yttr 1985/86 fiu1y y

Yttrande 1985/86:fiu1y

Finansutskottets yttrande
1985/86:1 y

om ändrade grunder för bestämmande av den
statliga bostadslåneräntan
(prop. 1985/86:63)

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett finansutskottet tillfälle att yttra sig över dels
proposition 1985/86:63 om ändrade grunder för bestämmande av den statliga
bostadslåneräntan, dels de motioner som väckts med anledning av propositionen.

I propositionen föreslås att den statliga bostadslåneräntan skall beräknas
enligt delvis nya principer för kalenderåret 1986 och efterföljande år.
Propositionen tillstyrks i motion 216 av Erling Bager m. fl. (fp). I motion 221
tar Elver Jonsson (fp) och Lars Sundin (fp) upp förslagets effekter för
låntagare med förvärvslån. I övriga motioner avstyrks propositionens
förslag. Det gäller motion 217 av Alf Svensson (c), motion 218 av Kjell A.
Mattsson m. fl. (c), motion 219 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) och motion 220 av
Lars Werner m. fl. (vpk).

Finansutskottet har vid upprepade tillfällen framhållit vikten av att
budgetpolitiken ges en stram inriktning. Ansträngningarna måste inriktas på
att successivt begränsa budgetunderskottet.

Finansutskottet tar därför i detta sammanhang upp förslaget i propositionen
framför allt utifrån dess statsfinansiella betydelse. Det får ankomma på
bostadsutskottet att bedöma de fördelningspolitiska effekterna av förslaget.

Nuvarande grunder för beräkning av bostadslåneräntan infördes år 1967.
Riksdagen slog då fast att den statliga långivningen inte skulle innefatta några
subventioner. Räntan skulle fastställas på grundval av den kostnadsnivå som
gällde för statens egen upplåning (prop. 1967:100, SU100, rskr265). Vidden
tiden skedde statens upplåning i allt väsentligt genom långa obligationslån.
Man beslöt därför att räntan skulle fastställas så att den motsvarade den ränta
som gällde för statsobligationer med en löptid på minst 10 år ökad med 0,25
procentenheter.

Numera sker den statliga upplåningen i helt andra former än tidigare.
Nyupplåningen har alltmer kommit att få en marknadsmässig inriktning. I
allt mindre utsträckning sker den med stöd av olika regleringar. Likviditetskvoterna
för bankerna har avskaffats och placeringsplikten har förändrats.

De nya upplåningsformerna har medfört att statens kostnader för den egna
upplåningen ökat. Detta har dock inte kommit att återspeglas i bostadslåneräntans
nivå, vilken hela tiden styrts av statens kostnader för den långfristiga,
prioriterade upplåningen. Bostadslånegivningen har därmed kommit att

FiU

1985/86:1 y

1 Riksdagen 1985186. 5 sami. Nr ly

inrymma ett subventionsmoment som inte varit avsett i form av för låg ränta
på lånen.

Med hänsyn härtill finner utskottet det naturligt att man i enlighet med
propositionens förslag anpassar bostadslåneräntan till de förändringar som
inträtt i fråga om villkoren för den statliga upplåningen.

I propositionen anges inte närmare hur den nya räntenivån skall fastställas.
Föredraganden framhåller emellertid att bostadslåneräntan bör beräknas
med beaktande av statens kostnader för den samlade marknadsmässiga
upplåningen. Det påpekas också att bostadslåneräntan för år 1986 därmed
blir högst 2,5 procentenheter högre än den som skulle ha fastställts med
tillämpning av nu gällande grunder. Räntan för bostadslån för år 1986
beräknad med nuvarande grunder skulle uppgå till 11,75 %.

Enligt finansutskottets mening bör bostadslåneräntan liksom hittills
fastställas enligt enkla principer. Utgångspunkten bör i enlighet med
propositionen vara den marknadsmässiga räntenivån på statspapper som
riksgäldskontoret ger ut. Med hänsyn till bostadslånens karaktär bör
beräkningarna grundas på räntenivån för värdepapper med en löptid
överstigande åtminstone ett år.

I propositionen saknas uppgift om vilka statsfinansiella effekter förslaget
får. Detta förhållande kritiseras i flera motioner. Även finansutskottet anser
det vara en brist att propositionen inte innehåller någon konkret redovisning
av de inkomstförstärkningar och utgiftsökningar som förslaget väntas
medföra. Det är enligt utskottets mening angeläget att riksdagen som
underlag för sina ställningstaganden får en så allsidig belysning som möjligt
av förslagens ekonomiska konsekvenser i olika avseenden.

