Skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

Yttrande 1989/90:KU4y

Konstitutionsutskottets yttrande
1989/90:KU4y

Skydd för samhällsviktiga anläggningar

m.m. 1989/90

KU4y

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har den 16 januari 1990 beslutat att bereda konstitutionsutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1989/90:54 om
skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. jämte motioner med
anledning av propositionen. Tre motioner har väckts, nämligen
1989/90:Fö28—30.

Konstitutionsutskottet begränsar sitt yttrande till sådana frågor i den
föreslagna lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. som
berör utskottets ansvarsområde. En sådan fråga tas upp i motion FÖ28,
yrkande 4, av Arne Andersson i Ljung m.fl. (m).

Bakgrund

Försvarsanläggningar och kärnkraftanläggningar har ett särskilt skydd
mot obehörigt tillträde. Bestämmelser om detta finns i lagen
(1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.
(skyddslagen). Genom skyddslagen kan vissa anläggningar och områden,
fartyg och luftfartyg (skyddsföremål) fa ett förstärkt säkerhetsskydd
utöver vad som kan gälla enligt andra bestämmelser. Skyddet
består i att det kan utfärdas särskilda förbud mot tillträde till skyddsföremål,
och förbud mot att ta fotografier eller att göra avbildningar
eller beskrivningar av skyddsföremålen kan också utfärdas. Förbuden
riktar sig mot var och en som inte är behörig. Förbuden är strafEsanktionerade.
Den personal som bevakar skyddsföremålen har särskilda
befogenheter.

Inom vissa områden i närheten av viktiga försvarsanläggningar har
utlänningars rätt att uppehålla sig begränsats genom bestämmelserna i
förordningen (1976:935) om skyddsområden och kontrollområden. Ett
bemyndigande för regeringen att utfärda sådana föreskrifter finns numera
i 12 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529).

I propositionen lämnas förslag till en ny lag om skyddet för samhällsviktiga
anläggningar m.m. Den nya lagen skall ersätta skyddslagen
och de grundläggande bestämmelserna i förordningen om skyddsområden
och kontrollområden. I propositionen föreslås också vissa ändring -

1

1 Riksdagen 1989190. 4 sami. Nr 4y

ar i annan lagstiftning. Ändringarna har — utom i ett speciellt avseende
— samband med den nya lagen. I det följande uppehåller sig
utskottet vid de lagförslag som föreslås ersätta skyddslagen.

I propositionen föreslås utvidgade möjligheter att begränsa tillträde
för envar till för samhället viktiga anläggningar och områden, s.k.
skyddsobjekt. Beslut om begränsning skall kunna grundas inte bara —
som för närvarande är fallet — på behovet av att förhindra spioneri
och sabotage utan även på behovet av skydd mot terrorism och
behovet av att hindra att allmänheten kommer till skada till följd av
militär verksamhet.

Reglerna om skyddsobjekt är främst till för att ge förstärkt skydd av
permanenta anläggningar och områden som mer stadigvarande används
för viss verksamhet. Tillfälliga och akuta skyddsbehov skall
tillgodoses med stöd av andra regler, t.ex. polislagen. I propositionen
— som innehåller en utförlig redogörelse för andra bestämmelser om
tillträdesbegränsningar — framhålls också att ett permanent tillträdesskydd
ofta kan ordnas utan stöd av skyddslagen. Det är först när ett
verkligt behov kan anses föreligga av att ge vaktpersonalen förstärkta
befogenheter och att anordna inpasseringskontroll som möjligheten att
göra en anläggning eller ett område till skyddsobjekt skall komma till
användning.

Genom den nya lagen blir det också möjligt att begränsa tillträdet
till statliga förvaltningsbyggnader samt statschefens residens och statsministerns
bostad. Tillträdesförbud kan, om det är tillräckligt, ersättas
med förbud endast mot viss verksamhet, t.ex. fotografering eller dykning
inom anläggningen eller området. Beslut om tillträdesförbud Sr
förenas med förbud mot att ta fotografier eller att göra andra avbildningar.

