yttr 1986/87 sou4y y

Yttrande 1986/87:sou4y

Socialutskottets yttrande
1986/87:4 y

om omhändertagande av dödfött foster

SoU

1986/87:4 y

Till konstitutionsutskottet

Konstitutionsutskottet har beslutat inhämta socialutskottets yttrande över
motion 1985/86:K614 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Per Arne Aglert (båda
fp) om omhändertagande av dödfött foster.

Motionen

I motion 1985/86: K614 (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att
åtgärder vidtas i syfte att dödfödd, som avlidit före tjugoåttonde havandeskapsveckan,
rutinmässigt skall omhändertas av kyrkogårdsmyndighet och
kremeras. Motionärerna anför att enligt gällande bestämmelser skall ett
dödfött barn som avlidit efter utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan
alltid gravsättas eller kremeras. Beträffande dödfödda som avlidit före
tjugoåttonde veckan gäller emellertid att detta sker endast om föräldrarna
uttryckligen begär ett sådant omhändertagande. Enligt motionärerna har det
nuvarande förfaringssättet då föräldrarna inte begärt annat, nämligen att
fostret som humanbiologiskt avfall bränns bland sjukhusens sopor, upplevts
djupt stötande och oetiskt av bl. a. föräldrar, som i efterhand har känt behov
av att få klarhet i vad som hänt med deras foster.

Utskottet

Gällande bestämmelser m. m.

I folkbokföringslagen (1967:198) 30 § fjärde stycket stadgas:

Med barn avses nyfödda, som efter födseln andats eller visat annat
livstecken, samt dödfödd som avlidit efter utgången av tjugoåttonde
havandeskapsveckan.

Den i 30 § fjärde stycket folkbokföringslagen intagna definitionen av barn
ligger till grund för stadgandena i 30—32 §§ samma lag om skyldighet att
anmäla barns födelse samt att anmäla dödsfall och utfärda dödsbevis.
Tillämpningsföreskrifter finns i folkbokföringskungörelsen (1967:495).

Socialstyrelsen har i sina föreskrifter om dödsbevis m. m. (SOSFS (M)
1980:1 s. 14) anfört följande avseende gränsdragningen levande född -dödfödd.

1 Riksdagen 1986187.12 sami. Nr4y

Med barn avses alla levande födda samt alla dödfödda som framfötts efter
utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan. Levande fött är barnet om
det visat tecken på självständigt liv såsom andningsrörelser, hjärtslag,
pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana rörelser av skelettmuskulaturen.
Dödfödda är alla de barn som inte visat nämnda livstecken och vilka
avlidit efter utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan, räknat från
senaste normala menstruations första dag. Föreligger osäkerhet om graviditetens
längd, bör det framfödda fostrets kroppslängd tillmätas viss betydelse
vid bedömningen av fostrets utvecklingsgrad. Uppgår kroppslängden till
minst 35 cm, bör fostret redovisas som barn.

Om ett levande fött barn avlider skall gravsättning eller eldbegängelse ske.
Detta gäller oavsett om barnet fötts före eller efter utgången av 28:e
graviditetsveckan. Krav på gravsättning eller eldbegängelse gäller även
dödfödda barn om de fötts efter den angivna tidpunkten. Beträffande
dödfödda som fötts tidigare finns numera möjlighet till ett frivilligt förfarande.
Enligt 23 a § KK (1963:540) om begravningsplatser och gravstenar m. m.
(begravningskungörelsen) får således begravning eller eldbegängelse även
avse sådana dödfödda (SFS 1982:519).

I de fall föräldrarna till dödfödda som fötts före utgången av tjugoåttonde
havandeskapsveckan inte begär ovan beskrivna förfarande hanteras fostren
vanligen som s. k. biologiskt avfall. Enligt vad utskottet inhämtat gäller detta
dock inte vid regionsjukhuset i Orebro, där numera alla foster som fötts
senare än i tolfte havandeskapsveckan kremeras och begravs genom
kyrkogårdsförvaltningens försorg. Föräldrarnas begäran eller tillstånd krävs
inte för att rutinen skall tillämpas.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade i sitt betänkande SoU 1983/84:4 frågan om gränsen
mellan foster och barn med anledning av en motion (fp). Utskottet erinrade
inledningsvis om att ett foster som vid födelsen visat något som helst tecken
på självständigt liv enligt gällande bestämmelser alltid skall betraktas som ett
barn och officiellt registreras som ett sådant, således även vid kortare
graviditet än 28 veckor. Socialutskottet pekade vidare på att den då aktuella
motionen aktualiserade en grundläggande fråga som känns etiskt viktig för
många människor och att motionen således inte bara tog upp en praktisk
angelägenhet rörande redovisningen av dödfödda barn. Utskottet underströk
att det var viktigt att finna en lösning som inte i onödan försvårar för
föräldrarna att hantera den svåra situation som uppstår då ett väntat barn
föds dött. Utskottet ville i det avseendet betona att de enskilda fallen kan
vara mycket olika. Medan det för vissa föräldrar kan te sig naturligt och
riktigt att sörja ett avlidet barn kan det för andra innebära ytterligare psykisk
påfrestning att tvingas ta del i de formella procedurer som följer på ett
dödsfall.

