Beslut

Herr talman! Föregående talare i en annan ärendedebatt konstaterade att debattvilligheten var låg. I det här ärendet är den än lägre. Det är beklagligt, herr talman, för det här är en av de viktigaste frågor som vi har i den svenska politiken. Politikens allmänna syfte är att öka välfärden i landet. Människor ska vara i arbete. Det ska vara fler arbetade timmar, som ger inkomster, som hjälper oss att ta hand om barn och gamla och förbättra miljön. Då fattar riksdagen beslut om budget och driver det som vi kallar finanspolitik. Vi ska inte överdriva möjligheterna för politiken i en modern globaliserad marknadsekonomi. Det är så mycket som påverkar. Men det finns möjligheter, som vi har utnyttjat i den samverkan som våra tre partier har haft. Men det finns också en risk att det vi gör i riksdagen motverkas av andra krafter, till exempel hur Riksbanken driver penningpolitiken. Det finns en risk för att det kan uppstå konflikter - och det är inte bra - mellan de här intressenterna. Det är därför som vi vill ha en livaktig debatt om penningpolitiken. Och därför borde vi ha fler talare här i dag, men jag ska i alla fall dra mitt strå till stacken. Vi har ett betänkande där huvudsakligen penningpolitiken och Riksbanken tas upp. I det behandlas också en del andra motioner. Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande begränsar jag mig till att yrka bifall till reservation 3 under punkt 6. Vad handlar då den om? Någon sade till mig: Så ni vill återföra allting till hur det var innan man gjorde Riksbanksreformen? Ja, i så fall skulle det vara en socialdemokratisk reservation som skulle vara så traditionalistisk att vi tyckte att den var vettig. Men vi har inte ens utformat vår reservation så stelt att vi bara begränsar oss till att ta upp den socialdemokratiska reservationen från Riksbanksutredningen, betänkande 1993:20. I stället säger vi i slutet av reservationen: Vänsterpartiet anser att det bör genomföras en samlad översyn av Riksbankens ställning och ledningsorganisation. Varför vill vi det? Jo, vi menar att Riksbanken inte har lyckats med sin uppgift. Jo, den har lyckats i så måtto att det är prisstabilitet. Vi är självklart inte motståndare till prisstabilitet. Det är bra med stabila priser. Det är bra för arbetsmarknaden. Det är bra för investeringar och tillväxt i landet. Men vad kommer sedan? När det gäller det mål som riksdagen har sagt att Riksbanken ska ha, prisstabilitet, har Riksbanken sedan själv angett ett mål: 2 % inflation. Det är lätt att konstatera att det målet inte nås. Man kommer ständigt under målet, och det är beklagligt. Om det i ett recept står att det ska vara en viss mängd salt i maten och det alltid är för lite är det något som är ett problem. Det är ganska enkelt att konstatera att det här inte är någonting som vi i Vänsterpartiet har kommit på. Den kritik som vi har delas av breda samhällsfält. En rad fackliga ekonomer, från LO och TCO, men också en rad bankekonomer har kritiserat Riksbankens penningpolitik. Till och med statsministern har ibland dristat sig till att ha synpunkter på penningpolitiken. Vid utskottets utfrågningar har till och med en del ledamöter från det socialdemokratiska partiet dristat sig att ha kritiska synpunkter på Riksbanken. Om så många har kritik, är det då inte rimligt att vi vågar föra en debatt om dessa frågor? Är det då inte rimligt att våga göra en översyn av hur det fungerar i dag? Den modell som finns i Sverige är