Godkännande av klimatavtalet från Paris

Fru talman! Nu ska vi debattera klimatavtalet från Paris, och jag vill inleda med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation i betänkandet. Det gör jag inte på grund av det som står i propositionen, utan på grund av det som inte är bifogat till propositionen, därför att den bilaga som verkligen betyder något ännu inte finns.

Godkännande av klimatavtalet från Paris

Klimatavtalet från Paris beskrivs av regeringen som ett rättsligt bindande klimatavtal. Det finns emellertid flera problem med avtalet och med regeringens linje.

Låt oss till att börja med framhålla att avtalet bygger på frivilliga åtaganden som för många länder handlar om kraftiga utsläppsökningar.

Kina har till exempel beslutat att bygga i genomsnitt ett till två nya kolkraftverk per vecka.

En annan stor utsläppare är Indien. Deras frivilliga åtaganden har hyllats i internationell media, men tittar man på vad det egentligen handlar om har Indien kopplat sina åtaganden till sin bruttonationalprodukt som växer mycket kraftigt. Det betyder att utsläppen även där sannolikt kan komma att öka kraftigt framöver.

Man kan fortsätta med Ryssland och andra stora utsläppare där ser vi ett liknande mönster. Det handlar ofta om att basåret sätts vid högkonjunkturen för ett tag sedan när utsläppen var onormalt höga, vilket gör det mycket lättare att sätta en hög procentsiffra.

Vidare är avtalet ganska tydligt när det gäller utvecklingsländerna. På dem ställs mycket få krav, och det anges att dessa länder över huvud taget inte behöver minska sina utsläpp.

Vad avtalet däremot innehåller är ett - märkligt nog egentligen två - temperaturmål, men eftersom ingen med säkerhet vet hur temperaturen varierar med ökad mängd växthusgaser i atmosfären är ett sådant mål ganska problematiskt. Det är omöjligt att fastställa någon summa av växthusgaser, och det är uppenbart att det enbart har symbolisk betydelse för att man ska kunna säga någonting konkret till vanligt folk som undrar vad tusan detta avtal egentligen handlar om.

Sedan har vi frågan huruvida avtalet är bindande eller inte. Ska ett avtal vara bindande är det normala att det finns sanktionsmöjligheter vid brott mot avtalet. Det saknas helt i dag varför jag tycker att det är problematiskt att tala om ett bindande avtal.

För USA var det väldigt viktigt i klimatförhandlingarna att man inte skulle få till stånd ett bindande klimatavtal, och det tycker man att man har varit framgångsrik med. Det är på det sättet som Vita husets administration har förklarat för senat och kongress att de över huvud taget inte behöver bekymra sig om det här avtalet. Den signaturen sätter presidenten själv, eftersom avtalet inte innebär några som helst nya förpliktelser utan bara är en förnyelse av de gamla avtal som USA redan har ratificerat. Därför behöver inte heller under- och överhusen i USA ratificera avtalet, utan det räckte med en enkel signatur av presidenten.

Det är just det: Det finns inget i detta avtal som säger hur utsläppen ska minskas - varken hur mycket länderna ska minska utsläppen eller på vilket sätt de ska göra det. Däremot är det ett avtal - det ska erkännas - som innehåller en hel del positivt och som kommer att kunna leda till förbättringar vad gäller samarbete på global nivå för att hantera klimatpolitiken. Det är naturligtvis bra.

Fru talman! När klimatministern besökte miljö- och jordbruksutskottet i våras gjorde man från regeringens sida tydligt att en svensk ratificering av avtalet skulle föregås av beslut på EU-nivå om avtalet och om bördefördelningen. Nu har man stressat fram det förstnämnda, men vi saknar fortfarande bördefördelningen. Detta är ingen bisak, utan det är just bördefördelningen som visar vilka konsekvenser avtalet får för svensk del.

