om ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen, m.m. (prop. 1987/88:32 och prop.1987/88:124)

Yttrande 1987/88:LU9y

Lagutskottets yttrande
1987/88:9 y

om ändringar i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen, m. m. (prop. 1987/88:32
och prop. 1987/88:124)

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1987/88:32 om ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen
jämte motionerna 1987/88:K20 av Börje Stensson m.fl. (fp) och
1987/88:K21 av Anders Björck m.fl. (m).

Bakgrunden till förslagen i proposition 32 är de förslag som regeringen
lägger fram i proposition 1987/88:124 om god man och förvaltare. I
sistnämnda proposition föreslås att institutet omyndigförklaring avskaffas. I
stället införs - vid sidan av den nuvarande möjligheten att förordna god man
för den som behöver hjälp att handha sina angelägenheter - ett nytt institut
kallat förvaltarskap. Liksom för närvarande skall i framtiden i första hand
god man utses för den hjälpbehövande. Förvaltare skall förordnas i de fall
den hjälpbehövande på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling,
försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig
själv eller sin egendom och det inte är tillräckligt att god man utses. Ett
förvaltarförordnande skall kunna anpassas till den enskildes behov i varje
särskilt fall och kunna begränsas till att avse viss egendom eller viss
angelägenhet. Den som får förvaltare förlorar rådigheten över det som
omfattas av förvaltaruppdraget men behåller i övrigt rätten att bestämma
över sig och sin egendom. Till skillnad från vad nu gäller vid omyndigförklaring
skall den för vilken förvaltare utses inte förlora sin rösträtt vid allmänna
val. Förslag till de ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen
som krävs för ett genomförande av reformen läggs fram i proposition 32, och
övriga lagförslag återfinns i proposition 124. Sålunda föreslås i proposition 32
att det hinder för rösträtt vid riksdagsval och valbarhet till riksdagen som
omyndigförklaring i dag medför avskaffas. I proposition 124 föreslås de
ändringar i vallagen (1972:620) och kommunallagen (1977:179) som har
samband med den utvidgade rösträtten.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över proposition 32 och motion
K21 samt att med yttrandet till konstitutionsutskottet överlämna dels de
nämnda förslagen i proposition 124 till ändringar i vallagen och kommunallagen,
dels yrkande 1 i motion 1987/88:L3 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m).

Lagutskottet får anföra följande.

Nuvarande regler i föräldrabalken (FB) om omyndigförklaring och
förordnande av god man innebär att omyndigförklaring främst tillgrips när
det gäller personer som har psykiska handikapp men som är så aktiva att det

LU

1987/88:9y

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 9 y

kan uppstå praktiska komplikationer om de får behålla sin rättsliga
handlingsförmåga. Om en person däremot har ett så gravt handikapp att han
eller hon i praktiken saknar förmåga att företa några rättshandlingar kan
hjälpbehovet som regel tillgodoses genom en god man, och någon anledning
till omyndigförklaring föreligger inte. Denna skillnad kan framstå som
svårförståelig med tanke på de långtgående rättsverkningarna av en omyndigförklaring.
Medan förordnandet av god man i princip inte påverkar den
enskildes rätt att handha sina angelägenheter medför omyndigförklaring att
vederbörande förlorar rätten att själv bestämma i ekonomiska frågor. Vidare
begränsas hans handlingsfrihet även i andra avseenden. Sålunda går hans
rösträtt i allmänna val förlorad, och möjligheterna att ta egna initiativ och
hävda sina åsikter inskränks och detta även när syftet med omyndigförklaringen
främst är att den enskilde skall fråntas bestämmanderätten över sin
egendom.

Mot den angivna bakgrunden är det inte förvånande att en omyndigförklaring
kan upplevas som en nedvärdering av både den omyndigförklarade själv
och hans omgivning. Det kan också inträffa att den enskildes psykiska
tillstånd påverkas negativt av en omyndigförklaring liksom att den sociala
anpassningen försvåras. I likhet med departementschefen anser utskottet att
tiden nu är mogen för att institutet omyndigförklaring avskaffas. En sådan
reform ligger väl i linje med strävandena att inom olika samhällsområden
utforma lagstiftningen med utgångspunkt i människors lika värde och respekt
för deras självbestämmanderätt och integritet.

