yttr 1986/87 sou6y y

Yttrande 1986/87:sou6y

Socialutskottets yttrande

1986/87:6 y

om vårdavgift för pensionärer

SoU

1986/87:6 y

Till socialförsäkringsutskottet

Socialförsäkringsutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över
vissa med anledning av proposition 1986/87:100 bil. 7 väckta motioner,
nämligen motion 1986/87:Sf275 av Göran Magnusson (s) och Yngve Wernersson
(s), motion 1986/87:Sf289 av Bengt Kronblad (s) och Nils Nordh (s),
motion 1986/87:Sf296 av Ingvar Björk (s) och Birger Rosqvist (s) samt
motion 1986/87:Sf348 av Nils Carlshamre m. fl. (m), såvitt avser yrkande 4.
Motionerna berör frågan om en särskild begränsningsregel för avgift som
betalas av pensionär vid vård på sjukhus (vårdavgift).

Utskottet

Motionerna

I motion 1986/87:Sf275 (s) hemställs att riksdagen beslutar att även ålderspensionär
skall betala högst en tredjedel av pensionen per dag räknat i
sjukhusavgift. Motionärerna hänvisar till att den som har sjukpenning
betalar maximalt en tredjedel av denna i vårdavgift och till att den som
uppbär föräldrapenning är garanterad att få behålla 60 kr. av denna. Enligt
motionärernas mening bör ett liknande förfarande gälla även pensionärer.

Systemet bör utformas så att ingen pensionär skall betala mer än en
tredjedel av pension och pensionstillskott, kommunalt bostadstillägg eller
allmän tjänstepension för dag räknat i sjukhusavgift.

I motion 1986!87:Sf289 (s) hemställs att riksdagen beslutar att införa en
begränsningsregel så att även ålderspensionärer betalar högst en tredjedel av
pensionen per dag räknat i sjukhusavgift. I motionen framhålls att detta
skulle innebära att alla inom regelsystemet jämställs och betalar 55 kr. per
dag, dock högst en tredjedel av sin ersättning.

I motion 1986l87:Sf296 (s) hemställs att riksdagen beslutar att samma regler
för sjukhusavgiftens storlek skall gälla för såväl ålderspensionärer som för
sjukpenningplacerade. I motionen anförs att många ålderspensionärer med
enbart folkpension och pensionstillskott annars kommer att betala mer för
sin sjukhusvistelse än en låginkomsttagare med motsvarande inkomster.
Resultatet blir, enligt motionärerna, att många pensionärer kommer att
behöva begära nedsättning av avgiften för att klara hyran under sjukhusvis -

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr 6 y

telsen. Då är man tillbaka i den situation som rådde under systemet med de
differentierade vårdavgifterna.

I motion 1986/87:Sf348 (m) yrkande 4 hemställs att riksdagen vid behandlingen
av proposition 1986/87:100, bil. 7 beslutar avslå det till propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Motionärerna biträder i princip propositionens förslag om avskaffande av det
avgiftsfria sjukhusåret för ålderspensionärer men avvisar nu föreliggande
förslag och begär ett nytt, som tillförsäkrar betalningssvaga pensionärer
samma rätt till avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse som tillkommer
sjukpenningförsäkrade patienter. Motionärerna vill - i avvaktan på en
livsvarig sjukvårdsförsäkring - ha en spärregel för pensionärers avgiftsskyldighet,
likvärdig med den som gäller för sjukpenningförsäkrade. Detta är
enligt motionärerna en nödvändig förutsättning för att ett avskaffande i
princip av det fria sjukhusåret skall kunna accepteras. Pensionären skall
alltid ha rätt att för eget bruk behålla minst två tredjedelar av pensionen.
Regeln skall, enligt motionärerna, vara lika bindande och lika lätt att hantera
som sjukpenningregeln. Ingen hänsyn skall tas till sidoinkomster eller
förmögenhet och ej heller till det behovsprövade kommunala bostadstillägget.
Ingen individuell behovsprövning skall förekomma. Möjligheten till
särskild avgiftsnedsättning skall finnas kvar.

