yttr 1986/87 sou3y y

Yttrande 1986/87:sou3y

Socialutskottets yttrande
1986/87:3 y

om vissa åtgärder m. m. efter Tjernobylolyckan

SoU

1986/87:3 y

Till näringsutskottet

Näringutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över vissa med
anledning av proposition 1986/87:18 om vissa åtgärderm. m. efter Tjernobylolyckan
väckta motioner, nämligen motion 1986/87:N105 av Lars Werner
m. fl. (vpk), såvitt avser yrkande 2, motion 1986/87:N114 av Gunnar Björk i
Gävle och Gunnel Jonäng (båda c), såvitt avser yrkandena 3, 8 och 9 samt
motion 1986/87:N115 av Görel Thurdin och Martin Olsson (båda c), såvitt
avser yrkande 7. Motionerna berör i de delar som remitterats frågor om
hälsoundersökning, lagerhållning av jodtabletter och om en utvärdering av
erfarenheterna från hälso- och sjukvård samt kommunal barnomsorg.

Motionerna

I motion 1986I87:N105 (vpk) yrkande 2 hemställs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till att en hälsoundersökning erbjuds befolkningen i de
områden som värst drabbats av nedfallet från Tjernobyl. Motionärerna anför
att i avvaktan på avvecklingen allt måste göras för att verkningarna av
Tjernobylkatastrofen mildras så långt det är möjligt och att en ärlig och
öppen redovisning av deras effekter fortlöpande ges till befolkningen. Ingen
mörkläggning, inga försök att framställa situationen som bättre än vad den är
och inga ”åtgärdsbalanser” där andra intressen än människornas hälsa och
välbefinnande både fysiskt och psykiskt medräknas kan enligt motionärerna
tolereras. Som en följd av denna omsorg om människorna bör enligt
motionärernas uppfattning hälsoundersökningar erbjudas alla i de värst
drabbade områdena.

I motion 1986/87.N114 (c) yrkande 3 hemställs att riksdagen beslutar att
frivillig undersökning skall erbjudas personer som kan ha drabbats av
radioaktivitet. I samma motion yrkande 8 hemställs vidare att riksdagen ger
regeringen i uppdrag att utvärdera erfarenheterna från hälso- och sjukvård
samt kommunal barnomsorg. Motionärerna framhåller att vilt och fisk i
Gästrikland och Hälsingland har visat sig innehålla höga halter av radioaktivt
cesium. Vid en mätning av lantbrukare som utförts av SSI har enligt
motionärerna en person haft en aktivitet som uppgått till 12 000 bq. Enligt
motionärerna bör frivillig mätning av fler ostkustbor ske. Motionärerna
anser att socialstyrelsen med sitt ansvar för krigssjukvård borde om den

fungerat rätt redan ha varit på plats med en rullande undersökning. Så har 1

1 Riksdagen 1986/87.12 sami. Nr3 y

inte skett, och socialstyrelsen har enligt motionärerna inte löst sin uppgift.
Motionärerna citerar vidare förvaltningsutskottet vid landstinget i Gävleborgs
län som yttrat bl. a. att inom hälso- och sjukvården har samordningen
och den övergripande planeringen varit bristfällig.

I motion N114 (c) hemställs slutligen, såvitt här är i fråga, att riksdagen
beslutar att lagerhållning av jodtabletter skall ske i Gävleborgs län, yrkande
9.

I motion 1986/87:N115 (c) yrkande 7 anförs att om något skulle hända vid
våra kärnkraftverk finns ingen tidsmarginal vad gäller distribution av
jodtabletter från centrala lager, varför ett förråd av jodtabletter bör finnas i
varje kommun. Motionärerna hemställer att riksdagen som sin mening ger
regeringen detta till känna.

