Utbildning och forskning

Fru talman! Förskolan är en av de viktigaste verksamheter vi har i välfärdssamhället. Det är där grunden läggs för ett livslångt lärande. Förskolan ska ge alla barn, oavsett bakgrund, en trygg, lärorik och jämlik start i livet. Samtidigt gör förskolan det möjligt för föräldrar att arbeta, studera och bidra på sitt sätt.

För att förskolan ska kunna leva upp till sitt uppdrag krävs en god kvalitet. Det behövs små barngrupper, hög personaltäthet och fler utbildade och kompetenta pedagoger. Språkutvecklingen behöver vara god, och ett bra stöd behöver ges till alla barn för att skapa en trygg övergång mellan förskola och skola. Allt detta kräver resurser.

Vi socialdemokrater menar att välfärdens resurser ska användas just till välfärden. Vi vill därför att överskott i fristående förskolor och pedagogisk omsorg ska återinvesteras i verksamheten. Skattemedel avsatta för barnens utbildning och omsorg ska gå till barnen och inte ges som aktieutdelning till ett fåtal ägare. När ekonomiska intressen tillåts konkurrera med barnens bästa riskerar kvaliteten att bli lidande.

Under många år har marknadstänkandet fått allt större inflytande i skolan och förskolan. När stora koncerner har vuxit fram har den demokratiska kontrollen minskat. Vi ser hur skattemedel lämnar verksamheterna samtidigt som kommuner kämpar med ekonomin, med minskande barnkullar, med att behålla små förskoleenheter i glesbygden och med att behålla kompetent personal.

Föräldrar och barn är inga vanliga konsumenter. Det är svårt att bedöma kvaliteten i en förskola på samma sätt som för andra tjänster. Därför fungerar inte marknadens mekanismer där.

Tidigare i år genomförde tidningen Sydsvenskan en omfattande granskning av ett flertal fristående förskolor i Malmö. Ett av de fall som lyftes fram var en förskola där två ägare tillsammans hade plockat ut 27 miljoner kronor i vinst under de senaste sex åren. Detta är pengar som hade kunnat användas till just mindre barngrupper och behöriga pedagoger.

Vissa fristående förskolor har en betydligt lägre andel förskollärare och kompetent personal per barn. Kommunerna har väldigt svårt att ta hänsyn till detta i sina granskningar. De har inte rätt att göra det.

Därför vill vi ta tillbaka kontrollen för att stoppa vinstjakten och säkerställa att pengarna används där de gör mest nytta: i verksamheten och för barnen. Vi socialdemokrater vill också ge kommunerna större inflytande över nyetableringar och expansioner av fristående förskoleverksamheter.

I grunden handlar detta om vilken förskola man vill ha. Vi vill ha en förskola där barnens behov kommer först, där kvalitet går före aktiebolagens lönsamhet och där varje skattekrona används för att ge barnen bästa möjliga start i livet.

Avslutningsvis vill jag säga att barnens framtid ska väga tyngre än ägarnas vinst.

(Applåder)

Fru talman! Det är första skoldagen på läsåret. Sommarvärmen har inte hunnit lägga sig, och utanför skolans korridorer är det precis lika lugnt och tryggt som hemma på gatan i stan. I ett klassrum i Kalmar sitter 20 elever böjda över sina böcker – riktiga böcker. Det är tyst men förväntansfullt.

Mamma och pappa har berättat om tiden då de gick i skolan. Deras klassrum och skola präglades av stök, bråk och gängrekrytering. Det känns så främmande och långt borta. Hur kunde det ha skett här, i Sverige?

Läraren har tid att undervisa, ingen telefon surrar i fickan och ingen elev lämnas efter. Flickan längst bak, vars föräldrar aldrig klarade skolan, räcker upp handen. Hon kan svaret, som nästan alltid. Om tolv år står hon i en operationssal, redo att rädda livet på den som en gång sa att hon inte skulle bli något.

Pojken bredvid ska bli elektriker. Han är stolt över det, för i det här Sverige har en yrkesutbildning samma status som en akademisk examen. I Rinkeby och i Ronneby lämnar fler ungdomar än någonsin gymnasiet med fullständiga betyg. Gängen är ett minne blott. Detta är vad Sverige kan och ska vara.

Fru talman! Vi väljer inte våra föräldrar. Vi väljer inte heller den tid vi föds in i, men vi väljer vad vi gör med vår tid i skolan. Sveriges utbildningssystem ska bygga på likvärdighet och jämlikhet men också höga förväntningar på varje elev. I klassrummet spelar det ingen roll var dina föräldrar kommer ifrån, vad de heter i efternamn eller vad de tjänar. Betyget ska spegla vad du kan. Detta är det mest jämlika löfte ett samhälle kan ge, för kunskap har inget efternamn.

Men vi vet också vad som händer när löftet bryts. En misslyckad skolgång är den gemensamma nämnaren bakom alltför många liv i utanförskap och kriminalitet. Som lärare har jag sett det på nära håll, och jag vet därför att en gymnasieexamen är det bästa vaccinet mot just utanförskap. Det är aldrig för sent. Den som misslyckades vid 16 kan lyckas vid 30. Vill du sadla om eller välja en annan väg börjar resan med utbildning. Det viktiga är inte var du kommer ifrån utan vart du är på väg.

Fru talman! De senaste fyra åren har vi vänt skolans riktning. Vi har gått från skärmar till böcker, från stök till studiero och från kravlöshet till kunskap. Från och med i höstas är skoldagen mobilfri i hela grundskolan. Lärare och rektorer har fått verktyg för att skapa ordning och studiero. Skolverket arbetar med nya läroplaner där grunderna, att läsa, skriva och räkna, alltid kommer först.

Vi har påbörjat en genomgripande renovering av friskolesystemet, där oseriösa aktörer ska bort och skattepengar ska gå till undervisning. Mycket är ännu ogjort, men för Moderaterna ligger riktningen klar: Vi ska ha en kunskapsskola där ordning och reda, kunskap och fakta står i centrum, där lärare får vara lärare, med mindre administration och mer tid till undervisning, och där betygen går att lita på. Vi ska ha en vuxenutbildning och en yrkesutbildning som ger en andra chans till alla som behöver den.

Fru talman! Utbildning är den största möjliggöraren i det här landet. Den gör inte alla lika, men den ger alla en likvärdig chans. Framtiden ska inte ärvas. Den ska förtjänas, formas och förverkligas utifrån varje individs slit, flit och vilja att skapa sin egen framtid. Flickan längst bak i klassrummet, som tar sig från utanförskapet till operationssalen, är inte en visionär målbild. Hon är vad svensk skola ska göra möjligt.

(Applåder)

Fru talman! Jag hade inför mitt första anförande lite svårt att bestämma mig för vad jag skulle prata om, men i fredags besökte jag min skola för att träffa elever och kollegor. Då passade jag på att ventilera min obeslutsamhet, varpå en lärare sa till mig: ”Lyft jourklasser. Det har vi pratat mycket om.” Det tänker jag lyfta i dag, om än lite kort.

