Aktuell debatt om vägen in på arbetsmarknaden

Herr talman! Sverige ska vara möjligheternas land. Liberalernas utgångspunkt är att det inte spelar någon roll varifrån du kommer. Det viktiga är vart du är på väg. Framtidsdrömmar börjar på jobbet med egen försörjning, arbetskamrater och en vardag och gemenskap. Även välfärden börjar med jobben. Arbetslinjen är en förutsättning för välfärdsstaten.

Men både arbetslinjen och välfärden utmanas nu av ett växande utanförskap. Sverige står inför ett vägval. Det är det viktigaste vägvalet i vår tid. Ska de som släpps in i Sverige också släppas in på arbetsmarknaden? Eller ska de nya svenskarna hänvisas till bidrag och utanförskap därför att LO inte vill släppa in fler i arbete?

Jobb eller bidrag, arbetslinjen eller bidragslinjen. Vi liberaler väljer arbetslinjen. Det är bättre att nyanlända flyktingar snabbt kan få ett jobb även om jobbet är enkelt och även om startlönen är lägre än att de år efter år ska leva på bidrag från samhället. Vi har en enkel utgångspunkt, Stefan Löfven: Alla ska med.

(Applåder)

Herr talman! När Jan Björklund var minister brukade han rätt ofta tala om hur det var att ta över den förre ministerns skrivbord och vad man möjligtvis kunde hitta i skrivbordslådorna.

När vår regering tillträdde och klev in i Rosenbad hittade vi larmrapporter om högre arbetslöshet, dramatiskt sjunkande skolresultat och stor bostadsbrist. Arbetsmarknadspolitiken och vuxenutbildningen hade monterats ned, och dessutom hittade vi ett budgetunderskott på 65 miljarder kronor.

En sådan politik får definitivt verkliga resultat för människor ute i det verkliga livet. Det gäller inte minst samhällets mest utsatta människor. När vi trädde till vid regeringsmakten tog det sju år för en nyanländ att komma i arbete. Det var ert resultat.

Efter ett förlorat val 2014 signalerade högern att den skulle förändras. Men i stället för att blicka framåt har man vänt blicken stadigt bakåt. På 60-talet var det kvinnorna som skulle ha lägre löner. På 30-talet var det arbetarna som skulle ha lägre löner. För några år sedan var det ungdomarna som skulle ha lägre löner.

Nu är det de nyanlända som ska ha lägre löner för att över huvud taget kunna få jobb. Ni får kalla detta startjobb, ingångsjobb, nystartsjobb eller vad ni vill. Det är samma gamla argument som vi har hört i snart 100 år. Några ska tydligen ha lägre löner för att komma i arbete. Det är lika fel nu som det var då.

(Applåder)

Att sänka löner för att skapa jobb är och förblir ett riktigt ineffektivt förslag. För att det över huvud taget ska få effekt krävs det så låga löner att det är socialt oacceptabelt. Det framhåller inte minst Konjunkturinstitutet, som ni så ofta brukar hänvisa till.

Det är uppenbart för var och en som i dag sliter till en inte alltför hög lön i vården, på restauranger och i butiker att deras möjligheter till löneförhöjning skulle minska drastiskt om det gick att anställa nyanställda för en spottstyver. Det går inte att isolera några gruppers löner och inte tro att det påverkar andra.

Det visar också forskningen. Den är oerhört tydlig på området. Den pekar på att sänkta löner för några kommer att pressa ned lönerna för den fjärdedel av löntagarna som tjänar sämst. Det motsvarar i Sverige 1 miljon löntagare. Den som ska experimentera med andras löner ska också känna till det.

Mitt besked är glasklart. Vi socialdemokrater kommer aldrig att acceptera statligt satta fattiglöner. Det ska löna sig att arbeta, punkt.

(Applåder)

Vi står inför en stor utmaning. Enligt nuvarande beräkningar ska 180 000 nyanlända ut på den svenska arbetsmarknaden de kommande tre åren. Det är dock i lika delar människor som inte har någon gymnasieutbildning som de som har gymnasieutbildning och också en högskoleutbildning.

För den gruppen finns det inte en enkel lösning. Det är olika människor och individer med olika förutsättningar och olika kompetenser. Det är därför som vi har påbörjat investeringar på över 60 miljarder kronor för att de som kommer hit och de som redan finns här i landet ska i arbete. De ska jobba.

I ryggen har vi nu en ekonomi som växer starkt. Vi har en tillväxt på ungefär 4 procent. Det är den högsta tillväxten i Norden, och det är en av de högsta i EU. Arbetslösheten är nu den lägsta på sju år. Ungdomsarbetslösheten är den lägsta på 14 år. Det gör att vi just nu på svensk arbetsmarknad har ungefär 100 000 lediga jobb, och vi har över 100 bristyrken.

Det är därför som vi investerar i ett kunskapslyft med 50 000 nya utbildningsplatser. För dem som har högskola och gymnasieutbildning satsar vi på validering och kompletterande utbildning. Vi skapar fler praktikplatser både på myndigheter men också tillsammans med näringslivet. Vi skapar snabbspår för en rad bristyrken, och fler är på väg. Det gör vi tillsammans med arbetsmarknadens parter. Det är det som bland annat kallas för den svenska modellen. Jag återkommer till detta i debatten.

Det finns, och det är sant, en grupp nyanlända som kommer att ha mycket svårt att hävda sig på svensk arbetsmarknad. Det måste vi ta på allvar. Det gäller dem som har en väldigt kort utbildning och har kommit lite upp i åren. Vi räknar med att det kan vara ungefär 25 000 personer fram till 2018. För dem behövs enklare jobb, subventionerade anställningar, moderna beredskapsjobb men kanske också kortare yrkesutbildningar som inte kräver så mycket förkunskaper.

Utmaningen är stor. Det är inget tal om någonting annat. Men möjligheten om vi gör detta rätt är så mycket större. Därför sänker vi inte lönerna för de många, utan vi höjer kunskapen och skapar jobb till just de grupper som behöver det mest. Så avvecklar vi inte den svenska modellen, så utvecklar vi den, och så fortsätter vi det samhällsbygge som vi behöver göra i vårt land Sverige.

(Applåder)

Herr talman! I dag går ungefär 4 700 000 människor i Sverige till jobbet. Några av oss gick upp för några timmar sedan och åkte bil. Några tog bussen eller tåget. Några går. Några gör det om några timmar, och några gör det i kväll. Det alla har gemensamt är att alla gör sitt allra bästa för att Sverige är och ska vara ett av världens allra starkaste och bästa samhällen. Det ska vi vara stolta över.

Sverige är ett starkt samhälle som håller ihop. Men det kommer inte av sig självt. Det ställer krav. Det kräver att alla gör vad de kan för att bidra, för göra rätt för sig och för att efter sin förmåga göra sin del av det vi kallar vårt. Det är jag övertygad om att de allra flesta människor i Sverige vill, men alla har inte fått den chansen, ännu.

I dag lever ungefär var sjunde person i arbetsför ålder – 800 000 personer – i utanförskap, och fler riskerar det att bli. Alltför många utan gymnasieutbildning och alltför många utrikes födda har fortfarande aldrig fått in den första foten på arbetsmarknaden, har aldrig fått sitt första jobb. Om inte något görs för fler vägar in i arbete riskerar ungefär 90 000 fler utomeuropeiskt födda varaktig arbetslöshet.

Var och en av alla de människor som lever i utanförskap kan vittna om samma sak: frustrationen över att inte få en chans och känslan av att stå utanför. Det är oacceptabelt, och därför måste utanförskapet brytas så att fler får sitt första jobb.

(Applåder)

Det är naivt att tro att flyktingkrisen är över. Sverige står inför en situation som ställer större krav på reformer och integration än kanske någonsin i modern tid. Men det talar inte statsministern om i dag. Det han verkar riktigt engagerad i är inte reformer utan det partipolitiska spelet och lögner.

Att ljuga om sina motståndares förslag må vara en sak – det är ganska illa – men den värsta lögnen från statsministern är den om hans egen politik. I högtidstalen, till exempel i ett för bara några dagar sedan, säger Stefan Löfven: ”Här krävs nya verktyg för att alla som kan arbeta också verkligen arbetar.”

Samtidigt gör regeringen precis tvärtom. När människor behöver fler enkla jobb för att få det där första jobbet halverar regeringen RUT-avdraget. När det behöver löna sig bättre att arbeta för att bryta utanförskapet höjer statsministern bidragen till dem som inte jobbar. När fler behöver lära sig mer i den svenska skolan för att kunna komma in på arbetsmarknaden säger regeringen nej till att Sveriges högstadieelever ska få mer matte. Det hänger inte ihop.

Herr talman! Om man menar allvar med att alla ska jobba och göra rätt för sig och att Sverige ska hålla ihop måste man göra något åt detta, i form av reformer. En moderatledd regering kommer inte att lagstifta om sänkta löner, men en moderatledd regering kommer att se till att fler kan få sitt första jobb och sin första lön. Fler måste få känna känslan av att gå upp på morgonen även när det tar emot lite grann och att ha ett jobb att gå till och se fram emot. Då behöver Sverige ta åtminstone fem steg framåt.

För det första måste arbete alltid löna sig. Vi har fortfarande höga skatter på arbete, och det slår hårt mot dem med lägst inkomster. Det är därför första-jobbet-avdraget behövs. Förutom det behövs en satsning på att fler får behålla mer av försörjningsstödet om man börjar jobba, om än bara lite grann. Med våra förslag kan till exempel en ensamförälder som får ett deltidsjobb som ger 8 000 per månad få en extra tusenlapp att leva för varje månad.

För det andra måste fler få chansen att lära sig jobbet på jobbet. Yrkesintroduktion, som vi införde, är bra, men det går för trögt. Hittills har till exempel 28 yrkesintroduktionsjobb skapats i handeln. Det behövs många fler i många branscher. Därför behövs första-jobbet-anställningen, så att fler kan ta det första steget in på arbetsmarknaden och få möjlighet att lära sig jobbet på jobbet.

För det tredje behöver det ställas tydligare krav på att anstränga sig för att få det första jobbet. Det är därför vi behöver ha aktivitetskrav i försörjningsstödet, och det är därför det behövs en utbildningsplikt så att de som kommer hit utan grundskolekompetens kan få detta så snabbt som möjligt.

För det fjärde måste fler lära sig mer i den svenska skolan. Där börjar vägen in i det svenska samhället. Därför behöver vi lyfta skolan mer, med tydligare kunskapskrav, bra betalt till skickliga lärare och mer tid för lärare och elever.

