yttr 1984/85 au2y y

Yttrande 1984/85:au2y

AU 1984/85:2 y

Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1984/85:2 y

över riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet
m. m. (prop. 1984/85:32)

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig
över proposition 1984/85:32 om riktlinjer för det framtida arbetet mot
ekonomisk brottslighet m. m. samt motionerna 1984/85:93-96 som har väckts
med anledning av propositionen.

Den allmänna utgångspunkten för propositionen och därtill anslutande
motioner är att ekonomisk brottslighet i form av företagande i icke-seriösa
former är ett allvarligt och växande problem, som på grund av sin räckvidd
måste angripas på olika vägar. Arbetsmarknadsutskottet har samma uppfattning.
För utskottets del har problemet aktualiserats främst därigenom att
oseriöst företagande ofta bygger på att s. k. grå arbetskraft utnyttjas i
verksamheten. Som utskottet konstaterat i tidigare sammanhang (bl. a. i
yttrande AU 1980/81:1 y till justitieutskottet) är detta en osund företeelse
med många nackdelar. Här kan nämnas undandragande av skatter och
avgifter till det allmänna och snedvridning av konkurrenssituationen för de
seriöst arbetande företagarna. Därtill är användningen av grå arbetskraft
ofta förenad med olaga arbetsförmedling och utgör sålunda brott mot lagen
(1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling.

De åtgärder som på arbetsmarknadsområdet har vidtagits mot grå
arbetskraft är dels skärpning av arbetsförmedlingslagen, dels införande av
bestämmelser om förhandlingsrätt och facklig vetorätt vid entreprenader
m. m. i 38-40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Det
har aldrig varit avsett att dessa åtgärder ensamma skall kunna stävja
användningen av grå arbetskraft. De gångna årens erfarenheter bekräftar att
de inte heller är tillräckliga utan behöver kompletteras med åtgärder av annat
slag.

Ett annat problemområde som här skall beröras är den statliga lönegarantin
vid konkurs. Det har uppmärksammats att försök har gjorts att utnyttja
garantin på ett sätt som inte varit avsett, exempelvis genom konstruerande av
s. k. personalbolag och anställning av närstående på mycket förmånliga
villkor. Lönegarantin är f. n. föremål för översyn av en särskild utredare. I
direktiven till denne påtalas missbruksfall av nyssnämnda slag, och initiativ
har således redan tagits för att komma till rätta med de problem som kan
föreligga på det nu nämnda området.

Inom ramarna för arbetsmarknads- och regionalpolitiken utgår betydande
statsstöd till näringslivet i form av bidrag och lån för investeringar samt för

1 Riksdagen 1984185.18sami. Nr 2 y

AU 1984/85:2 y

2

rekrytering och utbildning av personal. Det har av och till ifrågasatts om inte
detta statliga stöd överutnyttjas eller missbrukas. Så sker i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1984/85:94. Under rubriken Statliga och kommunala
bidrag påtalas som bidragsfusk att lokaliseringsstöd betalas ut utan
att leda till uppgiven verksamhet och att investeringsstöd används för andra
ändamål än de avsedda. Problemet har tagits upp till diskussion bl. a. i den
rapport, Bidrag och politik (1980:5), som nämns i motionen och som
utarbetats inom brottsförebyggande rådets kansli. Vad särskilt gäller lokaliseringsstödet
skall tilläggas att återkravsbestämmelserna och därmed sammanhängande
frågor om samhällets kontroll av stödföretagen har granskats
av riksdagens revisorer (Förslag 1980/81:6, AU 1980/81:8). Kontrollfrågan
har också behandlats av utskottet i det tidigare nämnda yttrandet AU
1980/81:1 y.

Generellt sett gäller om de arbetsmarknads- och regionalpolitiska stöden
att beviljat stöd kan återkallas och återbetalning påfordras om stödvillkoren
inte uppfylls. Det förekommer vidare att de fackliga organisationerna enligt
bidragsförfattningarna skall utöva betydelsefulla uppgifter med hänsyn till
deras kännedom om de lokala förhållandena. I fråga om lokaliseringsstödet
kan ställas särskilda krav, att företaget skall ha en revisor som är auktoriserad,
att företagets utveckling i ekonomiskt och i sysselsättningsmässigt
hänseende fortlöpande rapporteras till myndigheterna, etc.

