om villkoren för färdtjänst

Yttrande 1987/88:SoU7y

Socialutskottets yttrande
1987/88:7y

om villkoren för färdtjänst

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har hemställt om socialutskottets yttrande över
dels den med anledning av proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till
handikappade väckta motionen 1987/88: Sf20 yrkande 3, dels den under
den allmänna motionstiden 1986/87 väckta motionen 1986/87: Sf341 yrkande
1 (motiveringen återfinns i motion 1986/87: T 927).

Utskottet

Samhällets olika åtgärder för att underlätta handikappades transporter
utgörs — förutom av handikappanpassning av kollektiva färdmedel - av
bilstöd, kommunal färdtjänst och riksfärdtjänst.

I propositionen 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till handikappade föreslås
ett utvidgat statligt bidrag till handikappade för anskaffning av motorfordon.
Enligt förslaget skall det nya bilstödet omfatta fem olika grupper
av förflyttningshandikappade. Dessa är

1. Handikappade under 65 år som är beroende av bil för att förvärvsarbeta
eller genomgå utbildning eller yrkesinriktad rehabilitering.

2. Handikappade under 65 år som beviljats bilstöd enligt punkten 1 men
som lämnar arbetsmarknaden med förtidspension eller beviljas sjukbidrag.

3. Andra handikappade än som nämnts under 1 och 2 i åldern 18-49 år,
under förutsättning att den handikappade själv skall bruka bilen som
förare.

4. Handikappade föräldrar med barn under 18 år.

5. Föräldrar med handikappade barn under 18 år.

Bilstödet omfattar tre olika bidrag: grundbidrag, anskaffningsbidrag och
anpassningsbidrag. Grundbidraget föreslås utgöra 50000 kr. Helt grundbidrag
föreslås utgå till grupperna 1—3 och halvt bidrag till grupperna 4 och
5. Grundbidrag lämnas vid anskaffning av fordon oavsett inkomst. Anskaffningsbidraget
skall vara inkomstprövat. Anskaffningsbidrag med
35 000 kr skall kunna lämnas till dem som har en lägre årsinkomst än 75 000
kr. Bidraget avtrappas enligt särskilda regler för att helt upphöra vid en
årsinkomst av 138000 kr. Grundbidrag och anskaffningsbidrag får tillsammans
överstiga fordonets anskaffningskostnad med högst 30000 kr. Anpassningsbidrag
föreslås kunna utgå för kostnader som uppkommer för en
sådan ändring av eller anordning på bilen som fordras för att den handikappade
skall kunna bruka den.

SoU

1987/88:7 y

1 Riksdagen 1987/88. 12 sami. Nr 7 y

Statsbidrag utgår till landstingskommuner och kommuner för färdtjänst.
Bidraget är 35 % av bruttodriftkostnaderna. Bidraget får dock inte öka med
mer än ett belopp som står i visst förhållande till antalet personer som är 65
år och äldre samt utvecklingen av konsumentprisindex.

I årets budgetproposition (s. 120) anförs att det fortfarande finns stora
skillnader mellan kommunerna i färdtjänstens utbyggnad och kvalitet.
Socialstyrelsen har därför inlett en särskild utredning i syfte att beskriva
och analysera skillnaderna mellan kommunerna när det gäller den enskildes
tillgång till färdtjänst. Det anförs vidare att riksrevisionsverket nyligen
har avlämnat en granskningsrapport med förslag till förändringar i statsbidragssystemet.
Rapporten bereds för närvarande i regeringskansliet. I
budgetpropositionen (s. 121) framhålls dock redan nu att socialstyrelsen
bör utveckla sin tillsyn och erfarenhetsförmedlande roll på området.

Regeringen har vidare nyligen uppdragit åt riksrevisionsverket att kartlägga
och analysera den varierande utformningen av taxorna inom kommunernas
hemtjänst, färdtjänst och barnomsorg. Uppdraget skall redovisas
senast den 1 mars 1989.