ju inte av Gud given, sakrosankt. Det finns de som säger: Den här modellen gör att vi får prisstabilitet och låg inflation. Jag tror att det också finns en annan orsak till att vi har fått prisstabilitet, och det är att det i breda löntagargrupper finns en förståelse för att höginflationsekonomi inte är bra. Men var nivån skulle ligga för att vara optimal kan däremot diskuteras. Är 2 % ett bra mål? Vi hörde vid en utfrågning Konjunkturinstitutets chef säga: Med facit i hand tror jag att det hade varit bättre om vi hade haft ett mål på 3 %. Det är sådana frågor som vi menar att man borde diskutera. Vi ser i utskottets betänkande att det är väldigt tydligt att också utskottet konstaterar att det inte har fungerat tillfyllest. Jag kan citera från s. 12 i utskottsbetänkandet: "Detta innebär att inflationen legat 0,9 procentenheter under målet på 2 % . . Av tabellen framgår också att KPI-inflationen under sju av de gångna elva åren legat under toleransintervallet, dvs. under 1 %. Inte något år har inflationen legat över toleransintervallet, dvs. över 3 %." Man missar alltså ständigt, men det är systematiska missar man gör. Det är alltid fel åt ett håll, och det beror på att man ständigt överdriver inflationshotet. Det är en systematisk felkälla som bör utvärderas på en parlamentarisk nivå. Någon säger: Kan verkligen parlamentariker begripa sig på penningpolitik? Kan verkligen folkvalda diskutera en så viktig fråga? Om inte folkvalda kan göra det, vem kan då göra det? Det är just det som är huvudpunkten och essensen i vår reservation, att vi politiker måste våga föra denna debatt. Vi har inte krävt någon omedelbar lagändring, men vi har krävt att politiker ska ta en direkt del i denna diskussion. Jag kan fortsätta att citera från utskottets betänkande. På s. 19 står det: "Under både 2004 och 2005 låg KPI-inflationen en bra bit under toleransintervallet, nära gränsen till nollinflation." Fackföreningens ekonomiska institut hävdar att det här kan ha kostat 60 000 jobb. Jag kan inte skriva under på den siffran. Men det är uppenbart att en alltför stram penningpolitik kostar sysselsättning. Det torde vara ostridigt. Det är också ostridigt att utskottets majoritet anser och konstaterar att man inte har nått Riksbankens eget mål. Det finns saker att utreda, hur man kan använda andra metoder. Det är lätt att se i utskottets betänkande att det finns andra modeller för att organisera det här. Det handlar ju om samverkan mellan parlament och riksbank och om vem som ska sätta målen. Nästan varje land har sin modell. Därför torde vi också våga föra den diskussionen. Sedan, herr talman, ska jag avslutningsvis vara lite snäll mot utskottet. Den här reservationen har vi lagt fram gång på gång. Någon kan mena: Är det meningsfullt att reservera sig när man ständigt får avslag? Vi vet att vi får avslag i dag också, men det är meningsfullt. Det är meningsfullt att föra diskussion. Vi har i utskottet under total enighet tillsatt ett slags utvärdering och genomlysning på expertnivå. Det är Francesco Giavazzi och Frederic Mishkin som ska göra den. De har ett mandat som tangerar det vi vill ta upp i vår reservation. Jag får nästan säga som Galileo Galilei: Dock rör hon sig. Dock rör sig utskottet något, men det borde ha varit större och mer rejäla kliv. När utvärderingen blir färdig under hösten kommer även den att ge tillfälle att fortsätta diskussionen. Herr talman! Med detta har jag förbrukat min anmälda talartid.

