om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (prop. 1986/87:151)

Yttrande 1987/88:LU1y

Lagutskottets yttrande

*

m

1987/88:1 y

om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. (prop.
1986/87:151) 1987/88:1 y

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över
motion 1986/87:K127 av Bengt Westerberg m.fl, (fp) såvitt avser yrkande 2
och proposition 1986/87:151 i motsvarande del. I motionen begärs att den
s.k. instruktionen i 1 kap. 4§ tryckfrihetsförordningen skall utvidgas till att
omfatta brottmål i allmänhet. I propositionen avvisar departementschefen
tanken på en sådan utvidgning.

Lagutskottet får anföra följande.

I 4 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) föreskrivs att alla som har att
vaka över efterlevnaden av TF skall ha i åtanke att tryckfriheten utgör
grundval för ett fritt samhällsskick, fästa uppmärksamheten mera på ämnets
och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet
samt i tvivelsmål hellre fria än fälla. Motionärerna konstaterar att det
utanför TF:s tillämpningsområde inte finns någon uttrycklig lagregel om rätt
och skyldighet att beakta yttrandefrihets- och informationsintressena i fall av
kollisioner mellan dem och något av rättsordningen skyddat intresse. Sådana
intressekollisioner kan enligt motionärerna föreligga exempelvis i mål som
rör intrång i upphovsrätt. Motionärerna hänvisar till att i det till grund för
propositionen liggande betänkandet (SOU 1983:70) Värna yttrandefriheten
yttrandefrihetsutredningen fann det vara en brist i gällande rätt att lagstiftningen
inte ger något formellt stöd för beaktande av yttrandefrihets- och
informationsfrihetsintressen som kan finnas också i vanliga brottmål. Den
bristen har, framhåller motionärerna, vid några tillfällen kommit i dagen
under de senaste åren vid handläggningen av brottmål och har tilldragit sig
allmän uppmärksamhet.

Som framgår av motionen har frågan en utvidgning av tillämpningsområdet
för den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF betydelse på det upphovsrättsliga
området.

Enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
har den som skapat ett sådant verk en principiell ensamrätt till det. För att
verket skall skyddas krävs att det har uppnått ett visst mått av självständighet
och originalitet eller vad man ibland brukar kalla verkshöjd. Utanför skyddet
faller därför t.ex. idéer och uppslag, som flera kan tänkas komma på, vanliga
nyhetsmeddelanden och vardagliga samtal, Däremot krävs det inte att verket
har något konstnärligt eller litterärt värde. Också litterärt eller konstnärligt
undermåliga alster skyddas som verk. Det är inte heller något krav att ett

1 Riksdagen 1987188.8sami. Nr 1 y

verk skall vara skönlitterärt. Även t.ex. framställningar av beskrivande natur
skyddas.

Det upphovsrättsliga skyddet avser inte - till skillnad från exempelvis
patentet - själva idén eller tanken bakom verket utan det sätt på vilket idén
eller tanken omsatts i praktiken, dvs. den litterära eller konstnärliga
utformningen av den. I princip hindrar alltså upphovsrättslagen inte att
någon annan än upphovsmannen utnyttjar idén eller tanken bakom en
produkt för att skapa ett eget verk.

Vissa verk undantas helt från upphovsrätt. Hit hör bl.a. i princip sådana
allmänna handlingar som utgörs av författningar, beslut av myndighet, av
svensk myndighet avgivna yttranden samt officiella översättningar av sådana
texter.

De rättigheter som upphovsrättslagen ger författare och andra upphovsmän
är dels en rätt att förfoga över verket, dels vissa ideella rättigheter.
Förfoganderätten som i huvudsak skyddar det ekonomiska värdet av verket
innebär att upphovsmannen ensam har rätt att utnyttja verket genom att
framställa exemplar av verket (mångfaldiganderätt) och att göra verket
tillgängligt för allmänheten i ursprungligt eller ändrat skick, bearbetning
eller översättning, i annan konstart eller i annan teknik. Varje form som
verket framträder i är ett exemplar, t.ex. en bok eller en tidningsartikel.

Rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten innefattar dels en rätt att
framföra verket offentligt (framföranderätten), dels en s.k. exemplarrätt.

Exemplarrätten är en rätt att förfoga över redan färdiga exemplar genom
att sprida dem till allmänheten, dvs. till någon som inte tillhör den närmaste
familje- eller vänkretsen, eller att visa dem offentligt, t.ex. i ett skyltfönster
eller på en utställning. En viktig inskränkning finns dock i exemplarrätten.
Sedan ett litterärt eller musikaliskt verk givits ut får exemplar som omfattas
av utgivningen spridas vidare och visas offentligt.

