Hanteringen av använt kärnbränsle

Innan debatten påbörjas vill jag informera om att många talare har anmält sig till den här debatten och också till flertalet andra debatter i dag. Debatterna kommer alltså att pågå längre än tidigare aviserats. Det är därför inte säkert att alla ärenden hinner debatteras före klockan 23, och de debatter som kvarstår klockan 23 läggs sist på morgondagens arbetsplenum.

Jag vill också konstatera att utrikesutskottets betänkande 15 inte kommer att påbörjas i dag utan kommer upp för debatt i morgon.

Fru talman! Vår vardag präglas av ett gigantiskt teknikberoende. Tekniken har blivit en så integrerad del av livet att den näst intill tas för given. Vi är ständigt uppkopplade och sköter arbete, betalar räkningar, handlar och hanterar sociala kontakter via telefoner, pekplattor och datorer.

I energiöverenskommelsen konstateras att Sveriges användning av energi har tiofaldigats under de senaste 200 åren. Det moderna samhället är direkt beroende av en väl fungerande energiförsörjning. Störningar och avbrott i försörjningen av bränsle, el och värme kan få allvarliga konsekvenser, såväl för människors liv och hälsa som för samhällets funktionalitet.

Samtidigt genomgår Sverige en omfattande elektrifiering, där drivkraften är omställningen av dagens fossila processer med sikte på att nå nationella och internationella klimatmål.

För varje seriös och ansvarstagande politiker måste det därför vara en självklarhet att se till att Sverige har tillförlitlig energi till konkurrenskraftiga priser. Det är en förutsättning för svensk industri, för att vårt välfärdssamhälle ska fungera och för att nå uppsatta klimatmål.

Hanteringen av kärnavfall är en del i detta och måste få en lösning. Mellanlagringen i Oskarshamn är ingen permanent lösning och börjar nu nå full kapacitet. Det är oerhört viktigt att det snarast fattas beslut så att frågan om slutförvar av använt kärnbränsle får en långsiktigt hållbar lösning. Kärnkraftsproducenterna har signalerat att besked måste ges före sommaren för att säkra produktionen.

Eftersom frågan om använt kärnbränsle är ett förvaltningsärende är detta dock ytterst en fråga för regeringen. Miljöminister Per Bolund bekräftade också på försvarsutskottets sammanträde den 23 mars att frågan är prioriterad och att regeringen ska hantera den skyndsamt.

Vi förutsätter att så sker. Vi ser därför inte att det i dagsläget finns anledning för riksdagen att agera. Jag vill dock understryka att det är oerhört angeläget att beslut fattas så snart som möjligt. Vi följer därför frågan och dess utveckling mycket noga.

Fru talman! Hej till alla er som lyssnar denna sena kväll!

I dag debatterar vi i försvarsutskottet ett så kallat utskottsinitiativ som blir ett tillkännagivande, alltså ett krav på regeringen att agera i en viss fråga. Det rör den väldigt viktiga frågan om slutförvaret av använt kärnbränsle.

Under all den tid som Sverige haft kärnkraftverk har det varit uppenbart att det använda kärnbränslet kommer att behöva förvaras under mycket lång tid eftersom det är radioaktivt och därmed farligt för både människor och miljö. Slutförvaret har därför planerats under lång tid, och finansieringen är garanterad genom ekonomiska avsättningar från de företag som bedriver kärnkraftsverksamhet i Sverige.

Den här debatten handlar inte om huruvida vi är för eller emot kärnkraft, om vi ska bygga ny kärnkraft – det är Vänsterpartiet såklart emot – eller om vi ska ha ett slutförvar eller inte. Ett slutförvar kommer att behövas, och det ska byggas på den mest lämpliga platsen.

Fru talman! Det här utskottsinitiativet från de borgerliga partierna syftar till att uppmana regeringen att fatta beslut om slutförvaret väldigt snart – att helt enkelt stressa regeringen lite.

Det tycker vi i Vänsterpartiet är onödigt. Vi är övertygade om att regeringen fattar beslut i den här frågan när alla olika perspektiv har blivit belysta och alla olika svårigheter och problem har blivit lösta. Beslutet om slutförvaret är ett enormt stort beslut som kommer att påverka vårt samhälle under mycket lång tid framöver. Vi anser att beslutet ska fattas när det finns tillräckligt mycket information och tillräckligt bra beslutsunderlag.

Fru talman! Att bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle är ett otroligt stort beslut, både när det gäller själva bygget och infrastrukturen och när det gäller säkerheten och kommunikationen till kommande generationer under minst hundra tusen år. Man får lätt svindel av tidsfaktorn och storleken på projektet. Samtidigt blir man imponerad av den ingenjörskonst och den kommunikationskonst som krävs. Projektet kräver samarbete över vetenskapsgränserna. Civilingenjörer och humanister kommer att behöva arbeta sida vid sida.

Det här är ett beslut som vi menar inte får stressas fram. Vi måste känna oss trygga med att allt är rätt och riktigt när beslutet väl fattas. Med det sagt är det såklart viktigt att beslutet fattas så snart det finns tillräckligt mycket information för att göra det så att planeringen kan fortsätta framåt.

Jag yrkar därmed bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill som miljöpartist vara väldigt tydlig: Oavsett om man, som jag, är emot kärnkraft eller om man är för kärnkraft är jag övertygad om att vi alla kan vara överens om att det kärnavfall som producerats ska kunna lagras säkert i hundra tusen år.

Fru talman! Hundra tusen år – så länge måste slutförvaret kunna garantera säkerheten för använt radioaktivt kärnbränsle. Det är omöjligt för oss nu levande människor att över huvud taget förutse de geopolitiska, ekologiska eller sociala händelser som skulle kunna utgöra påfrestningar och risker för slutförvaringen. Därför behöver regeringen fatta väl underbyggda beslut om kärnavfallet.

Fru talman! Jag vill vara ännu tydligare: Politisera inte kärnavfallsfrågan! Det är oerhört viktigt att skilja på energifrågan om kärnkraft och miljöfrågan om kärnavfallslagring.

Regeringen har på sitt bord att fatta ett förvaltningsbeslut om den fortsatta kärnavfallslagringen.

Som vi allihop vet har SKB sedan länge forskat och undersökt en lång rad platser där det kan lämpa sig att ha ett slutförvar. I lite drygt tio år har SKB arbetat med att ta fram underlag för slutförvaret i Östhammar, sedan det kommit ett beslut om att Östhammar valts till den plats man ville gå vidare med.

Att man från SKB gjorde en ansökan med mellanlagret och processen för inkapsling i Oskarshamn och slutförvaret i Östhammar var fullständigt logiskt vid den tid när ansökan gjordes; Östhammar och Oskarshamn ville samarbeta och samverka.

Tio år kan tyckas vara en mycket lång tid, men i relation till hundra tusen år är det en mycket kort tid. Regeringen har haft frågan på sitt bord sedan 2018. Dessförinnan hade mark- och miljödomstolen och även Strålsäkerhetsmyndigheten haft frågan på sitt bord.

I dag debatterar vi hanteringen av utbränt kärnbränsle med anledning av att oppositionspartierna vill att riksdagen ska rikta ett tillkännagivande till regeringen för att skynda på beredningen av det största miljöärende en svensk regering någonsin har hanterat. Jag skulle önska att oppositionen inte politiserade den här frågan utan drog tillbaka sitt förslag. Jag tycker också att det är oerhört viktigt att regeringen säkerställer att kärnkraftsavfall tas om hand i ett utökat mellanlager, samtidigt som frågan om hur högaktivt kärnavfall ska slutförvaras bereds vidare.

Med en delad ansökan – en för slutförvaret och en för mellanlagret – hade processen varit enklare. Att hantera en ansökan om att tillåta mer utbränt kärnbränsle i ett mellanlager är en enklare process; det är redan en befintlig verksamhet. Att hantera en ansökan om ett slutförvar som ska hålla i hundra tusen år är trots allt en mer omfattande fråga. Det går inte att komma ifrån.

Vissa driver på och menar att ansökningarna måste hanteras tillsammans, men det går att dela på ansökningarna. Det är nödvändigt att dela på ansökningarna eftersom det inte får finnas några som helst tvivel.

Från Miljöpartiets sida anser vi att möjligheten att ta hand om kärnavfall som produceras i Sverige ska finnas. Den får inte stoppas för att vi inte har en process för att utöka mellanlagret. Detta är en oerhört viktig miljöfråga och strålsäkerhetsfråga.

Många kanske tycker att det vore bra att ta alla beslut i en klump, men jag vill ändå varna för riskerna med det. Även om beslut skulle fattas av regeringen i morgon, torsdag, utifrån ansökan som den ser ut i dag, kommer det beslutet med all sannolikhet att kunna överklagas. Och med överklaganden i flera olika instanser kan det dra ut på tiden. Då kan ärendet om ett mellanlager bli kraftigt försenat av det mer komplicerade ärende som det är att få ett slutavfallslager på plats.

Fru talman! Regeringen fattar många olika slags beslut. När regeringen ska fatta beslut just i frågan om kärnavfallet ska den agera förvaltningsdomstol och följa de lagar och regler som riksdagen satt upp för denna typ av ärenden. Det är inte och ska inte vara en politisk process, utan det är en prövning som regeringen har att göra enligt det regelverk som riksdagen beslutat om.

Fru talman! Då riksdagsmajoriteten ändå kommer med ett tillkännagivande som innebär att man tycker att regeringen ska frångå den förvaltningsmässiga hanteringen tycker jag att det är fullständigt obegripligt. Någon ordning får det väl ändå vara i riksdagen!

Det är tydligt att kommunerna, Östhammar och Oskarshamn, SKB och Strålsäkerhetsmyndigheten anser att det inte finns några hinder för regeringen att fatta beslut. Men om regeringen behöver säkerställa att det inte saknas några underlag för att fatta beslutet är det faktiskt inte min sak som riksdagsledamot att ha någon åsikt om det – lika lite som jag lägger mig i andra domstolsärenden. Jag kan ha förståelse för att det är viktigt att säkerställa att beslut verkligen fattas på korrekt grund, inte minst just för att det kan ske överklaganden och för att de inte ska dra ut på tiden i onödan.

Ett sådant här ärende får inte avgöras av vilket parti som sitter i regeringen vid just det tillfälle då beslut ska fattas. Hur hade prövningen i så fall sett ut om det hade varit en annan regering? Hur hade slutförvaret då hanterats? Hade det varit mer laissez-faire? Vi måste kunna lita på att de som sitter vid makten gör det som måste göras för att hantera slutförvaret av kärnavfallet på ett säkert sätt, även om det tar tid.

Lagringsmöjligheten i mellanlagret måste självklart fungera och utvecklas även om det sker i väntan på att alla frågetecken kring slutförvaret är uträtade. Ett beslut som får bäring på miljön och människors hälsa i hundra tusen år framåt i tiden behöver kanske inte hastas fram. Ändå har regeringen meddelat att de hanterar frågan så skyndsamt som det bara går.

Frågan om slutförvar är föremål för beredning hos regeringen, fru talman. Riksdagen bör inte besluta om hur regeringen ska fatta beslut i förvaltningsärenden. Det finns därför ingen anledning för riksdagen att uttala sig. Och därför yrkar jag bifall till reservation nummer 1.

Fru talman! Den här debatten hade egentligen inte behövt hållas. Vi borde inte behöva stå här denna vackra vårkväll och prata om en fråga som regeringen egentligen redan borde ha löst. Jag vet att det finns många som hellre skulle diskutera viktiga frågor som världens utveckling eller hur vi löser coronakrisen, men just nu är det detta som är på bordet.

Och det är inte en oviktig fråga, för vad är det som står på spel? Jo, för tio år sedan lämnade SKB in en ansökan om att få bygga en slutförvarsanläggning, delar av den i Oskarshamn och delar av den i Östhammar. Under tiden som gått har man kompletterat denna ansökan, men nu börjar man komma till vägs ände. Tio år har gått, och det har fortfarande inte kommit något besked om när ett beslut ska fattas eller om ett beslut ska fattas. Det gör givetvis att tiden rinner ut.

Om inget beslut fattas i frågan före sommaren kommer det senare att få konsekvenser som gör att Sverige möjligen står inför en elbrist. Alla som har betalat sina elräkningar denna vinter vet vad elbrist innebär för Sverige, inte bara för privatekonomin utan även för vårt näringsliv.

Fru talman! Vi ska givetvis ha full respekt för att ärendet ska beredas och ha sin gång. Vi ska också ha respekt för att vi här i riksdagen inte ska lägga oss i myndighetsutövning. Men det vi säger är att vi inte är nöjda med hur man har kommunicerat i den här frågan och med att man inte kan berätta när man ska komma till beslut.

Ni som har lyssnat på tidigare debatter här under dagen kan konstatera att detta med att fatta beslut i tillståndsärenden inte är regeringens paradgren.

Det finns tidigare exempel på ärenden som legat i Regeringskansliet i väntan på beslut i fyra fem år. Vi får verkligen hoppas att den här frågan inte blir liggande lika länge.

Samtidigt som regeringen till synes sitter och fikar tickar ju taxametern på utanför Rosenbad. Det är dyrt att inte fatta beslut. Varje dag är det kostnader på drygt 2 miljoner som landar på SKB, och givetvis landar kostnaderna på oss elkonsumenter i slutänden. 800 miljoner per år är kostnaden för att inte fatta beslut. Det är klart att det väl inte är alla som känner att det drabbar dem. Men det är inte bara SKB och vi elkonsumenter som blir berörda utan även de berörda kommunerna, som känner en stor förtvivlan.

Oskarshamn och Östhammar har länge varit i startgroparna för att bygga och starta processerna med att skapa de här anläggningarna, och det är klart att det inte är någonting som görs i ett huj. Det är också så att när man ska genomföra de här större projekten behöver man ha en speciell kompetens, en kompetens som kanske inte alltid är så lätt att finna och som framför allt är svår att finna när man inte kan sätta några tider.

Man ska också veta att de två kommunerna, Oskarshamn och Östhammar, har investerat väldigt mycket politiskt, ekonomiskt och förtroendemässigt för att driva fram de här besluten och skapa en sådan folkbildning att man har kunnat få en bred majoritet av kommuninvånarna med sig. Men det politiska förtroendet är ju en färskvara. Eftersom en generation politiker och, för den delen, en generation kommuninvånare byts ut allteftersom är det möjligt att det förtroendet ändå släpper.

I Oskarshamn har man villkorat sitt vetobeslut och säger: Om vi inte får ett samlat beslut i den här frågan måste vi göra en ny bedömning av hur vi ska ställa oss.

Frågan är alltså inte riktigt så enkel.