Fru talman! Inkludering har använts flitigt och har vägt tungt i svensk skola under lång tid. Principen är att alla elever ska få plats i ett och samma klassrum, oavsett vilka enskilda behov de har.

Vad har vi egentligen för inkludering i svensk skola i dag? Är det inkludering när 20 elever sitter på en lektion och verkligen vill lära sig någonting, men ett fåtal elever stökar och stör och ibland till och med hotar andra elever och lärare? Är det inkludering när en lärare inte längre orkar eller vill gå till jobbet på grund av arbetsmiljön som gör att den tvingas agera ordningsvakt eller polis i stället för att undervisa?

Fru talman! Är det verkligen inkludering när dessa elever får stanna kvar i klassrummet och gång på gång misslyckas? Svaret är enkelt: Nej, det är inte inkludering. Dagens havererade klassrumsmiljö är inte inkluderande. Detta är ett stort svek mot lärare och elever.

När jag lyfter jourklasser eller akutskolor handlar det om att återupprätta elevernas mest grundläggande rättigheter i skolan: rätten till kunskap, trygghet och studiero. En jourklass är varken bestraffning eller exkludering utan en möjlighet. Det är ett sätt att ge elever med en problematik en trygg och resursstark miljö med duktiga lärare som varje dag kan möta dem där de är. Samtidigt ger vi resten av klassen den arbetsmiljö och möjlighet till utveckling som den har rätt till.

Fru talman! Jag tänker ofta på de kollegor som har lämnat läraryrket i förtid på grund av just arbetsmiljön och arbetsbelastningen. Ingen av dem efterfrågade mer värdegrundsprat eller fler tjusiga policydokument. De efterfrågade stöd och möjligheten att faktiskt få undervisa.

Jourklasser eller akutskolor är en viktig del av det stödet. Därför är det dags att återinföra en skola där trygghet, ordning och studiero är viktigt på riktigt.

Fru talman! I Sverige ska den som vill utbilda sig kunna göra det, oavsett om man har föräldrar som kan hjälpa till ekonomiskt eller inte. Det ska vara möjligt att studera på heltid utan att tvingas välja mellan att klara sina studier och att ha råd att betala hyra och mat.

Men verkligheten för många studenter ser inte ut så i dag. Studiemedlet ligger under EU:s gräns för låg ekonomisk standard. Samtidigt ökar kostnaderna i samhället, och hyrorna stiger. För tre av fyra studenter täcker inte studiemedlet deras levnadsomkostnader. Ungefär var fjärde student uppger att de inte har råd med vård och mediciner.

Därför tycker vi i Vänsterpartiet att bidragsdelen i studiemedlet är alldeles för låg. Att höja studiemedlet är inte en lyx. Det är en investering i människors möjlighet att utbilda sig.

Det borde även införas ett semestertillägg i studiemedlet. På så sätt kommer studenterna att kunna klara av ekonomin även under sommaren.

Fru talman! I dag kan den som studerar på högskola eller annan eftergymnasial utbildning normalt få studiemedel i högst 240 veckor. Men den förväntade utbildningstiden har blivit längre utan att tiden för studiemedlet har förlängts. Ett sådant exempel är läkarprogrammet. Detta medför att studenter har förbrukat det högsta antalet veckor med studiemedel innan de hunnit ta examen. Det finns därmed en risk, fru talman, att studenter hoppar av studierna innan de tagit examen.

Riksrevisionens granskning av studiemedlet visar på problemet med att studiemedelstiden i dag är för kort och att studiemedlet därmed inte räcker för hela utbildningstiden. Granskningen visar att nästan var fjärde läkarstudent har förbrukat sina studiemedelsveckor innan utbildningen är slutförd – en andel som kommer att öka i och med att läkarutbildningen förlängts till sex år.

Dessutom följer livet inte alltid en rak linje. Efter flera år i arbetslivet kan viljan att byta yrkesbana växa fram, eller så behövs kompletterande utbildning för att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Därför behöver reglerna för att få ytterligare studiemedel ses över.

Fru talman! Utbildning är en av våra viktigaste gemensamma investeringar. Det handlar om kompetensförsörjning. Det handlar om möjligheten att byta bana i livet. Men framför allt handlar det om människors frihet att forma sin egen framtid. Därför ska ingen behöva fråga sig: Har jag råd att studera? Frågan ska vara: Vad vill jag utbilda mig till?

Utbildning ska vara till för alla – inte bara för dem som har råd.

(Applåder)

Fru talman! Om jag säger bokstäverna KAA hoppas jag att alla här i kammaren vet vad de betyder: kommunernas aktivitetsansvar.

När jag under mina år som oppositionsråd i Hudiksvall lyfte de här frågorna i fullmäktige var det faktiskt inte självklart för ansvariga skolpolitiker vad bokstäverna betydde.

Fru talman! Det borde oroa oss. Bakom de här tre bokstäverna finns nämligen unga människor – unga som inte har klarat skolan, unga som inte går på gymnasiet, unga som inte har ett arbete.

Nästan 70 000 ungdomar omfattades under ett år av kommunernas aktivitetsansvar. Det är inte bara en siffra. Det är unga människor som riskerar att börja vuxenlivet utanför samhällsgemenskapen. För mig, fru talman, är det ett politiskt misslyckande.

Centerpartiet tror starkt på människans förmåga – men då måste samhället också ge människor en rimlig chans.

Bakom många berättelser finns samma önskan: Jag vill tillbaka – till skolan, till kompisarna, till ett jobb, till livet. Sverige behöver dessutom alla som kan arbeta.

För mig handlar det om vårt samhällskontrakt – att få klara skolan, att få sitt första jobb och sin första lön, att kunna flytta hemifrån, få kompisar och känna sig behövd.

Fru talman! Det går att göra skillnad. I min hemkommun Hudiksvall har under det senaste året det kommunala Jobbcentrum tillsammans med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och Samordningsförbundet byggt vägar tillbaka för de här ungdomarna. En behöver utbildning. En annan behöver ett jobb. En tredje behöver först ett sammanhang. Då måste vi börja där människan är.

Här finns bara vinnare. Ungdomarna får en framtid, företagen får arbetskraft och samhället får fler människor i arbete.

Fru talman! Vi kan inte lösa detta i stuprör. Vi behöver ha en hängränna mellan kommunen, regionen, staten, skolan, vården och arbetsmarknaden.

Centerpartiet vill också förebygga att barn och unga över huvud taget hamnar här. Därför måste stödet till att läsa, skriva och räkna sättas in tidigt.

Fru talman! Jag är ny här i kammaren och ny i arbetsmarknadsutskottet. Men en sak vet jag redan: Vi får inte ge upp om de här ungdomarna. Centerpartiet kommer inte att göra det. Jag hoppas att vi tillsammans i riksdagen kan säga till dem: Vi ser er, vi behöver er och vi tänker hjälpa er tillbaka.

Det är vårt samhällskontrakt!

(Applåder)

Fru talman! Skolan har öppnat och öppnar dörrar för så många barn. Oavsett vem man är eller vilka förutsättningar man har är skolan en plats där man kan utvecklas och där alla har möjlighet att forma sin egen framtid.

