yttr 1983/84 sku14y y

Yttrande 1983/84:sku14y

SkU 1983/84:14 y

Skatteutskottets yttrande
1983/84:14 y

om avdrag för s. k. allmänna skadestånd för åsidosättande av
arbetsrättsliga regler (prop. 1983/84:165).

Till arbetsmarknadsutskottet

Arbetsmarknadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle yttra sig över
ett i proposition 1983/84:165 framlagt förslag om ändring i kommunalskattelagen
(KL) jämte eventuella motioner. Skatteutskottet får med anledning
härav anföra följande.

Förslaget i propositionen innebär bl. a. att rätten att göra avdrag för s. k.
allmänna skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler upphör.

I motionerna 2833 av Arne Fransson m. fl. (c), 2834 av Erik Hovhammar
m. fl. (m, c, fp), 2835 av Jan-Erik Wikström m. fl. (fp) och 2837 av Ulf
Adelsohn m. fl. (m) yrkas avslag på propositionen i denna del.

Enligt 20 § första stycket kommunalskattelagen (KL) skall vid beräkning
av inkomsten från särskild förvärvskälla från bruttointäkterna i förvärvskällan
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas
förvärvande och bibehållande.

Denna huvudregel kompletteras i andra stycket av samma lagrum och i
anvisningarna med bestämmelser om vilka kostnader som inte är avdragsgilla
vid taxeringen. Till sådana kostnader räknas - förutom den skattskyldiges
levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter - bl. a. avgifter som utgår
enligt lagen om påföljder och ingripande vid olovligt byggande m. m.,
avgifter enligt lagen om felparkeringsavgift och avgifter enligt lagen om
överlastavgift. Detsamma gäller restavgifter, skattetillägg, förseningsavgifter
och indrivningsavgifter till det allmänna. Inte heller böter och vitén är
avdragsgilla vid inkomstberäkningen. Dessa båda påföljder finns inte
uppräknade bland de särskilt angivna, icke avdragsgilla kostnaderna i 20 §
men anses - liksom dessa - utgöra rent personliga utgifter för vilka avdrag
inte kan erhållas. Det bör understrykas att avdragsförbudet gäller även om
det brott eller den förseelse som föranlett kostnaden resulterat i skattepliktig
intäkt eller kan sägas ha utgjort en normal företeelse i rörelse.

Advokat-, rättegångs- och liknande kostnader är avdragsgilla endast om
de utgör kostnader för att förvärva eller bibehålla skattepliktiga intäkter eller
för att nedbringa avdragsgilla kostnader. Kostnader för tvist om förvärvskälla
är således inte avdragsgilla.

Skadestånd på grund av avtalsbrott har i praxis ansetts utgöra driftkostnad
i praktiskt taget varje fall där skadeståndet utgått på grund av brott mot ett i
förvärvsverksamheten ingånget avtal.

Huvudsyftet med det allmänna skadeståndet i det arbetsrättsliga sank -

1 Riksdagen 1983/84. 6 sami. Nr 14 y

SkU 1983/84:14 y

2

tionssystemet är att upprätthålla respekten för lag och avtal. Från arbetsrättslig
synpunkt är det enligt utskottets mening väsentligt att skadeståndssanktionen
får en sådan utformning att detta syfte kan tillgodoses.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det inte kan anses
utgöra ett normalt led i en arbetsgivares förvärvsverksamhet att denne
åsidosätter de skyldigheter han enligt arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal
har mot de fackliga organisationerna och de anställda. Aven om det allmänna
skadeståndet trots allt skulle ha karaktär av driftkostnad finner utskottet
starka skäl tala mot att kostnader av förevarande art är avdragsgilla i
förvärvsverksamhet. Skadeståndets preventiva funktion jämställer det enligt
utskottets mening med böter och vitén och kan för övrigt sägas vara av
samma slag som flera av de avgifter vilka enligt 20 § KL utgör icke avdragsgill
kostnad i förvärvskälla. Utskottet vill sålunda erinra om att exempelvis
överlastavgift och avgift som påförts enligt lagen om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m. enligt nämnda författningsrum inte är
avdragsgilla vid taxering, och detta avdragsförbud gäller även om den
förseelse som föranlett kostnaden resulterat i en skattepliktig intäkt i
förvärvsverksamheten eller kan sägas ha utgjort en normal företeelse i
densamma.

