yttr 1982/83 sou7y y

Yttrande 1982/83:sou7y

SoU 1982/83:7 y

Socialutskottets yttrande
1982/83:7 y

om vissa alkoholpolitiska frågor

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har berett socialutskottet tillfälle att yttra sig över de
motioner på alkoholpolitikens område som har hänvisats till skatteutskottet.
Motionerna berör frågor om ett delmål för en minskning av alkoholkonsumtionen,
registrering och ransonering, alkohol vid statlig representation,
etablering av systembutiker, vissa serveringsbestämmelser, försäljning av
snabbvinsatser, beskattning vid införsel av alkoholhaltiga drycker samt
utformningen av dryckesbeskattningen i övrigt. Socialutskottet har beslutat
att i yttrande till skatteutskottet ta upp främst frågan om målsättningen för
alkoholpolitiken samt utformningen i stort av förebyggande åtgärder.
Socialutskottet tar vidare upp frågan om alkohol vid statlig representation.

Utskottet

I motionerna 1982/83:845 av Thure Jadestig m. fl. (s) och 1982/83:1639 av
Ola Ullsten m. fl. (fp) yrkar motionärerna att riksdagen skall uppställa ett
delmål för alkoholpolitiken av innebörd att man under en tioårsperiod bör
uppnå en väsentlig minskning av den nuvarande alltför höga alkoholkonsumtionen.
Målsättningen bör vara att totalkonsumtionen under denna tid
minskas med 20 % eller - enligt den sistnämnda motionen - en tredjedel. De
omedelbara åtgärder som föreslås i den förstnämnda motionen för att dämpa
alkoholkonsumtionen är bl. a. prishöjningar, obligatorisk legitimation med
systemkort samt en ökad satsning på folkrörelserna och på undervisning och
information. Motionärerna i fp-motionen förordar i första hand prishöjningar
för att nå den önskade utvecklingen. Andra åtgärder som bör vidtas är
enligt motionärerna att kraftfullt ingripa mot langningen, särskilt till
ungdom, att förbättra informationen i alkoholfrågor och att genomföra den
beslutade alkoholpolitiken med större konsekvens än hittills. Efter en
femårsperiod bör man enligt motionärerna pröva om det finns skäl att räkna
med att det uppsatta målet kommer att nås eller om ytterligare åtgärder
måste sättas in.

Krav på legitimation på systembolaget, registrering av inköpen eller
ransonering förs fram - förutom i den redan nämnda motionen, 1982/83:845 -i motionerna 1982/83:874 av Marianne Karlsson (c), 1982/83:882 av Rune
Torwald (c) och Rune Gustavsson (c) samt 1982/83:1724 av Olle Grahn (fp)
och Börje Stensson (fp).

De riktlinjer för alkoholpolitiken som lades fast 1977 på grundval av
1 Riksdagen 1982/83. 12 sami. Nr 7 y

SoU 1982/83:7 y

2

alkoholpolitiska utredningens arbete innehåller ett samlat program för en
långsiktig insats i syfte att begränsa den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen
och alkoholmissbruket. Tyngdpunkten i programmet ligger på
socialpolitiska insatser i vid mening, resurser till förebyggande åtgärder och
upplysningsverksamhet, samordnade insatser för ungdomen mot alkoholmissbruk,
narkotikamissbruk och andra beroendeframkallande medel m. m.
I riktlinjerna ingår också att prisinstrumentet skall utnyttjas för att nedbringa
konsumtionen.

Systembolagets försäljning av spritdrycker har minskat väsentligt sedan
1977, och försäljningen uttryckt i ren alkohol har också gått ned. Uppgifter
från början av 1983 visar enligt vad utskottet erfarit på en kraftig nedgång i
försäljningen, vilket torde ha direkt samband med de prishöjningar som
genomförts fr. o. m. den 1 maj 1982 och den 1 januari 1983.

I totalkonsumtionen bör även inräknas hemtillverkning av vin och
resandeinförseln samt illegala åtgärder såsom hembränning, renaturering av
teknisk sprit och smuggling. Omfattningen härav kan uppskattas endast på
tämligen lösa grunder, men socialstyrelsen har redovisat vissa negativa
tendenser på denna mörka sektor. Enligt socialstyrelsens bedömning har
dock alkoholkonsumtionen totalt sett gått ned under senare år.

Även enligt utskottets uppfattning har utvecklingen gått i rätt riktning.
Kampen mot missbruket har förts på ett brett plan med betydande insatser
från olika organisationer och enskilda personer. Ansträngningarna har
sannolikt lett till en minskning av totalkonsumtionen, även om det samtidigt
finns negativa tendenser, såsom det ökade alkoholmissbruket bland kvinnor.
Väsentligt är att målsättningarna för alkoholpolitiken synes ha fått en bättre
förankring hos allmänheten än tidigare och att kravet på väsentliga
begränsningar av totalkonsumtionen numera får stöd av en allt starkare
opinion. Utskottet vill framhålla vikten av att alkoholpolitiken även i
fortsättningen drivs på ett sådant sätt att denna utveckling inte bryts.