För det femte behöver vi fråga alla som kommer hit vad de kan. Det får inte ta flera år innan de får den frågan, som det kan göra i dag, utan det måste ske så snart som möjligt, första dagen. Sverige är ett land där vi ska lova varandra att göra rätt för oss och där vi ställer krav på att alla ska bidra efter sin förmåga. Då måste vi ta vara på allas förmåga, och därför behövs tidig kompetenskartläggning.

Herr talman! Sverige har klarat utmaningar förut, och vi kan göra det igen. Men då krävs att vi höjer ambitionen i reformer och inte bara höjer tonläget i debatten. Då krävs politiskt ledarskap av en helt annan sort än det som Stefan Löfven kan leverera.

(Applåder)

Herr talman! Även om denna debatt har begärts av Liberalerna är den under alla omständigheter påkallad av verkligheten. Det har den varit under mycket lång tid.

Problem som är relaterade till västvärldens mest ansvarslösa invandringspolitik är inte något nytt, utan vi har påtalat sådana problem under många år. Då har övriga partier i den här församlingen i väldigt hög grad antingen kastat fula ord eller förnekat problemens existens.

Det är såklart bra att vi nu äntligen verkar vara överens om att det faktiskt finns en gräns för vad vi klarar i vårt asylmottagande och att antalet människor som har kommit till Sverige har betydelse för vår kapacitet att ge ett vettigt mottagande och få en fungerande integrationsprocess. Det är bra att vi har kommit så långt i debatten.

Samtidigt, herr talman, tycker jag att ämnet för denna debatt – vägen in på arbetsmarknaden – belyser just det snäva perspektiv som alldeles för länge har fått prägla diskussionen om integrationspolitiken. För att komma vidare och lyckas med den ambition som nästan alla pratar om – att hålla ihop vårt land – måste vi göra upp med synen på att integration enbart handlar om jobb och sysselsättning.

Jag tycker att det blev väldigt tydligt, inte minst under den förra regeringens åtta år vid makten. Då satsade man miljarder på verkningslösa integrationsprojekt i form av olika särlösningar, subventionerade låtsasjobb, låglönejobb och så vidare. Man skröt om den största integrationspolitiska reformen på 25 år. Nästan ingenting av detta, herr talman, fick någon effekt. Problemen blev bara värre och värre, och utanförskapet har fortsatt att växa.

Under denna debatt har vi redan hört, och vi kommer att få höra, samma gamla politiker tjata om samma gamla politik, och det är samma gamla partier som står bakom den. Möjligen sätter man nya namn på en del av politiken, men det är samma gamla politik som inte har fungerat.

Jobben och sysselsättningen är givetvis en viktig nyckel till integration, men då handlar det om riktiga jobb. Då handlar det om satsningar i välfärden, om investeringar, om att skapa förutsättningar för små och medelstora företag att växa och om att göra det billigare och mindre riskfyllt att anställa. Det handlar om att skapa förutsättningar för industrin. Det handlar om att skapa förutsättningar för de viktiga landsbygdsnäringarna. Det handlar om ett utbildningsväsen som håller måttet och klarar av att svara mot de behov som finns på arbetsmarknaden. Det handlar om att försvara den svenska modellen.

Tyvärr har det under många år fullständigt saknats politik i detta avseende. Man har varit helt inriktad på de subventionerade låtsasjobben, särlösningarna för nyanlända och så vidare, och det har inte fungerat över huvud taget. Vi måste skapa förutsättningar för riktiga jobb i det här landet. Det är en viktig nyckel till integration, men det är inte den enda nyckeln. Det tycker jag är viktigt att lyfta upp i detta sammanhang.

För att man i praktiken ska etableras och vara en del av det svenska samhället krävs mer än bara sysselsättning. Man måste kunna språket, inte bara i form av ord och meningar, utan man måste förstå och kunna språket på djupet. Man måste förstå hur det svenska samhället ser ut och fungerar och vilka normer och värderingar som ligger till grund för vårt samhälle. Man måste anpassa sig. Man måste vilja bli svensk för att på allvar bli en del av Sverige och det svenska samhället. Det är detta, herr talman, som övriga partier i denna församling har så förtvivlat svårt att förstå.

Det är alldeles uppenbart att en stor del av dem som har kommit till Sverige under den senaste tiden saknar skäl för att stanna här, och därför kommer de att behöva återvända. Det måste givetvis ske snarast. Men många kommer att bli kvar här, antingen permanent eller åtminstone för mycket lång tid framöver. Då handlar det om att hålla ihop ett samhälle som håller på att slitas sönder av splittring och segregation.

Då måste vi vara tydliga med vad som förväntas. Vi måste vara tydliga med vad alla dessa människor har att anpassa sig till. Men kommer man till Sverige i dag möts man nästan av det motsatta. Här förnekas snarare själva existensen av en majoritetskultur: Här finns ingenting du kan lära dig – vi har bara köttbullar, midsommar och sådana töntiga saker. Med de förutsättningarna är det klart att det blir svårt att hålla ihop ett samhälle med en snabbt växande befolkning.

Jag tror, herr talman, att vi måste hitta saker att enas kring, och jag tror mycket starkt på medborgarskapet som en viktig nyckel för integration, något som vi alla kan förhålla oss till och enas kring. Men det förutsätter att vi uppvärderar medborgarskapet, att vi låter medborgarskapet betyda något, att det blir något eftersträvansvärt – inte bara att du har bott i Sverige en viss tid utan att du också har etablerat dig i samhället, blivit en del av det svenska samhället. Då, herr talman, är jag övertygad om att vi också klarar av att hålla ihop det här samhället långsiktigt, och det är det avgörande.

Herr talman! Mer än kanske någonsin tidigare är Sverige i dag ett land som ser olika ut för olika människor. För de allra flesta är arbetsmarknaden bättre än på länge. Inte sedan 2008, före finanskrisen, har så många haft arbete att gå till som i dag. Men vägen till ett arbete fortsätter att vara längre för vissa grupper. För den som har kommit ny till Sverige är vägen till en fast tillsvidaretjänst oftast särskilt lång.

Sverige växer. Förra året flydde ovanligt många människor till Sverige. Kriget i Syrien är inne på sitt sjätte år, och människors drivkrafter att fly blir tyvärr allt starkare. Det är viktigt att kapaciteten i mottagandet höjs och att etableringen förbättras, så att vi kan anpassa våra system att fungera väl både i tider då det kommer många och i tider då det kommer få. Alla Sveriges kommuner ska hjälpas åt med mottagandet, så att etableringen påskyndas, och tidigare insatser ska genomföras, så att nyanlända snabbare kan lära sig språket och påbörja validering och utbildning. Bostadsbyggandet måste öka och civilsamhället ges en tydligare roll i etableringsprocessen.

Liksom de flesta länder i Europa har vi en åldrande befolkning. En prognos för de närmaste åren visar att antalet åldersavgångar överstiger antalet tillträdande unga. Utmaningen för de flesta europeiska länder är att få in fler personer i arbetsför ålder.

Att ta till vara nyanländas erfarenheter och kompetenser och samtidigt skapa vägar in på arbetsmarknaden är en av vår tids stora möjligheter – möjligheten att låta fler bidra till ett samhällsbygge där Sveriges ekonomi fortsätter att växa. Fler människor som kommer hit på flykt ska kunna lära sig svenska från dag ett och kunna arbeta från dag ett. Ju tidigare vi underlättar för människor att lära sig svenska, få sina kvalifikationer och betyg validerade och få möjligheter att skapa branschkontakter inom sitt yrke och etablera privata kontakter och nätverk, desto tidigare kommer människor i arbete eller startar företag.

Historiskt har Sverige klarat av att växa på ett bra sätt. Två årtionden efter Balkankriget ser vi att de som sökte en fristad i Sverige och gjorde Sverige till sitt nya hemland har etablerat sig i den utsträckningen att fler av dem läser vidare på högskolan än infödda svenskar. Sverige växte och skapade möjligheter av en stor utmaning.

Politikens roll är att säkerställa att människor snabbt kan etablera sig på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och i samhället i stort. Just därför har regeringen infört kompetenskartläggning på anläggningsboenden och öppnat upp för möjligheten att börja lära sig svenska tidigt i asylprocessen. Miljöpartiet skulle också vilja se förslag på digital sfi, det vill säga möjlighet att själv studera svenska i mobilen eller på datorn, så att alla ska kunna träna språket redan från dag ett.

Regeringen har också skapat ett tjugotal snabbspår för människor med bakgrund inom olika bristyrken. Miljöpartiet vill se snabbspår också för egenföretagare. Många människor har i bagaget erfarenheter av att driva företag, och andra har en idé som de har burit med sig länge och vill förverkliga. Kan vi få hälften av de mest drivna nyanlända företagarna att starta företag i Sverige och hälften av dessa företag att bli bärkraftiga skapar detta många nya arbetstillfällen både för nyanlända och för ”gammalanlända” svenskar.

Detta är satsningar som vi ser som nödvändiga om Sverige ska fortsätta att växa med dem som har kommit hit. Samtidigt ser vi från Miljöpartiets sida att det behöver göras mer. Som en konstruktiv del av den diskussionen fortsätter vi som parti att vara drivande i debatten om hur vi kan förbättra etableringen på olika sätt.

Utöver snabbspår för egenföretagare och digitaliserat sfi ser vi också att vi behöver öppna upp arbetsmarknaden för fler genom att öka möjligheterna att arbeta från den första dagen som man är i Sverige som asylsökande. I dag krävs undantag från kravet på arbetstillstånd för att arbeta. Trots att utgångspunkten i de nuvarande reglerna är att asylsökande ska ha rätt att arbeta under asyltiden är det inte tillräckligt många som lever upp till det som krävs enligt utlänningsförordningen. Vår utgångspunkt är att fler som kan arbeta från dag ett också ska göra det. Därför vill vi se över dagens regelverk i syfte att underlätta för fler asylsökande att arbeta så fort de kommer hit.

För de asylsökande som redan har rätt att arbeta saknas möjligheten att skriva in sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Även om man inte ges tillgång till samma regelbundna kontakt och stöd som vanliga arbetssökande är det värdefullt för arbetsgivare att på ett tidigt stadium kunna få kontakt med asylsökande som har kompetens och erfarenhet inom till exempel bristyrken. Därför skulle vi vilja göra det möjligt för asylsökande att registrera sig, så att de blir sökbara för arbetsgivare i Arbetsförmedlingens elektroniska databas, och ge dem rätt till enklare stödinsatser som rådgivnings- och matchningssamtal.

Det finns en stor fara när länder slutar tro på sitt eget samhälles förmåga att växa och utvecklas. Historien har visat att öppenhet mot omvärlden är något som har gynnat Sverige. Samhällen som sluter sig tenderar att stagnera i sin egen utveckling. Framgångsrika samhällen är öppna, blandade samhällen. Sverige behöver fortsätta att vara öppet och skapa möjligheter för dem som kommer hit att bidra och vara en del av ett Sverige som fortsätter att växa.

