Polisfrågor

Fru talman! Vi ska nu debattera ett betänkande som samlar alla motionsyrkanden om polisfrågor från den allmänna motionstiden hösten 2018.

Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation 14. Vi anser inte att några tillkännagivanden behöver göras.

Gör vi det för att vi är ointresserade av polisfrågor? Definitivt inte! Inte heller för att alla förslag är dåliga och saker vi med kraft vill motverka. Nej, vi gör det helt enkelt för att få av dessa förslag tillför något nytt eller bättre till det arbete som redan pågår.

Vi har under de senaste åren med kraft reformerat polisen. Vi genomför en historiskt stor satsning och höjer anslaget till polisen med över 7 miljarder. Parallellt med detta har vi påbörjat ett arbete med att renodla polisens arbetsuppgifter, infört nya former för att kunna följa upp polisens resultat i det lokala arbetet och fördubblat antalet som utbildas till polis.

Vi har genomfört ett trettiotal straffskärpningar för bland annat grova narkotikabrott, grova vapenbrott, våldsbrott och organiserad brottslighet samt lagt förslag om ny lagstiftning kring blåljussabotage för att polis och annan blåljuspersonal ska få ett bättre straffrättsligt skydd.

Allt detta är arbete som gjorts under den socialdemokratiskt ledda regeringen under de senaste åren, och det gör skillnad.

Nu fortsätter vi reformarbetet. I regeringsförklaringen presenterades en rad frågor som vi redan jobbar med. En del frågor utreds som sig bör, och i vårt nya mittensamarbete mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna pekar vi i januariavtalet ut ytterligare områden, däribland den viktiga målsättningen om 10 000 fler polisanställda till 2024 samt att attraktiviteten i polisyrket ska förstärkas genom bättre villkor.

Allt detta gör vi därför att det för oss, fru talman, inte råder några tvivel om att brottsligheten utgör ett hot mot hela det demokratiska samhället och ska bekämpas med alla medel. Polisen ska ha god förmåga att utreda brott och finnas där den bäst behövs. Ett starkt samhälle är en förutsättning för ett tryggt Sverige. Då krävs en kompromisslös kamp mot brotten och brottens orsaker.

Vi vill ha en effektiv och lokalt förankrad polis som ges rätt förutsättningar att göra sitt jobb. Vi kan inte acceptera att människor känner otrygghet i sitt bostadsområde på grund av kriminella gäng, att utredningar läggs ned på grund av resursbrist eller att den som bor på landsbygden är osäker på om polisen kommer.

Det är till polisen du vänder dig i de mest utsatta situationerna i livet. Polisens insatser är avgörande för vår trygghet, och det är polisen med sina befogenheter som är den yttersta garanten för att lag och ordning upprätthålls i vårt samhälle.

Därför krävs en lokalt förankrad polis som har en nära relation till medborgare, kommun och företag. Det är när polisen känner dem som bor och verkar i ett område den kan bedriva ett riktigt effektivt polisiärt arbete.

Fru talman! Sverige är i grunden ett tryggt land, men vi har problem som vi måste möta med kraft. Därför har lagar skärpts för att bekämpa terrorism, knäcka den organiserade brottsligheten och få mäns våld mot kvinnor att upphöra.

Kriminalitetens utveckling i Sverige oroar. Den organiserade brottsligheten har vuxit och tagit sig djupare in i samhället. De särskilt utsatta områden som polisen har identifierat har ökat i antal över tid. Skjutningar och öppen narkotikahandel har varit problem under lång tid. I vissa bostadsområden har de kriminella en stark påverkan på lokalsamhället. När kriminella lyckas skrämma boende till tystnad har polis, skola och socialtjänst svårt att göra sitt arbete.

Till följd av de åtgärder vi har vidtagit ser vi förbättringar, till exempel när det gäller skjutningar och att fler kriminella nu sitter häktade. Men vi måste hålla i den utvecklingen långsiktigt.

Otryggheten och utsattheten är större i resurssvaga områden men är inte begränsade till dem. Stöldligor, ett ökande antal anmälda sexualbrott och narkotikamissbruk är exempel på problem som finns i hela vårt land. Brottsbekämpningen måste fungera i alla delar av Sverige.

Vi måste bekämpa brotten och samtidigt bekämpa brottens orsaker. Den långsiktigt bästa brottsbekämpningen är att bygga ett samhälle där de sociala klyftorna är små, där alla har rätt till arbete, där kvinnor och män har lika mycket makt och där barn och ungdomar har trygga uppväxtvillkor. På det sättet är välfärdspolitiken en viktig del av kriminalpolitiken. Det ger ett Sverige som håller ihop.

Fru talman! Slutligen vill jag kort kommentera förslagen om tillkännagivanden om specialenheter inom polisen och att begränsa antalet godkända id-handlingar.

Polismyndigheten har behov av att stärka och utveckla polisverksamheten. Vår uppgift i politiken är att säkerställa att det finns resurser och skapa förutsättningar för att utbilda fler poliser, inte att i detalj vara inne och styra hur polisen bäst organiserar sitt arbete för att nå bästa möjliga resultat.

Hela den omfattande reformeringen av polisen till en polismyndighet, som vi i riksdagen i bred enighet står bakom, handlar också om tillit. För oss är det en viktig utgångspunkt att Polismyndigheten har uppgiften att planera och rekrytera rätt kompetens utifrån verksamhetens behov. Det är Polismyndigheten som har bäst kompetens att avgöra vilka brottstyper som ska handläggas av olika avdelningar och bedöma behovet av olika specialenheter. Här tycker vi att en majoritet i utskottet tänker fel. Vi kan bara beklaga det.