Som konstateras av departementschefen kräver emellertid ett avskaffande
av institutet omyndigförklaring att man på något annat sätt tillgodoser
behovet av hjälp och skydd för personer som på grund av sjukdom m.m.
saknar förmåga att själv ha hand om sina ekonomiska och personliga
angelägenheter. Enligt utskottets mening torde det föreslagna systemet med
helt eller begränsat förvaltarskap väl kunna fylla den skyddsfunktion som
omyndigförklaringsinstitutet har i dag. Vid remissbehandlingen av det till
grund för propositionerna liggande utredningsförslaget har också den nya
ordningen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga
remissinstanser. Såvitt framgår av de väckta motionerna synes inte heller i
riksdagen föreligga någon oenighet om reformens huvudsakliga inriktning.

Med det anförda ställer sig utskottet bakom huvuddragen av den
föreslagna reformen. Den närmare utformningen av den nya lagstiftningen
kommer utskottet att ta ställning till i samband med behandlingen av
proposition 124.

Om omyndigförklaring ersätts med ett system med förvaltarskap uppkommer
frågan i vad mån de som har förvaltare på samma sätt som de
omyndigförklarade skall vara berövade rösträtten. Som ovan redovisats
innebär propositionerna att det inte uppställs några begränsningar av rätten
att rösta i allmänna val för dem som får förvaltare. Denna ståndpunkt
kritiseras i motion K21 (m). Motionärerna hänvisar till att Svea hovrätt och
flera andra remissinstanser avvisat tanken på rösträtt för dem som har
förvaltare eftersom denna grupp människor ofta är drabbade av svåra
psykiska störningar och därmed särskilt utsatta för obehörig påverkan.
Motionärerna anser att det även med den nya ordningen finns ett behov av att

LU 1987/88:9 y

2

kunna frånta de berörda personerna deras rösträtt och erinrar om att flera
länder har regler som medger att domstol, om den finner att en person med
förvaltare saknar förmåga att utöva sin rösträtt, kan besluta att vederbörande
skall fråntas rösträtten. Motionärerna anser att en liknande ordning bör
införas i Sverige och yrkar att rösträtt inte skall föreligga om domstol i
samband med förordnande av förvaltare bestämt att den förordnandet avser
inte skall få behålla sin rösträtt.

Yrkandet i motion K21 följs upp i motion L3 (m), vari yrkas (yrkande 1) att
motsvarande ändringar skall göras i förslagen till ändringar i vallagen och
kommunallagen.

Det ankommer inte på lagutskottet att uttala sig om vilka förutsättningar
som skall gälla för rätten att rösta i allmänna val. Utskottet vill emellertid
stryka under att just förlusten av rösträtten ofta upplevs som en särskilt
negativ och kränkande konsekvens av omyndigförklaringarna. Ett av de
viktigaste skälen för avskaffande av omyndigförklaringarna är därför som
departementschefen framhåller det hinder som dessa utgör för rösträtten. I
sammanhanget vill utskottet vidare påpeka att de överväganden som ligger
till grund för att omyndigförklarade uteslutits från kretsen röstberättigade
(se SOU 1972:15 s. 125, prop. 1973:90 s. 164) och som åberopats av vissa
remissinstanser, nämligen att sådana personer lättare än andra kan bli offer
för otillbörlig påverkan, delvis har förlorat sin aktualitet. Då övervägandena
gjordes var omyndigförklaring den möjlighet som stod till buds när en person
av olika anledningar behövde bistånd i personliga och ekonomiska angelägenheter.
Först genom en reform år 1974 av FB fick reglerna om god man och
omyndigförklaring sin nuvarande utformning. Tanken bakom reformen var
att omyndigförklaringarna borde begränsas så långt som möjligt och att
hjälpbehovet borde tillgodoses genom en god man eller på annat sätt.
Reformen har medfört att antalet omyndigförklaringar har minskat kraftigt
och att åtskilliga äldre omyndigförklaringar upphävts. För bl.a. dem som är
så gravt handikappade att de helt saknar rättslig handlingsförmåga tillgodoses,
som tidigare berörts, hjälpbehovet numera regelmässigt genom godmansförordnande
och inte genom omyndigförklaring. 1974 års reform av FB
påverkade emellertid inte kopplingen mellan omyndigförklaring och rösträtt,
en omständighet som medfört att skillnaden mellan institutet omyndigförklaring
och godmansinstitutet kan framstå som egendomlig.