(Applåder)

Herr talman! En sak är fullständig klar: Sverige behöver fler som jobbar. Och med alla nyanlända som nu knackar på dörren blir behovet av reformer som kan bana väg in på arbetsmarknaden allt större, för integration och jobb är inget annat än två sidor av samma mynt.

Bland alla dem som har kommit hit till vårt land finns det läkare och ingenjörer. Men många av dem som har kommit saknar utbildning, och det är dem som den här debatten borde handla om. Vi kan inte, som vi håller på att göra nu, förpassa dem till ett permanent utanförskap. De måste också snabbt kunna få ett jobb, för det här är en akut situation. Sverige behöver en regering som tar detta på allvar, som har ett högt reformtempo och som ger människor en chans att riva de murar som i dag omgärdar de första jobben.

Tyvärr har vi hittills sett alldeles för lite av den varan. Stefan Löfven verkar vara mer upptagen av att prata om den svenska modellen än att faktiskt se till att den fylls med människor av kött och blod som jobbar.

Från Centerpartiets sida har vi inte suttit still i båten. Ser vi en utmaning tar vi tjuren vid hornen. Vi backar inte utan ser till att det finns konkreta lösningar. Det är därför vi har lagt fram förslag om till exempel hur det ska bli lättare att starta företag, genom ingångsföretag där krånglet minimeras till att lämna uppgifter och sköta skatteinbetalningar via en app. Många av de nyanlända har ju en företagarbakgrund. Det är också därför som vi har lagt förslag om lägre arbetsgivaravgifter, fler lärlingar och ökade möjligheter att starta RUT-företag – allt för att skapa fler vägar till det första jobbet.

Det är också därför som vi har föreslagit ingångsjobb.

Ingångsjobb bygger på att ett avtal sluts mellan arbetsmarknadens parter, ett avtal som gör det möjligt att anställa nyanlända med låg utbildning och bristande språkkunskaper till en lägre ingångslön än vad som i dag är möjligt.

Tar parterna sitt ansvar och gör detta är vi beredda att politiskt driva sänkta inkomstskatter för dessa grupper, vilket ger mer pengar i plånboken för den som anställs, och dessutom sänkta arbetsgivaravgifter för dem som ingår dessa avtal.

Om parterna inte är beredda att ta sitt ansvar är vi beredda att lagstifta om ingångsjobb, eftersom alternativet är utanförskap för hundratusentals människor, bidragsberoende och att integrationen riskerar att misslyckas. Det har, herr talman, Sverige inte råd med.

Låt oss komma ihåg att för individen är det inte en högre lön som är alternativet, utan det är ingen lön alls.

Internationella valutafonden, OECD, Konjunkturinstitutet, EU-kommissionen och Finanspolitiska rådet är några av de myndigheter och expertorgan som lyft fram just att enklare jobb med lägre ingångslöner är nödvändiga för att nyanlända ska kunna få jobb.

När jag möter en människa som nyss har flytt kriget och förtrycket i Syrien, som inte vill något annat än att komma in i det svenska samhället och jobba, vill jag kunna säga att här får alla en chans att göra rätt för sig. Även den som inte behärskar det svenska språket och även den som har en bristfällig utbildning ska kunna få ett jobb.

Herr talman! I helgen höll Stefan Löfven ett tal till sina kollegor på kommunnivå. Det var ett intressant tal att lyssna till. Den svenska modellen nämndes så många gånger i talet att jag till slut tappade räkningen.

Men att statsministern upprepar orden, utveckla den svenska modellen, otaliga gånger kommer inte att göra att de fylls med innehåll. Det kommer inte att ge fler nyanlända ett jobb.

I hans tal lyste också ordet företagare med sin frånvaro, trots att det faktiskt är företagare som skapar jobben.

Statsministern läste dock upp en dikt om hur tillståndet i svensk ekonomi ser ut. Mot den bakgrunden tog jag också mig friheten att formulera en egen dikt:

76 dagar.Svensk ekonomi växer starkt.Men 76 dagar är den tid som regeringens budget har gällt.Svenska tjänsteföretagare har förlorat 5 000 av sina kollegor.70 personer har fått traineejobb – inte 32 000.Skattehöjningar.

Den rödgröna regeringens budget har alltså gällt sedan årsskiftet – i 76 dagar. Att då som statsminister låta påskina att det är socialdemokratisk politik som är orsaken till att svensk ekonomi växer är milt sagt något magstarkt.

Herr talman! Sverige behöver fler som jobbar. Fler i jobb ger mer att dela på och mer till den gemensamma välfärden.

Vi står upp för att arbetsmarknadens parter ska göra upp om villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Vi står upp för den svenska modellen, men vi inser också att den behöver utvecklas. Anledningen är enkel, nämligen att vi vill lyckas med integrationsutmaningen. Vi vill ge människor en chans. Det är inte rimligt att vägen till det första jobbet i vårt land ibland är svårare än att bestiga Mount Everest.

(Applåder)

Herr talman, ledamöter, kollegor! Arbetslösheten i Sverige faller. Den svenska ekonomin utvecklas förvånansvärt starkt. Många företag har svårt att hitta arbetskraft när de behöver anställa. Vi ser enorma behov av arbetskraft på arbetsmarknaden framöver.

Samtidigt finns det en uppenbar risk för att tiotusentals människor i det här landet aldrig kommer att kunna få dessa arbeten. De har för lite utbildning, de kan ha fel utbildning och de kan ha bristfälliga språkkunskaper.

Här ligger en enorm politisk utmaning att lösa detta. Det gör man genom konkreta åtgärder och förslag. Vi har dessa förslag. Vi har förslag om att starta yrkesutbildningar för dem som behöver det. Vi har förslag om att satsa på språkintroduktionen, så att fler kan få den gymnasieutbildning som är en förutsättning på arbetsmarknaden. Vi vill att man ska läsa svenska från första dagen när man har kommit hit.

Det är denna typ av praktiska lösningar – listan kan göras mycket längre – som vi talar med regeringen om när vi förhandlar om statsbudgeten. Det är så här man gör när man ser till att människor kan ta de jobb som finns och som skapas.

Vi har stora möjligheter att göra detta riktigt bra om vi tar tag i situationen – se till att det finns byggnadsarbetare, att det finns undersköterskor och att det finns ingenjörer i det här landet – och om vi ger människor chansen att få utbildning och ta jobb. Det är vår uppgift.

Men i stället handlar denna debatt från den borgerliga sidan om att sänka löner. Den handlar om någonting helt annat.

Men hur löser man problemet med en kommande jättebrist på undersköterskor genom att sänka undersköterskans lön? Man löser det inte ett dugg. Man löser det genom att utbilda undersköterskor. Så löser man problemet med denna brist.

Faktum är att om man sänker undersköterskornas redan alltför låga löner får man färre undersköterskor därför att de redan tjänar alldeles för lite och är smärtsamt medvetna om att de kommer att få en mycket låg pension, trots sitt slit. Det är en kontraproduktiv politik.

Men borgerligheten är egentligen ute efter någonting annat. De är ute efter att sänka lönerna för dem som tjänar minst. För precis som Stefan Löfven påpekade är det detta som sker. Man kan inte sänka lönen för några i restaurangbranschen eller handeln. Då sänker man den för många. Då blir det en press nedåt.

Vilka är de lågavlönade? De är framför allt kvinnor. Det är hyckleri från Liberalerna att tala om att vara ett feministiskt parti och i nästa ögonblick vilja sänka lönen för Sveriges lågavlönade kvinnor. Så gör inte feminister.

Att sänka lönen för dessa grupper är att skapa en ny generation fattigpensionärer i Sverige, och det tänker vi aldrig medverka till. Pensionerna är låga nog för alltför många i det här landet.

Högern gör som de alltid gör. Om det inte är de unga som ska ha sänkt lön är det kvinnorna. Och nu är det invandrarna som ska vara murbräckan för att sänka lönen för dem som tjänar minst. Vi känner igen er politik. Vi vet vad ni är ute efter.

Många har kommit till Sverige. Gör vi rätt nu och investerar kan vi göra detta bra. Vi måste bygga massor med bostäder, vi måste utbilda människor och vi måste föra en ekonomisk politik som investerar för framtiden. Här önskar jag att regeringen var mindre ängslig och vågade höja skatten för de rikaste och vågade investera mer.

Men lika viktigt som det är att göra rätt är det att inte göra fel. Faktum är att Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra tillsammans är på väg att rikta ett välriktat sabotage mot etableringen på den svenska arbetsmarknaden. Det gäller de tillfälliga uppehållstillstånden och kopplingen mellan uppehållstillstånd och arbete. Faktum är att alla partier här i riksdagen utom Vänsterpartiet är överens om denna politik.

Dessa förslag har sågats sönder och samman. LO har kritiserat att man ska koppla uppehållstillstånd till arbete. De säger att det gör arbetstagarna beroende och ökar risken för att de utnyttjas. I praktiken är systemet omöjligt att administrera och kontrollera. Det säger LO.

TCO slår fast att tillfälliga uppehållstillstånd kommer att leda till en försämrad etablering på arbetsmarknaden. Det är precis det som vi talar om i dag. De säger att oseriösa arbetsgivare kan utnyttja nyanländas utsatta situation på arbetsmarknaden.

Saco menar att förslaget kommer att försämra nyanlända akademikers möjligheter att etablera sig inom relevant yrke.

Sveriges Kommuner och Landsting pekar på att ungdomar kommer att drabbas särskilt. Risken är stor att de väljer att avstå och helt enkelt inte börja en gymnasieutbildning därför att de måste få ett arbete för att få stanna i landet. Särskilt utsatta är de också när det gäller risken att utnyttjas av oseriösa arbetsgivare.

Arbetsförmedlingen ger en helt förödande kritik. De säger att detta riskerar att slå sönder det nuvarande arbetet med tvååriga etableringsplaner, och det är inte konstigt.

Man är alltså på väg att genomföra någonting som direkt saboterar möjligheten till etablering på arbetsmarknaden, och det menar jag är fullständigt ohållbart. Det räcker inte med att göra rätt. Man måste också undvika att göra direkt fel.

Jag skulle vilja höra från både Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra vad de säger om kritiken från LO, Sveriges Kommuner och Landsting och Arbetsförmedlingen. Är det inte så att ni håller på att förstöra de goda möjligheter vi har att låta människor komma in på svensk arbetsmarknad?

(Applåder)

Herr talman! Jag har lyssnat noga på statsministern både i dag och tidigare. Vilken uppgivenhet! Statsministern har möjligen hittat en retorik som går hem i förstamajtåget, men bara där. Resten av svenska folket undrar fortfarande vad som ska hända med alla som kommer till Sverige.

