yttr 1986/87 lu2y y

Yttrande 1986/87:lu2y

Yttranden

Ett utskott som ansvarar för en viss fråga kan be om synpunkter från ett annat utskott. Det kallas yttrande. Yttrandet tas med i det betänkande som det ansvariga utskottet lämnar inför riksdagens beslut i frågan. 

Lagutskottets yttrande
1986/87:2 y

om fortsatt kreditpolitisk lagstiftning (prop. 1986/
87:27)

Till finansutskottet

Finansutskottet har berett lagutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
1986/87:27 jämte eventuella motioner.

I propositionen föreslår regeringen (finansdepartementet) att riksdagen
skall anta i propositionen framlagda förslag till

1. lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp,

3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

Med anledning av propositionen har väckts motionerna 1986/87:Fil03,
1986/87:Fil04 och 1986/87:Fil05.

I motion Fil03 av Anne Wibble m. fl. (fp) yrkas

1. att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar om förlängning
av giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel (1974:922) med två
år,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om fortsatt bemyndigande till
regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp,

3. att riksdagen avslår lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).

I motion Fil04 av Lars Tobisson m. fl. (m) yrkas

1. att den fortsatta giltighetstiden för lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel begränsas till två år, dvs. till utgången av år 1988,

2. att förslaget till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp avslås,

3. att 30 § i konsumentkreditlagen (1977:981) upphävs samt

4. att vad som i motionen anförts om det fortsatta kreditpolitiska
reformarbetet ges regeringen till känna.

I motion Fil05 av Stig Josefson (c) och Martin Olsson (c) yrkas

1. att riksdagen beslutar med ändring av vad i propositionen föreslås att lag
om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall ha
fortsatt giltighet till utgången av år 1988,

2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1986/87:27 om lag med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

På begäran av finansutskottet har lagrådet yttrat sig över de i propositionen
framlagda förslagen till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter

LU

1986/87:2

1 Riksdagen 1986/87.8 sami. Nr2 y

om betalningsvillkor vid kreditköp och lag om ändring i konsumentkreditlagen.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över propositionen och
motionerna såvitt avser frågan om bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid kreditköp. Lagutskottet får anföra följande.

Regler om krediter till konsumenter finns i konsumentkreditlagen
(1977:981). Lagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av
näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är också
tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare om
krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.

Bestämmelserna i lagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur
och omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av
varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt
lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av
betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis
erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan
kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och
säljaren. Som kreditköp räknas vidare vissa avtal om uthyrning m. m. Vid
kreditköp skall enligt 8 § konsumentkreditlagen i princip minst 20 % av
varans kontantpris betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en
näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett
vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller
dock reglerna om kontantinsats och ingripande av marknadsdomstolen inte
sådana kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av
lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar eller av lagen (1985:580) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Enligt de båda bemyndigandelagarna får regeringen meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar resp. betalningsvillkor
som säljare eller kreditgivare skall tillämpa gentemot konsument vid
kreditköp av varor, tjänster och andra nyttigheter.

Lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp antogs av riksdagen våren 1985 (prop. 1984/85:217, LU
1984/85:44) och trädde i kraft den 25 juni 1985. Den ersatte en lag från år 1980
som gav regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
endast vid kontoköp. Bakgrunden till lagstiftningen var att den
ekonomiska utvecklingen under de första månaderna år 1985 gjort det
nödvändigt att begränsa sådan konsumtionsökning som byggde på ett ökat
utnyttjande av krediter. Syftet med den nya lagen var att regeringen skulle få
möjlighet att vidta åtgärder beträffande också andra kreditköp än kontoköp
för att begränsa den lånefinansierade privata konsumtionen.

Med stöd av bemyndigandelagarna utfärdade regeringen år 1985 tre
förordningar om betalningsvillkor vid yrkesmässig bilförsäljning, vid kontoköp
resp. vid vissa andra kreditköp. Förordningarna gällde till utgången av
mars 1986 då de upphävdes av regeringen.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till 1985 års bemyndigandelag
övervägde lagutskottet frågan om lagen borde tidsbegränsas. Utskottet

LU 1986/87:2 y

2

stannade emellertid för att så inte borde ske. Utskottet beaktade därvid bl. a.
att de två dåvarande bemyndigandelagarna beträffande bilförsäljningen och
kontoköpen inte var tidsbegränsade. Enligt utskottets mening var det
emellertid angeläget att bemyndigandet inte kvarstod längre än som var
nödvändigt. Utskottet förutsatte därför att - om den ekonomiska utvecklingen
visade att det efter den 1 juli 1986 inte längre fanns något behov av skärpta
regler för konsumentkrediterna - regeringen för riksdagen framlade förslag
om att lagen upphävdes. Skulle det vid denna tidpunkt endast beträffande
någon eller några kreditformer behövas ett bemyndigande borde regeringen i
stället framlägga förslag om en ny och mindre långtgående lagstiftning. Om
det däremot enligt regeringens bedömande även efter den 1 juli 1986 fanns
ett behov av lagen borde regeringen i skrivelse till riksdagen redovisa skälen
för sin bedömning.