Regeringen har också ställt krav på SKB att det ska vara ett samlat system i ansökan. Det är också det som kommunen har svarat på. Men nu verkar det som att regeringen kanske har en annan syn på detta, att man byter fot under resans gång.

Även om vi behöver en utökad kapacitet på Clab behöver den här processen sätta igång, för saker bygger ju inte sig själva.

Frågan är då vilka hinder som återstår för att regeringen ska fatta ett beslut. Det är det man sitter och funderar på. Frågan har ju behandlats i både mark- och miljödomstolen och av regeringens egen expertmyndighet Strålskyddsmyndigheten, som båda har tillstyrkt SKB:s ansökan.

De så kallade LOT-försöken är utvärderade av experter och visar att KBS-3-metoden är robust och att den med betydande säkerhetsmarginaler uppfyller riskkriteriet. Det som möjligen kan återstå är det så kallade Esbosamrådet, där våra grannländer ska ha möjlighet att få svar och komma med synpunkter. Detta är i huvudsak ett informationsförfarande och har ingenting med myndighetsbeslutet att göra. Jag kan ändå förstå att regeringen avvaktar detta samråd. Men vad jag inte förstår är varför regeringen inte kommunicerar att man kommer att fatta beslut snart eller om en lång tid.

Jag tror att det skulle räcka om man sa: De här sakerna har vi kvar på vägen. Det här måste vi fundera på och titta på. Efter att vi har gjort det återkommer vi. Då kan vi nog vara mogna att fatta ett beslut. Men inte ens det klarar man av.

Det finns väl inte heller något juridiskt som hindrar regeringen från att kommunicera hur man kommer att fatta beslut, men man väljer att inte göra det. Det tycker jag är svagt. Det är därför jag står bakom detta förslag om tillkännagivande.

Hade det varit så som Miljöpartiets ledamot hävdade här, att detta har kommunicerats på ett sätt som gjort klart både för kommunen och för SKB i vilken ordning detta ska ske – även om det skulle ta ett halvår eller kanske ett år – hade jag inte sett problemet. Men regeringen väljer att göra något helt annat, och det är problematiskt.

Det enda som då återstår är att undra om regeringen med sina två ingående partier båda har inskrivet i sina partiprogram att de ska avskaffa kärnkraften. Det jag funderar på är om man försöker göra just detta, men inte öppet utan i stället genom att fördyra, försvåra och förhala för Sveriges kärnkraftsproducenter. Det är nästan det som återstår. När regeringen inte vill säga när och varför de vill fatta ett beslut är det upp till oss i riksdagen att se till att de gör det, för priset är för högt för att inte fatta ett beslut.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag att tillkännage för regeringen att denna fråga bör hanteras skyndsamt.

Fru talman! Vi debatterar här hanteringen av använt kärnbränsle med grund i den ansökan om att få uppföra ett slutförvar som Svensk Kärnbränslehantering lämnade in för drygt tio år sedan. Det är en fråga som nu har fastnat hos regeringen, detta trots en gedigen beredningsprocess, och där det verkar oklart om, när eller hur den kommer att kunna gå vidare.

Från regeringens sida pratar man gärna om det här som ett ärende som man nyligen har fått i knät, men frågan är ju avsevärt äldre än så. Arbetet med ett slutförvar för det använda kärnbränslet i Sverige har pågått sedan 70-talet, då de första geologiska studierna påbörjades för att kartlägga lämpliga platser i Sverige. Lokaliseringsprocessen ledde fram till att Östhammars och Oskarshamns kommuner var lämpliga kandidater att titta närmare på. Förstudier och platsundersökningar har genomförts från mitten av 90-talet. Man har i de respektive kommunerna jobbat med att bygga upp kompetens i frågan och bedrivit granskning kontinuerligt, något som under processens gång har inkluderat såväl civilsamhället som politiker och expertis. Det har även varit möjligt för allmänheten att besöka de anläggningar där forskning för slutförvarsmetoden har bedrivits.

SKB har även vart tredje år sedan 1986, det vill säga i över 30 år, lämnat in rapporter om forskning, utveckling och demonstration av metoder för hantering och slutförvaring av kärnavfall. Dessa rapporter lämnas in till Strålsäkerhetsmyndigheten, som granskar dem och yttrar sig till regeringen. Regeringen beslutar därefter om industrin har genomfört sitt FUD-program, vilket de är skyldiga att göra. Detta program skickas också på remiss till ett femtiotal organisationer. Målsättningen och syftet med detta är att just en ansökan om slutförvar ska kunna uppfylla de krav som den prövas mot. Och ansökan om att få bygga ett slutförvar lämnades som sagt in redan 2011.

Förutom myndigheternas egna experter granskades underlaget av ett stort antal remissinstanser. Berörda kommuner, länsstyrelser, universitet, miljöorganisationer med flera har alla fått säga vad de tycker.

Staten begärde också att en oberoende internationell granskning skulle ske av den långsiktiga säkerheten efter förslutning för kärnbränsleförvaret. Den utfördes av en expertgrupp utsedd av OECD:s kärnenergibyrå, som under 2012 lämnade sin slutrapport med ett gott betyg.

I januari 2018 lämnade Strålsäkerhetsmyndigheten och mark- och miljödomstolen över ansökan till regeringen med sina respektive yttranden, där man från Strålsäkerhetsmyndighetens sida tillstyrkte ansökan om tillstånd att få bygga en inkapslingsanläggning och ett slutförvar för använt kärnbränsle.

I juni 2018 fattade fullmäktige i Oskarshamn beslut om att tillstyrka att regeringen ger tillåtlighet till en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle i Oskarshamn. Samma månad gav även Miljödepartementet SKB möjlighet att komplettera ansökan utifrån yttrandet från mark- och miljödomstolen, vilket överlämnades den 4 april 2019.

Under förra hösten fattade fullmäktige i Östhammars kommun beslut om att tillstyrka ansökan om slutförvar för använt kärnbränsle i kommunen. Under den senaste tiden har även Strålsäkerhetsmyndigheten presenterat en granskningsrapport om de LOT-försök som har genomförts. Den sammanfattande bedömningen är att SKB har utfört försöken med hög kvalitet och att resultaten är tillförlitliga och i linje med vad som kan förväntas baserat på etablerad kunskap kring korrosionsprocesser för koppar i slutförvarsmiljö, vilket även överensstämmer väl med de försök som har genomförts tidigare.

Ytterligare ett gott betyg till det arbete och den forskning som bedrivits i Sverige är att den svenska slutförvarsmodellen även har godkänts av en annan regering.

I Finland ska det nämligen byggas ett slutförvar som baserar sig på den svenska KBS-3-metoden. Ansökan om att bygga slutförvaret i Finland lämnades in 2012, och i februari 2015 lämnade Stuk, det vill säga motsvarigheten till SSM i Sverige, sitt yttrande om att de bedömde att anläggningen kunde byggas säkert. Regeringsbeslutet fattades sedan i november 2015.

Något som också ska nämnas är att Miljödepartementet har haft en granskningsgrupp som redan har arbetat med ärendet under flera år.

I Finland tog det alltså mindre än tre år från ansökan till beslut av regeringen. I Sverige är motsvarande tid tio år. Det tog nio månader för den finska regeringen att fatta beslut efter att man fått underlagen från sin expertmyndighet. I Sverige har det passerat tre gånger så mycket tid.

Det som återstår är att regeringen måste fatta beslut om tillstånd enligt kärntekniklagen och tillåtlighet enligt miljöbalken. Men beskeden från regeringen uteblir, och man kan inte ens svara på om eller när besked kommer att lämnas. Det är under all kritik. Man borde rimligtvis kunna presentera en tidsplan eller vilka delar avser att titta närmare på – detta för att en så transparent process som möjligt.

Vi kan inte heller utesluta möjligheten att man försöker dela upp ansökan i två delar, då det även handlar om en utbyggnad av mellanlagret för använt kärnbränsle i Oskarshamn, vilket ligger med i ansökan. Detta har dock Oskarshamns kommun motsatt sig.

Än värre är vilken påverkan som avsaknaden av ett beslut leder till. Det riskerar att äventyra en fortsatt drift av Sveriges kärnkraftsreaktorer då bränslebyten omöjliggörs och kapaciteten i mellanlagret slår i taket.

Branschen har varit tydlig med att ett besked behövs senast denna sommar, men regeringen väljer att hålla övriga som gisslan i denna väntan utan att lämna några som helst prognoser.

Oskarshamns kommun varit tydliga med att man heller inte villkorslöst stöder en utökad kapacitet i Clab utan att man enbart ställer upp på det om slutförvaret och inkapslingsanläggningen får ett tillåtlighetsbeslut från regeringen. Det är att betrakta som fullt rimligt givet att man i över 35 års tid tagit ett stort nationellt ansvar för att temporärt omhänderta kärnkraftens använda kärnbränsle och återkommande påtalat detta under processen gång och i andra ansökningsärenden.

Fru talman! Regeringen väljer ofta att luta sig mot förvaltningsmyndigheterna när det kommer till olika beslut och framhåller vikten av detta. I detta fall lutar man sig inte direkt mot sin egen expertmyndighet, Strålsäkerhetsmyndigheten, som har tillstyrkt ansökan eller mot mark- och miljödomstolen som har sagt ja till de frågor som rör platsen vid Forsmark, berget och bufferten, eller miljökonsekvensbeskrivningen.

Snarare undergräver man dessa genom att säga att man analyserar om det återstår något. Vad kan dessa instanser ha missat som man inte kan berätta för övriga?

Det är viktigt att en sådan här process bedrivs på ett oberoende, transparent och öppet sätt. Jag och Sverigedemokraterna menar att så har gjorts i Sverige under väldigt lång tid och på ett sätt som är tämligen unikt och som imponerar globalt. Min uppfattning är att man har tillräckligt underlag för att redan nu kunna besluta om tillstånd respektive tillåtlighet.

Det är ju inte så att detta släpps vind för våg när beslutet väl är fattat, vilket vissa i debatten försöker göra gällande. Villkor för verksamheten kommer att utfärdas, och verksamheten för slutförvaret kommer att prövas stegvis – detta jämte att fortsatt forskning kommer att bedrivas.

Fru talman! Det viktiga här och nu är att föra processen framåt, och regeringen behöver fatta beslut i frågan om tillstånd respektive tillåtlighet för att detta ska komma vidare. Vår uppfattning är att man åtminstone förtjänar ett svar om en tidsplan och vilka delar regeringen avser att titta närmare på.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Centerpartiet har alltid varit emot kärnkraft. Det vet alla, och den ståndpunkten har vi kvar. Det som inte är lika känt är att under Thorbjörn Fälldins tid när man fick kompromissa och släppa fram kärnkraften satte man också ett regelverk där man hanterar slutförvar och får en finansiering av det via olika lagstiftningar.

I dag är jag en stolt centerpartist som konstaterar att tack vare det framsynta jobbet av bland andra Thorbjörn Fälldin är Sverige och Finland de enda i världen som i praktiken har en ordning och ett system för att lösa slutförvarsfrågan.

Varför debatterar vi detta i dag? Jo, hur man än vänder och vrider på det har kärnkraften väldigt stora säkerhets- och miljörisker. Det är därför vi säger att det inte är någon bra energikälla, men nu har vi den. Vi vet att avfallet måste avskiljas från mänskligheten i hundra tusen år framåt, och det är kanske inget arv som denna generation ska vara stolt över att lämna efter sig till kommande generationer. Jag kan bara tänka mig en enda sak som är värre ändå, och det är den klimateffekt som fossilbränsleanvändningen har skapat.

Låt oss gå igenom lite av den process som har varit. Detta har pågått under väldigt lång tid. År 1998 togs ett beslut om mellanlagring av 8 000 ton i Oskarshamn. År 2011, alltså för tio år sedan, ansökte SKB om att slutförvara i Forsmark, och 2015 var man färdig med kompletteringarna. Från 2018 och fram till i dag har det legat på regeringens bord. Det kom också positiva vetobeslut från både Östhammar och Oskarshamn. Oskarshamn har dock lagt in en viktig passus om att de inte är beredda att dela på ansökan och öppna för mer mellanlagring, vilket verkligen begränsar.

En annan aspekt som är viktig är att Centerpartiet var väldigt drivande genom Olof Johansson att driva fram PPP, polluter pays principle, redan 1972. Sedan ramlade den tungt in i Riokonferensen 1992. Vi är stolta och nöjda över det.

Utifrån detta formulerades tidigt FUD-processen, forskning, utveckling, demonstration, som jag tycker är väldigt sinnrik. Den innebär att SKB vart tredje år lämnar en rapport där alla är inblandade – kommun, länsstyrelse, strålsäkerhetsmyndighet och miljörörelse – och sedan säger regeringen okej till denna. Det är en bra och transparent process där alla under lång tid har kunnat vara med på tåget.

Varför har vi dagens diskussion? Jo, för att det är extremt viktigt att vi löser frågan. Givetvis har jag stor respekt för att man inte kan hasta fram en prövning. Jag har själv jobbat i Regeringskansliet och vet att det är en svår och omfattande prövning. Samtidigt har det legat där i tre år, och det går alltid att prioritera frågan och gå framåt snabbare.

Varför är det så viktigt? Jo, helt krasst är det så att om SKB inte får besked till sommaren, alltså om några månader, hinner man inte bygga slutförvaret. Då blir det en radikal förändring av kärnkraftsproduktionen redan från 2024, för då är det slut på mellanlagringskapacitet.

Centerpartiet är ingen vän av kärnkraft, och vi är övertygade om att om 20–25 år kommer vi att klara oss fantastiskt bra utan kärnkraft. Men om man tvingas till snabbstopp 2024 går det riktigt dåligt för svensk energiförsörjning. Det är vi också medvetna om.

Därför är vi här i dag och uppmanar regeringen att komma till beslut. Något annat finns inte.

Vårt instrument är dagens debatt och det betänkande från utskottet som vi ställer oss bakom. Jag hoppas verkligen att vi får ett snabbt besked från till exempel Per Bolund härnäst.

Fru talman! I kväll debatterar vi försvarsutskottets betänkande som gäller hantering av använt kärnbränsle. Upprinnelsen till betänkandet är ganska ovanlig, då det helt och hållet kommer från försvarsutskottet.

Det var vi i Kristdemokraterna som lyfte upp frågan efter de varningar som kom i början av året från SKB och Vattenfall, som väldigt tydligt sa att om vi inte får ett beslut i denna fråga innan sommaren är slut får det avgörande konsekvenser. Detta gör att vi kan behöva stänga delar av svensk kärnkraft inom två och ett halvt år.

Det är också så att regeringen inte har kunnat presentera en tidsplan. Det har gjort att utskottet nu går vidare med ett utskottsinitiativ där vi kräver att regeringen agerar och tar beslut så att en svår situation inte inträffar.