Upphovsmännens ensamrätt är blott en huvudregel som är inskränkt
genom ett antal stadganden i 2 kap. Utformningen av dessa stadganden
grundar sig på en avvägning mellan upphovsmännens och samhällets
intressen. Undantagen i 2 kap. är vanligen utformade som ”fria förfoganden”,
dvs. verket får utnyttjas utan tillstånd av upphovsmannen och utan
ersättning.

De huvudsakliga reglerna om upphovsmannens ideella rätt (droit moral)
återfinns i 3 §, som behandlar rätten att anges som upphovsman (droit § la
paternité) och rätten att motsätta sig förvanskningar och andra angrepp mot
verkets integritet (droit au respect).

Till skydd för upphovsmännen finns i upphovsrättslagen också bestämmelser
om straff och skadeståndsskyldighet för den som i olika avseenden
åsidosätter deras rättigheter.

Upphovsrättslagen bygger liksom motsvarande lagar i Danmark, Finland
och Norge i stor utsträckning på internationella konventioner som syftar till
att ge upphovsmännen skydd oberoende av nationalitetsgränser. Bland dessa
konventioner kan särskilt nämnas Bernkonventionen för skydd av litterära
och konstnärliga verk, som kom till år 1886 och som sedan dess reviderats
åtskilliga gånger, samt Världskonventionen om upphovsrätt från år 1952.
Båda konventionerna bygger på två huvudprinciper. Den ena är att varje

LU 1987/88:1 y

2

konventionsstat skall ge upphovsmän från andra konventionsstater samma
skydd som sina egna medborgare. Den andra principen är att en konventionsstat
är skyldig att ge de övriga staternas upphovsmän ett visst minimiskydd.
Av intresse i förevarande sammanhang är artikel 9 i Bernkonventionen,
vari föreskrivs att upphovsmän till litterära och konstnärliga verk har
uteslutande rätt att mångfaldiga verken på vad sätt och i vilken form det vara
må. Konventionsstaterna kan dock i sin lagstiftning tillåta mångfaldigande i
vissa särskilda fall förutsatt att mångfaldigandet inte gör intrång i det normala
utnyttjandet av verket och inte heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens
legitima intressen.

Sverige är liksom ett mycket stort antal länder, däribland i stort sett
samtliga europeiska stater, anslutet till Bernkonventionen. Sverige har också
tillträtt Världskonventionen. Svenska verk får härigenom skydd i de flesta
länderna i världen och verk från andra konventionsstater skyddas i Sverige på
samma sätt som svenska.

Lagutskottet erinrar om att riksdagen för knappt ett år sedan behandlade
två motioner med i huvudsak samma syfte som det nu aktuella yrkandet.
Motionerna hade föranletts av en av högsta domstolen år 1985 meddelad
dom (NJA 1985 s. 893) i ett mål om upphovsrättsintrång, det s.k.
manifestmålet, vari förhållandet mellan upphovsrätten och intresset av
informationsfrihet aktualiserats. I yttrande över motionerna anförde konstitutionsutskottet
att några åtgärder från riksdagens sida med anledning av
motionerna inte var påkallade. På hemställan av lagutskottet i betänkande
LU 1986/87:11 avslog riksdagen motionerna.

Då spörsmålet om förhållandet mellan upphovsrätten och intresset av fri
informationsgivning nu åter aktualiserats vill lagutskottet än en gång stryka
under att det är en grundläggande förutsättning för litterär och konstnärlig
verksamhet och därmed för kulturlivet i stort att upphovsmännen tillförsäkras
en ensamrätt till sina verk och därigenom bl.a. en möjlighet till ersättning
för sina prestationer. Även utanför kulturområdet har upphovsmännens rätt
att utnyttja sina verk stor betydelse. För dagspressen exempelvis kan det vara
av väsentligt intresse att ensamrätt kan hävdas till mera kvalificerade
tidningsartiklar. I sammanhanget kan också påpekas att det upphovsrättsliga
regelsystemet har stor betydelse för samhällsekonomin. En undersökning
som statistiska centralbyrån utfört på uppdrag av upphovsrättsutredningen
har visat att år 1978 var 6,6 % av bruttonationalprodukten att hänföra till
material för vilket upphovsrätt gällde. Utskottet konstaterar således att
upphovsrätten fyller en viktig funktion i dagens samhälle, ett förhållande
som föranlett att i regeringsformens kapitel om grundläggande fri- och
rättigheter införts en särskild bestämmelse (2 kap. 19 §) om författares,
konstnärers och fotografers rätt till sina verk. I linje härmed har också
utskottet då frågor om det upphovsrättsliga skyddet tidigare varit aktuella
framhållit att det finns anledning att se allvarligt på förfaranden som innebär
intrång i upphovsrätten. Detta synsätt har även kommit till uttryck genom en
skärpning av straffbestämmelserna i upphovsrättslagen år 1982.