Utskottets bedömning

Enligt den föreslagna lagen kommer tillträdesskyddet i det enskilda
fallet till stånd genom att regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer prövar skyddsbehovet för ett visst objekt och meddelar
ett beslut om att det skall vara ett skyddsobjekt. I propositionen
diskuteras frågan om huruvida ett sådant beslut är att anse som
normgivning eller förvaltningsbeslut. Ett tillträdesförbud riktar sig mot
var och en. Departementschefen anför att beslutet av den anledningen
skulle kunna anses utgöra normgivning. Å andra sidan skall enligt
departementschefen i själva lagen anges förutsättningarna för ett beslut,
grunderna för den intresseavvägning som skall göras samt verkningarna
av beslutet; myndighetens beslut pekar ut ett visst objekt som
bedöms uppfylla förutsättningarna i lagen samt ha ett tillräckligt
skyddsbehov för att en tillträdesbegränsning skall komma till stånd.
Han anför vidare att skyddsobjekten i flertalet fall kommer att ha en
begränsad yta. Han anmärker att ett skyddsobjekt kan komma att
omfatta ett mera betydande område i ett fatal fall — främst då
avspärrningar måste ske på grund av pågående kränkningar av vårt
territorium — men att verkningarna i dessa fall är begränsade eftersom

1989/90: KU4y

2

avspärrningarna är avsedda att gälla under en kortare tid. Departementschefen
kommer därför fram till uppfattningen att besluten om
tillträdesbegränsning har karaktären av förvaltningsbeslut. Lagrådet har
inte haft någon erinran mot detta. Den föreslagna lagen har också
utformats i överensstämmelse med denna uppfattning.

Gränsdragningen mellan normer och andra beslut är inte helt klar.
Detta förhållande underströks redan av grundlagberedningen
(SOU 1972:15 s. 101). Då det uppstår behov av att reglera något som
befinner sig i detta gränsskikt kan argument anföras såväl för att
regleringen skall ske genom normer som för att den skall genomföras
med förvaltningsbeslut. I sådana fall kan vad som är rimligt och
ändamålsenligt få betydelse för valet mellan normgivning och förvaltningsbeslut.
Utskottet kan för sin del godta de skäl som anförs i
propositionen för att beslut om tillträdesbegränsning har karaktär av
förvaltningsbeslut. Utskottet vill därtill hänvisa till den lösning som
valdes i den numera upphävda bostadsanvisningslagen (1980:94). Med
stöd av den lagen kunde kommunstyrelsen besluta att ett eller flera
bostadsområden i kommunen skulle vara bostadsanvisningsområde och
att alla eller en del av bostadslägenheterna inom området — mea vissa
undantag — skulle upplåtas enligt bestämmelserna i lagen.

Rätten att besluta om att något skall vara skyddsobjekt skall enligt
3 § tillkomma regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Enligt 4 § får statliga förvaltningsbyggnader förklaras som skyddsobjekt.
Enligt specialmotiveringen till paragrafen avses därmed även
riksdagens byggnader. Detta innebär att regeringen eller någon annan
förvaltningsmyndighet skall få rätt att besluta att riksdagens byggnader
skall utgöra skyddsobjekt.

Det konstitutionella systemet i Sverige innebär att riksdagen själv
svarar för sin förvaltning. Dit hör frågor om säkerhetsskyddet i riksdagens
byggnader. Förslaget i denna del överensstämmer inte med denna
ordning. Utskottet anser att riksdagen skall ha ett inflytande över
frågan om huruvida riksdagens byggnader skall förklaras som skyddsobjekt.
Enligt lagen (1988:144) om säkerhetskontroll vid sammanträde
med riksdagens kammare och utskott har talmannen befogenhet att
besluta om säkerhetskontroll enligt lagen. Det bör därför ankomma på
honom att svara för riksdagen även när det gäller frågan om huruvida
riksdagens byggnader skall vara skyddsobjekt. Från den angivna konstitutionella
utgångspunkten skulle det kunna hävdas att talmannen
ensam skulle ha rätten att besluta att riksdagens byggnader skall vara
skyddsobjekt. Regeringen har emellertid ett ansvar för rikets säkerhet.
I detta ansvar ligger skyddet för samhällsviktiga verksamheter. De
skyddsåtgärder som kan bli aktuella för flera olika anläggningar och
byggnader måste ledas och samordnas på ett effektivt sätt. Ansvaret för
att så sker bör ligga på regeringen. Det nu anförda talar för att
regeringen bör kunna fetta beslut om att riksdagens byggnader skall
vara skyddsobjekt men att det för ett sådant beslut fordras ett medgivande
från talmannen. Utskottet förordar därför att det i 4 § i den

