yttr 1985/86 lu4y y

Yttrande 1985/86:lu4y

Lagutskottets yttrande
1985/86:4 y

om betalningsvillkor vid kreditköp
(prop. 1985/86:150 bil. 1 delvis) y

Till finansutskottet

Finansutskottet har beslutat bereda lagutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1985/86:150 (kompletteringspropositionen) bil. 1 såvitt avser
betalningsvillkoren vid kreditköp och över eventuella motioner.

I propositionen bereder regeringen riksdagen tillfälle att ta del av vad
statsrådet Bengt K. Å. Johansson har anfört om betalningsvillkoren vid
kreditköp (hemställan mom. 46).

Med anledning av propositionen har väckts bl. a. motionerna 1985/86:565,
566, 574 och 598.

I motion 565 av Ulf Adelsohn m.fl. (m) yrkas (yrkande 3) att riksdagen
beslutar avskaffa all lagstiftning som bemyndigar regeringen att förordna om
betalningsvillkor vid kreditköp.

I motion 566 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) yrkas (yrkande 18) att riksdagen
beslutar upphäva lagen om betalningsvillkor vid kreditköp.

I motion 574 av Nic Grönvall (m) yrkas att riksdagen beslutar att lagen
(1985:580) med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om
betalningsvillkor vid kreditköp skall upphöra att gälla vid utgången av juni
månad 1986.

I motion 598 av Martin Olsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen beslutar att
fr. o. m. den 1 juli 1986 upphäva lagen med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Lagutskottet får anföra följande.

Regler om krediter till konsumenter finns i konsumentkreditlagen
(1977:981). Lagen gäller kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd
huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av
näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är också
tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare om
krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för kreditgivaren.

Bestämmelserna i lagen är av både näringsrättslig och civilrättslig natur
och omfattar såväl krediter som lämnas utan direkt samband med köp av
varor, dvs. fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt
lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon del av
betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen helt eller delvis
erläggs med belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan

1 Riksdagen 1985/86. 8sami Nr 4 y

kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren och
säljaren. Som kreditköp räknas vidare vissa avtal om uthyrning m. m. Vid
kreditköp skall enligt 8 § konsumentkreditlagen i princip minst 20 % av
varans kontantpris betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en
näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan meddelas ett
vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller
dock reglerna om kontantinsats och ingripande av marknadsdomstolen inte
sådana kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av
lagen (1975:90) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar eller av lagen (1985:580) med
bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Enligt de båda bemyndigandelagarna får regeringen meddela föreskrifter
om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar resp. betalningsvillkor
som säljare eller kreditgivare skall tillämpa gentemot konsument vid
kreditköp av varor, tjänster och andra nyttigheter.

Lagen med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp antogs av riksdagen våren 1985 (prop. 1984/85:217, LU
1984/85:44) och trädde i kraft den 25 juni 1985. Den ersatte en lag från år 1980
som gav regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
endast vid kontoköp. Bakgrunden till lagstiftningen var att den
ekonomiska utvecklingen under de första månaderna år 1985 gjort det
nödvändigt att begränsa sådan konsumtionsökning som byggde på ett ökat
utnyttjande av krediter. Syftet med den nya lagen var att regeringen skulle få
möjlighet att vidta åtgärder beträffande också andra kreditköp än kontoköp
för att begränsa den lånefinansierade privata konsumtionen.

Med stöd av 1975 och 1980 års bemyndigandelagar hade regeringen redan
före riksdagsbehandlingen utfärdat förordningen 1985:253 om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar och förordningen (1985:252)
om vissa betalningsvillkor vid kontoköp. Båda förordningarna innehöll
särskilda regler om kontantinsats och amorteringstid. Efter den nya lagens
ikraftträdande skärptes också reglerna för andra kreditköp genom förordningen
(1985:610) om betalningsvillkor vid vissa kreditköp. Samtliga tre
förordningar gällde härefter i enlighet med den i proposition 1984/85:217
uttalade avsikten till utgången av mars 1986 då de upphävdes av regeringen.
För kontokrediterna gäller numera en överenskommelse mellan kontoföretagen,
handeln och konsumentverket angående bl. a. marknadsföring och
amorteringstakt. Beträffande övriga konsumentkrediter tillämpas åter konsumentkreditlagens
regler om kontantinsats.

Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till lag med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp framhöll lagutskottet
- efter att ha förordat vissa preciseringar av regeringens lagförslag - att
den nya lagen även med dessa preciseringar gav regeringen en tämligen
långtgående fullmakt att av kreditpolitiska skäl ingripa mot kreditköp och
därmed i viss mån sätta konsumentkreditlagen ur spel. Lagstiftning som i
likhet med den nu aktuella ger regeringen fullmakt att vidta kreditpolitiska
åtgärder av extraordinär natur hade enligt utskottet tidigare getts en
begränsad giltighetstid. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att skärpta
betalningsvillkor skulle komma att medföra nackdelar för konsumenter och

LU 1985/86:4 y

2

näringsidkare övervägde utskottet om den föreslagna bemyndigandelagen
också borde tidsbegränsas. Utskottet stannade emellertid för att så inte
borde ske. Utskottet beaktade därvid bl. a. att de två dåvarande bemyndigandelagarna
beträffande bilförsäljningen och kontoköpen inte var tidsbegränsade.
Enligt utskottets mening var det emellertid angeläget att bemyndigandet
inte kvarstod längre än som var nödvändigt. Utskottet förutsatte
därför att - om den ekonomiska utvecklingen visade att det efter den 1 juli
1986 inte längre finns något behov av skärpta regler för konsumentkrediterna
- regeringen för riksdagen framlade förslag om att lagen upphävs. Skulle det
vid denna tidpunkt endast beträffande någon eller några kreditformer
behövas ett bemyndigande borde regeringen i stället framlägga förslag om en
ny och mindre långtgående lagstiftning. Om det däremot enligt regeringens
bedömande även efter den 1 juli 1986 finns ett behov av den nu aktuella lagen
borde regeringen i skrivelse till riksdagen redovisa skälen för sin bedömning.

I den nu aktuella propositionen framhåller föredragande statsrådet att
syftet med en bemyndigandelag av förevarande slag är att ge regeringen
möjlighet att, i särskilt uppkomna lägen, påverka hushållens kreditvolym och
konsumtion. Behov av sådana restriktioner som här avses kan enligt
statsrådet uppkomma t. ex. i samband med andra penningpolitiska åtgärder
och de måste då kunna sättas in med omedelbar verkan. Statsrådet
understryker att behovet av åtgärder, i likhet med vad som gällde våren 1985,
kan uppkomma också i framtiden även om balansbristerna i ekonomin nu
begränsats och den ekonomiska utvecklingen går i rätt riktning. Utgångspunkten
bör dock vara att bemyndigandet så långt möjligt inte skall behöva
utnyttjas och om så sker endast för en begränsad period. Enligt statsrådet
finns det således fortfarande behov av en bemyndigandelag avseende
konsumentkrediter, vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna
ingripa med konsumtionsdämpande åtgärder, när detta är motiverat av
ekonomisk-politiska skäl.

Motionärerna i motion 565 (m) framhåller att alla kreditpolitiska åtgärder
som syftar till att dämpa konsumtionen bör vara marknadskonforma. Alla
kvarvarande regleringar av kreditmarknaden bör därför avskaffas, och
motionärerna yrkar att båda de nu aktuella bemyndigandelagarna upphävs.

Enligt motionärerna i motion 566 (fp) är de skäl som anförs i propositionen
för ett bibehållande av 1985 års bemyndigandelag inte tillräckliga. Motionärerna
hänvisar till att propositionen ger en mycket ljus bild av svensk
ekonomi och att en väntad ökning av den privata konsumtionen uppenbarligen
inte ger regeringen någon anledning till oro. Enligt motionärerna är det
därför inte befogat att lagstiftningen skall fortsätta att gälla.

