yttr 1984/85 fiu2y y

Yttrande 1984/85:fiu2y

FiU 1984/85:2 y

Finansutskottets yttrande
1984/85:2 y

över vissa motioner om försäljning av statliga företag

Till näringsutskottet

Näringsutskottet har den 12 februari 1985 berett finansutskottet tillfälle att
yttra sig över motionerna 1984/85:559 (yrkande 9), 1984/85:1426, 1984/
85:1434, 1984/85:2070, 1984/85:2303, 1984/85:2623 (yrkande 21) och 1984/
85:2805 (yrkande 4) om försäljning av statliga företag i vad avser statsfinansiella
och samhällsekonomiska aspekter på frågan.

I två av motionerna — 1426 och 2070 — föreslås att Vattenfalls krafttillgångar
skall säljas ut helt eller delvis för att man på så sätt skall kunna
begränsa budgetunderskottet. Genom att upplåningsbehovet tillfälligt avtar
erhåller man enligt motionärerna också en varaktig minskning av utgifterna
för räntor på statsskulden.

Övriga motioner tar upp frågan om en mer generell utförsäljning av
statliga företag. Gemensamt för dessa motioner är att den tilltänkta
avyttringen skall genomföras under flera år och vara av sådan omfattning att
den varje år inbringar 3 miljarder kronor. Som motiv för utförsäljningen
anges i första hand att staten av olika skäl är mindre lämpad att sköta företag.
Liksom i fråga om utförsäljningen av Vattenfall har dock dessa motioner
också ett direkt budgetpolitiskt syfte. I motioner om den ekonomiska
politiken har sålunda moderata samlingspartiet (1984/85:2343), centerpartiet
(1984/85:2301) och folkpartiet (1984/85:2295) tillgodoräknat sig budgetförstärkningar
på netto ca 10 miljarder kronor, varav ca 1/3 hänför sig till
utförsäljningen av statliga företag.

Finansutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande om riktlinjer
för den ekonomiska politiken och budgetregleringen (FiU 1984/85:10) berört
frågan om en utförsäljning av statliga företag. Utskottet framhöll då att det är
önskvärt att man i budgetarbetet tar till vara olika möjligheter att uppnå
engångsvisa förstärkningar, eftersom man därigenom begränsar budgetunderskottet
och dessutom ofta får en bestående effekt i form av minskade
årliga utgifter för statsskuldsräntor.

Utskottet kan dock inte godta att staten enbart för att förbättra budgetsaldot
skall genomföra en omfattande och systematisk utförsäljning av företag
och andra tillgångar. Det är, som utskottet ser det, en direkt felaktig politik
att sälja ut reala tillgångar för att täcka ett underskott i statens löpande
verksamhet. Även statliga företag bör kunna avyttras om det i det enskilda
fallet bedöms motiverat. Men sådana affärer bör sättas in i ett näringspolitiskt
sammanhang och inte utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetpolitiska
förbättringar.

1 Riksdagen 1984185. 5 samt. Nr 2 y

FiU 1984/85:2 y

2

Det förtjänar att understrykas att mot varje sådan kortsiktig förstärkning
av budgeten svarar en lika stor bestående minskning av den statliga
förmögenheten. Försäljningsinkomsterna begränsar visserligen statens upplåningsbehov
det aktuella året och ger på så sätt en varaktig besparing i form
av minskade ränteutgifter. Besparingseffekten förtas emellertid helt eller
delvis av att staten samtidigt går miste om den avkastning som den försålda
tillgången skulle ha givit.

Den bestående effekten av en utförsäljning är alltså beroende av i vilken
utsträckning marknadsvärdet av den avyttrade tillgången överstiger det
bokförda värdet av statskapitalet, på vilket det statliga avkastningskravet
beräknas. Beträffande Vattenfall torde marknadsvärdet klart överstiga det
bokförda värdet. F. n. uppgår det förräntningspliktiga statskapitalet i
Vattenfalls kraftverksrörelse till 19,5 miljarder kronor. Den avkastning
verket lämnar statskassan beräknas för innevarande budgetår komma att
uppgå till 2,3 miljarder kronor. Ett sätt att öka avkastningen är att skriva upp
statskapitalet såsom tidigare har gjorts för televerket.

Ett skäl för att minska budgetunderskottet kan vara att man vill begränsa
den statliga upplåningen på kreditmarknaden. Det kan nämligen hävdas att
den statliga upplåningen tränger undan andra angelägna kreditbehov,
exempelvis näringslivets investeringar. Upplåningen kan också innebära en
press uppåt på räntan.

