Beslut

Fru talman! Förslag till ny fastighetsmäklarlag ligger nu på bordet framför oss och kommer i eftermiddag att klubbas igenom. Med stor sannolikhet blir det så. Vänsterpartiet är det enda parti som har en reservation, lite märkligt kan jag tycka eftersom denna lag är enormt viktig ur ett konsumentperspektiv. Okej, det finns delar i lagen som Vänsterpartiet ställer sig mycket positivt till - att lagen i vissa avseenden blir en tydligare konsumentlag och att mäklaren till exempel ska upprätta en förteckning över anbud. Det är jättebra. Samtidigt bygger den nya lagen på den grundläggande tesen om att mäklaren ska vara en opartisk och oberoende mellanman eller -kvinna i förhållande till både köpare och säljare. Här dyker det upp en hel del frågetecken, för med handen på hjärtat: Hur många tror att alla fastighetsmäklare är helt neutrala i utövandet av sitt uppdrag och inte prioriterar säljarens intressen framför köparens? Eller kanske till och med prioriterar de sina egna intressen? Mäklaren får ju provision på sina utförda uppdrag, så ju högre pris desto högre provision. Vad ska jag säga om det? Vi känner alla till att detta kan förekomma. Men är det hederligt? Det kan vi ifrågasätta. Fru talman! Vänsterpartiet står inte ensamma om vad gäller synen på mäklarens roll som opartisk och oberoende. Bland annat lyfter bostadsrättsorganisationen SBC i sitt remissvar fram detta problem. Enligt organisationen är det en självklarhet att köparen och säljaren har olika intressen. SBC skriver klart och tydligt att det är en omöjlig situation för en mäklare att vara neutral och objektiv och att den som förlorar, den som drar det kortaste strået på denna illusoriska opartiskhet, är köparen. Fru talman! Vänsterpartiet anser att SBC och en del andra remissinstanser har i sina remissvar starkt bärande argument i fråga om mäklarnas opartiskhet. Därför anser vi att det finns skäl att se över frågan. Vi anser att ett tydligt partsförhållande skulle ge alla inblandade en realistisk uppfattning om vad fastighetsförmedling innebär, vilket i sin tur skulle leda till en klarare bild och en bättre utgångspunkt för hur parterna ska agera. Ta till exempel en bostadsaffär. För de flesta av oss är det en stor sak och kanske bland det viktigaste och mest betydelsefulla vi har gjort eller kommer att göra i våra liv. Då måste allt gå rätt och riktigt till; något annat är väl otänkbart. Det finns mer som är positivt i ett tydligare partsförhållande. Det skulle med all sannolikhet gynna konsumentintresset men också stärka mäklarnas yrkesetiska anseende. Det var inte kul läsning precis i en artikel i DN den 14 december förra året. Enligt DN har 5 procent av konsumenterna ett stort förtroende för fastighetsmäklare. Det är en låg siffra. Jag påstår nu inte som jag tror att många av er som sitter här vill tolka mig, eller medvetet misstolka mig, att jag drar en hel yrkeskår i smutsen, för så är det inte. Men det finns stort behov av, som jag tidigare tagit upp, ett tydligare partsförhållande. Ett sådant partsförhållande ger anledning till en förnyad utvärdering av konsumentskyddet i frågor som till exempel sidouppdrag och formerna för budgivning. Är det okej att budgivningen i ens livs kanske största affär sker via sms? Mäklarnas utbildning: Redan 1998 tog vi upp i riksdagen att mäklarna ska ha en högskoleutbildning. Vart tog det vägen? Det är ingen som kan svara på det i dag. Fru talman! Det finns som sagt mycket kvar att se över. Därför anser Vänsterpartiet att en utredning bör tillsättas för att göra en översyn av bland annat det som jag ovan nämnt. Jag yrkar härmed bifall till reservationen i betänkandet.

