om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs (prop. 1987/88:2)

Yttrande 1987/88:LU3y

Lagutskottets yttrande
1987/88:3 y

om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti

vid konkurs (prop. 1987/88:2) 1987/88:3 y

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1987/88:2 om ändring i lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna
1987/88:A2 av Bengt Harding Olson m. fl. (fp), 1987/88:A3 av Elving
Andersson (c) och 1987/88:A4 av Stig Gustafsson m. fl. (s).

Lagutskottet får anföra följande.

I propositionen framläggs förslag till sådana ändringar i lönegarantilagen
som föranleds av den nya konkurslagen (1987:672). Ändringarna föreslås
träda i kraft samtidigt med konkurslagen, dvs. den 1 januari 1988.

Enligt nuvarande regler är förfarandet vid prövning av lönegarantianspråk
kopplat till de två handläggningsformer för konkurs - ordinär resp. mindre
konkurs - som finns enligt nu gällande konkurslag (1921:225). I en ordinär
konkurs åligger det förvaltaren att underrätta den utbetalande myndigheten
- länsstyrelsen - om klara lönefordringar samt att för löntagarnas räkning
bevaka samma fordringar i konkursen. Om förvaltaren anser sig inte kunna
godta ett löneanspråk, ankommer det på löneborgenären att bevaka sin
fordran på sedvanligt sätt. Fordringen får, efter framställd anmärkning,
prövas på samma sätt som andra tvistiga fordringar i konkursen.

I en mindre konkurs - för närvarande nästan 95 % av alla konkurser -handhas däremot lönegarantifrågorna av kronofogdemyndigheten. Prövningen
av anspråk på betalning enligt garantin sker hos kronofogdemyndigheten
i ett från konkursen skilt förfarande.

Enligt den nya konkurslagen ersätts systemet med olika handläggningsformer
med en enhetlig handläggningsform. Det bevakningsförfarande som för
närvarande alltid äger rum i ordinär konkurs skall också i framtiden kunna
anordnas, dock först efter särskilt beslut av konkursdomstolen. Bevakning
bör normalt äga rum endast om oprioriterade fordringar kommer i fråga för
utdelning.

I propositionen redovisas till en början efter vilken inriktning arbetet med
en framtida reform av förfarandet vid handläggningen av ärenden om statlig
lönegaranti vid konkurs kommer att bedrivas. Departementschefen erinrar
om att lönegarantiutredningen i sitt delbetänkande (1986:9) Ny lönegarantilag
lämnat förslag till ändringar av förfarandet vid handläggningen av
lönegarantiärenden och därvid bl. a. förordat att den prövning av lönegarantianspråk
som för närvarande ankommer på kronofogdemyndigheterna skall 1

1 Riksdagen 1987/88. 8sami. Nr3 y

flyttas över till konkursförvaltarna. Förslaget i denna del har godtagits eller
lämnats utan erinran av de flesta av de remissinstanser som yttrat sig, men
åtskilliga remissinstanser har kritiserat det. Departementschefen anser att
det inte saknas fog för den kritik som har framförts.

Enligt departementschefens uppfattning talar starka skäl för att prövningen
av lönegarantianspråk bör anförtros en myndighet. Departementschefen
vill därför inte förorda att utredningens förslag genomförs utan avser att i
samråd med berörda myndigheter och organisationer närmare överväga en
lösning av förfarandefrågorna som går ut på att kronofogdemyndigheterna
får prövningsansvar för alla lönegarantianspråk. En annan anledning att
dröja med en reform är enligt propositionen att den omorganisation av
kronofogdemyndigheterna som skall genomföras den 1 juli 1988 skapar nya
förutsättningar för att genomföra en koncentration av lönegarantihanteringen
inom kronofogdemyndigheterna. Något förslag till ett nytt lönegarantisystem
lämnas således inte i propositionen.

Förslagen i propositionen innebär såvitt nu är av intresse att det nuvarande
systemet för handläggning av lönegarantifrågor behålls, dvs. att handläggningsformen
blir beroende av om bevakningsförfarande anordnas eller ej. I
övrigt skall lönegarantianspråk prövas av kronofogdemyndigheten. I propositionen
konstateras att förslaget medför att flera lönegarantiärenden än för
närvarande får avgöras av kronofogdemyndigheterna.

1 samtliga tre motioner som väckts med anledning av propositionen
förordas att en reform av lönegarantisystemet, med hänsyn till såväl
arbetstagarnas intressen som effektivitetsskäl, bör inriktas på att överflytta
ansvaret för prövningen av lönegarantianspråken till konkursförvaltarna.
Motionärerna i motionerna A2 och A4 yrkar att vad som anförs i resp.
motion skall ges regeringen till känna, och i motion A3 begärs förslag i
enlighet med vad som anförs i motionen.