I verkligheten och bortom retoriken står Sverige inför den största utmaningen i vår tid. Ska vi välja integration, eller ska vi åstadkomma segregation? Det kommer några hundratusen personer till Sverige på några få år. Några är välutbildade, men många är mycket lågutbildade. Vi har haft en låg tröskel för att komma in i Sverige, men vi har haft en hög tröskel för att komma in på arbetsmarknaden och få jobb. Det är höga trösklar som skapar segregation.

Skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes födda och utrikes födda är större i Sverige än i något annat EU-land. Det är den skillnaden vi kallar segregation. Det beror på att andelen enkla jobb är mindre i Sverige än i något annat EU-land och att lönespridningen är mindre i Sverige. Det sambandet förnekas av Socialdemokraterna, och det är obegripligt – de vetenskapliga studierna är entydiga. De svenska studierna visar alla att höga startlöner minskar sysselsättningen för utsatta grupper. Statsministern argumenterar här som om valet stod mellan att flyktingar ska få jobb med hög lön och att flyktingar ska få jobb med låg lön. Då hade det ju varit enkelt, men sanningen är att valet står mellan lön eller ingen lön.

Det är parternas ansvar att teckna avtal och bestämma om löner och andra anställningsvillkor, herr talman, och jag delar den uppfattningen. Denna makt har parterna fått genom lagstiftning. Jag försvarar den modellen; det var en liberal regering som införde detta en gång i tiden. Men vad ska staten göra i tider när parterna inte visar samhällsansvar? Socialdemokraterna och Stefan Löfven säger att man aldrig kan tänka sig att lagstifta. Nu tänkte jag att vi skulle ha en gissningstävling. Jag ska läsa upp ett citat. Ni får själva fundera på vem som har skrivit detta:

”Det läge som nu uppkommit på arbetsmarknaden gör att regering och riksdag inte längre kan stå overksamma.”

Rätt svar är att Ingvar Carlsson skrev det. Han fick stöd av Göran Persson, Mona Sahlin och Margot Wallström som satt i hans regering. Citatet finns i propositionen om allmänt lönestopp från februari 1990. Det är det mest långtgående ingrepp i det ni kallar förhandlingsmodellen som någonsin har föreslagits i Sverige. Regeringen skulle gå in och lagstifta och låsa alla löner under två års tid, och strejker skulle förbjudas för alla svenska arbetstagare. Ingvar Carlsson tyckte att det var så viktigt att han avgick när han inte fick igenom detta.

Förslaget var brutalt. Vårt förslag är en västanfläkt. Det handlar om de nyanlända under några år. Parterna ska naturligtvis i första hand lösa det, annars måste samhället ta ansvar. Det som står på spel nu är större än det som stod på spel när Ingvar Carlsson ville vidta sina brutala åtgärder. Då ville han hejda inflationen, och det var nog så viktigt. Men vi vill förhindra segregation och utanförskap.

Herr talman! Ni kallar er ett arbetarparti, Socialdemokraterna, men ni är på väg att bli ett bidragsparti. Ni säger och skriver på affischer att alla ska med, men ni menar att LO-medlemmar som redan har jobb ska med. Ni segregerar Sverige.

Till alla er som nu har markerat mot Liberalernas förslag, såväl de rödgröna som Anna Kinberg Batra, vill jag säga: Ingen som jobbar i Sverige ska få sänkt lön. I Sverige sänker vi inte löner för dem som jobbar. Alla som jobbar får lönehöjningar enligt de avtal som tecknas, men det vi måste diskutera är hur nyanlända flyktingar ska undvika att hamna i utanförskap. Det är enligt vår uppfattning bättre att de snabbt kan få ett första jobb, även om startlönen där är något lägre än vad den är på resten av arbetsmarknaden, än att de ska behöva gå år efter år på bidrag. Jobb är nämligen bättre än bidrag, och vår utgångspunkt är enkel: Alla ska med.

(Applåder)

Herr talman! Kristdemokraterna vill ha en arbetsmarknad där alla får plats och där alla får chansen att jobba till hundra procent av sin förmåga. Det har vi inte i dag. Vi har många hinder.

Minns ni Karl Bertil Jonsson? Nej, jag talar inte om Karl-Bertil Jonsson på Postverkets fragila avdelning som förbättrade på samhällets skuggsida, utan jag talar om LO:s ordförande 1994–2000 med tilltalsnamnet Bertil – Bertil Jonsson. Inför LO-kongressen 1996 talade han om arbetsmarknaden och sa: ”Vi säger nej till allt tal om flexibilitet. Vi står i vägen. Mötesdeltagare! Jag lovar: Vi står kvar.”

Då var Stefan Löfven ombudsman på LO-förbundet Metall. Kanske var han på plats och lyssnade och tänkte: Yes! Detta är bra. Vi står i vägen! Vi säger nej. Statsministern tycks nämligen tänka likadant 20 år senare: Vi står i vägen – vi står kvar.

Hur ska man annars förstå oviljan att agera när vi nu ser en kraftigt förändrad och tudelad arbetsmarknad där utrikes födda och personer med bristande utbildning har krympande jobbchanser och där de utsatta grupperna utgör en allt större del av de arbetslösa? Ser han inte sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda? Det är hundratusentals personer med bristande utbildning och bristande språkkunskaper som inte får en chans på den svenska arbetsmarknaden. Den stora klyftan i Sverige går mellan dem som har ett jobb och dem som inte har det, och den vidgas.

Visst, ett snabbspår ska införas, och det är bra. Under galgen sker ett par utvidgningar av RUT, efter överenskommelser med Alliansen. Men i regeringens politiska spagat försämras samtidigt RUT-taket. Det får företagen att tveka. De tvekar inför att skapa jobb i en bransch där nära hälften är utrikes födda och fyra av fem kommer från tidigare arbetslöshet och uppsägning. I övrigt ekar det tomt i regeringens reformverkstad. Lampan är släckt. Det är några traineeplatser och löften om validering som har hörts förut. Det frustas inte direkt av reformiver.

Socialdemokraterna står i vägen för flexibilitet. De säger nej till varje förändring, till exempel i en LO-modell som kanske fungerade förr men som behöver fixas lite nu. Stefan Löfven är tydlig: Oavsett hur kraftigt arbetsmarknaden förändras och försvåras står han kvar. Han står i vägen. Då står man i vägen för att utsatta på arbetsmarknaden ska få känna stoltheten i att försörja sig själv och bli en del av arbetsgemenskapen vid kaffeautomaten. Med statsministerns vokabulär: Det är inte okej, herr talman.

Vi kristdemokrater har föreslagit introduktionsanställningar. Det har fått statsministern att gå i taket. Vad är det då för förgripelse vi föreslår? Jo, vi föreslår en anställningsform med initialt minst 75 procent av kollektivavtalad lön och 25 procent utbildning – lära-sig-på-jobbet-tid som arbetsgivaren ansvarar för, med anställningsskydd som för andra. Man lär sig jobbet på jobbet, utan krångel och utan specialkrav – enkelt, för att reformen ska kunna göra skillnad. Det är ingen mirakelmedicin men genomförs tillsammans med många andra reformer, som jag återkommer till.

En liknande modell med 75 procent lön och 25 utbildning, fast med en rad problem, finns på sätt och vis redan. Den har stöd av regeringen och Vänsterpartiet och heter YA-jobb. Stefan Löfven tycker till och med att företag utan kollektivavtal ska kunna använda sig av den modellen. Men i YA-jobben ska myndigheter in, och fack och arbetsgivare ska sluta avtal centralt och lokalt. Planer ska skrivas, följas upp, kontrolleras och redovisas till höger och vänster. Det är en god tanke insvept i byråkratins våta filt och i grunden helt beroende av om facket prioriterar detta eller inte.

Då måste vi tänka nytt. IMF, OECD, Finanspolitiska rådet – alla pekar på behovet av att sänka trösklarna, av fler enkla jobb och av att man ska göra något åt problemet med höga ingångslöner som stänger ute människor.

Regeringens eget finanspolitiska råd menar att förändringar för vissa grupper inte har effekter på arbetsmarknaden i stort. Därför föreslår Kristdemokraterna riktade skattelättnader för just de grupper som reformen riktar sig till, nyanlända och unga. Det behövs vägar in på arbetsmarknaden för alla.

I den svenska modellen är målet om full sysselsättning centralt. Alla som kan ska få jobba. De ska få kvalificera sig för a-kassa och sjukförsäkring, kunna utbilda sig och det ska vara starka parter som tillåts ta och som tar ansvar. Om parterna inte tar ansvar fullt ut, om LO-modellen inte bidrar till den svenska modellen utan sviker de utsatta på arbetsmarknaden, då måste vi också kunna diskutera justeringar. Vi kan inte fortsätta att resa murar runt arbetsmarknaden så att bara den som har perfekta kvalifikationer har en chans. Då släcker vi hopp och framtidstro. Vi måste hitta lösningar, inte dogmatism. Vi måste värna människan, inte ett visst system.

Herr talman! Regeringens idélöshet när det gäller den tudelade arbetsmarknaden blir inte vackrare för att den kläs i klasskampskläder. Vi behöver inte mer av politik som säger nej. Vi behöver ta bort det som står i vägen. Strax har statsministern i fyra minuter en chans att peka på alla hinder som han ska riva och alla vägar som han ska öppna för att få fler i jobb. Men det kommer han inte att göra. Han kommer fortsätta att attackera dem som vill göra just detta, för det är han som står i vägen.

(Applåder)

Herr talman! Det är utan tvekan en mycket stor utmaning att nyanlända också ska i arbete. Det är en utmaning som naturligtvis har växt med det stora antalet asylsökande som har kommit till landet. Det är helt naturligt att det kommer att krävas enklare jobb, ja. Där är vi helt överens.

Nu står de borgerliga här i kammaren och säger: Men vi vill inte sänka några löner. Det är precis det som ni föreslår. En del säger det rakt ut, andra vill lagstifta om en kortare arbetstid, men resultatet blir dessvärre detsamma för löntagarna. Vattendelaren i svensk politik går precis här. Det är mellan er som tycker att människor ska ha jobb och tvingas ha bidrag och det är mellan oss som tycker att människor ska vara i arbete och inte behöva bidrag. Där går skiljelinjen.

(Applåder)

I ärlighetens namn om man inte har gått i grundskolan, då har man en mycket liten chans att få ett arbete, oavsett hur mycket Anna Kinberg Batra och Jan Björklund tänker att sänka deras inkomster.

I stället investerar den här regeringen nu i Sveriges nya jobbagenda som bevisligen ger resultat. Det borde också kunna glädja er. Arbetslösheten sjunker ju. Vi behöver fortsätta. Dessutom utvecklar vi lösningar på det som är det riktiga problemet, att äldre nyanlända med kort utbildning har väldigt svårt att få jobb. Det är dem som vi ska sikta in oss på.