En minskning av underskottet genom en utförsäljning av statliga företag
saknar i detta avseende betydelse. Så länge utförsäljningen begränsas till den
inhemska marknaden påverkar den inte tillgången på kapital. Köparna av
företagen kan utnyttja antingen egna eller upplånade medel för att finansiera
köpet. I det förstnämnda fallet minskar deras förmåga att förse kreditmarknaden
med kapital. I det andra fallet bidrar deras upplåning till att begränsa
kapitalmarknadens möjligheter att finansiera andra realinvesteringar. Utförsäljningens
effekter på likviditeten är således neutrala.

Det bör också framhållas att investeringar i nytt realkapital kommer att
minska i samma utsträckning som köparna av de statliga företagen ser
placeringarna som ett alternativ till andra realinvesteringar.

Ett annat skäl för att minska underskottet kan vara att man vill öka
utrymmet för skattesänkningar eller utgiftsökningar. En försäljning av statlig
egendom på den inhemska marknaden leder emellertid endast till en
finansiell omfördelning av tillgångar. Realt sett skapas inte något utrymme
vare sig för skattesänkningar eller för utgiftsökningar. Utförsäljningen har
inte några neddragande effekter på efterfrågan, bytesbalans, produktion
eller sysselsättning, som kan ge ett utrymme för den konsumtionsökning som
en skattesänkning eller utgiftsökning indirekt leder till.

Annorlunda ställer det sig om försäljningen riktar sig till utländska
intressenter, eftersom intäkterna då bidrar till att stärka betalningsbalansen.
Enligt finansutskottets mening utgör emellertid en sådan lösning ett helt
oacceptabelt alternativ. Problemet med det statliga budgetunderskottet

FiU 1984/85:2 y

3

måste, som utskottet ser det, lösas genom reala besparingar inom landet och
inte genom en omfattande utförsäljning av nationella tillgångar till utländska
intressenter. Det ligger dessutom en stor fara i att skenbara saldoförbättringar,
som har sin grund i upprepade engångsvisa budgetförstärkningar, kan
komma att minska kraven på reala besparingar.

Utskottet ifrågasätter också om inte en utförsäljning av företag i den
omfattning det här är fråga om skulle få mycket negativa återverkningar på
den svenska aktiemarknaden. Under åren 1976—1980 uppgick nyemissionerna
i genomsnitt till inte fullt 0,8 miljarder kronor per år. De ökade kraftigt i
omfattning under de tre därpå följande åren. Men nyemissionerna till
svenska ägare kom inte ens under det för aktiemarknaden mycket gynnsamma
året 1983 att överstiga 5 miljarder kronor.

Andra mått som man kan peka på i detta sammanhang är att omsättningen
av aktier och obligationer på Stockholms fondbörs samma år uppgick till 75,8
resp. 10,3 miljarder kronor. Vid utgången av 1983 och 1984 utgjorde det
samlade börsvärdet 242,0 resp. 231,3 miljarder kronor.

Mot bakgrund härav framstår det som mindre troligt att börsen i
nuvarande läge skulle kunna suga upp ett nytillskott av aktier på 3 miljarder
kronor per år utan att detta skulle inverka menligt på övrig börshandel. De
negativa återverkningarna skulle självfallet bli än mer långtgående om man
under en treårsperiod på detta sätt emitterar aktier i ett nybildat kraftbolag
till ett sammanlagt värde av 100 miljarder kronor.

Utskottet vill slutligen också peka på att staten genom vissa företag och
myndigheter styr utvecklingen inom olika verksamhetsfält. Så t. ex. har
staten genom Vattenfall i praktiken en monopolställning med vars hjälp
staten kan påverka den allmänna prissättningen på elektrisk kraft. Detta har
bidragit till att vi i Sverige har internationellt sett mycket låga eltaxor, som är
i stort sett enhetliga över hela landet. Förhållandena är snarlika inom andra
områden. Televerket och postverket betjänar alla delar av landet och deras
taxor är satta i direkt utjämnande syfte. Televerket vill genom sina taxor göra
Sverige ”rundare” och brevportots storlek är inte avhängigt av vart i Sverige
försändelsen skickas. En avyttring av statliga kraftverk eller uppdelning och
försäljning av delar av televerket skulle försvaga statens möjligheter att
påverka taxesättning och utöva kontroll och få insyn i verksamheten.
Möjligheterna att ge alla delar av landet en likartad service skulle också
försvåras.