Mot bakgrund av det anförda kan lagutskottet för sin del ställa sig bakom
förslaget i propositionerna om att nuvarande hinder mot rösträtten skall
avskaffas. Utskottet kan inte dela motionärernas uppfattning att det bör
öppnas en möjlighet för domstol att i samband med förordnande av
förvaltare besluta om att den som förordnandet avser skall vara betagen sin
rösträtt. Av den enskilde och hans omgivning skulle säkerligen ett sådant
beslut upplevas som en allvarligare nedvärdering än omyndigförklaringen
innebär. Om möjligheten för domstol att besluta i rösträttsfrågan skulle
föreligga endast i fall då förvaltarskap kan ifrågakomma och således inte gälla
när god man förordnas skulle vidare den för många svårförklarliga skillnaden
mellan omyndigförklaring och förordnande av god man i praktiken komma
att kvarstå i viss utsträckning. Härtill kommer att det skulle vara förenat med
stora svårigheter att i lag närmare ange vilken grad av psykisk abnormitet

LU 1987/88:9 y

3

som bör krävas för att en person skall förklaras förlustig sin rösträtt. Problem
skulle också uppkomma när det gäller att utforma reglerna så att de blir
praktiskt användbara utan att rättssäkerhetskraven åsidosätts. Det torde
vidare ligga utanför ramen för de uppgifter som normalt anförtros de
allmänna domstolarna att låta dem avgöra rösträttsfrågor.

Med det anförda förordar lagutskottet att konstitutionsutskottet tillstyrker
bifall till proposition 32 och proposition 124 i aktuell del och avstyrker bifall
till motion K21 och yrkande 1 motion L3.

Utskottet tar i det följande upp en fråga om vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen
(TF) utöver den ändring som föreslås i proposition 32.1 ett stort
antal författningar uppställs som villkor för behörighet att inneha tjänster
och uppdrag m.m. att vederbörande inte är omyndig, dvs. under 18 år eller
omyndigförklarad. Sålunda föreskrivs t.ex. att domare, nämndemän och
advokater skall vara myndiga. På associationsrättens område gäller kravet på
myndighet för bl.a. styrelseledamöter, verkställande direktörer och revisorer
i aktiebolag, banker och försäkringsbolag. Samma krav uppställs i 5 kap.
2 § och 12 kap. 5 § TF för behörighet att vara ansvarig utgivare för periodisk
skrift resp. juryman i tryckfrihetsmål.

Enligt det förslag till ändringar i föräldrabalken, regeringsformen, tryckfrihetsförordningen
och andra författningar som hösten 1987 remitterades till
lagrådet skulle ett förvaltarförordnande inte - som fallet för närvarande är
med omyndigförklaring - utgöra hinder mot innehav av vissa tjänster,
uppdrag m.m. På grund av regeringsformens bestämmelser om tidpunkten
för framläggande av förslag till grundlagsändringar delades lagrådsgranskningen
upp i två etapper av vilka den första etappen begränsades till en
överskådlig genomgång av de allmänna grunderna för de till föräldrabalken
hänförliga centrala ändringsförslagen och till en granskning av förslagen till
ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Sedan lagrådet
avgivit sitt yttrande såvitt avsåg den första etappen beslutade regeringen i
oktober 1987 att framlägga de i proposition 32 upptagna lagförslagen.