Riksfärdtjänsten infördes år 1980 i syfte att göra det möjligt för svårt
handikappade att göra längre resor inom landet till normala kostnader.
Resan kan ske med flyg, tåg, taxibil eller specialfordon till ett pris som
motsvarar vad det kostar att åka andra klass tåg. Tran sportrådet har fått i
uppdrag av regeringen att överväga riksfärdtjänstens framtida utformning.
Uppdraget skall redovisas senast den 6 maj 1988. Enligt vad utskottet
inhämtat kommer transportrådet att föreslå ett system med en länsomfattande
färdtjänst.

I motion 1986187:Sf341 av Lars Werner m.fl. {vpk) hemställs om en
översyn av färdtjänsten (yrkande 1). Enligt motionärerna bör färdtjänsten
inordnas i den kollektiva trafiken och åläggas trafikhuvudmännen som en
skyldighet. I det sammanhanget måste man se över standarden på färdtjänsten
så att man uppnår en hög och jämn nivå över hela landet. Enligt
motionärerna är i dag skillnaderna stora mellan kommunerna när det gäller
antal resor och avgifter. Motionärerna anser också att det bör upprättas ett
clearingsystem så att den som är berättigad att använda färdtjänst också
skall vara obehindrad att göra det utanför hemorten eller då trafiken har en
annan anordnare.

Utskottet har tidigare behandlat liknande motionsyrkanden i betänkandena
SoU 1985/86:11 s. 19-20 och SoU 1986/87:18 s. 19-20. Utskottet
har därvid anfört bl. a. att färdtjänstens närmare utformning och taxorna
för färdtjänsten ligger inom ramen för den kommunala självstyrelsen och
att taxorna som en följd av detta varierar med hänsyn till de lokala
förhållandena. Utskottet har emellertid framhållit att en större enhetlighet
bör eftersträvas.

Utskottet vill åter framhålla vikten av att en väl fungerande och väl
utbyggd färdtjänst finns i hela landet. Kommunförbundet har år 1987 tagit
fram en skrift Färdtjänsten i kollektivtrafiken. Om färdtjänstens utveckling.
Enligt utskottets mening finns det skäl att anta att skriften kommer att
leda till att kommunerna vinnlägger sig om en större enhetlighet i färdtjänsttaxorna
och villkoren för färdtjänsten. Utskottet noterar också att

SoU 1987/88:7 y

2

socialstyrelsen inlett en särskild utredning i syfte att beskriva och analysera
skillnaderna i den enskildes tillgång till färdtjänst samt att riksrevisionsverket
har fått i uppdrag att kartlägga och analysera den varierande
utformningen av taxorna. Vidare är riksfärdtjänsten och en eventuell framtida
länsfärdtjänst föremål för utredning och överväganden av transportrådet.
Med hänsyn härtill och då förändringar i statsbidragssystemet för
färdtjänsten för närvarande övervägs i regeringskansliet med anledning av
riksrevisionsverkets granskningsrapport anser utskottet att syftet med motion
1986/87: Sf341 (vpk) yrkande 1 är tillgodosett. Motionen kräver således
ingen åtgärd.

I motion I987I88.SJ20 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att riksdagen
beslutar att det som ett alternativ eller komplement till det nya, statliga
stödet skall ges möjlighet för resp. färdtjänsthuvudman att ge ett särskilt
bilstöd efter avtal med vissa färdtjänstberättigade i enlighet med vad i
motionen anförts (yrkande 3).

Betänkandet DsS 1986:11 Bilstödet åt handikappade ligger till grund för
regeringens proposition om förbättrat bildstöd. I betänkandet (s. 72-73)
diskuterar utredningsmannen bl. a. vilka besparingar som kan göras genom
att funktionshindrade får möjlighet att resa med egen bil i stället för med
färdtjänst. Utredningsmannen anför:

Eftersom kommunerna svarar för 65% av färdtjänstkostnaderna, borde
det främst vara i kommunernas eget intresse att lämna stöd till anskaffning
av bil till färdtjänstberättigade med stort resebehov och högt färdtjänstutnyttjande.
Det finns också ett antal kommuner, som på eget initiativ har
infört ett kommunalt bilstöd till funktionshindrade, som står utanför arbetsmarknaden.