Herr talman! I detta ärende behandlas penningpolitiken och Riksbankens förvaltning. När det gäller den första punkten föreslår ett enigt utskott att Riksbanken ska beviljas ansvarsfrihet, att balans- och resultaträkningar fastställs och att riksdagen godkänner fullmäktiges förslag till disposition av Riksbankens resultat. I det sammanhanget vill jag särskilt peka på att riksdagen i maj förra året bestämde att regeringen närmare skulle analysera och utreda frågan om Riksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition. Det ska göras med tanke på en framtida lagreglering av principerna för vinstdispositionen. Vi konstaterar nu i utskottet att regeringen har utformat direktiven och helt nyligen också har tillsatt utredaren. Vi ser med spänning fram mot resultatet. Låt mig göra det konstaterandet att det råder bred enighet i utskottet om penningpolitiken, även om det finns avvikelser, vilket vi också har upptäckt. Det råder stor enighet om det som brukar kallas Riksbankens oberoende, det vill säga att Riksbanken inom de ramar som riksdagen fastställer bland annat har att självständigt hantera det penningpolitiska instrumentet. Riksdagen får inte ge instruktioner till Riksbanken, och Riksbanken får inte lov att ta emot några instruktioner. Samtidigt är det alldeles uppenbart om man följer debatten i det som ibland kallas det omgivande samhället att penningpolitiken är laddad med politisk energi. Alltsedan den nya ordningen infördes och Riksbanken för tio år sedan fick sitt inflationsmål har debatten om penningpolitiken varit intensiv. Den har dock - och det tycker jag är viktigt att påpeka, inte minst med adress till Lars Bäckström - inte så mycket kommit att handla om själva grunden för arrangemanget. Diskussionen om det penningpolitiska arrangemanget som sådant och Riksbankens självständighet har avtagit i styrka. Debatten har alltmer kommit att handla om utfallet av penningpolitiken, hur Riksbanken gjort sina prognoser, hur den hanterat sitt vapen räntan och hur den levt upp inflationsmålet. Det är dock en annan diskussion, Lars Bäckström, än att ifrågasätta den nya grundvalen för Riksbanken. Jag vill redan här konstatera att Lars Bäckström säger att man nöjer sig i reservationen med att ha en bred ansats, och man vill ha en bred utredning. Man säger inte att det ska bli en återgång till 1999 års regelsystem. Men det gör man faktiskt. Nu läser jag innantill: Vänsterpartiets principiella uppfattning är därför att Riksbankens legala ställning och ledningsorganisation bör återställas till det som gällde före den 1 januari 1999. Det är lite väl tillbakablickande. Varför inte se framåt? Vi har nu en utredning som Bäckström själv säger befinner sig i gränslandet. Den ska direkt ta upp de här frågorna. Men i vissa avseenden när det gäller Bäckströms intentioner kanske den mer befinner sig i gränstrakterna. Varför inte se framåt? Varför ska man titta bakåt till före år 1999? Debatten om penningpolitiken har, som jag uppfattar det, alltmer vidgats till att handla om huruvida inflationsmålet är tillräckligt eller om det kanske borde kompletteras. Den vanligaste och viktigaste kritiken, om jag får recensera debatten, tar sin utgångspunkt i att penningpolitiken har blivit alltför stram under nära nog hela den period som den nya penningpolitiska regimen har gällt. Slutsatsen är att detta har betalats med lite för hög arbetslöshet. Herr talman! Låt mig understryka att kritisk debatt också om en självständig riksbank är en självklarhet i ett öppet och demokratiskt samhälle. Den står inte i något avseende i motsats till just en självständig riksbank. Det är rimligen så att just därför att Riksbanken är oberoende, just därför att den inte får ta emot instruktioner, är det särskilt viktigt med en bred, kritisk och offentlig diskussion bland annat här i kammaren. Jag är personligen övertygad om att om den inte fördes offentligt skulle den föras mellan skål och vägg här i Stockholm. Det vore från demokratisk utgångspunkt ett mycket sämre alternativ. Där är väl i dag i stort sett alla överens. Ståndpunkterna i diskussionen om offentlighet kring Riksbanken är alltmer på väg mot samma punkt. Penningpolitiken är ett viktigt debattämne. Det självklara skälet är att den lika lite som annan politik har ett egenvärde. Den är ett instrument för att åstadkomma ett bra samhälle och ett gott liv för