Samtidigt kan jag konstatera att när det gäller frågan om tillkännagivande om färre godkända id-handlingar är det att slå in öppna dörrar. Riksdagen gjorde så sent som förra året ett tillkännagivande till regeringen att det behövs en skyndsam uppstramning av tillgången till id-handlingar i syfte att minska id-stölder och bedrägerier. Det är en fråga som nu också utretts, vilket vi alla vet eftersom utredningen för bara någon vecka sedan presenterade sina förslag. Frågan bereds nu i Regeringskansliet.

Att i det läget komma med ytterligare ett tillkännagivande är inte verkningsfullt och riskerar att urholka själva grundtanken med riksdagens tillkännagivanden.

(Applåder)

Fru talman! Vi är nu inne på vårt femte år med Stefan Löfven som statsminister i Sverige. Då kan man fundera: Hur har det gått?

Poliserna har blivit färre. Det finns knappt några poliser på landsbygden i dag. Sexualbrotten har tredubblats sedan 2014, och förra året hade vi nästan en skjutning varje dag.

I det läget väljer vår regering att skära ned polisbudgeten med en kvarts miljard kronor. Hur kan regeringen vara så ansvarslös? Jag förstår inte hur man kan se medborgarna i ögonen.

I ett land där otryggheten börjar bli kännbar för alla är det provocerande att skära i polisens budget och samtidigt öka resurserna till Arbetsförmedlingen, för att nämna ett exempel.

Inte minst ökningen av sexualbrotten - och att utredningarna av sexualbrott bortprioriteras av en hårt belastad polis som i stället lägger resurser på mordutredningar - ställer krav på omedelbara insatser. Det är därför glädjande att riksdagen i dag väntas tillkännage för regeringen behovet av att återinrätta specialenheter inom polisen för att öka lagföringen av exempelvis sexualbrott och narkotikabrott. Vi har sett att specialistkompetens effektivt kan bidra till att bekämpa och utreda dessa typer av brottslighet.

Dagens beslut väntas också innebära ännu ett tillkännagivande till regeringen om att begränsa antalet godkända id-handlingar, vilket vi välkomnar, och förhoppningsvis också utöka rätten till kränkningsersättning för poliser. Det vet vi är en viktig fråga.

Fru talman! Även om regeringen är senfärdig fortsätter vi här i riksdagen att sätta press, för vi vet att tryggheten behöver stärkas nu.

Vi står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 12.

(Applåder)

Fru talman! Svensk polis har i dag stora utmaningar jämfört med bara för några år sedan. Den nedmonterade sammanhållningen och den alltmer tydliga segregationen leder till en ökad otrygghet, vilket givetvis ger direkta konsekvenser för polisen.

Sverige har många mycket kompetenta och hårt arbetande poliser, men vissa problem och tillkortakommanden är uppenbara. Polismyndigheten har i dag inga större problem med att hantera sitt förvaltningsuppdrag, men desto större problem med att hantera polisuppdraget. Om vi vill att Polismyndigheten ska bedriva en bra och effektiv polisverksamhet behöver polisiär kompetens vara ett krav för de personer som ska leda myndigheten.

De senaste åren har vi kunnat se en ökad polarisering i samhället, och tilltron till samhället i allmänhet och polisen i synnerhet i många utanförskapsområden är på tillbakagång. I takt med att dessa områden blir fler till antalet och trångboddheten ökar underlättas för grovt kriminella att flytta fram sina positioner.

Var och varannan dag rapporteras det om skottlossning med skottskador som följd, många gånger med dödlig utgång, våldtäkter, rån, även av barn, och annan grov brottslighet. Många av dessa brott kommer till sjukvårdens och rättssamhällets kännedom, men under ytan finns en ocean av beskyddarverksamhet, droghandel och social misär, som utgör grogrunden för brottslighet i framtiden.

Grovt våld, ökande våldtäkter och gärningsmän som inte kan lagföras är akuta polisiära frågor som inte kan anstå. För att komma till rätta med dessa utmaningar behöver vi politiker enas över blockgränserna om en långsiktig polispolitik.

Polisarbetet är ett unikt arbete som skiljer sig mycket från i stort sett alla andra arbeten. Det ställs unika krav, och yrket omgärdas av ett unikt ansvar och är förknippat med unika befogenheter. Det kräver såväl juridisk kunskap som utbildning inom en mängd områden, praktiska färdigheter och fysisk förmåga. Polisarbete kräver en blandning av teoretisk utbildning och praktiskt hantverksarbete. Både teoretiskt kunnande och inte minst erfarenhet krävs för att behärska och förstå det fullt ut.

Man skulle kunna jämföra det med arbete inom sjukvården eller skolan. I kärnverksamheten i skolan är det utbildade behöriga lärare som utbildar. Visst finns det duktiga outbildade lärare, men vi förutsätter ändå att det bästa är att ha utbildade behöriga lärare och att erfarenhet gör dem bättre.

Vem skulle vilja opereras av en obehörig läkare? Inte ens om man varit med om flera förlossningar får man börja jobba som barnmorska om man saknar utbildning. Det finns tydliga utbildningskrav när det gäller vad ett sjukvårdsbiträde, en undersköterska, en sköterska och en läkare får göra. Det borde inte vara någon skillnad för polisen.