Kärnkraften står för en tredjedel av all producerad el. Var tredje gång man tänder ljuset är det kärnkraftens förtjänst. Den har varit viktig under lång tid för Sverige och kommer att vara det fortsättningsvis.

Redan när vi tog beslutet om kärnkraften var vi klara över att vi också måste ta ansvar för avfallet. Därför har det varit viktigt att processen sköts noggrant. SKB har en slutförvarsmetod som skyddar människor och miljö nu och i framtiden. Ansökan lämnades in 2011 och bygger på 40 års erfarenhet från forskning och teknikutveckling.

Det som är viktigt att konstatera är att regeringen behöver fyra yttranden för att kunna fatta beslut i ärendet.

För det första måste man ha besked från Strålskyddsmyndigheten. De har tillstyrkt SKB:s ansökan.

För det andra har vi mark- och miljödomstolen, som har tillstyrkt alla delar utom kopparkapseln. Där uppmanades SKB att lämna kompletterande dokumentation till regeringen. Det har man nu gjort, och den har granskats och godkänts av Strålskyddsmyndigheten. Där har regeringen alltså fått grönt ljus.

För det tredje har Oskarshamn sagt ja till inkapslingsanläggningen. Det är grönt ljus.

För det fjärde har Östhammars kommun sagt ja till slutförvar av använt kärnbränsle. Också där är det grönt ljus.

Sedan finns det en formell sak. Det gäller Esbosamrådet med Polen och Tyskland. Det har skett i huvudsak 2016, och det sista kommer att ske nästa månad, i maj. Då finns alla underlag som krävs, men inget besked kommer från regeringen, trots att det kommer tydliga signaler från expertmyndigheterna. Då kan man fråga sig vem regeringen lyssnar på, om de inte lyssnar på expertmyndigheterna. Vem är det då som ska ge råden?

Vi har haft en noggrann hantering av detta ärende i utskottet. När SKB var i utskottet framhöll de att beslut behövs sommaren 2021 för att inte riskera kärnkraftverkens elproduktion från årsskiftet 2023/2024. Det är därför utskottet gör ett ställningstagande. Vi konstaterar att det inte finns någon tidsplan och att vi ser med oro på det faktum att den mångåriga regeringsprocessen inte har lett till någon lösning. Vi menar att det inte bidrar till trygghet och långsiktig säkerhet när det gäller hantering av använt kärnbränsle.

Det som riksdagen då gör, med stöd av 9 kap. 16 § riksdagsordningen, är att ge regeringen till känna att den skyndsamt bör vidta nödvändiga åtgärder för att på kort och lång sikt trygga förutsättningarna för en säker hantering av kärnbränsle.

Det är viktigt att konstatera att den metod som Finland använder, vilket jag har påpekat förr här i talarstolen, är KBS-3-metoden. Den får man med Sveriges goda minne använda i Finland, där man har tagit beslut om den och är igång. Men i Sverige har vi inte kommit dit än, och nu är vi framme vid ett så allvarligt läge att kärnkraftsindustrin och SKB är tydliga med att det kommer att få väldigt negativa konsekvenser om regeringen inte fattar beslut.

Till sist en spekulation, för man kan undra vad det beror på att regeringen inte kommer med ett beslut och inte kan presentera en tidsplan. Är det månne så att Miljöpartiets ovilja mot kärnkraften spiller över på regeringen så till den milda grad att man inte kan fatta nödvändiga beslut? Om det är skälet är det tragiskt. För att undvika detta är en majoritet i riksdagen klar över att regeringen nu måste se till att fatta ett beslut så att vi inte hamnar i denna för Sverige, för svenska folket, för industrin och för framtiden väldigt svåra situation.

Fru talman! Tack för en extremt viktig debatt! Det sas här tidigare att detta är det största miljöbeslut som Sverige kommer att fatta. Och det är ett mycket stort miljöbeslut. Den största fråga som vi har att hantera på detta område är dock klimatutmaningen och klimatförändringarna. Det är därför vi tar upp denna fråga, för vi behöver kärnkraften för att klara av den gröna omställningen.

Fru talman! Jag vill börja med lite historik. Det finns, får man ändå säga, en anklagande ton från Socialdemokraterna och Miljöpartiet – att vi skulle vara oseriösa i hur vi hanterar riksdagens roll. Jag tycker att det som snarare är alarmerande är hur regeringen hanterar frågan.

Lite beroende på hur man räknar kan man säga att frågan har hanterats till och från sedan 1973, 1984 eller 2011, men låt oss säga att den har hanterats i cirka 50 år, på något sätt. I sammanhanget, fru talman, ska sägas att mitt parti inte heller är oskyldigt när det gäller att inte ha löst frågan. Men nu är läget så allvarligt och vi har dessutom kommit så pass långt i processerna att det är dags att fatta beslut.

Fru talman! Som framgår av utskottets betänkande har Liberalerna och Kristdemokraterna tagit initiativ till det som vi i dag fattar beslut om. Kristdemokraterna tog initiativ i försvarsutskottet, och Liberalerna gjorde det i näringsutskottet. Vi har sedan hanterat frågan tillsammans i våra två utskott. Det handlar om förvar av använt kärnbränsle från de svenska kärnkraftverken.

Det som vi debatterar i dag handlar om att det är tio år sedan som SKB ansökte om tillstånd att få en utökning av mellanlagret och samtidigt det nya slutförvaret av kärnbränsle. Man har gjort detta tillsammans. Det är en gemensam ansökan. Det är, precis som vi har varit inne på i diskussionerna här tidigare, fullt rimligt.

Det är klart att om man är en kommun, som det i detta fall handlar om, som har tagit ett så stort ansvar under mycket lång tid är det inte så konstigt att man vill se dessa frågor lösas samtidigt. Man vill helt enkelt inte drabbas av det som ändå är risken, alltså att frågan dras i långbänk år efter år och aldrig lämnar kommunen som vi pratar om.

Fru talman! Det är märkligt att man inte har förmått att fatta beslut i frågan. Det är ännu märkligare att man faktiskt ännu inte har en tidsplan och kan berätta när beslut ska fattas. Det är ett mycket allvarligt läge, och det finns ett mycket trängande behov får man säga av att fatta beslut nu. Men det är inte så som det beskrivs av Socialdemokraterna och framför allt av Miljöpartiet att det skulle vara ett förhastat beslut. Tvärtom är detta som sagt utrett under decennier.

Det är klart att det är en process där man hela tiden har prövningar, och processen tar aldrig slut så att säga. Men det är ändå så att expertmyndigheterna har sagt att man kan gå vidare och fatta beslut. Då tycker jag att det är lite märkligt att regeringen sitter och håller på frågan och inte fattar beslut. Genom att göra det gör man sig skyldig till att överpröva kompetensen hos våra myndigheter och de expertutlåtanden som har gjorts. En sådan överprövning är väldigt märklig.

Skälet till att regeringen finns med som beslutsfattare i denna typ av ärenden är att det är ett stort ärende och att man måste väga samman olika saker. Det är inte så att någon tror att regeringen har bättre koll på strålskydd än vad till exempel Strålsäkerhetsmyndigheten har. Om man tycker att det finns fel får man skicka tillbaka ärendet och be om nya granskningar. Men det har man inte gjort. Man har inte heller velat svara oss när vi har ställt frågor och interpellationer vid flera tillfällen om vad det är som man saknar.

Skälet till att detta initiativ från försvarsutskottet behöver ligga på bordet just nu är att om ett beslut inte fattas i sommar kommer vi att behöva ta en eller flera av våra kärnkraftsreaktorer ur drift.

SKB och de företag som driver våra kärnkraftverk har varit jättetydliga på den punkten när man har varit i utskottet. Varken regeringen, tillsynsmyndigheten eller ens de partier som har reserverat sig mot detta, som vi har hört här i dag, har ifrågasatt detta faktum. Detta ligger på bordet, och detta är ett faktum. Och vi vet redan nu att Sverige står inför extremt stora utmaningar när det gäller vårt kraftsystem, våra elnät och vår elförsörjning. Men trots det har dessa partier och dessa parter inte kunnat komma med något annat besked därför att detta helt enkelt är sant. Fattar vi inte detta beslut tvingas flera reaktorer att tas ur drift, och då ligger vi riktigt illa till.

Av den sammanlagda elförsörjningen i vårt land svarar kärnkraftverken ett normalår för cirka 40 procent av produktionen. Tillsammans med vattenkraften är det kärnkraften som gör att den svenska elproduktionen är en av de mest fossilfria i världen. Sveriges beroende av kärnkraft är stort och kommer av allt att döma att bli ännu större de kommande åren. Vi kommer att behöva ny reglerbar kraft både i norra och i södra Sverige. Regeringens oförmåga att sätta ned foten i frågan om mellanlager och slutförvar är därför ett allvarligt hot mot både den svenska ekonomin, hushållens utgifter och den gröna omställningen för minskade klimatförändringar.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet motsätter sig detta initiativ på konstitutionella grunder. De hänvisar till att regeringen styr riket och har att fatta beslut om tillstånd i frågan. Det är helt korrekt. Men om regeringen inte tar sitt ansvar att fatta beslut enligt regeringsformen kan inte vi i denna kammare sitta med armarna i kors och låtsas som att det regnar. Det är därför som det är ansvarstagande att denna majoritet tar ett sådant initiativ.

Det skulle kanske passa här att säga j´accuse eller något liknande. Det är väl ändå så att vi från Liberalernas håll, och jag har lyssnat här och hört att det gäller fler partier, hyser en misstanke om att regeringens senfärdighet kanske inte är förknippad med de skäl som man uppger utan snarare handlar om en generell skepsis mot kärnkraften som energislag. Det är kanske framför allt så med Miljöpartiet.

Det är viktigt att framhålla att regeringens tillståndsbeslut inte ska vara ett politiskt beslut. Genom att regeringen håller på denna fråga väljer man att politisera den. Det ska vara ett förvaltningsrättsligt beslut. Det ska fattas i enlighet med lagar som redan har antagits av denna kammare och helt utan politiska hänsyn. När regeringen har fått detta ansvar är det för att denna kammare har gjort bedömningen att denna kammare fattar politiska beslut men att regeringen ska fatta detta förvaltningsrättsliga beslut. När regeringen inte följer det som kammaren har beslutat blir vi tvungna att agera.

Fru talman! Jag vill understryka allvaret i denna situation. Detta handlar om välfärden, om klimatet, om miljön och om landets elförsörjningstrygghet. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill ställa två väldigt korta frågor till Joar Forssell. Förstår jag Liberalerna och Joar Forssell rätt i att Liberalerna gärna vill ha ett utökat mellanlager i Oskarshamn för att undvika att kärnkraften ska behöva snabbstoppas?

Fru talman! Jag tackar för frågan. Vi är oerhört upprörda över detta och oerhört angelägna om att hela frågan om slutförvaret ska lösas. Där tycker jag faktiskt att Miljöpartiet är skyldiga ett svar på varför man väljer att politisera denna fråga. Varför väljer man att politisera denna fråga?

Om vi tittar på detta ärende handlar det både om slutförvar och om mellanlager. Men det som ju gör att detta är så trängande och som gör att vi behöver behandla dessa saker tillsammans är att man inte kan fylla på mellanlagret hur mycket som helst och hur länge som helst. Det är ett faktum. Och när man inte kan fylla på det längre blir man tvungen att sluta använda kärnkraft eftersom det inte finns någonstans att förvara kärnbränslet om man inte har ett slutförvar att slussa vidare till.

Jag skulle vara helt öppen för att ha mer mellanlager om berörda kommuner är med på det, om våra myndigheter tycker att detta okej och om det innebär att vi får fortsätta att köra kärnkraften. Men, fru talman, de berörda kommunerna menar att detta beslut måste fattas tillsammans. Det beror på att man behöver veta att det finns ett slutförvar, så att man inte sitter med detta i all oändlighet. Detta har tagit decennier. Denna regering har inte suttit i flera decennier som tur är. Men det har tagit decennier. Och jag förstår att dessa kommuner tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker att vi ska fatta beslut om slutförvar. Om det är så att dessa kommuner vill ta ansvar och ha ännu mer mellanlager så à la bonne heure – låt dem ansöka om det också så kan vi lösa detta.

Fru talman! Nu ställde jag en väldigt kort fråga till Joar Forssell som han nästan svarade på. Jag kan också säga att jag i mitt anförande lyfte fram att vi måste vara väldigt tydliga med att inte politisera denna avfallsfråga.

Det är oerhört viktigt att skilja på energipolitiken och miljöpolitiken. Det är viktigt att skilja på kärnkraften och slutförvaret av kärnavfallet. Jag är emot kärnkraft, men jag är för att vi ska ta hand om kärnavfallet på det absolut säkraste sättet.

Fru talman! Min fråga till Joar Forssell var dock om Liberalerna vill ha ett utökat mellanlager av kärnavfallet i Oskarshamn, och jag förstod på Liberalerna att svaret var ja. Därför har jag en andra fråga till Joar Forssell. Det är ju väldigt tydligt att kommunerna vill att ansökan ska hållas ihop som ett paket, men om en lösning för att klara av att bygga ut mellanlagret säkert och i god tid – innan det verkligen är nödvändigt – vore att dela upp ansökan med mellanlagret för sig och slutförvaret för sig, skulle Liberalerna då stödja det?

Fru talman! Jag tycker att jag var tydlig, men jag kan vara övertydlig en gång till: Jag menar inte att något parti i riksdagen bör stå här och säga att vi ska bestämma en sådan sak över huvudet på de här kommunerna.

Detta är ett mycket stort ansvar som man har tagit över mycket lång tid, och regering efter regering har misslyckats med att fatta beslut. Nu finns det en ansökan på bordet, och det finns fakta på bordet. Det finns även myndighetsutlåtanden på bordet, och det finns en möjlighet att fatta beslut om slutförvar.

Miljöpartiet står här och säger att man är för slutförvar. Ja, det hoppas jag, för vad ska vi annars göra? Alla människor på den här jorden är för ett slutförvar. Men när Miljöpartiet sitter i regering är det lite för smärtsamt att fatta beslut om detta, för om man skulle fatta beslut om ett slutförvar – ja, då skulle kärnkraftsfrågan faktiskt också kunna vara löst. Då skulle vi kunna ha mer kärnkraft och kunna lösa klimatfrågan med mer kärnkraft. Det vill inte Miljöpartiet, för man har ideologiska skygglappar.