I motion 574 (m) framhålls att vad som anförs i propositionen inte står i
överensstämmelse med lagutskottets uttalande år 1985. Motionären anför att
1985 års bemyndigandelag är alltför långtgående för att kunna accepteras.
Motionären anser därför att lagen bör upphävas.

Också i motion 598 (c) framhålls att den ekonomiska utvecklingen inte ger
skäl för ett bibehållande av 1985 års bemyndigandelag. Motionärerna anser
vidare att lagen ger regeringen alltför långtgående möjligheter att införa
kreditbegränsningar som i hög grad kan påverka enskilda människors
normala livsvillkor och ekonomi. Rent faktiskt kan enligt motionärerna

LU 1985/86:4 y

3

regeringen helt förbjuda kreditköp och därigenom sätta konsumentkreditlagen
ur spel, en lag som tillkommit till skydd för konsumenterna. 1985 års
bemyndigandelag bör därför upphävas.

Mot bakgrund av de uttalanden som lagutskottet gjorde då bemyndigandelagen
beträffande kreditköpen infördes anser utskottet att det hade varit till
fördel om regeringen mera utförligt än som nu skett hade redovisat skälen för
sin bedömning att lagstiftningen fortfarande behövs. En sådan redovisning
skulle ha givit riksdagen ett bättre underlag för sitt ställningstagande i frågan.
Det ankommer i och för sig inte på lagutskottet att bedöma den ekonomiska
utvecklingen och vilka åtgärder som är erforderliga från samhällsekonomiska
utgångspunkter. Utskottet anser sig dock kunna konstatera att det
övergripande målet för politiken måste vara att återställa balansen i vår
ekonomi. Även om, som framhålls i propositionen, balansbristerna i
ekonomin nu begränsats och den ekonomiska utvecklingen går i rätt riktning
är framtidsutsikterna ännu osäkra. Det kan således fortfarande uppkomma
situationer då hushållens kreditvolym och konsumtion måste begränsas. I
sådana lägen är det viktigt att kreditpolitiska åtgärder kan sättas in snabbt.
Erfarenheterna visar att det är nödvändigt att regeringen håller en högre
beredskap när det gäller konsumentkrediterna än som tidigare var nödvändigt.
Om regeringen inte har bemyndigande att vidta erforderliga åtgärder
utan måste begära fullmakt från riksdagen innan åtgärderna kan genomföras
skulle enligt utskottets mening detta kunna medföra allvarliga konsekvenser
för samhällsekonomin.

På grund av det anförda delar lagutskottet regeringens uppfattning att det
fortfarande finns ett behov av en bemyndigandelag avseende konsumentkrediter,
vilken gör det möjligt för regeringen att snabbt kunna ingripa med
konsumtionsdämpande åtgärder, när detta är motiverat av ekonomiskpolitiska
skäl. Något hinder på grund av regeringsformens bestämmelser mot
att bemyndigandelagen får fortsätta gälla finns lika litet nu som då lagen
antogs. Med hänsyn till att lagen ger regeringen en tämligen långtgående
fullmakt att ingripa mot kreditköp och därmed i viss mån sätta konsumentkreditlagen
ur spel vill utskottet stryka under att bemyndigandet inte är
avsett att tas i bruk annat än i nödfall. Som framhålls i propositionen bör
utgångspunkten vara att bemyndigandet så långt möjligt inte skall behöva
utnyttjas och om så sker endast för en begränsad period. I likhet med vad
lagutskottet anförde år 1985 förutsätter utskottet vidare att regeringen, då
föreskrifter med stöd av lagen skall utfärdas, noga överväger vilka kreditköpsformer
som behöver regleras och i författningstexten försöker precisera
dem. Utskottet vill också hänvisa till sitt tidigare uttalande om vikten av att
regeringen därvid tar hänsyn till de särskilda problem som till följd av en
kreditåtstramning kan drabba vissa branscher av näringslivet och mindre
kapitalstarka konsumenter.