Enligt utskottets mening var det inte nödvändigt att ha någon direkt
koppling mellan folkbokföringens regler och de ökade medicinska möjligheterna
att rädda barn som fötts för tidigt. Det var dessutom enligt utskottets
mening angeläget att inte i onödan utöka byråkratin kring de dödfödda
barnen. Mot bakgrund av detta ställde utskottet sig tveksamt till en ändring

SoU 1986/87:4 y

2

av nuvarande folkbokföringsregler, vilken bl. a. skulle medföra krav på
gravsättning eller eldbegängelse för ytterligare ett antal dödfödda barn.
Enligt utskottets mening var det främst av hänsyn till föräldrarna mera
ändamålsenligt med det nuvarande frivilliga begravningsförfarandet, vilket
möjliggör en större anpasnsing till de enskilda individernas psykiska
upplevelse av situationen.

De etiska frågor som uppkommit med anledning av transplantationskirurgins
behov av vävnad från foster berördes av utskottet i betänkandet SoU
1986/87:5. Utskottet anmärkte att transplantationsverksamhetens utveckling
bl. a. har lett till att det i landet finns långt framskridna planer på användande
av fostervävnad vid behandling av t. ex. Parkinsons sjukdom och diabetes
och att forskning på området pågår. Utskottet anförde vidare att frågor om
använding av foster vid forskning och transplantationsverksamhet inte kan
helt överlämnas åt praxis. Då arbete redan pågår inom regeringskansliet med
olika frågor som gäller bl. a. transplantationer och hanteringen av avlidna
kroppar ansåg utskottet det lämpligt att frågor som rör hanteringen av
aborterade foster övervägs i det sammanhanget.

Utskottets överväganden

Frågan om hanteringen av avlidna foster berör etiska värderingar och synen
på det mänskliga livet. Det finns dock skäl att erinra om att situationen då ett
barn fötts dött kan vara mycket olika från fall till fall. Det kan gälla en
spontan abort där läkarna trots stora insatser inte lyckas rädda ett önskat
barn, men det kan även vara fråga om en legal abort. Föräldrarna kan också -i båda situationerna - reagera helt olika. För vissa kan det, som utskottet
uttalade i betänkande SoU 1983/84:4, te sig naturligt och riktigt att sörja ett
avlidet barn medan det för andra kan innebära ytterligare psykisk påfrestning
att tvingas ta del i formella procedurer efter ett missfall eller en legal abort.
Just hänsynen till föräldrarna gjorde att utskottet i nämnda betänkande fann
det nuvarande frivilliga begravningsförfarandet mest ändamålsenligt, då det
möjliggör en större anpassning till de enskilda individernas psykiska upplevelse
av situationen.

Enligt utskottets mening bör all hantering inom sjukvården av döda
kroppar grundas på respekt för den döde och hänsyn till de efterlevande.
Detta bör principiellt gälla även hanteringen av foster och dödfödda barn.
Rutiner bör således finnas för att omhänderta dessa på ett värdigt och
respektfullt sätt. Utskottet är emellertid inte berett att nu förorda någon
bestämd lösning på frågan om formerna och ansvaret för omhändertagandet.
Utskottet kan inte heller på nu tillgängligt material ta ställning till om olika
regler bör gälla med hänsyn till när under graviditeten fostrets död inräffat.

Utskottet kan alltså inte tillstyrka motionens förslag. Enligt utskottets
mening är det emellertid angeläget att här aktuella frågor ges en sådan
belysning att riksdagen kan få bättre underlag för ett ställningstagande.

Stockholm den 4 december 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

SoU 1986/87:4 y

3

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), John Johnsson (s),
Göte Jonsson (m), Kjell Nilsson (s), Ulla Tillander (c), Anita Persson (s),
Blenda Littmarck (m), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Yvonne
Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk), Ingrid RonneBjörkqvist
(fp) och Karl-Gösta Svenson (m).

SoU 1986/87:4 y

gotab Stockholm 1986 11919 4