Lyssna nu noga! Här kommer det att behövas subventionerade anställningar. Vi ska förenkla anställningsstöden och utveckla moderna beredskapsjobb. Vi behöver olika former av kortare yrkesutbildningar som inte kräver stora förkunskaper.

Många av de nyanlända har med sig viktiga yrkeskunskaper som efterfrågas på vår arbetsmarknad. Så många som 70 procent av de nyanlända är under 40 år och har ett långt arbetsliv framför sig. Det är därför som regeringen tillsammans med arbetsmarknadens parter – svenska modellen – utvecklar snabbspår in i bristyrken för nyanlända. Det handlar om kockar, läkare, sjuksköterskor, tandläkare, apotekare, lärare, styckare, slaktare och ytterligare 18 bristyrken är på väg. Det här är ett styrkebesked för den svenska modellen.

Tillsammans med Sveriges arbetsgivare skapar vi praktikplatser för nyanlända. Det gäller både myndigheter och näringslivet. Tillsammans med Sveriges kommuner, landstingen och studieförbunden förbättrar vi språkinlärningen genom att anställa fler sfi-lärare. Vi anordnar också utbildning i svenska redan på asylboendet.

Tillsammans med de borgerliga partierna har vi beslutat att vidga RUT-avdraget så att de också inkluderar flyttjänster, trädgårdstjänster och vissa it-tjänster i hemmet.

Vi snabbar på bedömningen av utländska utbildningar. Vi förbättrar valideringen av kompetens. Vi startar kompletterande högskoleutbildning för nyanlända akademiker. Medan Moderaterna skär ned över 1 miljard kronor på nyanländas etablering satsar den här regeringen 870 miljoner på insatser som ska korta vägen till jobb eller till utbildning.

Den svenska modellen bygger på att var och en som har möjlighet också ska ta ansvar för att försörja sig själv genom arbete. För att förtydliga den modellen vill vi också införa tydligare krav på att den som ansöker om försörjningsstöd ska också stå till arbetsmarknadens förfogande.

Allt detta gör regeringen nu, och vi är beredda att göra mer, men jag vill återigen vara oerhört tydlig: Vi tänker inte sänka löner. Vi kommer icke att äventyra den svenska modellen.

(Applåder)

Herr talman! Tack för diverse inlägg hittills i den här debatten.

Jonas Sjöstedt är förvånad över Sveriges starka ekonomiska utveckling. Låt mig börja med att avslöja vad som ligger bakom den. Under åtta år pågick nämligen i det här landet ett budgetarbete som gjorde att det till exempel lönade sig bättre att arbeta. Vi tog ansvar för offentliga finanser som resulterade i att fler utrikesfödda än någonsin går till jobbet. Därför utvecklas svensk ekonomi fortfarande starkt efter arbetet med vänsterbudgetarnas tid.

Jimmie Åkesson står här och försöker att undvika jobbfrågan, som om inte fler vägar in i arbete är en helt avgörande fråga för integration.

Maria Ferm tog upp flera viktiga frågor om vikten av att lära sig språket tidigt och tidigare komma i kontakt med arbetsmarknaden. Det behövs konkreta reformer för att så ska kunna ske. I dag kan det ta flera år innan man ens definieras som nyanländ. Det behövs mycket mer.

Men statsministern är den som tar i hårdast hittills i den här debatten. Han tar verkligen i, han har högt tonläge, det är hårda ord och han verkar nästan drivas av någon form av hat mot bilden av sina politiska motståndare. Det är så starkt att han till och med ljuger i riksdagens kammare. Det är anmärkningsvärt.

Själv hatar jag utanförskap. Jag möter människor som undrar vad de ska göra för att få in en fot i det svenska samhället. De har kommit hit från andra länder och undrar när de kan börja göra rätt för sig, när de kan komma på fötter för att kunna försörja sig själv och sin familj, nu när de har fått en ny chans livet. Då tänker jag inte först och främst på: Hur ska jag manövrera för att behålla makten? Hur ska jag prata bort den akuta flyktingkrisen, eller låta så arg som möjligt och måla upp bilder av mina politiska motståndare?

Jag tänker ta ansvar för att kunna genomföra de reformer som krävs för att bryta utanförskapet och få fler i arbete. Här är den avgörande skillnaden mellan statsministern och mig. Det är bra att den skillnaden kommer fram i dagens debatt. Det är bra att skillnaderna mellan Sveriges olika regeringsalternativ syns här.

Det finns de som säger att man inte får svartmåla. Det har de alldeles rätt i. Samtidigt måste man våga att beskriva Sverige precis som det är. Statsministern talade i sin inledning om att var ca 25 000 personer som hade riktigt allvarliga problem. Sverige är alltså ett land där ungefär 800 000 människor eller fler lever i utanförskap. Detta är ett stort samhällsproblem. Det är 800 000 drömmar som släcks. 800 000 människor som inte får chansen att visa vad de går för, 800 000 människor som ställer sig frågan: Men jag då? Varför får jag inte vara med och bidra till att bygga Sverige starkt?

En ansvarsfull regering blundar inte för det. Den ropar inte högt om sina motståndare, utan den agerar för att faktiskt bryta utanförskapet.

Det är tunt med konkreta förslag från regeringen Löfven. Det förvånar inte, men det är tråkigt. Det behövs fler konkreta reformer för integration. Allianspartierna har visat flera olika vägar in för att fler ska kunna få det första jobbet. Vi från Moderaterna har fem steg som Sverige snabbt behöver som allra mest för att bygga Sverige starkare. Det måste löna sig bättre att jobba. Fler måste få lära sig jobbet på jobbet. Fler måste anstränga sig för att kunna ta första jobbet. Fler måste lära sig mer i den svenska skolan. Redan första dagen som människor kommer hit från andra länder ska vi fråga: Vad kan du bidra med för att bygga Sverige starkare?

Så får vi ett starkt samhälle som håller ihop. Därför behöver vi ett nytt ledarskap.

(Applåder)

Herr talman! Det är inte första gången vi har den här typen av debatter i de här sammanhangen. Jag har ägnat mig lite åt att spela så kallad floskelbingo under den inledande delen av debatten, och jag fick faktiskt bingo när Jan Björklund talade om sänkta trösklar.

Vad innebär egentligen sänkta trösklar i praktiken? Det är självklart att trösklar behöver sänkas om människor ska komma i arbete. Det är inget konstigt. Men, herr talman, nu kommer attacken. Nu kommer attacken på det svenska samhället, attacken på den svenska modellen från den liberala falangen här i kammaren efter åtta års regeringsinnehav. Man har splittrat och segregerat det svenska samhället. Man har fört en fullständigt ansvarslös politik. Sedan kommer man, efter sitt regeringsinnehav, och säger att det är så illa att vi måste ha ett systemskifte, att det är så illa att vi måste göra om hela den svenska modellen om vi ska kunna komma vidare. Det är lite stötande, herr talman, att man agerar på det sättet. Först river man ned, sedan ropar man på systemskifte.

Sänkta trösklar innebär i praktiken sänkta löner, subventionerade låtsasjobb, försämrad arbetsrätt och etablering av en permanent låglöneklass i det svenska samhället. De allra flesta i denna låglöneklass kommer att vara människor som kommit hit från andra länder. De kommer inte att ha jobb som det går att leva på och kommer inte långsiktigt att kunna försörja sig på de jobb de har. Vi riskerar att långsiktigt permanenta en låglöneklass i det svenska samhället, och det är ingen lösning som jag vill se. Den måste vi motverka med kraft.

Sedan kan man också fråga sig varför det här skulle fungera nu. Vad är skillnaden på lägre löner och det man har ägnat sig åt från borgerlighetens sida i åtta år? Nuvarande regering står för detsamma; nu pratar Stefan Löfven om subventionerade jobb. Det har inte fungerat. Den borgerliga regeringen satsade nästan 70 miljarder bara på utgiftsområde 13, det vill säga integration. Men nästan ingenting av det har fungerat. Vi kan ta instegsjobben som ett exempel. Bara 7 procent har gått vidare till ett riktigt jobb utan stöd. Det fungerar inte. Vad är det då som säger att lägre löner kommer att fungera? Det får precis samma effekt. Det är precis samma inneboende problem i en sådan reform som i allt annat man har ägnat sig åt.

Herr talman! Det här handlar inte i första hand om att få människor i arbete. Det handlar om att förändra det svenska samhället i grunden. Och det är man tyvärr, till följd av en ansvarslös politik och de dåliga beslut man fattade under sin tid i regeringen, på god väg att tvingas göra.

Det är väldigt få som pratar om riktiga jobb i den här debatten, vilket jag tycker är lite tråkigt. Vi måste ju bygga långsiktigt. Vi kan inte bygga samhället starkt genom kortsiktiga lösningar, genom att fokusera på hur vi snabbt löser de problem som har skapats. Det finns ingen snabblösning. Jag tycker att de senaste tio åren har visat det med all önskvärd tydlighet. Detta går inte att lösa snabbt. Vi måste bygga någonting från grunden. Vi måste bygga någonting i det svenska samhället som också gör att vi håller ihop det svenska samhället.

Grunden är för det första att ta ansvar för invandringspolitiken. Sköter man invandringspolitiken får man också en fungerande integration. För det andra krävs satsningar på riktiga jobb, satsningar på att hålla ihop det svenska samhället. Bygg kring det svenska samhället och de saker som förenar oss i Sverige! Då är jag alldeles övertygad om att vi också kommer att hålla ihop det svenska samhället långsiktigt, inte bara kortsiktigt.

(Applåder)

Herr talman! I mitt inledande anförande lyfte jag särskilt fram vilka möjligheter som finns i ett Sverige som växer och både tar till vara och bejakar utvecklingsmöjligheterna med migrationen. Jag lyfte också fram hur de som kom till Sverige under Balkankriget har etablerat sig väl här.

Samtidigt finns stora utmaningar. Även om andelen högutbildade är lika stor bland utrikes och inrikes födda saknar hälften av dem som kommit till Sverige de senaste åren gymnasieutbildning. Det är väsentligt färre än hos resten av befolkningen. 10 procent av de utrikes födda har bara en förgymnasial utbildning som är kortare än nio år. För personer födda i Sverige är denna andel knappt 1 procent. Samtidigt är andelen så kallade lågkvalificerade arbeten, jobb som man kan få med kort eller ingen utbildning, liten i Sverige jämfört med andra länder. Det är viktigt med offensiva åtgärder som är särskilt riktade till denna grupp och som vidtas relativt snart, precis som statsministern tog upp.

Enligt siffror från LO är 90 procent av dem som kom som asylsökande till Sverige förra året under 40 år. Det är i stor utsträckning människor som har ett långt arbetsliv framför sig, som kommer att kunna lära sig svenska, som det lönar sig att utbilda och som med rätt insatser kommer att kunna vara en ren pluspost för Sverige inom några år.