medborgarna. Penningpolitikens yttersta mening är att den ska lämna sitt bidrag till att våra gemensamma resurser används så bra som möjligt över tiden till ett högt och stabilt resursutnyttjande. Penningpolitiken ska, vågar jag påstå, så långt det är möjligt gynna hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Herr talman! Utskottet nöjer sig i sin utvärdering med att konstatera, apropå diskussionen om hur penningpolitiken har utfallit, att inflationen oavsett inflationsmått i genomsnitt under perioden har legat under inflationsmålet. Man skulle därför med facit i hand kunna hävda att Riksbanken för att få inflationen närmare målet borde ha kunnat sänka räntan snabbare och mer kraftfullt än vad den gjorde. Slutsatsen blir ändå att Riksbanken på ett relativt konsekvent sätt tillämpat sina handlingsregler. Jag har redan berört att finansutskottet för ett drygt år sedan bestämde att det skulle genomföras en fördjupad utvärdering av penningpolitiken under perioden 1995-2005. Utvärderarna, professorerna Frederic Mishkin och Francesco Giavazzi, ska granska utformningen av den svenska penningpolitiken och vid behov ge förslag till förändringar. Vi har i den här kammaren skäl att återkomma till diskussionen och då med ett nytt spännande underlag till förfogande som förhoppningsvis kan leda debatten vidare. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! Först vill jag säga något angående reservationen. Där konstateras vad Vänsterpartiets åsikt är. Vi vill ha en återgång till den tidigare ledningsordningen. Men det är inte vad reservationen sedan utmynnar i, utan det är en samlad översyn. Vi bekantgör vår egen politik, och sedan ställer vi ett förslag som vi menar vore rimligt att riksdagen antog. Om man vågar låta oberoende experter utvärdera Riksbanken borde man låta beroende svenska folkvalda ta del i samma debatt. Finansutskottet vågar sig på det. Men finansutskottet har begränsade resurser och begränsad tid. Här borde vi våga vara så djärva att vi politiskt tar ett direkt ansvar för en samlad översyn. Det finns behov av detta. Den modell vi har just nu är inte den enda vägen. I utskottets betänkande på s. 32 nämns en rad olika alternativ i andra länder som hanterar frågan vad gäller annonsering av inflationsmålet. Jag tror inte att vi hade haft en dramatiskt annorlunda penningpolitik om vi hade den gamla organisationen. Det finns en elak anekdot, herr talman, som härrör från den gamla tiden: Vakna, du ska reservera dig! Det var säkert så på den gamla tiden att många folkvalda som satt här var ytterst beroende av tjänstemännens promemorior och föredragningar av experter. Det fanns ett tryck där. Vi utser riksbanksfullmäktige, som utser och väljer direktionen. Där har vi en direkt koppling mellan riksdag och riksbank. Det är dock Sveriges riksdags bank. Även om det hade varit detta fullmäktige som hade fattat det formella beslutet så tror jag att det skulle ha legat i närheten av de beslut som de facto har fattats. Men det kanske inte skulle vara exakt samma beslut. Kanske hade vi då haft ett läge då man bättre träffade målet och inte systematiskt hamnade fel. Bernhardsson själv har konstaterat i utredningen när vi hade en utfrågning av riksbankschefen - jag läser ur bilagan till betänkandet - att sedan 1995 har inflationen hamnat under inflationsintervallet 68 av 132 månader. Låt oss fortsätta debatten! Låt oss få en intensifierad utvärdering för att få en bättre penningpolitik!

Herr talman! Detta är viktigt. Den här synen och kritiken mot att man har missat inflationsmålet finns också i betänkandet. På den punkten ser jag inte att vi är oense. Bäckström tycker inte att man ska ta så allvarligt på oenigheten, men den uppstår trots allt när man så tydligt pekar tillbaka mot de förhållanden som rådde före 1999. Nu säger Bäckström att det inte är så mycket att bry sig om, men jag kan inte låta bli att bry mig om det eftersom det är väldigt distinkt och tydligt uttryck. När det gäller det andra - att det är viktigt att föra den här kritiska diskussionen - så tycker jag att jag har varit tydlig på den punkten. Där är vi inte oeniga. Det är oerhört viktigt att föra en öppen offentlig diskussion om penningpolitiken. Jag tycker att diskussionen pågår. Jag tycker till och med att jag ser att den har blivit intensivare med tiden, framför allt på det område där Bäckström efterlyser det.