Vad beträffar det nu aktuella förslaget kommer enligt finansutskottets
bedömning varje procentenhets höjning av bostadslåneräntan att tillföra
staten ökade ränteinkomster på ca 800 milj. kr. Samtidigt ökar emellertid
statens utgifter för räntebidrag. Ett visst skattebortfall uppkommer också,
eftersom småhusägamas skatteavdrag ökar. Nettotillskottet till statsbudgeten
av en procentenhets höjning av bostadslåneräntan kan därmed uppskattas
till 200—225 milj. kr.

Om man knyter bostadslåneräntan till den marknadsmässiga räntenivån
för statspapper med fem års löptid, kan bostadslåneräntan för år 1986
beräknas till 13—13,5 %, dvs. 1,25-1,75 procentenheter över den nivå som
enligt nuvarande principer skulle gälla för år 1986. En dylik anpassning skulle
jämfört med aktuell räntenivå innebära att statsbudgeten förstärktes med
400-450 milj. kr.

Såsom inledningsvis framhållits vill utskottet understryka vikten av att
olika möjligheter till budgetförstärkningar tas till vara i nuvarande statsfinansiella
läge. Föreliggande förslag innebär en väsentlig minskning av budgetunderskottet.
Det innebär dessutom att man återgår till den princip som
tidigare gällt för räntesättningen på bostadslån. Finansutskottet biträder

FiU 1985/86:1 y

2

propositionens förslag och föreslår att bostadsutskottet avstyrker motionerna
217, 218, 219 och 220.

Stockholm den 4 december 1985
På finansutskottets vägnar

Arne Gadd

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Roland Sundgren (s), Lars
Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lisbet Calner (s), Lars De Geer (fp), Filip
Fridolfsson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Britta Hammarbacken (c),
Hans Petersson i Hallstahammar (vpk), Arne Kjörnsberg (s), Rolf Kenneryd
(c), Marianne Carlström (s) och Leif Marklund (s).

Avvikande meningar

1. Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser att den del
av utskottets yttrande som på s. 1 börjar med ”Finansutskottet har” och på s.
3 slutar med ”och 220” bort ha följande lydelse:

Nuvarande grunder för beräkning av bostadslåneräntan infördes år 1967.
Riksdagen slog då fast att den statliga långivningen inte skulle innefatta några
subventioner. Räntan skulle fastställas på grundval av den kostnadsnivå som
gällde för statens egen upplåning (prop. 1967:100, SU100, rskr265). Vidden
tiden skedde statens upplåning i allt väsentligt genom långa obligationslån.
Man beslöt därför att räntan skulle fastställas så att den motsvarade den ränta
som gällde för statsobligationer med en löptid på minst 10 år ökad med 0,25
procentenheter.

Denna koppling av den statliga bostadslåneräntan till räntan på upplåningen
för bostadsändamål utgjorde tidigare inget större problem. Skillnaden
mellan bostadslåneräntan och den marknadsmässiga långa räntan var
nämligen liten. Under senare år har emellertid skillnaden i räntenivå ökat
markant, vilket medfört att placeringsplikten för vissa kapitalinstitut alltmer
fått karaktär av en extra beskattning.

Såsom påpekas i motion 219 kan man komma till rätta med detta problem
utan att ändra grunderna för beräkning av bostadslåneräntan. Slopas
utgivningen av prioriterade statsobligationer till konstlat låg ränta kommer
nämligen bostadslåneräntan automatiskt att anpassas till den långa marknadsmässiga
räntan. En sådan koppling ter sig också mer naturlig med tanke
på bostadslånens långfristiga karaktär. Man bör alltså inte, som regeringen
föreslår fastställa bostadslåneräntan med hänsyn till statens kostnader för
den samlade marknadsmässiga upplåningen.

Vad beträffar den statsfinansiella effekten har moderata samlingspartiet i
upprepade motioner föreslagit ett system för avtrappning av de generella

FiU 1985/86:1 y

3

statliga räntesubventionerna, vilket skulle medföra betydligt större besparingar
än förslaget i propositionen. Det skulle också innebära en successiv
avveckling av subventionssystemet, medan regeringsförslaget betyder en
utbyggnad av detsamma.

Finansutskottet ansluter sig sålunda till de synpunkter som förs fram i
motion 219. Propositionen bör avslås och regeringen bör i stället ges i
uppdrag att utarbeta ett förslag till förändring av räntesubventionerna i
enlighet med vad som anges i denna motion.

