yttr 1985/86 lu1y y (Yttrande 1985/86:lu1y)

Lagutskottets yttrande
1985/86:1 y

om lag om disciplinförseelser av krigsmän m. m.
(prop. 1985/86:9)

1985/86:1 y

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om lagutskottets yttrande över proposition
1985/86:9 om lag om disciplinförseelser av krigsmän m. m. jämte de med
anledning av propositionen väckta motionerna 1985/86:47 av Allan Ekström
(m), 1985/86:48 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m), 1985/86:49 av Gunilla
André och Elving Andersson (c), 1985/86:50 av Martin Olsson m. fl. (c) och
1985/86:51 av Bengt Harding Olson (fp) samt den under allmänna motionstiden
1985 väckta motionen 1984/85:2782 av Lars Werner m. fl. (vpk) om
avskaffande av den militära bestraffningsrätten.

I propositionen föreslås att det nuvarande militära disciplinansvarssystemet,
som är reglerat i militära rättegångslagen (1948:472) och lagen
(1973:18) om disciplinstraff för krigsmän, ersätts med ett utomstraffrättsligt
ansvarssystem. De nya reglerna innebär att yrkesofficerare, reservofficerare
och andra, som är anställda vid försvarsmakten, i fredstid likställs med övriga
statsanställda och underkastas reglerna om disciplinansvar i lagen (1976:600)
om offentlig anställning. För värnpliktiga, kvinnor som genomgår officersutbildning,
hemvämsmän m. fl. som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten
utan att vara anställda införs en ny lag om disciplinförseelser av krigsmän.
Enligt den nya lagen skall förseelser i tjänsten av sådan militär personal
beivras genom disciplinpåföljd, som beslutas av tjänstgöringsmyndigheten i
administrativ ordning. I krig blir den nya lagen tillämplig på alla som är
tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten, således också på den fast anställda
personalen. Benämningen krigsman behålls men reserveras för dem som
lyder under det nya militära ansvarssystemet. Vidare föreslås i propositionen
bl. a. att de särskilda reglerna i 21 kap. brottsbalken om brott av krigsmän
endast skall gälla i krigstid samt att värnpliktiga som åsidosätter vissa
grundläggande skyldigheter, t. ex. att följa order och att inställa sig för
tjänstgöring, skall kunna dömas för värnpliktsbrott. Slutligen föreslås i
propositionen att gällande regler om rätt för militär myndighet att ålägga
krigsmän ersättningsskyldighet, s. k. ersättningsmål, slopas. Någon ändring
av reglerna om skadeståndsskyldighet för militär personal föreslås däremot
inte. Reformen föreslås träda i kraft den 1 juli 1986.

Till grund för förslagen i propositionen ligger det av militäransvarskommittén
(MAK) år 1983 avgivna betänkandet (SOU 1983:2) Nytt militärt
ansvarssystem. Betänkandet har remissbehandlats.

I motionerna 47 och 50 yrkas att i värnpliktslagen skall införas en särskild

1 Riksdagen 1985186. 8sami. Nr 1 y

regel om skadeståndsskyldighet för värnpliktiga. I motion 47 begärs också att
systemet med ersättningsmål skall bibehållas när det gäller egendom som
utlämnats till värnpliktiga för personligt bruk. Motionärerna i motion 48
yrkar avslag på propositionen i dess helhet. I motionerna 49 och 51 begärs
vissa ändringar av den föreslagna lagen om disciplinförseelser av krigsmän
och i motion 2782 yrkas att den militära bestraffningsrätten avskaffas.

Företrädare för försvarets civilförvaltning (FCF) har inför lagutskottet
anfört synpunkter på förslagen i propositionen och motionerna när det gäller
de värnpliktigas skadeståndsansvar och handläggningen av ersättningsärenden.

Lagutskottet har beslutat att avge yttrande över propositionen och
motionerna såvitt avser frågorna om skadeståndsskyldighet och handläggning
av ersättningsärenden.

