yttr 1986/87 kru1y y

Yttrande 1986/87:kru1y

Kulturutskottets yttrande

1986/87:1 y

om följdlagstiftning till den nya plan- och bygglagen,
lagen om exploateringssamverkan samt lagen om
hushållning med naturresurser m. m.
(prop. 1985/86:90)

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har den 8 oktober 1986 beslutat bereda kulturutskottet
tillfälle att yttra sig över proposition 1985/86:90 om följdlagstiftning till den
nya plan- och bygglagen, lagen om exploateringssamverkan samt lagen om
hushållning med naturresurser m. m. jämte de med anledning av propositionen
väckta motionerna 1985/86:511-513 och 1985/86:Bo518.

Utskottet

Inledning

Kulturutskottet behandlar i det följande de förslag i proposition 1985/86:90
som berör utskottets beredningsområde. Det gäller ändringar som föreslås i
lagen (1960:690) om byggnadsminnen - byggnadsminneslagen - och lagen
(1942:350) om fornminnen - fornminneslagen.

Regeringens förslag till ny plan- och bygglag (PBL) som riksdagen den 26
november i år antagit med vissa av bostadsutskottet (BoU 1986/87:1)
föreslagna ändringar innebär i fråga om kulturminnesvården bl. a. att
kommunerna får ett ökat eget ansvar. Genom PBL får kommunerna
effektivare instrument för att hävda bevarandeintressen i planeringen och
byggnadsverksamheten. Syftet med de lagändringar som föreslås i proposition
1985/86:90 är att åstadkomma en ändamålsenlig samordning mellan de
bevarandeinsatser som statliga och kommunala organ gör. De förslag som
utskottet främst har anledning att ta upp i det följande rör ersättningsreglerna
i byggnadsminneslagen.

I motion 1985/86:511 (m) yrkas avslag på propositionen i de delar som rör
följdlagstiftning till PBL och naturresurslagen (NRL) med hänvisning till att
motionärerna i andra motioner yrkat avslag på regeringens förslag till PBL
och NRL. Även i motionerna 1985/86:512 (c) och 1985/86:513 (fp) avvisas
regeringens förslag. Motionärerna hänvisar till att riksdagens behandling av
förslaget till ny PBL inte avslutats och att riksdagens beslut kan komma att
avvika från regeringens förslag. Detta kan komma att påverka utformningen
av följdlagstiftningen.

Riksdagens beslut om PBL ändrar förutsättningarna för regeringens
förslag till följdlagstiftning. Som ovan angetts behandlar utskottet i det

följande frågan om ändringar i byggnadsminneslagen och fornminneslagen. y

KrU

1986/87:1 y

1 Riksdagen 1986187.13 sami. Nr 1 y

Därvid måste utgångspunkten för bedömningen vara innehållet i det av
riksdagen antagna förslaget till PBL. De ovan redovisade motionsyrkandena
föranleder inte något särskilt uttalande från kulturutskottets sida. I motion
1985/86:Bo518 föreslås en ändring i PBL som berör naturvårdslagen
(1964:822) och skogsvårdslagen (1979:429). Utskottet finner därför inte
anledning att göra något särskilt uttalande med anledning av motionen.

Byggnadsminnesvården

Bakgrund

I 3 kap. 12 § PBL föreskrivs att byggnader som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som
ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär inte får förvanskas.
Motsvarande krav gäller i tillämpliga delar för ändring och underhåll av
byggnader.

Viktiga förändringar som införs genom PBL är att kommunerna uttryckligen
får möjligheter att förbjuda rivning och utfärda skyddsbestämmelser för
särskilt värdefulla byggnader (5 kap. 7 och 16 §§) och att ersättningsrätt
införs för vägrat tillstånd att återuppföra en byggnad (14 kap. 7 och 8 §§).
Vidare skall i detaljplanen som ersätter nuvarande stadsplan och byggnadsplan
anges en viss genomförandetid (5 kap. 5 §).

I vissa fall kan kommunen bli skyldig att utge ersättning till ägare och
innehavare av särskild rätt till fastighet för kvalificerade skador (14 kap. 8 §).