Kärnverksamheten i polisarbete är att förebygga, ingripa mot och utreda brott. Detta arbete görs och leds bäst av utbildade och erfarna poliser. Det är därför viktigt att behålla yrkesprofessionalismen för poliser, precis som det är viktigt att behålla professionella lärare och läkare.

För att bli polis finns en lägsta grund, och innan en polis anses vara grundutbildad krävs en utbildning på två och ett halvt år. Sverige har nog världens bäst utbildade polis, och vi behöver dessa poliser som kan ta sig an de krävande och många gånger farliga arbetsuppgifter som de möts av.

Kunskap och färdighet kan aldrig kompenseras av en snabb ökning av numerären civilt anställda. Man anställer civila polisanställda utan att ha några lägsta grundkrav och utan att kräva annan relevant polisiär utbildning än en kort introduktion eller några veckors kurs och förväntar sig att de ska ersätta riktiga poliser. Detta är en mycket oroande och farlig utveckling. På kort sikt kan det leda till enskilda misstag. På längre sikt riskerar det att undergräva tilltron till hela rättsväsendet.

Även om många av dessa civilanställda har andra utbildningar och erfarenheter, är trevliga och gör ett bra jobb utifrån de förutsättningar de har är detta en mycket oroande trend som går stick i stäv med utvecklingen inom de flesta andra yrken, där man förväntas ha en längre relevant utbildning och som polis även en särskild legitimation.

Det finns även ett riskmoment med att ha många civila inom polisen. De utsätts för allvarliga risker då de saknar utbildning, utrustning och förmåga att hantera farliga och våldsamma situationer som kan uppstå då de utför polisiärt arbete.

Alltmer av makten och besluten inom polisen har kommit att styras av icke-poliser, medier och populistiska drev, kortsiktiga och oftast inte speciellt välgrundade politiska beslut och inte minst HR-avdelningar som har vuxit och fått alltmer makt.

Alla organisationer behöver influenser utifrån, och det är även viktigt för Polismyndigheten att rekrytera personer utanför den egna myndigheten för chefs- och specialistfunktioner. Men själva kärnverksamheten och ledningen inom polisen måste skötas av utbildade och erfarna poliser. Det är förödande för verksamheten när alltmer polisarbete utförs och allt fler ledningsbeslut fattas av personer som inte har polisutbildning och relevant kunskap om polisarbete.

Polisverksamheten är unik och kan inte utföras på samma sätt som ett arbete på Försäkringskassan eller något privat företag. Därför måste poliser ledas av riktiga poliser med polisexamen. Polisiär examen och erfarenhet av Polismyndighetens verksamhet och organisation ska vara grundkrav vid chefstillsättningar som har direkt koppling till den polisiära verksamheten.

Som dagens samhälle ser ut är det viktigare än någonsin att Polismyndigheten rekryterar chefer som har examen från Polishögskolan och erfarenhet av polisiärt arbete. Jag har svårt att förstå varför det gång efter annan rekryteras chefer antingen externt eller internt som inte har polisiär bakgrund. Jag är helt övertygad om att det bland Sveriges ca 20 000 poliser finns gott om bra chefsämnen. Att leda och styra polisarbete ska vara förbehållet dem som har den utbildningen och den erfarenheten.

Med detta sagt finns det ett behov av civilanställda och andra som hanterar uppgifter som i onödan belastar polisen. Polisen har väldigt många uppgifter som inte handlar om att bekämpa brott. En rad av dessa borde polisen slippa för att i stället kunna fokusera på just brottsbekämpning.

Polisen tar bland annat hand om 60 000 berusade människor varje år. De har inte begått något brott, men välutbildade poliser skjutsar dem, låser in dem i en cell för tillnyktring och håller sedan koll på dem. En betydande del av verksamheten går åt till att ta hand om berusade och personer med psykisk ohälsa. Är dessa personer inte våldsamma borde detta vara en uppgift för sjukvården eller någon annan lämplig enhet.

Andra exempel är att polisen tar hand om hundar och katter och transporterar frihetsberövade personer långa sträckor genom landet. När socialtjänst och andra gått hem är det bara polisen kvar. Polisen tar hand om samhället när många andra inte är närvarande. Polisen finns där året runt, dygnet runt och gör en massa saker som inte syns eftersom dessa uppgifter inte mäts.

Om vi vill ha högre polisnärvaro och bättre brottsbekämpning behöver vi som politiker se över hur vi fördelar resurserna i samhället och vem som ska ansvara för vilka arbetsuppgifter, och vi behöver fler chefer och polisanställda med polisexamen och erfarenhet av polisiärt arbete.

Polisen är trygghetens väktare. De är den sista utposten för dem som just då behöver hjälp allra mest. Det är viktigt att vi ser detta. Svensk polis är för viktig för att förvandlas till någon form av post i en budget. Vi måste i alla lägen och alla situationer stå upp för de lagar vi beslutar om och för dem vi är satta att försvara. De ska känna att vi backar och stöder och att vi tar deras oro på allvar. Sverigedemokraterna kommer inte att vika en tum i sitt stöd till den svenska polisen.

Jag yrkar bifall till reservation 28.

