boendeformerna. Vi bör kunna ha en variation. Det är svårt att uppskatta hur stor andel av de nya hus som byggs som kommer att bli ägarlägenheter. Det har kommit signaler i dag om att man ska bygga. Jag fick alldeles nyligen av en trevlig kollega veta att i Hammarby Sjöstad byggs det redan ägarlägenheter. Det är jättespännande och ett nytänkande. Jag har hört från oppositionspartierna att de vill ha något nytt. De är trötta på det som har varit och inser att det har varit lite misslyckat här och var. Man vill ha en ny idé, men man kommer inte med någon idé. Men vi kommer med en idé. Vi kommer med ett förslag, och det förslaget lägger vi på bordet i dag både när det gäller skattepliktiga konsekvenser, så småningom, och när det gäller, för vår del, den form som det ska bli. Det är skönt att vi äntligen får ägarlägenheter i nybestånd. Vi vill naturligtvis så småningom också kunna erbjuda det i redan befintliga flerbostadshus. Det är i så fall ett viktigt instrument för att vi också ska klara den lågkonjunktur som vi står inför. Jag tror att vi med ägarlägenheter får en ökad flexibilitet som Sverige i dag saknar. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Fru talman! Debatten börjar lida mot sitt slut. Jag ville ändå gå upp eftersom jag har en frågeställning till som jag inte har lyft fram i dag och som jag gärna skulle vilja få svar på. Vi har hört Yvonne Andersson och hennes borgerliga kolleger prata om ägarlägenheter, och framför allt om hur förträffligt bra lagstiftningen är skapad. Det innehåller tydligen alla upptänkligheter som kan tänkas dyka upp. Ett av de områden som vi inte har pratat speciellt mycket om är den del som rör till exempel detta att om man som hyresgäst i eller ägare av en ägarlägenhet skulle störas. Det kan vara antingen av en annan person som bor inhyrd i en ägarlägenhet eller av någon som äger en ägarlägenhet. Det kan också gälla en verksamhet som bedrivs i samma samfällighet som ägarlägenhetsfastigheten befinner sig i. Hur är regelverket konstruerat för hur man ska göra om man känner sig störd eller om man själv stör? Jag har tidigare förstått här att de är de grannlagsrättsliga regleringarna som ska gälla och att de är väl tillämpliga på det här området. Men jag tror inte det. Jag tror att när vi kommer till det läget att man faktiskt äger sitt boende kommer det att vara ganska svårt att kunna göra någonting mot till exempel en ägarlägenhetsinnehavare som stör eller en hyresgäst som bor hos en ägare till en ägarlägenhet. Han eller hon kanske inte är intresserad av att kasta ut hyresgästen. Då är min fråga: Hur ska man lösa det här? I förslaget till lagstiftning finns ett förslag om vite. Jag tror av ett antal olika skäl att den lösningen inte kommer att vara gångbar. Jag skulle gärna vilja höra vilken lösning Yvonne Andersson har på de här problemen.

Fru talman! Det finns boendeformer där man äger sin bostad - man själv eller banken, i princip. Det är en villa, ett kedjehus, ett radhus eller en ägarlägenhet. Det finns också bostäder som man inte äger, till exempel en bostadsrätt eller en hyresrätt, som Johan Löfstrand bor i. Vilka regler är det som gäller i dag och som gäller enligt den bostadspolitik som Socialdemokraterna har stått upp för i många år? Vilka regler är det som gäller för Johan Löfstrand i hans hyresrätt eller för mig som just nu är ägare av en villa? Vad är det för skillnad på reglerna i dag? Det är min fråga. Och vad tror Johan Löfstrand att det kan bli för skillnad framöver mellan dem som äger sitt boende och dem som hyr sitt boende?

Fru talman! Jag tror att Yvonne Andersson svarade på min fråga ungefär lika bra som propositionen besvarar de problem som det här framgent kommer att leda till. Det man kan säga är att det i bostadsrättslagstiftningen finns ganska tydliga regler om vad man kan göra om en andelsägare till exempel stör. I en villa är regelverken inte speciellt tydliga, men där är det ofta så att man bor en bit ifrån varandra och på så sätt inte stör varandra speciellt mycket. Här handlar det, som vi har diskuterat, om flerbostadshus vilket innebär att man bor nära varandra. Det kanske också bedrivs kommersiell verksamhet i fastigheten som kan påverka ljudnivå och annat. Jag kan inte utläsa i regelverket hur man har löst problemen med olika grannar som stör varandra i den här upplåtelseformen. Det enda som finns är att man ska plocka ut någon typ av vite. Jag ser detta som oerhört problematiskt eftersom det kan vara så att en andelsägare till och med kan tänka sig att betala vitet för att fortsätta att störa. Det kanske är en kommersiell verksamhet som man bedriver, och det kan vara okej att betala vitet. Den andra varianten är att andelsägaren inte har några pengar och inte kan betala vitet. Då kommer man att dras in i ganska långa processer om hur det hela ska lösas. Detta innebär att jag inte tror att det finns någon lösning på detta i dagsläget. Det betyder att på det här området precis som på ganska många andra områden kommer man att vara tvungen att göra en ganska ordentlig översyn av lagstiftningen. Det finns många hål som måste täppas till. Hade det inte varit bättre att regeringen hade lagt fram ett fullt och helt förslag än att som nu lägga fram ett halvfärdigt förslag om ägarlägenheter?

Fru talman! Jag tror att Johan Löfstrand förvillar sig lite grand. Det finns hus som ligger vägg i vägg med nästa villaägares hus, eller hur? Det finns regler för detta, och de reglerna kommer att gälla även för ägarlägenheter. Vi målar inte upp allsköns problem som är mycket värre än dem som finns i dag. Jag hoppas verkligen att vi får ett samhälle där det funkar mycket bättre. Jag tror att de som köper en ägarlägenhet är rätt hyfsade människor som vill sköta sig och ha en god grannsämja. Jag har en tilltro till att människor överlag vill leva ett hyggligt liv. Sedan måste vi naturligtvis ha en lagstiftning när problem uppstår. Vi är jätteglada för att vi nu får en lagstiftning med en flexibilitet. Människor kan flytta och välja andra boendeformer i de fall det skulle uppstå problem, precis som nu. Det här är ett sätt att förbättra bostadsmarknaden. Sedan tror jag att vi successivt måste jobba på de lagar, regler och former som vi har. Det här är en bit på väg. En sak är säker; ni kommer inte som opposition någonsin att kunna påstå att vi inget gör. Vi gör något, och en del kommer att bli vansinnigt bra. Annat blir inte riktigt lika bra, men då jobbar vi med det under tiden och följer upp så att det blir bättre. Det är värre för er i oppositionen, för det ni gjorde förra mandatperioden var knappt något. Vi är glada att vi har gjort något.