Skatteutskottet anser således att arbetsmarknadsutskottet bör tillstyrka
förslaget om ändring i KL och avstyrka motionerna i motsvarande del.

I propositionen föreslås en ändring i 20 § KL. Utskottet vill erinra om att
ändringar i samma författningsrum aktualiserats också i den till skatteutskottet
lämnade propositionen 1983/84:192, behandlad i utskottets betänkande
SkU 1983/84:46

Stockholm den 3 maj 1984

På skatteutskottets vägnar
RUNE CARLSTEIN

Närvarande: Rune Carlstein (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Olle Westberg (s), Hagar Normark (s), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund
(s), Karl Björzén (m). Kjell Johansson (fp), Lars Hedfors (s), Anna Lindh
(s), Ewy Möller (m), Bruno Poromaa (s), Erkki Tammenoksa (s) och Göran
Riegnell (m)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

SkU 1983/84:14 y

3

Avvikande mening

Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c), Ingemar Hallenius (c), Karl
Björzén (m), Kjell Johansson (fp), Ewy Möller (m) och Göran Riegnell (m)
anser att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar med ”Huvudsyftet
med” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

En mycket betydande majoritet av regeringsrätten in pleno (20 röster mot
4) har i dom meddelad i februari 1980 beslutat att skadestånd som en
arbetsgivare utgivit till arbetstagarorganisation för åsidosättande av förhandlingsskyldighet
enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet skall anses
utgöra driftkostnad i arbetsgivarens rörelse.

Genom detta avgörande har således fastslagits att utgivandet av skadeståndet
haft direkt samband med rörelseintäkternas förvärvande och bibehållande.

Frågan gäller då i vad mån skadeståndets preventiva syfte bör föranleda att
det skall anses utgöra en icke avdragsgill kostnad i förvärvskälla. Ett sådant
betraktelsesätt förefaller utskottet föga tilltalande. Arbetsrättsliga regler
återfinns i dag i tolv olika lagar däribland MBL och semesterlagen.
Bestämmelserna är i stor utsträckning både svåröverskådliga och svårtolkade
och det kan knappast sägas ligga något onormalt eller orimligt i att en
arbetsgivare någon gång omedvetet bryter mot lagar eller kollektivavtal. I
rättspraxis har också skadestånd ansetts utgöra driftkostnad i praktiskt taget
samtliga fall, där skadeståndet utgått på grund av brott mot ett i verksamheten
ingånget avtal.

Utskottet anser således i likhet med regeringsrättens majoritet att allmänt
skadestånd för åsidosättande av arbetsrättsliga regler även i fortsättningen
bör utgöra avdragsgill omkostnad i en arbetsgivares rörelse och detta så
mycket mer som det vid bedömningen av ett sådant skadestånds storlek finns
möjlighet för domstolen att väga in också skattemässiga konsekvenser.

Skatteutskottet vill avslutningsvis erinra om att en huvudprincip vid
beskattningen är att belopp som är skattepliktigt för mottagaren också skall
vara avdragsgillt för utgivaren av beloppet. Som riksskatteverket (RSV)
påpekat i sitt remissvar betyder ett bifall till propositionen att man bryter
denna kongruens i systemet. RSV avstyrker också i sitt yttrande bestämt
förslaget att särskilja just arbetsrättsliga skadestånd från övriga skadestånd.
Enligt RSV:s uppfattning finns det tvärtom anledning att vara försiktig med
att frångå vedertagna regler.

Skatteutskottet anser således att propositionen bör avslås såvitt gäller
förslaget om ändring i KL och motionerna i motsvarande del bifallas.

minab/gotab 78521 Stockholm 1984