Fru talman! Jag ska börja med att läsa upp ett inlägg på sociala medier från den gångna helgens påskaftonskväll: Strax efter klockan 11 i dag, på påskdagen, bröt sig någon in och stal min brors fyrhjuling med släp. Troligtvis mötte jag medhjälparen strax innan när jag var på väg dit. En mörk Volvo med en fyrhjuling på släpet körde förbi grannarna några kilometer bort. Vägkäpparna åkte av. Flera observationer gjordes av människor utmed vägen. Registreringsnummer nedtecknades, det polisanmäldes och vi överlämnade uppgifterna. När min bror i kväll ringer polisen svarar de att de lagt ned fallet utan åtgärd - helt oacceptabelt för ett fordon som är värt 100 000. Det här betyder fri väg för dem som vill vara kriminella i våra bygder.

Detta är en förfärlig utveckling, som tyvärr är väldigt vanlig i dagens Sverige.

Fru talman! Vi har sedan beslutet om omorganisationen av polisen fattades i denna kammare följt hur polisen gått från över 20 olika myndigheter i landet till en sammanhållen myndighet. Jag har dessutom följt det på nära håll som ledamot i Polismyndighetens nationella insynsråd.

Man kan lugnt säga att det har varit en tuff resa för polisen, en av landets största offentliga verksamheter. En del saker har blivit bättre, men en del saker finns kvar att göra. En av de uppenbara bristerna är att antalet poliser är och har varit för litet. Poliser har lämnat sina jobb. De har kanske inte alltid haft de rätta förutsättningarna att kunna göra sitt jobb.

Därför känns det bra att Centerpartiet tillsammans med andra partier i januariavtalet har enats i frågan om att utöka antalet polisanställda med 10 000 fram till år 2024. Attraktiviteten i polisyrket ska förstärkas genom till exempel höjda löner och bättre arbetsvillkor, så att man kan hålla kvar eller få tillbaka erfarna poliser. Jag väljer därför att inte yrka bifall till Centerpartiets motion om en mer effektiv poliskår, vilket annars är lockande. Där har vi tittat på en metod som man har jobbat med i bland annat New York, där ett systematiskt arbete med mätbara mål har lett till väldigt goda resultat.

För att kunna utföra ett bra jobb måste polisen också ha tillgång till modern utrustning och sådan utrustning som anses vara nödvändig och behövlig. Därför föreslog Centerpartiet tillsammans med Alliansen ett utrustningslyft för poliskåren, som bland annat ska syfta till att samtliga poliser i yttre tjänst ska ha modern skyddsutrustning. Detta är otroligt viktigt, speciellt i dag, eftersom vi ser attacker på blåljuspersonal, vilket är helt oacceptabelt och en otrolig situation. Man trodde inte att detta kunde hända.

I och med att vi också blir fler poliser borde även den fortfarande bristfälliga tillgängligheten förbättras. Det finns fortfarande långa telefonköer och långa handläggningstider för till exempel vapenlicenser, och inte minst måste utryckningstiderna ned.

Fru talman! I vissa landsbygdskommuner kan utryckningstiden dra sig uppemot en timme eller mer, om polisen alls kommer. I dag känns det inte som att vi har en polis för hela landet. Det är en situation där landsbygden många gånger känner sig bortprioriterad.

Fru talman! När det gäller vissa brott kan man inte vänta på att de ska lösas när den nya organisationen sätter sig eller när vi får mer poliser på plats. Vissa måste man åtgärda, och det nu. Det gäller bland annat att se till att öka lagföringen av narkotika- och sexualbrott.

De senaste åren har antalet sexualbrott ökat, samtidigt som andelen uppklarade brott har minskat. Centerpartiet menar att särskilda sexualbrottsgrupper med specialistkompetens måste kunna verka i samtliga regioner i hela landet. Detta får inte leda till att resurser tas från andra brott och att ärenden läggs på hög. Det ena får inte utesluta det andra. Jag utgår från att regeringen snarast genomför det som kammaren i dag troligen kommer att besluta, nämligen ett utskottsinitiativ om att återinrätta vissa specialenheter inom Polismyndigheten, så att fler fall av till exempel trafficking och sexualbrott klaras upp.

Jag vill i detta sammanhang passa på att säga att jag står bakom samtliga motioner från Centerpartiet, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 17.

Sedan en tid tillbaka har vi ett antal utpekade särskilt utsatta områden runt om i Sverige. Det är områden där gängkriminalitet och droger ökar och tron på samhällets stöd minskar. Det är jätteallvarligt.

Men vi ska också komma ihåg att det finns saker som är värda att visa upp också i dessa utsatta områden. Inte minst i Vivalla i Örebro, i min valkrets, där både gasellföretag, fotbollsproffs och schlagerstjärnor ser dagens ljus. Men tyvärr är det inte detta vi ser i rubrikerna.

I bland annat dessa områden jobbar polisen med det man kallar myndighetssamverkan och utför ett mycket bra arbete. Polisen måste ha hög synlighet och jobba brottsförebyggande tillsammans med kommunerna, speciellt i dessa områden. Räcker detta? Ja, det återstår att se. Vi måste följa det noggrant, inte minst för barnens och ungdomarnas skull.

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha en närvarande, lokalt förankrad och kunnig polis som finns både på landsbygden och i förorten. Vi vill ha en polis som kan sitt område, som har sjyst lön och bra arbetsmiljö och vill göra Sverige till ett tryggt land för alla.

Polisen har ett av de finaste uppdrag man kan ha - att skapa ett Sverige för alla som är tryggt och säkert och där vi kan lita på varandra.