1989/90: KU4y

3

1* Riksdagen 1989/90. 4 sami. Nr 4y

föreslagna lagen förs in ett andra stycke av följande lydelse: “Riksdagens
byggnader får förklaras som skyddsobjekt, endast om talmannen
medger det.1' Tillägget föranleder redaktionella ändringar i 6 och 8 §§.

Bestämmelserna om förbud mot tillträde m.m. gör det möjligt att
begränsa de grundlagsfästa rörelse- och informationsfriheterna. Enligt
propositionen måste i varje särskilt fall göras en avvägning mellan
skyddsbehovet och de intressen som talar mot en avspärrning. Departementschefen
pekar därvid bl.a. på massmediernas legitima behov av att
rapportera, det rörliga friluftslivets intresse och den allmänna samfärdselns
behov. Detta har också kommit till uttryck i 2 §. Enligt den
paragrafen Sr beslut om skyddsobjekt inte göras mer omfattande eller
ingripande än vad som krävs för att tillgodose behovet av skydd, och så
långt möjligt skall undvikas att beslutet medför skada eller olägenhet
för andra allmänna eller enskilda intressen. I specialmotiveringen till
paragrafen slås det vidare fast att beslutet skall utformas och tillämpas
så att den som har ett berättigat intresse av att få tillträde till anläggningen
eller området inte hindras från det.

Enligt specialmotiveringen till 4 § omfattar uttrycket statliga förvaltningsbyggnader
framför allt myndigheters lokaler för administrativa
funktioner. I sådana lokaler brukar allmänna handlingar regelmässigt
förvaras. Rätten att ta del av allmänna handlingar är reglerad i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen. Ett viktigt moment i denna rätt är att få vara
anonym. Enligt 2 kap. 14 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen får
sålunda en myndighet inte på grund av att någon begär att få ta del av
allmän handling efterforska vem han är eller vilket syfte han har med
sin begäran i större utsträckning än som behövs för att myndigheten
skall kunna pröva om hinder föreligger mot att handlingen lämnas ut.
I 10 § i den föreslagna lagen föreskrivs att den som vill ha tillträde till
ett skyddsobjekt eller som uppehåller sig vid ett skyddsobjekt är
skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet uppge namn,
födelsetid och hemvist. Enligt paragrafen är han också skyldig att
underkasta sig kroppsvisitation och undersökning av medförd egendom
som inte utgör brev eller annan enskild handling. Den som
vägrar att lämna uppgifterna eller som vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller undersökning av medförd egendom kan enligt
12 § bli avvisad, avlägsnad eller tillfälligt omhändertagen inom eller
vid skyddsobjektet.

Bestämmelserna om skyddsobjekt begränsar givetvis inte enskildas
rätt enligt tryckfrihetsförordningen att ta del av allmänna handlingar
och att i samband därmed få vara anonym. Den som vill utöva dessa
rättigheter får inte utsättas för någon form av obehag. Myndigheternas
skyldigheter enligt tryckfrihetsförordningen skall inte heller kunna
ifrågasättas. Det är enligt utskottet angeläget att den föreslagna lagen
inte ger upphov till missförstånd i dessa avseenden. Utskottet förordar
därför följande förtydligande tillägg till 2, 10 och 12 §§.

I 2 § bör det föras in en tredje mening av följande lydelse: "Beslutet
skall utformas så att enskildas rätt enligt tryckfrihetsförordningen att ta
del av allmänna handlingar säkerställs."

1989/90: KU4y

4

I 10 § bör det föras in ett nytt andra stycke av följande lydelse:
"Bestämmelser om rätten att vara anonym för den som begär att fa ta
del av allmän handling finns i 2 kap. 14 § tryckfrihetsförordningen."

I 12 § bör orden "utan giltigt skäl" föras in före orden "vägrar att
på begäran".

