Metallsökare

Yttrande 1989/90:JuU1y

Justitieutskottets yttrande
1989/90:JuUly

Metallsökare

1989/90

JuUly

Till kulturutskottet
Inledning

Kulturutskottet har den 22 februari 1990 beslutat inhämta yttrande av
justitieutskottet över de under allmänna motionstiden i år väckta
motionerna 1989/90:Kr204, Kr222, Kr319 och Kr320 angående ändringar
i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottets sida.

Utskottet
Gällande rätt

I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) finns i
andra kapitlet om fornminnen bestämmelser om bl.a. metallsökare.
Beträffande sådana finns det två generella förbud i lagen. Metallsökare
får inte medföras på festa fornlämningar annat än vid Srd på sådan
väg som är upplåten för allmänheten (2 kap. 18 §). Vidare är det
förbjudet att använda metallsökare dels inom Gotlands län, dels inom
område där fornfynd av vissa i lagen angivna slag tidigare har påträffats
(2 kap. 19 §). Den som av uppsåt eller oaktsamhet bryter mot dessa
bestämmelser döms till böter eller Sngelse i högst sex månader (2 kap.
21 §); dessutom skall metallsökare som använts i strid mot ovan
angivna bestämmelser förklaras förverkad om det inte är uppenbart
oskäligt. I lagen finns föreskrivet vissa undantag från de ovan redovisade
förbuden.

Regler om förverkande på grund av brott finns både i 36 kap.
brottsbalken (BrB) och i en rad specialstraffrättsliga bestämmelser. En
del av BrB:s förverkandebestämmelser gäller enbart vid brottsbalksbrott,
t.ex. förverkande av utbyte av brott (1 §) och av egendom som
använts som hjälpmedel vid brott eller vars användande utgör brott
(2 §). Andra bestämmelser har tillämpning även inom specialstraffrätten,
t.ex. då det gäller föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet
och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig
användning eller föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel
vid brott som innefattar skada på egendom och som anträffats under

1 Riksdagen 1989/90. 7 sami. nr ly

omständigheter sorn gav uppenbar anledning att befara att de skulle
komma till sådan användning (3 §). Förverkande är enligt BrB:s
terminologi inte en brottspåföljd utan en särskild rättsverkan av brott.
Olika syften kan ligga bakom förverkande; ett vanligt syfte är att
förebygga brott.

Bestämmelser om personella tvångsmedel finns i 24 kap. rättegångsbalken
(RB); där regleras förutsättningarna för användande av häktning
och anhållande. Beträffande dessa bestämmelser kan i korthet
nämnas följande. Av 1 § följer att den som på sannolika skäl är
misstänkt för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller
däröver, får, om vissa andra förutsättningar är uppfyllda, häktas. Det
finns tre sådana särskilda förutsättningar. Det skall således, för att
häktning skall få äga rum, finnas risk för att den misstänkte undandrar
sig lagföring eller straff (flyktfara), eller försvårar sakens utredning
(kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara).
Häktning får dock inte användas om det kan antas att den misstänkte
kommer att dömas endast till böter.

I detta ärende förekommer uppgifter om att det ofta är utländska
medborgare som gör sig skyldiga till överträdelse av bestämmelserna
om metallsökare. Det bör därför särskilt understrykas att det av 24
kap. 2 § RB följer att en person som är på sannolika skäl misstänkt för
brott får, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han saknar
hemvist i Sverige och det finns risk för att han genom att bege sig från
riket undandrar sig lagföring eller straff. Detta innebär att häktning i
dessa fall kan ske även för brott för vilket inte är stadgat högre straff
än Sngelse i högst sex månader.

Motionärernas önskemål

I motionerna Kr204, Kr 222 och Kr320 framställs krav på att riksdagen
skall ändra ansvarsbestämmelserna på så sätt att det införs ett stadgande
med särskild straffskala för grovt brott mot bestämmelserna om fornminnen
i andra kapitlet kulturminneslagen; maximistraffet bör enligt
motionerna Kr204 och Kr222 vara fängelse i högst två år. Motion
Kr319 innehåller önskemål om att regeringen skall utarbeta förslag till
lagstiftning om ett grovt brott med fängelse högst två år i straffskalan. I
motion Ku222 yrkas dessutom att riksdagen skall besluta om en
utvidgning av förverkandebestämmelserna så att t.ex. fortskaffningsmedel
kan förklaras förverkade.