Men på grund av ökade klyftor i samhället slits Sverige isär. Klyftan mellan landsbygden och staden är alltför stor, liksom klyftan mellan den ensamstående undersköterskan i Hageby och bankdirektören i Djursholm. Det gör något med människor när klyftorna växer: Man hittar på att problem som alltid har funnits kanske är nya. Man letar efter någon annan att skylla på. Numera är det invandrare som får ta smällen för att Sverige har blivit ett skatteparadis för rikingar, där arbetarklassen knappt får ihop till hyran. Och arbetarklassen heter inte längre Johnny och Conny utan i stället Ahmed och Mohammed, och de pekas ut som ansvariga för samhällets alla problem.

Men det stämmer inte. Det vet vi som är vänster. Men det har blivit alltför enkelt att peka finger mot en del av befolkningen som ansvarig för hela Sverige kriminalitet.

Det är särskilt ett parti som använder både polisen och invandringen för att måla upp ett Sverige som är läskigt och otryggt. Man använder ord som sexualbrottsepidemi och verkar helt ha missat metoo. Man skyller hotet mot kvinnor på ökad invandring samtidigt som man på nätet hetsar mot kvinnor som inte delar den uppfattningen.

I statistiken kan vi se att otryggheten minskar över tid. Ökningen av sexualbrottsanmälningar beror på att kvinnor äntligen våga anmäla alla de män som utsatt dem för brott. Det är tack vare alla feminister som har drivit på under metoo som anmälningarna ökar. Det förstår vilken polis som helst.

Fru talman! Jag får inte ta replik på vilka talare som helst i den här debatten, för så ser våra regler ut i kammaren. Men om jag skulle få göra det skulle jag ta replik särskilt på ett parti.

Fru talman! Det behövs fler poliser, och det är ett problem att många av dem som ansöker till polisutbildningen sedan inte dyker upp och påbörjar utbildningen. Det är ett problem att polisutbildningen inte sker på högskolenivå med en yrkesexamen. Det är ett problem att polisens löner är så pass låga och att så många högerpartier inte förstår grundläggande lönerevisionsförhandlingar. Det är också ett problem att samma partier nu vill in och peta i polisens organisation, som fortfarande är ett öppet sår. Man vill in med politiska pekpinnar och gegga runt.

Men det finns också otroligt mycket bra som görs. När jag årligen åker radiobil med polisen i Polisregion öst blir jag djupt imponerad av varje polis jag möter - från polisen som sitter med kvinnan som blivit våldtagen till den civila polisanställda som utreder barnpornografibrott.

Jag har många gånger i denna kammare lyft frågor om polisens arbetsmiljö, utrustning och it-kompetens och om förankringen i utsatta områden och allt som behöver förbättras. Polisen är en enormt stor myndighet, som nu börjar landa efter en väldigt stor omorganisation. Men då gäller det att politiska partier lägger bort sina snabba och snygga repliker i denna talarstol och i stället ser till polisens större uppdrag: att skapa ett tryggare Sverige för alla. Men det kommer att bli väldigt svårt att göra om inte de ekonomiska klyftorna minskar.

Jag yrkar bifall till reservation 24.

(Applåder)

I detta anförande instämde Hanna Gunnarsson, Tony Haddou, Christina Höj Larsen, Maj Karlsson, Mia Sydow Mölleby, Ilona Szatmari Waldau, Jon Thorbjörnson, Ciczie Weidby och Jessica Wetterling (alla V).

Fru talman! Vi debatterar polisfrågor i kammaren i dag, och Polismyndigheten är inte vilken polismyndighet som helst. De poliser som går till jobbet varje dag, varje kväll och varje natt utgör grunden för vår trygghet och säkerhet, och för det förtjänar de ett stort tack. Men de är för få.

Sverige har en låg polistäthet, och vi har i denna kammare varit överens om att vi måste satsa på poliser. Vi måste få fler poliser. Vi måste få ut fler poliser i yttre tjänst. Vi behöver få fler utredare. Därför är det anmärkningsvärt att januaripartierna i sin första budgetprodukt gör en neddragning med 232 miljoner kronor just på Polismyndigheten.

Rikspolischefen konstaterar att det får konsekvenser. Det är pengar som redan är intecknade i årets budget. De var tänkta att användas till att fortsätta utveckla polisens verksamhet.

Jag skulle i dagens debatt vilja få klarhet i vilka konsekvensanalyser som regeringspartierna och stödpartierna Centerpartiet och Liberalerna har gjort när de bestämde sig för att med ett pennstreck dra bort en kvarts miljard från polisens anslag samtidigt som polisen ska byggas ut med 10 000 fler polisanställda bara de kommande åren.

Svaret kanske kommer att vara: Ja, vi ska ju lägga transporterna på Kriminalvården i stället för på Polismyndigheten. Det är korrekt. Det beslutet fattades för två år sedan. Men tanken var inte att vi skulle ta bort den enda polisbilen i Norrlands inland, som i dag emellanåt får ta långa transporter. Tanken var inte att dra undan den polisbilen och flytta pengarna för den polisbilen till Kriminalvårdens anslag. Poängen med att flytta över transporterna var att renodla polisens arbetsuppgifter och se till att den där polisbilen inte behöver ta långa transporter utan kan vara kvar. Och det behövs fler för att öka tryggheten i hela landet. De 232 miljonerna behöver alltså vara kvar hos polisen samtidigt som Kriminalvården får ett ökat anslag.

Jag skulle vilja ha besked i dag. Vilka konsekvensanalyser har januaripartierna gjort? Uppenbarligen får denna neddragning konsekvenser, enligt rikspolischefen.