Enligt arbetsmarknadsutskottets mening inrymmer bestämmelserna om
arbetsmarknads- och regionalpolitisk! stöd tillräckliga korrektiv mot missbruk
- rent bedrägliga beteenden kan självfallet beivras med stöd av
brottsbalkens kapitel om bedrägeri och annan oredlighet. När man diskuterar
den aktuella frågan om överutnyttjande och missbruk bör det samtidigt
göras klart att stödverksamheten i en del fall innefattar en avsedd subventionering
från statsmakternas sida för att stimulera företagen att exempelvis
tidigarelägga anställning av personal när detta anses önskvärt från konjunktursynpunkt.
När det gäller lokaliseringsstödet innefattar det ett risktagande
som kan vara medvetet när det gäller att få till stånd etableringar på orter
med svåra sysselsättningsproblem. Det finns dock i detta sammanhang
anledning att på nytt betona vikten av att myndigheterna noga kontrollerar
att företagen uppfyller de villkor som statsmakterna ställt upp både när stöd
beviljas och under pågående stödperiod.

Med hänvisning till de ovan gjorda uttalandena anser arbetsmarknadsutskottet
att motion 94 i den nu behandlade delen inte behöver föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida.

I propositionen finns ett avsnitt om näringstillstånd och näringsförbud.
Några förslag läggs inte fram, utan regeringen avser att senare under
riksmötet återkomma i ämnet.

Frågan om etableringskontroll har tidigare varit aktualiserad även från
regionalpolitiska utgångspunkter. I början av 1970-talet infördes en lag
(1970:725) om lokaliseringssamråd. Lagen gick, som framgår av dess rubrik,

AU 1984/85:2 y

3

ut på samråd men innehöll också vissa tvångsmoment. Den fick under senare
delen av sin giltighetstid allt mindre praktisk betydelse och upphävdes år
1979. En statlig utredning, den s. k. styrmedelsutredningen, föreslog under
förra delen av 1970-talet - i syfte att öka möjligheterna till regionalpolitisk
påverkan - att det skulle införas ett system för tillståndsprövning vid
företagsetableringar och expansion av befintlig verksamhet (SOU 1974:82
Samverkan för regional utveckling). Utredningsförslaget blev aldrig genomfört.
I stället tillkom år 1976 ett system för lokaliseringssamråd. Det vilar på
överenskommelser med större industriföretag och företag inom konsumentoch
jordbrukskooperationen. I systemet ingår numera även företag inom
service- och tjänstesektorn. För nu avsedda ändamål finns inom industridepartementet
en särskild delegation för lokaliseringssamråd. Framförda
förslag om en fullmaktslagstiftning om etableringskontroll som ytterligare
medel för lokaliseringspåverkan har riksdagen lämnat utan åtgärd med
hänvisning till lokaliseringsdeiegationens verksamhet.

I övrigt finner utskottet inte skäl att göra ytterligare uttalanden i det
föreliggande ärendet.

Stockholm den 5 februari 1985

På arbetsmarknadsutskottets vägnar
FRIDA BERGLUND

Närvarande: Frida Berglund (s), Alf Wennerfors (m), Erik Johansson (s),
Karin Andersson (c), Lars Ulander (s), Anders Högmark (m), Marianne
Stålberg (s), Karin Flodström (s), Bengt Wittbom (m), Lahja Exner (s),
Elver Jonsson (fp), Sten Östlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) och Alexander Chrisopoulos (vpk).

Avvikande mening

Alexander Chrisopoulos (vpk) anser att den del av yttrandet på s. 2 som
börjar ”Generellt sett” och slutar ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

Det stödsystem vi har med bidrag och lån från stat och kommun till det
privata näringslivet utgör i grunden en felaktig politik. Till avigsidorna hör de
i motion 94 påtalade riskerna att dessa subventioner överutnyttjas eller rent
av missbrukas och därmed blir en del av den ekonomiska brottsligheten. Det
må vara att de arbetsmarknads- och regionalpolitiska stödformerna - som
faller inom arbetsmarknadsutskottets beredningsområde - är förenade med
regler om återkallelse och återkrav och vissa andra kontrollåtgärder.
Erfarenheten visar att dessa inte har varit tillräckliga för att stävja ett
förhållandevis omfattande bidragsfusk. Villkoren liksom myndigheternas

AU 1984/85:2 y

4

kontrollåtgärder behöver alltså skärpas avsevärt som ett i sammanhanget
betydelsefullt led i kampen mot brottsligheten.

I vpk-motionen uttrycks detta så, att man i varje sammanhang där statliga
eller kommunala närings- eller kreditpolitiska åtgärder föreslås skall beakta
åtgärdernas effekter på den ekonomiska brottsligheten. Med anledning av
vad ovan sagts skall här förordas att justitieutskottet föreslår riksdagen att i
ett uttalande till regeringen ge sin anslutning till vad som anförts i motion 94 i
den aktuella delen.

minab/gotab Stockholm 1985 79959