yttr 1986/87 sou5y y

Yttrande 1986/87:sou5y

Socialutskottets yttrande
1986/87:5y

om äldres boende

SoU

1986/87:5y

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över fyra till
bostadsutskottet hänvisade motioner som rör frågan om låneregler vid
ombyggnad av ålderdomshem. Det gäller motionerna Bo202 av Bengt
Westerberg m. fl. (fp), Bo234 av Margareta Gard och Margit Gennser (m),

Bo241 av Nils Carlshamre m. fl. (m) och Bo247 av Kjell A. Mattsson m. fl.

(c).

Utskottet

Bakgrund

Socialutskottet avgav våren 1985 ett yttrande till bostadsutskottet över
proposition 1984/85:142 om förbättrade boendeförhållanden för gamla,
handikappade och långvarigt sjuka jämte motioner (SoU 1984/85:4y).

Utskottet behandlade med anledning av motionsyrkanden begreppet fullvärdiga
bostäder, frågan om bostadslånegivning till ålderdomshem samt behovet
av flexibilitet vid tillämpningen av de förordade reglerna.

I den ovannämnda propositionen diskuterades vilka krav som borde ställas
för att bostadslån skulle kunna ges. Bostadsministern erinrade om att enligt
bostadsstyrelsens då gällande föreskrifter till bostadsfinansieringsförordningen
som villkor för bostadslån bl. a. gällde att en bostad skulle innehålla
minst 1 rum och kök, alternativt 1 1/2 rum och kokvrå. När det gällde
gruppbostäder godtogs en lägre privat standard, om bostäderna var kompletterade
med gemensamma utrymmen. Det anfördes vidare att den arbetsgrupp
inom kanslihuset som haft i uppgift att överväga vissa frågor rörande
de äldres och handikappades boende hade föreslagit att dessa föreskrifter
skulle ersättas av krav på att byggandet skulle resultera i fullvärdiga bostäder.

Som motiv för detta angav arbetsgruppen att valet av utrymmesstandard
borde vara en kommunal angelägenhet och bedömas utifrån de boendes
behov, den fysiska miljöns förutsättningar och de ekonomiska möjligheterna.
Bostadsministern framhöll emellertid (s. 25 f.) att för att det skall vara
frågan om en fullvärdig bostad krävs en bostad med alla primära boendefunktioner.
Bostaden bör med andra ord uppfylla alla tidigare gällande krav i
fråga om ytor, utformning, utrustning och tillgänglighet. Förutom att

uppfylla dessa krav ansåg bostadsministern att en bostad för att vara 1

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr 5y

fullvärdig också skall vara så väl integrerad i bebyggelsen att de boende får
förutsättningar för delaktighet och gemenskap med andra. Begreppet
fullvärdig bostad var - med den innebörd som angavs - enligt bostadsministerns
mening lämpligt att läggas till grund för den ändring i bostadsfinansieringsförordningen
som föreslogs i propositionen.

Beträffande bostadslån för ombyggnad anfördes i propositionen att sådana
i princip borde lämnas endast om bostäderna efter ombyggnad blir i alla
avseenden fullvärdiga. Principen om en fullvärdig bostad som villkor för
bostadslån borde dock inte hindra att hänsyn tas till särskilda omständigheter
i de enskilda fallen eller till de krav på boendemiljö och bostadsutformning
som i vissa fall kan behöva ställas för att säkerställa en god vård. Därmed
torde också behoven av att anpassa kvalitetskraven till de lokala förutsättningarna
i viss utsträckning kunna tillgodoses, anförde bostadsministern.

I propositionen angavs också (s. 26) att viss flexibilitet borde medges i
fråga om gruppbostäder. Det kunde gälla fördelningen av boendefunktioner
på privat resp. kollektiv del av bostaden.

Socialutskottet konstaterade i sitt yttrande (s. 4) att motivet för att ersätta
detaljerade föreskrifter om utrymmesstandard med begreppet fullvärdig
bostad var att utrymmesstandard borde vara en kommunal angelägenhet och
bedömas utifrån de boendes behov, den fysiska miljöns förutsättningar och
ekonomiska möjligheter. Utskottet erinrade vidare om att det i propositionen
framhållits att principen om fullvärdig bostad som villkor för bostadslån
inte borde hindra att hänsyn tas till särskilda omständigheter i de enskilda
fallen eller till de krav på boendemiljö och bostadsutformning som i vissa fall
kan behöva ställas för att säkerställa en god vård. Utskottet delade
uppfattningen att det är angeläget att anpassa kvalitetskraven till de lokala
förutsättningarna samt konstaterade också att viss flexibilitet enligt propositionen
skulle kunna medges i fråga om gruppbostäder.