När vi i den politiska debatten får höra om varför vi ska bygga väldigt dyra höghastighetståg eller fortsätta höja bensinskatten tills vi har den högsta drivmedelsskatten i världen kommer det att hänvisas till detta avtal. Men i avtalet finns det inga sådana förpliktelser för Sveriges del. Det är därför bördefördelningen på EU-nivå borde vara färdig när vi ska ratificera avtalet. Det är bördefördelningen som sedan leder till konsekvenser. Det är denna som vi kan kostnadsberäkna och som gör att vi vet vilka åtgärder vi måste vidta och vilka samhällsekonomiska kostnader vi får.

Eftersom bördefördelningen ännu inte är beslutad tycker vi - precis som ett enigt utskott tyckte tidigare - att det är rimligt att avvakta och att riksdagen fattar beslut om klimatavtalet från Paris först när det är färdigt. Därför yrkar vi sverigedemokrater avslag på propositionen i dag.

Det finns dock ett förslag till bördefördelning i dag. Enligt EU-kommissionens förslag till bördefördelning är Sverige det land som ska minska sina utsläpp mest. Detta är besynnerligt mot bakgrund av att Sveriges utsläpp av växthusgaser per capita redan ligger kraftigt under genomsnittet för de industrialiserade länderna.

Förslaget från EU-kommissionen, som ännu inte är beslutat, innebär samtidigt att vissa länder kommer att kunna öka sina utsläpp. Man kan konstatera att regeringen genom att frivilligt ta på sig de mest kostsamma och ambitiösa utsläppsminskningarna nu bidrar till att andra länder inte behöver minska sina utsläpp alls eller att de kan minska dem betydligt mindre. Detta har vår regering lyckats med - eller kommer förmodligen att lyckas med. Vi vet ju ännu inte vad utfallet blir.

Fru talman! Sverigedemokraterna står upp för en effektiv klimatpolitik som bygger på att vi på ett kostnadseffektivt sätt ska arbeta globalt för att möjliggöra utsläppsminskningar. Sverige har redan tagit ett stort ansvar på området och står i dag för omkring 1 ½ promille av världens samlade utsläpp. Det står i paritet med vår andel av världens befolkning. Om vi tar hänsyn till den mängd koldioxid som vår skog tar upp handlar vårt bidrag kanske om en halv promille.

Samtidigt som andra länder bevakar sina nationella intressen verkar svensk klimatpolitik i dag gå ut på att ta på sig så stora utsläppsminskningar som möjligt, vilket kommer att innebära att vår industri tappar i konkurrenskraft. Detta avtal och beslutet i dag kommer inte att ändra på detta. Det kommer att fortsätta att förhålla sig på detta sätt. Vi kommer att fortsätta att se hur Sverige avindustrialiseras och jobb flyttar till Kina, delvis på grund av en ineffektiv klimatpolitik.

Fru talman! Det är också problematiskt att beslut på EU-nivå i efterhand kommer att bifogas detta avtal. Det är beslut som tas i stängda rum på EU-nivå i Europeiska rådet och utan debatt i Sveriges riksdag.

Sverigedemokraterna tycker att det är rimligt att de nationella utsläppsminskningsmålen på EU-nivå är beslutade innan Sverige fattar beslut om klimatavtalet. Av denna anledning vill vi i Sverigedemokraterna att propositionen om antagande av klimatavtalet från Paris avslås och att regeringen återkommer till riksdagen efter att beslut om bördefördelningen har tagits på EU-nivå och när vi känner till de fullständiga konsekvenserna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Per Klarberg och Jimmy Ståhl (båda SD).

Fru talman! Det kan vara på sin plats att ge information till dem som lyssnar på debatten i kammaren om debattens upplägg i dag. Vi debatterar klimatavtalet från Paris på grund av att Sverigedemokraterna har lagt fram en reservation i vilken de vill ha ett annat beslut än utskottsmajoriteten, som stöder det förslag som regeringen har lagt fram.