Herr talman! Jag ska inte citera den socialdemokratiska reservationen i den utredning om Riksbanken som ledde fram till nuvarande ordning. Men majoriteten i den skrev "att målet att värna penningvärdet inte innebär att penningpolitiken inte får ta hänsyn till andra mål än detta. I den mån det är möjligt att främja andra mål utan att målet om prisstabilitet åsidosätts bör Riksbanken stödja den allmänna ekonomiska politiken och bidra till att de övriga målen uppfylls", och jag menar att ett sådant mål är sysselsättningen. Det skulle man ha kunnat göra med en bättre penningpolitisk regim. Man har ju alltid systematiskt underskridit inflationsmålet. Det visar vikten av att få en samlad översyn över det här. Finansutskottet besökte USA förra våren. Vi träffade Federal Reserve. En ledande företrädare sade till mig - jag ska inte uppge hans namn, för det var lite halvprivat - att han inte förstår sig på hur vi tänker i Europa. Ni är så rigida med ett fast inflationsmål; det är bättre att främja stabiliteten i penningvärdet, sade han. Sedan berättade han en anekdot. Mr Greenspan har en kikare. Den tar han fram och tittar på parkeringsplatsen. Han ser efter om det är mycket varor i bilarna och om det är många nya bilar. Då går ekonomin bra, och då kan vi dämpa och pressa tillbaka. Men om han ser många gamla bilar och lite varor så behöver vi sänka räntorna. Vi måste ta hänsyn till hela ekonomin och inte bara ha det här rigida målet som ni i Europa har, sade mannen till mig. Det är den synen som jag skulle vilja ha in i den här samlade översynen.

Herr talman! Den fråga som man kan ställa är rätt viktig och gäller huruvida missarna beror på själva regimen eller på sättet att göra prognoser och att inom ramarna för regimen bedriva penningpolitiken. Det kan man diskutera. Vi har tillsatt en utredning. Den jobbar just nu här i Sverige för tillfället. När den är klar kommer vi naturligtvis inte att få sanningen. Det är inte heller våra slutsatser som vi får av utredningen. Dem ska vi dra själva. Men vi får ett bättre underlag för att fortsätta att föra den viktiga penningpolitiska diskussionen.

Herr talman! Jag tycker att penningpolitisk debatt är oerhört spännande. Det verkar tyvärr som om inte alltför många andra i samhället har tyckt att just riksdagens kammare är det intressanta forumet för detta; det är nästan tomt på läktarna. Men det pågår trots allt en ganska livaktig penningpolitisk debatt ute i olika kretsar. Jag tycker att det är bra och oerhört viktigt. Det är som Bo Bernhardsson sade tidigare - den här penningpolitiska regimen med en självständig riksbank inte bara tål utan förutsätter en livaktig samhällsdebatt så att Riksbanken inte agerar i någon sorts eget vakuum eller möjligen med näsan i några forskningsrapporter. Det är ett ständigt brytande av idéer och åsikter. Man måste vara ute och argumentera tydligt för sina ståndpunkter och beslut. Annars fungerar inte systemet. Vi har från Folkpartiets sida väckt en motion just om frågeställningar och uttalanden om räntepolitiken. Därför är jag glad för att finansutskottets majoritet, eller till och med ett enigt utskott, så oerhört tydligt markerar att det är på det viset att man till och med som statsråd kan delta i den debatten och att det inte är något formellt fel. KU har ju också granskat detta med vårt tillstyrkande. Men det finns också vissa personer som har sådana positioner att de bör se till att de har en god marginal på rätt sida om gränsen för vad som kan uppfattas som att man överträder instruktionsförbudet. Jag tycker att det är bra att den skrivningen finns här på s. 34 i utskottsbetänkandet. I övrigt passar jag på att yrka bifall till reservation nr 2. Vi står givetvis bakom övriga reservationer men passar på att yrka bifall till reservation 2, som just handlar om att med en formförändring markera riksdagens överhöghet över Riksbanken i form av att det är riksdagen som bestämmer när det hålls penningpolitiska utfrågningar. Det ska inte bara vara en informell överenskommelse, utan