Det finns därför goda skäl att tro på svensk skola, att tro på Sveriges barn och att tro på Sveriges ungdomar. Detta förutsätter dock att vi, vuxenvärlden, inte sviker, inte stoppar huvudet i sanden och inte ger upp.

Frågan bör dock ställas om det är svensk skola som är i kris, som vissa hävdar, eller om det är svensk skola som behöver ta hand om resultatet av vår tids tillkortakommanden.

När 28 procent av eleverna lämnar grundskolan utan fullständiga betyg, när ungefär var femte elev lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg, när 71 procent av tjejer mellan 16 och 24 år lider av psykisk ohälsa, när omkring var tionde elev återkommande har en känsla av rädsla i skolan och när omkring var tionde elev regelbundet utsätts för mobbning, då har vi ett ansvar – ansvaret att se barnet och ungdomen inte bakom utan framför siffran, ansvaret att förstå roten till att det är som det är, ansvaret att agera och ansvaret att göra allt vi kan för att ge barnen, föräldrarna, rektorerna och lärarna det stöd, de verktyg och den frihet de behöver för att skapa en skola av lärande, trygghet och framtidstro.

Men, fru talman, låt oss också prata om alla elever som går till skolan varje dag, som knäcker läskoden, som är ett stöd för en klasskamrat så att livet känns lite lättare att leva, som kämpar för det där betyget för att kunna nå sin dröm. Låt oss prata om alla de nyexaminerade elektriker som går till ett jobb dagen efter examen och om alla fantastiska studenter som springer ut inför varje sommar för att möta vuxenlivet.

Varje barn är unikt och har unika förutsättningar och möjligheter. Låt då skolan vara en plats som ger utrymme för just detta! En jämlik skola är inte en likadan skola. En jämlik skola bygger på valfrihet, att vi har en mångfald av skolor och att varje elev blir sedd.

En elev som blir sedd vågar mer. En elev som känner sig trygg lär sig mer. Vi vet att en elev som har sovit gott, som har haft tid att röra på sig och som har mer av gemenskap än skärmtid mår bättre. Kristdemokraterna har under fyra år i regering jobbat hårt för att stärka detta, men mer behöver göras.

Låt oss aldrig blunda för utmaningar och problem, men låt oss heller inte glömma att skolan öppnar dörrar för så många barn runt om i vårt land. Låt också det vara vår skolberättelse. Tro på Sveriges barn! Tro på svensk skola!

Fru talman! Det är en ära att stå i riksdagens kammare som riksdagsledamot för Miljöpartiet från Eskilstuna i Sörmland. Jag tar med mig erfarenheter från kommunpolitiken. Där har jag varit gruppledare och mött lärare, fackliga företrädare och andra som varje dag arbetar för att våra barn och unga ska få en bra utbildning och en bra start i livet.

Nu tar jag med mig deras erfarenheter och röster in i riksdagen. För mig är det jätteviktigt att politiska beslut också tar hänsyn till verkligheten i våra skolor.

Fru talman! Jag vill lyfta en oro som jag har fått med mig från Sveriges Lärare i Eskilstuna. Regeringens reform för att lärare och förskollärare ska få mer tid för planering och uppföljning är viktig. Lärare behöver tid för sitt pedagogiska uppdrag. Men frågan är hur reformen ska fungera i kommuner som redan har tvingats skära ned verksamheten till bristningsgränsen.

I Eskilstuna har förskolan och skolan genomgått hårda besparingar under flera år. Facket beskriver hur personalen redan i dag går på knäna, hur bemanningen har minskat och hur det särskilt i förskolan saknas utrymme för det grundläggande pedagogiska uppdraget.

Både facket och personalen ser positivt på reformen om fem timmars administrativ tid i förskolan och hoppas att det ska göra skillnad. Men i Eskilstuna är den pedagogiska utvecklingstiden i dag bara en och en halv timme. Det finns därför en oro för att de statliga medlen inte ska räcka och att kommunen själv måste skjuta till pengar för att nå upp till fem timmar.

Fru talman! Regeringen har på sikt avsatt knappt 2,6 miljarder kronor per år för reformen, som träder i kraft nästa år, 2027. Samtidigt har bland annat Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, och Almega Utbildning påpekat att de faktiska kostnaderna kan bli betydligt högre.

Fru talman! Eskilstuna kan inte vara ensamt om den här situationen. Därför vill jag fråga: Hur tänker regeringen säkerställa att kommuner som till exempel Eskilstuna får tillräckliga resurser för att genomföra reformen utan att det leder till ytterligare besparingar i förskolan och skolan?

Fru talman! Det låter mycket behjärtansvärt när ledamoten talar sig varm för att Sveriges lärare ska få mer tid till planering, till att rätta prov och till att vara de fantastiska pedagoger de är i skolor runt om i Sverige. Min fråga gäller hur man ska få ihop det här när man samtidigt gick till val på att förkorta arbetstiden. Lärare ska alltså jobba färre timmar varje vecka. Samtidigt vill ledamoten och hans parti att lärarna ska ha mer tid för planering och rättning.

Hur ska ni få ihop detta när ni samtidigt vill att lärarna ska gå hem efter lunch?

Fru talman! Jag tackar för frågan.

En bra skola och förskola är grunden för frihet, jämlikhet och ett samhälle som håller ihop. Lärare ska vara lärare, och de behöver tid till att planera och genomföra sitt pedagogiska arbete.

Lärare ska vara lärare. Miljöpartiet har i sitt budgetförslag satsat mer pengar än Tidöregeringen på utbildning och forskning. Därför har vi möjlighet att genomföra de insatser som vi beskriver i vår budget.

Fru talman! För upplysnings skull är det den här regeringen som har säkerställt att Sveriges lärare får den tid de behöver till planering, rättning, undervisning och allt det som ryms inom det pedagogiska ansvar som man har.

Frågan kvarstår. Hur ska man säkerställa att Sveriges lärare får mer tid till undervisning, rättning och planering, som Miljöpartiet uppenbarligen vill, när man samtidigt säger att Sveriges lärare ska gå hem efter lunch?

Fru talman! Man kan inte bygga en bra skola med en glädjekalkyl. Sveriges Kommuner och Regioner påpekar att pengarna inte kommer att räcka till regeringens reform. Facket påpekar att insatsen kommer att bli dyr. Almega säger att det här kommer att landa hårt. Hur ska reformen finansieras?

Fru talman! Skolan är ett av våra viktigaste områden. Barn och unga är vår framtid. Skolan är platsen där alla barn får chansen att bli den de kan bli, oavsett var de växer upp eller vad föräldrarna har i plånboken. I skolan ska alla barn få samma möjligheter, kunskap och framtidstro.

Skolan ska ge varje barn en bra start i livet. I skolan ska man känna nyfikenhet, motivation och att det är roligt att få lära sig, träffa klasskamrater och prova på något nytt. Alla barn ska känna sig trygga, bli sedda och skaffa vänner. Skolan ska vara en plats man längtar till.

Men så ser det inte ut i dag. Skolan i Sverige tillhör de stökigaste i Norden. Var tredje elev upplever ofta eller alltid att det är stökigt, och hot och våld mot lärare har ökat med 150 procent de senaste tio åren.