Lagutskottet får anföra följande.

Med arbetstagare likställs i skadeståndshänseende värnpliktiga och andra
som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring samt kvinnor som genomgår
utbildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten.

Genom införandet av skadeståndslagen (1972:207) blev arbetstagares
skadeståndsansvar kraftigt begränsat. Före lagens ikraftträdande hade
arbetstagare i allmänhet fullt skadeståndsansvar när han genom fel eller
försummelse i sin tjänst vållat arbetsgivare eller tredje man skada. Enligt 4
kap. 1 § är arbetstagare numera ansvarig för skada som han vållar genom fel
eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med
hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes
intresse och övriga omständigheter.

Vid 1980/81 års riksmöte behandlade lagutskottet en motion av Allan
Ekström vari begärdes att 4 kap. 1 § skadeståndslagen skulle ändras så att
arbetstagares ansvar för skada på omhänderhavd egendom skärptes. I sitt av
riksdagen godkända betänkande i ärendet (LU 1980/81:13) fann lagutskottet
på närmare anförda skäl att det var erforderligt att gällande bestämmelser
blev föremål för översyn. Enligt utskottets mening saknades det emellertid
anledning att göra någon generell översyn av reglerna i 4 kap. 1 §
skadeståndslagen. Översynen borde därför inskränka sig till skadeståndsskyldigheten
för värnpliktiga och annan personal inom försvarsmakten.
Utskottet hemställde att det anförda skulle ges regeringen till känna. I en
reservation (s) hemställdes att riksdagen skulle avslå motionen.

Regeringen gav sedermera MAK i uppdrag att utföra den av riksdagen
begärda översynen. MAK föreslog i sitt betänkande att i värnpliktslagen
skulle införas en särskild skadeståndsregel beträffande materiel som utlämnats
för personligt bruk. Regeln innebär att värnpliktiga och kvinnor som
genomgår militär grundutbildning blir skyldiga att ersätta förlust av eller
annan skada på sådan egendom som vållats uppsåtligen eller av oaktsamhet.

I fråga om värnpliktigas m. fl. ansvar för andra skador föreslogs däremot inte
någon skärpning. Inte heller föreslogs någon ändring i reglerna beträffande
de fast anställdas skadeståndsansvar. I propositionen förordas, som tidigare
nämnts, att MAK:s förslag om en ny skadeståndsregel inte genomförs och att
nuvarande regler alltså behålls.

Motionären i motion 47 (m) yrkar (yrkande 1) att riksdagen beslutar

LU 1985/86:1 y

införa den av MAK föreslagna skadeståndsregeln. Motionären hänvisar till LU 1985/86:1 y
vad han anförde i 1980 års motion i saken och till vad MAK anfört om att ett
skärpt skadeståndsansvar skulle kunna medföra såväl bättre materieldisciplin
bland de värnpliktiga som en ej obetydlig kostnadsbesparing för
försvarsmakten.

Även i motion 50 (c) hänvisas till MAK:s uttalanden. Vidare åberopas att
utredningsförslaget i denna del tillstyrkts av åtskilliga remissinstanser.

Motionärerna anser att det finns starka skäl för en skärpning av de
värnpliktigas skadeståndsansvar. En sådan skärpning är ägnad att för de
värnpliktiga understryka vikten av att de vårdar den materiel som de får hand
om. Enligt motionärerna bör en lagändring kunna leda till att materielförlusterna
begränsas och ses som en uppmuntran för alla dem som försöker
undvika materielförluster. Motionärerna yrkar att MAK:s förslag genomförs,
dock med den ändringen att skadeståndsansvar inte skall uppkomma
vid ringa oaktsamhet.