Fru talman! Riksdagen förväntas senare i dag besluta att anta en ny fastighetsmäklarlag. Det är bara Vänsterpartiet som delvis är av en annan uppfattning och därför vill utreda fastighetsmäklarens ställning som en opartisk mellanman. Jag återkommer till den frågan alldeles strax, men först ska jag säga något om lagen i övrigt. Den nya lagen är ett steg i riktning mot en uppstramning av regelverket som avser en yrkesgrupp som har en betydelsefull och viktig funktion i samhället. Fastighetsmäklarlagen är en konsumenträttslig skyddslagstiftning vars huvudsakliga syfte är att tillförsäkra enskilda personer tillfredsställande skydd när de anlitar en mäklares tjänster. En god standard inom mäklarkåren är särskilt viktig därför att en fastighetsaffär är av stor betydelse för enskilda människor och därför att de frågor som har samband med en fastighetsöverlåtelse inte sällan är komplicerade och svåra att tränga in i. I förhållande till den nu gällande lagen innebär den nya lagen att mäklaren får något utökade möjligheter att ägna sig åt annan verksamhet än fastighetsförmedling utan att det ska anses rubba förtroendet för mäklaren. Mäklaren ska vidare, i anslutning till förmedlingsuppdraget, inte få köpa en fastighet som mäklaren har eller har haft i uppdrag att förmedla och inte heller förmedla en fastighet till eller från någon närstående, vilket också gäller för andra förmedlingsobjekt. Andra förmedlingsobjekt kan vara delar av fastigheter, byggnader på annans mark, tomträtter, bostadsrätter, andelsrätter avseende lägenhet, arrenderätter och hyresrätter. Mäklaren ska även vara skyldig att föra anteckningar över förmedlingsuppdraget och upprätta en förteckning över de anbud som har lämnats, en så kallad anbudslista. Dokumentationen ska överlämnas till både säljaren och köparen. Den nya lagen innehåller också regler som ska förbättra informationen till säljare och köpare även i andra avseenden. Jag kan särskilt nämna bostadsrätter, där mer information ska finnas i objektsbeskrivningarna. Det införs också en ny påföljd, nämligen erinran. Det innebär att systemet för fastighetsmäklare stämmer ganska väl överens med vad som gäller för advokater. Det finns tre steg när det gäller påföljder i fortsättningen. Fru talman! Jag återkommer nu till att Vänsterpartiet har ifrågasatt att fastighetsmäklaren i förhållande till både säljare och köpare ska inta en ställning av opartisk mellanman. Det finns flera skäl för att mäklaren även i fortsättningen ska ta till vara båda parters intressen. En mäklare vidtar ofta under förmedlingsuppdraget en rad åtgärder, bland annat att sammanställa fakta, marknadsföra objektet, ge upplysningar om allmän prisnivå, ha hand om budgivningen, förmedla kontrakt med kredit- och försäkringsgivare och hjälpa parterna att upprätta köpehandlingar som ska fylla jordabalkens krav. När mäklaren utför alla dessa uppgifter hjälper han eller hon i stora delar båda parter. Det ligger ett värde i att mäklaren är skyldig att beakta båda parters intressen av det skälet. Om mäklaren endast skulle tillvarata den ena partens intresse och motparten inte har en egen rådgivare skulle det nämligen behövas en opartisk person som hjälper till med en del av åtgärderna, bland annat med upprättande av de nödvändiga köpehandlingarna. Det förhållandet att det i många fall är motparten som trots allt mer eller mindre betalar mäklarens ersättning i slutändan talar också för att mäklaren inte bara ska se till sin uppdragsgivares intressen. Med en och samma person som utför samtliga i förmedlingsuppdraget ingående åtgärder blir det generellt sett enklare och billigare för konsumenterna vid bostadsaffärer. Kostnaderna blir lägre eftersom två mäklare i längden inte kan arbeta för samma ersättning som en. Balansen mellan parterna skulle också riskera att snedvridas om bara den ena har någon som företräder honom eller henne och inte den andra. Det finns ett antal olika skäl också i övrigt, men jag ska inte gå närmare in på allt i detalj nu. Det finns i varje fall väldigt goda skäl för att fastighetsmäklaren även i fortsättningen ska vara en opartisk mellanman. Jag kan bara nämna ytterligare ett skäl, och det är svårigheten i övriga delar av landet, bortsett från storstadsregionerna, att ha en ordning med både köp- och säljmäklare. Civilutskottet har under alla förhållanden avstyrkt Vänsterpartiets motion om en utredning som gäller fastighetsmäklarens ställning som opartisk mellanman. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut, vilket innebär att reservationen ska avslås. I detta anförande instämde Thomas Finnborg (M).