riksdagen ska också kunna göra det på formell grund. Sedan kommer frågan om utvärderingen. Vi tycker att det är jättebra att den görs. Vi har varmt tillstyrkt det beslut som finansutskottet fattade tidigare. Det är alldeles uppenbart att vi har haft lite olika bevekelsegrunder med utredningen. En del vet redan vad de har för avsikt att för egen del komma fram till medan andra - den stora majoriteten, tror jag - vill att det ska vara en granskning av ändamålsenlighet och effektivitet i former, prognosmetoder och allt möjligt annat. När det gäller Riksbankens ställning och formulering av inflationsmål tycker jag att dagssituationen i hög grad tyder på att man ska använda handlingsregeln If it ain't broken, don't fix it! Lars Bäckström vill ha en parlamentarisk utredning därför att han redan från början har uppfattningen att detta är en principiellt felaktig organisation. Vi andra har väl haft uppfattningen att det här är en principiellt väl genomförd förändring, nämligen att Riksbanken är underställd riksdagen men att den dagliga tillämpningen av reporäntebesluten inte bör ske i en politisk miljö utan på tjänstemannanivå. Det är på precis samma sätt som att det är domstolar som tillämpar lagar, Arbetsmarknadsverket som bestämmer exakt hur de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska vara utformade och så vidare. Politiken ska alltså inte fatta den typen av konkreta driftsbeslut. Utvärderingen är oerhört viktig. Den går ut på att man ska se om man har gjort rätt med facit i hand. Men jag uppfattar att Lars Bäckström menar att han sitter inne med några mycket bättre prognosmetoder som gör att man redan i förväg skulle ha kunnat förutse att det skulle bli på det här viset. Det skulle vara intressant att höra lite mer om det och om Lars Bäckström kunde utveckla vilka prognosmetoder han anser att Riksbanken borde tillämpa så att man inte hamnar på för låga bedömningar.

Herr talman! Givet till exempel de aktuella prognoser som nu finns når inte Riksbanken inflationsmålet förrän 2009. Och man har i alla fall formellt sagt att man ska nå målet med två års horisont. Det kanske till och med är så att med en annan tillämpning och ett annat synsätt på de prognoser som finns skulle man nå andra och bättre resultat. Utskottet konstaterar på s. 19: "Det är första gången sedan inflationsmålet började gälla som UND1X två år i rad legat under toleransintervallet. - - - Granskningen visar vidare att Riksbankens felbedömningar inte beror på att banken överskattat tillväxten i den svenska ekonomin." Inte ens det är felet. Man har helt enkelt fattat fel beslut. Man har varit för rädd för inflation helt enkelt, även givet sina egna prognoser för den svenska ekonomins utveckling. Vidare säger man: "Utskottet kan med facit i hand konstatera att Riksbanken under perioden för att få inflationen närmare målet borde ha kunnat sänka reporäntan snabbare och kraftigare än vad man faktiskt gjorde." Sedan säger man att det finns ett instruktionsförbud. Man får inte ge instruktioner, men när utskottet skriver sådant här hoppas vi att någon ska lyssna, så vi närmar oss ju instruktionen. Mycket av samhällsdebatten handlar om utbyte av åsikter och tankar. Men är det av Gud givet att det operationella målet läggs fast av direktionen? Målet skulle kunna läggas fast av riksbanksfullmäktige. Det är ju inte så att Arbetsmarknadsverket lägger fast målet för hur många man ska ha i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det gör faktiskt statsmakterna. Sedan får Arbetsmarknadsverket hantera hur man ska nå det målet. Men här fastställs också de operationella målen av formellt oberoende tjänstemän. Men vad är de oberoende av? Smaka på uttrycket "oberoende av de folkvalda". Är det egentligen en grundläggande riktig tanke att viktiga mål för den svenska ekonomin ska utformas oberoende av de folkvalda? Den grundläggande systemkritik som vi framför är riktig. Men även i vårt system kan mycket väl de tekniska besluten fattas på tjänstemannanivå, men det är en annan sak.