I motion A4 hänvisas vidare till att den förestående omorganisationen av
kronofogdemyndigheterna kommer att genomföras först den 1 juli 1988 och
framhålls att det är olämpligt att överföra nya arbetsuppgifter på kronofogdemyndigheterna
innan dessa är rustade för detta. Motionärerna anser bl. a.
mot den bakgrunden att möjligheterna för domstol att besluta om bevakningsförfarande
bör utvidgas. En sådan utvidgning bör enligt motionärerna i
första hand ta sikte på sådana situationer där ett smidigare förfarande är
betydelsefullt för arbetstagarna. I motionen anförs att den nya konkurslagen
bör ändras så att bevakningsförfarande kan anordnas också om det finns skäl
till det med hänsyn till arbetstagares fordran på lön eller ersättning.

I motion A2 yrkas även (yrkande 2) - för det fall en överflyttning av
ansvaret för prövningen till konkursförvaltarna inte kan genomföras till
årsskiftet - att en provisorisk lösning genomförs som innebär att förvaltaren
skall få handlägga de ärenden som han kräver att få handlägga för att
säkerställa fortsatt drift av företag.

Lagutskottet erinrar om att utformningen av det statliga lönegarantisystemet
och den därmed sammanhängande frågan om vem som skall ha ansvaret
för prövningen av lönegarantianspråk i första hand faller inom arbetsmarknadsutskottets
beredningsområde.

Från lagutskottets utgångspunkter kan emellertid konstateras att det

LU 1987/88:3 y

2

förslag till principiella riktlinjer för en omorganisation av kronofogdemyndigheterna
som riksdagen godkände hösten 1986 (prop. 1986/87:52, LU 12,
rskr. 103) i och för sig skapar förutsättningar för att kronofogdemyndigheterna
skall kunna handlägga lönegarantiärenden i ökad utsträckning. Principbeslutet
innebär bl. a. att en kronofogdemyndighet skall bildas i varje län den
1 juli 1988. Som utskottet uttalade vid riksdagsbehandlingen av förslaget
medför en sådan organisation bl. a. att utrymme skapas för att tillföra
kronofogdemyndigheterna kvalificerad personal inom olika områden. Erforderlig
juridisk kompetens kommer således att finnas inom myndigheterna,
och några organisatoriska hinder mot att tillföra kronofogdemyndigheterna
ytterligare lönegarantiärenden finns alltså inte. I övrigt anser lagutskottet att
det med hänsyn till det beredningsläge som ärendet för närvarande befinner
sig i inte finns anledning för utskottet att ta ställning till frågan om hur en
framtida reform av lönegarantilagstiftningen skall utformas.

Vad härefter angår de nu föreslagna ändringarna kan lagutskottet ställa sig
bakom departementschefens uppfattning att handläggningen av lönegarantianspråk
bör knytas till den nya konkurslagens bestämmelser om anordnande
av bevakningsförfarande. I praktiken medför dock en sådan ordning- vilket
också påpekas i propositionen - att ett större antal lönegarantiärenden än för
närvarande kommer att avgöras av kronofogdemyndigheterna. Att så blir
fallet hänger samman med att antalet konkurser i vilka bevakningsförfarande
anordnas med stöd av reglerna i den nya konkurslagen kommer att bli färre
än antalet konkurser som med stöd av gällande regler handläggs som
ordinära konkurser. I en till lagutskottet och arbetsmarknadsutskottet ställd
skrivelse har Konkursförvaltarkollegiernas förening uttryckt farhågor för att
förslaget kommer att medföra att förvaltarna går miste om sin nuvarande
möjlighet att få handlägga lönegarantianspråk för att därigenom säkerställa
fortsatt drift. Enligt förvaltarkollegiet görs nämligen i dag många mindre
konkurser om till ordinära konkurser av just nämnda skäl. I skrivelsen begärs
ett uttalande från riksdagens sida om att bevakningsförfarande får anordnas
på grund av att förvaltaren kräver att få handlägga lönegarantifrågor för att
säkerställa fortsatt drift.

Mot bakgrund av de motivuttalanden som gjordes då den nya konkurslagen
infördes konstaterar lagutskottet att reglerna i konkurslagen generellt
sett inte medger att bevakningsförfarande anordnas av den anledningen att
det med hänsyn till det konkursdrabbade företagets fortsatta drift är
motiverat att konkursförvaltaren får handlägga uppkommande lönegarantianspråk.
Med propositionens förslag kommer således prövningen i dessa fall
att överföras till kronofogdemyndigheterna. Som närmare belyses av motionärerna
finns det emellertid flera skäl som talar för att man i avvaktan på den
reform av lönegarantisystemet som förestår nu inte bör ändra den hittillsvarande
ordningen. Utskottet vill härvidlag bl. a. peka på att kronofogdemyndigheterna
med sin nuvarande organisation generellt sett inte torde ha de
resurser som krävs för att de skall tillföras flera och kanske mer komplicerade
lönegarantiärenden.

Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att konkursfprvaltarna i
vart fall övergångsvis bör ges möjlighet att handlägga lönegarantianspråk när
det krävs med hänsyn till företagets fortsatta drift och arbetstagarnas

LU 1987/88:3 y

3

intressen. En lagändring i detta syfte bör lämpligen genomföras nu. Eftersom
enligt den nu aktuella propositionen handläggningsordningen för lönegarantiärenden
är kopplad till bevakningsförfarandet bör spörsmålet lagtekniskt
lösas genom en ändring i konkurslagen av innebörd att domstol får besluta
om bevakningsförfarande i de aktuella fallen. Utskottet förordar att 9 kap.
1 § konkurslagen får följande lydelse:

Rätten får efter framställning från förvaltaren besluta att bevakningsförfarande
skall äga rum i konkursen. Bevakning bör äga rum, om fordringar utan
förmånsrätt kan antas erhålla utdelning i konkursen eller om det med hänsyn
till handläggningen av ärenden enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs finns skäl för det.

Beträffande tillämpningen av denna nya bestämmelse vill utskottet framhålla
att domstolen i allmänhet bör kunna lägga förvaltarens uppgift om behovet
av ett bevakningsförfarande till grund för beslutet. Någon prövning av frågan
huruvida driften av företaget bör fortsätta eller ej bör således inte göras av
domstolen. Däremot kan det finnas skäl för domstolen att under hand
inhämta tillsynsmyndighetens syn på saken. Utskottet vill understryka att det
inte är meningen att bevakningsförfarande alltid skall anordnas vid företagets
fortsatta drift. Det bör krävas att det är av betydelse för den fortsatta
driften att förvaltaren handlägger lönegarantifrågorna. Därvid bör även
arbetstagarnas intressen av att frågorna handläggs av konkursförvaltaren
tillmätas betydelse. En annan omständighet som bör beaktas är om
förvaltarens befattning med lönegarantifrågorna ger ett smidigare förfarande
än om frågorna handläggs vid kronofogdemyndigheten. Bevakningsförfarandet
borde därför böra aktualiseras främst när det är fråga om konkursdrabbade
företag med många anställda eller företag där lönegarantifrågorna
kan vara mera komplicerade.

Utskottet vill tillägga att vad som ovan anförts endast avser anordnande av
bevakningsförfarande med hänsyn till handläggningen av lönegarantiärenden.
I övrigt äger vad som uttalats i förarbetena till konkurslagen giltighet.

Genom vad lagutskottet sålunda anfört tillgodoses i väsentlig mån
önskemålen i motionerna A2 och A4.1 övrigt föranleder propositionen och
motionerna inte några uttalanden från utskottets sida.

Stockholm den 10 november 1987
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla Orring
(fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Ewa
Hedkvist Petersen (s), Hans Rosengren (s), Ulla Pettersson (s), Eva
Rydén (c), Marianne Carlström (s) och Krister Andersson (s).

LU 1987/88:3 y

4

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m) och Eva Rydén (c) anser
att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 2 med ”Från lagutskottets”
och slutar på s. 4 med ”utskottets sida.” bort ha följande lydelse:

Lagutskottet vill emellertid från sina utgångspunkter framhålla att konkursförvaltarna,
som under hela konkursens förlopp har en direkt kontakt
med konkursförfarandet, har bättre förutsättningar än kronofogdemyndigheterna
att handlägga anspråk på statlig lönegaranti. Utskottet delar således
den uppfattning som framförs i motionerna att förvaltarnas nära kontakt med
företaget och dess anställda under konkursens gång leder till det säkraste
underlaget för bedömning av anspråk enligt lönegarantin. En ordning som
innebär att den som svarar för utredningen av företagets tillgångar och
skulder också svarar för prövningen av de skulder som föranleder anspråk
enligt lönegarantin medför dessutom att dubbelarbete och onödig byråkrati
undviks. En sådan ordning innebär även en tydligare ansvarsmarkering. Att
som förespråkas i propositionen ge kronofogdemyndigheterna det formella
ansvaret för prövningen, medan ansvaret i praktiken ändå kommer att finnas
hos förvaltarna, medför enligt utskottets uppfattning en olämplig uppsplittring
av ansvaret. Enligt utskottets mening uppnås vidare en stabilare
hantering av lönegarantiärenden om samma förfarande tillämpas oavsett
konkursens handläggningsform. Ett sådant system torde för övrigt vara
betydligt mindre resurskrävande än det som förespråkas i propositionen.
Utskottet vill i sammanhanget också poängtera att 1979 års konkursreform
medfört att förvaltaruppdragen koncentrerats till personer som specialiserat
sig på konkursförvaltning varför förvaltarna har bättre kunskaper och
erfarenhet än tidigare när det gäller den lagstiftning som anknyter till
förhållandena i konkurs. Med hänsyn till att konkursförvaltarna redan i dag
inom ramen för tillsynsmyndighetens kontroll ansvarar för prövningen av
lönegarantianspråk i de ordinära konkurserna kan några principiella invändningar
knappast resas med avseende på förvaltarnas myndighetsutövning i de
aktuella ärendena. Sammanfattningvis anser utskottet således i likhet med
vad som anförs i motionerna att ansvaret för prövning av lönegarantianspråk
vid samtliga konkurser i fortsättningen bör åvila konkursförvaltarna.