Gällande bestämmelser m. m.

Ersättning för sjukhusvård utges från den allmänna försäkringen till dem som
driver sjukhusen (landstingskommunerna och de kommuner som är sjukvårdshuvudmän).
Regeringen fastställer med stöd av 2 kap. 4 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) grunderna för ersättningen. Grunderna
bygger på överenskommelser som regelbundet träffas med Landstingsförbundet.
Sedan den 1 januari 1987 erhåller sjukvårdshuvudmannen
ersättning som ingår i den allmänna sjukvårdsersättningen. För den som är
sjukpenningförsäkrad görs ett avdrag på sjukpenningen för varje dag som
den försäkrade vistas på sjukhuset, för närvarande 55 kr. (3 kap. 4 § andra
stycket AFL). Avdraget får dock enligt samma lagrum uppgå till högst en
tredjedel av sjukpenningens belopp. Det är förutsatt att sjukvårdshuvudmannen
inte tar ut någon avgift från vårdtagaren för sjukhusvården när
denna ersätts från försäkringen.

För pensionärer som har hel ålderspension eller hel förtidspension utges
enligt 2 kap. 12 § AFL ersättning från den allmänna försäkringen för
sammanlagt högst 365 dagars sjukhusvård. Något avdrag från pensionen görs
då inte (det s. k. avgiftsfria året). Sedan denna förmån har utnyttjats helt -det kan ske under en sammanhängande vårdperiod eller vid flera kortare
vårdtillfällen - är pensionären ”utförsäkrad”. När en pensionär har utförsäkrats
utges inte längre någon försäkringsersättning till sjukvårdshuvudmannen
för sjukhusvård av pensionären.

I dessa fall är sjukvårdshuvudmannen i stället hänvisad till att själv ta ut
vårdavgift av pensionären med stöd av 17 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), HSL. Enligt lagrummets första stycke bestämmer sjukvårdshu -

SoU 1986/87:6 y

2

vildmannen grunderna för vårdavgifter. När det gäller sjukhusvård av en
utförsäkrad pensionär föreskrivs i andra stycket att vårdavgift får tas ut med
högst 55 kr. per vårddag.

I överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen med anledning
av beslutet att avskaffa de differentierade vårdavgifterna förutsätts att
avgiftsnedsättning skall medges vid behov. Ett skäl för nedsättning av
avgiften är, enligt överenskommelsen, pensionärens behov av och möjlighet
att betala kostnaden för egen bostad. I överenskommelsen förutsätts vidare
att hänsyn skall tas till pensionärens behov av medel för särskilda rehabiliteringsinsatser.
Information skall ges till berörda pensionärer om möjligheten
till nedsättning av vårdavgiften.

I årets budgetproposition föreslås (bil. 7 s. 45 f. och 58 f.) att det
avgiftsfria året för pensionärer vid sjukhusvistelse avskaffas. Undantag görs
dock för pensionärer med hel förtidspension som föreslås få behålla
förmånen av ett avgiftsfritt år. Enligt förslaget skall avdrag på sjukpenningen
inte göras för det begränsade antal pensionärer som har rätt till sjukpenning
och som genom de föreslagna ändringarna blir avgiftsskyldiga. Ersättning
från sjukförsäkringen för sjukhusvård skall inte lämnas när pensionären är
avgiftsskyldig.

Tidigare riksdagsbehandling

I proposition 1985/86:43 om avgifter för ålders- och förtidspensionärer vid
sjukhusvård m. m. föreslogs bl. a. en återgång till systemet med fasta avgifter
för sjukhusvård för utförsäkrade pensionärer. Detta skulle ske genom en
ändring av 17 § HSL.