Fru talman! Jag är helt övertygad om att det finns de kommuner, säkert både de nu aktuella och andra, som också skulle vara villiga att ta ett ansvar i klimatfrågan och ta på sig ett så viktigt arbete som att vara mellanlager för den utbyggda kärnkraft som det här landet behöver om det var så att de visste att det finns ett slutförvar. Det är därför de här sakerna hänger ihop. Om vi inte kan ge klartecken till slutförvaret, vem ska då våga ha mellanlagret? Vem ska ta på sig ett så stort ansvar om man inte vet att det finns någonting där framme – en bortre gräns för vad det här handlar om? Det blir ett oändligt ansvar att ta, och det kravet kan vi inte ställa på någon enskild kommun. Ett sådant ansvar måste i stället vi ta i den här kammaren.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi en oerhört viktig fråga. Detta är ett helt avgörande ärende. Ibland tror jag att man i stridens hetta kanske bortser från vikten av det ärende som ligger till grund för den här debatten.

Frågan hur det svenska kärnavfallet ska hanteras är en av de största miljöfrågorna som vår generation har att hantera. Det är ett beslut som rör ett av de absolut farligaste ämnen som människan över huvud taget känner till, det vill säga högradioaktivt kärnavfall. Det är också ett beslut som spänner över hundra tusen år. Så länge måste avfallet hållas avskilt från människor och från vår miljö. Detta är helt enkelt inte vilket ärende som helst, och det får inte heller behandlas som vilket ärende som helst.

Därför måste jag säga att det är oroande med de spekulationer vi hör härifrån talarstolen – de ganska vilda gissningarna om varför regeringen hanterar det här ärendet på ett seriöst sätt. Det har till exempel varit en hel del missförstånd kring historiken bakom det här ärendet. En del låtsas som att regeringen skulle ha fattat beslut om ärendet 1973, innan det fanns något som helst förslag att ta ställning till. Andra har låtsats som att regeringen skulle ha kunnat fatta beslut 2011, när inte ens domstolarna eller våra myndigheter över huvud taget hade tagit ställning till ansökan.

Sanningen, fru talman, är att regeringen fick det här ärendet den 23 januari 2018. Det var då mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten, med varsitt yttrande, lämnade över Svensk Kärnbränslehantering AB:s ansökan om tillstånd att uppföra, inneha och driva anläggningar i ett system för slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall. Då kom ärendet till regeringen, och det innebär att regeringen har haft ansökan på sitt bord i lite drygt tre år – inte längre än så. Låt oss alltså inte låtsas som något annat! Det blir bara ett spel för gallerierna.

Den här ansökan hanteras med samma seriositet som regeringen hanterar andra förvaltningsärenden, och vi gör det i enlighet med förvaltningslagens principer. Där ingår att regeringen inte på förhand har en tidsplan för prövningen. Det finns inte för någon prövning som regeringen gör av alla de hundratals ärenden som landar på regeringens bord. Att påstå att det skulle vara något unikt i det här fallet är också ett spel för gallerierna.

Någonting som däremot gör den här ansökan väldigt annorlunda är att det är ett av de största miljöärendena i Sveriges historia, och det är också ett stort infrastrukturprojekt. Det omfattar hyllmeter av material som nu har getts till regeringen för att vi ska kunna fatta ett väl genomarbetat beslut.

Det som handlingsmässigt utmärker det här ärendet är att ärendet inte var färdigberett när miljödomstolen överlämnade det till regeringen. Det är viktigt att poängtera, för det var inte så att domstolen sa ja till ansökan. När domstolen överlämnar ett ärende som gäller frågor om att tillåta en verksamhet enligt miljöbalken är ärendet normalt sett färdigt för beslut. Så var inte fallet denna gång. Det hjälper inte hur mycket oppositionen än låtsas; det är ändå ett faktum att det var så.

Domstolen angav i sitt yttrande till regeringen att det inte fanns tillräckliga underlag för avgörande. Det fanns frågor som måste benas ut för att verksamheten skulle kunna tillåtas, och det är det regeringen har ägnat sig åt under tiden vi har haft ärendet hos oss. Det hade inte varit seriöst att – och vi hade inte kunnat – fatta beslut eftersom domstolen sa att det fanns frågor som behövde redas ut. Det fanns inte svar.

Det är av stor vikt att handläggningen av ärenden får ta den tid som behövs för att vi ska vara säkra på att det är rätt beslut, och det är också därför lagstiftaren – riksdagen – har lagt på regeringens bord att fatta den här typen av beslut. Nu låtsas man från oppositionens sida som att regeringen inte ska fatta de besluten utan att det räcker med att myndigheten har sagt sitt, men då kan man med förlov sagt inte gå vägen att kritisera regeringen för att vi hanterar ett förvaltningsärende. Är man inte nöjd med hur lagen är utformad måste man faktiskt ändra lagen.

Det här är ett beslut som gäller för en tidsperiod som är i det närmaste svindlande, och om vi inte fattar rätt beslut kan verksamheten få enormt negativa återverkningar för ett närmast oöverblickbart antal generationer framöver. Vi har ett stort ansvar att säkerställa att det inte blir den typen av negativa effekter.

Mark- och miljödomstolen angav i sitt yttrande, fru talman, att man anser att regeringen inte kan tillåta verksamheten om inte ett antal utestående frågor besvaras. Det är bland annat frågor som att SKB måste kunna redovisa att slutförvarsanläggningen på lång sikt uppfyller miljöbalkens krav trots att det kvarstår osäkerheter kring kapselns skyddsförmåga och hur den påverkas av korrosion. Det är också tydligt i domstolens ställningstagande att det måste klargöras vem som har ansvaret enligt miljöbalken för slutförvarsanläggningen på lång sikt, efter förslutning.

Med anledning av att domstolen kom med det här yttrandet har regeringen satt igång ett stort arbete, och det har pågått hela tiden sedan ärendet landade på regeringens bord. Regeringen begärde att ansökan skulle kompletteras av SKB, och SKB inkom också med begärd komplettering i april 2019. Kompletteringen handlar bland annat om kapselns skyddsförmåga och syftar till att ge större klarhet kring osäkerheterna om korrosion på kopparkapseln och hur det påverkar slutförvarets skyddsförmåga.

Den här kompletteringen remitterades av regeringen 2019, och därefter kungjordes – enligt de regelverk vi har att arbeta efter – kompletteringen. Det var under april, maj och juni 2020. Då pratar vi alltså om förra året, så det är inte årtionden sedan, som påstods tidigare i debatten.

Domstolen lämnade dock inte bara frågan om korrosionens påverkan på kopparkapseln till regeringen att utreda vidare, utan den tittade också på frågan vem som efter förslutning har ansvar för förvaret på lång sikt – när man är klar med att fylla förvaret. Därför satte regeringen igång ett stort arbete med att ta fram ny lagstiftning som inte fanns på plats, och i propositionen Ett förtydligat statligt ansvar för vissa kärntekniska verksamheter klargörs nu ansvaret för förvaret efter förslutning.

Regeringen föreslog då ett antal lagändringar som trädde i kraft den 1 november 2020. Då talar vi alltså om ett par månader sedan. I och med att beslut nu är fattat är det tydliggjort att ansvaret för slutförvarsanläggningen enligt miljöbalken på lång sikt ligger på staten. Det klargörandet fanns alltså inte innan dess.

Regeringens uppgift i prövningen är att pröva ansökan i dess helhet. SKB:s ansökan om att uppföra, inneha och driva ett system för omhändertagande av använt kärnbränsle och kärnavfall är en stor och komplex fråga, vilket också representanten från Centerpartiet medgav här i talarstolen. Där borde vi kunna vara överens om att det är ett stort och komplext ärende.

En fråga som också har uppkommit hos regeringen i granskningen av ansökan är huruvida den komplettering som SKB gav in med anledning av domstolens yttrande till regeringen avseende bland annat kopparkapselns skyddsförmåga kräver ett kompletterande samråd med andra länder, ett så kallat Esbosamråd, vilket vi är bundna till genom de konventioner som Sverige, bland annat genom riksdagens beslut, har gått in i.

Naturvårdsverket, som är den myndighet som ansvarar för att samråd med andra länder genomförs i enlighet med miljöbalken och Esbokonventionen, ombads därför att informera Regeringskansliet om huruvida kompletteringen skulle föranleda ett samråd. Naturvårdsverket kom med svaret att myndigheten avser att hålla ett sådant samråd när det gäller kompletteringen, och det gör man med Polen och Tyskland, som också har uttryckt en tydlig önskan om att få ta del av utvecklingen i ärendet.

Detta samråd pågår för närvarande. Att fatta beslut innan samrådet är avslutat skulle bryta mot en av de konventioner som Sverige har skrivit under. Då måste frågan gå tillbaka till riksdagsledamöterna. När man nu, med låtsad eller verklig indignation, tycker att regeringen drar benen efter sig, menar alltså riksdagens majoritet att man skulle fatta detta beslut innan samrådet är klart? Då skulle vi alltså bryta mot Esbokonventionen. Eller menar riksdagen att vi ska lämna Esbokonventionen och att Sverige inte ska vara med i den längre? Det är ganska svårt att förstå vad riksdagen egentligen menar.

En annan fråga som har uppkommit under den tid som regeringens granskning har pågått har att göra med att Strålsäkerhetsmyndigheten för bara några veckor sedan publicerade sin analys av SKB:s rapport om den forskning som går under namnet Long Term test of Buffer Material, de så kallade LOT-försöken. Regeringen håller nu på att gå igenom Strålsäkerhetsmyndighetens granskning, vilket vi också förväntas göra enligt den lagstiftning som riksdagen har beslutat om.

Fru talman! Jag vill säga några ord om regeringens roll i granskningen i förhållande till mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten, eftersom den frågan också har varit uppe.

Regeringsprövningen omfattar en tillståndsprövning enligt lagen om kärnteknisk verksamhet, kärntekniklagen, och avser de planerade anläggningarnas förutsättningar att uppfylla de strålsäkerhetskrav som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skadlig verkan av joniserande strålning. Regeringen prövar plats- och metodval med avseende på den långsiktiga säkerheten och också säkerheten vid uppförande, drift och förslutning.

Regeringsprövningen omfattar också en tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken, vilket ledamöterna tycks glömma bort. Den innebär att regeringen ska ta ställning till om verksamheten över huvud taget kan komma till stånd. De verksamheter som kan komma i fråga för regeringsprövning är sådana verksamheter som är av så betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet att de typiskt sett påverkar viktiga samhällsintressen. Det är alltså riksdagen som har beslutat att det är regeringen som ska göra denna prövning.

Anläggningar för kärnteknisk verksamhet som prövas av regeringen enligt lagen om kärnteknisk verksamhet omfattas av så kallad obligatorisk tillåtlighetsprövning. Det vill säga regeringen ska alltid avgöra om denna typ av verksamhet kan tillåtas enligt miljöbalken. Om regeringen tillåter verksamhet ska mark- och miljödomstolen därefter meddela tillstånd för verksamheten och föreskriva de detaljvillkor som ska gälla för verksamheten.

Det är alltså inte så att det är en domstol eller myndighet som fattar det beslutet, utan riksdagen har beslutat att regeringen ska göra prövningen. Regeringen har vid sådana här prövningar i handläggningen av förvaltningsärenden åtagit sig att följa de principer som förvaltningslagen ger uttryck för. Om ledamöterna hade läst den lagen hade de kunnat se att detta innebär att ärendena ska handläggas så enkelt, snabbt och effektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts.

Utskottsinitiativet är alltså precis det som förvaltningslagen redan säger. Därmed får man ändå påstå att det är att slå in en fullständigt vidöppen dörr.

Frågan är också varför riksdagen först fattar beslut om att regeringen ska pröva ett ärende och sedan, med verklig eller spelad indignation, är upprörd över att regeringen gör precis det som riksdagen genom lagstiftningen har beslutat att vi ska göra, det vill säga prövar ett ärende.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag åter understryka att regeringen självklart arbetar prioriterat och skyndsamt med den här frågan, att förbereda ett beslut. Men som jag sa, och som i alla förvaltningsärenden, kan jag som statsråd inte föregripa beslutet eller på förhand utesluta eller inte utesluta vissa handläggningsåtgärder. Det är precis på detta sätt som regeringen handlägger alla prövningar som kommer in. Därför anser jag inte heller att det finns något skäl för majoritetens tillkännagivande, men jag hör gärna hur riksdagsledamöterna motiverar det tillkännagivandet.

Fru talman! Arbetet med ett slutförvar har bedrivits i Sverige i över 50 år med forskning på plats och med utveckling av den teknik som man har valt att ansöka om. Ansökan lämnades in för över tio år sedan.

Regeringen väljer här att hålla övriga som gisslan när man inte kan säga om, när eller hur man kan komma att fatta ett beslut, detta trots att arbetet har bedrivits på ett mycket transparent sätt genom åren. Tillsammans med det övriga samhället, politiken, annan expertis och andra länder har man haft stor insyn i forskningen och de anläggningar där verksamheten har bedrivits.

Man kan tycka att det vore rimligt att även regeringen hanterar frågan på motsvarande sätt. Det finns absolut en förståelse för att det är regeringen och inte riksdagen som ska fatta beslutet, men man borde ändå kunna specificera vad det är man avser att se närmare på och vilken tid man bedömer att man skulle kunna behöva för att utreda de sakerna. Det innebär ju inte att man är bunden av transparensen, men övriga samhället och andra aktörer kan ha förståelse för hur det bedrivs och hur man granskar ansökan innan man fattar beslut.

Men detta har regeringen konsekvent vänt sig mot och inte velat berätta något om. Det är frågan om inte statsrådet anser att det vore rimligt att regeringen hanterade frågan lika transparent som SKB har gjort under den här tidsperioden och även övriga aktörer.

En annan fråga är om statsrådet inte tycker att det vore rimligt att de facto utesluta möjligheten att dela upp ansökan med tanke på att Oskarshamns kommun har motsatt sig det. Det är ju något som statsrådet tidigare har sagt att man inte vill utesluta. Där hade det varit klädsamt med ett tydligt uttalande.

Fru talman! Jag kan upplysa Mattias Bäckström Johansson om att regeringen hanterar denna prövning på precis samma sätt som alla tidigare regeringar har hanterat prövningar. Samma principer gäller i det här fallet. Nu har ju Mattias Bäckström Johanssons sverigedemokrater aldrig suttit i regeringen, så de kanske inte har någon erfarenhet av det. Men i prövningsärenden ger vi inga förhandsbesked om när prövningen ska vara avslutad just av den erfarenhet som man får i regeringsställning, det vill säga att det särskilt vid stora och komplexa prövningar som i det här fallet ofta dyker upp svåra frågeställningar som man behöver ta hänsyn till. Så har det också varit under den prövning som regeringen nu har gjort, och det är också detta som vi har hanterat under hela resans gång.

