yttr 1986/87 uu1y y

Yttrande 1986/87:uu1y

Utrikesutskottets yttrande
1986/87:1 y

om totalförsvarets fortsatta utveckling (prop.

1986/87:95) uu

1986/87:1 y

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har genom beslut den 17 mars 1987 hemställt att utrikesutskottet
yttrar sig över vad som i proposition 1986/87:95 anförs om säkerhetspolitiken,
dvs. statsministerns anförande, bilaga 1 såvitt avser säkerhetspolitiken
(s. 9 — 29) samt bilaga 3 (statsrådet Gradins anförande).

Utskottet

De säkerhetspolitiska avsnitten i regeringens proposition bygger i allt väsentligt
på försvarskommitténs rapport Svensk säkerhetspolitik inför 1990-talet (SOU 1985:23).

Utskottet vill inledningsvis understryka att det, liksom regeringen, i allt
väsentligt kan instämma i den säkerhetspolitiska miljöbeskrivning som
gjorts av försvarskommittén liksom i de slutsatser kommittén dragit för
Sveriges vidkommande.

En långsiktig, fast och konsekvent utrikespolitik, liksom ställningstaganden
i övrigt som understryker vår beslutsamhet att stå obundna, utgör väsentliga
inslag i den svenska säkerhetspolitiken. Till denna hör också en
aktiv internationell politik, syftande till avspänning, internationell nedrustning
och fredlig utveckling liksom till internationell solidaritet och rättvisa.

Neutralitetspolitiken förutsätter vidare en fast och konsekvent försvarspolitik,
som redan i fred skapar förtroende i omvärlden för vår vilja och
förmåga att försvara oss. Ett starkt och allsidigt totalförsvar är väsentligt för
att göra säkerhetspolitiken trovärdig. Sveriges territoriella integritet skall i
alla sammanhang hävdas.

I propositionen konstateras att relationerna mellan USA och Sovjetunionen
under 1980-talets första år varit mer ansträngda än på länge. Samtidigt
harden strategiska jämvikt och ömsesidiga andraslagsförmåga som etablerats
mellan USA och Sovjetunionen medfört en insikt på båda sidor om att
en seger i ett kärnvapenkrig är otänkbar. Denna insikt har lett till återhållsamhet
och försiktighet i supermakternas agerande mot varandra.

Situationen inrymmer enligt utskottets mening både möjligheter och begränsningar.
Styrkeuppbyggnaden på ömse sidor har hittills visat sig ytterst
svår att förändra. Samtidigt finns även hos kärnvapenmakterna en stark
önskan om förändring, vilken tar sig uttryck i att kontakterna mellan parterna
hålls öppna och nya nedrustningsförslag läggs fram. Det är positivt att I

1 Riksdagen 1986/87. 9 samt. Nr 1 y

maktblocken trots allt tycks sträva efter att inte låta motsättningar och miss- UU 1986/87:1 y
hälligheter på andra områden förstöra förutsättningarna för meningsfulla
samtal i centrala säkerhetspolitiska frågor.

Redan i proposition 1981/82:102, som ligger till grund för försvarsplaneringen
innevarande femårsperiod, konstaterades att det nordiska området
fått en ökad strategisk betydelse. Enligt regeringens bedömning är dessa
tendenser entydiga och kan bedömas bli bestående under överblickbar tid. I
den nu föreliggande propositionen beskrivs närmare de förhållanden som
ligger till grund för en sådan slutsats. De grova och till övervägande del
avsiktliga undervattenskränkningar som ägt rum under senare år samt andra
kränkningar av vårt luftrum och sjöterritorium tillhör tecknen på Nordeuropas
ökade strategiska betydelse.

Regeringen och kommittén gör bedömningen att risken för en konflikt
mellan stormaktsblocken inte i sig har ökat. Det anses knappast heller tänkbart
att en konflikt utbryter i norr under i övrigt lugna och stabila förhållanden
mellan NATO och Warazawapakten.