Beträffande frågan om också ålderdomshem skulle omfattas av bostadslånegivningen
anförde utskottet bl. a. att för att inte långtidssjukvården skall
utgöra enda kvarvarande alternativ för de pensionärer som till sist måste
flytta från sin ursprungliga bostad, det behövs tillgång till en boendeform
inom äldreomsorgen där helinackordering och tillsyn kan ges på ungefär
samma sätt som på ålderdomshemmen. Enligt utskottets mening borde det
således även i fortsättningen finnas en boendeform som ligger mellan å ena
sidan eget boende/servicehusboende och å andra sidan vård inom långtidssjukvården.

Utskottet underströk att det förordade boendet dock kräver en god
boendestandard som tillgodoser de äldres anspråk på frihet och integritet.
Utskottet beskrev det avsedda boendet på följande sätt: Var och en bör
sålunda ha ett eget rum med större utrymme än vad som förekommer i många
ålderdomshem och med möjlighet att själv bestämma om möblering o. d.
Toalett och dusch måste finnas till varje rum. Kokmöjlighet bör också finnas.
Boendet bör grundas på personligt hyreskontrakt. Till boendet skall knytas
tillsyn och möjlighet till hjälp dygnet runt.

Utskottet anförde vidare att reglerna för bostadslån borde utformas så att
de stimulerar till önskvärd utveckling och omstrukturering inom äldreomsorgen.
Enligt socialutskottets mening borde därför reglerna i bostadsfinan -

SoU 1986/87:5y

2

sieringsförordningen anpassas så att bostadslån kan utgå för att inrätta ett
sådant boende som utskottet angav, oavsett om det är frågan om nybyggnad
eller om om- och tillbyggnad av ett befintligt ålderdomshem. Utskottet
framhöll att vad utskottet förordade var ett självständigt boende, men med
mera service och personlig omvårdnad för de boende och med fler kollektiva
funktioner i anslutning till bostaden. Vad gällde bostadslån borde därför
samma förutsättningar gälla som för andra former av serviceboende. Vad
utskottet anfört om bostadslån för ny- och ombyggnad av vissa bostäder för
äldre borde enligt utskottets mening ges regeringen till känna.

Då det gällde lån till ombyggnad av befintliga ålderdomshem till servicehus
ville utskottet dessutom tillägga att en viss flexibilitet är befogad vid
tillämpningen. Utskottet anförde att det borde vara möjligt att göra en
helhetsbedömning av kvaliteten i boendet, där hänsyn kan tas till bl. a.
kollektiva utrymmen, möjligheter till sociala kontakter, omgivande miljö
och även rena trivselvärden. Enligt utskottets mening borde omtanken om de
människor som närmast skall bo i lägenheterna vara vägledande.

Bostadsutskottet gjorde vid sin behandling av frågan (BoU 1984/85:24
s. 12) den bedömningen att en sådan boendeform som socialutskottet
förordade lät sig förenas med vad i propositionen anförts beträffande kravet
på fullvärdiga bostäder samt vad där angivits om behovet av flexibilitet i
tillämpningen av kravet när det gäller gruppbostäder. Beträffande sådana
bostäder angavs i propositionen att flexibiliteten kan gälla fördelningen av
boendefunktionerna på privat resp. kollektiv del av bostaden. Bostadsutskottet
ville för sin del tillägga att det också borde finnas möjligheter att vid
ombyggnad i speciella fall och i mindre omfattning - t. ex. med hänsyn till
byggnadstekniska förutsättningar - göra avsteg från upprustnings- och
utrymmesnormerna dock med bibehållande av den inriktning bostadsutskottet
förordat ovan.

Bostadsutskottet ansåg det också möjligt att med tillämpning av de
principer som angivits i propositionen i allt väsentligt förverkliga även den
form av boende och vård som socialutskottet behandlat i sitt yttrande. För att
emellertid klargöra riksdagens uppfattning såvitt avsåg utformningen och
finansieringen borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad
bostadsutskottet sålunda anfört.

Motionerna

I samtliga motioner understryks att riksdagen våren 1985 beslutade om
regelförändringar vid ombyggnad av ålderdomshem och att det från utskottens
sida betonades att reglerna skulle tillämpas med flexibilitet. Enligt
motionärernas uppfattning har detta emellertid inte skett. Tvärtom synes
tidigare gällande krav ha skärpts, och i alltför många fall ställs så höga krav
att de i praktiken förhindrar en ombyggnad. I motionerna hemställs därför
om riksdagsinitiativ för att få tillämpningen av reglerna för ombyggnad av
ålderdomshem att överensstämma med riksdagens intentioner.

