yttr 1986/87 lu4y y

Yttrande 1986/87:lu4y

Lagutskottets yttrande
1986/87:4 y

om en tillfällig förmögenhetsskatt för
livförsäkringsbolag, m. m. (prop. 1986/87:61)

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har begärt yttrande från lagutskottet över proposition
1986/87:61 om en tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag, m. m.
jämte eventuella motioner.

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1986/87:Skl35 av
Karl Erik Eriksson och Ulla Tillander (fp och c), 1986/87:Skl36av Carl Bildt,
Bengt Westerberg och Karin Söder (m, fp och c), 1986/87:Sk 137 av
Margareta Gard och Mona Saint Cyr (m), 1986/87:Skl38 av Alf Svensson (c)
och 1986/87:Skl39 av Lars Werner m. fl. (vpk). I motionerna Skl36, Skl37
och Skl38 yrkas avslag på propositionen. I motion Skl35 yrkas viss ändring
av förslaget till lag om tillfällig förmögenhetsskatt på livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser. Även i motion Skl39 (yrkande
2) yrkas viss ändring av förslaget om den tillfälliga förmögenhetsskatten.

Till lagutskottet har inkommit en skrivelse från Skattebetalarnas förening.

Lagutskottet har beslutat avge yttrande över det i propositionen framlagda
förslaget till lag om tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag,
understödsföreningar och pensionsstiftelser. Lagutskottet får anföra följande.

I propositionen föreslås att en tillfällig skatt skall tas ut på förmögenhet i
livförsäkringsbolag, understödsföreningar och pensionsstiftelser. Beskattningsunderlaget
för dessa institutioner skall vara deras förmögenhet den 31
december 1986, till den del förmögenheten överstiger 10 milj. kr. Förmögenheten
skall utgöras av värdet av den skattskyldiges tillgångar efter avdrag för
finansiella skulder. Avdrag skall således inte medges för beräknade skulder
till försäkringstagare eller motsvarande, för obeskattade reserver eller för
eget kapital. Inte heller de tillgångar och skulder som har samband med
återförsäkringar skall beaktas vid bestämmandet av förmögenheten. Endast
förmögenhet som är hänförlig till livförsäkring skall beskattas. Skattesatsen
skall bestämmas till 7 % av beskattningsunderlaget. På den förmögenhet i
livförsäkringsbolag och understödsföreningar som är hänförlig till sådana
kapitalförsäkringar vilkas avkastning beskattas i försäkringsbolagen skall
dock skattesatsen utgå med 5 %.

Till grund för förslaget ligger realränteskattekommitténs betänkande (Ds
Fi 1986:18) Realränteskatt. I betänkandet redovisade kommittén en teknisk
modell för en permanent realränteskatt på livförsäkringssektorn. I propositionen
anges att den tekniska utformningen av lagförslaget i väsentliga

LU

1986/87:4 y

1 Riksdagen 1986/87. 8 sami. Nr 4 y

hänseenden baseras på realränteskattekommitténs förslag. Vidare anges att
skillnaden, bortsett från vissa ändringar i kretsen av skattskyldiga, främst
består i att skatten enligt förslaget i propositionen kommer att erläggas under
ett år i stället för årligen.

Utskottet konstaterar att förslaget i propositionen innebär att en del av den
avkastning på tillgångarna i livförsäkringsbolag, understödsföreningar och
pensionsstiftelser, som skall komma bl. a. försäkrings- eller förmånstagarna
till godo, dras in till statsverket i form av en tillfällig förmögenhetsskatt. För
försäkringsbolagens del innebär det att återbäringen på försäkringarna blir
mindre än vad den eljest skulle ha blivit. Enligt 7 kap. 8 § försäkringsrörelselagen
(1982:713) får ett försäkringsbolag inte ge försäkringstagare några
utfästelser om återbäring i vidare mån än som följer av lagens regler om
tilldelning av återbäring. Sistnämnda regler innebär att för livförsäkringsverksamhet
skall fastställas grunder som bl. a. skall innehålla föreskrifter om
hur tilldelning av återbäring skall ske.