Utifrån en samlad hotbeskrivning drar regeringen, liksom försvarskommittén,
slutsatsen att Sveriges läge blivit mera utsatt i samband med kriser
och väpnade konflikter i vår omvärld.

På samma sätt som regeringen vill utskottet framhålla att det finns skäl att
uppmärksamma de hot och påtryckningar som Sverige kan utsättas för
under spända fredsförhållanden. Utskottet noterar med tillfredsställelse att
regeringen avser tillkalla en särskild utredare för att se över effekterna för
vår försörjningsberedskap av internationaliseringen av vår ekonomi. Men
en större uppmärksamhet av sårbarheten i allmänhet i det svenska samhället,
i likhet med vad som skedde i det säkerhetspolitiska betänkandet (SOU
1985:23), borde enligt utskottets mening komma till uttryck vid försvarsutskottets
behandling av förslaget till totalförsvarets fortsatta utveckling.

Försvarskommittén var enig i sina bedömningar och slutsatser i fråga om
säkerhetspolitiken. Inte heller någon av de motioner som väckts i anledning
av propositionen ifrågasätter de säkerhetspolitiska avsnitten i den. Det är
enligt utskottets mening av stort värde att grundvalarna för den svenska
säkerhetspolitiken har en bred politisk förankring. Utrikespolitiken och
försvarspolitiken utgör de två grundelementen i den svenska säkerhetspolitiken.

Vår aktiva och alliansfria utrikespolitik syftar till att främja en fredlig
utveckling i vår omvärld, att förhindra konflikter, att undanröja konfliktorsaker
samt även i övrigt främja och tillvarata Sveriges säkerhetsintressen.

Det är av vikt att omvärlden är övertygad om såväl vår vilja som vår förmåga
att i alla lägen fullfölja vår neutralitetslinje.

Sverige bör fortsatt verka för att stärka FN :s auktoritet och att ge organisationen
bättre möjligheter att upprätthålla internationell fred och frihet. I
arbetet för en fredlig värld är vår biståndspolitik, vårt arbete för folkrätten
och våra strävanden att främja en internationell nedrustning av stor betydelse.

En fast och konsekvent försvarspolitik som inger respekt och förtroende
såväl i omvärlden som hos svenska folket är en avgörande del av säkerhetspolitiken.
Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att 2

ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att en angripares förluster UU 1986/87:1 y
och andra uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land inte ter
sig rimliga i förhållande till fördelarna. Totalförsvaret skall även inriktas på
att möta konsekvenserna av andra säkerhetspolitiska risker än krig.

Det är den samlade styrkan i våra säkerhetspolitiska åtgärder som underbygger
vår bestämda föresats att i alla lägen slå vakt om alliansfriheten och
neutraliteten och att i händelse av kriser och krig till det yttersta värna om
vår frihet och vårt oberoende.

Stockholm den 23 april 1987

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Gunnel Jonäng (c), Axel Andersson (s), Ingemar
Eliasson (fp), Sten Sture Paterson (m). Bengt Silfverstrand (s), KarlErik
Svartberg (s), Anita Bråkenhielm (m), Nils T Svensson (s), Britta Hammarbacken
(c), Bertil Måbrink (vpk). Maj Britt Theorin (s), Sylvia Lindgren
(s), Maria Leissner (fp) och Gunnm ■ hökmark (m).

Särskilt yttrande

Sten Sture Paterson, Anita Bråkenhielm och Gunnar Hökmark (alla m)
anför:

Som framhålls i propositionen skall totalförsvaret även kunna möta ickemilitära
påfrestningar och hot därom exempelvis i samband med en ekonomisk
och handelspolitisk konfrontation.

Allmänt leder den tekniska och ekonomiska utvecklingen till ett ökat
internationellt samarbete. En viss ökning av det industriella samarbetet
med andra länder även inom försvarsområdet främjar en säker långsiktig
materielförsörjning. Samarbetet skall ske i former som är förenliga med
neutralitetspolitiken och så att vårt oberoende bevaras.

3