I de aktuella motionerna finns även önskemål om andra förändringar
i kulturminneslagen än de som ovan redovisats. Justitieutskottet
begränsar emellertid sitt yttrande till att avse frågorna om påföljd och
förverkande.

Tidigare lagstiftning

Bestämmelserna om metallsökare trädde i kraft den 1 juli 1985.
Förslag till bestämmelserna hade utarbetats av arkeologiutredningen
som redovisade sitt förslag i delbetänkandet (DsU 1983:3) Metallsökare
— Bruk och missbruk. Kulturminneslagen, som innebar en samlad

1989/90:JuUly

2

reglering av kulturminnesvården, trädde i kraft den 1 januari 1989.
Bestämmelserna om metallsökare, som dessförinnan fanns intagna i
lagen om fornminnen, överfördes med endast redaktionella ändringar
till den nya lagen.

När bestämmelserna om metallsökare infördes uttalade föredragande
statstrådet (prop. 1984/85:128 s. 17) att det är nödvändigt att markera
att samhället ser allvarligt på missbruket av metallsökare samt att
samhället försöker avskräcka från sådan brottslighet genom att överträdelser
skall kunna medföra fängelsestraff. Det anfördes också att det
med fängelse i straffskalan blev möjligt att under förundersökningen
vidta sådana tvångsåtgärder som husrannsakan. Beträffande frågan om
förverkande av metallsökare anförde föredragande statsrådet (s. 18) att
förlusten av en metallsökare kan upplevas som ekonomiskt ganska
kännbar av ägaren. Med hänsyn härtill och till det brottsförebyggande
syftet anslöt sig föredragande statsrådet till utredningens förslag att
förverkande av metallsökare skulle kunna ske. Kulturutskottet tillstyrkte
bifall till de i propositionen lämnade förslagen (KrU
1984/85:15). Riksdagen följde utskottet.

Riksantikvarieämbetet

Frågan om straffrättsliga åtgärder m.m. mot användande av metallsökare
har i februari i år aktualiserats för regeringen i en framställning
från riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAA). I
framställningen föreslår RAA att den nuvarande straffbestämmelsen i 2
kap. 21 § kulturminnenslagen skall indelas i tre grader. Enligt RAA:s
förslag skall det för fornminnesbrott dömas till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter. För grovt brott föreslås påföljden
bli fängelse i lägst två och högst sex år. RAA föreslår vidare bl.a. att
förverkandereglerna skärps.

Överväganden

Bakom motionsönskemålen och RAA:s framställning ligger alarmerande
uppgifter om systematiska och upprepade plundringar av fornminnen
på Gotland och Öland under år 1989 varvid sofistikerade metallsökare
använts. Brottsligheten uppges fortsätta i år. Det hävdas att
nuvarande straffmaximum, fängelse sex månader, är en hämmande
faktor i polisens brottsbeivrande arbete.

De lagstiftningsåtgärder som föreslås i motionerna innebär en kraftig
höjning av påföljden för brott mot bestämmelserna om fornminnen i
kulturminneslagen. Bland motionsförslagen finns också ett krav på en
avsevärd utvidgning av möjligheterna till förverkande.

Utskottet vill redan inledningsvis konstatera att de föreslagna förändringarna
i kulturminneslagen inrymmer sådana lagstiftningstekniska
och principiella straffrättsliga problem att de inte gärna kan beslutas av
riksdagen omedelbart efter enbart sedvanlig motionsberedning i utskott.
Som framgått av det föregående är också motionsönskemålen i
hela deras vidd redan anhängiggjorda i regeringskansliet av vederbö -

1989/90:JuUly

3

rande centralmyndighet. Det är därför utskottets grundinställning att
resultatet av övervägandena i regeringskansliet bör avvaktas och att
motionerna inte bör tillstyrkas.

Utskottet vill härutöver anlägga följande synpunkter.