Eftersom i försäkringsavtal således inte får göras några andra utfästelser
om återbäring än att en eventuellt uppkommande sådan skall fördelas enligt
grunderna för livförsäkringarna kan enligt lagutskottets mening förslaget i
propositionen inte anses inkräkta på försäkringstagarnas rättigheter enligt
försäkringsavtalet. Även från de synpunkter som lagutskottet i övrigt har att
beakta anser utskottet att den föreslagna lagstiftningen får anses godtagbar.
Varken i lagrådets yttrande över förslaget eller i de remissyttranden över
realränteskattekommitténs betänkande som avgivits av försäkringsinspektionen
och företrädarna för försäkringsbranschen har heller anförts några
civilrättsliga skäl mot lagstiftningen. Några sådana skäl har inte heller
åberopats till stöd för avslagsyrkandena i motionerna. Lagutskottet lämnar
alltså propositionen i aktuell del utan erinran.

Stockholm den 2 december 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s),
Allan Ekström (m). Bengt Kronblad (s). Inger Hestvik (s). Bengt Harding
Olson (fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt
(s), Ewa Hedkvist Petersen (s) och Ewy Möller (m).

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m)
anser att den del av utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Utskottet
konstaterar” och som slutar med ”utan erinran” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det en självklarhet att avtal och andra
rättshandlingar inom civilrättens område mellan enskilda rättssubjekt ingås i

LU 1986/87:4 y

2

hägnet av rättsordningen och att denna rättsordning i sin tur vilar på den
konstitutionella rätten. Ingrepp i denna rätt, som går ut på att under
beteckningen skatt överföra kapital från en grupp enskilda till staten, kan
därför få konsekvenser för den enskildes rättstrygghet som enligt utskottet
icke är godtagbara. Redan på denna grund bör propositionen avslås.

Den föreslagna skatten är avsedd att ”drabba en del av värdetillväxten”
hos de skattskyldiga (prop. s. 25) varmed menas återbäringskapitalet hos
livförsäkringsbolagen. Detta återbäringskapital är av fundamental betydelse
för försäkringstagarna.

Enligt ITP-planen - för att hämta ett exempel från arbetsmarknadsförsäkringarnas
område - skall nämligen det hos SPP uppkomna återbäringskapitalet
användas till att värdesäkra pensionsåtaganden enligt nämnda plan, dvs.
bl. a. ålders- och familjepension.

Att återbäringskapitalet-som skapas bl. a. genom att den effektiva räntan
är högre än vad som motsvarar inflationen-skall användas för att ”bibehålla
pensionskraften” följer av SPP:s grunder som fastställts av försäkringsinspektionen
i enlighet med lagen om försäkringsrörelse. Ett bibehållande av
pensionskraften innebär att pension enligt ITP-planen i fråga om värdebeständighet
blir likvärdig med allmän tilläggspension (ATP).

Utfästelse om pension får visserligen enligt lagen om försäkringsrörelse ej
innehålla åtagande från försäkringsbolagets sida att lämna återbäring till
försäkringstagaren. Detta förbud - som närmast tar sikte på att ”motverka
osakliga utfästelser i ackvisitionen om framtida återbäring” (Appeltofft och
Hahn, Kommentar till försäkringsrörelselagen s. 108) - ändrar å andra sidan
icke det faktum att återbäringskapitalet är accessoriskt till de inbetalade
premiebeloppen och alltså lagligen tillkommer försäkringstagarna. Att det
förhåller sig så har varit en grundläggande och självklar förutsättning vid
försäkringsavtalens tillkomst. Genom att den föreslagna såsom skatt betecknade
indragningen av kapitaltillgångar tar sikte på återbäringskapitalet
kommer förfarandet - på sätt framhållits av hovrätten för Västra Sverige -rent faktiskt att ingripa i de avtal som träffats mellan försäkringstagarna och
försäkringsbolagen. Enligt utskottet - som dessutom anmärker att försäkringsbolagen
inte anser sig ha förmåga att uppfylla kravet på att ”skatten i
slutänden drabbar de enskilda enligt objektiva och rättvisa grunder” - skulle
propositionen sålunda rubba de anspråk på värdesäkring som försäkringstagarna
enligt sedvänja hittills kunnat förvänta sig. Propositionen strider
således mot gällande försäkringsavtalslag eller i vart fall dess grunder och bör
för den skull avslås även på denna grund.

LU 1986/87:4 y

3