Fru talman! Detta är väldigt intressanta paralleller. Här talas det mycket om att Riksbanken inte klarar av att uppnå det här målet. Samtidigt bygger hela det här resonemanget på en väldigt stark tilltro till reporäntans förmåga att driva upp priserna i detta land, det vill säga att man med hjälp av ytterligare en sänkning av reporäntan med 50 punkter verkligen kan driva upp de inhemska priserna. Det är detta det bygger på. Om nu en alltmer internationaliserad ekonomi innebär att det är väldigt svårt att klara av att driva upp priserna med hjälp av en sänkt reporänta, ska man då sänka den ytterligare 50 punkter? Eller ska man konstatera att det viktiga inte är att priserna ökar - jag antar att Lars Bäckström inte tycker att det viktigaste är att vi verkligen får prishöjningar - utan att det viktigaste är att vi får in fler människor på arbetsmarknaden? Då kanske man borde flytta fokus, och det är egentligen det jag tycker är det viktiga. Man kanske borde flytta fokus och fråga sig vad vi kan göra för att få in fler människor på arbetsmarknaden med andra metoder än sänkt reporänta. Vi ska ju komma ihåg att de mål som är satta av Lars Bäckström här i riksdagen tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna - målen om en öppen arbetslöshet på 4 %, målen om 80 % sysselsättning, målen om att minska sjukskrivningarna, halvera socialbidragen och så vidare - underskrids ju också systematiskt under mycket lång tid. Med samma argument kunde man ju tro att ni har någon sorts felsyn som gör att ni inte vill uppnå målen, men jag tror inte det. När det gäller de strukturproblem som finns i svensk ekonomi konstaterar Konjunkturinstitutet till exempel att arbetsmarknadsgapet kommer att slutas på en mycket hög nivå och att det är andra typer av politikförändringar som behöver komma till snarare än att man försöker hänga Riksbanken i kjolarna och säger: 25 punkter till så löser vi det hela. Det kan handla om att tidigarelägga eller senarelägga några 10 000 jobb, inte om att 50 000 jobb finns eller inte finns. Det är tidigareläggningar av ett antal 10 000 jobb vi pratar om.

Fru talman! Jag tror att Karin Pilsäter har rätt i att man inte ska överdriva möjligheterna för Riksbanken att styra marknadsräntorna. Men nu är det ju Riksbanken vi diskuterar, och därför gör jag det. Annars går det utanför ärendets ram. Jag delar den principiella synen. Men nu diskuterar vi detta till den del Riksbanken kan styra marknadsräntorna och inflationen, och där fattar man beslut, och det är dem vi diskuterar. Därför är det viktigt att se vilka beslut man fattar och hur de påverkar utvecklingen längre fram. Där menar jag att det finns en systematisk missvisning när det gäller hur besluten fattas och vad de resulterar i. Som det stod i skriften: Om oxen trillar ned i brunnen på sabbaten kan du ta upp den, men om den trillar varje sabbat är det något fel antingen på brunnen eller på oxen. Och då vill jag säga att om det alltid blir fel i besluten är det något fel med styrsystemen. Konsekvenserna är naturligtvis det viktigaste, men det kan också hänga ihop med hur organisationen är riggad. Det är inte omöjligt, och det är det vi får belyst. Jag tror att om vi hade ett ökat politiskt ansvarstagande i dessa frågor hade vi fått en annan bättre ordning. Det hade blivit ett skarpare tryck om till exempel riksbanksfullmäktige hade fattat de formella besluten eller om riksbanksfullmäktige hade fattat beslut om det formella operativa målet. I riksbankslagen står det om ett stabilt penningvärde och att man ska stödja andra målsättningar. Men de andra operativa besluten skulle kunna fattas på annat sätt, som man till exempel gör i USA med ett mycket gott resultat utan hisnande inflation och med en tämligen vettig tillväxt av sysselsättningen som inte beror på riksbanken och som också har andra konsekvenser. Vi med vårt system borde kunna rigga det annorlunda och våga föra en diskussion om resultaten och inte värja oss mot att ha en diskussion om organisationen. Man kan inte helt separera de två frågorna.