Fru talman! För de flesta enskilda personer är det den största affär man gör i livet när man köper eller säljer en fastighet eller en bostadsrätt, och de flesta personer är icke vana vid så stora och så omfattande affärer som det handlar om när det gäller fastigheter och även bostadsrätter. Det är därför viktigt att vi har en lagstiftning som ger trygghet åt de personer som inte har den vanan. Den gällande fastighetslagen har fungerat ganska tillfredsställande, men tiden har gjort att det behöver göras en del förändringar. De förändringarna går helt i riktning mot att ge tydliga regler och ett bättre konsumentskydd, ett bättre skydd för både köpare och säljare. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi nu får reglerat en del saker kring mäklarens verksamhet, till exempel den så kallade sidoverksamheten med förmedling av lån, försäkringar eller vad det kan vara. Vi får också tydliga regler när det gäller möjligheterna för mäklaren att inträda som köpare, det vill säga att man helt enkelt inte får inträda som köpare till ett objekt som man har erhållit som mäklare. De anteckningar som mäklaren nu ska föra över förmedlingsuppdraget och inte minst när det gäller budsituationen, som i dag gäller i nästan varenda fastighetsaffär, är också oerhört viktiga. Dessa anteckningar ska sedan lämnas över till både köparen och säljaren. Det är ingen tvekan om att den nya lagstiftningen är ett mycket bra steg i rätt riktning och till trygghet för enskilda personer som inte har vana vid stora affärer. Vad gäller reservationen från Vänsterpartiet om mäklarens ställning som opartisk mellanman ansluter jag mig helt till vad min kollega Anti Avsan har sagt här. Det finns ingen anledning att gå vidare, utan tvärtom tycker jag att det svenska systemet med en mäklare som ska ha skyldigheter mot både köpare och säljare är ett alldeles utmärkt system. Man kan möjligen tillägga att det naturligtvis blir ännu viktigare för Fastighetsmäklarnämnden att följa upp vad som händer på detta område, så att fastighetsmäklarna verkligen följer hela den lagstiftning som vi kommer att anta i eftermiddag. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationen.

Fru talman! Det har hänt mycket sedan den nuvarande fastighetsmäklarlagen trädde i kraft 1995, både på marknaden och för mäklarrollen som sådan. Därför känns det bra att vi i dag här i kammaren ska rösta för en ny fastighetsmäklarlag. För de allra flesta är köpet av en fastighet eller bostadsrätt den ekonomiskt mest betydande affär man gör i livet. Därför anser jag att det är viktigt att se till både säljare och köpare, inte bara för att öka tryggheten utan också för att öka servicen. Att mäklaren nu får en lagstadgad rätt att ägna sig åt "viss sidoverksamhet" blir i detta sammanhang betydelsefullt. Det kan handla om så enkla saker som att organisera flytt- och städtjänster eller medverka i finansieringsupplägg, något som mäklarsamfunden har efterlyst länge och som regeringen alltså har varit lyhörd inför. Huvudsyftet med fastighetsmäklarlagstiftningen är att både säljare och köpare ska känna trygghet när en mäklare förmedlar affären. Ändå upplever många konsumenter, särskilt köpare, problem när affären har förmedlats av en mäklare. Bland annat ifrågasätts emellanåt om budgivningen har gått rätt till. Därför är det bra att vi med den nya mäklarlagen stärker konsumentens insyn när det gäller budgivningen och övriga uppgifter som mäklaren utför. Den skyldighet som mäklaren får att föra journal och upprätta en förteckning över de anbud som lämnas kommer att gynna alla parter, även mäklaren, då denne lättare kommer att kunna visa att hans uppdragsgivare faktiskt har tagit del av vilka skyldigheter som finns. Med de nya kraven blir det lättare för alla att se vad som gjorts och inte gjorts, vilka råd som getts och vilka frågor mäklaren tagit upp och inte tagit upp. Som det är i dag står ibland ord mot ord, vilket nu kan förebyggas. Fru talman! Vänsterpartiet har väckt en motion om att se över mäklarens opartiska roll, vilket