Eftersom vi inte kan förutse detta innan vi börjar handläggningen och prövningen kan vi inte heller ge en tidsplan. Det är på precis samma sätt som tidigare regeringar har hanterat de här ärendena.

När det gäller frågan om prövningen finns det såvitt jag förstått en önskan från den samlade oppositionen om att vi inte ska hamna i en situation där mellanlagret, Clab, blir fullt och vi riskerar att kärnkraften i Sverige inte kan leverera kärnavfall och i värsta fall får stänga ned sin verksamhet. Det är en önskan som jag i högsta grad delar. Jag vill göra allt jag kan för att undvika en sådan situation.

Där är det nu tydligt att om vi skulle gå fram med det som majoriteten här i riksdagen nu vill tvinga på regeringen, det vill säga att göra en samlad prövning av slutförvaret och mellanlagret, kommer vi inte att kunna fatta ett beslut som träder i kraft innan mellanlagret är fullt. Den väg som majoriteten nu försöker tvinga in regeringen på är alltså en väg som med 100 procents säkerhet kommer att leda till att vi inte kommer att kunna fatta beslut innan mellanlagret är fullt. Det vore en ansvarslös politik som jag inte tycker att regeringen ska genomföra.

Fru talman! Nej, jag kan konstatera att beskedet någonstans är likadant. Jag hade en interpellationsdebatt med dåvarande miljöminister Isabella Lövin i höstas. Det har nu gått ett halvår. Svaren är ungefär desamma i dag som då. Man kan inte gå in närmare på det.

Det är tämligen intressant hur regeringen verkar slitas mellan huruvida detta är ett ärende, vilket som helst, eller om det är det svåraste och tyngsta ärendet som man någonsin har prövat. Det växlar ju när det gäller huruvida man vill ge svar på vad man ska se närmare på eller hur lång tid det får ta. Och man anpassar och beskriver ärendet som sådant efter vilket intresse man har av det.

Jag tycker ändå att det är på det sätt som statsrådet har beskrivit det som. Det är ett stort och tungt ärende, kanske ett av de största ärenden som prövats ur ett miljöperspektiv. Det är med anledning av det som vi har haft den goda transparensen i ärendet, en insyn från samhället i övrigt.

Man borde kunna förvänta sig att regeringen hanterar det på det sätt som anstår frågan, framför allt med tanke på konsekvenserna om man inte tar ett beslut. Vi riskerar att få nedläggning av kärnkraftsreaktorer då det inte finns möjlighet att ta till vara det använda bränslet i anläggningarna och då det blir fullt i mellanlagret.

Jag har en fråga med tanke på att man inte vill gå in närmare på detta. Vad är det som man är rädd inte ska hanteras i det här? Det är ju inte så att man med det här beslutet får göra vad man vill efteråt. Det är inte bara att sparka igång och köra igång, utan det ska ställas villkor för verksamheten. Man har en stegvis prövning av anläggningarna. Man kommer att fortsatt forska kring detta.

Då är frågan: Vad är det som regeringen och statsrådet anser att man behöver titta närmare på och som man inte känner sig tillfreds med för stunden?

Fru talman! Mattias Bäckström Johansson verkar inte förstå skillnaden mellan att hantera ett ärende enligt samma principer som man hanterar andra prövningsärenden – vi har en lagstiftning som vi följer i alla prövningar – och att konstatera att detta ärende är unikt. Det är unikt stort, och det är en unikt lång tidsperiod som beslutet omfattar.

Detta borde inte vara helt omöjligt att förstå. Nu har jag sagt det ytterligare en gång. Då kanske man kan hoppas att förståelsen kommer den här gången.

Mattias Bäckström Johansson verkar inte heller av det jag sa ha förstått detta: Skulle vi göra som Sverigedemokraterna vill och nu fatta ett beslut om slutförvar och mellanlager i en helhet finns det en överhängande risk. Det brukar komma överklaganden när det handlar om denna typ av generationsbeslut, och vi vet att det är väldigt många som är engagerade i den här typen av frågor. Sannolikheten är därför väldigt stor att beslutet inte skulle kunna träda i kraft innan mellanlagret är fullt.

Det som Bäckström Johansson nu försöker påstå är att det ansvarsfulla sättet att hantera frågan alltså i verkligheten är ansvarslöst. En sådan hantering av ärendet skulle leda till precis det som jag hörde Mattias Bäckström Johansson säga i talarstolen att han ville undvika.

Jag får helt enkelt be Mattias Bäckström Johansson att gå tillbaka till sin kammare och läsa på lite mer så att han får lite bättre insikt om vilken väg vi behöver gå för att kunna fatta ett beslut som gör att vi undviker att hamna i den återvändsgränd som jag uppfattar att vi alla vill låta bli att hamna i. Det handlar alltså om att mellanlagret för kärnavfall inte ska bli fullt på ett sådant sätt att kärnkraften inte kan producera i Sverige.

Fru talman! Jag har noterat att statsrådet lägger en del ord i våra munnar som jag inte kan påminna mig att jag har hört i debatten. Jag har lyssnat hela tiden, och jag har inte hört någon som vill ha en slarvig och forcerad process där man inte tar ställning till alla de synpunkter som har framkommit. Det finns andra anledningar till att vi vill ha en process där man faktiskt tar del av all kunskap men också kommer till ett beslut.

Statsrådet var inte här tidigare när andra ärenden debatterades. Det handlade om gruvnäringen. Vid flera tillfällen har ärenden blivit liggande på regeringens bord. Man har inte velat eller kunnat ta beslut i koncessionsärenden och andra tillståndsärenden. Regeringen har till och med blivit KU-anmäld för detta.

Nu har vi ett ärende på vårt bord där det verkligen brinner i knutarna. Vi riskerar att få elbrist kommande vintrar samtidigt som vi vet att vi behöver öka vår tillgång till el.

Jag måste fråga statsrådet Bolund: Förstår inte Bolund den oro som vi känner? Här är en regering som har gjort det till något av en nationalsport att inte ge tillstånd. Samtidigt säger vi: Nu måste ni se till att forcera det här ärendet.

Samma dag som Bolund är här har han tillkännagett att han vill lägga utredningsresurser på att snabbnedlägga en flygplats. Då borde han väl också kunna ge resurser så att man får fart i detta ärende.

Jag har ytterligare en fråga till statsrådet. Finland har haft en process som har varit betydligt kortare. Det är samma system i grunden, KBS-3-systemet. Men det har inte tagit så många år som i Sverige. Har Finland slarvat? Har Finland inte gjort sitt jobb när man har gjort det på en mycket kortare tid än vad Sverige har klarat av?

Fru talman! Den som är intresserad av vad jag syftade på kan gå tillbaka i protokollen och titta på vad Jan Andersson sa i sitt anförande, till exempel: Regeringen borde ha löst den här frågan redan. Det var ordagrant vad Jan Andersson sa. Det innebär att vi borde ha fattat beslut innan vi hade haft samråd med kringliggande länder enligt de konventioner som Sverige har skrivit under. Tycker Jan Andersson på allvar att det vore en seriös hantering av denna fråga? Jag förväntar mig ändå ett svar på det av en riksdagsledamot.

Skulle vi ha fattat beslut innan vi hade haft samråd, det vill säga skulle vi ha brutit mot den konvention som Sverige har gått in i? Eller menar Jan Andersson att vi skulle lämna Esbokonventionen? Det är väldigt svårt att förstå vad Jan Andersson egentligen menar när han säger en sådan sak i talarstolen.

Jag förstår den oro som finns, och det är en oro som jag delar. Som jag sa i mitt tidigare inlägg: Om vi hanterar frågan på ett felaktigt sätt är risken stor att vi får ett beslut som kommer för sent. Det handlar om att vi ska kunna bygga ut mellanlagret i Oskarshamn och därmed också kunna skapa utrymme för det kärnavfall som behöver tas om hand. Annars hamnar vi i en situation där kärnkraften inte kan leverera sitt använda avfall, och det vore en väldigt oroande situation.

Jag tycker att vi borde kunna ta ett gemensamt ansvar för att se till att vi inte hamnar i den situationen.

Däremot förstår jag inte Jan Anderssons påståenden om att regeringen har väntat och att vi inte har agerat. Jag var väldigt tydlig i mitt anförande med att regeringen under den här tiden har föreslagit lagar, som har klubbats av riksdagen. Vi har gett ett stort antal uppdrag som sedan har levererats tillbaka till regeringen och som vi självklart måste analysera. Vi har haft samråd med kringliggande länder. Regeringen har alltså hela tiden agerat konsekvent, och regeringen fortsätter att agera och fortsätter att arbeta intensivt med denna fråga.

Det kommer väldigt många påståenden i den här debatten som när man verkligen granskar dem inte visar sig hålla, fru talman.

Fru talman! Återigen väljer statsrådet Bolund att lyssna på vissa delar men inte andra. Jag var väldigt tydlig i mitt anförande med att jag har stor respekt för att ni måste ta del av de formella delarna. Senaste rapporten om LOT-försöken kom för bara några månader sedan, och man har i alla fall den här veckan möjlighet att delta i samrådet. Det är väl två länder som gör det.

Inte förty finns det en stor oro, och då finns det kanske anledning att titta på frågan och hantera den på ett särskilt sätt. Det finns ingenting i regeringsformen eller något annat som säger att ni inte får kommunicera och berätta detta: De här frågorna har vi kvar att lösa. Den här tidsplanen ser vi framför oss. Och någonstans här förväntar vi oss ett beslut.

Det kan givetvis uppstå saker på vägen som gör att saker och ting förändras. Det har människor respekt för. Men man har inte respekt för en regering som vägrar säga hur, var och i vilken takt man ska komma fram samtidigt som taxametern tickar. Jag vet inte om Bolund tycker att det är okej att SKB får betala 800 miljoner per år. Du vill ju ändå lägga ned kärnkraften, och då spelar det väl inte så stor roll om den näringen får ta den kostnaden.

Det är sådana frågor som kommer upp när regeringen inte kan kommunicera med de aktörer som finns på marknaden. Jag tycker att det är dåligt.

Din partikollega sa tidigare att vi borde dra tillbaka detta förslag. Ja, jag skulle gärna ha kunnat göra det om regeringen hade hanterat frågan på ett sådant sätt att parterna hade kunnat känna en säkerhet och ett förtroende för hur frågan skulle lösas.

Nu har vi inte den situationen, och det är det som gör att vi står här i denna sena timma och diskuterar den här frågan. Ministern har fått repliker från alla fem oppositionsföreträdarna, och Oskarshamns riksdagsledamot för Socialdemokraterna ska också hålla ett anförande.

Ministern måste förstå att det finns en stor oro när det gäller den här frågan. Han väljer dock att bagatellisera problemen, och det tycker jag är det stora problemet. Därför kommer vi att godkänna och rösta ja till det här tillkännagivandet i morgon.

Fru talman! Jag måste säga att jag blir ganska upprörd när jag hör att det är vi som bagatelliserar problemen. Det Jan Andersson säger är ju att den här frågan, som handlar om hundra tusen år och det farligaste ämne som mänskligheten känner till, ska regeringen egentligen inte göra någon analys av. Vi ska helst bara blunda och peka och ta första bästa förslag som kommer.

Det är inte så vi arbetar i regeringen. Vi tar de här frågorna seriöst. Den återkommande spekulationen att det skulle ha att göra med vår inställning till kärnkraften måste jag säga att jag också vänder mig skarpt emot. Den slår någonstans tillbaka på oppositionen själv. Ska man tolka det som att Moderaterna inte skulle ta sitt ansvar i regeringsställning? Skulle man inte göra en ansvarsfull prövning av den här frågan, eftersom man är för kärnkraften? Skulle man bara säga ja per automatik?

Jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Det vore ett fullständigt oseriöst sätt att hantera den här frågan. Jag kan garantera att det i alla fall inte är så Miljöpartiet hanterar frågan. Vi tar frågan på det allvar som den förtjänar, det vill säga vi bagatelliserar den inte.

Däremot tycker jag att Jan Andersson verkligen bagatelliserar frågan när han bortser från det stora problem som vi står inför. Skulle vi göra som Jan Andersson föreslår, alltså hantera frågan i en helhet och ta frågan om slutförvar samtidigt som frågan om mellanlager, ja, då skulle vi inte kunna fatta ett beslut i tid, innan mellanlagret är fullt. Det är den analys som regeringen kommer fram till. Då skulle vi hamna i den krissituation som vi tillsammans som ansvariga politiker verkligen borde kunna ta ett gemensamt ansvar för att undvika.

Det tycker jag är att bagatellisera stora problem som Sverige skulle kunna stå inför, och det tycker jag inte att vare sig jag som minister eller en riksdagsledamot ska göra.

Fru talman! En fråga som jag tycker är viktig att få svar på är om det stämmer att regeringen behöver fyra yttranden för att kunna fatta ett beslut i ärendet. Det är viktigt att få reda på.

Stämmer det också att ni har fått in underlagen och nu är det Esbosamrådet och att det görs färdigt under nästa månad? Jag tycker att det är viktigt att få klarhet i det.

Jag tror att de flesta känner till att mellanlagring, inkapsling och slutförvar är ett sammanhängande system som krävs för att ta slutgiltigt ansvar för det använda bränslet. Dessa ingår då i samma regeringsärende.

Oskarshamns kommun har vetorätt både mot utökning av mellanlagret och mot inkapslingsanläggningen. Kommunen har deklarerat i ett brev till regeringen att man avser att använda vetorätten om det föreslås att beslutet om utökad mellanlagring ska separeras från övriga ärenden. Man har ända sedan 70-talet varit tydlig med att man vill säkerställa att det finns en slutgiltig destination för bränslet innan mellanlagret får utökas.

Då undrar jag: Är det regeringens uppfattning att man nu ska upphäva de spelreglerna och förankringsarbetet som har gjorts i Oskarshamn och i Östhammar? Är det någonting som regeringen nu avser att inte acceptera och på det viset ändra det som har varit transparent från första stund?

Fru talman! Regeringen behöver självklart underlag för att kunna fatta beslut. Det tror jag att Mikael Oscarsson också vet. Självklart använder vi oss av de underlagen när vi ska fatta beslut. Det är ju inte så att det räcker med att en myndighet har sagt en sak eller att en domstol har fällt ett avgörande, utan frågan går sedan upp till regeringen för att regeringen ska göra en samlad bedömning. Det gör vi också enligt förvaltningslagen, som jag tydligt beskrev i mitt anförande och som uppfyller precis det som riksdagsmajoriteten nu också ger ett tillkännagivande om. Det kan därför kännas lite som att man slår in en öppen dörr, det vill säga någonting som sker helt i onödan.