Genom den föreslagna lagen blir det möjligt att besluta om tillträdesbegränsningar
av anläggningar och områden som inte ägs eller
disponeras av staten. I sådana fril kan en konflikt uppstå mellan
skyddsbehovet och intresset hos en ägare eller nyttjanderättshavare att
fritt disponera egendomen. Enligt lagen får emellertid beslut om
tillträdesbegränsningar av mera permanent karaktär inte meddelas, om
inte egendomens ägare och nyttjanderättshavare medger det. Dispositionsrätten
kan dock i två olika fell under en kortare tid begränsas
med stöd av lagen även om något medgivande inte har lämnats. Det
ena fallet avser områden där försvarsmakten tillfälligt bedriver övningar,
prov eller försök. Det andra fallet gäller områden där försvarsmakten
har satts in för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige eller för att
hindra en kränkning av Sveriges territorium. Några bestämmelser om
ersättning föreslås inte för något av frilen i propositionen.

Vad först beträffar försvarsmaktens övningar på annans mark konstaterar
departementschefen att det i sådana fell är fråga om högst
tillfälliga inskränkningar i dispositionsrätten. Han hänvisar också till
skyldigheten för den beslutande myndigheten att tillse att den enskildes
rätt inte onödigtvis inskränks. Han understryker vidare att restriktioner
enligt lagen inte får vara mera långtgående eller ingripande än
vad som är nödvändigt med hänsyn till skyddsbehovet samt att det så
långt möjligt skall undvikas att beslutet medför skada eller olägenhet
för enskilda.

I vissa kränkningsfell kan det enligt departementschefen vara oundvikligt
att ägaren lider skada på grund av att han inte får tillträde till
området. Departementschefen anser att det ligger nära till hands att
likställa avspärrningar i samband med väpnade angrepp mot landet
eller vid kränkningar av vårt territorium med de avspärrningar som
kan ske med stöd av polislagen och rättegångsbalken. Avspärrningar
enligt polislagen och rättegångsbalken ger inte någon rätt till ersättning
för fastighetsägare eller andra som berörs av avspärrningarna.

Sammanfattningsvis anser departementschefen att det inte bör införas
någon särskild regel som ger markägare eller annan innehavare av
särskild rätt till fastighet rätt till ersättning för den skada han kan lida
till följd av att han enligt ett beslut om tillträdesförbud hindras från att
i något avseende använda fastigheten. Han finner att detta ställningstagande
inte kommer i konflikt med bestämmelserna i 2 kap. 18 §
regeringsformen. Tillträdesförbuden i sig ger nämligen inte upphov till
någon dispositionsrätt till det avspärrade området. Avspärrningen kan
därför inte anses ha innebörden att marken tas i anspråk med förfogande.
I detta sammanhang erinrar han om att regeringen har en viss
möjlighet att utge ersättning av billighet i fell där skada eller förlust
har uppkommit till följd av militär verksamhet och där någon ersättningsskyldighet
inte föreligger.

1989/90:KU4y

5

I motion FÖ28 yrkande 4 kritiseras avsaknaden av regler om ersättning.
Enligt motionärerna finns det inte något skäl för att en enskild
person skall behöva stå den ekonomiska risken vid åtgärder för rikets
säkerhet. De menar att rättssäkerheten tvärtom kräver att enskilda
skall hållas skadeslösa i sådana situationer. Motionärerna yrkar därför
att en bestämmelse om ersättning till markägare och rättighetshavare
förs in i lagen.

Enligt utskottets mening är ifrågavarande tillträdesbegränsningar
inte att betrakta som ett sådant förfogande som avses i 2 kap. 18 §
regeringsformen. Som departementschefen anfört strider därför den
föreslagna lagstiftningen inte mot detta grundlagsbud. När det gäller
frågan om det likväl bör införas bestämmelser om ersättning anför
utskottet följande.