I enlighet med riksdagens önskemål återkom regeringen i frågan under
våren 1986.

I proposition 1985/86:150 framhöll föredragande statsrådet att det fortfarande
fanns ett behov av en bemyndigandelag avseende konsumentkrediter,
vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med
konsumtionsdämpande åtgärder när detta är motiverat av ekonomiskpolitiska
åtgärder. I yttrandet (LU 1985/86:4 y) till finansutskottet över
propositionen i denna del förklarade sig lagutskottet på närmare anförda skäl
dela föredragande statsrådets uppfattning. Utskottet förordade därför att tre
motionsyrkanden angående upphävande av 1985 års bemyndigandelag skulle
avstyrkas. I sitt av riksdagen godkända betänkande (FiU 1985/86:30) anslöt
sig finansutskottet till lagutskottets bedömning och avstyrkte bifall till
motionsyrkandena. Enligt finansutskottet borde en samordning övervägas
mellan bemyndigandelagarna och lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.
Sistnämnda lag har en giltighetstid av tre år, och giltighetstiden skulle
enligt den senaste förlängningen utgå vid årsskiftet 1986-1987. Finansutskottet
hemställde därför att bemyndigandelagarna skulle upphöra att gälla
vid denna tidpunkt.

I den nu aktuella propositionen föreslås att giltighetstiden för den
kreditpolitiska lagen förlängs till utgången av år 1989. Förslaget i propositionen
innebär vidare att reglerna om bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig bilförsäljning och vid
kreditköp samlas i en lag, vars giltighetstid samordnas med den kreditpolitiska
lagens. Den nya bemyndigandelagen skall alltså upphöra att gälla vid
utgången av år 1989. Vidare inskränks bemyndigandet beträffande bilförsäljning
till att avse endast betalningsvillkor som tillämpas gentemot konsument.

I motion Fil03 (fp) hänvisas till vad som anfördes i en med anledning av
proposition 1985/86:150 väckt motion. Motionärerna i motion Fil04 (m)
framhåller att kreditmarknaden i görligaste mån bör vara fri varför det
begärda bemyndigandet ej bör ges. I motion Fil05 (c) hävdas att förslaget
innebär ett alltför långtgående bemyndigande att ingripa med kreditbegränsningar
och därmed sätta konsumentkreditlagen ur spel. Motionärerna
ifrågasätter också huruvida ett sådant bemyndigande är förenligt med
regeringsformens föreskrifter om normgivningsmakten.

I yttrande över propositionen i aktuell del framhåller lagrådet att den

LU 1986/87:2 y

3

föreslagna bemyndigandelagen uppenbarligen är avsedd att inom ramen för
regeringsformens bestämmelser om normgivningsmakten ge regeringen ett
bemyndigande, som skall kunna utnyttjas när det bedöms vara nödvändigt
från allmän synpunkt eller närmare bestämt av samhällsekonomiska skäl.
Att riksdagen bemyndigar regeringen att i sådana situationer utfärda
föreskrifter, som stramar åt näringsidkares möjligheter att ge kredit i den
yrkesmässiga verksamheten, synes enligt lagrådet vara fullt förenligt med
regeringsformens regler för normgivning. Bemyndigandet får emellertid
självfallet endast utnyttj as för att meddela föreskrifter av offentligrättslig art;
föreskrifterna får däremot inte ingripa i enskilda personers inbördes
ekonomiska förhållanden och därmed inte heller i avtal som har ingåtts eller
som ingås mellan näringsidkare och konsumenter.

Med hänsyn till det anförda anser lagrådet att det - från de synpunkter som
lagrådet har att beakta - i princip inte finns något att erinra mot den
föreslagna bemyndigandelagen. Vad beträffar utformningen av lagen erinrar
emellertid lagrådet om ett uttalande i propositionen (1973:90 s. 209) med
förslag till ny regeringsform. Enligt uttalandet borde, när fråga var om
föreskrifter som kunde beröra mera väsentliga medborgarintressen, riksdagen
mera preciserat ange de ramar inom vilka regeringen skulle få röra sig.
Ingrepp av nu ifrågavarande slag, vilka kan få återverkningar för ett mycket
stort antal näringsidkare och konsumenter, får enligt lagrådet anses avse ett
väsentligt medborgarintresse. Mot denna bakgrund kan enligt lagrådets
mening anföras motiv för att i förevarande fall ytterligare precisera det
föreslagna bemyndigandet. Av detta bör lämpligen framgå att det får av
regeringen utnyttjas endast i den utsträckning som bedöms vara nödvändig
av samhällsekonomiska skäl. Vidare torde bemyndigandet böra begränsas
till att avse kreditgivning i yrkesmässig verksamhet. Att regeringen skulle
kunna ge föreskrifter även i fråga om privatpersoners kreditgivning och låta
myndigheternas tillsyn omfatta rent privata transaktioner kan knappast vara
påkallat från samhällsekonomisk synpunkt; något sådant är uppenbarligen
inte heller avsett. Lagrådet föreslår att första meningen i lagförslaget ges
följande lydelse: ”Regeringen får, i den utsträckning som bedöms vara
nödvändig av samhällsekonomiska skäl, meddela föreskrifter om de betalningsvillkor
som i yrkesmässig verksamhet säljare eller kreditgivare skall
tillämpa gentemot konsumenter vid kreditköp av varor, tjänster eller andra
nyttigheter.”