Det är viktigt att poängtera att det inte finns någon som har någon annan avsikt än att vi ska fatta beslut om ett slutförvar. Jag har inte hört någon som har sagt någonting annat i den här debatten över huvud taget. Däremot måste vi låta ett sådant här stort och avgörande ärende få ta den tid som krävs för att kunna göra det som är regeringens jobb, till exempel att ha samråd som nu pågår.

Om regeringen skulle gå vidare med att se om vi kan dela upp en ansökan i två olika delar för att ha större chans att kunna hinna fatta beslut innan mellanlagret är fullt skulle vi självklart skicka ut ett sådant förslag på remiss. Då skulle självklart också de berörda kommunerna, precis som andra remissinstanser, få komma med sin syn på det förslaget.

Självklart har vi en dialog både med kommunerna och med andra berörda aktörer. Det är någonting som också ingår i regeringens prövning av frågan. Så prövar åtminstone den här regeringen de ansökningar som kommer in. Jag utgår ifrån och hoppas att även den tidigare regeringen, som Kristdemokraterna var en del av, gjorde ett seriöst jobb i sina prövningar av de ansökningar som kom in till den regeringen då.

Fru talman! Om jag har förstått saken rätt kan vi bocka av att vi i alla fall är överens om att regeringen behöver de här fyra yttrandena, och det har man fått. Det är bra, så vet vi det.

Det har sagts förut om den här kopparkapseln att det är någonting som SKB har kompletterat och fått grönt ljus för. Det är också just den metoden som används i Finland, och där är man igång.

Jag har också en fråga om något som kom i ett föregående replikskifte: Är det ett besked från regeringen och ministern att om det här inte delas upp kommer det inte att levereras i tid, utan då kommer den här katastrofsituationen att inträffa? Är det ett besked till svenska folket och till industrin att det är den hållning som man har?

I så fall tycker jag att det är tragiskt. Om det här kommer fram som något slags besked, då kan jag inte tolka det på något annat sätt än att den här oviljan mot kärnkraften spiller över så att man inte kan fatta ett beslut, trots att man har underlagen.

Som jag sa i mitt anförande: Vilka ska man lyssna till om inte expertmyndigheterna? I så fall får man vackert komma med nya uppdrag och säga att man inte förstår och så ge en tidsplan. När vi pratar om något så allvarligt som att svensk kärnkraft kan behöva stänga ned om två och ett halvt år – då, fru talman, behöver man en tidsplan.

Fru talman! Återigen kommer Mikael Oscarsson med spelad indignation som inte passar sig. Det finns ingen anledning över huvud taget att komma med den typen av anmärkningar.

Tvärtom försöker regeringen göra allt vi kan för att verkligen pröva den här frågan på det sätt som frågan förtjänar. Jag blir lite orolig över de antydningar som kommer om att det skulle handla om vilken inställning partierna har till kärnkraft hur vi prövar ett ansökningsärende. Ska jag tolka Mikael Oscarsson som att vid en kristdemokratisk medverkan i regeringen skulle man inte göra en seriös prövning? Man är ju för kärnkraften, så då behöver man kanske inte ens fundera på frågan?

Jag hoppas verkligen att Mikael Oscarsson inte menar det, för det vore väldigt, väldigt allvarligt. Jag utgår från att det inte är det Mikael Oscarsson menar, men då, fru talman, är det ganska svårt att förstå vad Mikael Oscarsson egentligen menar.

Däremot var jag tydlig med att om man skulle göra en samlad prövning på det sätt som Mikael Oscarsson hårt kämpar för ser vi stora risker med de överklaganden som kan förväntas av ett stort och komplext ärende som väcker mycket engagemang i samhället. Prövningen skulle dra ut så mycket på tiden att beslutet och ikraftträdandet skulle komma för sent efter det att mellanlagret redan är fullt. Det är en situation som regeringen vill undvika att hamna i.

Därför håller vi just nu på med en analys i Regeringskansliet om att i stället gå fram med en delad ansökan. Det är det ansvarsfulla sättet att agera på för att undvika att hamna i den situation som Mikael Oscarsson själv säger att han vill undvika att hamna i.

Det är fullständigt felaktigt, och uppåt väggarna, att påstå, som Mikael Oscarsson gör, att detta beror på beslut som regeringen har, eller inte har, fattat. Jag trodde att vi var överens om att det inte går att fatta beslut under ett Esbosamråd som fortfarande pågår. Vi kan inte fatta beslut innan Strålsäkerhetsmyndigheten har inkommit med sin bedömning, och det gjorde de för bara några veckor sedan. Vi prövar frågan seriöst.

Fru talman! Jag tackar för statsrådets anförande.

Jag har såklart ett antal frågor, och jag hinner inte ställa alla här i dag. Vi har också haft ett antal debatter i frågan tidigare.

Till att börja med tycker jag att det är anmärkningsvärt att man från statsrådets och Miljöpartiets sida säger att man vill köra över de berörda kommunerna. Det är ändå så att det är de som vill ha en gemensam ansökan, och det finns en gemensam ansökan på regeringens bord att ta ställning till. Det handlar inte om att någon blir tvingad av oppositionen eller något liknande, som det lät från Per Bolund tidigare. Det finns en ansökan att ta ställning till.

Jag kan också notera att det borde vara enkelt för regeringen att göra en så kallad samlad bedömning, inte för att ärendet är enkelt – det är ett mycket komplicerat ärende – utan med hänsyn till att de relevanta inspelen är hyfsat mycket i samma linje.

Fru talman! En stor del av statsrådets anförande handlade om hur viktigt det är att följa de regler och lagar som riksdagen har beslutat om och den ordning som riksdagen har beslutat om. Jag uppskattar att statsrådet tycker att det är viktigt, och jag tycker också att det är viktigt. Det är i den här kammaren som vi beslutar om hur vi ska styra landet. Jag och mina kollegor här är statsrådets chefs chef. Det är vi som utser statsministern, och statsministern utser statsråden. Vi är alltså i förlängningen Per Bolunds chefs chef.

Nu säger vi genom tillkännagivandet att vi behöver se ett skyndsamt hanterande. Min fråga handlar om hur statsrådet kommer att agera för att tillgodose riksdagens tillkännagivande.

Fru talman! Jag sa tydligt i mitt anförande att det inte är så att regeringen inte har agerat sedan ansökan kom till vårt bord. Tvärtom har vi agerat varje dag och varje minut sedan dess. Vi fick ett antal frågor av miljödomstolen, som vi självklart måste hitta ett svar på. Annars hade vi helt enkelt inte uppfyllt de kriterier som miljödomstolen tydligt ställt upp. Jag hoppas att Joar Forssell håller med om detta. Det hade varit ansvarslöst, för att inte säga stridit mot det beslut som domstolen fattat. Vi behövde svara på alla frågorna. Detta har vi också gjort, några frågor så sent som för bara några månader sedan. Den sista rapporten från Strålsäkerhetsmyndigheten kom in först för några veckor sedan.

Det är därför det är så svårt att förstå oppositionspartiernas verkliga eller spelade irritation eftersom vi borde vara överens om att en regering inte kan fatta beslut innan beredningen är klar. Vi kan inte fatta beslut medan processen fortfarande pågår. Det gör den fortfarande. Därför är det svårt att förstå varför man från riksdagens sida vill göra ett tillkännagivande om att frågan ska hanteras skyndsamt.

Jag läste precis upp det som lagstiftningen säger att vi ska göra, det vill säga den förvaltningslag som har klubbats av riksdagen. Den säger att vi ska pröva ärenden skyndsamt och effektivt. Och det är det vi självklart gör.

Jag vill återge vad Olof Wilske, universitetslektor i konstitutionell rätt, har sagt. Han säger tydligt att riksdagen inte kan lägga sig i hur regeringen sköter sina förvaltningsuppgifter. Det gäller just att hantera ärenden, till exempel ansökningar. Ändå försöker Joar Forssell och riksdagen att göra detta. Det är svårt att förstå varför man tycker sig kunna ta sig den rätten när vi från regeringens sida ändå följer den lagstiftning som riksdagen har beslutat om.

Fru talman! Jag börjar med att notera för den som tittar på debatten att den av oss i den här kammaren som låter mest irriterad och indignerad är nog statsrådet själv. I ett tidigare replikskifte anklagade han moderaten för att blunda och peka lite. Det är inte så statsmannamässigt men kanske indignerat och provocerat.

Låt oss återgå till frågan. På vilket sätt blir avfallshanteringen säkrare av att regeringen inte fattar beslut? En annan sak som jag undrar över är varför regeringen inte låter expertmyndigheterna få tillbaka frågan om det är något man behöver titta närmare på. Det vore ett rimligt sätt att hantera frågan. Den samlade bedömningen ska ju göras utifrån de olika expertutlåtandena. Är det någon oklarhet bör myndigheterna få tillbaka ärendet så att de kan förtydliga de oklarheter som regeringen har sett. Det här har regeringen inte svarat på tidigare, och jag räknar inte med att få något svar i dag – men det kan ändå vara värt att lyfta fram frågan.

Jag har kollat upp frågan om Esbosamrådet. Polen och Tyskland ska lämna in sina svar i övermorgon. Det är då de ska lämna in sina svar. Om det hade varit så att statsrådet hade kommit till kammaren i dag och sagt att man väntar på Esbosamrådet, det kommer i övermorgon, det tar några dagar att översätta och kolla med relevanta parter, det är helt naturligt, men sedan ska man skyndsamt fatta beslut, tror jag inte att debatten hade varit så lång och indignerad.

I stället har statsrådet valt att inte nämna att Esbosamrådets svar ska in om två dagar, fokuserat på att på olika sätt skälla på majoriteten i riksdagen och inte svarat på hur man ska tillgodose vårt tillkännagivande.

Fru talman! Anledningen till att jag framstår som indignerad är att jag återkommande i debatten har hört påståenden och anklagelser mot Miljöpartiet om att det är på grund av vår inställning till kärnkraften som regeringen inte skulle fatta beslut. Det är de facto ett påstående om att vi inte följer lagstiftningen. Det är klart att jag blir indignerad över detta. Det håller jag med Joar Forssell om. Jag tycker att det är skrämmande.

Det var därför jag var tvungen att ställa frågan tillbaka: Innebär det att Liberalerna inte skulle fatta beslut enligt lagstiftningen därför att man är för kärnkraft? Jag var noga med att understryka att jag verkligen inte hoppas det, och jag utgår från att det inte är så man tänker. Men då ska man kanske inte anklaga andra partier för att agera på det sättet. Det vore respektfullt.

Jag har varit tydlig med att regeringen inte kan fatta beslut innan de processer som nu löper är klara. Det är därför, fru talman, som det är svårförståeligt att en majoritet i riksdagen vill göra ett tillkännagivande om att vi ska agera skyndsamt i ett ärende som vi inte har kunnat fatta beslut i. Vi hade inte kunnat göra det utan att bryta mot lagstiftning och internationella konventioner.

Jag har svårt att komma till några andra slutsatser än att det helt enkelt är av politiska skäl som riksdagen fattar beslutet. Man vill utnyttja möjligheten att ge regeringen en knäpp på näsan, trots att man egentligen inte har något som helst fog för att göra det eller något skäl att agera. Tvärtom har regeringen gjort precis det som vi förväntas göra, det vill säga att vi har prövat ärendet, tagit fram lagstiftning som riksdagen har beslutat om och gett uppdrag till myndigheter – precis som Joar Forssell efterlyser. Det kan mycket väl dyka upp frågor under prövningens gång – det gör det ofta i sådana här stora ärenden – som till exempel kan leda till att man behöver ge ett myndighetsuppdrag. Det är därför vi inte ger en tidsplan för hur prövningen ska ske, vilket vi inte gör i någon annan prövning heller – för att vi vet att det kan dyka upp frågor som vi i dag inte ens ser komma. Det är också därför vi måste hantera den här frågan på ett seriöst sätt.

Fru talman! Tack, statsrådet, för denna sena debatt! Jag hade gärna gjort något annat just nu, men jag har två frågor.

Jag inser att det är väldigt lätt att gå till överdrift i den här diskussionen och att det är en komplex fråga. Jag inser verkligen det. Samtidigt är jag centerpartist, och Centerpartiet är ett väldigt praktiskt parti som vill lösa frågor och problem.

Det är väl inte utan att även jag tolkar de signaler som kommer från Miljöpartiet som att partiet har en del vånda över det här beslutet. Den signalen skickar faktiskt statsrådet just nu.

Jag är också väldigt väl medveten om att utredningar tar tid och är komplexa. Det här är säkert det svåraste beslut som den här regeringen eller någon regering har behövt fatta i ett miljöärende. Det är helt korrekt. Men det innebär ju inte att det inte är tillåtet att ge en tidsprognos. Det är kanske inte normalt, men det är tillåtet.

Jag tycker att det hade varit ypperligt lämpligt att ge en signal om att ungefär då hamnar vi i ett beslut, för det är ju det som alla efterfrågar. SKB har varit övertydliga med att får vi inte ett beslut i sommar går det här på tok.

Min första fråga är: Ser inte statsrådet faran med att vi måste snabbstänga kärnkraft 2024? Det gör nämligen jag.

Jag har nu hört statsrådet säga att vi tvingas till en samlad prövning och att det är en återvändsgränd. Min andra fråga är: Kommer regeringen inte att respektera Oskarshamns kommuns vetosignal? Det är nämligen vad det indirekt innebär.

Fru talman! Tack, Lars Thomsson, för frågorna!

Jo, som jag har sagt väldigt tydligt och flera gånger här är det precis den faran som regeringen ser. Vi ser också faran med att inte analysera hur vi skulle kunna hamna i den återvändsgränden och vad vi kan göra för att inte hamna där.

Det är där jag skulle önska att även oppositionen agerade ansvarsfullt och inte bara sa: Kör på! Kör på samma väg som vi redan slagit in på!

Om det under prövningens gång dyker upp farhågor – vilket det nu ser ut att göra – om att göra en sådan samlad prövning och fortsätta på den inslagna vägen riskerar det att leda till precis det som Lars Thomsson säger sig vilja undvika, det vill säga att vi inte får ett beslut i tid för att kunna bygga ut mellanlagret i Oskarshamn och därmed hamnar i en situation där vi inte kan köra kärnkraften. Det är en situation som jag tycker att vi har ett ansvar att undvika, och det är precis därför som regeringen verkligen gör den här analysen på ett seriöst sätt.

Vi jobbar från regeringens sida med dialog och samarbete. Det är det vi har gjort under hela den här resans gång, och det är det vi fortsätter att göra.