Tidigare har permanent uppehållstillstånd garanterat en långsiktig etableringsprocess, där människor haft möjlighet att komplettera det som saknats i deras utbildning för att kunna arbeta inom sitt yrke i Sverige eller för att alls bli anställbar på den svenska arbetsmarknaden. Nu införs tillfälliga uppehållstillstånd, men inte för att regeringen sett det som eftersträvansvärt, utan för att hantera en ohållbar situation som har att göra med att EU som helhet i höstas svek sitt ansvar för människor på flykt.

De tillfälliga uppehållstillstånd som nu införs under en begränsad tid riskerar dock, vilket till exempel Saco påtalat, att få högutbildade att ta arbeten som de är överkvalificerade för i syfte att få permanent uppehållstillstånd. Det ger dem sämre chanser att på sikt arbeta inom det yrke som de är utbildade till. På detta sätt berövas också samhället den kvalificerade arbetskraft som de annars skulle tillföra. Dessutom tränger det undan människor med lägre utbildning från chanserna att arbeta med sådant som de skulle kunna arbeta med. Inte minst därför är det viktigt att höja kapaciteten i mottagandet och förbättra etableringen. Så kan vi få ett samhälleligt stöd för att påskynda återgången till en mer human migrationspolitik.

Sverige växer, och det som förenar oss är byggandet av vår gemensamma framtid snarare än gemensam historia, etnicitet eller religion. Vi behöver fortsätta på den inslagna vägen och skapa vägar in på arbetsmarknaden för fler. Regeringens arbete med snabbspår för den som tidigare arbetat som kock, lärare, sjuksköterska eller farmaceut är ett tydligt exempel på hur vi kan underlätta genom att skapa kontaktytor i arbetslivet som stärker den enskilde och täcker behov hos arbetsgivarna där det finns brist på arbetskraft.

Avslutningsvis vill jag säga att jag ändå ser hoppfullt på framtiden. Sveriges arbetsmarknad går mycket bra, Sveriges ekonomi likaså. Att många människor har kommit hit på kort tid är en utmaning, men också en möjlighet. Det är en möjlighet att få de extra händer i vården som vi vet att vi behöver så mycket, att bygga hus och tågspår i en utsträckning vi knappt sett i modern tid och att pusha de tekniska framstegen och forskningen ännu längre framåt och göra Sverige till ett ännu bättre land för fler.

Herr talman! Vi ser problemet med en tudelning av den svenska arbetsmarknaden, en uppdelning mellan dem som har jobb och dem som inte har jobb. Det har blivit ett A-lag och ett B-lag.

Därför vill vi från Centerpartiet lägga fram konkreta förslag som gör att fler kan kliva in i värmen, in i jobbgemenskapen. Utan människor som jobbar kommer den svenska modellen, som Stefan Löfven så varmt förespråkar, att riskeras. Utan människor som jobbar kommer det mindre resurser till välfärden.

Ingångsjobb är en sådan brobyggare. Sänkta arbetsgivaravgifter är en annan. Men högre skatter innebär högre murar. Det är ett snävt fokus på dem som redan jobbar, på dem som redan är inne i värmen. Med denna ensidighet bygger man murarna starkare. Det är helt fel väg att gå, inte minst i det läge som Sverige i dag befinner sig i.

Socialdemokraterna skanderar att alla ska kunna leva på sin lön. Och jag håller med, men en egen lön är alltid bättre än ett bidrag.

Faktum är att den ende i Sverige som har varit med om att sänka lönerna för dem som redan har ett jobb är Stefan Löfven. Han öppnade den möjligheten i sin roll som IF Metalls ordförande, just utifrån att det var bättre att behålla jobbet än att bli bidragsberoende.

Nu är det tyvärr ett annat ljud i skällan. Nu vill han inte låta arbetsmarknadens parter komma överens om avtal som skulle ge de nyanlända jobb till lägre ingångslöner. Nyanlända förvägras sitt första jobb för att Stefan Löfven egentligen slåss mot väderkvarnar. Liksom Stefan Löfven vill vi utveckla den svenska modellen, men till skillnad från statsministern berättar vi också hur, nämligen med ingångsjobb.

Jag kan också passa på att skicka ett lugnande meddelande till statsministern: Lägre ingångslöner leder till att nyanlända får jobb. Det leder inte till att de som redan har ett arbete får en lägre lön. Däremot leder det tydligt till nya jobb, och då jobb som inte utförs i dag. Det borde, herr talman, vara ljuv musik i allas öron och inte minst i statsministerns öron. Han säger sig ju ha en jobbagenda, och dessutom har han ett löfte om Europas lägsta arbetslöshet som han ska uppfylla.

Herr talman! I Centerpartiet förväntar vi oss att regeringen all sin vakna tid ska vara fokuserad på att hitta lösningar som skapar fler jobb. Men tillåt mig att tvivla. Den gröna skatteväxlingen har blivit röda skattehöjningar. Id-krav och gränskontroller är det som ska värna asylrätten. Föräldrar ska skiljas från sina barn.

Det här, herr talman, är helt fel väg för Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte inför den här debatten att jag skulle mäta lite grann vad de andra företrädarna talar om. Själv ser jag utbildningsfrågan som helt avgörande. Ska vi lösa det här måste människor få en yrkesutbildning som gör att de kan få de arbeten som vi ser komma.

Jag tänkte att jag skulle mäta hur mycket lönesänkarpartierna – Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna – kommer att prata om utbildning i den här debatten. Facit är noll sekunder hittills. Så stort är intresset för det som är lösningen här – noll. Ni har bara pratat om lönesänkningar och sämre villkor. Extra anmärkningsvärt är att vi har en tidigare utbildningsminister som inte verkar tro på utbildning som metod för att ge människor möjligheter i livet.

Jag tycker att det speglar vad den här debatten handlar om. Den handlar om vilken sorts Sverige vi vill ha. Ska vi göra det som Sverige har varit bäst på – investera för framtiden, investera i människor så att de kan få ett arbete och försörja sig, bygga bostäder och bygga bra kommunikationer – eller ska vi använda situationen för att försöka öka klasskillnaderna och medvetet skapa ett B-lag på arbetsmarknaden?

Nej, vi vet att sänkta löner inte ger fler arbeten. Vi vet att sänkta löner ger fattigare människor som har svårare att försörja sig och att det ger usla pensioner. Det är vad vi vet om sänkta löner.

Men vi bör ju rimligen ha en högre ambition än så för vilken sorts samhälle Sverige ska vara. Det är klart att vi både ska få ned arbetslösheten och göra att människor kan försörja sig. Man ska kunna vara trygg med att man kan leva rimligt gott och försörja sin familj. Det är vår ambition, och vi har lösningarna för att nå den.

Jag noterar också att ingen här har försvarat förslaget om tillfälliga uppehållstillstånd. Ingen har försvarat förslaget att koppla uppehållstillstånd till arbete. Den enda ledamot som har talat om det är Maria Ferm från Miljöpartiet. Hon har noga och väl underbyggt angripit det förslag som Miljöpartiet själva kommer att rösta för här i riksdagen om ett tag. Det säger lite om var Miljöpartiet har hamnat i dag. Jag tror att jag vet varför ni inte vill försvara det här. Det är därför att ni vet att det motverkar etableringen på arbetsmarknaden. Det gör att de som har kommit hit är utsatta och utlämnade till oseriösa arbetsgivare.

Vad handlar det om rent konkret? Ta kvinnan som arbetar i restaurangköket och blir utsatt för sexuella närmanden av chefen. Samma chef avgör om hon får stanna i Sverige, för om hon går kanske hon inte får ett uppehållstillstånd. Hon är i en fullständig beroendeställning. Ska vi skapa det medvetet?

Vad säger vi till mannen som har fått jobb på en flyttfirma men inte får ut hela lönen utan blir blåst på en del av sin lön? Ska han våga gå till facket och säga att så här ska det inte gå till i Sverige? Nej, han riskerar hela sin framtid genom att göra det.

Vi bygger in en fälla, en möjlighet att utnyttja människor i en desperat situation, med systemet med tillfälliga uppehållstillstånd och kopplingen mellan uppehållstillstånd och arbete.

Jag tror att det är därför som det är så tyst i den här kammaren om det som ni alla andra partier vet och är för, att det kommer att vara uselt för etableringen i Sverige.

Det är viktigt att göra rätt, och vi har förslagen för att göra det. Nästan ännu viktigare nu är att inte göra fel. Ni är på väg att göra fel och kasta ut människor i en oerhörd utsatthet och ett beroende av oseriösa arbetsgivare. Ni försvårar deras möjligheter att försörja sig själva och bli en del av det svenska samhället. Det är hög tid för er att tänka om.

(Applåder)

Herr talman! Det går alltid att lita på Jonas Sjöstedt. Han har alltid samma lösningar på problemen, nämligen höjda skatter och höjda trösklar. Men det är inte höjda trösklar in i Sverige, för precis som Jonas Sjöstedt sa representerar han ett parti som säger nej till de åtstramningar av reglerna för flyktinginvandring till Sverige som en stor majoritet står bakom. Han vill i stället att vi ska ta emot fler, och det skulle man kunna göra om man var beredd att vidta mycket långtgående åtgärder för integration. Men hans enda integrationsåtgärd är att höja trösklarna ännu mer på arbetsmarknaden.

Er politik med en kombination av ytterligare ökat flyktingmottagande och höjda trösklar in på arbetsmarknaden leder inte bara till utanförskap, som vi nu är på väg mot, utan det skulle leda till en social katastrof, Jonas Sjöstedt.

Herr talman! Det är ett fattigdomsbevis att landets statsminister i den viktigaste debatt som äger rum i vår tid, flyktingdebatten om integration, för att få med sig sitt eget parti måste ljuga om vad vi andra står för. Det är ingen som föreslår att de som har ett jobb ska få sänkt lön. Vi föreslår det inte, och det är väl vårt förslag som är det mest konkreta av alla partiers.

Vad är det vi föreslår? Vi föreslår att nyanlända de första fem åren och ungdomar under 22 års ålder ska kunna få startjobb. Där är ingångslönen lägre och beskattningen lägre. Jag ser gärna en överenskommelse med parterna, lik överenskommelsen om de nya jobben, där vi åtar oss att sänka skatten om de åtar sig att sätta lägre startlön. Men om parterna inte gör en sådan överenskommelse kan denna kammare och statsmakterna inte frånsäga sitt ansvar. Det är precis på samma sätt som Ingvar Carlsson resonerade 1990.