Vi har haft en skola där mobilen har blivit det centrala i klassrummet i stället för nyfikenhet och böcker. Läxan i svenska ges på stenciler som trycks ned i ryggsäcken tillsammans med den blöta handduken från gympan. Stök och överfulla klassrum har blivit vardag.

Fru talman! Så kan vi inte ha det. Det är inte den start i livet vi vill ge våra barn.

Liberalerna har de senaste åren genomfört den största reformen inom skolan på 30 år, med miljardsatsningar. Vi har gått från skärm till pärm, sett till att våra barn och unga har böcker att läsa i skolan och tagit bort störande moment som mobiler under skoldagen. Vi har stärkt lärarnas roll och skapat ordning och reda. Men vi behöver göra mer. Det behövs mer trygghet i klassrummet.

Varje elev behöver en egen lärobok i varje ämne. Lågstadiet ska vara skärmfritt, och förskolan måste få krav på minst 100 timmars högläsning. Vi behöver ge våra barn och unga en framtid. Skolan behöver mer ordning och reda.

Därför vill vi i Liberalerna ha max 20 elever per klass. Vi vill införa hjälpklasser för stökiga elever och ge ett starkare mandat för läraren att leda undervisningen i klassrummet. Då kan den stökiga pojken få hjälp i en liten grupp, och den ambitiösa flickan slipper vara kuddflicka. Läraren måste få vara lärare och ha tid med varje elev. Med mindre klasser får vi mer studiero och trygghet.

Men det viktigaste av allt är att vi för våra barns framtid måste förstatliga skolan. Kommunaliseringen och avregleringarna har gjort svensk skola till ett postkodlotteri, där det skiljer 70 000 kronor mellan den kommun som satsar mest och den som satsar minst. Detta kan vi inte fortsätta med.

Fru talman! Jag återkommer till det som är viktigt: våra barns framtid. Vi behöver en skola där alla får samma förutsättningar, kunskap och framtidstro, med böcker, trygghet och ordning och reda. Då behövs liberal skolpolitik.

Fru talman! Våld i unga parrelationer ökar. Hbtqi-personer möter i allt större utsträckning hat, hot och trakasserier för att de är de personer de är. Intoleransen bland unga växer. Destruktiva maskulinitetsnormer hejas på. Könssjukdomar får ny spridning. Och sextortion, sexuell utpressning, är en ny verklighet på nätet.

Detta är bara några exempel, men fakta, siffror och information gällande detta går att hitta i olika Brårapporter, i undersökningar från Forum för levande historia, i artiklar från RFSU, RFSL och Ecpat men också i berättelser från lärare och elever själva.

Fru talman! Detta är information som vi inte bara kan rycka på axlarna åt. Det är en varningssignal om att något går fel i vårt samhälle – om en negativ utveckling som måste stoppas.

Vad valde då Tidöregeringen och Sverigedemokraterna att göra i detta läge? Jo, samtidigt som behovet av kunskap om samtycke, relationer, jämställdhet och respekt är större än någonsin valde den förra regeringen att försvaga sexualundervisningens ställning i skolan. Det är att gå åt fel håll.

Fru talman! Det finns fortfarande en föreställning om att sexualundervisning bara handlar om sex – om kondomer, könssjukdomar och hur barn blir till. Men sexualundervisning är mycket mer än så. Det handlar till exempel om att en ung tjej ska förstå att svartsjuka och kontroll inte är kärlek, att unga killar ska lära sig bryta negativa maskulinitetsnormer och att unga ska kunna känna igen destruktiva relationer och hederskultur, förstå sina egna gränser och respektera andras. Det handlar om att varje ung människa, oavsett vem man är och vem man älskar, ska känna att man har rätt att finnas och att vara trygg.

Sverige var ett föregångsland när sexualundervisningen blev obligatorisk 1955. Sedan dess har generation efter generation fått en undervisning som har utvecklats i takt med samhället, med nya kunskaper och en större förståelse för jämställdhet, samtycke och relationer – fram till nu. För första gången riskerar nästa generation att få sämre förutsättningar.

Fru talman! Skolinspektionen har redan konstaterat att sexualundervisningen brister. Den blir alltför ofta ytlig, den är ojämlik över landet och många lärare känner sig osäkra inför dessa svåra frågor.

Då borde det politiska svaret vara självklart. Vi behöver stärka undervisningen. Vi behöver ge lärare bättre stöd, bättre förutsättningar och mer kunskap – inte försvaga det gemensamma ansvaret. Vi kan inte å ena sidan förfäras över mäns våld mot kvinnor, ungas utsatthet och det växande hatet mot hbtqi-personer om vi å andra sidan försvagar ett av de verktyg som ska förebygga just detta.

Det handlar om respekt, samtycke och allas lika värde. Menar vi allvar med att vi vill stoppa detta, bryta intoleransen och skapa ett tryggare samhälle måste det börja i skolan med våra barn och unga.

(Applåder)

Fru talman! Jag tänkte i dag prata om ett ämne som jag inte har kunnat sluta tänka på de senaste veckorna. Ekot har gjort en kartläggning som visar att 850 barn inte kom tillbaka till skolan efter sommarlovet. Kommunerna vet inte var dessa 850 barn befinner sig, men de är inte i klassrummet.

I vissa fall finns det kanske en enkel förklaring. Man har flyttat och bytt kommun, och informationen har inte kommit fram. Men andra barn har förts ut ur Sverige mot sin vilja, av sina egna familjer. Vi vet att det handlar om flickor som gifts bort, barn som könsstympas och pojkar som skickas på uppfostringsläger för att de inte lever som familjen vill.

Regeringen har de senaste åren tagit viktiga steg för att bekämpa det hedersrelaterade våld och förtryck som finns i Sverige. Vi har stärkt skyddet för utsatta barn och infört en möjlighet att förhindra att de förs ut ur landet mot sin vilja. Vi har tagit initiativ till ett nationellt frånvaroregister och har fått en ny socialtjänstlag på plats. Det är bra, och det förebyggande arbetet måste fortsätta.

Men i dag vill jag framför allt prata om de fall där det värsta redan har hänt: de barn som redan förts bort. Hur får vi hem de barnen igen?

Fru talman! För över 20 år sedan stod Fadime Sahindal här i riksdagen och vädjade till oss att inte blunda för hedersförtrycket. Mycket har hänt sedan dess, men så länge det finns barn som vi inte har lyckats skydda har vi misslyckats. Barnen behöver få veta att Sverige inte har glömt dem, att vi inte har gett upp och att vi kommer att göra allt vi kan för att hjälpa dem hem till Sverige igen.

I dag gör organisationer som Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF, ett ovärderligt arbete för att de som utsätts för hedersförtryck ska få det stöd som de förtjänar. Vi ska vara tacksamma varje dag för att de finns. Men det kan aldrig vara ideella organisationers ansvar att rädda svenska barn som har förts bort. Det är statens ansvar.

Alltför ofta blir svaret till de här barnen att de behöver ta sig till en svensk ambassad för att få hjälp. Men hur ska en flicka som har gifts bort och hålls instängd hos en helt ny familj kunna ta sig till en ambassad? Hur ska en pojke som är på ett uppfostringsläger i ett land han aldrig tidigare varit i kunna ta sig till en ambassad? Vi kan inte och ska inte lägga över ansvaret på barnen.