Om man ska nå fram till 10 000 fler poliser går det inte att dra tillbaka anslag. Man måste satsa mer på polisen. Vi behöver också vända på alla stenar - se till att locka tillbaka poliser som har slutat, ha riktade lönesatsningar för poliser i kärnverksamheten och kunna återanställa pensionärer för att inte tappa den erfarenhet och kompetens som finns hos många poliser som i dag tvingas sluta på grund av att de faller för åldersstrecket. Vi tror också att man behöver se över utbildningarna för att snabbare få ut fler i polistjänst.

I detta betänkande, fru talman, som rör polisfrågor finns det tre tillkännagivanden som Kristdemokraterna står bakom. Det handlar om skyndsamma åtgärder för att begränsa antalet godkända id-handlingar. Det handlar om att inrätta vissa specialenheter inom Polismyndigheten, och det handlar om en utvidgad rätt till kränkningsersättning till poliser.

Jag ska säga några ord om det tillkännagivande som är föreslaget om att inrätta specialenheter. I samband med polisens ombildning till en myndighet för fyra år sedan avvecklades vissa specialenheter som fanns tidigare. Det är tydligt att målsättningarna med omorganisationen om bland annat bättre utredningsresultat och högre kvalitet i polisens arbete hittills inte riktigt har uppnåtts. För att man bättre ska kunna bekämpa exempelvis narkotikabrott och sexualbrott bör därför vissa av polisens specialenheter återinföras. Att ha specialistkompetens är i många fall ett effektivt och behövligt sätt att bekämpa och utreda brottslighet.

Vad gäller sexualbrott har det under de senaste åren rapporterats om hur anmälningar om sexuella övergrepp bortprioriterats eftersom en tungt belastad polis lägger resurserna på mordutredningar. Våldtäktsanmälningar och utredningar har lagts på hög. Särskilda sexualbrottsgrupper bör därför införas i alla polisens regioner för att säkerställa en bra kompetens beträffande den typen av brott och för att motverka att anmälningar om sexuella övergrepp läggs på hög. Det är positivt att en majoritet i Sveriges riksdag står bakom den ambitionen.

Kristdemokraterna har, som jag nämnde tidigare, lagt fram ett förslag om att man i större utsträckning ska kunna återanställa pensionerade poliser. Vi har valt att kalla det för GW-modellen, eftersom Leif GW Persson för några år sedan kom med en liknande idé. I Stockholm har man nyligen satt igång ett pilotprojekt med tio pensionerade poliser, som redan har betytt mycket. Denna erfarna arbetskraft och denna kompetens behöver tas till vara bättre. Det skulle också kunna leda till bättre utredningar och till att utredningarna inte behöver läggas på hög. Vi skulle då även få ett bättre brottsofferperspektiv i dessa frågor, som är så angelägna.

Jag vill säga några ord om tillkännagivandet om en utvidgad rätt till kränkningsersättning till poliser. Kränkningsersättning betalas ut till personer som har utsatts för brott som har inneburit en allvarlig kränkning av hans eller hennes person, frihet, frid eller ära. Poliser anses tåla angrepp bättre än andra. Men det krävande jobb som poliserna har innebär inte att poliser ska tåla vad som helst. Ingen ska behöva utstå våld, hot eller kränkningar i sin yrkesutövning. Reglerna om skadestånd i form av kränkningsersättning behöver därför ändras. Det står en majoritet i justitieutskottet bakom. Jag hoppas att det kommer att hålla även i voteringen i eftermiddag.

Detta är angeläget. Trots att regeringen nu äntligen har lagt fram förslag om att höja straffen för brott som blåljussabotage och våld mot blåljuspersonal har man missat den här aspekten: att poliser inte ska behöva tåla vad som helst. De behöver en ökad och utvidgad rätt till kränkningsersättning. Det finns också andra delar i fråga om skärpta straff för blåljussabotage som regeringen har missat, utöver att man har dragit frågan i långbänk. Men det, fru talman, tror jag att vi får anledning att återkomma till både i denna debatt och i justitieutskottets arbete framöver.

Jag står inte bara bakom våra tillkännagivanden utan även de reservationer som Kristdemokraterna har i betänkandet. Men för att spara tid vid voteringen yrkar jag bifall endast till reservation 12 om en lokalt förankrad polis. Den handlar om att öka antalet poliser i första hand i lokalpolisområdena för att man ska få fler synliga och närvarande poliser i hela landet.

(Applåder)

Fru talman! Natten mot påskdagen mördades två unga män i Helsingborg. Båda sköts ihjäl. Nyheten om två nya offer i den ungdomsdrivna kriminella världen är mer gammal än ny. Under flera år har vi marinerats i liknande händelser. Jag ska inte mata på med siffror om antalet mord i den kriminella miljön under senare år. Det behövs inte. Vi vet hur det förhåller sig.

På kort tid har det dödliga våldet exploderat ute i några av förorterna runt flera av våra städer. Vi vet vad det beror på: en invandringspolitik som helt har gått över styr. Det finns ingen anledning att älta dessa grundläggande fakta ännu ett varv. Det som krävs är att Sverige försöker samla ihop sig på allvar runt de samhällsproblem som steg för steg strukturerar om samhället på ett sätt som ytterst få människor önskar.

Politiken behöver ta problemen på ett större och mer samlat allvar. Brett över parti- och expertgränser behövs en uppryckning som motarbetar det slags tilltagande sociala likgiltighet som alltmer breder ut sig i samhället.