Med hänvisning till det anförda vill utskottet, från sina utgångspunkter,
avstyrka motionerna 559 yrkande 9,1426,1434,2070,2303,2623 yrkande 21
och 2805 yrkande 4.

Stockholm den 12 mars 1985

På finansutskottets vägnar
ARNE GADD

FiU 1984/85:2 y

4

Närvarande: Arne Gadd (s), Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Paul
Jansson (s), Nils Åsling (c), Per-Axel Nilsson (s), Roland Sundgren (s),
Christer Nilsson (s), Filip Fridolfsson (m), Rolf Rämgård (c), Torsten
Karlsson (s), Bo Södersten (s), Hugo Hegeland (m), Carl-Henrik Hermansson
(vpk) och Anders Andersson (m).

Avvikande mening

Björn Molin (fp), Lars Tobisson (m), Nils Åsling (c), Filip Fridolfsson (m),
Rolf Rämgård (c), Hugo Hegeland (m) och Anders Andersson (m) anser att
den del av utskottets yttrande som på s. 1 börjar med ”Utskottet kan” och på
s. 3 slutar med ”2805 yrkande 4” bort ha följande lydelse:

Som ett led i detta arbete bör också statliga företag och andra statliga
tillgångar kunna säljas ut. Staten har en självklar roll när det gäller ansvaret
för viss grundläggande samhällsservice. Detta ansvar innefattar emellertid
inte all den verksamhet som i dag bedrivs inom den statliga företagssektorn.
Enligt utskottets mening bör statlig företagsamhet begränsas till sådana
områden där staten har särskilda skäl att bedriva verksamhet.

Erfarenheterna har visat att det finns speciella problem förknippade med
statliga företag. Statens roll som ägare till företag kommer lätt i konflikt med
statens huvudsakliga roll i övrigt i samhället. Det har i själva verket blivit en
sammanblandning mellan statens båda roller, en sammanblandning som är
till nackdel för de statliga företagens möjlighet att utvecklas. Staten har inte
kunnat fungera som enbart ägare. Den egentliga ägarfunktionen har därför
inte blivit tillgodosedd.

Statligt ägande får inte bli ett självändamål. Lika väl som det är naturligt
att förvärva företag bör det för staten vara naturligt att sälja ut företag som
strukturerats om och fått nödvändig stabilitet och lönsamhet.

Staten bör kunna försälja statliga företag med en verksamhet som är
väsensfrämmande för det offentliga - företag som kan drivas lika bra eller
rent utav bättre om de överlåts i privat regi. En utförsäljning av sådana
statliga företag kan i betydande utsträckning bidra till att bromsa upp den
årliga ökningen av statsskulden. Konsekvenserna för aktiemarknaden och en
eventuell press nedåt på aktiekurserna till följd av det ökade utbudet skall
inte överdrivas, eftersom det statliga upplåningsbehovet minskar i motsvarande
utsträckning. Försäljningen av statliga företag behöver således inte i
sig kräva ytterligare utrymme på kredit- och aktiemarknaden.

Enligt utskottets mening bör man inte heller vara främmande för att pröva
nya grepp. I nuvarande statsfinansiella läge bör man därför ta till vara
möjligheten att sälja ut vissa reala tillgångar som f. n. har en låg direkt
avkastning men som har en betydande real värdestegring. Tillgångar av detta
slag kan som utskottet ser det vara kraftverk och skogsmark. Genom att sälja

FiU 1984/85:2 y

5

ut sådana tillgångar till ägare som har bättre förutsättningar att uppnå högre
direktavkastning tillgodogör sig staten med en gång det kapitaliserade värdet
av den framtida avkastningen, vilket ytterligare kan bidra till att hålla igen
ökningen av statsskulden.

Sammantaget torde detta kunna ge avsevärda ekonomiska förstärkningar
på sikt. Finansutskottet bedömer att en utförsäljning av hela, eller delar av,
statliga företag och affärsdrivande verk under budgetåret 1985/86 kan ge en
budgetförstärkning av ca 3 miljarder kronor.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet från sina utgångspunkter
motionerna 559 yrkande 9, 1426, 1434, 2070, 2303, 2623 yrkande 21 och
2805 yrkande 4.

I

1

minab/gotab Stockholm 1985 82326