Allmän bakgrund

Reaktorolyckan i Tjernobyl i Ukraina inträffade klockan 01.24 natten till den
26 april i år. Lättflyktiga radioaktiva klyvningsprodukter förångades och
fördes av vindarna på hög höjd mot Finland och Sverige. Regn orsakade ett
kraftigt nedfall som kom att drabba framför allt ett område från Västmanland
upp över Uppsala och Gävleborgs län samt vidare mot Västernorrlands län.
Tämligen små mängder radioaktiva produkter kom på grund av regnet att bli
kvar i andningsluften. Däremot förorenades stora markområden av det
radioaktiva regnet. Den radioaktiva föroreningen utanför Sovjetunionens
gränser upptäcktes inte förrän på morgonen den 28 april, när mätinstrument
vid det svenska kärnkraftverket i Forsmark visade förhöjda strålnivåer.

Den joniserande strålningen från radioaktiva ämnen består huvudsakligen
av beta- och gammastrålning. Tunga radioaktiva atomer, t. ex. av uran eller
plutonium, avger också alfastrålning. Strålningen från radioaktiva ämnen
kallas joniserande på grund av sin förmåga att jonisera atomer i den materia
som strålningen genomtränger. Jonisationen innebär att elektroner rycks
loss från atomer eller molekyler så att dessa inte längre är elektriskt neutrala.
I kroppsvävnader har alfa- och betastrålning mycket kort räckvidd. För
alfastrålning rör det sig om mindre än en tiondels millimeter och för
betastrålning om några millimeter till en centimeter. Gammastrålning
däremot förmår till en del tränga igenom en människokropp.

Stråldos är beteckningen för den strålenergi per kilo kroppsvikt en
människa tar emot vid bestrålning. Stråldosen, den absorberade dosen, mäts
i enheten joule per kilogram. Oftast används dock ett särskilt namn, gray
(Gy). I strålskyddssammanhang används vid låga doser enheten sievert (Sv).
Med denna enhet anges dosekvivalenten, som schematiskt anses ge samma
biologiska verkan oavsett typen av strålning. Den absorberade dosen har då
multiplicerats med en kvalitetsfaktor för att jämställa de olika strålningstyperna.
En Sv är en mycket stor enhet varför man vanligen uttrycker låga
stråldoser i millisievert, mSv. Stråldoserna indelas i höga doser, omkring 500
mSv eller mera, mellandoser, 50-500 mSv, och låga doser, mindre än
50 mSv.

Aktiviteten i ett radioaktivt ämne mäts i becquerel, Bq. Om aktiviteten i ett
ämne är 1 Bq innebär det att en atom faller sönder per sekund och då
utsänder strålning.

SoU 1986/87:3 y

2

Med bakgrundsstrålning avses all joniserande strålning som vi normalt är
utsatta för. En del bakgrundsstrålning är naturlig, därtill kommer strålning
som är en följd av människans egna förehavanden.

Den normala bakgrundsstrålningen uppgår till i genomsnitt 5 mSv per år
med stora individuella variationer. Den kosmiska strålningen (från världsrymden
och solen) ger oss en årlig stråldos av ca 0,3 mSv. Strålningen från
marken ger oss en årlig stråldos av ca 0,5 mSv. Bestrålning till följd av
radioaktiva ämnen som finns inne i kroppen kallas intern bestrålning och ger
en genomsnittlig årlig stråldos av ca 0,2 mSv. Den genomsnittliga stråldosen
från radon i hus, som också är en intern bestrålning, uppgår till 3,0 mSv.
Dosen från medicinskt använd strålning uppgår till 0,6 mSv. Andra konstgjorda
källor, t. ex. radioaktiva ämnen som används inom industrin, nedfall
från kärnvapenproven i atmosfären och utsläpp från kärnkraftverk i normal
drift, ger oss ett årligt dostillskott av ca 0,1 mSv.

Det genomsnittliga tillskottet efter Tjernobylolyckan beräknas uppgå till
ca 0,3 mSv, livsmedlen inräknade.