Vi överlämnar en mycket stor makt för Sveriges framtid till parterna, och det fungerar så länge parterna tar sitt samhällsansvar. Nu är den stora utmaningen integration. Vägrar man att ta i den kan samhället i övrigt inte abdikera.

Jag är naturligtvis kritisk mot LO:s inställning, men samtidigt förstår jag den. LO företräder inte hela svenska folket. LO företräder sina medlemmar, och de som är medlemmar i LO är de som redan har ett jobb. Det är ju då man blir rekryterad in i en fackförening. LO har inget ansvar för att de som inte har ett jobb eller som nu är på väg till Sverige ska få jobb.

Är parterna inte beredda att ta det här ansvaret, med den stora makt som riksdagen har givit dem, måste staten agera. Staten kan inte abdikera om utanförskapet växer.

Herr talman! Regeringen och Stefan Löfven talar om snabbspår för människor genom olika utbildningar. Vi tycker att det är bra. Med den stora inströmning av flyktingar som nu sker kommer den utbyggnad av vuxenutbildning som sker att behövas.

Utbildningssatsningar är bra, men det kommer inte att räcka. Vi lyckas ju inte ens med alla våra egna ungdomar. Många går inte färdigt utan hoppar av gymnasiet. Tanken att alla de som kommer hit snabbt skulle kunna ges en studentexamen är naturligtvis inte realistisk. Det är därför vi behöver ytterligare åtgärder.

Herr talman! Sverige står inför en mycket stor samhällsutmaning under kommande år. Det handlar om integration och om att Sverige ska hålla samman. Det kräver omtänkande och nytänkande eftersom risken är att vi går mot en kraftigt ökad segregation och ett kraftigt ökat utanförskap.

Sveriges ledstjärna bör vara det som ni socialdemokrater formulerade så väl en gång i tiden: Alla ska med.

(Applåder)

Herr talman! Det är en mycket klargörande debatt. Vi har en regering och en statsminister som i praktiken nekar stora grupper av utsatta personer tillträde till svensk arbetsmarknad. Man står i vägen samtidigt som man viftar med solidaritetsflaggan. Man gör inte det man ska för att nå sitt eget jobbmål och verkar ha övergett målet om full sysselsättning.

Men det måste finnas möjlighet att bygga ett liv i Sverige med hopp och framtidstro för nyanlända och unga. Det måste gå även om man är ung, även om man har brister i sin utbildning och även om man är nyanländ.

Jag tror att vi behöver göra flera saker. För det första: Den svenska arbetsmarknaden är krävande, och de flesta jobb kräver kvalifikationer. Så kommer det att fortsätta vara. Vi behöver rusta och utbilda genom högskola, yrkeshögskola och yrkesvux. Vi behöver en bättre skola med fler speciallärare, rätt till komvux på gymnasienivå och validering. Vi ska göra rätt saker på ett effektivt sätt. Vi måste ha mer fokus på utbildning med kombination av yrkesförberedande och språk.

Men det räcker inte, så för det andra måste vi ha sänkta trösklar med reformer, såsom introduktionsanställningar, som möter det som IMF, OECD och andra bedömare pekar på: Det är svårt att komma in på grund av höga kvalifikationer och höga ingångslöner.

När vi säger 75 procent av kollektivavtalad lön och 25 procent utbildning på jobbet säger Stefan Löfven att det är statliga fattiglöner. Han har själv denna reform, fast en krångligare variant med 200 blanketter som myndigheter och fack ska godkänna. Även här får man 75 procent av kollektivavtalad lön och 25 procent utbildning. Han har dock inte förslag om sänkt skatt för dessa grupper.

För det tredje behöver vi öppna upp så att fler vardagsjobb kan växa fram. RUT ska breddas och framför allt inkludera tjänster som utförs oavlönat vecka efter vecka i svenska hushåll. Momsen på reparationer ska sänkas så att arbete kan flyttas från oavlönat till avlönat så att fler vardagsjobb kan växa fram och svarta jobb bli vita. Någon kan hämta tvätt åt en äldre person eller barnfamilj och leverera färdigvikt tvätt att lägga in i garderoben. Det ingår inte i RUT i dag.

Vi behöver också pröva om vi på olika sätt kan stimulera en återkomst av administrativa jobb, som länge rationaliserats bort. Det har ofta inneburit att personer som borde göra annat, till exempel utveckla högteknologiska produkter, undervisa, lösa brott eller vårda patienter, i stället utför administration.

För det fjärde behöver vi tidigare insatser i asylprocessen för språk, utbildning och jobb.

För det femte behöver vi förenkla och rensa i den djungel av arbetsmarknadsstöd och program som finns och som ingen arbetsgivare har koll på förutom de som ägnar sig åt att maximera subventionen. Vi ska fokusera på de stöd som har lyckats bäst, såsom nystartsjobb, och slopa dem som har fungerat sämst eller dömts ut. Vi ska ge större jobbmöjligheter för personer med funktionsnedsättning och för dem som har en lång väg tillbaka.

Herr talman! I Kristdemokraternas Sverige jobbar inte alla alltid heltid, men alla ska få chansen att jobba 100 procent av sin förmåga. Vi vet att skillnaden mellan att överleva och att leva ofta är ett arbete. Därför är frågan om jobben så mycket större än arbetsmarknadens behov. Det handlar om grundläggande mänskliga behov: att ha en plats och vara efterfrågad.

Det är dessa grundläggande behov som det är uppenbart att statsministern saknar en vettig plan för, eller en plan över huvud taget. Det är ett av de tydligaste beskeden under denna debatt.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig först påminna om det jag sa i mitt öppningsanförande. När vi tillträdde tog det sju år för en nyanländ att komma i arbete. Det är resultatet av er regeringstid. Det vägrade ni att se, liksom ni vägrade att se de sjunkande skolresultaten. Det hade ni inget ansvar för heller. Ju mer ni satt vid regeringsmakten, desto mindre var det ert ansvar.

Nu när ni inte längre sitter vid regeringsmakten får ni förtjänst av allt det goda som sker.

Den enda slutsatsen av detta är att Sverige mår bäst när ni är i opposition.

(Applåder)

Ni prövade högerexperimenten. Ni slösade bort 110 miljarder kronor på de så kallade ungdomsarbetsgivaravgifterna för att hjälpa några få. Det misslyckades totalt. Nu är ni inne på samma spår igen, fast det är allvarligare. Nu ska 1 miljon svenska löntagares löner pressas nedåt.

Men ni begriper inte den svenska modellen och lönebildningen. Det går inte att isolerat ge en grupp lite lägre lön utan att det påverkar de andra. Forskningen är tydlig med detta. Ungefär 25 procent av de lägst avlönade kommer att påverkas och få sänkta löner. Det är så lönebildningen fungerar.

Dessutom undergräver ni den svenska modellen om politiker ska gå in och sätta löner, och det är det ni inte begriper. Ni duger inte till att sköta lönebildningen. Lämna det till parterna.

Det står er fritt att skälla på LO, men TCO och Saco säger samma sak: De vill inte ha någon inblandning av politiker i lönebildningen. Det vill ingen forskare eller expert heller. Dra bort det förslaget så gör ni Sverige en tjänst.

Vi ska rikta insatser till de människor som behöver det. Det handlar om snabbspår, utbildning och enklare jobb. Arbetet är grunden för den svenska modellen, men löner ska inte sänkas. Människor ska leva på sin lön.

(Applåder)

Herr talman! Denna debatt har tydligt visat på alternativen i svensk politik. Det finns de som hellre pekar finger åt andra och lägger sin kraft på att ljuga om sina politiska motståndare än på de reformer som krävs för att bryta utanförskapet.

Det värsta är inte att det är oartigt och osakligt utan att det riskerar att de 800 000 som redan är i utanförskap snart blir ännu fler. Utanförskapet måste brytas. Men efter denna debatt kan vi konstatera att vi har en statsminister som blundar för detta.

Det Alliansens fyra partier har visat under debatten är olika förslag för att öppna upp arbetsmarknaden för fler och för att utveckla politiken för att få fram konkreta reformer så att fler kan få sitt första jobb i Sverige.

Alla som kan jobba ska jobba. Så bygger vi Sverige tillsammans. När människor växer, växer också Sverige. För oss är det inte stora, tomma ord vi säger på en lördag. För oss är det verklighet som vi vill genomföra med reformer varje dag i regeringsställning. Denna debatt visar att vi behöver en annan regering.

Det är naivt att tro att flyktingkrisen är över. Samtidigt måste vi förbättra integrationen i det svenska samhället. Det behövs i skolan, på arbetsmarknaden och i hela samhället.

Därför måste arbete löna sig bättre. Fler måste få lära sig jobbet på jobbet. Fler måste anstränga sig för att ta det första jobbet. Fler måste lära sig mer i den svenska skolan. Och Sverige måste ställa frågan från första dagen: Hur kan människor bidra till att vi ska fortsätta vara ett av världens allra starkaste samhällen?

Gör vi detta med konkreta reformer kan Sverige mer.

(Applåder)

Herr talman! Den vanliga vandringsmyten att det tar sju år för en nyanländ att få arbete i Sverige är trams. Det är inte sant. Efter sju år är det ungefär hälften som arbetar. Det är inte samma sak; det är något helt annat.

Herr talman! Gör din plikt, kräv din rätt. Jag menar att i detta sammanhang måste vi bygga med både krav och incitament.

Kom gärna till Sverige. Du får gärna bo här permanent, men då måste du anpassa dig. Du måste lära dig språket, du måste lära dig samhället, du måste ta del av samhället och du måste skaffa dig en försörjning. Du ska sträva efter att bli svensk. Då kan du också få full tillgång till välfärd och offentlig service. Man ska kunna kvalificera sig för ett medborgarskap i Sverige. Jag menar att det är så vi måste bygga.

Verktygen vi ska ge de människor som kommer är validering, utbildning i svenska språket, utbildning generellt och samhällsorientering och liknande.

Faktum är att vi nu i ungefär 20 år har haft en integrationspolitik i det här landet. Än så länge har väldigt lite av det fungerat. Alltså måste vi tänka nytt. Vi måste utgå från att de som kommer till vårt land också själva måste vilja bli en del av samhället. Det kan inte bara vara samhällets ansvar att lösa det här, utan man måste själv vilja.

Det är där, herr talman, vi landar när vi ska summera det här: Gör din plikt, och kräv sedan din rätt! Vi ska skapa verktygen, vi tillhandahåller verktygen, men ska det här fungera måste också de som kommer hit vilja bli en del av det svenska samhället.

Herr talman! Under dagens debatt har det förts fram flera perspektiv och förslag på hur arbetsmarknaden kan komma att inkludera fler. Det är en av vår tids stora uppgifter att ge möjligheter för människor att skapa sig en framtid i vårt land och på så sätt stärka Sverige som land och ta vårt ansvar för människor som flytt krig och förföljelse.