Lagutskottet konstaterar till en början att det inte finns anledning att
överväga någon skärpning av skadeståndsansvaret för de anställda inom
försvarsmakten. Inte heller kan en skärpning anses motiverad i fråga om
värnpliktigas och andra personalkategoriers ansvar för personskador och för
skador på gemensamt materiel. Saken ställer sig emellertid något annorlunda
när det gäller de värnpliktigas ansvar för personlig utrustning. Årligen
tillfogas försvarsmakten betydande förluster på grund av att materiel som
lämnats ut till de värnpliktiga under grundutbildningen försvinner eller
skadas. Enligt vad FCF upplyst uppgick under budgetåret 1983/84 det
sammanlagda förlustvärdet för sådan materiel till ca 10,2 milj. kr., varav
drygt 7,1 milj. kr. avsåg förluster under grundutbildningen inom armén. Den
materiel som försvinner utgörs till stor del av egendom som kan betecknas
som särskilt begärlig, exempelvis vindrockar, skjortor, sovsäckar, bajonetter
och kikare.

Enligt utskottets mening utgör materielförlusterna ett allvarligt problem
genom att de orsakar försvarsmakten onödiga kostnader. Brister i utrustningen
återverkar också på de enskilda soldaternas och förbandens förmåga
att lösa sina uppgifter. Det är därför angeläget att man i görlig mån
motverkar att sådana förluster uppkommer. Under senare år har också
åtskilliga åtgärder vidtagits i detta syfte. Sålunda har man inom försvarsmakten
försökt stärka de värnpliktigas känsla av ansvar för deras personliga
utrustning genom anvisningar för handhavandet av materielen och genom
täta materielkontroller. Andra åtgärder som genomförts är exempelvis
försök med försäljning till de värnpliktiga av begärlig egendom.

I likhet med vad utskottet hävdade år 1980 och vad föredragande statsrådet
anför anser utskottet att materielförlusterna i viss utsträckning kan förklaras
av de begränsade möjligheterna att avkräva ersättning av de värnpliktiga som
ansvarar för materielen. Vid sidan av andra åtgärder skulle därför ett
genomförande av motionärernas förslag kunna leda till att försvarets
kostnader för materielförluster sänktes. Som både föredragande statsrådet
och MAK framhåller är emellertid en särlagstiftning om värnpliktigas
skadeståndsansvar förenad med såväl praktiska som principiella nackdelar.

Föredragande statsrådet pekar på att det t. ex. är diskutabelt med skilda

1* Riksdagen 1985186.8sami. Nr 1 y

ansvarsregler för anställd resp. värnpliktig personal inte minst mot bakgrund LIJ1985/86:1 y

av att den värnpliktige inte har någon möjlighet att själv avgöra vilken

utrustning han skall ta emot och att han ekonomiskt sett ofta är sämre ställd

än den anställde. Utskottet vill också framhålla att det kan upplevas som

orättvist att en värnpliktig men inte en anställd blir ersättningsskyldig då

utrustning förloras under likartade former. Det kan vidare te sig omotiverat

för de värnpliktiga att ansvaret för personlig utrustning är strängare än för

den - oftast betydligt värdefullare - egendom som utlämnas för gemensamt

bruk. Detta kan på sikt medföra att de värnpliktiga blir mindre benägna att

iaktta aktsamhet beträffande den gemensamma materielen och att mate rielförlustema

för sådan egendom ökar.

Vid en samlad bedömning av de skäl som kan anföras för och emot den av
motionärerna föreslagna lagändringen har utskottet kommit till den uppfattningen
att nackdelarna med förslaget är så beaktansvärda att någon ändring
inte bör komma till stånd. Liksom hittills får man inom försvarsmakten
försöka att komma till rätta med materielförlusterna genom andra åtgärder.

Utskottet förordar därför att motion 47 yrkande 1 och motion 50 avstyrks av
justitieutskottet.

Utskottet övergår härefter till frågan om avskaffande av ersättningsmålen.