Den extra strålningsdosen i de värst drabbade områdena i Sverige
beräknas av SSI komma att uppgå till högst 5 mSv under första året och
dosen under de närmaste 50 åren till högst 40 mSv.

Markbeläggningen efter Tjernobylolyckan har medfört att vissa livsmedel
har varit eller kommer att vara radioaktivt förorenade. För att begränsa
dostillskottet genom livsmedel har en åtgärdsnivå rekommenderats som
innebär att stråldosen från livsmedel bör hållas under 1 mSv i genomsnitt per
år, utslaget på en längre följd av år. Dostillskottet från livsmedel bör inte
något år överstiga 5 mSv.

Beträffande dostillskottet genom livsmedel gäller att ett dagligt kostintag
av 100 Bq cesium-137 ger en årlig dos på ca 1 mSv, om man också räknar in
andra radioaktiva ämnen.

Skador till följd av strålning

Vid stråldoser som understiger 100 mSv och som erhålls på en gång är
sannolikheten för en given cell att dödas av strålningen obetydlig och andelen
dödade celler alltför liten för att märkas. Många celler dör normalt av olika
orsaker, och kroppen kan i stor utsträckning reparera den omärkliga skadan.
Det senare innebär att större stråldoser kan fördras utan märkbar skada om
de fördelas över en längre tid.

Vid helkroppsbestrålning där den akuta stråldosen överstiger 1 Gy börjar
andelen dödade celler bli så stor att organ och vävnader kan få svårt att
fungera och strålskadan blir märkbar. Dessa skador är oundvikliga och blir
allvarligare ju högre stråldosen är. De organ som visar den största strålkänsligheten
är de som har en hög celldelningsfrekvens. Dit hör de blodbildande
organen samt tarmepitelet. Engångsdoser överstigande 2 Gy av gammastrålning
ger en påtaglig risk att den bestrålade kan komma att dö av skador på de
blodbildande organen. Vid lägre doser än 2 Gy är bestrålningen endast i
undantagsfall livshotande. Antalet livsviktiga blodkroppar minskar till ett
minimum efter 30 dygn vid 2 Gy och efter kortare tid vid högre doser. Den
kritiska perioden efter en helkroppsbestrålning inträffar således 3-4 veckor

SoU 1986/87:3 y

3

1* Riksdagen 1986187.12 sami. Nr 3 y

efter bestrålningen, när kroppens motståndskraft mot infektioner är som
mest nedsatt genom blodkroppsförlusten. Behandlingen är då framför allt
vila från påfrestningar och skydd mot infektioner. Den som överlever två
månader efter en helkroppsbestrålning har goda utsikter att klara sig.

Lokala stråldoser i huden kan ge hudrodnad och sår när tillräckligt många
celler dödats. Inte heller i detta fall blir skadan märkbar förrän efter 3—4
veckor. Tröskelvärdet för hudrodnad är mellan 4 och 8 Gy beroende av
strålningens kvalitet. En lokal stråldos på ca 3 Gy kan leda till tillfälligt
håravfall. Vid stråldoser över 10 Gy i huden finns risk för blåsbildning och
om stråldosen överstiger 10 Gy sår som är svårläkta.

Vid helkroppsbestrålning där stråldosen understiger 100 mSv finns inga
bevis för att oundvikliga skador uppstår. Man räknar emellertid med att
stråldosen kan leda till en liten ökning av antalet slumpmässiga fall av cancer
och ärftliga skador. Man vet inte om det finns något tröskelvärde för
stråldosen under vilket ingen sådan skada kan uppstå, varför man utgår från
att varje dostillskott kan öka risken för skada.

Under ett år avlider knappt 20 000 människor i Sverige på grund av cancer.
Det anses att 800 till 1 500 av dessa cancerfall betingas av joniserande
strålning. Radonet ger det största dosbidraget. Det ytterligare antal cancerdödsfall
som kan tillkomma till följd av Tjernobylolyckan har uppskattats till
ett par hundra, de flesta under de närmaste 50 åren.