Den andra etappen av lagrådsgranskningen slutfördes i december 1987 då
lagrådet avgav yttrande över de återstående lagförslagen. I yttrandet
framförde lagrådet invändningar mot den i lagrådsremissen intagna ståndpunkten
att förvaltarförordnande inte skulle utgöra hinder mot innehav av
vissa tjänster och uppdrag m.m. (se prop. 123 s. 232 f). Enligt lagrådet bör
inom föräldrabalkens regelsystem som princip gälla att den, som genom
förvaltarskapsförordnande helt eller partiellt har frånkänts rättshandlingsförmåga
inom sin egen rättssfär, också skall lagligen frånkännas behörighet
att företa rättshandlingar för annans räkning. Denna princip måste enligt
lagrådet rimligen slå igenom på alla områden där fråga uppkommer om att
vederbörande skall vara anförtrodd att företa rättshandlingar för annans
räkning, t.ex. när det gäller ansvariga funktionärer på associationsrättens fält
eller i verksamhet av den art som utövas av advokater och revisorer m.fl.

Men även utanför området, där rättshandlingar för annans räkning är i
fråga, anser lagrådet att konsekvensen måste tas att den som genom
förvaltarskap är frånkänd rättshandlingsförmåga inom sin egen rättssfär inte
skall kunna utöva beslutanderätt i andras rättsangelägenheter av motsvarande
slag. Särskilt framträdande blir härvidlag enligt lagrådet de som har

LU 1987/88:9 y

4

domaruppgifter, men även de som betrotts med myndighetsutövning i övrigt
måste tas i beaktande. Enligt lagrådet är det nödvändigt att det lagligen
fastslås att den som blir föremål för förvaltarskap blir i motsvarande mån
obehörig att på andra områden fylla funktioner som innefattar beslutsfattande
av betydelse för andras rättsställning.

I slutprotokollet (se prop. 124 s. 248 f) tillmötesgår departementschefen i
viss utsträckning lagrådets önskemål. Enligt departementschefen bör det
gälla vissa inskränkningar i en persons möjlighet att inneha uppdrag och
utöva befattningar om denne fått förvaltare utan att det gjorts någon
begränsning av uppdraget. Ett begränsat förvaltarskap bör däremot inte
medföra några sådana inskränkningar. Lagförslagen i proposition 124 har
utformats i enlighet härmed.

På lagutskottets begäran har såvitt avser frågan om behörighetsvillkor för
vissa tjänster och uppdrag justitieutskottet och näringsutskottet yttrat sig
över proposition 124 jämte motionerna 1987/88:L3 och 1987/88:L5.

Justitieutskottet anser att den som genom ett förvaltarskapsförordnande
helt eller delvis har frånkänts rättshandlingsförmåga inte bör kunna bli
lagligen tillerkänd behörighet att företa rättshandlingar för annans räkning
och att den principen måste gälla även för vissa funktionärer i verksamhet av
den art som utövas av t.ex. advokater. Justitieutskottet anser vidare att den
som genom förvaltarskap är frånkänd rättshandlingsförmåga inom sin egen
rättssfär inte skall kunna utöva beslutanderätt i andras rättsliga angelägenheter
av motsvarande slag. Särskilt gäller detta de personer som har domaruppgifter,
men även de som betrotts med myndighetsutövning i övrigt måste tas i
beaktande.

Enligt justitieutskottets mening bör inte endast obegränsade förvaltarskap
innebära obehörighet i nu aktuella fall. Också i fråga om den person för
vilken har förordnats en förvaltare med begränsat uppdrag har ju gjorts
bedömningen att han till följd av exempelvis psykisk ohälsa är ur stånd att
vårda sig eller sin egendom. Det kan alltså även vid begränsat förvaltarskap
vara fråga om personer med lika allvarliga psykiska insufficienstillstånd som
de som har obegränsat förvaltarskap och där förmågan att ta vara på sig själv
har bedömts så, att behov av en förvaltare ansetts föreligga.