Socialpolitiken lyser med sin totala frånvaro, detta i ett land som tidigare så starkt präglats av socialpolitiska fundament, till exempel Rita Liljeströms klassiker Uppväxtvillkor och Våra barn, andras ungar. Jag lockas nästan att säga att Sverige är i stort behov av en socialpolitisk väckelse. Det är i varje fall något åt det hållet som skulle kunna bryta mönstret.

I dag har vi fastnat i en nedåtgående spiral där det finns en ovilja hos politiken att öppet och utan krusiduller och utan överdrivet sneglande på opinionssiffror ta tag i de problem som bidrar till den sociala likgiltighetens tillväxt. Polisen och kriminalvården kämpar på med sina knappa resurser och otillräckliga räckvidder.

Det finns många enskilda människor och sammanslutningar av olika slag som kämpar på för att kunna vända enstaka unga människors liv innan det är för sent. Det finns många enskilda lärare och rektorer som kämpar på för att bringa ordning, struktur och kunskapstillväxt i utsatta och svåra miljöer. Det finns socialarbetare som kämpar på för att ge stöd och support åt enskilda och familjer i knepiga lägen. Alla dessa insatser av alla dessa människor behöver ses, förstås och sättas in i ett begripligt socialt sammanhang. I dag har vi i stället fastnat i ängsliga åsiktskorridorer där de som lyfter upp invandringsproblemen ses som halvrasister och smyg-SD:are medan de som lyfter upp hur bra allt går ses som verklighetsförnekande politruker.

Jag ser framför mig någon form av samlande kommission som kan bringa hygglig samstämmighet i de tre centrala frågorna i livet och politiken: Var kommer vi ifrån? Var står vi nu? Vart ska vi?

Dagens läge där Sverige snabbt förvandlats till ett av världens mest dödligt skjutglada länder blir helt omöjligt att förstå om vi inte tillåts se hur problemen har uppkommit. Problemen blir samtidigt helt omöjliga att lösa om vi fastnar i fäktningar om mördarnas och de mördades etnicitet och bakgrunder. Problemen är svenska, punkt. Morden sker här. Barnens uppväxt sker här. Ansvaret finns här och ingen annanstans. Ansvaret är personligt, politiskt och socialt.

Politiken har alltför länge abdikerat från de socialpolitiska barrikaderna. Medan Sveriges sociala problem dramatiskt har försämrats har den svenska rikspolitiken blivit alltmer inåtvänd och samhällsfrånvarande. Det är ett svårt läge med många låsta positioner, och det är därför jag nästan vill använda ordet väckelse. Vi behöver inse att vårt samhälle har stora problem och att det finns möjlighet att ta sig an problemen på ett sätt som samlar medborgarna mer än vad det polariserar.

Journalister brukar citera oss, men det jag nu har sagt är hämtat från Widar Anderssons blogg. Han är politisk chefredaktör i Norrköping och sätter fingret på något oerhört viktigt: Vi har en enorm integrationsskuld. I dag är det inte någon som förnekar att vi har enorma problem att ta tag i. Parallellsamhällen har vuxit fram därför att politiken har tillåtit dem att växa fram. Det är absolut ingen systemkollaps. Sverige är ett fantastiskt land på många olika sätt, men vi måste ändå erkänna att alltför många individer har kollapsat under systemet. Detta är något som vi tillsammans måste ta ansvar för.

Som liberal är det självklart att alltid ta kampen när någon inskränker någon annans frihet eller begår brott, oavsett om detta har sin grund i främlingsfientlighet, kriminalitet eller radikalisering och oavsett om det sker i hemmet eller på öppen gata.

Betänkandet består av ett konfettiregn av politiska förslag - högt och lågt, stort som smått. Ett utvecklingsområde är hur politiken kan renodla polisens uppgifter. Jag kan förstå varför vi inte lyckas möta de stora samhällsproblemen när frågan ännu inte är löst om det är skäligt att polisen ska utfärda danstillstånd eller inte med tanke på den höga arbetsbelastning de har.

Frågan om danstillstånd lyftes upp redan 2015 av min företrädare Mathias Sundin. År 2016 kom det första tillkännagivandet om att avskaffa kravet på danstillstånd, en utredning tillsattes och i dag, 2019, går det att läsa att frågan fortfarande bereds av Regeringskansliet. Vi pratar om regler för var man får dansa. I min värld är detta obegripligt. Jag är för mer fri dans och att polisen får ägna sig åt den grova kriminaliteten. När regeringen inte ens lyckas lösa detta kan jag förstå varför det blir svårt att hantera den ökade gängkriminaliteten, dödsskjutningar, mord på kvinnor i nära relationer, hedersmord, barnäktenskap, våldtäkter och radikalisering av terrorister.

Är det så att vi politiker, när vi hamnar vid rodret, blir rädda att göra tydliga problembeskrivningar därför att vi tror att vi i samma stund ska hitta de enkla lösningarna? Vi fastnar i stället i det vi kan hantera. Varför har politiken duckat för de mest alarmerande problemen? Då menar jag oavsett partitillhörighet. Men att ducka för allvarliga samhällsproblem är omöjligt på lång sikt. Det är lika omöjligt som att dölja en graviditet - det går ett tag, men till slut blir verkligheten uppenbar.

I riksdagen skyddas vi av vakter, säkerhetskontroller och tydliga åtgärder vid minsta hot för att vi ska få tillgång till vår frihet. För alla de utsatta jag mött genom åren är verkligheten den totala motsatsen. Där är det inte polisen som står för friheten, utan i stället är det närstående, moralpoliser och kriminella som försätter individen i total ofrihet.