Vidare torde som nämndes ovan ärftliga skador kunna uppstå. Detta sker
genom att strålningen kan påverka könscellerna. Risken bedöms vara
mindre än risken för cancer på grund av nedfallet.

Allvarliga fosterskador kan uppstå vid höga stråldoser, och stråldoser över
100 mSv brukar betraktas som en klar abortindikation. Området mellan 10
och 100 mSv anses vara ett ”grått” område där strålrisken är en av flera
faktorer vid bedömningen av lämpligheten av abort. Vid stråldoser under
10 mSv under den känsligaste perioden, dvs. 8:e— 15:e havandeskapsveckan,
anses risken för mental efterblivenhet ökad med 0,4 %. Den normala risken
att föda ett allvarligt handikappat barn anses vara ca 4 % av samtliga födslar.
En stråldos på 10 mSv skulle alltså kunna öka den risken från 4 % till 4,4 %,
dvs. med 10 %.

Efter reaktorolyckan i Tjernobyl har vissa mindre hälsoundersökningar
gjorts i de drabbade regionerna. Bl. a. gjordes vid Gävle lasarett i anslutning
till olyckan en upptagningsundersökning av jod i sköldkörteln. Omkring 200
personer undersöktes, däribland ca 100 barn och vidare vuxna med
utomhusarbete. I gruppen fann man ett tiotal personer med mätbar
påverkan. Aktiviteten i sköldkörteln översteg aldrig 100 Bq varför inga
vidare kontroller bedömdes meningsfulla. Som jämförelse kan nämnas att
aktiviteten vid s. k. scintigram - undersökning av sköldkörteln med hjälp av
radioaktivt jod - uppgår till 1 000 000 Bq.

Helkroppsmätningar med avseende på aktiviteten cesium har utförts bl. a.
av SSI. Man har därvid observerat fall där aktiviteten cesium i muskelvävnaden
uppgått till 12 000 Bq. Från SSI upplyses att om aktiviteten cesium i en
vuxen under ett helt år är ca 16 000 Bq motsvarar detta ett dostillskott av
1 mSv. Den normala aktiviteten i muskelvävnaden av framför allt kalium
beräknas till 100 Bq per kilo kroppsvikt.

SoU 1986/87:3 y

4

Ett stort antal forskningsprojekt har påbörjats eller kommer att påbörjas
som en följd av den radioaktiva föroreningen efter Tjernobyl. Några av dessa
undersökningar avser mätning av upptag av framför allt radioaktivt cesium i
människa.

Statsrådet Birgitta Dahl besvarade den 7 november tre interpellationer om
åtgärder med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Statsrådet anförde
därvid att de trots allt mycket låga stråldoser som även de mest drabbade
delarna av landet utsatts för till följd av Tjernobylolyckan inte har medfört
någon risk för akuta strålskador. Statsrådet upplyste vidare att en promemoria
från SSI med information till vårdpersonal om olyckan i maj månad
distribuerats till samtliga vårdcentraler.

Socialstyrelsen och statens strålskyddsinstitut har efter en noggrann
värdering av insamlade fakta funnit att det inte föreligger några skäl att
genomföra allmänna hälsokontroller i vissa delar av landet med hänvisning
till det radioaktiva nedfallet. Fortlöpande mätningar sker i Gävle, Göteborg,
Stockholm och Umeå. Eftersom cesium 137 har en biologisk halveringstid av
ca 100 dagar för vuxna bör mätningarna omfatta en period av minst ett
halvår. Avsikten är enligt statsrådet att mätningsresultaten skall sammanställas
och utvärderas efter årsskiftet.

Beredskapsåtgärder

Länsstyrelserna svarar för de i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid
olyckor i atomanläggningar m.m. (atomskyddslagen) föreskrivna beredskapsåtgärderna
utanför kärnkraftsanläggningarna. Det åligger bl. a. länsstyrelserna
att besluta om vistelse inomhus, utdelning av jodtabletter och
evakuering.