Det finns stora brister i vårt system i dag. Vi måste se över vilka verktyg vi ger till socialtjänsten och till de myndigheter som behövs för att hitta, hjälpa och få hem de här barnen. Vi måste stärka skyddet för barns medborgarskap, och vi måste se till att alla berörda myndigheter gör allt i sin makt för att barnen ska komma hem igen. Vårt ansvar upphör inte vid Sveriges gräns.

De barn som vågar berätta, de som vågar be om hjälp och de som vågar stå emot sina egna familjer visar ett enormt mod. Det minsta vi kan göra är att visa dem samma mod. Vi måste i handling visa att vi inte har gett upp om dem, att vi finns där och att Sverige faktiskt hjälper och skyddar. Målet ska självklart vara att varje klassrum ska vara fyllt av förväntansfulla barn efter sommarlovet och att ingen stol ska stå tom. Men om en stol ändå skulle stå tom får vi aldrig sluta kämpa för att det barnet ska komma hem igen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Olle Olson (M).

Fru talman! Hur mycket är ett barns liv värt? Många skulle svara att det är ovärderligt. Verkligheten i många av landets kommuner visar dock något helt annat.

I min hemkommun Eskilstuna har Sverigedemokraterna under flera år motionerat om att all förskolepersonal ska få en årlig utbildning i första hjälpen, olycksfallshantering, hjärt-lungräddning och hantering av luftvägsstopp. Svaret från Socialdemokraterna, som har styrt kommunen i över 100 år, har dock alltid varit detsamma: avslag. Motiveringen har varit att det är för dyrt. Enligt kommunens egna beräkningar rör det sig om cirka 600 000 kronor.

Socialdemokraterna anser alltså att 600 000 kronor är för mycket för en modell som kan utgöra skillnaden mellan liv och död för alla barn i kommunens förskolor. Samtidigt kan samma politiker lägga hundratusentals kronor – ibland miljontals kronor – på exempelvis offentlig konst. Det kan handla om en förkromad äppelskrutt, en flytande moderkaka, eller, som i min hemkommun, en hög med rödmålade plankor. Det är en skamlig prioritering.

Missförstå mig inte: Jag har ingenting emot offentlig konst. Det finns mycket konst som jag själv uppskattar. Men politik handlar om prioriteringar. När valet står mellan att stärka barns trygghet och att lägga pengar på ännu ett konstprojekt – då vet jag vad jag väljer.

Jag väljer barnens trygghet. Jag väljer deras säkerhet. Jag väljer insatser som kan rädda barnens liv. Så skulle jag välja varje dag i veckan, året om.

Fru talman! Det här handlar inte bara om en enskild kommun och en lokal politisk konflikt. Det handlar om en allvarlig fråga som berör förskolor runt om i hela landet. När kommunpolitiker gång på gång väljer bort livsviktig utbildning behöver vi tydligare nationella krav.

Barns säkerhet ska inte vara beroende av vilken kommun de råkar växa upp i eller vilka politiska prioriteringar som görs i kommunhuset. Jag vill därför se tydliga krav på att all förskolepersonal regelbundet ska utbildas i första hjälpen, hjärt-lungräddning samt olycksfallshantering och luftvägsstopp. Det skulle stärka tryggheten för barnen, skapa större säkerhet för föräldrarna och ge personalen bättre förutsättningar att klara en akut nödsituation.

I slutändan handlar detta om något mycket större än bara en budgetpost. Det handlar om ansvar. Det handlar om prioriteringar. Det handlar om våra barns liv.

Fru talman! Vi hörde från ledamoten ett stort engagemang gällande livräddningsinsatser i kommuner i Sverige. Mot den bakgrunden kan man ställa sig frågan hur Sverigedemokraterna och ledamoten själv har verkat för att resurser för den typen av insatser ska finnas i alla landets kommuner.

Det förs en diskussion om hur mycket statlig involvering vi ska ha i svensk skola. Där kan man tycka olika. Men om man har ökade ambitioner för skolans verksamhet bör det också åtföljas av resurser.

Som kommunpolitiker under de gångna mandatperioderna har jag kunnat se – framför allt under de senaste fyra åren – att svensk skola har stått inför en svältkur.

Jag vill fråga ledamoten hur man från Sverigedemokraternas sida har jobbat för att säkra resurser så att man ska kunna jobba med livräddningsinsatser eller liknande i förskolan.

(Applåder)

Fru talman! Jag blir glad över att Socialdemokraterna ställer den frågan, så att jag får en möjlighet att ännu en gång förtydliga att Sverigedemokraterna under flera år och under många mandatperioder har motionerat om just livräddande utbildning för all förskolepersonal. Vi är villiga att prioritera, för som även Socialdemokraterna vet handlar allting om prioriteringar, även budgeten.

Vi är beredda att lägga de pengar som krävs, och jag är beredd att driva detta ända upp i riksdagen för att det ska komma tydliga direktiv härifrån, så att ingen socialdemokratisk politiker i någon kommun någonstans i landet ska kunna säga nej till att prioritera barns liv.

Fru talman! Vi hör här att Sverigedemokraterna har motionerat i ämnet. Men vi vet alla att det är på andra sätt som beslut tas när det handlar om riket och om hur riket ska styras.

Vi ser ju vad Sverigedemokraterna har prioriterat under den gångna mandatperioden. Man har prioriterat utvandringsbidrag – pengar som inte har använts och som har skickat helt fel signaler – snarare än välfärden och möjligheten för skolans personal att göra ett bra jobb.

Fru talman! Det är tydligt att ledamoten, möjligtvis hela Socialdemokraterna, har missuppfattat prioriteringen i de här frågorna. Den prioritering som jag här föreslår har varit en lokalpolitisk, alltså kommunalpolitisk, fråga tidigare. Nu lyfter jag den till riksnivå. Jag kommer tillsammans med mitt parti att se till att det blir en fråga som vi kan driva nationellt eftersom socialdemokratiska politiker inte tar sitt ansvar i kommunerna.

Fru talman! Inför den gångna mandatperioden annonserade Tidöregeringen att svensk skola skulle genomgå en så kallad helrenovering. Kunskapsresultaten skulle stärkas. Det skulle göras satsningar på lärarna. Med facit i hand kan vi konstatera att den renoveringen har uteblivit, och svenska elever presterade nyligen historiskt dåliga resultat i den senaste Pisamätningen.

Ett av problemen, skulle jag vilja hävda, med svensk skola är bristen på långsiktighet och tillräcklig finansiering. Jag vill ta ett exempel från ett område där vi faktiskt haft samsyn över blockgränserna och som också har lyfts tidigare här i dag. Det gäller lärares undervisningstid.