Försvarsmaktens övningar, prov och försök på annans mark bedrivs
sedan gammalt med stöd av den för vårt land unika allemansrätten.
Som anförs i propositionen anses allemansrätten inte innebära att en
fastighetsägare eller annan rättighetsinnehavare tillfogas någon nämnvärd
skada. Allemansrätten är ett intrång som de får tåla utan ersättning.
En annan sak är att markskador och skador på annan egendom
kan ersättas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Det finns också
— som påpekas i propositionen — etablerade rutiner för reglering av
markskador som har orsakats av militär verksamhet. I de nu aktuella
fallen är det fråga om högst tillfälliga begränsningar i dispositionsrätten.
Som anförs i propositionen torde det vid övningar kunna tillses
att tillträdesförbud blir gällande mot ägaren endast i sådana situationer
där denne inte lider någon skada av förbudet. Några skadefall torde
därför i praktiken knappast uppkomma. Det bör vidare understrykas
att den beslutande myndigheten enligt 2 § i den föreslagna lagen är
skyldig att se till att beslutet inte blir mer omfattande eller ingripande
än vad som krävs för att tillgodose behovet av skydd och att det så
långt möjligt skall undvikas att beslutet medför skada eller olägenhet
för enskilda intressen. Om dessa grundläggande krav åsidosätts, kan
fråga uppkomma om ersättningsansvar för staten för felaktig eller
försumlig myndighetsutövning. Utskottet kan således inte förorda att
det i den föreslagna lagen införs särskilda bestämmelser om ersättning
för de nu berörda fållen.

Motionsyrkandet innebär att det också bör införas bestämmelser om
ersättning på grund av tillträdesbegränsningar i områden där försvarsmakten
har satts in för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige eller
för att hindra en kränkning av Sveriges territorium. I dessa båda
situationer kan det — som anförs i propositionen — tänkas fåll där en
fastighetsägare kan lida skada till följd av tillträdesbegränsningar. Det
bör först erinras om att ett skäl för tillträdesbegränsningar i dessa fell
ofta är att allmänheten skall skyddas mot skador. Detta intresse avser
givetvis även fastighetens ägare.

När det gäller områden där försvarsmakten har satts in för att möta
ett väpnat angrepp mot landet bör det också påpekas att man i sådana
fall i allmänhet kan räkna med skador av helt annat slag och att

1989/90:KU4y

6

intresset av att få ersättning för sådana skador helt kommer att träda i
förgrunden. Utskottet kan i det sammanhanget hänvisa till lagen
(1958:566) om ersättning för krigsskada å egendom.

De avspärrningar som sker i samband med väpnade angrepp mot
landet eller vid kränkningar av vårt territorium kan som anförs i
propositionen liknas vid de avspärrningar som kan ske med stöd av
polislagen och rättegångsbalken. Utskottet vill för sin del även hänvisa
till de avspärrningar och utrymningar som kan ske med stöd av
räddningstjänstlagen. I inget av de nu nämnda fållen föreligger någon
rätt till ersättning för fastighetsägare eller andra som berörs av åtgärderna.
Aven i dessa fell kan det dock givetvis uppkomma frågor om
ersättningsansvar för felaktig eller försumlig myndighetsutövning. Utskottet
kan således inte förorda att det införs någon särskild bestämmelse
om ersättning för avspärrningar i samband med väpnade angrepp
mot landet eller vid kränkningar av vårt territorium. Utskottet
vill emellertid i detta sammanhang erinra om regeringens möjlighet att
av billighet utge ersättning i fåll där någon har drabbats av skada eller
förlust till följd av militär verksamhet och staten inte är ersättningsskyldig.
Som framgår av propositionen har regeringen också beviljat
ersättning av billighet i vissa fell där förlust eller intrång förekommit
på grund av de avspärrningar som gjordes i samband med spaningen
efter främmande undervattensverksamhet i Karlskronaområdet under
hösten 1983 och våren 1984.