Vad härefter angår de nu föreslagna ändringarna i lagen om statlig
lönegaranti vid konkurs kan lagutskottet - med hänsyn till att en reform i
enlighet med vad som nyss förordats inte kan genomföras före årsskiftet
1987-1988 - som en provisorisk lösning godta att ansvaret för prövningen av
lönegarantianspråk övergångsvis knyts till den nya konkurslagens bestämmelser
om anordnande av bevakningsförfarande. Som framgått i det
föregående leder detta till att konkursförvaltarna kommer att hantera
lönegarantiärendena i alla de konkurser i vilka bevakningsförfarande
anordnas. I praktiken medför dock det nu aktuella förslaget - vilket också
påpekas i propositionen - att ett större antal lönegarantiärenden än för
närvarande kommer att avgöras av kronofogdemyndigheterna. Att så blir
fallet hänger samman med att antalet konkurser i vilka bevakningsförfarande
anordnas med stöd av reglerna i den nya konkurslagen kommer att bli färre

LU 1987/88:3 y

5

än antalet konkurser som med stöd av gällande regler handläggs som
ordinära konkurser. I en till lagutskottet och arbetsmarknadsutskottet ställd
skrivelse har Konkursförvaltarkollegiernas förening uttryckt farhågor för att
förslaget kommer att medföra att förvaltarna går miste om sin nuvarande
möjlighet att få handlägga lönegarantianspråk för att därigenom säkerställa
fortsatt drift. Enligt förvaltarkollegiet görs nämligen i dag många mindre
konkurser om till ordinära konkurser av just detta skäl. I skrivelsen begärs ett
uttalande från riksdagens sida om att bevakningsförfarande bör få anordnas
på grund av att förvaltaren kräver att få handlägga lönegarantifrågor för att
säkerställa fortsatt drift.

Mot bakgrund av de motivuttalanden som gjordes då den nya konkurslagen
infördes konstaterar lagutskottet att reglerna i konkurslagen generellt
sett inte medger att bevakningsförfarande anordnas av den anledningen att
det med hänsyn till det konkursdrabbade företagets fortsatta drift är
motiverat att konkursförvaltaren får handlägga uppkommande lönegarantianspråk.
Med propositionens förslag kommer således prövningen i dessa fall
att överföras till kronofogdemyndigheterna. Som närmare belyses av motionärerna
talar emellertid starka skäl mot att man i avvaktan på den reform
som nu förestår flyttar över ytterligare ärenden till kronofogdemyndigheterna.
Utskottet vill tillägga att kronofogdemyndigheterna med sin nuvarande
organisation generellt sett inte heller torde ha de resurser som krävs för att de
skall kunna tillföras flera och kanske mer kvalificerade lönegarantiärenden.

Det anförda leder utskottet till uppfattningen att konkursförvaltarna i
avvaktan på en slutlig reform bör ges möjlighet att handlägga lönegarantianspråk,
även i de konkurser i vilka bevakningsförfarande inte anordnats,
när det krävs med hänsyn till företagets fortsatta drift och arbetstagarnas
intressen. Enligt utskottets mening skulle en ändring av konkurslagens regler
om bevakningsförfarande - som förordas i motion A4 - innebära en onödig
och kostsam lösning av saken. Med hänsyn till att anspråk på ersättning enligt
den statliga lönegarantin dessutom faller utanför det egentliga konkursförfarandet,
bör av systematiska skäl frågan i stället lagtekniskt lösas så - som
förordas i motion A2 - att lagen om statlig lönegaranti vid konkurs
övergångsvis kompletteras med bestämmelser som innebär att konkursförvaltarna
får ansvaret för prövningen av alla de anspråk på garantin som de
kräver att få handlägga för att säkerställa fortsatt drift vid företagen.
Utskottet förordar att arbetsmarknadsutskottet med anledning av motion
A2, yrkande 2 vidtar de lagändringar som sålunda erfordras.

Utöver det anförda föranleder propositionen och motionerna inte några
uttalanden från lagutskottets sida.

LU 1987/88:3 y

6

gotab Stockholm 1987 13913