Kärnkraftverken i Barsebäck, Forsmark, Ringhals och Simpevarp omges
av en inre beredskapszon och en zon för strålskyddsmätning. Den inre
strålskyddszonen skall ha en radie om 15 km från kärnkraftverket. Beredskapsplaneringen
är särskilt inriktad på åtgärder inom den inre beredskapszonen
- bl. a. alarmering, information till allmänheten, utdelning av
jodtabletter, utrymning och strålningsmätning.

Enligt beredskapsplaneringen ingår bl. a. att till samtliga innevånare i den
inre beredskapszonen kring ett kärnkraftverk utdela en enhet jodtabletter
per person. Inom de fyra kärnkraftslänen har sammanlagt 120 000 enheter
jodtabletter hittills delats ut. En enhet utgör en tablettkarta med 10 tabletter.
Varje tablett innehåller 200 mg kaliumjodid. Dessutom har i den yttre zonen
runt kärnkraftverken lagts upp lager med 400 000 enheter jodtabletter.
Jodtabletter är en registrerad farmaceutisk specialitet.

Socialstyrelsen har i uppdrag att upphandla jodtabletter för distribution
och lagerhållning. Socialstyrelsen har därvid utnyttjat de befintliga förråd för
läkemedel som finns, nämligen i anslutning till apotek. Förutom den nu
föreskrivna lagerhållningen har apoteken även haft ett eget lager jodtabletter
till försäljning.

I proposition 1986/87:18 informeras om att SSI i skrivelse den 15 augusti
1986 lämnat förslag till beredskapsförbättrande åtgärder. I skrivelsen
behandlas även frågan om hur jodtablettberedskapen ytterligare kan förbätt -

SoU 1986/87:3 y

5

ras. För beredskap mot kärnkraftsolyckor i utlandet föreslås en ökning ske av
det befintliga beredskapslagret av jodtabletter så att sådana med kort varsel
kan distribueras till berörda delar av landet. SSI föreslår att socialstyrelsen
får i uppdrag att tillsammans med SSI utreda frågan. Statsrådet Dahl anför i
propositionen (s. 41) att hon avser att inom kort återkomma till regeringen i
fråga om bl. a. detta utredningsuppdrag.

Som central myndighet i hälso- och sjukvårdsfrågor har socialstyrelsen ett
ansvar att tillse att relevant information om radioaktiv strålning och
hälsoeffekter förmedlas till landstingen på regional nivå och till miljö- och
hälsoskyddsnämnderna på lokal nivå samt till den personal som arbetar inom
hälso- och sjukvården och hälsoskyddet. För att denna uppgift skall kunna
fullgöras är socialstyrlsen själv beroende av grundläggande och aktuell
information, främst från SSI. Under tiden närmast efter Tjernobylolyckan
informerade socialstyrelsen efter samarbete med SSI bl. a. samtliga vårdcentraler
och landstingens samhällsmedicinska enheter. I informationen
redovisades bl. a. att intag av jodtabletter inte var befogat och att inga risker
ansågs föreligga för små barn och gravida kvinnor.

Socialstyrelsen har med anledning av erfarenheterna efter olyckan beslutat
att en intern översyn av styrelsens katastrofberedskap skall göras.

Utskottets överväganden

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var en katastrof för Sovjetunionen och fick
återverkningar även i stora delar av Europa. Sverige drabbades av radioaktivt
nedfall i en utsträckning som inte var förutsedd. De stråldoser som
uppmättes även i de mest drabbade områdena var trots detta låga. Olyckan
har därför för Sveriges del inte inneburit omedelbara risker för människors
liv och hälsa.