Av den föreslagna lagens ansvarsbestämmelser framgår att såväl
uppsåtliga som oaktsamma överträdelser av lagens förbudsregler —
t.ex. fotograferingsförbud — straffbeläggs. I propositionen erinrar departementschefen
om bestämmelsen i 1 kap. 9 § 3 tryckfrihetsförordningen.
Enligt den bestämmelsen gäller vad i lag är stadgat om ansvar
som avser det sätt på vilket uppgifter eller underrättelser anskaffats i
publiceringssyfte. I en lagrådsremiss hösten 1986 om förstärkt grundlagsskydd
för yttrandefriheten, m.m. redogjorde föredraganden för ett
JO-beslut som gällde fotografering i publiceringssyfte som skett i strid
mot bestämmelserna om fotograferingsförbud i skyddslagen. Enligt JO
skulle bestämmelsen i 1 kap. 9 § 3 tryckfrihetsförordningen kunna ges
betydelsen att straff för överträdelser av fotograferingsförbud inte kunde
komma i fråga. JO uttalade emellertid å andra sidan att mycket
talar för att det enligt gällande regler är möjligt att döma till straff för
sådana överträdelser. JO fann att rättsläget var oklart och uttalade att
det kunde finnas skäl för statsmakterna att i lämpligt sammanhang
överväga en författningsändring. I lagrådsremissen uttalade föredraganden
att han var benägen att instämma i det av JO:s två tolkningsalternativ
som innebar att straff för överträdelser av ett fotograferingsförbud
enligt skyddslagen fick förekomma även om fotograferingen utförts i
publiceringssyfte och inte innefattade något av de grova brott mot
rikets säkerhet som anges i 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen
(prop. 1986/87:151, s. 161—162). I den nu aktuella propositionen
förklarar departementschefen att han för egen del inte har någon
annan mening om förhållandet mellan bestämmelserna i den föreslagna
lagen och tryckfrihetsförordningen.

1989/90:KU4y

7

Frågan uppmärksammades vid behandlingen i riksdagen av proposition
1987/88:155 om skydd för företagshemligheter. I ett yttrande till
lagutskottet pekade konstitutionsutskottet på uttalandet i lagrådsremissen
och erinrade samtidigt om att uttalandet ingick bland de förslag i
remissen som inte fördes fram i propositionen och att det följaktligen
inte hade varit föremål för riksdagens bedömning (1988/89:KU2y).
Lagutskottet uttalade att det för egen del var benäget att instämma i
vad departementschefen anfört i lagrådsremissen (1988/89:LU30, s. 36).
Konstitutionsutskottet finner för sin del inte skäl att nu göra någon
annan bedömning. Det kan dock anmärkas att de väsentliga lagförslagen
i ärendet om skydd för företagshemligheter är underkastade det
särskilda lagstiftningsförfarandet enligt 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen
och att ärendet därför kan avgöras först efter den 3 maj
1990.

Stockholm den 22 februari 1990
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo
(fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören
Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood
(m), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp),
Ulla Pettersson (s), Stig Bertilsson (m), Stig Gustafsson (s) och Hugo
Andersson (c).

Avvikande meningar

1. Bestämmelser om ersättning

Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Stig Bertilsson (alla m) anser
att den del av utskottets yrkande som börjar med "Motionsyrkandet
innebär" och slutar med "och våren 1984" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det emellertid motiverat med bestämmelser
om ersättning på grund av tillträdesbegränsningar i områden
där försvarsmakten har satts in för att möta ett angrepp mot Sverige
eller för att hindra en kränkning av Sveriges territorium. Som anförs i
motionen bör enskilda hållas skadeslösa i sådana situationer. I 8 § i
den föreslagna lagen bör det därför föras in ett nytt stycke av följande
lydelse: "Ägaren eller nyttjaren har rätt till ersättning för skada på
grund av tillträdesförbud i ett område som avses i 4 § första
stycket 5."

1989/90: KU4y

8

2. Fotografering i publiceringssyfte i strid mot
fotograferingsförbud

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt (fp), Bo
Hammar (vpk), Hans Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser
att det till sista stycket i utskottets yttrande bort läggas tre meningar av
följande lydelse:

Utskottet vill emellertid tillägga att det är otillfredsställande om det
uppstår tvekan om hur vanlig lag förhåller sig till tryckfrihetsförordningen.
Orsaken till den oklarhet i rättsläget som JO pekat på torde
främst kunna sökas i utformningen av den tryckfrihetsrättsliga regleringen.
Regeringen bör därför i lämpligt sammanhang föranstalta om
en översyn av tryckfrihetsförordningen i syfte att undanröja oklarheten.

1989/90: KU4y

9

gotab 96145. Stockholm 1990