Skulle vi komma fram med ett förslag om att dela upp ärendet skulle vi självklart ta in synpunkter från de berörda kommunerna, till exempel Oskarshamn, och höra hur de ser på frågan. Det skulle väga tungt, som remissynpunkter alltid gör i regeringens prövning.

Vad gäller påståendena om att vi skulle köra över eller liknande: Det är inte så regeringen arbetar, helt enkelt, och jag hoppas att det inte var så under Lars Thomssons tid i Regeringskansliet heller.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Jag hör att vi delar en hel del av analysen kring kärnkraft. Men det här är ingen kärnkraftsfråga, vill jag verkligen påpeka, vilket en del andra kanske vill få det till. Det är något helt annat. Det är att vi behöver lösa avfallsfrågan, punkt.

Men jag ser verkligen faran, och jag hör att statsrådet ser faran, att vi kommer till en återvändsgränd och inte hinner få ett beslut i tid. Det måste vi undvika allt vi kan.

Jag skulle också vilja påpeka att vi har ett beslutsfönster vad gäller de här två kommunerna. De har tagit väldigt stort ansvar under lång tid, fört en aktiv debatt under lång tid och fått folklig acceptans under lång tid. Men den folkliga acceptansen kan på väldigt kort tid svänga, och om vi får nej från både Oskarshamn och Östhammar för att vi inte hanterar frågan rätt har vi ett ännu större problem. Det är det som gör att det är så extremt viktigt att respektera vetobesluten och vetosignalerna.

Att hänvisa till att man för dialog och att man kommer att få pröva frågan igen tror jag inte kommer att räcka. Oskarshamns kommun har ju varit jättetydliga – övertydliga, faktiskt – med att de vill se en samlad prövning. Får de inte det blir det ett nej i vetofrågan, och då återstår det bara att köra över det för en framtida regering. Det är inget som beslutsläget gynnas av, varken för Sverige som land eller i de här två kommunerna.

Frågan kvarstår: Kommer regeringen att köra över ett vetobeslut från Oskarshamn?

Fru talman! Det är viktigt att påpeka i det här sammanhanget – jag vet inte om det är så att det inte finns förståelse för den frågan heller – att oavsett om man går vidare med slutförvar och mellanlager samlat eller om man fattar beslut om mellanlagret separat ingår det i båda vägarna att mellanlagret måste byggas ut. Själva utbyggnadsbeslutet är en självklarhet och något som vi alla står bakom.

Som jag också varit tydlig med är det ingen av oss som har någon annan avsikt än att fatta beslut om ett slutförvar. Miljöpartiets syn – som jag hoppas delas av de andra partierna här, inklusive Centerpartiet – är att vår generation, som har njutit av elen från kärnkraften, också ska ta ansvar för det avfall som kärnkraften har producerat. Inte heller där finns det, hoppas jag, någon olika syn från de olika partiernas sida.

Däremot är jag bestämd med att en sådan här väldigt stor fråga och väldigt stor prövning – det är ett beslut som omfattar hundra tusen år och ett av de farligaste ämnen som människan känner till – måste hanteras seriöst av regeringen och måste få ta den tid den tar.

Vi har under de här åren hanterat ett stort antal frågeställningar som har dykt upp under prövningen, bland annat från miljödomstolen. Vi har svarat på de frågorna, och vi kommer att fortsätta göra den här prövningen på ett seriöst sätt. Det är nämligen vad svenska folket förtjänar – att känna trygghet med att det beslut som regeringen fattar är väl underbyggt, att vi på ett seriöst sätt har prövat den här ansökan och att vi också har gjort en allsidig belysning av ett så här stort och viktigt ärende.

Fru talman! Jag är uppvuxen och boende i Oskarshamn. Jag känner mig lyckligt lottad och älskar denna bygd. Jag är också ledamot i Oskarshamns kommunfullmäktige, liksom jag är ledamot här i Sveriges riksdag.

Som oskarshamnare har jag följt och varit engagerad i kärnavfallsfrågan sedan tonåren. Vi är många som har lagt mycket tid på detta genom skolor, arbetsplatser, boendemiljöer, föreningar och andra forum. Vi har haft ett omfattande kommunalt arbete kring kärnavfallet genom vårt lokala, oberoende kompetensuppbyggnadsprojekt.

I decennier har vi ställt upp för Sverige. Hos oss finns hela landets högaktiva använda kärnbränsle, som gett elförsörjning och välstånd till alla i hela landet.

Fru talman! Svensk Kärnbränslehantering, SKB, ansökte redan 2011 hos Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, och mark- och miljödomstolen om att få anlägga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Östhammars kommun, en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle i Oskarshamns kommun och en utökad lagring av kärnbränsle i Centrallagret för använt bränsle, Clab, i Oskarshamns kommun. Det är nu tio år sedan. Regeringen har haft frågan på sitt bord sedan förra mandatperioden, när SSM och mark- och miljödomstolen avgav sina yttranden.

Efter decennier av arbete i och av kommunerna har prövningen av anläggningarna kommit så långt att båda kommunerna, Östhammar och Oskarshamn, har lämnat sin tillstyrkan för att bygga anläggningarna till regeringen. Där ligger frågan nu färdigberedd i väntan på beslut av regeringen.

Fru talman! Oskarshamns kommun har genom vår lokala granskningsgrupp följt arbetet. Kärnavfallsfrågan har tagit mycket tid från kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, för att inte tala om vår kommunala förvaltning. Självklart har detta haft undanträngningseffekter. Men vi har satt en ära i att sedan 1970-talet ta denna fråga på allra största allvar. Vi har investerat mycket tid och pengar i att ta vår del av ansvaret.

Det är detta långsiktiga, seriösa och djupa arbete som har lett fram till vår tillstyrkan av ansökan. Den baseras i mycket hög grad på att Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, har godkänt SKB:s metoder och bedömt att ett slutförvar och en inkapslingsanläggning kan byggas på ett långsiktigt säkert sätt. SSM kommer fortsatt att stegvis pröva SKB:s forskning och byggande av anläggningarna innan SKB under 2030-talet kommer att ta dessa i drift. Vi är trygga med denna ordning.

Vi är också trygga med att ansökan innebär ett system för att hantera hela kärnavfallscykeln. Systemet bygger på att bränslet inkapslas i anslutning till Clab och därifrån transporteras till slutförvaret i Östhammar när den anläggningen är färdigbyggd. Men i ansökan finns också frågan om att utöka lagringen i Clab då det behövs för att lagra mer bränsle. År 2023 kommer Clab att vara fullt om inget görs.

Eftersom Clab inte är ett slutförvar ställer Oskarshamn inte villkorslöst upp på att enbart öka kapaciteten i Clab. Detta har vi varit tydliga med. Ända sedan mellanlagret togs i bruk 1985 har vi sagt att detta inte är någon långsiktigt hållbar lösning för Sveriges kärnavfall. Oskarshamns kommun var också då socialdemokratiskt styrd, och vår hållning är väl känd, såväl i Sverige som i vårt parti.

Vi har ställt upp för Sverige och för regeringen i denna fråga, oavsett partifärg, och vi har tagit ett stort nationellt ansvar. Vi har hela tiden aktivt deltagit i processen för att ett slutförvar ska förverkligas. Vi har alltid understrukit att Clab är ett mellanlager och inte får förvandlas till ett slutförvar i praktiken.

Fru talman! Låt oss gå tillbaka till förra millenniet, då regeringen 1998 beslutade om utökad lagringskapacitet i Clab. Miljöministern hette då Anna Lindh. I regeringsbeslutet syns tydligt att regeringen redan då noterade vår hållning. Jag citerar ur regeringsbeslutet från den 20 augusti 1998: Oskarshamns kommun har därvid anfört att man vill se en säker slutförvaring utvecklas och kommer inte att acceptera en förlängd förvaring i Clab utöver den tidsperiod som avsetts.

Detta är bara ett exempel av många där vi vet att vårt besked till regeringen har gått fram. Det kan inte ha gått någon förbi. Vi har upprepat det över tid, och jag kan garantera, fru talman, att vi har upprepat det intensivt det senaste året.

Vi accepterar inte att Clab utökas till att de facto bli ett slutförvar. Utökningen måste gå hand i hand med beslut om slutförvaring. Vi sätter säkerheten främst. Vi är trygga med att våra partikamrater i både försvarsutskott och regeringskansli känner till denna position och delar vår bedömning att frågan måste hanteras skyndsamt och samlat.

Fru talman! Låt mig upprepa dessa nyckelord: skyndsamt och samlat. Frågan ska hanteras skyndsamt för att den aktuella ansökan har granskats av svenska och internationella experter i tio år och regeringen haft den på sitt bord sedan förra mandatperioden, för att Oskarshamns kommuns position har varit känd i decennier och för att om regeringen inte agerar står stora värden på spel för vårt land. Den ska hanteras samlat för att Clab är ett mellanlager, för att det inte kan utökas utan att vi ser ett slutförvar i sikte och för att en uppbruten, delad process i detta skede inte är en seriös hantering av frågan efter decennier av arbete.

Om regeringen avser att köra över Oskarshamns kommun i denna fråga, bryta upp processen och därmed göra mellanlagret i Oskarshamns kommun till ett långsiktigt förvar, i praktiken ett slags slutförvar, är det första gången i svensk historia som staten och regeringen kör över ett lokalsamhälle i fråga om en kärnteknisk anläggning. Historiskt har regeringen hörsammat lokalsamhällen i frågor om kärntekniska anläggningar. Har samsyn inte kunnat nås har regeringen backat, lyssnat och försökt hitta andra vägar. Nyckelorden har varit ”tillsammans” och ”respekt för närheten”.

Detta har gällt fram till nyligen, när Oskarshamns kommun med nöd och näppe får svar från Regeringskansliet och ansvarigt departement. Det har gått så långt att det krävs formell brevväxling för att kommunen ska få svar, och inte ens då ges alla svar. Tvärtom påstås i stället att det finns nya frågor, men ingen berättar vad för frågor som kräver svar. Det är ett avbrott i hur den respektfulla kommunikationen tidigare har fungerat mellan stat och kommun. Och det är, fru talman, något jag som ledamot av konstitutionsutskottet noterar med oro.

Fru talman! Jag måste också säga att det vore anmärkningsvärt om det är en regering med några som kallar sig ett miljöparti som därmed blir den första som kör över ett lokalsamhälle på detta sätt. Jag vill påminna talmannen och alla andra i denna kammare om att det geografiska områdesansvaret är en lagreglerad kommunal uppgift. Vi står upp för vår kommun och våra medborgare.

En av MP:s representanter i den här debatten uttalade förra veckan på ett möte där samtliga partier var inbjudna att det blir Oskarshamns kommuns fel om kärnkraften stänger.

Fru talman! Som fru talmannen förstår vill jag å det kraftigaste tillbakavisa en sådan verklighetsbeskrivning. Det är inte seriöst av MP att behandla oss i lokalsamhället på detta sätt.

Vi har sedan start varit tydliga. Clab är inget slutförvar – det är ett mellanlager. Vi har upprepat att regeringen måste agera i god tid innan Clab blir fullt för att starta byggandet av ett slutförvar. Vi fortsätter med detta. Vi hoppas att vi som lokalsamhälle ska bli hörda av staten Sverige och att centralmakten, i detta fall MP, ska visa oss respekt.

Jag vill i sammanhanget säga att vår kommun har ett nära och mycket gott samarbete med Östhammars kommun. Vi uppskattar deras öppna stöd för vår hållning.

Fru talman! Vi kommer inte att acceptera att regeringen förvandlar Clab till ett långsiktigt slutförvar. Det är inte avsett för detta, och det är således inte heller ett säkert tillvägagångssätt. Vi ställer upp på en ökad lagring om slutförvaret och inkapslingsanläggningen får ett tillåtlighetsbeslut från regeringen.

Sverige har en lång och god förvaltningstradition av att regering och riksdag litar på sina självständiga expertmyndigheter inför beslutsfattande. Nu har två kommuner, en myndighet och en domstol tillstyrkt att slutförvaret och inkapslingsanläggningen kan byggas. Återstår gör enbart regeringens beslut så att arbetet kan fortsätta.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt att reda ut några saker som ibland förekommer i debatten; det blir en blandad kompott.

För det första handlar frågan om slutförvar inte om för eller mot kärnkraft. Efter flera decennier med kärnkraft finns nu ett avfall som behöver hanteras. Nu är frågan på regeringens bord.

För det andra återkommer ibland i debatten, som svar på kärnkraftsindustrins signaler om att de kan behöva stänga ned produktionen om regeringen inte fattar beslut om slutförvarsfrågan, att det åvilar producenterna själva att försäkra sig om att ha erforderliga tillstånd. Detta är en trist cirkelargumentation, för det är ju just på grund av att företagen vill försäkra sig om att ha erforderliga tillstånd som de pekar på regeringens ansvar. Tack och lov lever vi i en politisk demokrati där företag inte själva kan besluta om vad de ska göra med miljöfarligt avfall, utan det krävs tillstånd – i detta fall nu från regeringen efter att två kommuner, en myndighet och en domstol tillstyrkt förslaget, som sagt.

För det tredje är något som återkommer att det inte skadar med mer forskning och att undersöka frågan mer och att detta skulle vara ett argument för att vänta med beslut. Vi instämmer i att det är nödvändigt med forskning. Därför har vi sedan 1970-talet tryckt på för detta och varit högst delaktiga. Men faktum är att eftersom Clab är ett mellanlager, inte ett slutförvar, innebär ett icke-beslut faktiskt att det kan leda till skada.

Mer forskning är välkommen, men det hindrar inte regeringens beslut. Även efter ett beslut fortsätter den stegvisa prövningen. Skulle något framkomma som innebär att planen måste revideras finns tid att göra det. Den första kapseln kommer i marken först om cirka ett decennium, som tidigast.

Allra sist, fru talman: Vi riksdagsledamöter kandiderar på våra partilistor. Vi företräder hela Sverige och alla som bor här. Men vi är också valda i våra valkretsar. Det är inte för inte som vi här i kammaren sitter uppdelade valkretsvis, inte partivis. Det är en fin ordning som stämmer till eftertanke.

Jag känner mig mycket trygg när jag med utgångspunkt i såväl mitt ledamotskap som mitt socialdemokratiska partimedlemskap och min geografiska hemvist i Oskarshamn och Kalmar län säger att det är hög tid att fatta ett beslut.

(Applåder)

Fru talman! Stort tack till Laila Naraghi för det brinnande inlägget! Det var mycket inspirerande att höra.

Jag konstaterar, precis som ledamoten, att Oskarshamns politiska position har varit känd sedan väldigt länge. Jag konstaterar också att ledamoten påpekar att det ska vara en skyndsam och samlad bedömning och att mellanlagring aldrig får bli en slutförvaring. Jag instämmer helt i den bedömningen.