Enligt gällande rätt kan frågor om ersättningsskyldighet för förlust av eller
skada på militär egendom handläggas vid de militära myndigheterna i
särskild ordning, s. k. ersättningsmål. Reglerna innebär i huvudsak följande.

Om skadebeloppet inte överstiger 1 500 kr. får den som har bestraffningsrätt
i disciplinmål ålägga honom underställd personal - både anställda och
värnpliktiga och andra som för närvarande anses som krigsmän - att ersätta
skadan. Om ersättningsskyldighet inte bör åläggas någon, får avskrivning ske
av beloppet om det inte överstiger 5 000 kr. Beslutsrätten kan vid mindre
skador delegeras till andra befattningshavare. Beslut om åläggande av
ersättningsskyldighet får överklagas vid tingsrätt. Om förutsättningarna för
avskrivning eller åläggande av ersättningsskyldighet inte är för handen skall
ärendet hänskjutas till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, t. ex.
försvarets materielverk. Denna myndighet får besluta om avskrivning. Finns
det anledning att föra skadeståndstalan skall dock myndigheten överlämna
ärendet till FCF som då får väcka talan vid domstol.

MAK föreslog i sitt betänkande att i de fall skadeståndsskyldighet förelåg
enligt den av utredningen föreslagna skadeståndsregeln i värnpliktslagen
ersättningsfrågan skulle handläggas av militär myndighet. Beslutet skulle
kunna överklagas till FCF. Beträffande övriga ersättningsärenden, dvs. de då
4 kap. 1 § skadeståndslagen skulle tillämpas, föreslog MAK att förfarandet
med ersättningsmål avskaffades.

I propositionen anför föredragande statsrådet att han delar MAK:s
uppfattning att det inte finns anledning att behålla förfarandet med
ersättningsmål när skadeståndsskyldigheten skall bedömas enligt 4 kap. 1 §
skadeståndslagen. I konsekvens med ställningstagandet till frågan om de
värnpliktigas ansvar för sin personliga utrustning bör enligt statsrådet de
militära myndigheternas rätt att besluta om skadeståndsskyldighet upphöra
helt. Propositionen innebär att frågor om ersättningsskyldighet för skador på
och förlust av militär materiel i fortsättningen skall handläggas som andra 4

ersättningsanspråk som staten har. I samtliga de fall skadeståndsansvar kan LU 1985/86:1 y
uppkomma får alltså FCF föra talan vid domstol om inte den skyldige kan
förmås att betala frivilligt.

I motion 47 (m) begärs att MAK:s förslag beträffande ersättningsmålen
skall genomföras (yrkande 2). Motionären påpekar att domstolsförfarandet
sannolikt inte kommer att anlitas särskilt ofta i ersättningsärenden som gäller
personlig utrustning. Risken för att behöva betala skadestånd blir enligt
motionären således praktiskt taget obefintlig, något som kommer att
ytterligare öka försvarets kostnader för materielförlusterna.

Utskottet kan i princip ansluta sig till uppfattningen att förfarandet med
ersättningsmål bör avskaffas. När det gäller anställd militär personal torde
det sålunda inte med fog kunna hävdas att behovet i fredstid av ett särskilt
förfarande för handläggning av skadeståndsärenden är större än vad som
fallet är beträffande andra statsanställda, för vilka några särregler inte gäller.