Jag kommer att tillsammans med Kristina Yngwe säga några ord om Parisavtalet då vi båda representerar de sju partier i Sveriges riksdag och i utskottet som tillsammans med regeringen står bakom och yrkar bifall till att riksdagen i dag ska godkänna Parisavtalet. Eftersom vi också är väldigt måna om att kunna fatta beslut vid voteringen klockan fyra i eftermiddag så att Sveriges regering faktiskt kan ratificera Parisavtalet är vi för tids vinnande också överens om att alla partiföreträdare inte deltar i debatten för att föredra linjen om att godkänna Parisavtalet utan endast några få av oss.

Vi tycker att det är viktigt att vi får ett godkännande på plats så att regeringen kan ratificera avtalet och Sverige kan vara en part vid klimattoppmötet i Marrakech senare i höst. Jag vill yrka bifall till regeringens och utskottets förslag om att godkänna Parisavtalet och avslag på reservationen från de mycket konservativa Sverigedemokraterna, vilka i dag vill yrka avslag på ett godkännande av Parisavtalet.

Fru talman! Beslutet som riksdagen ska fatta i dag är historiskt. Det är ett historiskt beslut om en historisk överenskommelse. I sådana stunder kan man behöva reflektera över vad som har lett fram till detta. Jag tänker på några svenskar som har haft stor betydelse för den process som vi fattar beslut om här i dag.

Jag tänker på Sverker Åström, socialdemokratisk kabinettssekreterare på UD, och Inga Thorsson, vilka redan 1968 tog initiativ till och författade den första FN-resolution som föreslog att Förenta nationerna skulle börja arbeta med att lösa en av våra stora utmaningar, miljöutmaningen. Resolutionen antogs och har nu burit frukt i form av bland annat Parisavtalet.

Sverige fick som en konsekvens därav arrangera FN:s första miljökonferens 1972 i Stockholm. Konferensen satte igång en lång process, vilken ännu inte är slut. Parisavtalet är en milstolpe på vägen, men fortfarande finns klimathotet kvar. Medvetenheten växer dock. Fortfarande räcker inte de löften om utsläppsminskningar som världens länder har gett i Parisavtalet, men de är mer än vad vi någonsin har haft. Parisavtalet är alltså inte en slutpunkt, utan det är en ny milstolpe vid vilken världens alla länder är med och nu samlar kraft inför kommande mil.

Jag tänker även på Bert Bolin som på Stockholms universitet började forska om kolets kretslopp. Tillsammans med hundratals andra forskare har han gett oss politiker det vetenskapliga underlag som vi behöver för de beslut vi måste fatta. Bert Bolin grundade så småningom IPCC, FN:s klimatpanel av forskare. Med åren samlade han och hans forskare ihop det största forskningsunderlag som vi någonsin har sett i en enskild fråga för att klarlägga vad vi riskerar och varför temperaturen stiger så kraftigt på vår planet. Bara några veckor före Bert Bolins död i december 2007 fick IPCC ta emot Nobels fredspris.

I dag är alla forskare med vetenskapligt publicerade rön överens om klimatförändringens effekter och dess orsaker. Forskningen är enad och stabil, men tyvärr finns fortfarande konservativa bakåtsträvare.

En sådan kan faktiskt bli president i ett av världens största länder och tillika en av världens största utsläppare av växthusgaser. Republikanen Donald Trump har tydligt klargjort att han inte tror på forskningen och inte ser klimathotet som allvarligt och att han kommer att riva upp Parisavtalet om han vinner valet.

Det vore mycket olyckligt om historien upprepar sig. Vi minns alla hur en stor del av glädjen över det Kyotoprotokoll som tecknades 1997 i Kyoto försvann när republikanen president Bush stoppade den amerikanska ratificeringen av avtalet.

Parisavtalet träder i kraft 13 dagar efter att det har ratificerats av minst 55 av klimatkonventionens parter förutsatt att de representerar 55 procent av utsläppen. Sedan är det juridiskt bindande för parterna. För att det ska bli bindande är det därför bråttom att ratificera Parisavtalet. Det blir då även bindande för USA den dag då en ny president tillträder.