Upphovsmännens förfoganderätt innebär i praktiken en inskränkning av
yttrandefriheten i så måtto att skyddade verk inte utan upphovsmännens
samtycke får återges i tryckta skrifter eller framföras offentligt. Som närmare

LU 1987/88:1 y

3

framgår av det ovan nämnda betänkandet LU 1986/87:11 har förhållandet
mellan yttrandefrihet och upphovsrätten övervägts ingående vid flera
tillfällen. Vad som därvid förekommit ger vid handen att upphovsmännens
förfoganderätt till sina verk inte innefattar någon begränsning av yttrandefriheten
i grundlagens mening.

Vid en bedömning av frågan huruvida det med hänsyn till främst intresset
av en fri informationsgivning är motiverat att en sådan utvidgning av
tillämpningsområdet för 1 kap. 4 § TF som begärs av motionärerna kommer
till stånd måste vidare beaktas att i upphovsrättslagen gjorts flera undantag
från huvudregeln om upphovsmännens ensamrätt. Undantagen har kommit
till för att bl.a. samhällets intresse av en fri opinionsbildning skall tillgodoses.
Av betydelse i sammanhanget är också att inom ramen för upphovsrättslagens
regler innehållet i skyddade verk kan refereras i exempelvis dagstidningar
utan upphovsmannens samtycke. Enligt utskottets mening får upphovsrättslagen
i sin nuvarande utformning anses innefatta en lämplig avvägning
mellan upphovsmännens intressen och intresset av en fri opinionsbildning.
Att införa en ordning enligt vilken i mål om upphovsrättsintrång informationsfriheten
skulle ges företräde före upphovsmännens intressen skulle
innebära en kraftig urholkning av det privaträttsliga skydd som upphovsmännen
åtnjuter i dag. Med hänsyn till den betydelse upphovsrätten har kan
utskottet lika litet nu som tidigare ställa sig bakom en sådan ordning.
Utskottet vill särskilt understryka att en uppluckring av sanktionssystemet
vid upphovsrättsintrång inte torde vara förenlig med de förpliktelser som
Sverige enligt Bemkonventionen åtagit sig gentemot ett mycket stort antal
andra länder.

På grund av det anförda kan lagutskottet inte ställa sig bakom motionärernas
förslag om en utvidgning av tillämpningsområdet för instruktionen i TF
såvitt det gäller mål om upphovsrättsintrång. Skall en generell utvidgning ske
bör uttryckligt undantag göras för mål om intrång i upphovsrätt och andra
immateriella rättigheter.

Utöver vad som följer av det anförda anser sig lagutskottet inte böra ta
ställning till motionärernas önskemål.

Stockholm den 27 oktober 1987
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s),Ulla Orring (fp). Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne
Karlsson (c), Berit Löfstedt (s) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

LU 1987/88:1 y

4

Avvikande mening

LU 1987/88:1 y

Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Upphovsmännens förfoganderätt”
och slutar på s. 4 med ”motionärernas önskemål” bort ha följande
lydelse:

Informationsfriheten och särskilt yttrandefriheten utgör grunden för en fri
opinionsbildning och därmed det öppna samhällsskick som kännetecknar en
sann demokrati. Denna fri- och rättighet åtnjuter därför grundlagsskydd.

Emellertid kan i vissa fall en person som handlat i syfte att tillgodose detta
grundlagsskyddade ändamål komma i konflikt med straffrättsliga regler. Det
kan då föranleda mål inför domstol angående tryckfrihetsbrott, brott mot
brottsbalken samt brott eller förseelse inom specialstraffrätten, varav en
kategori utgörs av immaterialrättsliga brott inkl. upphovsrättsintrång.

Denna intressekollision behandlas i den nu aktuella s.k. instruktionen men
gäller endast vid tryckfrihetsbrott och ej för övriga brottmål. Dess tillämpningsområde
borde dock vidgas till samtliga brott eller förseelser inom den
del av specialstraffrätten som ligger inom lagutskottets beredningsområde.

Resultatet härav skulle bli en säkrare rättstillämpning i de fall den tilltalade
i sitt handlande styrts av angelägna motstående intressen. För sådana fall
finns visserligen redan i gällande rätt regler om åtalsunderlåtelse, straffnedsättning
och påföljdseftergift. Men med tillgång till en uttrycklig instruktion
skulle reglerna bli enklare att tillämpa och rättspraxis mera förutsebar. En
sådan rättstillämpning kan naturligtvis inte vad gäller upphovsrättsbrott vara
oförenlig med Bernkonventionen.

På grund av det sålunda anförda ställer sig lagutskottet bakom motionärernas
förslag om en utvidgning av instruktionens tillämpningsområde.

5

-

.