SoU 1986/87:5y

3

Gällande bestämmelser

Bostadsfinansieringsförordningen (1974:946) gäller beträffande lån som
beviljats före den 1 november 1986. För bostadslån som beviljas därefter
gäller nybyggnadslåneförordningen för bostäder (1986:692) och ombyggnadslåneförordningen
för bostäder (1986:693). 17 § ombyggnadslåneförordningen
preciseras vilka krav som skall ställas för att bostadslån skall beviljas,
antingen till åtgärder genom vilka utrymmen i hus ställs i ordning till bostäder
eller till lokaler för boendeservice (5 § 1), eller till åtgärder i eller i anslutning
till hus som medför en väsentlig förbättring av husets tekniska kvalitet eller
funktionella kvalitet eller av boendemiljön samt åtgärder för att avhjälpa
vissa byggnadstekniska brister (5 § 2). I 7 § andra stycket anges bl. a. att
lägenheterna skall uppfylla gällande krav på utrymmes- och utrustningsstandard
och bestå av minst 1 rum och kök eller 11/2 rum och kokvrå. Det anges
vidare att mindre avsteg får göras från kraven om det finns särskilda skäl samt
att de närmare föreskrifterna om förutsättningarna för sådana avsteg
meddelas av bostadsstyrelsen.

I bostadsstyrelsens föreskrifter om bostadslån m. m. för ombyggnad
(BOFS 1986:70 OMB 1) anges bl. a. att avsteg från kravet på fullvärdig
bostad får göras i mindre omfattning beträffande rumsstorlek, funktionsmått
och möbleringsutrymme, om planlösningstekniska eller byggnadstekniska
skäl hindrar en lösning med högre standard till rimlig kostnad, men att avsteg
inte får göras för hela funktioner. Beträffande ombyggnad av bostäder för
äldre, handikappade eller långtidssjuka får avsteg även göras från kravet på
integrering av sådana bostäder i bebyggelsen, dock endast om ett kvarboende
vid en samlad bedömning av olika bostadshänsyn kan anses motiverat.

Om ansökan avser kollektiva boendeformer som alternativ till institutionsvård,
får mindre avsteg från gällande krav på utrustnings- och utrymmesstandard
göras, exempelvis i fråga om köksutrustning eller den enskilda
lägenhetens yta, under förutsättning att sådana avsteg kompenseras av
intilliggande gemensamma utrymmen och utrustning. I dessa fall får dock
enligt föreskrifterna antalet lägenheter som delar gemensamma utrymmen
inte överstiga sex lägenheter, och bostadsgruppen skall ligga i vanliga
bostadshus och inte samlokaliseras med andra bostäder av liknande slag.

Utskottets bedömning

Utskottet har som ovan framgått den principiella uppfattningen att den
omsorgsform som ålderdomshemmen representerar (servicehus med helinackordering)
även fortsättningsvis behövs som boendeform mellan eget
boende/servicehus och vård inom långtidssjukvården. Detta innebär dock
inte ett bevarande av gamla institutioner med dålig standard. Boendet bör
vara självständigt och permanent.

Som utskottet beskrivit ovan är nu gällande förordning och av bostadsstyrelsen
utfärdade föreskrifter mycket detaljerade i sin reglering av vilka krav
som skall ställas för att bostadslån till ombyggnad skall utgå. Enligt
motionärerna har den av riksdagen förordade flexibiliteten inte kommit till
uttryck i de tillämpande myndigheternas beslut.

SoU 1986/87:5y

4

Mot bakgrund härav finner utskottet det nödvändigt att närmare utveckla
sin syn på fullvärdigt boende för äldre och behovet av flexibilitet vid
tillämpningen av reglerna.

Omsorgen om äldre skall utformas utifrån principerna om normalisering
och självbestämmande. Med normalisering avses att insatserna skall underlätta
för den enskilde att bo och verka i sin vanliga miljö under så normala
förhållanden som möjligt. Självbestämmande förutsätter ett differentierat
utbud av stöd och service, ur vilket individen själv kan välja, samtidigt som
den personliga integriteten respekteras.