I propositionen (s. 17) framhålls vikten av att det nya bilstödets handikapppolitiska
syfte inte urholkas. Stödet måste förbehållas de personer som på
grund av varaktiga funktionshinder har väsentliga förflyttningssvårigheter.
Genom denna inriktning av stödet, anför föredragande statsrådet, ökar
möjligheterna att i framtiden vidga den stödberättigade personkretsen till
att generellt även omfatta förtidspensionärer med förflyttningssvårigheter
som är äldre än 49 år. Enligt beräkningar i propositionen (s. 16) skulle ett
bilstöd som generellt omfattar även förtidspensionärer i åldern 50- 64 år
medföra ökade kostnader för staten i storleksordningen 300 milj. kr. Detta
bedömer föredragande statsrådet i nuläget inte vara statsfinansiellt möjligt.

Riksrevisionsverket har i revisionsrapporten (1987:101) Statsbidraget
till kommunal färdtjänst presenterat en idéskiss till ett nytt behovsrelaterat
statsbidrag. Ett sådant bidrag skulle enligt riksrevisionsverket vara neutralt
ifråga om valet mellan färdtjänst och andra åtgärder som syftar till att
motverka förflyttningshandikapp, t. ex. handikappanpassning av kollektivtrafik
och bilstöd. Förslaget övervägs f. n. i regeringskansliet.

Utskottet anser att motionärernas synpunkter är värda beaktande. Det
är inte omöjligt att det i vissa fall skulle vara billigare att ge bilstöd år
färdtjänstberättigad med stort fårdtjänstutnyttjande än att betala för färdtjänsten.
Genom förslaget i propositionen vidgas emellertid det statliga
bilstödet till att omfatta fler grupper. Härigenom kommer kommunerna att

SoU 1987/88:7 y

3

avlastas kostnader inom färdtjänsten. Det finns inget som hindrar kommunerna
att utnyttja den besparingen till att med stöd av socialtjänstlagen ge
ekonomiskt stöd för inköp och anpassning av bil åt sådana funktionshindrade
som inte omfattas av det statliga bilstödet. På grund härav och då
färdtjänsten som anförts ovan är föremål för översyn och överväganden i
flera olika sammanhang - utskottet vill särskilt peka på att statsbidragssystemets
närmare utformning f. n. övervägs i regeringskansliet — är det
inte påkallat med någon riksdagens åtgärd. Motion 1987/88: Sf20 (m) yrkande
3 avstyrks därför.

Stockholm den 21 april 1988
På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Göte Jonsson (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Anita Persson (s),
Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s), Per Arne Aglert (fp), Inga Lantz
(vpk), Ingrid Andersson (s), Stina Gustavsson (c), Claes Rensfeldt (s) och
Karin Falkmer (m).

Avvikande mening

Bilstöd genom färdtjänstens försorg

Göte Jonsson, Blenda Littmarck och Karin Falkmer (samtliga m) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 3 böljar med ”Utskottet
anser” och på s. 4 slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

I åtskilliga fall kommer färdtjänstkostnaderna för en färdtjänstberättigad,
som inte har tillgång till eget fordon för sin förflyttning, att samlade
över en sjuårsperiod överstiga inte bara en del av utan hela kostnaden för
en för den förflyttningshindrade lämpligt stor bil. Således borde det till
gagn för alla parter öppnas en möjlighet för de färdtjänstberättigade, som
med hänsyn till sina behov kan komma i fråga, att träffa ett avtal med
färdtjänsthuvudmannen som innebär att denne bidrar till inköp av fordon
att brukas i minst sju år med i princip hela inköpssumman eller med den del
som inte täcks av det statliga bilstödet. I stället skulle den som får detta
bidrag avstå från fädtjänst med undantag för en viss grundtilldelning.

Vad vi här påtalat bör göras möjligt för att i vissa fall kunna utgöra ett
alternativ eller komplement till det nya bilstödet. Det kan dock föreligga
hinder som kan undanröjas endast med ändrad lagstiftning. Riksdagen bör
därför fatta ett sådant beslut att också färdtjänsthuvudmännen kan utge ett
eget bilstöd i enlighet med vad vi ovan anfört. Denna möjlighet bör öppnas
samtidigt som det nya, statliga bilstödet införs. Utskottet tillstyrker därför
motion 1987/88: Sf20 (m) yrkande 3.

SoU 1987/88:7 y

4

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1988