Vid bebyggelsereglering föreligger enligt PBL rätt till ersättning i tre fall
där kommunala beslut i fråga om befintlig eller planerad bebyggelse leder till
på visst sätt kvalificerade skador. Det första fallet gäller vägrat bygglov för en
byggnad som skall ersätta riven eller på annat sätt förstörd byggnad. Det
andra fallet gäller om rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser
eller om rivningslov vägras för att byggnaden behövs för
bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens historiska,
kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. Det tredje fallet
gäller om kommunen meddelar skyddsbestämmelser för sådana byggnader
som är särskilt värdefulla enligt ovan angivna kriterier eller som ingår i en
samlad bebyggelse av samma karaktär. Skyddsbestämmelserna får enligt
PBL innefatta närmare regler om hur särskilt värdefulla byggnader skall
underhållas, vilken arbetsteknik eller vilket material som skall väljas m. m.
samt om hur byggnaden får eller inte får byggas om eller förändras på annat
sätt.

Den grundläggande principen är alltså att skada för en fastighetsägare
genom beslut av offentliga organ skall ersättas. Ett visst intrång i sin
förfoganderätt måste den enskilde dock tåla. För ersättning fordras att
skadans storlek överstiger en viss kvalifikationsgräns. I PBL anges två
kvalifikationsgränser. Då den högre gränsen gäller - dvs. då fastighetsägare
får tåla ett större intrång utan ersättning - skall skadan vara betydande i
förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. Ersättning utgår endast
för den del av skadan som överstiger gränsen. Ersättning då den lägre

KrU 1986/87:1 y

2

kvalifikationsgränsen gäller utgår då skadan medfört att pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet.

Enligt regeringens förslag till PBL skulle ersättning vid bebyggelsereglering
utgå i de ovan angivna tre fallen då den högre kvalifikationsgränsen
överskreds. Härvid är dock att märka att ersättningsrätt vid rivningsförbud
inte reglerades särskilt i regeringens förslag.

Bostadsutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända betänkande 1986/
87:1 att i de två första av de ovan redovisade fallen - nämligen dels vid vägrat
bygglov, dels vid beslut om rivningsförbud och vid vägrat rivningslov -ersättningsrätt skall inträda om kvalifikationsgränsen betydande skada
uppnås. För ersättningsrätt i det tredje fallet - dvs. vid beslut om skyddsbestämmelser
för kulturhistoriskt värdefulla hus - gäller enligt samma riksdagsbeslut
den lägre kvalifikationsgränsen. Ersättning utgår alltså om pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet.

Byggnadsminneslagen ger länsstyrelsen möjlighet att förklara en byggnad
för byggnadsminne om den bevarar egenarten hos en gången tids byggnadsskick
eller minnet av en historiskt betydelsefull händelse och byggnaden med
hänsyn härtill är att anse som synnerligen märklig. Lagen gäller dock inte
byggnader som tillhör staten eller utgör fast fornlämning. Den gäller inte
heller kyrkliga byggnader. Omfattningen av en byggnadsminnesförklaring
regleras genom skyddsföreskrifter som skall upprättas efter samråd med
ägarna. Föreskrifterna får inte vara mer betungande än som oundgängligen
krävs. Skyddsföreskrifterna enligt byggnadsminneslagen innebär implicit ett
rivningsförbud.

Ersättningsreglerna i byggnadsminneslagen infördes år 1972 samtidigt
med att likartade regler infördes i bl. a. byggnadslagen och naturvårdslagen
(prop. 1972:111, bil. 2). De innebär att fastighetsägaren och innehavare av
särskild rätt till fastigheten är berättigade till ersättning för skada, om
skyddsföreskrifter medför att pågående användning av en byggnad eller ett
markområde avsevärt försvåras. Bortfall av sådana värden som grundas på
förväntningar om en ändrad markanvändning ersätts inte. I bl. a. byggnadslagen
finns regler som ger fastighetsägaren rätt att få fastigheten inlöst om en
reglering medför att synnerligt men uppkommer vid användningen av en
fastighet. Några sådana inlösenregler finns dock inte i byggnadsminneslagen.

I proposition 1985/86:90 föreslås att fastighetsägaren och innehavare av
särskild rätt till fastigheten skall ha rätt till ersättning enligt byggnadsminneslagen
om skadan till följd av skyddsföreskrifter är betydande i förhållande till
värdet av berörda delar av fastigheten.