Men vi får inte glömma att rasism och främlingsfientlighet fortsatt är ett samhällsproblem som begränsar individers möjligheter att förverkliga sig själva och känna sig inkluderade i samhället. Regeringens satsning på att både motverka och förebygga olika former av rasism utgör en central hörnsten i hur vi kan inkludera fler människor på den svenska arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Öppenhet mot omvärlden har historiskt sett gynnat Sverige. Sverige har växt med människors driftighet, instinkt och förmåga att omsätta sina idéer och sina ideal i en vilja att skapa ett bättre liv för sig själva, sina nära och samhället i stort. Sveriges ekonomi kan växa om vi tar till vara nyanländas kompetenser.

Jag vill tacka Liberalerna som tog initiativ till den här debatten och även rikta ett tack till alla partier som har medverkat och pratat om den här viktiga frågan.

Herr talman! Jag måste säga att den här debatten har gjort mig orolig. I stället för att låta människor jobba sig ur utanförskapet är det tydligt att de nyanlända ska förpassas till bidragssystem och väntan. Till den som kommer till det här landet och kanske till och med saknar sitt eget skriftspråk är budskapet att du ska gå igenom grundskolan, gymnasieskolan och kanske till och med högskolan, och först därefter kan du få ett jobb i det här landet. Fram till dess ska du leva på bidrag.

För oss i Centerpartiet är det självklart att ett jobb alltid är bättre än inget jobb alls. Det är bättre att snabbt börja jobba än att passiviseras.

Herr talman! Jag är orolig. Jag är orolig över att vi har en regering som inte mäktar med att genomföra de reformer som krävs för att jobben ska bli fler. De är så upptagna med att skandera om den svenska modellen att de glömmer bort människorna bakom den. Deras vilja att försvara systemen gör att människor kommer i kläm. Det handlar om tiotusentals människor. Nyanlända får inte en ärlig chans att bidra till vår gemensamma välfärd, att få kollegor, få en trygg tillvaro och kunna mötas vid kaffeautomaten.

Centerpartiets förslag om ingångsjobb kan användas som en murbräcka mot arbetsmarknadens höga trösklar. Vi har med oss en lång rad expertorgan i detta.

Jag vill därför avslutningsvis rikta en uppmaning till regeringen. Inför ingångsjobb, och ge de här människorna en chans. Gärna utbildning, men först ett jobb. Det är hög tid för handling.

(Applåder)

Herr talman! För varje komplicerat samhällsproblem finns det en lösning som är enkel, lättbegriplig och helt felaktig – normalt Jan Björklunds ståndpunkt i debatten. Så är det även i den här diskussionen. Man tror att man kan lösa komplexa samhällsutmaningar genom att förstatliga lönepolitiken och tvinga fram lönesänkningar för dem som redan tjänar alltför lite. Det är inte en lösning på något samhällsproblem.

Jan Björklund använder strejkförbudet 1990 som argument. Man kan inte använda ett stort misstag som argument för att göra om samma misstag igen fast i en annan form. Jag tror att även Socialdemokraterna inser att det var ett dåligt förslag. Det var också ett förslag som ledde till att vi fällde en socialdemokratisk regering – någonting som vi inte brukar göra varje vecka direkt.

Vi vill att de som kommer hit ska utbilda sig. Vi vill att de ska känna sig hemma i det svenska samhället. De ska få ett arbete, och de ska etablera sig.

Jag tänker på en av mina riksdagskollegor, vars föräldrar flydde hit från diktaturens Iran. De gjorde precis det här. De skaffade sig en högskoleutbildning, arbete och bostad, och de fostrade sina barn. Ett av dem sitter nu i Sveriges riksdag. Hon sa: Med tillfälliga uppehållstillstånd tror jag aldrig att de hade vågat söka till högskolan. De hade inte satsat. De hade inte vetat om de skulle få vara kvar i Sverige.

Jag tycker att det är om det som den här debatten borde handla. Om att de som nu är här och är föräldrar till blivande riksdagsledamöter, eller vad de nu kommer att göra i framtiden, faktiskt ska känna: Här kommer jag att få vara kvar.

Det är ett grundläggande misstag att införa tillfälliga uppehållstillstånd och att koppla uppehållstillstånden till arbete. Risken är att man fastnar i arbeten som inte ger trygghet och utveckling. Risken är att man utnyttjas av oseriösa arbetsgivare som har all makt över människors framtid. Det är dåligt för etableringen i Sverige. Jag önskar att den här debatten mer hade handlat om det.

Jag vill tacka både herr talmannen och meddebattörerna för diskussionen.

Herr talman! Jag har lyssnat på statsministerns inlägg under den här debatten och försökt förstå vad som är regeringens svar på hur de här personerna som nu kommer till Sverige i mycket stor omfattning och har låg utbildningsnivå, alltså inte de som är läkare, ska komma in på arbetsmarknaden.

Jag hör ett begrepp som statsministern återkommer till gång på gång, och det är moderna beredskapsjobb. Jag undrar varför statsministern inte säger traineejobb. Det var ju de som skulle fixa arbetsmarknadens problem före valet. 32 000 traineejobb lovade han, men det har inte blivit någonting. Det är den största floppen i svensk Amshistoria, och konkurrensen är hård om det epitetet, kan jag säga.

Nu kallas det alltså moderna beredskapsjobb. Det är såklart samma sak; kalla det vad ni vill. Jag ska säga att även de åtgärder som de borgerliga partierna vill vidta på det här området, när man går in och gör konstgjorda jobb, har svårt att få fäste. Man hoppas och önskar att volymerna ska bli mycket större än vad de blir. Skälet till det är ofta att det blir för krångligt. Myndigheterna talar inte näringslivets och företagens språk, och då struntar företagen i det. Det är omgärdat av mängder av regler.

Alla vet också att när riksdagen går in med en subvention kan det vara tillfälligt och upphöra när nästa budget läggs på bordet eller om tre år eller något sådant, och så sitter man där med stora kostnader som man har tagit på sig. Det är därför som Amsåtgärder och subventioner har svårt att få verkan i verkligheten, oavsett om de kallas traineejobb eller beredskapsjobb. Det gäller även Alliansens olika åtgärder. För att det ska få effekt behövs riktiga villkor på arbetsmarknaden.

Ja, statsministern, nu sjunker arbetslösheten. Den sjunker till följd av att vi har fört en stabil ekonomisk politik i Sverige under lång tid. Den sjunker till följd av konjunkturen. Problemet är att de som står allra längst från arbetsmarknaden inte märker att arbetslösheten sjunker, utan det är de med god utbildning som nu får jobb. Det är naturligtvis bra att de får det, men vi riskerar att skapa ett mycket stort utanförskap på grund av den situation vi nu befinner oss i. Och, herr statsminister, jobb är bättre än bidrag.

Jag vill tacka herr talmannen för att riksdagsstyrelsen beviljade vår debatt, och jag vill tacka mina meddebattörer.

(Applåder)

Herr talman! Ser inte statsministern utmaningen med den tudelade arbetsmarknaden, hur allt fler i utsatt ställning, ofta utrikes födda, inte får en chans att ta sig in på svensk arbetsmarknad? Ser han inte risken för ökade arbetslöshetsperioder – långa perioder i arbetslöshet som kan föra ett socialt utanförskap i arv? Det handlar om barn som under hela uppväxten inte ser sina föräldrar gå till jobbet. Jag frågar eftersom Stefan Löfven tydligt här i dag säger nej till reformer som just kan ge personer i utsatt ställning jobb. I stället får vi inga svar på detta problem.

Kristdemokraternas förslag innebär inte att de som har jobb får sänkt lön, men vi vill ge unga och nyanlända som inte har jobb eller lön chansen att få ett jobb där de lär sig jobbet på jobbet till en något lägre ingångslön: 75 procent av kollektivavtalad lön, där 25 procent är utbildning och lära-sig-jobbet-på-jobbet-tid. Det är vårt förslag.

Regeringens eget finanspolitiska råd har koll på forskningen. De säger att sådana jobb inte leder till lägre löner eller minskad trygghet för dem som har ett jobb. Vi föreslår detta tillsammans med reformer för utbildning, för vardagsjobb, för mer av tidigare insatser och för bättre arbetsmarknadspolitiska stöd. Då öppnar vi de riktiga portarna in i det svenska samhället, till arbetsgemenskap och samhällsgemenskap.

Detta är vad Kristdemokraterna vill. Det är fortfarande höljt i dunkel vad Socialdemokraterna vill, mer än att bevara den svenska modellen. Statsministern har nu två minuter på sig att förklara varför han står i vägen för reformer som för Sverige mot målet om full sysselsättning där alla får chansen.

Tack, alla, för denna debatt!

(Applåder)

Herr talman! Till att börja med vänder jag mig till dem som har gått upp i debatten och sagt att de inte hör några förslag från regeringen. Ni hör ingenting som inte låter som skattesänkningar eller sänkta löner! Annat vägrar ni ju att lyssna på. Men jag rekommenderar er att läsa protokollet från den här debatten. Då kommer ni att se ett antal mycket bra förslag.

Jag tackar Jan Björklund för initiativet till debatten. Den har varit bra. Den har varit uppfriskande, och den har tydliggjort skiljelinjerna i svensk politik och att ni nu inte längre, i diverse partier på den borgerliga kanten, försöker etikettera er som arbetarparti. Det är väldigt tydligt vad er politik handlar om.

Det är tre stora saker som föreslås från den borgerliga kanten. Det första är stora skattesänkningar på sammanlagt 64 miljarder kronor. Alla förstår vad det kommer att göra med välfärden. Ni vill dessutom sänka lönerna för vanliga löntagare, för det är vad era förslag kommer att innebära. Ovanpå det driver ni marknadshyror, inte minst Liberalerna, vilket direkt skulle innebära höjda hyror. Detta är inget som svenska löntagare mår bra av. Det är en sällsynt giftig cocktail för svenska löntagare och svensk ekonomi. Det slår mot välfärden, och det kommer att slå direkt mot människors plånböcker, och därför ska vi undvika det.

Mot detta står regeringens politik, vårt alternativ, där vi investerar för ett modernt Sverige. Det är en riktig investering där alla arbetar och kan leva på sin lön – inte arbetar och tvingas till bidrag, som i ert recept. Vi investerar i mer kunskaper, stärkt innovationskraft, förnyelse och högre produktivitet, så att det svenska näringslivet stärker sin konkurrenskraft och kan hävda sig högt upp i värdekedjan. Det är så vi får råd med en välfärd som håller hög kvalitet, och därmed kan vi också behålla och utveckla en hög levnadsstandard. Detta, mina vänner, är ett Sverige att vara stolt över! Vi ska fortsätta utveckla den svenska modellen. Vi ska inte avveckla den.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.