När frågan behandlades i kammaren tidigare i år mötte den brett stöd från majoritet och opposition, och det finns väldigt goda skäl till det. Under många år har en allt större del av lärares arbetstid gått till undervisning. Samtidigt är en viktig del av läraruppdraget allt det som sker utanför klassrummet. Det handlar om planering, rättning och samarbete med kollegor. I slutändan är det en ekvation som inte går ihop. Därför stöttade vi socialdemokrater en reglering av undervisningstiden. Vi varnade dock regeringen för det som också många remissinstanser lyfte, nämligen att finansieringen är helt avgörande för att en sådan här reform ska bli lyckad och att risken med en för liten finansiering är att skolorna tvingas göra klasserna större för att ha råd. När undervisningstiden ska minska innebär det att någon annan ska täcka upp i klassrummet. En ökad personaltäthet är ett rimligt och välbehövligt svar på den frågan, men det kräver att skolorna ges ett ekonomiskt tillskott.

Fru talman! Regeringen har avsatt 2,6 miljarder kronor till finansiering av den här reformen. Inför att regleringen ska träda i kraft 2027 har Skolsverige börjat förbereda sig, och bilden klarnar: Det avsatta statsbidraget är långtifrån tillräckligt.

Flera skolkännare har på sistone varnat för den svaga finansieringen. I mitt hemlän Östergötland konstaterade Norrköpings kommun nyligen att regleringen innebär en ökad kostnad på 92 miljoner kronor samtidigt som statsbidraget bara täcker ungefär 35 miljoner. Det täcker 38 procent av den faktiska kostnaden.

Man kan tycka att det är rimligt att kommunerna, som ju har huvudansvaret för skolan, ska ta den här kostnaden. Men sanningen är att alla kommuner inte har den möjligheten. Kraftiga kostnadsökningar och statsbidrag som inte har inflationssäkrats har inneburit att man är under ekonomisk press. De kan väl höja skatten för att ha råd med sina satsningar, kanske någon tycker. Men, nej, inte ens det vill Tidöpartierna göra möjligt. Man vill omöjliggöra det genom att straffa kommuner som tvingas höja skatten.

Fru talman! Jag vill understryka att vi socialdemokrater står bakom den här regleringen av lärares undervisningstid. Den är både välkommen och viktig, men det går inte att blunda för verkligheten. Utan en tillräcklig finansiering riskerar den här förändringen att inte skapa en bättre arbetsmiljö för lärarna utan en sämre i form av större klasser och en skola med mindre ordning och reda i klassrummet – motsatsen till det som har varit ambitionen.

Det tar mig till min slutpoäng: Om skolan ska lyckas med att vända utvecklingen med Pisaras och en pressad arbetsmiljö måste larmen från skolans personal tas på allvar och en långsiktig skolpolitik föras, som också ger ekonomiska förutsättningar att satsa på skolan bortom pressmeddelanden och sociala medier-klick. Ett första steg vore en regering som är villig att betala det som krävs för att förbättra lärares arbetssituation. Det kommer vi socialdemokrater att kämpa för.

(Applåder)

Fru talman! Min morfar Sivert var 21 år gammal när han 1956 skickade in pappren till sitt livsverk, Dieselkraft AB.

Han växte upp knapert i den lilla byn Östervåla. Skolan gick så där. Men en sommar fick han lära sig att meka med båtar. Han upptäckte att han kunde något, att han dög till mer än att spela fotboll på rasten. Det förändrade allt. Under de kommande 40 åren byggde han motorer på sitt varv. Genom närmast ofattbara arbetsinsatser byggde han både ett livsverk och ett liv.

Min morfar lyckades inte tack vare sina förutsättningar. Han lyckades trots dem. En del gör det men långtifrån alla.

Jag är moderat för att jag tror på människors förmåga att forma sina egna liv. Jag tror på att ansträngning ska löna sig men också att du inte ska behöva vara ett undantag för att få ett bra liv. Jag tror på att vart du är på väg är viktigare än varifrån du kommer.

Fru talman! Min ungdomsgeneration är varken lat eller osträvsam. Sveriges unga har drömmar och ambitioner. Man strävar efter att hitta sitt syfte, sitt kall. Man drömmer om att upptäcka världen, flytta hemifrån, få ett bra jobb med bra lön och kanske så småningom gifta sig, köpa ett hus och skaffa barn.

Vi lever i en tid och verklighet där nästan alla jobb kräver grundläggande utbildning och goda svenskkunskaper. I Sörmland, där jag kommer ifrån, lämnar nästan var femte elev högstadiet utan gymnasiebehörighet. Det är inte bara en siffra i statistiken. Det är unga människor vars framtid riskerar att bli sämre innan den ens har börjat. Därför har arbetet med att återupprätta kunskapsskolan påbörjats under den senaste mandatperioden. Den moderatledda regeringen har reformerat svensk skola så att läroplaner fokuserar på kunskapsförmedling. Lärare ska vara just lärare, och betygssystemet ska vara rättvist utan glädjebetyg.

Men en bra framtid ser inte likadan ut för alla. Därför behöver vi fler vägar framåt: yrkesutbildningar som leder till jobb, praktik som ger erfarenhet och en skola där det är lika självklart att bli båtmekaniker som att läsa vidare på universitet.

Varje ung människa som väljer verkstaden framför gatan, utbildningen framför utanförskapet och sitt första jobb framför kriminaliteten skapar ett starkare Sverige.

Alltför många står här och pratar om unga utan att ha pratat med unga. Unga människor ser och lever i Sveriges problem. Vi ser också att problemen går att lösa.

De senaste fyra åren har unga människor fått se hur Moderaternas politik löser samhällsproblem. Vi är långtifrån klara. Men gängskjutningarna har minskat med 75 procent. Bränslepriset gör att man kan ta bilen eller epan till skolan eller jobbet. Arbetslösheten går ned. Ny kärnkraft är på väg, och vårdköerna har kortats med 40 procent.

Tilliten till att förändring är möjlig återupprättas. Moderaterna har löst samhällsproblem förut, och vi kommer snart att göra det igen. Moderaterna är Sveriges största parti bland unga, och Moderata ungdomsförbundet är med tiotusentals nya medlemmar Nordens största ungdomsförbund. Det är så för att med vår politik framåt är drömmarna om de första intjänade kronorna eller den första egna lägenheten inom räckhåll.

Jag står här i Sveriges riksdag för att jag vill att alla unga ska upptäcka vad de kan, få verktygen att förverkliga sina drömmar och se att ansträngning alltid lönar sig.

Vi ska bygga ett Sverige där ingen ung människa behöver lyckas trots sina förutsättningar utan lyckas tack vare dem och tack vare sin egen ansträngning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Olle Olson och Magnus Resare (båda M).

Fru talman! En likvärdig grundskola i hela landet är en av de viktigaste grundstenarna för ett starkt Sverige. Varje elev ska ha samma möjlighet att utvecklas, nå kunskapsmålen och skapa sig en god framtid oavsett om de växer upp i en storstad, i en mindre kommun eller på landsbygden. Men verkligheten ser inte alltid ut så. Skillnaden mellan skolor och kommuner har ökat. Förutsättningarna att rekrytera och behålla behöriga lärare varierar kraftigt samtidigt som elevernas behov ser olika ut.