Också i fråga om sådan militär personal som i fredstid avses bli omfattade av
de nya reglerna om disciplinansvar, dvs. bl. a. värnpliktiga och hemvärnsmän,
talar övervägande skäl för att ersättningsmålen slopas såvitt avser
ansvaret för personskador och skador på egendom som utlämnats för
gemensamt bruk. Utskottet har i det föregående uttalat sig för att några
särskilda skadeståndsregler inte bör gälla beträffande värnpliktigas m. fl.
ansvar för personlig utrustning, och i konsekvens med detta ställningstagande
kan det i och för sig finnas fog för att några särskilda förfaranderegler i
sådana skadeståndsärenden inte bör finnas. Enligt utskottets mening finns
det emellertid flera skäl som talar för att ersättningsmålen bör behållas för
skadeärenden som avser värnpliktigas personliga utrustning. De värnpliktiga
utgör den största personalkategorin inom försvarsmakten och flertalet
ersättningsärenden avser dessa. Både för myndigheterna och de värnpliktiga
har förfarandet med ersättningsmålen flera fördelar. Det medger sålunda att
frågor om disciplinansvar och ersättningsskyldighet kan prövas i ett sammanhang.
Vidare är handläggningsformen jämförd med ett domstolsförfarande
förhållandevis enkel och billig. En fördel är också att ersättningsfrågan i
allmänhet kan avgöras innan den värnpliktige avslutat sin tjänstgöring. För
de värnpliktiga innebär dessutom förfarandet de fördelarna att de ensamma
har rätt att överklaga beslutet och att några rättegångskostnader inte
uppstår.

Utskottet vill vidare framhålla att vissa nackdelar kan uppkomma om
ersättningsmålen helt slopas. Antalet fall då ersättningsskyldighet åläggs är i
och för sig mycket begränsat men det förekommer i inte ringa utsträckning
att betalning erläggs frivilligt av de värnpliktiga. Enligt vad som upplysts av
FCF var budgetåret 1983/84 det sammanlagda beloppet som utdömdes i
ersättningsmål 75 000 kr. medan 1,5 milj. kr. betalades frivilligt. Om
möjligheten för förbandschefer m. fl. att besluta om ersättningsansvar slopas
kan det som MAK och även FCF framhållit befaras att benägenheten att
betala frivilligt avtar. Som motionären påpekat är vidare ersättningsbeloppen
vid förlust av personlig utrustning i allmänhet så låga - i genomsnitt 100
kr. enligt FCF - att domstolsprövning i flertalet fall inte torde komma i fråga.

Sammantaget finns det alltså risk för att ett slopande av ersättningsmålen i
fråga om de värnpliktigas ansvar för personlig utrustning leder till att

försvarets kostnader för materielförluster kommer att öka.

Enligt utskottets mening talar övervägande skäl för att ersättningsmålen
bör behållas i fråga om materiel som utlämnas för personligt bruk. Någon
anledning att i förevarande hänseende göra någon skillnad mellan värnpliktiga
och andra som kommer att omfattas av den nya lagen om disciplinförseelser
kan utskottet inte finna. Utskottet förordar således att bestämmelser om
handläggning av ersättningsärenden tas in i den nya lagen. Ställningstagandet
innebär att motion 47 yrkande 2 tillgodoses i allt väsentligt.

Regler för ersättningsärenden bör kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med MAK:s förslag. Reglerna bör tas in sist i lagen under en
särskild rubrik och bli tillämpliga när materiel som har utlämnats till
krigsman för personligt bruk gått förlorad eller blivit skadad. Bestämmelserna
kommer således att gälla inte bara dem som i fredstid är att anse som
krigsmän utan också dem som i krigstid faller under lagen om disciplinförseelser.
Med uttrycket ”materiel som utlämnats för personligt bruk” bör avses
främst utrustning som vederbörande kvitterar ut för en längre tids användning.
Men också sådan utrustning som utlämnas för mera tillfälligt bruk
under t. ex. en övning bör kunna hänföras under denna bestämmelse
förutsatt att utrustningen utkvitterats individuellt och kan sägas vara avsedd
att användas endast av krigsmannen. Materiel av mera dyrbart slag såsom
bilar m. m. bör inte omfattas av bestämmelsen. Råder tveksamhet huruvida
viss materiel är avsedd för personligt bruk bör ersättningsärendet inte
handläggas vid myndigheten.