Att en olycka som inträffade långt borta från vårt land kunde medföra
radioaktiv nedsmutsning av mark och därigenom också livsmedel i Sverige
har emellertid visat på hittills föga uppmärksammade hälsorisker. Åtgärder
måste nu vidtas både för att förebygga uppkomsten av långsiktiga skador,
t. ex. genom kostrekommendationer, och för att förbättra beredskapen inför
liknande olyckor i framtiden. Erfarenheterna från Tjernobylolyckan, vars
effekter ändå bara drabbat Sverige i begränsad omfattning, har gett viktig
kunskap om de brister som funnits i skyddet mot skaderisker av detta slag.

Beträffande frågan om hälsoundersökningar till följd av olyckan i Tjernobyl
gör utskottet följande bedömning.

Akuta strålskador har som ovan framgått inte inträffat i Sverige som följd
av olyckan och någon risk för sådana har på grund av de låga strålnivåerna
heller aldrig förelegat. När det gäller risken för skador på längre sikt råder
osäkerhet, eftersom man inte vet om strålnivåer under 100 mSv leder till
skador hos människor. Eftersom säkra uppgifter saknas har man valt att utgå
från att varje dostillskott av strålning ökar risken för de långsiktiga skador
man vet orsakas av höga stråldoser, nämligen cancer och genetiska skador.
Det antal cancerdödsfall som kan uppkomma i Sverige till följd av
Tjernobylolyckan har med denna utgångspunkt uppskattats till ett par
hundra, varav de flesta under de närmaste 50 åren. Risken för att ärftliga

SoU 1986/87:3 y

i

6

skador skall uppstå bedöms vara mindre än risken för cancer.

SSI och socialstyrelsen har prövat frågan om det finns anledning att
rekommendera hälsoundersökningar för några grupper människor på grund
av olyckan i Tjernobyl men inte funnit några skäl för en sådan rekommendation.

Utskottet konstaterar för sin del att de skador på människor som möjligen
kan uppstå som en följd av Tjernobylolyckan inte är av den arten att de kan
spåras eller förebyggas genom hälsoundersökningar, i vart fall inte inom
överskådlig tid. Att genomföra hälsoundersökningar av andra skäl än att
spåra skador, t. ex. för att lugna oroade människor, är enligt utskottets
uppfattning inadekvat och i detta fall t. o. m. olämpligt, genom att undersökningarna
i sig kan ge underlag för ytterligare oro. Utskottet avstyrker därför
motionerna N105 (vpk) yrkande 2 och N114 (c) yrkande 3. Utskottets
ställningstagande innebär givetvis inte att hälso- och sjukvården får underlåta
att ta människors rädsla på allvar. Det är av stor vikt att t. ex. personalen
på vårdcentralerna har och kan förmedla korrekt kunskap om effekterna i
Sverige av Tjernobylolyckan. De människor som vänder sig till hälso- och
sjukvården måste kunna få svar på sina frågor, relevanta kostråd samt
psykologiskt stöd när så erfordras.

När det gäller en utvärdering av erfarenheterna från hälso- och sjukvård
m. m. vill utskottet erinra om att statens kärnkraftsinspektion (SKI) och SSI
den 20 maj beslutat att undersöka hur beredskapen och verksamheten i
övrigt med anledning av Tjernobylolyckan har fungerat inom myndigheternas
ansvarsområden. Då beredskapen mot kärnkraftsolyckor är uppbyggd
på central, regional och kommunal nivå omfattar utredningen även verksamhet
hos centrala myndigheter som t. ex. socialstyrelsen. Utredningsmannen
har i oktober avlämnat delrapporten Beredskap efter Tjernobyl, vari bl. a.
behandlas socialstyrelsens åtgärder efter olyckan samt den fortsatta beredskapsplaneringen
och uppföljningen inom styrelsens ansvarsområde.

Socialstyrelsen har med anledning av erfarenheterna efter olyckan beslutat
att en intern översyn av styrelsens katastrofberedskap skall göras.