Det riskerar att skapa ett utbildningssystem där bostadsorten får för stor betydelse för elevens möjligheter. Den viktigaste faktorn för elevernas lärande är en skicklig lärare i klassrummet. Därför behöver vi säkerställa att alla skolor kan erbjuda kompetenta och behöriga lärare.

Samtidigt behöver vi ge lärare bättre villkor. För mycket tid går i dag till administration, och för lite tid går till undervisning. Lärare ska få vara lärare. Genom att frigöra tid för planering, undervisning och uppföljning stärker vi kvaliteten i hela skolsystemet.

Fru talman! En annan sak som kan underlätta är att införa ett tvålärarsystem. Ett konkret exempel är en mellanstadieklass med 28 elever. Där kan det finnas några elever som nyligen lärt sig svenska, några som behöver särskilt stöd och några som ligger långt före sina kamrater i kunskapsutvecklingen.

För en ensam lärare kan det vara en stor utmaning att möta alla dessa behov samtidigt. Med ett tvålärarsystem kan den ena läraren ge extra stöd till de elever som behöver det mest medan den andra driver undervisningen framåt för resten av klassen. På så sätt får fler elever rätt stöd i rätt tid samtidigt som arbetsron i klassrummet förbättras.

Fru talman! Sveriges framtid byggs i våra klassrum. Därför måste vi fortsätta arbetet för en skola där kunskap står i centrum, där lärarna ges rätt förutsättningar och där varje elev, oavsett bakgrund eller bostadsort, får möjlighet att lyckas.

En elev i Mellerud ska ha samma chans att nå sin fulla potential som en elev i Stockholm eller Malmö. Det är först när vi kan säga det med övertygelse som vi har en verkligt likvärdig skola. En stark och likvärdig grundskola är inte bara en investering i våra barn. Det är en investering i hela Sveriges framtid.

(Applåder)

Fru talman! När jag ansvarade för grundskolan i min hemkommun Västerås var frågan sällan om det fanns något behov av fler speciallärare eller en starkare elevhälsa. Frågan var snarare vad pengarna räckte till. Den erfarenheten tar jag med mig hit.

Bakom skolans finansiering finns en elev som behöver hjälp, en lärare som behöver tid och en rektor som behöver veta om pengarna räcker också nästa läsår.

Jag vill lyfta fram två saker: skolans finansiering, som behöver hålla över tid, och att pengarna måste stanna i skolan.

Fru talman! Riksdagen har slagit fast att utbildning ska vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Men kommunernas ekonomiska förutsättningar ser olika ut. Under förra mandatperioden lade regeringen fram flera skolreformer som Sveriges Kommuner och Regioner varnade för var otillräckligt finansierade.

Flera av de reformerna har viktiga och riktiga ambitioner. Men ambitioner betalar inga lärarlöner. När regeringen höjer kraven utan full finansiering är det kommunerna som får täcka skillnaden. Möjligheten att klara skolans uppdrag blir då beroende av kommunens ekonomi. Det håller inte om utbildningen ska vara likvärdig.

Den som beslutar om reformer måste också ta ansvar för räkningen. När löner och hyror stiger och inflationen är hög måste statsbidragen följa med. Annars betyder samma belopp i budgeten mindre pengar till undervisningen.

Vi socialdemokrater vill ha ett långsiktigt sektorsbidrag som räknas upp med löne- och kostnadsutvecklingen och där nya uppgifter för skolan ska finansieras fullt ut. Vi vill också minska antalet riktade statsbidrag. En viss skola behöver fler speciallärare. En annan skola behöver stärka elevhälsan. Huvudmännen måste kunna rikta resurserna dit där behoven finns, och rektorer ska kunna välja insatser utifrån den egna skolans behov.

Fru talman! Det andra jag vill lyfta fram gäller vad pengarna används till. Skattemedel avsedda för elevers utbildning kan i dag lämna skolan i form av vinst till ägare. Där behöver man svara på en konkret fråga: Varför ska pengar till elevernas utbildning kunna delas ut till ägare?

Vi socialdemokrater vill avskaffa marknadsskolan och förbjuda vinstuttagen. Skolans största tillgång är personalen. Men personalen är också den största kostnaden. I ett system där ägarna kan ta ut vinst finns ett ekonomiskt intresse av att hålla nere den kostnaden.

Det är därför vinstfrågan handlar om elevernas vardag, om hur många elever läraren ska hinna hjälpa och om tillgången till speciallärare och elevhälsa. Överskott ska återinvesteras i utbildningen.

Hur förklarar man för en förälder att pengarna inte räcker till barnets stöd, samtidigt som skolpengen delas ut som vinst till ägare? Det vill vi socialdemokrater ändra på. Skolans finansiering måste hålla över tid, och pengarna ska stanna i skolan.

(Applåder)

Fru talman! När en ny mandatperiod inleds kan det vara värt att påminna oss om varför vi valde att engagera oss politiskt. För mig handlar det om något så grundläggande som friheten att forma sin egen framtid.

Grunden för det läggs i skolan – en skola där alla barn har en ärlig chans oavsett uppväxt, oavsett vilka föräldrar man har, oavsett tjockleken på plånboken. Varje barn i varje klassrum bär på olika framtidsdrömmar men också olika förutsättningar.

Jag tänker på Karin Boyes dikt Prolog vid en skolfest, där hon skriver:

En flod av ung vårkraft och nya möjligheter,än sjudande av oro och jäsande frågor,går fram mellan bräddar,som den själv inte format,med framtidens frön i sina bullrande vågor.

Inget barn har själv format ramarna för sin uppväxt. Men det ska inte få avgöra friheten att forma sin egen framtid. Därför krävs en jämlik kunskapsskola av hög kvalitet för alla barn.

Fru talman! Så ser det inte ut i svensk skola i dag. Klyftorna ökar, kunskapsresultaten faller och rekordmånga elever slås ut från svensk skola. Bakom alla de siffrorna finns barnen som inte får det stöd de behöver och lärarna som ser behoven men som varken har tiden eller resurserna. Där finns också framtidsmöjligheterna som går förlorade, inte bara för den enskilde utan också för Sveriges framtid som ledande kunskapsnation.

Samtidigt får vinstjakten i svensk skola fortsätta. Skattepengar som ska gå till elever, lärare och utbildning försvinner till vinster hos de stora skolkoncernerna. Sverige är i princip ensamt i världen om att tillåta obegränsade vinstuttag i skattefinansierade skolor.

Även om jag vill ägna mitt anförande åt att blicka framåt tvingas vi konstatera att Tidöregeringens politik har varit allt annat än tillräcklig för att göra upp med de här systemfelen. Tvärtom har vinstjakten fått fortsätta samtidigt som skolan pressats av nedskärningar.

Fru talman! Det är dags att ta tillbaka kontrollen över svensk skola för att vända den utvecklingen.

Vi behöver stoppa vinstjakten en gång för alla så att skattepengar som ska gå till skolan också stannar i skolan och går till fler lärare och bättre undervisning – inte till vinstutdelningar, inte till våffelstugor och inte till sportbilar.

Vi behöver stoppa de konstanta nedskärningarna och se till att resurserna till skolan räknas upp i takt med inflationen. Elever och lärare förtjänar mycket bättre än ständiga smygbesparingar.