I regeringens förslag till PBL togs även frågan upp om hur ackumulerade
skador bör behandlas. Alla beslut som kan medföra ersättning för de angivna
kvalificerade skadorna och som fattas inom en tioårsperiod bör enligt
regeringsförslaget beaktas när det gäller att avgöra om kvalifikationsgränsen
överskridits eller ej genom det senaste beslutet (prop. 1985/86:1 s. 400).

Efter förslag av bostadsutskottet har ackumuleringsregeln i regeringens
förslag till PBL kompletterats så att enligt det nu antagna lagförslaget hänsyn
skall tas till skador enligt viss annan lagstiftning. Detta kommer till uttryck i
14 kap. 8 § fjärde stycket PBL som innehåller att hänsyn skall tas även till
vissa beslut enligt naturvårdslagen (1964:822) liksom till inverkan av vissa

KrU 1986/87:1 y

3

hänsynstaganden enligt skogsvårdslagen (1979:429).

I proposition 1985/86:90 föreslås vissa ändringar i 12 § byggnadsminneslagen
som bl. a. innebär att bortfall av förväntningar om en ändrad markanvändning
inte skall ersättas. Detta är ingen ny princip då det enligt gällande
rätt endast är intrång i pågående markanvändning som ersätts. En uttrycklig
bestämmelse härom är enligt proposition 1985/86:90 nödvändig med hänsyn
till den hänvisning som finns i samma paragraf till expropriationslagen (se
prop. s. 134). Vidare föreslås bl. a. bestämmelser som ger domstolen
möjligheter att förordna att ersättning till fastighetsägaren skall betalas ut
först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Utskottets överväganden

Utgångspunkten för kulturutskottets bedömningar rörande följdlagstiftningen
måste vara att fastighetsägarens ställning vid fråga om ersättning inte bör
försämras när PBL införs samt att förutsättningarna att framgångsrikt
bedriva kulturminnesvård om möjligt förbättras.

Utskottet behandlar i det följande först bestämmelserna om ersättning
enligt PBL och byggnadsminneslagen och därefter frågan om ersättning för
ackumulerad skada.

På bostadsutskottets initiativ har införts en uttrycklig möjlighet för
kommunerna att utfärda rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelse.
Kvalifikationsgränsen för ersättning vid sådana beslut är att den skada
som uppkommer för fastighetsägaren skall vara betydande i förhållande till
värdet av berörd del av fastigheten.

Kommunerna får alltså möjlighet att reglera rivningsfrågorna fristående
från regleringen av underhåll och ändringar genom skyddsbestämmelser.
Rivningsförbud medför rätt till skadeersättning enbart om skadan är
betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. När
skyddsbestämmelser utfärdas gäller enligt PBL en lägre kvalifikationsgräns
för ersättning. Sådan utgår nämligen redan om pågående markanvändning
avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Ersättning utgår således
för en mindre skada än vad som gäller vid rivningsförbud.

Utskottet vill framhålla att byggnadsminneslagen avser skyddet av byggnader
av stort kulturhistoriskt värde och är ett instrument för tillgodoseende av
riksintressen. Vid en byggnadsminnesförklaring ges genom skyddsföreskrifter
bestämmelser om byggnadens vård och underhåll liksom i de flesta fall
förbud mot ombyggnad och andra väsentliga förändringar i exteriör och ofta
även i fråga om interiör.

Utskottet vill också framhålla att byggnadsminnesförklaringarna genom
lagens syfte och beslutens karaktär implicit också innebär förbud mot rivning
av byggnaden. Denna självklara del av beslutet gör detta ersättningsgrundande
under samma förutsättningar som gäller inverkan genom skyddsföreskrifterna,
nämligen om den pågående användningen av fastigheten avsevärt
försvåras.