Avslutningsvis vill utskottet hänvisa till att lagen (1974:922) om kreditpolitiska
medel gäller för en tid av tre år. Efter den senaste förlängningen gäller
lagen till utgången av år 1986. I kompletteringspropositionen framhålls att
det kan finnas skäl att överväga en närmare samordning mellan bemyndigandelagama
och övrig kreditpolitisk lagstiftning. Ett sådant övervägande bör
lämpligen kunna ske i samband med beredningen av frågan om en eventuell

LU 1985/86:4 y

4

förlängning av den kreditpolitiska lagstiftningen. Utskottet vill med anledning
av det anförda framhålla att några lagtekniska hinder inte möter mot en
sådan samordning, som kan ha vissa fördelar.

Med hänvisning till det anförda förordar lagutskottet att motionerna 565
yrkande 3 i denna del, 566 yrkande 18, 574 och 598 avstyrks av finansutskottet.

Motion 565 yrkande 3 i vad det avser bemyndigandet för regeringen att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar föranleder inte något uttalande från lagutskottets sida.

Stockholm den 22 maj 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Gustafsson
(s), Martin Olsson (c), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m),
Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Gunnar Thollander (s), Ewa Hedkvist
Petersen (s), Ewy Möller (m), Kjell-Arne Welin (fp), Kersti Johansson (c),
Marianne Carlström (s) och Hugo Hegeland (m).

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Martin Olsson (c), Allan Ekström (m), Ewy Möller
(m), Kjell-Arne Welin (fp), Kersti Johansson (c) och Hugo Hegeland (m)
anser att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 4 med ”Mot
bakgrund” och slutar på s. 5 med ”av finansutskottet” bort ha följande
lydelse.

Lagutskottet vill för sin del framhålla att det nuvarande bemyndigandet för
regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp
innebär en långtgående fullmakt att av kreditpolitiska skäl ingripa mot
konsumentkrediterna och därmed sätta konsumentkreditlagen ur spel.
Formellt sett ger bemyndigandet möjlighet att helt förbjuda köp som inte
sker mot kontant betalning. Enligt utskottets mening kan en så vittgående
fullmaktslagstiftning inte accepteras av flera skäl. Bl. a. kan regeringens
möjligheter att med stöd av bemyndigandet strama åt handeln på kredit få
allvarliga effekter på den fria prisbildningen och leda till inte godtagbara
ingrepp i enskilda konsumenters levnadsvillkor. Särskilt allvarlig kan
situationen bli för mindre kapitalstarka konsumentgrupper.

Utskottet vill vidare framhålla att det är tvivelaktigt om bemyndigandet
kan anses förenligt med grunderna för reglerna om riksdagens normgivningskompetens
i 8 kap. 2 § regeringsformen. Frågan berördes inte närmare under
förarbetena till lagen, och lagstiftningen blev inte heller föremål för
granskning av lagrådet.

Redan på grund av anförda skäl ställer sig utskottet avvisande till att
bemyndigandet skall få fortsätta att gälla. Härtill kommer att vad som anförs
i propositionen inte ger belägg för att det fortfarande finns ett behov av
lagstiftningen. Tvärtom ger uttalandena i propositionen om utvecklingen av

LU 1985/86:4 y

5

samhällsekonomin närmast stöd för uppfattningen att några kreditåtstramningar
inte är erforderliga för närvarande.

På grund av det anförda delar lagutskottet motionärernas uppfattning att
bemyndigandet bör upphöra att gälla. Utskottet förordar således att
riksdagen med bifall till motionerna 565 yrkande 3 i denna del, 566 yrkande
18, 574 och 598 antar följande:

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1985:580) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp

Härigenom föreskrivs att lagen (1985:580) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp skall upphöra att gälla vid
utgången av juni månad 1986.

LU 1985/86:4 y

6

gotab Stockholm 1986 11015