Att känna och uppleva trygghet är en grundläggande mänsklig rättighet och en av statens viktigaste kärnuppgifter i en demokrati. Vi kan bättre. Satsningar på polisen måste göras. Höjda löner är en viktig åtgärd som nu vidtas. Inrättande av specialenheter för att öka förutsättningarna att utreda exempelvis narkotikabrott och sexualbrott är en annan.

Polisen ska förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten. Det är tydligt, men vad krävs för att poliser ska ges rätt förutsättningar för att lyckas med detta? Jag har kommit nära polisens arbete, och jag vet att det inte är viljan som saknas. De sliter; de vill. Men det saknas en polismyndighetsorganisation och arbetsstruktur som har tillräckliga resurser för medborgarnära verksamhet. Polisen bör inte vara undanskuffad till en byråkratisk gråtonad högborg utan ha avdelningar där människor befinner sig, i våra boendeområden. Då kan det förebyggande arbetet ske i närhet och i tillit i det område där brott ska förhindras.

Jag är glad för att vi har beslutat att vi ska ha områdespoliser. Jag har jobbat med dem tidigare och varit i ett miljonprogramsområde, och de fyller en otroligt viktig funktion. Men i dag när man lägger det förebyggande arbetet på dem som jobbar med ingripandeverksamhet blir det som att förebyggande av brottslighet är att utreda redan begångna brott.

Jag tror att satsningar på polisen är ett måste om vi någonsin ska kunna höja statusen på yrket och få till de 10 000 poliser som vi har beslutat om till 2024.

Vi följer upp alla våra reservationer och tillkännagivanden, men vi yrkar bifall till reservation 68.

(Applåder)

Fru talman! Polisen är en av de viktigaste myndigheter vi har. De har ett svårt uppdrag. Polisen möter våldsamma människor. De möter pressade människor. De möter desperata människor. Polisen möter också brottsoffer. Och polisen möter anhöriga. När vi stärker polisen stärker vi hela samhället.

Polisen har genomgått en lång och svår organisationsförändring - en omorganisation - som har varit omdiskuterad. Alla partier var med på den från början, och den var förmodligen helt nödvändig. Men det har varit svåra år. Möjligen har vändningen kommit så att polisen kan gå ur omorganisationen starkare.

Under de senaste åren har polisen fått massiva resurstillskott och blivit stärkta. Det kommer att behöva fortsätta. I januariavtalet finns ett mål om 10 000 fler anställda i Polismyndigheten till år 2024. Det är ett viktigt mål, men det är inte enkelt. Det är dock viktigt, men varför? Jo, om det blir fler polisanställda innebär det en högre kapacitet. Polisen behöver klara upp fler brott.

Fru talman! Det är viktigt att förstå att förutsättningarna är olika i olika delar av Sverige, också när vi diskuterar hur polisen kan fungera bättre.

Att renodla uppgifter är oerhört viktigt, och vi har haft en diskussion om transporter med Kriminalvården och polisen när det gäller vilka som ska sköta vad. Vi har också gjort en överföring av pengar i vårändringsbudgeten.

Men vi måste också komma ihåg att förutsättningarna är olika. Kriminalvården finns långt ifrån på alla håll i landet. Och där de inte finns kan de förstås inte heller genomföra transporter. På motsvarande sätt är det när man diskuterar om andra borde ha hand om onyktra personer. Vi vet också att det inte heller finns sjukvårdspersonal runt om i hela Sverige, utan att det ibland är ett visst avstånd till sådan.

Fru talman! I höstas skickade rikspolischefen en promemoria, bland annat till oss i justitieutskottet, med önskemål om olika politiska åtgärder. Den var i första hand inte riktad till polisen utan till andra myndigheter om att göra förändringar. Det som var mycket tydligt från rikspolischefen var det förebyggande arbetet. Det spelar ingen roll om man tar in en, två eller tre från de kriminella gängen om det står tio eller femton och knackar på för att komma in i gängen. Det som var kärnan i budskapet var att rekryteringen behöver avbrytas. Det är mycket lätt att instämma i. Vi vet att när unga killar på glid, som av olika skäl inte trivs i skolan, kommer i kontakt med äldre i kriminella gäng och börjar tjäna pengar där är det väldigt lätt att dessa unga killar blir kvar i dessa gäng när de blir äldre och fortsätter på den kriminella banan. Ju längre de har varit där, desto svårare är det att sedan bryta denna utveckling för att få ett vanligt hederligt liv med ett vanligt jobb och försörja sig själva.

Fru talman! Politik handlar om att vilja, välja och prioritera. Men politik handlar också om att styra. Det är en konst. Det handlar inte bara om vilka beslut som ska tas utan också om hur de ska tas och av vem. I detta betänkande finns det ett tydligt exempel där en utskottsmajoritet, och gissningsvis också en majoritet i kammaren, vill tillkännage på vilket sätt polisen ska organiseras. Det är inte ett bra sätt att styra på.

Polisfrågor

När det gäller de andra tillkännagivandena pågår det ett arbete, och det skulle inte behöva göras tillkännagivanden. Det tror jag att partierna här är medvetna om, men de väljer ändå att bortse från det.

Fru talman! Slutligen vill jag instämma i föregående talares ambition att värna friheten att dansa och att det skulle vara ett mycket enkelt och bra sätt att renodla polisens uppgifter att ta bort detta krav på dem att ge tillstånd för det.

Jag yrkar bifall till reservation 14.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Kriminalvårdsfrågor