Beträffande de tjänster och uppdrag som justitieutskottet har anledning
att uttala sig om finner utskottet sålunda att regeringens förslag bör
kompletteras. För att tjänstgöra som domare eller nämndeman och för att
vara ledamot av Sveriges advokatsamfund eller uppträda som rättegångsombud
bör det således gälla ett krav att personen i fråga inte har en förvaltare
förordnad för sig, och detta oavsett om förvaltaruppdraget är begränsat eller
obegränsat.

Näringsutskottet påpekar i sitt yttrande att bestämmelser om behörighetsinskränkningar
av nu ifrågavarande valör har en så till vida begränsad
betydelse att de endast i undantagsfall torde komma att direkt åberopas
gentemot någon. Sådana personliga svårigheter som kan föranleda förvaltarförordnande
torde enligt näringsutskottet i regel få till direkt följd att den
som har drabbats av dem inte blir utsedd till en tjänst eller ett uppdrag av det
slag som bestämmelserna avser eller att han efter en kanske tämligen kort
mandatperiod inte får förnyat förordnande. Bestämmelserna behövs emel -

LU 1987/88:9 y

5

lertid för de sannolikt sällsynta fall då de informella restriktionerna inte
fungerar. Ett principiellt viktigt argument för dem är vidare, fortsätter
näringsutskottet, att staten genom behörighetsregler av detta slag klart
markerar en standard som skall upprätthållas vid rekryteringen til! ett antal
betydelsefulla funktioner.

Näringsutskottet är inte berett att tillstyrka en kategoriklyvning i behörighetshänseende
av förvaltarskapsfallen. Att förvaltarskapet begränsas för en
person men icke för en annan kan bero lika väl på skillnader i ekonomiska
förhållanden som på skillnader i förmåga att förvalta egendom etc. Kännetecknande
för var och en som ställs under förvaltarskap är enligt näringsutskottet
att hans situation av domstol har bedömts vara sådan att bistånd av
god man inte är tillräckligt för att han skall kunna bevaka sin rätt, förvalta sin
egendom eller sörja för sin person. Att någon vars rättsliga handlingsförmåga
på den grunden har inskränkts skulle äga formell behörighet att exempelvis
vara styrelseledamot eller revisor i en bank eller ett försäkringsbolag ter sig
knappast rimligt. Inte minst kan det, framhåller näringsutskottet, riktas
invändningar mot att en person som inte får fullt ut råda över sin egen
ekonomi skulle kunna få marknadsföra sina tjänster såsom av staten
auktoriserad revisor med de långtgående befogenheter som auktorisationen
medför.

Näringsutskottet förordar således - såvitt gäller de författningar som hör
till utskottets beredningsområde - att lagförslagen i proposition 124 ändras så
att ett begränsat förvaltarskap jämställs med ett obegränsat.

De regler om behörighetsvillkor som tagits upp i de båda yttrandena
kommer lagutskottet att behandla först i samband med de övriga lagförslag
som framlagts i proposition 124. Redan nu måste emellertid ställning tas till
vilka behörighetsregler som enligt TF skall gälla för ansvarig utgivare och
juryman. Som framgår av redogörelsen ovan har några förslag till ändringar
av TF i detta avseende inte lagts fram i propositionerna. När det gäller
juryman bör enligt lagutskottets uppfattning samma krav uppställas som för
nämndeman. Lagutskottet ansluter sig helt till vad justitieutskottet anfört i
fråga orri behörighetsvillkoren för nämndemän och anser således att det för
tjänstgöring som juryman bör krävas att personen i fråga inte har förvaltare
och det oavsett om förvaltarskapet är begränsat eller ej.

De synpunkter som kommit till uttryck i justitieutskottets och näringsutskottets
yttranden gör sig enligt lagutskottets uppfattning gällande också i
fråga om behörigheten att vara ansvarig utgivare för periodisk skrift. Med
hänsyn till den betydelsefulla ställning ansvarig utgivare har inom det
tryckfrihetsrättsliga regelsystemet synes det vara ofrånkomligt att inte bara
obegränsade utan också begränsade förvaltarskap får utgöra hinder mot
innehav av uppdraget. Som framhölls under förarbetena till tryckfrihetsförordningen
(se SOU 1947:60 s. 102) torde det nämligen på grund av
uppdragets natur böra fordras att utgivaren råder över sig själv och sin
egendom.