2. Britta Hammarbacken (c) och Rolf Kenneryd (c) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 1 börjar med ”Finansutskottet har” och på s. 3
slutar med ”och 220” bort ha följande lydelse:

Nuvarande grunder för beräkning av bostadslåneräntan infördes år 1967.
Riksdagen slog då fast att den statliga långivningen inte skulle innefatta några
subventioner. Räntan skulle fastställas på grundval av den kostnadsnivå som
gällde för statens egen upplåning (prop. 1967:100, SU 100, rskr265). Vidden
tiden skedde statens upplåning i allt väsentligt genom långa obligationslån.
Man beslöt därför att räntan skulle fastställas så att den motsvarade den ränta
som gällde för statsobligationer med en löptid på minst 10 år ökad med 0,25
procentenheter.

I propositionen föreslås att villkoren skall ändras med verkan redan från
den 1 januari 1986. Kapitalkostnaderna för låntagarna ökar därmed i ett slag
med upp till 20 %. Denna ryckighet anser utskottet vara felaktig. Låntagarna
bör ges rimlig tid att ordna sin upplåning på annat sätt när staten ändrar sina
villkor så starkt som nu sker.

Utskottet finner det anmärkningsvärt att propositionen är så bristfälligt
utformad. Den innehåller inga uppgifter om förslagets effekter för statsbudgeten.
Ingen bostadspolitisk avvägning sker. Endast småhus och vissa lokaler
belastas av den föreslagna räntehöjningen, eftersom flerfamiljshus blir
undantagna genom den garanterade räntan. Kostnadsneutraliteten mellan
upplåtelseformerna ändras därmed till nackdel för äganderätter. Härtill
kommer att åtgärden drabbar fastigheter som redan innan belastas av
fastighetsskatten.

Enligt utskottets mening kan förslaget ses som ytterligare ett exempel på
att regeringen väljer att öka statens inkomster för att kunna upprätthålla en
hög subventionsnivå.

Utskottet vill erinra om att bostadskommittén (Bo 1982:02) för närvarande
gör en bred översyn av bostadspolitiken. Därvid prövas bl. a. bostadslånesystemet.
Kommittén väntas slutföra sitt arbete i början av år 1986. Enligt
utskottets mening bör kommitténs förslag avvaktas innan de nuvarande
låneformerna ändras.

Det anförda innebär att finansutskottet delar de kritiska synpunkter som
återfinns i motion 218. Enligt utskottets mening bör propositionen avslås.

3. Hans Petersson i Hallstahammar (vpk) anser att den del av utskottets
yttrande som på s. 1 börjar med ”1 propositionen” och på s. 3 slutar med ”och
220” bort ha följande lydelse:

Den föreslagna ändringen av beräkningsgrunden för bostadslåneräntan

FiU 1985/86:1 y

4

innebär att man lämnar lågräntepolitiken på området för att närma sig nivån
för den s. k. marknadsräntan. En anpassning till marknadsränteläget är -även om inte detta sker fullt ut - ändå en följsamhet gentemot den
högräntepolitik som är aktuell för närvarande.

Som huvudskäl för åtgärden har angetts dess statsfinansiella betydelse.
Enligt utskottets mening kan emellertid förslaget inte ses isolerat från de
fördelningspolitiska effekterna, lika lite som någon annan åtgärd på det
ekonomisk-politiska planet.

Det som blir en besparing om ca 400-500 milj. kr. för staten blir ökade
bostadskostnader för såväl egnahemsägare som hyresgäster. Därutöver
drabbas bl. a. kommunerna som får höjd ränta på bl. a. markförvärvslån,
tomträttslån och hyresförlustlån. Där det är möjligt kommer kommunerna
att övervältra dessa kostnader på bostadskonsumentema i takt med att avtal
om t. ex. tomträtt förnyas.

Enligt utskottets mening bör en så grundläggande förändring av beräkningen
av bostadslåneräntan som nu föreslås behandlas i samband med
budgetpropositionen, där en allsidig bedömning av såväl bostads- som
budgetpolitik kan göras. Propositionens förslag bör därför avvisas. Skulle
emellertid bostadsutskottet ställa sig bakom propositionen anser finansutskottet
det angeläget att de medel som flyter in kommer bostadssektorn till
godo. Detta är betydelsefullt inte minst mot bakgrund av de ökande sociala
problem som nu framträder i samhället och som i betydande utsträckning
sammanhänger med höga bostadskostnader.

FiU 1985/86:1 y

5

; •

.

L * * ' ' ^ ^