Såväl bestämmelser i PBL som i byggnadsminneslagen ger möjlighet att
bevara kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer. PBL:s
regler är dock mer långtgående än de i byggnadsminneslagen - hela

KrU 1986/87:1 y

4

bebyggelsemiljöer skall kunna bevaras och aktiva skyddsåtgärder skall
kunna krävas. Kvalifikationsreglerna i PBL om rätt till ersättning syftar
främst till att förhindra en rivningsvåg i städernas centrala delar. Byggnadsminneslagen
tar i första hand sikte på att skydda byggnader av riksintresse.
Skyddsbestämmelser som föreskrivs enligt PBL innebär inte ett automatiskt
förbud mot rivning. Kommunerna får en möjlighet att reglera rivningsfrågorna
fristående från regleringen av underhållsfrågorna. Skyddsföreskrifter som
utfärdas i samband med byggnadsminnesförklaring innebär däremot, som
framgår av det ovan anförda, automatiskt ett rivningsförbud. Syftet med
byggnadsminnesförklaringen är ju att byggnaden skall bevaras för framtiden.
I de flesta fall har dock rivningsalternativet inte föresvävat ägaren. De
intrång som fastighetsägaren åsamkas ligger därför främst i själva skyddsföreskrifterna.
Skyddsföreskrifter skall enligt byggnadsminneslagen i görligaste
mån utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till
kringliggande område. Hittills har också i flertalet fall sådana föreskrifter
kunnat utformas i samförstånd. En bidragande orsak härtill har varit
möjligheterna att få statligt ekonomiskt stöd till s. k. antikvariska överkostnader
vid underhåll av byggnadsminnesmärkta byggnader.

Ersättning enligt 5 § byggnadsminneslagen har aldrig prövats vid domstol.
Enligt vad utskottet inhämtat från företrädare för kulturminnesvården har de
fall då ersättningsgrundande byggnadsminnesförklaring övervägts alltid gällt
situationer där man önskat förhindra rivning.

Utskottet konstaterar att den utformning som ersättningsreglerna i PBL
fått på förslag av bostadsutskottet medför viss svårighet när det gäller att
åstadkomma full kongruens mellan bestämmelserna i byggnadsminneslagen
och PBL.

Den i proposition 1985/86:90 föreslagna ändringen av 5 § byggnadsminneslagen
innebär i förening med ett ändringsförslag beträffande 12 § att
byggnadsminnesförklaring likställs med rivningsförbud så till vida att om
skada uppstår ersättning för intrånget skall utgå efter samma ersättningsprincip
som ersättning vid rivningsförbud enligt PBL. Enligt förslaget till lagtext
gäller då den högre kvalifikationsgränsen. För det fall att syftet med
byggnadsminnesförklaring är att förhindra rivning råder således i princip
överensstämmelse mellan förslaget i proposition 1985/86:90 och PBL.

Däremot kommer kompensation för skada uppkommen genom verkan av
skyddsföreskrifter att utgå efter olika kvalifikationsgränser i PBL och i
byggnadsminneslagen om regeringens förslag till ändringar i sistnämnda lag
antas.

I proposition 1985/86:90 framhåller bostadsministern att det är angeläget
att en ändamålsenlig samordning sker av de bevarandeinsatser som görs av
statliga och kommunala organ. Bostadsutskottet har i sitt betänkande uttalat
att det är angeläget att det åstadkommes överensstämmelse i ersättningsreglerna
mellan olika lagar och att de förändringar utskottet föreslår bör få
genomslag i följdlagstiftningen.

Kulturutskottet delar denna uppfattning och förordar därför att ersättningsreglerna
enligt PBL och enligt byggnadsminneslagen samordnas. För
att detta skall kunna ske kan det bli nödvändigt att låta även byggnadsminneslagen
ges en sådan utformning att rivningsfrågor kan regleras fristående

KrU 1986/87:1 y

5

från reglering av underhåll och ändringar av byggnader.

Kulturutskottet föreslår att bostadsutskottet gör de ändringar i byggnadsminneslagen
som följer av kulturutskottets ställningstagande.