Redan ställningstaganden i fråga om en straffckärpning kräver varsamhet
från lagstiftarens sida; en förändrad straffskala måste vid en
jämförelse med straffskalorna för andra brott framstå som rimlig och
proportionell. På lagstiftarens bedömning av straffvärdet hos en gärning
i sig Sr naturligtvis inte inverka sådana ovidkommande omständigheter
som polisens resursdisponering eller möjligheterna att tillgripa
straffprocessuella tvångsmedel. Det är tvärt om lagstiftarens straffvärdesbedömning
som utgör styrsignal i dessa hänseenden.

En särskild fråga när det gäller just den aktuella lagen är om
straffbudet för brott mot reglerna om skydd för fornminnen skall
behållas i sin nuvarande utformning eller om det bör tillskapas en
särskild ansvarsbestämmelse som avser endast överträdelse av bestämmelserna
om metallsökare. Motsvarande gäller frågan om en eventuell
bestämmelse om grovt brott. Dessa spörsmål kräver lagstiftningstekniskt
komplicerade överväganden.

Särskilda svårigheter erbjuder frågan om en utvidgning av förverkandeinstitutet.
Som angetts i det föregående finns regler om förverkande
på grund av brott både i BrB och i den specialstraffrättsliga
lagstiftningen. Enligt BrB:s terminologi är förverkande inte en brottspåföljd
utan en särskild rättsverkan av brott. Olika syften kan ligga
bakom en bestämmelse om förverkande; ett vanligt syfte är att förebygga
brott.

Vid tillkomsten av förverkandereglerna i brottsbalken anbefalldes en
generell återhållsamhet när det gäller att använda förverkandinstitutet
som en ekonomisk sanktion (prop. 1968:79 s. 58). I samband med att
det i den tidigare jaktlagen infördes en bestämmelse om att transportmedel
skulle kunna förverkas som hjälpmedel vid brott mot jaktlagens
bestämmelser belystes olika svårigheter som kan uppstå vid förverkande
av fordon (prop. 1973:68 s. 12 ff). Departementschefen uttalade bl.a.
att det inte får bli fråga om något schablonmässigt förverkande utan
förutsättningarna skall vara desamma som gäller för förverkande av
andra hjälpmedel, nämligen att det är påkallat till förebyggande av
brott eller att det annars föreligger särskilda skäl.

Justitieutskottet har vid olika tillfållen behandlat frågan om förverkande
av fordon. Vid ett tillfälle, då det gällde att bedöma ett motionsförslag
om vidgade möjligheter att förklara motorfordon som använts
som hjälpmedel vid narkotikabrott förverkade, uttalade utskottet att
saken rymmer svårbemästrade lagtekniska och rättspolitiska spörsmål
(Juli 1982/82:37). Vid ett annat tillfälle gällde prövningen ett regeringsförslag
om att i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott föra
in en bestämmelse om förverkande av motorfordon. Därvid framhölls
att syftet med bestämmelsen var att förebygga fortsatt upprepad trafikbrottslighet
av allvarlig art. I ärendet underströk utskottet att bestämmelsen
var avsedd att få en mycket restriktiv tillämpning (JuU

1989/90: JuUly

4

1986/87:24). Riksdagen har i andra sammanhang tagit avstånd från
tanken på förverkande av fordon som en särskild ekonomisk sanktion
(se 1989/90:JuU4 s. 23 f).

Som framgår av det anförda inrymmer frågan om en utvidgning av
förverkandeinstitutet bl.a. grannlaga rättspolitiska överväganden.

Vad nu sagts innebär inte att utskottet inte ser med allvar och oro
på den brottslighet som motionärerna påtalar. Saken brådskar. Mot
denna bakgrund vill justitieutskottet förorda att kulturutskottet hemställer
att riksdagen med anledning av motionerna som sin mening ger
regeringen till känna att det aktuella lagstiftningsärendet bör drivas
med största skyndsamhet.

Justitieutskottet vill för egen del tillägga att utskottet anser sig kunna
utgå från att vederbörande polismyndigheter — med hänsyn till sakens
vikt och till den uppmärksamhet frågan om användande av metallsökare
fått — redan nu sätter in särskilda resurser i arbetet på att
förhindra och beivra den aktuella brottsligheten.

Stockholm den 3 april 1990
På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Göran
Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson
(vpk). Sigrid Bolkéus (s), Birgit Henriksson (m), Anita Stenberg (mp)
och Kent Carlsson (s).