På grund av det anförda förordar lagutskottet att 5 kap. 2 § och 12 kap. 5 §
TF ändras i samband med behandlingen av regeringens i proposition 32
framlagda förslag. I 5 kap. 2 § andra stycket TF bör lämpligen föreskrivas att
den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11

LU 1987/88:9 y

6

kap. 7 § föräldrabalken inte får vara utgivare. I 12 kap. 5 § bör ordet
"myndiga” utgå ur lagtexten och paragrafen tillföras en ny sista mening av en
innebörd att den som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken inte får vara juryman. De förordade ändringarna i 5 kap. 2 §
och 12 kap. 5 § TF bör träda i kraft den 1 januari 1989.

Utöver det anförda föranleder förslagen till ändringar i regeringsformen,
tryckfrihetsförordningen, vallagen och kommunallagen samt motionerna
K21 och L3 yrkande 1 inte några uttalanden från lagutskottets sida.

Stockholm den 28 april 1988
På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Ulla Orring
(fp). Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt
Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson (fp). Gunnar
Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist
Petersen (s), Hans Rosengren (s) och Ewy Möller (m).

Avvikande mening
Rösträtt

Per-Olof Strindberg, Allan Ekström och Ewy Möller (alla m) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Det ankommer” och slutar
på s. 4 med ”motion L3” bort ha följande lydelse:

Det ankommer inte på lagutskottet att uttala sig om vilka förutsättningar
som skall gälla för rätten att rösta i allmänna val. Utskottet vill emellertid
understryka vad som framhålls i motion K21 och som också påpekats i flera
remissvar - bl.a. i Svea hovrätts yttrande - nämligen att den grupp av
människor som frågan rör ofta är drabbade av svåra psykiska störningar och
därmed särskilt utsatta för obehörig påverkan. Kammarrätten i Sundsvall har
å sin sida hävdat att personer, som till följd av psykisk ohälsa eller annan
orsak saknar förmåga till eget rationellt tänkande, inte bör ha rätt att delta i
fria val av det slag som utgör grundvalen för vår demokrati. Enligt utskottets
mening finns det fog för den kritik som sålunda riktats mot regeringens
förslag, f sammanhanget bör också betonas att den föreslagna ordningen
med obegränsad rösträtt avviker från vad som gäller i flertalet andra länder.
Utskottet anser därför att det också i framtiden finns behov av att från
rösträtt kunna utestänga personer som uppenbarligen saknar förmåga att
genomföra en röstning på ett meningsfullt sätt. Utskottet kan i och för sig
instämma i departementschefens uppfattning att den nuvarande direkta
kopplingen mellan rösträtt och omyndigförklaring bör slopas. Därmed är
dock - som departementschefen själv konstaterar - inte sagt att rösträtten

LU 1987/88:9 y

7

måste vara helt oinskränkt för alla vuxna personer. Det är möjligt att införa
regler som medger att i enskilda fall en person fråntas rösträtten. En sådan
ordning finns i bl.a. Finland och Norge och bör kunna tillämpas också i
Sverige. Att låta valmyndigheterna fatta beslut i rösträttsfrågan synes av bl.a.
rättssäkerhetsskäl inte böra komma i fråga. Däremot torde några befogade
invändningar inte kunna resas mot att allmän domstol i samband med
förordnande av förvaltare får pröva huruvida den som får förvaltare skall
behålla sin rösträtt eller ej.

På grund av det anförda förordar utskottet att 3 kap. 2 § sista meningen
förslaget till ändring i regeringsformen ändras så att vad som sägs om rösträtt
för den som är under arton år blir gällande också för den som har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken om domstol beslutat att han inte skall äga
rösträtt. Motsvarande ändringar bör ske i de i proposition 124 framlagda
förslagen till ändringar i vallagen och kommunallagen. Utskottets ställningstagande
innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionerna K21 och L3
yrkande 1.

LU 1987/88:9 y

gotab Stockholm 1988 15200