I proposition 1985/86:90 berörs även behandlingen av sådana ersättningsfrågor
som aktualiseras vid flera tidpunkter. Det redovisas att lagrådet i
yttrande påpekat att om skyddsföreskrifter meddelas först enligt PBL och
därefter enligt byggnadsminneslagen kan besluten var för sig komma att
utformas så att uppställda kvalifikationsgränser inte uppnås. Byggnadens
ägare kan då gå miste om en ersättning som han skulle ha varit berättigad till
om alla föreskrifterna meddelats med stöd av samma lag. Ett sätt att komma
till rätta med denna risk är att, när ersättningsfrågan prövas med anledning av
det senare skyddsbeslutet, den sammanlagda effekten av de båda besluten
får utgöra grund då det gäller att bedöma om kvalifikationsgränsen för
ersättning uppnåtts. Bostadsministern bedömer att risken för olägenheter av
det slag som lagrådet befarar är mycket liten. Han hänvisar till att innan
beslut enligt PBL eller byggnadsminneslagen fattas det är nödvändigt att
samråd sker inte bara med byggnadens ägare utan också med bl. a.
kulturhistorisk expertis. I propositionen erinras om att vid beslut om
naturreservat enligt naturvårdslagen kan ersättningsfrågor aktualiseras vid
flera tidpunkter. Bostadsministern menar att det, även utan uttryckligt
lagstöd, bör stå klart att det är den ackumulerade skadan som skall bedömas i
sådana situationer. Samma resonemang torde, sägs det, kunna föras även när
det gäller kommunala ”byggnadsminnen” och statliga byggnadsminnen.
Även utan uttryckligt lagstöd torde sålunda tidigare kommunala skyddsbestämmelser
kunna åberopas vid en byggnadsminnesförklaring. Bostadsministern
anför vidare att den omvända situationen - att kommunerna
meddelar skyddsbestämmelser för en byggnad som redan har byggnadsminnesförklarats
- knappast torde bli aktuell.

Som redovisats i det föregående har på förslag av bostadsutskottet
ackumuleringsregeln i regeringens förslag till PBL kompletterats så att
hänsyn skall tas även till skador enligt viss annan lagstiftning. Med anledning
av motion 1985/86:Bo518 (c) har bostadsutskottet uttalat att det vore
stötande om lagstiftningen utnyttjades på ett sådant sätt att en fastighetsägare
genom skilda på varandra följande restriktioner enligt olika lagstiftning
tvingades acceptera ett större intrång än om skadan bedömts i ett sammanhang.
I vissa situationer är det dock ofrånkomligt att restriktioner beslutas
med stöd av skilda lagar och med ett visst tidsmellanrum. Bostadsutskottet
föreslog därför att ackumuleringsregeln i PBL kompletterades så att hänsyn
skulle tas även till skador enligt annan lagstiftning. 114 kap. 8 § fjärde stycket
PBL har i enlighet härmed införts hänvisning till naturvårdslagen och
skogsvårdslagen.

Med hänsyn till vad som anförts bör enligt utskottets mening en komplettering
av byggnadsminneslagen göras. Detta kan lämpligen ske i samband med
den översyn av byggnadsminneslagen som pågår inom utbildningsdepartementet.
Härvid bör även 14 kap. 8 § PBL kompletteras med en hänvisning till
byggnadsminneslagen.

KrU 1986/87:1 y

6

Fornminnesvården

KrU 1986/87:1 y

Lagen (1942:350) om fornminnen skyddar fasta fornlämningar med omgivande
område. I lagen ges också skyddsföreskrifter för vissa skeppsvrak och
för fornfynd.

I propositionen föreslås en ändring av 20 § fornminneslagen. Ändringen
innebär att kommunen ges möjlighet att överklaga sådana beslut av
länsstyrelse enligt fornminneslagen som kan ha betydelse för den kommunala
planeringen.

Utskottet har inget att erinra mot den föreslagna lagändringen.

Ikraftträdande

I propositionen föreskrivs att följdändringarna skall träda i kraft den 1
januari 1987. Riksdagen har på förslag av bostadsutskottet beslutat att PBL
skall träda i kraft den 1 juli 1987. I överensstämmelse härmed bör
ändringarna i byggnadsminneslagen och fornminneslagen träda i kraft vid
samma tidpunkt.

Stockholm den 27 november 1986
På kulturutskottets vägnar
Ing-Marie Hansson

Närvarande: Ing-Marie Hansson (s), Catarina Rönnung (s), Jan-Erik
Wikström (fp), Berit Oscarsson, (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson
(s), Gunnel Liljegren (m), Erkki Tammenoksa (s), Kerstin Göthberg (c),
Mats O Karlsson (s), Maud Björnemalm (s), Lars Ahlström (m), Margareta
Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c) och Inga Lantz (vpk).