Skulle mot förmodan Donald Trump vinna detta val tar det honom i alla fall fyra år innan han kan krypa ur det här avtalet. Förhoppningsvis har man på fyra år kunnat övertyga också Donald Trump om att det är en riktigt dålig idé att USA inte ska stå fast vid Parisavtalet.

Fru talman! Klimatfrågan är en av regeringens högst prioriterade frågor. Regeringen har därför valt att agera kraftfullt för att stödja Parisavtalet, för att pressa de politiker som drar åt fel håll och för att få stater som ännu inte har gjort tillräckliga åtaganden om utsläppsminskningar att göra mer. Därför kommer vi i den här riksdagen att säga ja till avtalet i dag och ge förutsättningar för att regeringen ska kunna ratificera det.

Det är viktigt att det här beslutet kommer nu, för det innebär att Sverige blir en part i avtalet och kan delta i det klimattoppmöte som planeras hållas i Marrakech i november. Sverige ska fortsatt visa ledarskap och stöd i det internationella klimatarbetet. EU behöver Sveriges ledarskap, och Sverige behöver EU, för nu börjar det tuffa arbetet att göra verkstad av avtalet.

Ytterligare beslut behöver fattas. Alla länder och även EU måste överväga hur klimatarbetet kan stärkas. Ambitionerna måste höjas om syftet med klimatkonventionen och Parisavtalet, att temperaturökningen ska hålla sig långt under två grader, gärna ned mot en och en halv grad, ska kunna uppnås. Här är den femåriga cykeln och den globala översynen, som Sverige och EU stred för i förhandlingarna om Parisavtalet, väldigt viktiga och centrala.

När regeringen har ratificerat avtalet blir som sagt Sverige en part i Parisavtalet. Då kan vi fortsätta att driva på. Ländernas nationella åtgärder måste skärpas. Men många detaljer återstår. En del av dem kommer att diskuteras i Marrakech, där jag själv kommer att delta som en av riksdagens representanter.

Fru talman! Jag minns när Frankrikes president François Hollande kunde konstatera att den 12 december 2015 för alltid skulle bli ihågkommet som ett viktigt datum för planeten. Jag minns också när hans premiärminister Laurent Fabius, tillika ordförande för klimatmötet, slog klubban i bordet och konstaterade att Parisavtalet var antaget. Alla reste sig, och hurraropen ville aldrig sluta. Några grät. Andra skrek av lycka.

En del kanske tycker att ett papper med några underskrifter inte kommer att göra någon skillnad i verkligheten. Till dem vill jag säga: Tänk på den där resolutionen om att FN skulle börja engagera sig i miljöfrågan som Sverker Åström, Inga Thorsson och den dåvarande svenska regeringen fick till stånd 1968 efter många års hårt arbete! Tänk på allt som hänt sedan dess! Politik och internationella överenskommelser gör skillnad. Det finns mycket som vi kan vara stolta över i FN:s miljöarbete, men det finns också mycket som återstår.

Nu godkänner Sveriges riksdag Parisavtalet. Därmed kan Sveriges regering ratificera avtalet och fortsätta att ta ledarskap i EU och i världen för en klimatomställning som bär jobb och välfärd.

(Applåder)

I detta anförande instämde Karin Svensson Smith (MP).

Fru talman! Måndagen den 10 oktober är det morgonmöte på en arbetsplats någonstans i västra Sverige. Det är 20 medarbetare runt bordet. Någon säger: Vilket fint väder det är i dag! Jättevarmt och härligt! Någon annan säger: Det är tydligen högtrycksrekord sedan 1986. Det är en helt fantastisk höst vi haft!

Vid bordet sitter även lilla Helin, elva år gammal. Hon räcker försynt upp handen och säger: Fast jag tycker att det som händer med klimatet nu är ganska obehagligt.

Fru talman! I dag har vi all anledning att glädjas. Vi får vara med om en historisk händelse när Sveriges riksdag godkänner Parisavtalet. Det markerar slutet på en lång process, där många människor under flera års tid, precis som föregående talare sagt, har lagt ned tid och kraft på att ro ett klimatavtal i hamn. Men det markerar också en början, för det är nu som det riktiga arbetet med att förverkliga Parisavtalet börjar.