även Fastighetsmäklarutredningen tog upp. Frågan om säljaren och köparen ska ha var sin representant har debatterats vid ett flertal tillfällen och har fått ny aktualitet i samband med diskussionerna kring den nya fastighetsmäklarlagen. För mig är det då naturligt att fråga sig vad som är för- och nackdelar med respektive system och vad som skulle gagna konsumenterna bäst. Jag instämmer helt i utskottets ställningstagande om att fortsätta med den svenska modellen med mäklaren som opartisk mellanman. Enligt en mycket lång svensk tradition - den kan ledas tillbaka ända till 1700-talet - ska mäklaren vara opartisk. I praktiken innebär detta att mäklaren inte får ge den ena parten en fördel som medför skada för den andra parten. Detta system är smidigt av många skäl. Mäklaren kan lättare medla mellan parterna och positionerna blir mindre låsta, eftersom mäklarens råd och förslag kan anpassas bättre till avtalsparternas förväntningar och uttalade positioner. Den som kan ha bådas förtroende i en förhandlingssituation kan sannolikt snabbare, mer ekonomiskt och mer precist komma fram till ett resultat som båda parter kan känna sig nöjda med eller i alla fall acceptera. Under marknadsföringsskedet kan och ska mäklaren naturligtvis i vanlig ordning försöka skapa efterfrågan för objektet, men de fakta och andra sakuppgifter som lämnas måste vara korrekta, och det ska konsumenten som läser mäklarens annons eller kommer på en visning kunna förlita sig på. Det som skiljer den svenska fastighetsmäklaren från mäklare i många andra länder är att där lämnar parterna mäklaren när marknadsföringsskedet och förhandlingsskedet nått fram till ett avtalsförberedande stadium. Då går parterna i stället till en jurist, vars uppgift är att upprätta de juridiska handlingar som behövs för överlåtelsen. Erfarenheter från andra länder visar även att framför allt köparna, som faktiskt är de konsumenter som har det största behovet av upplysningar och rådgivning, ofta inte anlitar vare sig en fastighetsmäklare eller någon annan rådgivare förutom kanske tekniska besiktningsmän i samband med sitt förvärv. I ljuset av detta, i mitt tycke, ganska omständliga system tycker jag att vi i stället ska värna vår svenska modell. I Sverige agerar mäklaren både fastighetsmäklare och jurist. Detta ställer naturligtvis särskilda krav på både utbildning och erfarenhet. Därför vill jag i denna debatt även poängtera vikten av att vi i framtiden tänker på hur vi kan stärka fastighetsmäklarutbildningen och dessutom garantera att Fastighetsmäklarnämnden får de resurser som krävs för att bedriva en effektiv tillsyn av de registrerade mäklarna. Fru talman! Förutom konsumentperspektivet brukar ofta mäklarrollens ibland skamfilade rykte komma upp till ytan i sådana här sammanhang. Missbruk av så kallade lockpriser har länge diskuterats i medierna och bidragit till nedsvärtningen av mäklarkårens rykte. Jag inser att problemet finns men tror inte att lagstiftning i detta fall är rätt väg att gå. Att slutpriset många gånger överstiger det utsatta priset i en annons med 50 procent bidrar med all rätt till ilska hos köparna. Fastighetsmäklarutredningen slog fast att mäklarbranschen knappast har lyckats motverka oetiska lockpriser. Det är en uppfattning som jag inte riktigt delar. Problemet är, som jag ser det, att om man skulle lagstifta i denna fråga uppstår det en fara att mäklarnas värderingar skulle uppfattas som mer objektiva och säkra än vad de i själva verket är. Det måste i slutändan vara upp till köparna att avgöra vad som är det rimliga priset, precis som på andra självreglerande marknader. Problemet med lockpriser bör i första hand hanteras inom ramen för god fastighetsmäklarsed och god marknadsföringssed. Jag välkomnar därför de egna initiativ som nu kommer från branschen. Exempelvis vet jag att mäklare i Stockholm från april ska testa jämförelsepriser för att få bort lockpriserna från bostadsmarknaden, efter en uppgörelse mellan de ledande mäklarföretagen. Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.