Utskottet har tidigare påpekat att tendensen att allt fler äldre bor kvar allt
längre i sin ursprungliga bostad kan medföra att de äldre som ändå måste
flytta därifrån då har ett mycket stort omsorgsbehov, dock utan att
nödvändigtvis vara i behov av egentlig sjukvård. Ofta kommer de att vara i
ganska hög ålder. Bland dessa gamla finns sådana som löper risk att bli socialt
och känslomässigt isolerade därför att de saknar anhöriga eller för att de har
fysiska eller psysiska handikapp som gör det svårt för dem att ha kontakt med
andra. Många känner också en oro för sin person just för att de blivit så gamla
och värdesätter därför tryggheten i att vara omgiven av människor de känner.
Många klarar inte heller sådant som att laga mat och diska. Dessa gamla är
inte sjuka i vanlig mening men har ett kontinuerligt behov av hjälp med
praktiska uppgifter.

För bl. a. dessa grupper kan det enligt utskottets mening ofta vara en
utmärkt lösning med ett kollektivt boende av det slag som ålderdomshemmen
representerar. En sådan kollektiv boendeform med fast anställd
personal tillgodoser såväl de gamlas behov av trygg social och känslomässig
kontakt som deras behov av omvårdnad. Utskottet vill dock slå fast att vad
som här diskuteras är ett modernt boende anpassat för äldre med stort
omsorgsbehov, inte institutionsvård eller institutionsboende.

Då en gammal människa lämnar sin invanda miljö är det viktigt att
respekten för hennes integritet upprätthålls. Det nya boendet måste även i
kollektivet vara självständigt och den gamla få eget hyreskontrakt på sin
bostad. Det boende socialutskottet förordade i sitt yttrande SoU 1984/85:4y
innebar som nämnts att varje boende skulle disponera ett rum med större
utrymme än vad som för närvarande förekommer i många ålderdomshem
och med möjlighet att själv bestämma möblering o. d. samt egen toalett och
dusch. De boende borde dessutom ha kokmöjlighet. Det senare behöver
enligt utskottets uppfattning inte innebära eget kök eller kokvrå, eftersom
många gamla inte kan utnyttja detta. Minst kokskåp skall dock finnas. I
anslutning till bostaden bör i dessa fall finnas goda gemensamma utrymmen.

I bostadsstyrelsens föreskrifter om bostadslån för ombyggnad anges vidare
att antalet lägenheter som delar gemensamma utrymmen inte får överstiga
sex och att bostadsgruppen inte får samlokaliseras med andra bostäder av
liknande slag. Bestämmelserna har enligt vad utskottet erfarit sin grund i
allmänna bostadspolitiska överväganden, bl. a. angående syftet med bostadslånen.
Dessa skall definitionsmässigt utgå för bostäder och inte för t. ex.
institutioner. Det boende utskottet förordar är emellertid som ovan anförts
självständigt. Det kan inte tillmätas någon större betydelse om sex eller åtta
lägenheter delar på vissa gemensamma utrymmen eller om några bostads -

SoU 1986/87:5y

5

grupper samlokaliseras. Vad som är lämplig storlek på en grupp är - som
också framhölls i proposition 1984/85:142 (s. 10) - svårt att ange, eftersom
förutsättningarna varierar mycket från fall till fall. Enligt utskottets mening
bör därför detta liksom om och i så fall i vilken utsträckning flera
gruppbostäder bör samlokaliseras avgöras med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall.

Sammanfattningsvis vidhåller socialutskottet sin tidigare uttalade uppfattning
att bostadslån bör kunna lämnas för ett boende för äldre i behov av mera
omfattande hjälp och tillsyn i enlighet med vad utskottet nu angivit. Detta
innebär att lånereglerna måste ha en utformning som möjliggör en flexibel
tillämpning. De låneregler som nu gäller måste därför ändras för att ta
hänsyn till vad utskottet angett som norm. Avsteg måste kunna göras från
gällande krav på utrustnings- och utrymmesstandard i de fall de kompenseras
av en satsning på kollektiva funktioner. Under samma förutsättningar bör
man också kunna utesluta hela funktioner, dock ej eget WC och dusch. Minst
kokskåp skall dock finnas. Det bör också vara möjligt att göra en friare
bedömning av antalet lägenheter i en bostadsgrupp och av hur nära de får
ligga andra bostäder av liknande slag. Vägledande för prövningen av frågan
om bostadslån bör vara om boendet vid en samlad kvalitativ bedömning
framstår som ett gott och fullvärdigt alternativ för dessa äldre.

Det nu anförda bör enligt socialutskottets mening ges regeringen till
känna.

Stockholm den 10 mars 1987
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Anita Persson (s), Blenda Littmarck
(m), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Per Arne Aglert (fp), Ann-Cathrine
Haglund (m). Inga Lantz (vpk). Ingrid Andersson (s), Stina Gustavsson (c)
och Maud Björnemalm (s).

SoU 1986/87:5y

6