Min fråga är rätt så enkel. Bedömer ledamoten, som verkar ha väldigt god insyn i Oskarshamns kommuns hantering av den här processen sedan lång tid, att en uppdelad och uppbruten process skulle få ett annat svar i vetofrågan eller inte? När jag lyssnade på statsrådet förstod jag att regeringen avser att ha en dialog en gång till. Men vad är förutsättningen, enligt ledamoten, för att man ska komma fram till annat svar i vetofrågan med en delad process?

Fru talman! Tack, Lars Thomsson, för frågorna! Jag vill också passa på att tacka Lars Thomsson för hans inlägg och hans engagemang i den här frågan tidigare under debatten. Jag har lyssnat med stort intresse och stor tacksamhet för att han lyfte fram kommunen.

Jag har svårt att se att vår kommun kommer att ompröva den hållning vi har. Det står naturligtvis kommunfullmäktiges partier och ledamöter fritt, men min bild är att vi kommunalt delar vårt partis hållning i den här frågan med samtliga partier i kommunfullmäktige. Vi är ju helt överens över partigränserna i den här frågan.

Vi har tillstyrkt ansökan som den ser ut i dess samlade form, just för att Clab är ett mellanlager och inte ett slutförvar. Om frågan kommer åter ska vi naturligtvis behandla den seriöst, som vi alltid har hanterat den genom åren. Men min bild är att vi tycker att det är väldigt viktigt att det är samlat, precis som jag gav uttryck för i mitt anförande. Vår kommunstyrelseordförande har också, vad jag förstår, varit i ett utskott och gett uttryck för detta och återkommande gett uttryck för det i olika sammanhang, i medieintervjuer och så vidare.

Vad gäller den dialog som miljöministern nämner välkomnar vi verkligen om det startas en sådan dialog. Det har inte riktigt varit fallet hittills.

Fru talman! Tack, ledamoten, för förtydligandet i svaret! Jag drar precis samma slutsats som ledamoten, nämligen att det blir svårt att hitta ett annat ställningstagande i Oskarshamn med tanke på att beskeden har varit jättetydliga under lång tid. Alla partier är överens, och man vill inte se mellanlagring som ett slutförvar.

Min bedömning är att den process som regeringen verkar ha tvingats till i slutändan kommer att hamna i att man kör över Oskarshamns kommuns vetobeslut.

Jag har också omfattande diskussioner med Östhammars kommun, som råkar ha en kommunstyrelseordförande som är centerpartist och som påpekar vad det skulle få för konsekvenser för den lokala demokratin och trovärdigheten om två ansvarstagande kommuner som under lång tid har tagit ett stort ansvar för våra kärnkraftsfrågor skulle bli överkörda av regeringen. Då landar jag i min fråga: Hur ser ledamoten att det skulle påverka Oskarshamns demokratiska process om man blev överkörd av regeringen med ett vetobeslut i en så central fråga som vi talar om just nu?

Fru talman! Tack återigen, Lars Thomsson!

Vi har i decennier tagit det här stora ansvaret för staten Sverige. Allt högaktivt avfall finns hos oss. Vi har burit det här för alla som bor i Sverige, för alla har dragit nytta av det. Vi har verkligen gjort det med stolthet. Det är med stor stolthet vi har kunnat göra den här insatsen. Vi har också haft, tycker vi, fram till för några år sedan en respektfull dialog mellan stat och kommun, oavsett partifärg i regeringen. Skulle avbrottet i den här kommunikationen leda till att man kör över oss på det sättet är det klart att det skulle få enorma effekter för hur man uppfattar centralmakten. Vi är också smålänningar, ska du minnas, så det är klart att det har effekter.

Jag hoppas att jag uppfattade din fråga korrekt och svarade på den.

Eftersom jag ser att jag har tid kvar vill jag passa på att säga att det inte bara är partierna i Oskarshamns kommun som har engagerat sig i den här frågan utan också föreningar, skolor och arbetsplatser.

Vi har haft ett brett samhälleligt engagemang i de här frågorna i vårt lokala kompetensuppbyggnadsprojekt. Och jag säger det eftersom Miljöpartiet inte finns i vårt kommunfullmäktige sedan förra valet, inte heller i vårt regionfullmäktige, på grund av bristande förtroende från allmänheten. Men människor och föreningar utanför vårt fullmäktige har naturligtvis också haft möjlighet att delta och engagera sig i detta oberoende projekt.

Fru talman! Jag ska inte bli långrandig. Jag vill bara uttrycka ett tack för ett lysande tal där ledamoten verkligen klargjorde vad det här handlar om och det farliga i att en regering skulle ge sig på att åsidosätta hela den politiska processen.

Jag är från Uppland och känner igen situationen i Östhammar, som är densamma som i Oskarshamn.

Det här har varit klart länge. Men nu får vi ett besked från statsrådet som överprövar beslutet, trots att det hänger ihop och trots att man har vetat det hela tiden.

Jag vill tacka och sedan fråga vad ledamoten Laila gör för bedömning. Blir det här någonting som regeringen kommer att kunna fatta beslut om? Eller finns risken, som statsrådet gav uttryck för, att man inte kommer att kunna fatta beslut? Har ledamoten någon bedömning av hur vi ska kunna tolka läget?

Fru talman! Tack, Mikael Oscarsson, för dina frågor, för dina ord och för vänligheten! Jag vill också passa på att här inför kammaren tacka dig liksom tidigare talare för ert engagemang i frågan och för det intresse ni visar vår position i kommunerna.

Jag vill inledningsvis också bara upprepa det som jag sa i mitt anförande, att jag är väldigt trygg med att våra partikamrater, alltså socialdemokraterna i både försvarsutskott och regeringskansli, känner till vår position och delar vår bedömning att frågan måste hanteras skyndsamt och samlat.

Att sedan bedöma det inre livet i Regeringskansliet vet jag inte om det här är rätt forum för. Jag har själv jobbat i Regeringskansliet, på Utrikesdepartementet, och vet mycket väl hur livet där kan te sig.

Jag är osäker på om jag helt förstod Mikael Oskarssons fråga. Men jag känner stor trygghet i att vår partiordförande och statsminister Stefan Löfven förstår betydelsen av den här frågan och vet vad den handlar om.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Förhoppningen är då att beställningen som en majoritet i Sveriges riksdag så tydligt kommer med kommer att hörsammas så att vi i vårt land inte hamnar i den prekära situation som annars kan drabba oss.

Än en gång tack för anförandet! Måtte vi nu få detta beslut i tid så att vi inte hamnar i en svår situation.

Fru talman! Jag ska passa på att uttrycka min uppskattning till Region Uppsala och Östhammars kommun för det fina samarbetet, för vi växeldrar verkligen detta.

Fru talman! Vi verkar ha blivit milda under kvällen, för jag vill också börja med att tacka för det modiga anförandet som ledamoten höll. Det är aldrig lätt att gå emot sin egen regering, men det genuina engagemanget och det pålästa inlägget uppskattas verkligen.

Fru talman! Jag har en fråga som kanske liknar den som ställdes av ledamoten från Kristdemokraterna. Precis som vi har fått höra har vi historiskt haft flera regeringar som har respekterat kommunernas vilja. Historiskt har vi haft flera regeringar som har förstått att slutförvarsfrågan måste lösas. De har varit socialdemokratiskt ledda. Nu har vi också en socialdemokratiskt ledd regering, men denna regering är saktfärdig nu när beslut måste fattas.

Vad gör ledamoten från Socialdemokraterna för bedömning av varför denna regering agerar annorlunda än tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar?

Fru talman! Jag tackar Joar Forssell för frågan.

Låt mig inledningsvis tacka dig för ditt engagemang, för att du stod upp för kommunerna i dina tidigare inlägg och för det intresse du visar i denna fråga. Det betyder oerhört mycket.

Låt mig upprepa att jag verkligen är trygg med att våra partikamrater i både försvarsutskottet och Regeringskansliet känner till vår position och delar vår bedömning att frågan måste hanteras skyndsamt och samlat.

Där tar jag min utgångspunkt för att besvara din fråga, som är aningen teoretisk eftersom ingen tidigare regering har ställts inför den färdiga ansökan som nu ligger på regeringens bord. Jag tänker inte spekulera i vad det kan bero på utan tycker att denna debatt delvis har åskådliggjort det.

Jag är säker på att ni som sitter i försvarsutskottet och näringsutskottet också har upplevt det jag har upplevt i konstitutionsutskottet. På våra sammanträden kan man se ungefär var partierna står och varför, och sedan landar det i något. Kammaren är kanske inte bästa platsen för att fundera på detta. Men jag är statsvetare i grunden, och det är klart att man kan ha många olika tankar om detta.

Fru talman! Jag har såklart all respekt för det.

Jag kan dock konstatera att denna socialdemokratiskt ledda regering skiljer sig från tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar som har visat större respekt för kommunernas medbestämmande och vilja i dessa frågor och även uttryckt mycket stor förståelse för att slutförvarsfrågan måste lösas även om man inte har haft den konkret på sitt bord.

Miljöpartiet ingår ju i denna regering. Jag noterar ett brinnande engagemang hos Miljöpartiet mot kärnkraften, och om vi inte löser slutförvarsfrågan kommer ju kärnkraften att tvingas stänga ned.

Jag har all förståelse för att det kan vara svårt. Vi förhandlar ju också med Miljöpartiet och Socialdemokraterna, och det är inte alltid som jag är överens med Socialdemokraterna heller. Men i dessa frågor ter det sig för mig ganska uppenbart att skälet till att man inte kommer till beslut kanske inte ligger hos ledamoten från Socialdemokraterna eller i de delar av Regeringskansliet som hon beskriver här i kammaren.

Fru talman! Det är en riktig observation att Miljöpartiet sitter i regeringen, och det gjorde de inte före förra mandatperioden.

Jag förstår att det finns ett engagemang för kärnkraften, men det är viktigt att vi alla försöker se kärnavfallsfrågan för sig. Oavsett om man tycker om kärnkraft eller inte bör vi försöka hålla den vid sidan om. Som oskarshamnare tror jag att det är viktigt att vi pratar om kärnavfallet och inte blandar in andra aspekter alltför mycket. Jag vill verkligen vädja om det även om jag själv ser stora fördelar med kärnkraften och inser kärnkraftens betydelse för vår industri, vår välfärd och vårt land.

Som oskarshamnare vill jag också påminna om betydelsen av energiöverenskommelsen, som faktiskt gav långsiktighet och möjlighet att undvika det ständiga krypskytte om kärnkraften som Sverige haft under decennier. Det var under Stefan Löfvens ledning som energiöverenskommelsen kom på plats. Som med alla kompromisser var det ett givande och tagande, och man var inte nöjd med allt. Men den gav långsiktiga planeringsförutsättningar för kärnkraften och inget slutdatum, så det var stora vinster där.

Jag vill bara lyfta in dessa aspekter apropå tidigare ord här i kammaren.

Fru talman! Tack, Laila, för ditt anförande i debatten! Det var ett rättvisande inlägg på hur man ser på det lokalt men också sett ur min och Sverigedemokraternas hållning i sak. Det här är en av de frågor där jag och Laila är överens om de flesta detaljer.

Något som inte framkom i anförandet var någon form av ställningstagande till det som betänkandet ändå rör. Med tanke på statsrådets deltagande och det tonläge som har förekommit när det gäller hur man ser på kommunens roll och möjligheten att dela upp ansökan i två delar är det en rätt respektlös ingång. Man avser givetvis att ha en dialog med kommunen men är ändå öppen för att ta det vidare och att det skulle vara en framkomlig väg.

Utöver yrkandet finns det en allvarlig fråga att ställa Laila. Känner ledamoten förtroende för hur statsrådet hanterar denna fråga om ansökan om ett slutförvar?

Fru talman! Tack, Mattias, för frågan och för dina kunniga inlägg tidigare i debatten, då du lyfte upp viktiga aspekter.

Jag ska svara på dina frågor. Först och främst hade jag inget yrkande i mitt anförande, utan jag ville lyfta upp perspektivet från Oskarshamns kommuns sida så att det blir helt tydliggjort för hela kammaren. Jag vet att vår kommunstyrelseordförande har varit i försvarsutskottet, men det känns angeläget att vi ger denna bild för hela kammaren och alla ledamöter som vi hoppas sitter hemma nu och lyssnar på debatten i denna sena timme.

Vad gäller den andra frågan ska jag också svara, för jag tycker att det är viktigt att vi försöker att inte tala förbi varandra och ducka för frågor när vi har denna diskussion. Du hörde ju mitt inlägg. Du har ju också följt denna fråga och vet hur frustrerade både vår kommunstyrelseordförande Andreas och jag är. Nej, jag har inte förtroende för miljöministerns sätt att hantera dessa frågor. Men jag har stort förtroende för vår statsminister Stefan Löfvens sätt att leda regeringen, hantera dessa frågor och visa att han vet vad som är viktigt för vårt land. Han har mitt fulla förtroende.

Jag vill upprepa för dig att jag är väldigt trygg med att mina socialdemokratiska partikamrater i både försvarsutskottet och Regeringskansliet känner till vår position och delar vår bedömning att frågan måste hanteras skyndsamt och samlat. Där befinner jag mig nu i dag.

Jag vill påminna ledamöterna om att vi inte duar varandra i kammaren utan använder för- och efternamn och talar via talmannen.

Fru talman! Tack igen, Laila, för ett väldigt uppriktigt svar. Det tycker jag att debatten förtjänar i sak för att vi ska kunna ta oss vidare.

Min förhoppning är att regeringen tar till sig det tillkännagivande som riktas i betänkandet om att se till att frågan tas vidare för att komma framåt. Det är angeläget att hitta en lösning på hur man ska slutförvara det använda kärnbränslet. Det borde inte råda någon politisk konflikt kring det. Det är en fråga som måste lösas oavsett vad man tycker om kärnkraften i sak. Man har jobbat med frågan under lång tid, och man kommer till en punkt där man måste föra processen vidare för att inte stanna upp helt och tappa fart.

Jag har inga ytterligare frågor. Stort tack till Laila och hennes sak! Min förhoppning är att regeringen tar till sig tillkännagivandet och ser till att det kan leda framåt i processen.

Fru talman! Jag beklagar misstaget tidigare. Tack, Mattias, för frågorna!

Jag vill upprepa att jag delar bedömningen att detta måste hanteras skyndsamt och samlat. Jag känner mig trygg med att partikamraterna i försvarsutskottet och Regeringskansliet känner till och delar vår bedömning.

Jag vill passa på att säga att jag naturligtvis står bakom Niklas anförande tidigare här i kammaren, där han underströk betydelsen av skyndsamheten i det hela.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 april.)