Men tyvärr är Helin inte den enda som känner oro inför vad som händer i klimatfrågan. USA har under sommaren visat ledarskap då man tillsammans med Kina ratificerade klimatavtalet, vilket sedan fick länder som Brasilien och även EU att snabbt följa efter. Samtidigt kan vi följa en bisarr presidentvalrörelse i USA, där den ena presidentkandidaten tror att klimatförändringarna är ett påhitt av Kina för att sänka USA:s konkurrenskraft.

Fru talman! Räknar man samman de åtgärder som parterna i Parisavtalet aviserat kommer de inte att räcka för att nå tvågradersmålet, än mindre det mer ambitiösa mål som sattes upp i Paris om att göra ansträngningar för att hålla temperaturökningarna under 1,5 grader. Att EU i en sådan kontext måste vara en stark och tydlig röst och en pådrivande kraft för ett ambitiöst globalt klimatavtal borde vara självklart. Det är dock inte så. Tyvärr ser vi att EU, som tidigare haft en ledande roll i det internationella klimatarbetet, nu halkat efter stora länder som USA, Kina och Brasilien. Även om det givetvis är väldigt välkommet att dessa länder redan ratificerat avtalet bör det också leda till en diskussion i EU om hur den roll som pådrivare som EU haft under åren fram till Parismötet kan återupprättas. I det fortsatta arbetet krävs därför att EU tar en tydligare roll, exempelvis genom att vara pådrivande i arbetet med de nationella åtgärdsplanerna.

Godkännande av klimatavtalet från Paris

EU måste höja ambitionerna. Det är ett sätt för EU att visa att Parisavtalet är på allvar. Centerpartiet och Alliansen vill därför att EU antar ett mål om 50 procents utsläppsminskningar till 2030, varav 10 procent ska genomföras internationellt genom flexibla mekanismer.

Fru talman! Vi ser också med oro att regeringen inte riktigt klarat av att fortsätta ge Sverige den starka roll som pådrivande och tongivande EU-land inom klimatarbetet som var en självklarhet under alliansregeringens tid. Sveriges trovärdighet i EU och globalt bygger nämligen på förmågan att kombinera en växande ekonomi med minskade utsläpp.

Vi är såklart väldigt stolta över att det svenska klimatarbetet tog stora steg framåt under vår tid i regeringen, kanske tydligast illustrerat av att Sverige trots finansiell kris förmådde minska utsläppen av växthusgaser samtidigt som ekonomin och sysselsättningen stärktes. Åtgärder och ekonomiska styrmedel gjorde att vägen mot målen kunde stakas ut ton för ton, och samtidigt som utsläppen minskade nådde Sverige för första gången över 50 procent förnybar energi.

Tyvärr finns det tecken som visar att denna positiva utveckling nu har brutits. Den senaste statistiken från SCB visar att de svenska utsläppen tyvärr ökar och att trenden med en koldioxideffektiv transportsektor brutits. Om Sverige ska kunna fortsätta vara en trovärdig aktör i det internationella klimatarbetet måste regeringen se till att vända denna negativa trend. Miljömålsberedningen och de sju partier som ingått i detta arbete har med sitt klimatpolitiska ramverk kommit överens om mer ambitiösa utsläppsmål än vad EU-kommissionen föreslagit. Därmed har man gett regeringen ett guldläge att arbeta utifrån. En sak är säker: Både Sverige och EU måste återta det förlorade ledarskapet i klimatarbetet.

Fru talman! I dag säger Sveriges riksdag till Helin: Vi tar din oro på allvar! Centerpartiet och Alliansen välkomnar regeringens proposition, och jag ser verkligen fram emot att få åka till Marrakech i november tillsammans med utskottets ordförande Matilda Ernkrans och vara med på det här första partsmötet, där Sverige kommer att få vara en del i det hela.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lars Tysklind (L) och Lars-Axel Nordell (KD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)