yttr 1986/87 ku12y y

Yttrande 1986/87:ku12y

Konstitutionsutskottets yttrande
1986/87:12 y

om viss fråga rörande tillämpningen av 2 kap. 6 §
regeringsformen, m. m. (prop. 1986/87:79 och
motion 1986/87:Sol08)

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att avge yttrande
över motion 1986/87:Sol08 av Gunnar Biörck i Värmdö (m). Motionen har
väckts med anledning av proposition 1986/87:79 med förslag till lag om
dödens inträde, m. m.

I propositionen föreslås införande av ett hjärndödsbegrepp. Enligt det
framlagda lagförslaget skall gälla att en människa är död när hjärnans
samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort. När döden inträtt
bör enligt propositionen samtliga medicinska åtgärder upphöra. Under en
kortare tid skall dock andning och cirkulation få upprätthållas för att
möjliggöra eller underlätta ett transplantationsingrepp eller för att rädda
livet på ett väntat barn.

I transplantationslagen (1975:190) föreslås en viss skärpning av reglerna
om samtycke vid donation av organ. En förutsättning för att ett transplantationsingrepp
skall få ske skall vara antingen att den avlidne under sin livstid
skriftligen medgett detta eller uttalat sig för sådant ingrepp eller att det av
andra skäl finns grundad anledning anta att ingreppet skulle vara i
överensstämmelse med hans uppfattning. Råder oklarhet om den avlidnes
inställning får ingrepp göras endast om nära anhörig medger det. Framkommer
oenighet mellan nära anhöriga får ingrepp inte göras.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1988.

Gunnar Biörck i Värmdö (m) har i sin ovan nämnda motion hemställt att
riksdagen skall göra ett uttalande av innebörd att skyddet mot påtvingat
kroppsligt ingrepp enligt 2 kap. 6 § regeringsformen skall anses tillförsäkra
döende sjukhuspatienter rätten att även efter dödförklaring icke utan eget
tidigare medgivande avstå från delar av sin kropp. Som motivering för
yrkandet anför motionären bl. a. att den nämnda bestämmelsen i regeringsformen
måste anses tillämplig på sjukhuspatienter, som i samband med
ifrågasatt dödförklaring övervägs som givare i transplantationssammanhang.

Den tilltänkta givarens organ måste rimligen, framhåller motionären, anses
vara ännu ”levande” delar av hans kropp.

Utskottet

Konstitutionsutskottet vill med anledning av den väckta motionen anföra

följande. 1

KU

1986/87:12 y

1 Riksdagen 1986/87. 4 sami. Nr 12 y

Den i motionen åberopade bestämmelsen i 2 kap. 6 § regeringsformen
ingår i en serie regler som uppställer ett skydd för den kroppsliga integriteten
(RF 2:4-6). Enligt 2 kap. 4 § regeringsformen får dödsstraff inte förekomma.
Ett skydd mot kroppsstraff samt mot tortyr och mot medicinsk påverkan
i syfte att framtvinga eller hindra yttranden uppställs i 2 kap. 5 §. Den nu
aktuella 2 kap. 6 § innebär, såvitt nu är av intresse, ett skydd gentemot det
allmänna mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4
och 5 §§.

Bestämmelsen i 2 kap. 6 § regeringsformen kan inte uppfattas på annat sätt
än att den endast uppställer ett skydd mot kroppsligt ingrepp som görs på en
levande person. Bestämmelsen kan enligt utskottets bedömning inte anses
tillämplig i den situation som motionären syftar på, nämligen att ett
transplantationsingrepp företas efter det att en person konstaterats ha
avlidit. En utformning av 7 § transplantationslagen i enlighet med det i
propositionen framlagda förslaget kommer inte i konflikt med 2 kap. 6 §
regeringsformen. Konstitutionsutskottet har därmed inte tagit ställning till
vilket dödsbegrepp som bör gälla. Beredningen av den frågan tillkommer
socialutskottet.

I propositionen (s. 20) anförs - med hänvisning till möjligheten för
regeringen enligt 8 kap. 13 § regeringsformen att meddela verkställighetsföreskrifter
till lag - att det inte finns något behov av ett vidare bemyndigande
och att ett sådant alltså inte bör tas in i den föreslagna nya lagen om dödens
inträde.

Utskottet vill för tydlighets skull nämna, att den ifrågavarande nya
lagstiftningen bör anses gälla ämne i vilket regeringen grundlagsenlig! inte
kan meddela andra föreskrifter än verkställighetsföreskrifter som avses i 8
kap. 13 § regeringsformen. I vilken omfattning en lag kan kompletteras
genom verkställighetsföreskrifter har konstitutionsutskottet tidigare berört i
yttrandet KU 1978/79:2 y.

Sammanfattningsvis har konstitutionsutskottet från de synpunkter utskottet
har att beakta inte funnit något hinder mot ett antagande av de i
propositionen framlagda lagförslagen.