Lagutskottet instämmer i vad lagrådet sålunda anfört. Lagutskottet vill
härutöver framhålla att det inte nu finns anledning att göra någon annan
bedömning i fråga om behovet av den föreslagna lagstiftningen än den som
riksdagen gjorde för ett halvår sedan. Utskottet vidhåller således uppfattningen
att det finns ett behov av en bemyndigandelag avseende konsumentkrediter,
vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med
konsumtionsdämpande åtgärder, när detta är motiverat av ekonomiskpolitiska
skäl. Utskottet ser det som en fördel att bemyndigandena föreslås
samlade i en lag med samma begränsade giltighetstid som lagen om
kreditpolitiska medel. Riksdagen får härigenom tillfälle att i samband med
ett ställningstagande till frågan om fortsatt giltighet av sistnämnda lag pröva
om det fortfarande finns behov av ett bemyndigande för regeringen att kunna

LU 1986/87:2 y

4

ingripa med föreskrifter om begränsningar av konsumentkrediter. Med
hänsyn till att den föreslagna lagen ger regeringen en tämligen långtgående
fullmakt att ingripa mot kreditköp och därmed i viss mån sätta konsumentkreditlagen
ur spel vill utskottet liksom tidigare stryka under att bemyndigandet
inte är avsett att tas i bruk annat än i nödfall. Utgångspunkten bör vara att
bemyndigandet så långt möjligt inte skall behöva utnyttjas och om så sker
endast för en begränsad period. I likhet med vad lagutskottet anförde då
frågan prövades förra gången förutsätter utskottet vidare att regeringen, då
föreskrifter med stöd av lagen skall utfärdas, noga överväger vilka kreditköpsformer
som behöver regleras och i författningstexten försöker precisera
dem. Utskottet vill också hänvisa till sitt tidigare uttalande om vikten av att
regeringen därvid tar hänsyn till de särskilda problem som till följd av en
kreditåtstramning kan drabba vissa branscher av näringslivet och mindre
kapitalstarka konsumenter.

Med hänvisning till det anförda förordar lagutskottet att riksdagen antar
de framlagda lagförslagen med den ändring som föreslagits av lagrådet.
Motionerna Fil03, Fil04 och Fil05 bör avslås i motsvarande delar.

Stockholm den 20 november 1986
På lagutskottets vägnar
Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c),
Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Bengt
Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander (s), Marianne
Karlsson (c), Berit Löfstedt (s) och Ewa Hedkvist Petersen (s).

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m) och Marianne Karlsson (c)
anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Lagutskottet
instämmer” och slutar på s. 5 med ”motsvarande delar” bort ha följande
lydelse.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att det nu föreslagna liksom det
nuvarande bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp innebär en långtgående fullmakt att av
kreditpolitiska skäl ingripa mot konsumentkrediterna och därmed sätta
konsumentkreditlagen ur spel. Formellt sett ger bemyndigandet möjlighet
att helt förbjuda köp som inte sker mot kontant betalning. Enligt utskottets
mening kan en så vittgående fullmaktslagstiftning inte accepteras av flera
skäl. Bl. a. kan regeringens möjligheter att med stöd av bemyndigandet
strama åt handeln på kredit få allvarliga effekter på den fria prisbildningen
och leda till inte godtagbara ingrepp i enskilda konsumenters levnadsvillkor.
Särskilt allvarlig kan situationen bli för mindre kapitalstarka konsumentgrupper.

LU 1986/87:2 y

5

Redan på grund av anförda skäl ställer sig utskottet avvisande till att
regeringen skall ges det begärda bemyndigandet. Härtill kommer att vad som
anförs i propositionen inte ger belägg för att det fortfarande finns ett behov
av lagstiftningen. Utvecklingen av samhällsekonomin tyder närmast på att
några kreditåtstramningar inte är erforderliga för närvarande.

På grund av det anförda delar utskottet motionärernas uppfattning att
något nytt bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp inte bör ges. I enlighet härmed bör 30 §
konsumentkreditlagen upphöra att gälla. Utskottet förordar således att
riksdagen med bifall till motionerna Fil03 yrkandena 2 och 3, Fil04
yrkandena 2 och 3 samt Fi 105 yrkandena 2 dels avslår de i propositionen
framlagda förslagen till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp och till lag om ändring i konsumentkreditlagen,
dels antar följande förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen.

Förslag till

Lagom ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 30 § konsumentkreditlagen (1977:981) skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1986.

LU 1986/87:2 y

6

gotab Stockholm 1986 11751

Yttranden

Ett utskott som ansvarar för en viss fråga kan be om synpunkter från ett annat utskott. Det kallas yttrande. Yttrandet tas med i det betänkande som det ansvariga utskottet lämnar inför riksdagens beslut i frågan.