Fru talman! Man måste ändå tolka det som Lars Bäckström säger så att det finns en prognosmiss inbyggd i organisationen som på något sätt skulle kunna upphävas av att det var folkvalda i någon form som fattade beslut om reporäntan. Man skulle alltså kunna få bättre prognoser på det sättet. Eller ska jag uppfatta Lars Bäckström så att han menar att de personer som folkvalda riksbanksfullmäktige har utsett egentligen har en dold agenda och inte står bakom det mål som de själva säger sig stå bakom utan egentligen tycker att det ska vara en inflation på 1 %? Det är bara de två lösningarna som finns på den frågeställning som Lars Bäckström nu för fram. De folkvalda skulle alltså kunna ha betydligt bättre kapacitet att få fram prognoser. Det som bland annat har hänt är ju att man har underskattat produktivitetstillväxten. Man har också underskattat den importerade inflationen, det vill säga hur lågt inflationstrycket i andra länder har varit. Till och med Lars Bäckström måste hålla med om att det inte är så stora utsikter att den svenska riksbanken ska kunna driva upp prisnivån i de länder som vi har vår stora import ifrån. Jag tror att man måste hålla tungan rätt i mun när man pratar om en sådan här utvärdering. Vi tycker att det är mycket bra att man har en utvärdering som kan lägga fakta på bordet och har olika infallsvinklar. Men Lars Bäckström har ju redan kommit fram till att felet är att det inte är politiker som fattar besluten. Då skulle reporäntan ha varit lägre och inflationen högre. Det beror alltså antingen på att direktionen har en dold agenda eller på att de folkvalda är bättre på att göra prognoser.

Fru talman! För klarhets vinnande vill jag säga att jag och Vänsterpartiet inte tror att den direktion som riksbanksfullmäktige utser har en dold agenda. Vi tror inte att de när onda, elaka planer för att skada Sverige. Men de har en miljö att leva i och en uppgift som kan leda till att de alltför hårt koncentrerar sig på att bekämpa inflationen. Det har de lyckats så väl med att de stampade ut all prisökning under de två gångna åren. Det har kostat sysselsättning och inneburit förlorade jobb. Jag har inte angett något tal, men det är uppenbart att det har kostat sysselsättning. Det man kan diskutera i den utredning vi vill ha är om det är rätt tillämpning av de mål som finns. Det går finansutskottet med på att diskutera, men bara med så kallade oberoende experter. Sedan finns det en annan sak man kan säga: Är det rätt mål över huvud taget som sätts? Är det rätt operativt mål? Det är en annan fråga man kan diskutera. Kan det finnas andra mål, som till exempel i USA, där man lägger ökad tonvikt på tillväxt och sysselsättning? Sedan kan man diskutera själva organisationen. Vem ska fastställa målet? I många länder är det regering och riksbank som tillsammans lägger fast målet. Man kan också diskutera hur man ska ha kontakterna mellan riksdag och riksbank. Det finns olika alternativ även där. Det finns alltså olika nivåer att diskutera, och att föra den diskussionen innebär inte att man misstänkliggör andra människors avsikter. Det finns aldrig någon anledning i politiken att tro att andra har sämre avsikter än vad man själv har. Däremot kommer man till olika resultat i sina analyser.