Stockholm den 31 mars 1987

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Wivi-Anne Cederqvist
(s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture
Thun (s), Anita Modin (s), Sören Lekberg (s), Börje Stensson (fp), Gunnar
Biörck i Värmdö (m), Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom (c), Nils
Berndtson (vpk) och Elisabeth Fleetwood (m).

KU 1986/87:12 y

2

Avvikande mening

KU 1986/87:12 y

av Gunnar Biörck i Värmdö, Anders Björck och Elisabeth Fleetwood (alla
m) vilka anser att den del av utskottets yttrande som på s. 1 börjar med ”Den
i motionen” och på s. 2 slutar med ”framlagda lagförslagen” bort ha följande
lydelse:

I motion Sol08 har gjorts ett försök till analys av hur tillvaratagande av organ
från medborgare, som dödförklarats på det ena eller det andra sättet, ställer
sig i förhållande till RF 2:6: ”Varje medborgare är gentemot det allmänna
skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4
och 5 §§.” I motionen har samtidigt understrukits att tveksamheten inte
gäller situationer där det kan styrkas att ”givaren” i förväg medgivit att hans
organ får tas till vara i och för transplantation. Vad saken gäller är att det -särskilt sedan hela frågekomplexet underställts riksdagen - ställer sig
tveksamt om ”påtvingat kroppsligt ingrepp” lagligen får verkställas mot en
”avliden svensk medborgare” (för att begagna den formulering som används
i av utrikesdepartementet avgivna föreskrifter angående svenska beskickningars
befattning med sådana fall), om vars inställning till organdonation
säker kännedom inte råder.

Innan det blev aktuellt med transplantationer medelst organ från avlidna (i
motsats till från frivilliga, levande donatorer) var avgränsningen mellan
levande och döda förhållandevis enkel - dock icke säkrare än att misstag
ibland upplevts som hotande, exempelvis i kombinationen sömnmedelsöverdosering
och utomhusvistelse i kyla, och rädslan för att som ”skendöd” föras
till bårhuset (bl. a. hos H. C. Andersen) har kanske inte varit helt obefogad.
Bortsett härifrån har dock gränsen mellan liv och död hittills tett sig ganska
klar.

Schematiskt ter sig rimligtvis livet, döendet och döden på följande sätt:

Levande	/döende	/”död” med levande organ/ död=lik
A	B	C D
L_	r	1 T
här gäller obestritt	vad bör gälla här? här gäller BrB
RF 2:6		16:10

I och för sig kan man säga att även med vårt hittillsvarande dödsbegrepp(”hjärtdöd”)
finns en tidrymd efter den sista hjärtkontraktionen (växlande
för olika organ) då vederbörande är ”död med (fortfarande) levande organ”.
Införandet av ett ”hjärndödsbegrepp" innebär emellertid att dödstidpunkten
formellt tidigareläggs samtidigt som perioden ”död med levande organ”
utsträcks och framför allt tillvaratagandet av hjärtat underlättas.

Under perioderna A, B och D i schemat (ovan) skyddas den ”avlidne
medborgaren” av lagbestämmelser, syftande till respekterande av vederbörandes
kroppsliga integritet (låt vara att i fallet D obduktionslagen reglerar
vad som får företas med den döde).

Utskottet vill ifrågasätta om icke RF 2:6 bör vara tillämplig även på C
(”död med levande organ”) eller med den ovan nämnda formuleringen

”avliden svensk medborgare med ännu levande organ”. De ”levande
organen” är ju det nya i vår begreppsapparat - de har visserligen alltid funnits
ännu en tid efter det sista hjärtslaget, men denna deras egenskap har tidigare
inte varit ”intressant” och inte föranlett några särskilda regler. Nu utgör de i
stället i många fall synnerligen intressanta föremål. Vem äger då dessa organ,
eller rätten till dem? Detta synes vara ett intrikat juridiskt spörsmål. Det
förefaller som om ”den ursprungliga ägaren” inte längre anses vara ett
rättssubjekt i annan mån än vad som gäller testamentariska förordnanden.
Inte heller dödsboet uppges kunna göra anspråk på en sådan rätt, med
undantag dock (enligt prejudicerande rättsfall) för den avlidnes guldtänder,
proteser, pacemaker etc.

Enligt utskottets uppfattning skall en svensk medborgare, som vårdas på
ett svenskt sjukhus, även i döende tillstånd vara skyddad av RF 2:6 och detta
skydd bör även gälla då han formellt förvandlats till en ”avliden svensk
medborgare” med ännu levande organ (”C” ovan). Organiserad verksamhet
innan vederbörande förklarats ”död” för att tillvarata hans även omedelbart
efter dödförklaring ännu levande organ kan - i de fall då vederbörande ej
tidigare medgivit att sjukhuset får disponera hans organ - närmast betraktas
som ”stämpling” till brott mot RF 2:6. I ett rättssamhälle måste även
”avlidna svenska medborgare” kunna påräkna regeringsformens - och
därmed även sjukhusens - beskydd.

KU 1986/87:12 y

gotab Stockholm 1987 12759

4