Vi behöver en småskolereform som innebär små klasser för små barn så att lärarna har mer tid för de elever som räcker upp handen men också för dem som aldrig gör det.

Fru talman! Framtidens frön, som Karin Boye skrev om, finns i varje klassrum och hos varje barn. Vår uppgift är att ge dem förutsättningar att växa, och det gör vi genom en jämlik kunskapsskola utan vinstjakt.

(Applåder)

Fru talman! Hon är utfryst och mobbad. Men så när hon kommer in i klassrummet på sin födelsedag ligger ett paket på hennes plats. Hon öppnar det, och i paketet ligger ett hopprep. Det finns också ett kort, där det står: Nu har du något att hänga dig med.

Vad jag önskar att den här historien inte var sann!

Varje år dör svenska barn på grund av mobbning i skolan. Karolina och Måns är två av de svenska skolbarn som har tagit livet av sig. Deras fotografier finns på mitt kontor – en gåva och ett förtroende från deras föräldrar.

Fru talman! I dag är mobbning ingen stor politisk fråga. Det är bara att gå till valrörelsen. Hur mycket diskuterade vi mobbning i den valrörelse som vi nyss lämnat bakom oss? Jag kan lova att under mina kommande fyra år kommer jag att ge allt för att mobbning ska räknas till en av de största och viktigaste frågorna i svensk politik, och jag vill att så många som möjligt av ledamöterna här inne är med i det arbetet.

Fru talman! Att börja med sig själv är ofta en bra start på en förändring. Hur vi politiker pratar och agerar spelar roll på skolgårdar och arbetsplatser. Jag skulle därför vilja be om en tjänst: Säg till mig när jag går över gränsen, när jag bidrar till ett hårt och sårande klimat! Säg till när jag lämnar sak för att i stället gå på person!

Reagera inte bara när politiska motståndare beter sig illa, utan reagera även när era partikamrater går över gränsen. Agera inte bara när ni är i ledande ställning, utan ta även ton mot dem som har mer makt än vad ni har.

Att ta kampen mot mobbning är att vara obekväm i en grupp, att gå mot strömmen och att ställa jobbiga frågor. Våga vara en politiker som vänder på stenar som av bekvämlighet ofta förblivit orörda!

Vad finns det för kvinnohatskultur gömd bakom idrottens fina fasad? Hur vanligt är det med förnedring och våld när en junior ska nollas in i ett Alag? Hur många rektorer är faktiskt direkt usla på att hantera mobbning? Hur vanligt är det med rektorer som ser en förälder till en mobbad elev som ett hot i stället för en allierad, som låter rädslan för juridiska påföljder gå ut över handlingskraft och empati och som gör den mobbade i stället för mobbarna till problemet?

För att inte tala om skolor som Sigtuna och Lundsberg med gamla system där elever trycks ned med våld och sexuella övergrepp, fru talman. När ska vi sluta betala dessa våldsinstitutioner? Hur länge till ska de få ge ut svenska betyg?

Vi behöver vässa våra politiska tänder! Om ingen sätter stopp kan det gå som på elituniversitetet i Cornell i USA: en drogad kvinna och en Snapchatgrupp där det skickades ett meddelande om att det fanns ”fri fitta på övervåningen” på studenthemmet. I gruppen fanns 57 män. Ingen sa stopp. I stället anslöt sig fler män till gruppvåldtäkten.

Det är dags att bilda en folkrörelse mot mobbning. Jag hoppas att ni vill vara med.

(Applåder)

Fru talman! Hade ni träffat någon av mina lärare i högstadiet hade ni antagligen fått er en trött suck när de hörde mitt namn. Jag var nämligen en av alla de där eleverna som totalt tappat motivation och intresse för skolarbetet. Jag ville faktiskt göra precis allt annat än att just gå i skolan. När jag gick ut årskurs 9 hade jag streck i vartenda ämne, och gymnasiet kändes väldigt, väldigt långt borta.

På något sätt var det min kärlek till dans och musik som fick mig att komma tillbaka till skolbänken. Genom estetiska programmet på Bolandsskolan hittade jag en väg där jag fick lära mig teoretiska ämnen kombinerat med det jag älskade allra mest. För mig var det aldrig ett indraget studiebidrag som fick mig att vilja gå till skolan, utan det var möjligheten att på skoltid få ägna mig åt det jag faktiskt tycker om och som är kul.

Som ni säkert vet går inte alla elever ut med toppbetyg, och vi behöver hitta sätt att engagera och entusiasmera just dem som inte lyckats från början. För min del lyckades jag på något magiskt sätt ändå ta mig igenom gymnasiet. Men alla gör inte det, och det måste finnas möjlighet att lära sig under hela livet. Det är faktiskt aldrig för sent att bilda sig.

För många av dem som inte klarar gymnasiet är folkhögskolan ett bra alternativ. Folkhögskolorna är en viktig del av vuxenbildningen, och folkhögskolor ger människor möjlighet att växa. Det kan vara allt från att läsa på allmän linje och få behörighet till universitetet till att bara få ägna sig åt teater eller gå en skrivarkurs.

Det är fantastiskt att vi i Sverige har en tradition av bildning och att man kan studera på folkhögskola och fördjupa sina kunskaper. Folkhögskolan har en annan typ av pedagogik. Bildning är mer än bara utbildning. Det handlar om frihet under ansvar, och du har en stor möjlighet att utforma kursinnehållet efter kursdeltagarens behov.

En del personer behöver en andra chans i livet, och det kanske är just på folkhögskolan som du hittar den pedagogik som passar just din inlärningsstil och finner den gemenskap som du kanske så länge har behövt. Det här kan vara avgörande för att du ska komma vidare i livet.

Dessvärre är både folkhögskolor och studieförbund satta under ekonomisk press. När det gäller studieförbunden pratar vi om minskade anslag med 500 miljoner de senaste åren.

Fru talman! Utan folkbildning tystnar Sverige! Så lät ABF:s kampanj med syftet att uppmärksamma den nedmontering som har skett av folkbildningen de senaste åren.

Jag och många med mig vill faktiskt inte ha ett tyst Sverige. Vi vill ha ett Sverige där människor möts och utvecklas tillsammans. Du ska kunna anmäla dig till en studiecirkel för att lära dig nya saker, kanske ett nytt språk – eller varför inte hitta gemenskapen i musiken eller dansen som jag gjorde? Det här är trots allt någonting som är fantastiskt med Sverige.

Folkbildning är en central pelare för den svenska demokratin. Sverige behöver starka studieförbund och folkhögskolor, men i stället har vi nu studieförbund som har sagt upp personal och stängt sina lokaler. Folkhögskolorna har lagt ned kurser och fått minska det stöd som de kan ge till deltagarna.

Det har varit så oerhört sorgligt att se hur man de senaste åren systematiskt har försökt nedmontera folkbildningen. Vi i Sverige ska vara stolta över vår långa tradition av bildning, och jag hoppas att vi de kommande åren värnar folkbildningens självständighet och oberoende. De kommande åren måste vi ge studieförbunden och folkhögskolorna rätt förutsättningar att utvecklas.

Länge leve folkbildningen!

(Applåder)