Med hänsyn till att värdet av den personliga utrustningen i varje enskilt fall
är förhållandevis lågt torde någon beloppsgräns för handläggningen av
ersättningsmål, motsvarande den nuvarande 1 500-kronorsgränsen, inte
vara erforderlig. Behörig att besluta om ersättningsskyldighet bör vara den
som har rätt att ålägga disciplinpåföljd. Liksom för närvarande bör kompanichefer
m. fl. få rätt att besluta när det är fråga om mindre värdefull
materiel. Regeringen bör få bestämma en beloppsgräns för sådan befattningshavares
beslutanderätt. Enligt utskottets mening synes en lämplig gräns
vara 500 kr. Auditören bör medverka vid handläggningen av sådana
ersättningsärenden som inte avgörs på kompanichefsnivå.

För handläggningen av ersättningsärendena bör kunna gälla samma regler
som för disciplinärenden, vilket bl. a. innebär att förhör skall hållas. I
allmänhet bör frågan om disciplinansvar och ersättningsskyldighet handläggas
samtidigt i ett ärende. När särskilda skäl föreligger bör ersättningsfrågan
dock kunna handläggas separat. Sålunda kan det vara motiverat att
ersättningsfrågan handläggs för sig när den är komplicerad och kräver en
mera ingående utredning medan disciplinärendet är av enkel beskaffenhet
och kan avgöras snabbt. Liksom för närvarande bör i lagen uttryckligen slås
fast att ersättningsskyldighet inte får åläggas när det också är fråga om ansvar
för brott och denna fråga handläggs av åklagare eller domstol. En sådan regel
återfinns inte i MAK:s förslag men är motiverad av hänsyn till att ett
eventuellt åtal mot krigsmannen för den handling som föranlett skadan eller
förlusten bör handläggas samtidigt med skadeståndsfrågan. I likhet med vad
som föreslås gälla beträffande disciplinärenden bör ersättningsärenden som
avgjorts på kompanichefsnivå kunna omprövas av myndigheten på begäran

LU 1985/86:1 y

av krigsmannen. Till skillnad från MAK anser utskottet vidare att beslut i
ersättningsärenden bör överklagas till tingsrätt och inte till FCF. Visserligen
finns det vissa skäl som talar för FCF som fullföljdsinstans. Främst av det
skälet att en handling kan föranleda både disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet
bör emellertid fullföljdsreglerna vara enhetliga. Vid överklagande
av beslut i ersättningsärenden bör reglerna om klagan över beslut i
disciplinmål kunna tillämpas. Vissa särskilda regler om förfarandet vid
tingsrätten synes dock erforderliga. Då talan förs mot beslut i disciplinärende
skall enligt propositionen lagen om handläggning av domstolsärenden
tillämpas. Denna ordning bör gälla också när talan förs mot ett beslut som
innefattar både åläggande av disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet. När
tingsrätten handlägger en fråga om ersättningsskyldighet utan samband med
fråga om disciplinansvar bör däremot reglerna om handläggning av tvistemål
tillämpas, vilket bl. a. innebär att lagen om rättegången i tvistemål om
mindre värden kan bli tillämplig. Att tvistemålsreglerna bör gälla är enligt
utskottets mening motiverat av hänsyn till våra förpliktelser enligt den
europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Av samma skäl bör införas en regel om att i fall då
talan förs mot ett beslut om både disciplinpåföljd och ersättningsskyldighet
skadeståndsfrågan på begäran av krigsmannen skall avskiljas från disciplinärendet
och handläggas i den för tvistemål bestämda ordningen.

De nya reglerna om handläggning av ersättningsärenden bör kompletteras
med en särskild övergångsbestämmelse som tar sikte på de fall då ersättningsskyldighet
ålagts före ikraftträdandet men avgörandet inte hunnit vinna laga
kraft. I fråga om fullföljd av talan mot sådana beslut och handläggningen vid
allmän domstol bör bestämmelserna i militära rättegångslagen alltjämt
tillämpas.

Förslag till erforderliga bestämmelser om handläggning av ersättningsärenden
framläggs av utskottet i bilaga till yttrandet.