Avvikande mening

Jerry Martinger, Birgit Henriksson och Göran Ericsson (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med "Utskottet vill
redan" och på s. 5 slutar med "aktuella brottsligheten" bort ha
följande lydelse:

Utskottet vill anlägga följande synpunkter på de aktuella förslagen
till förändring i kulturminneslagen.

Åtskilliga tecken tyder på att internationella ligor står bakom en stor
del av den plundring som sker av fornminnen. Genom plundringarna,
som har varit synnerligen hänsynslösa, har en omfattande förstörelse
skett av oersättliga kulturminnen. I jakten på mynt, smycken, konstverk
och andra värdefulla föremål har hela gravar grävts upp. Detta
har lett inte endast till en omfattande skovling av kulturhistoriskt
oersättliga värden utan även till att stora delar av Sveriges historia,
bl.a. i form av gamla mynt, förts ut ur landet.

1989/90:JuUly

5

Plundrarna har uppenbarligen arbetat systematiskt. De har haft
tillgång till bästa tänkbara utrustning. I stor utsträckning har använts
sofistikerade metalldetektorer, programmerbara för att ge utslag på
olika metaller, i jakten efter guld- och silverskatter. Plundrarna har på
så sätt snabbt kunnat söka av större markområden och lätt avgöra var
det finns t.ex. ädla metaller.

Det högsta straffet för brott mot bestämmelserna om fornminnen i
kulturminneslagen — fängelse sex månader — är, med hänsyn till de
aktuella brottens straffvärde, alltför lågt. Enligt utskottets mening bör
den aktuella straffbestämmelsen ändras på så sätt att ett grovt brott
med fängelse högst två år i straffskalan införs. En sådan höjning skulle
medföra inte bara en avskräckande effekt på personer som överväger
att ägna sig åt den aktuella brottsligheten utan även en ökad möjlighet
att använda personella tvångsmedel.

Bestämmelsen i 2 kap. 21 § kulturminneslagen om förverkande
medger inte att några andra hjälpmedel som använts vid brott mot
bestämmelserna om fornminnen än metallsökare förklaras förverkade.
Möjligheten till förverkande bör enligt utskottets uppfattning utökas i
enlighet med vad som följer av förverkandebestämmelserna i brottsbalken.
Bestämmelsen måste ändras så att förutom metallsökare även
fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som har använts eller som
medförts vid brott mot bestämmelserna om fornminnen i kulturminneslagen
får förklaras förverkade, om det behövs för att förebygga brott
eller om det annars finns särskilda skäl. All egendom som utgör
hjälpmedel vid brott mot de aktuella bestämmelserna skall således
enligt utskottets uppfattning kunna förklaras förverkad.

De föreslagna ändringarna i kulturminneslagen inrymmer i och för
sig såväl lagstiftningstekniska som principiella straffrättsliga problem.
Ställningstaganden i fråga om en strafEskärpning kräver visserligen
varsamhet från lagstiftarens sida; dessutom kräver beslut om en förändrad
straffskala normalt att den vid en jämförelse med straf&kalorna för
andra brott framstår som rimlig och proportionell. Den nu aktuella
straffbestämmelsen är emellertid, med hänsyn till de kulturella värden
den är avsedd att skydda, i förhållande till andra straffbestämmelser så
fristående att sådana jämförelser inte framstår som särskilt relevanta i
detta fall. Brottsligheten mot kulturminneslagen har dessutom fått en
sådan omfattning och utbredning att kraftfulla och omedelbara lagstiftningsåtgärder
är absolut nödvändiga. Enbart den omständigheten att
förslagen till lagändring inte varit föremål för sedvanlig lagstiftningsberedning
utgör, enligt utskottet, i belysning av vad ovan anförts om
angelägenheten av att förändringar vidtas snabbt, inte något hinder
mot att riksdagen vidtar erforderliga ändringar i kulturminneslagen
såvitt avser straffskalor och förverkande. Det bör ankomma på kulturutskottet
att utforma förslag till erforderlig lagtext.

Justitieutskottet förordar mot denna bakgrund att kulturutskottet
hemställer att riksdagen med anledning av motionerna beslutar ändringar
i kulturminneslagen i enlighet med vad som ovan anförts.

1989/90:JuUly

6