Avvikande mening

Lars Ahlmark, Gunnel Liljegren och Lars Ahlström (alla m) anser

dels att det efter den del av utskottets yttrande som på s. 2 slutar ”av
motionen” bort ha funnits ett stycke med följande lydelse:

Den kritik mot PBL och mot ersättningsreglerna för enskilda fastighetsägare
som framförts i motion 1985/86:511 (m) med hänvisning till motion
1985/86:66 ställer sig utskottet bakom. Sedan riksdagen antagit PBL har
utskottet dock inte funnit anledning undandra sig ett deltagande i behandlingen
av följdlagstiftningen.

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar ”Kulturutskottet
delar” och på s. 6 slutar ”utskottets ställningstagande” bort ha följande
lydelse:

Som kulturutskottet framhållit i det föregående innebär en byggnadsminnesförklaring
implicit också ett förbud mot rivning. De intrång som
fastighetsägare åsamkas ligger dock främst i själva skyddsföreskrifterna. Att
i byggnadsminneslagen söka reglera rivningsfrågorna fristående från regie -

ringar beträffande underhåll och ändringar av byggnader blir därför helt
fiktivt. Det relevanta intrånget gäller skyddsföreskrifterna. Den kvalifikationsgräns
för ersättning som skall användas för att få önskad överensstämmelse
med PBL är därmed att pågående användning av byggnad eller område
avsevärt försvåras, dvs. det som redan nu gäller enligt byggnadsminneslagen.
Någon ändring av byggnadsminneslagen på denna punkt är därför inte
påkallad.

Särskilda yttranden

1. Jan-Erik Wikström och Margareta Fogelberg (båda fp) anför:

Folkpartiet har motionsvis yrkat avslag på regeringens förslag till PBL och till
de förslag till följdändringar i vissa lagar som läggs fram i proposition
1985/86:90. Sedan riksdagen antagit PBL är dessa avslagsyrkanden inte
längre aktuella.

När det gäller ersättningsreglerna finner vi att det i och för sig kan vara
motiverat med en ordning som innebär att sakägare får tåla vissa former av
begränsade intrång utan rätt till ersättning. Det rör sig då om fall där
intrånget sker för att tillvarata starka allmänna intressen, t. ex. för bevarande
av värdefull bebyggelse eller miljö.

Vi vill dock erinra om att folkpartiets företrädare i bostadsutskottet i en
reservation till betänkandet BoU 1986/87:1 förordade att kvalifikationsgränsen
avsevärt intrång i pågående markanvändning skulle gälla såväl vid
bebyggelsereglering som vid markreglering enligt PBL. I reservationen
anfördes bl. a. följande. När det gäller storleken av den skada som en
sakägare skall få bära utan ersättning finns det skäl att erinra om det
uttalande som gjordes i proposition 1972:111 bil. 2 s. 335 om att endast
bagatellartade intrång skulle behöva tålas utan ersättning. Denna princip bör
alltjämt gälla och medföra att skada som beloppsmässigt är betydande alltid
skall ersättas.

När det gäller kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefulla byggnader får
man utgå från att den ekonomiska enheten är byggnader med tillhörande
normalstor tomt, dvs. oftast hela den aktuella fastigheten. När skyddsbestämmelser
utfärdas för en sådan byggnad får detta betraktas som något för
ägaren inte bara negativt (kostnadskrävande underhåll, hinder mot rivning
och ombyggnader). Det kan också i åtskilliga fall höja status och värde på
fastigheten. Därför kan skyddsbestämmelser ofta göras mycket effektiva,
utan att intrånget går över gränsen för vad som är mer än bagatellartat.

2. Inga Lantz (vpk) anför:

Jag vill erinra om att vänsterpartiet kommunisterna i en reservation till
bostadsutskottets betänkande 1986/87:1 ifrågasatte om ägare till en byggnad
som förklarats som byggnadsminne skall ha rätt till ersättning från stat eller
kommun. De fastighetsägare som innehar kulturhistoriskt och miljömässigt
så intressanta byggnader att dessa bör bevaras bör också vara skyldiga att
medverka till bevarandet även om detta i vissa fall kan medföra en viss
ekonomisk förlust. Förlusten torde i de flesta fall bli mycket måttlig då
byggnaden med dess värde bibehålls.

gotab Stockholm 1986 11879

KrU 1986/87:1 y

8