En utvärdering av bl. a. socialstyrelsens verksamhet med anledning av
Tjernobylolyckan pågår således redan och socialstyrelsen har dessutom själv
påbörjat en intern översyn. Utskottet anser mot bakgrund härav att
önskemålen i motion NI 14 (c) yrkande 8 är tillgodosedda. Motionsyrkandet
avstyrks därför.

Till de konkreta beredskapsåtgärder som vidtagits i kärnkraftslänen hör att
jodtabletter delats ut till befolkningen inom den s. k. inre beredskapszonen
kring kärnkraftverken. Lager finns vidare som skall möjliggöra att jodtabletter
distribueras även till annan befolkning i kärnkraftslänen. SSI har i
skrivelse den 15 augusti om förbättrad beredskap efter kärnkraftsolyckan i
Tjernobyl lämnat en rad förslag till hur beredskapen kan förbättras. Bl. a.
föreslås en ökning ske av det befintliga beredskapslagret av jodtabletter så att
sådana med kort varsel kan distribueras till berörda delar av landet. SSI
föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att i samråd med institutet studera
möjligheterna att samordna befintliga beredskapslager med apotekens
försäljningslager och att undanta jodtabletterna från kravet på hållbarhets -

SoU 1986/87:3 y

7

märkning. Statsrådet Dahl har i propositionen upplyst att hon avser att inom
kort återkomma till regeringen i fråga om utredningsuppdraget.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda inte att något initiativ av
riksdagen är påkallat i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motionerna
NI 14 (c) yrkande 9 och NI 15 (c) yrkande 7.

Stockholm den 18 november 1986

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Evert Svensson (s), Kjell Nilsson (s),
Anita Persson (s), Gunnar Ström (s), Aina Westin (s), Ann-Cathrine
Haglund (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk),
Ingrid Andersson (s), Ingvar Eriksson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp),
Stina Gustavsson (c) och Karl-Gösta Svenson (m).

Avvikande meningar

1. Hälsoundersökningar på grund av Tjernobylolyckan

av Rosa Östh (c), Inga Lantz (vpk) och Stina Gustavsson (c) som anser att
den del av utskottets överväganden som börjar med ”Utskottet konstaterar”
och som slutar med ”så erfordras” bort ha följande lydelse:

Utskottet konstaterar att befolkningen i de värst drabbade områdena
kommer att få ett avsevärt högre dostillskott än vad som gäller för Sveriges
befolkning i genomsnitt. Insjöfisk och vilt från de värst drabbade områdena
innehåller så hög halt cesium att den del av befolkningen som äter mycket
sådan mat samt mycket bär och svamp från skogen måste begränsa sin
konsumtion och delvis lägga om sina matvanor. Många människor känner
osäkerhet inför detta och även stor oro inför det direkta hotet mot hälsan som
strålningen på lång sikt kan medföra. Enligt utskottets mening måste allt
göras för att verkningarna av Tjernobylkatastrofen mildras så långt det är
möjligt. Utskottet anser därför, i enlighet med vad som yrkas i motionerna
N105 (vpk) yrkande 2 och N114 (c) yrkande 3, att samhället bör erbjuda de
människor i de värst drabbade områdena som så önskar att genomgå
hälsoundersökning.

2. Lagerhållning av jodtabletter

av Rosa Östh och Stina Gustavsson (båda c) som anser att den del av
utskottets överväganden som börjar med ”Utskottet anser” och som slutar
med ”yrkande 7” bort ha följande lydelse:

Utskottet ser positivt på att regeringen har för avsikt att låta utreda vissa
frågor i anslutning till beredskapslagringen av jodtabletter. Som tidigare
nämndes är beredskapen mot kärnkraftsolyckor uppbyggd på central,

SoU 1986/87:3 y

8

regional och kommunal nivå. För de flesta människor är det naturligt att i
samband med en olycka i första hand vända sig till en kommunal myndighet
för råd och hjälp. Enligt utskottets uppfattning bör därför utredningen utgå
från att ett förråd av jodtabletter bör finnas i varje kommun.

SoU 1986/87:3