Två motioner (vpk resp. c), som väcktes med anledning av propositionen,
tog upp vissa frågor om skyddet för pensionärer med små pensionsinkomster.
Utskottet avstyrkte motionerna och hänvisade till att det enligt det avtal som
träffats med Landstingsförbundet förutsätts att sjukvårdshuvudmännen vid
behov medger avgiftsnedsättning (SoU 1985/86:9 s. 6 f.). Utskottet erinrade
vidare om ett tidigare uttalande (i betänkandet SoU 1982/83:34 s. 13) att den
som skulle bestämma den differentierade vårdavgiften självmant borde
beakta den enskildes och hans familjs situation och oberoende av särskilt
yrkande nedsätta avgiften. Utskottet förklarade att det fortfarande hade
uppfattningen att det principiellt var önskvärt att den som bestämmer
avgiften självmant beaktar om det finns skäl för nedsättning. Eftersom man
förutsattes överge systemet med en allmän inkomstprövning för bestämmande
av avgiften kunde detta dock vara förenat med vissa svårigheter. Utskottet
ansåg att det ankom på sjukvårdshuvudmännen att utforma reglerna för
prövning och nedsättning av vårdavgiften i enskilda fall. Utskottet underströk
vikten av att information skulle lämnas till berörda pensionärer om
möjligheterna till nedsättning i enlighet med det träffade avtalet (betänkandet
s. 6 f.).

SoU 1986/87:6 y

3

Utskottets bedömning

SoU 1986/87:6 y

Socialutskottet, som inte har att yttra sig över propositionsförslaget om
avskaffande av det s. k. friåret för ålderspensionärer, delar den syn som
kommer till uttryck i samtliga här aktuella motioner, nämligen att en sådan
förändring aktualiserar frågan om en spärregel som skyddar de sämst ställda
pensionärerna mot att drabbas av en orimligt hög avgift vid sjukhusvård. De
möjligheter som nu finns till nedsättning av avgiften efter en individuell
prövning av behovet förutsätter att pensionären själv begär nedsättning och
redovisar motiven härför. Vid ett avskaffande av det s. k. fria året ökar
antalet pensionärer som har att erlägga vårdavgift. Många enstaka korta
vårdtillfällen kommer att omfattas av avgiftsuttaget. I det läget behövs en
mera schabloniserad regel för att skydda pensionärer med låga inkomster.
Utskottet vill även erinra om att nedsättning enligt nuvarande avtal främst
anknyter till pensionärens behov av egen bostad och/eller medel för
rehabiliteringsinsatser. Den situationen att pensionären har små inkomster
eller svag ekonomi i övrigt har inte i sig berörts i avtalet.

På grund av det anförda anser utskottet i likhet med motionärerna att det
finns skäl att nu införa en ytterligare begränsning vilken skyddar pensionärer
med låga pensionsinkomster mot att debiteras en avgift av 55 kr. per vårddag.
En lösning som förespråkas i motionerna och som utskottet också ser som
principiellt riktig vore att anknyta till de regler som gäller beträffande
sjukpenning. Enligt 3 kap. 4 § andra stycket lagen om allmän försäkring
minskar vid sjukhusvård den utgående sjukpenningen med 55 kr. per
vårddag, dock med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. En
liknande regel bör gälla för pensionärer som har att erlägga vårdavgift.

Det bör ankomma på regeringen att utforma förslag härom och snarast
framlägga detta för riksdagen. Utskottet vill emellertid betona att reglerna
skall vara schabloniserade och enkla att tillämpa, och att de inte skall
innebära en individuell behovsprövning. Möjligheten till nedsättning med
hänsyn till särskilda behov bör kvarstå vid sidan av den nu beskrivna
begränsningsregeln.

Stockholm den 31 mars 1987

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp). John Johnsson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Blenda Littmarck (m), Aina Westin (s),
Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid
Andersson (s), Ingvar Eriksson (m), Claes Rensfeldt (s). Maud Björnemalm
(s) och Kjell-Arne Welin (fp).

4

Särskilt yttrande

SoU 1986/87:6 y

Avskaffande av det s. k. friåret för ålderspensionärer

Ulla Tillander (c), Rosa Östh (c) och Inga Lantz (vpk) anför:

I motion 1986/87:Sf203 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkande 4 och motion
1986/87:Sf272 av Lars Werner m. fl. (vpk) yrkande 1 hemställs att förslaget
om slopat friår på sjukhus skall avslås. Vår inställning till friåret framgår av
dessa motioner.

5