Utöver det anförda föranleder propositionen och motionerna inte några
uttalanden från utskottets sida.

Stockholm den 21 januari 1986

På lagutskottets vägnar

Per-Olof Strindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Inger Hestvik (s), Bengt Harding Olson
(fp), Gunnar Thollander (s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa
Hedkvist Petersen (s) och Ewy Möller (m).

LU 1985/86:1 y

Avvikande mening

Per-Olof Strindberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan Ekström
(m), Bengt Harding Olson (fp), Marianne Karlsson (c) och Ewy Möller (m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Enligt
utskottets” och slutar på s. 4 med ”av justitieutskottet” bort ha följande
lydelse:

Enligt utskottets mening utgör materielförlustema ett allvarligt problem
genom att de orsakar försvarsmakten stora och onödiga kostnader. Brister i
utrustningen återverkar också på de enskilda soldaternas och förbandens
förmåga att lösa sina uppgifter. Det är därför enligt utskottets mening ytterst
angeläget att förlusterna begränsas så långt som det är möjligt. Under senare
år har åtskilliga åtgärder vidtagits i detta syfte. Sålunda har man inom
försvarsmakten försökt stärka de värnpliktigas känsla för ansvar för deras
personliga utrustning genom anvisningar för handhavandet av materielkontroller.
Andra åtgärder som genomförts är exempelvis försök med försäljning
till de värnpliktiga av begärlig egendom.

Trots vidtagna åtgärder av angivet slag framgår av de uppgifter som FCF
lämnat att materielförlustema alltjämt är betydande och att de dessutom
tenderar att öka. Som utskottet framhöll år 1980 måste kostnaderna för
materielförlustema delvis bero på att ersättning för uppkomna förluster och
skador inte kan avkrävas de värnpliktiga eller andra vid försvarsmakten
tjänstgörande personer. Denna uppfattning delas också av föredragande
statsrådet. Enligt utskottets mening torde åtgärder av den art som hittills
genomförts inte vara tillräckliga om man skall få till stånd en rimlig
reducering av kostnaderna för försvarets materielförluster.

I likhet med motionärerna anser utskottet att ett genomförande av MAK:s
förslag bör kunna leda till att försvarets kostnader för materielförluster
minskas. Det bör vidare kunna medföra att de värnpliktigas känsla av ansvar
för materielen förstärks, något som är önskvärt även med hänsyn till
försvarsmaktens möjligheter att lösa vissa uppgifter. Förslaget har också
tillstyrkts av FCF. Starka skäl talar därför för att ett ökat skadeståndsansvar
för de värnpliktiga bör införas i enlighet med MAK:s förslag. Ansvar bör
dock inte ifrågakomma vid ringa oaktsamhet. Som MAK föreslagit bör
kvinnor som genomgår grundutbildning för anställning som officerare
jämställas med värnpliktiga.

Med hänvisning till det anförda förordar lagutskottet att riksdagen med
bifall till motion 47 yrkande 1 och motion 50 beslutar att ett tillägg till
vämpliktslagen införs i enlighet med MAK:s förslag, dock med den
ändringen att skadeståndsansvar inte skall uppkomma vid ringa oaktsamhet.

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med ”Utskottet kan”
och slutar med ”inte uppstår” bort ha följande lydelse:

LU 1985/86:1 y

fallet är beträffande andra statsanställda, för vilka några särregler inte gäller.
Också i fråga om sådan militär personal som i fredstid avses bli omfattade av
de nya reglerna om disciplinansvar, dvs. bl. a. värnpliktiga och hemvärnsmän,
talar i och för sig övervägande skäl för att ersättningsmålen slopas såvitt
avser ansvaret för personskador och skador på egendom som utlämnats för
gemensamt bruk. Utskottet har emellertid i det föregående uttalat sig för att
särskilda skadeståndsregler bör införas beträffande värnpliktigas m. fl.
ansvar för personlig utrustning. Redan på grund härav finns det skäl för att
behålla nuvarande förfaranderegler i sådana skadeståndsärenden. Enligt
utskottets mening finns det också andra skäl som talar för att ersättningsmålen
bör behållas för skadeärenden som avser värnpliktigas personliga
utrustning. De värnpliktiga utgör den största personalkategorin inom
försvarsmakten och flertalet ersättningsärenden avser dessa. Både för
myndigheterna och de värnpliktiga har förfarandet med ersättningsmålen
flera fördelar. Det medger sålunda att frågor om disciplinansvar och
ersättningsskyldighet kan prövas i ett sammanhang. Vidare är handläggningsformen
jämförd med ett domstolsförfarande förhållandevis enkel och
billig. En fördel är också att ersättningsfrågan i allmänhet kan avgöras innan
den värnpliktige avslutat sin tjänstgöring. För de värnpliktiga innebär
dessutom förfarandet de fördelarna att de ensamma har rätt att överklaga
beslutet och att några rättegångskostnader inte uppstår.

LU 1985/86:1 y

Förslag till bestämmelser om handläggning av
ersättningsärenden, avsedda att införas i regeringens förslag
till lag om disciplinförseelser av krigsmän

Handläggning av ersättningsärenden

55 § Om materiel, som försvarsmakten har utlämnat till en krigsman för
personligt bruk, går förlorad eller skadas, får den myndighet som enligt 19 §
skall pröva frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan besluta om ersättningsskyldighet
för honom.

56 § I fråga om rätten att besluta på myndighetens vägnar tillämpas 20 §.
Om förlusten eller skadan inte sammanlagt överstiger ett visst belopp, som
regeringen bestämmer, får ersättningsskyldighet åläggas av chef som avses i
21 §.

57 § Inleds ett disciplinärende mot en krigsman och kan det förfarande som
ärendet avser föranleda ersättningsskyldighet för honom, skall frågan om
åläggande av ersättningsskyldighet prövas i disciplinärendet såvida inte
särskilda skäl talar mot det.

Om krigsmannen skäligen kan misstänkas för brott, som skall anmälas till
åtal enligt 16 och 17 §§, får ersättningsskyldighet på grund av gärningen inte
åläggas enligt denna lag.

58 § Bestämmelserna i 23-30 §§ tillämpas vid handläggningen av ersättningsärenden.

59 § En krigsman som har ålagts ersättningsskyldighet av chef som avses i
21 § får begära omprövning av beslutet hos myndigheten. Bestämmelserna i
46 § skall därvid tillämpas.

60 § Myndighetens beslut om åläggande av ersättningsskyldighet får överklagas
av krigsmannen genom besvär hos tingsrätt. Bestämmelserna i
48-51 §§, 53 § första stycket första meningen och andra stycket samt 54 §
gäller vid sådan besvärstalan. Om en besvärstalan avser endast fråga om
ersättningsskyldighet skall dock vad som är stadgat om rättegången i
tvistemål tillämpas. Avser talan ett beslut om både disciplinpåföljd och
ersättningsskyldighet skall tingsrätten, om krigsmannen begär det eller det
annars är påkallat, handlägga frågan om ersättningsskyldighet som särskilt
mål i den för tvistemål stadgade ordningen.

61 § Beslut om ersättningsskyldighet som meddelats enligt 55 § får verkställas
sedan det har vunnit laga kraft.

Denna lag juli 1986.

Genom lagen för krigsmän.

Den nya äldre bestämmelser. Om beslut i ersättningsmål har

meddelats före ikraftträdandet, skall vidare militära rättegångslagen tillämpas
i fråga om fullföljd av talan mot beslutet och förfarandet vid domstolen.
Om det nya bestämmelsen.

gotab Stockholm 1986 10040

yttr 1985/86 lu1y y

Yttranden

Yttranden