De framsteg som har uppnåtts är enligt utskottets uppfattning viktiga.
Samtidigt bör framhållas att bred enighet råder om att resultaten är
otillräckliga och att man måste sträva mot en avsevärd minskning av den
nuvarande alltför höga konsumtionen. När det gäller frågan om att ställa upp
ett preciserat delmål för denna konsumtionsminskning vill utskottet inledningsvis
erinra om vad utskottet i denna del anförde i yttrande till
skatteutskottet under förra riksmötet (SoU 1981/82:1 y s. 2-3).

Socialutskottet kan för sin del se vissa fördelar med att i likhet med vad sorn
föreslås i den nu aktuella motionen uppställa en tämligen preciserad
målsättning för en minskning av alkoholkonsumtionen. Det skulle t. ex.
innebära en klar markering av att konsumtionsminskningen inte endast skall
ses som ett allmänt önskemål från statsmakternas sida utan som en bestämd
viljeinriktning. Den psykologiska betydelsen härav bör inte underskattas. En
målsättning av detta slag skulle dock ställa ökade krav på en sammanhållen
planering och uppföljning av alkoholpolitiken.

SoU 1982/83:7 y

3

Att man med vissa tidsintervall tvingas stanna upp och undersöka effekten
av vidtagna alkoholpolitiska åtgärder kan också vara positivt. En sådan
regelbunden omprövning är ägnad att leda till en mera kritisk granskning av
den politik som förts och en mera förutsättningslös diskussion av de fortsatta
åtgärderna.

I motionen framhålls vidare att den åsyftade minskningen måste gälla den
verkliga totalkonsumtionen och inte endast den registrerade försäljningen.
Utskottet vill understryka det nu sagda. Härav följer att en uppföljning av
den beslutade målsättningen också måste spegla förändringarna i den
verkliga totalkonsumtionen.

Som framgår redan av motionen är emellertid möjligheterna att mäta den
verkliga totalkonsumtionen minst sagt bristfälliga. Det räcker härvidlag att
peka på svårigheterna att få en uppfattning om hembränningens omfattning.
Att bestämma totalkonsumtionens storlek måste således i stor utsträckning
bli fråga om uppskattningar där olika uppfattningar kan göra sig gällande. Än
större blir osäkerheten om det gäller att avgöra om det skett mindre
förändringar i totalkonsumtionen.

Utskottet vill i det sammanhanget framhålla vikten av att det utvecklas
bättre metoder för studier av totalkonsumtionen och förändringar däri.
Riksdagen måste få ett bättre underlag för sina allmänna alkoholpolitiska
ställningstaganden.

I avvaktan på utveckling av bättre metoder för att studera och följa
totalkonsumtionen vill socialutskottet ifrågasätta om det är meningsfullt att
redan nu uppställa en så preciserad målsättning för en konsumtionsminskning
som motionärerna föreslår. Detta hindrar inte att man bör sträva mot en
avsevärd konsumtionsminskning under den närmaste tioårsperioden. Det
innebär främst att behovet av alkoholpolitiska åtgärder får bedömas med
hänsyn härtill och att man vid periodens slut bör försöka genomföra någon
form av analys av de förändringar som skett. Man bör däremot enligt
socialutskottets uppfattning inte redan nu binda sig för en preciserad siffra.
En första förutsättning för att bestämma en till tid och mängd preciserad
målsättning för minskning av alkoholkonsumtionen bör således vara att man
kan fastställa och löpande följa även mindre förändringar i konsumtionsnivå
och konsumtionsmönster. Med hänsyn härtill bör motionsyrkandet inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet har i allt väsentligt samma uppfattning som tidigare i denna
fråga. Till klargörande av sin inställning vill utskottet emellertid tillägga
följande.

En ytterligare sänkning av totalkonsumtionen av alkohol i vårt land måste
komma till stånd inom de närmaste åren. Konsekvenserna kommer annars
att bli ödesdigra för många människor. Utskottet vill här också peka på den
stora andel av samhällets vårdresurser som f. n. tas i anspråk för vård av olika
alkoholskador. Som ovan framhållits har en viss nedgång i totalkonsumtionen
sannolikt skett under de senaste åren. Med hänsyn till alkoholskadornas
utveckling måste detta dock anses vara helt otillräckligt. Samhället måste
därför vara berett till kraftiga åtgärder för att säkerställa att det sker en
fortsatt minskning av alkoholkonsumtionen. Åtgärderna måste självfallet
inriktas på att begränsa den totala konsumtionen och inte bara den officiella
försäljningen.

SoU 1982/83:7 y

4

Utskottet vill här särskilt peka på den oroande utveckling som ägt rum i
fråga om användningen av s. k. snabbvinsatser. En minskning av den
officiella försäljningen av alkohol skall självfallet inte innebära en övergång
till ökad hemtillverkning av vin. Försäljningen av billiga snabbvinsatser
innebär dessutom att alkohol finns lätt tillgänglig även för ungdomar. Enligt
utskottets mening finns det därför anledning att med uppmärksamhet följa
utvecklingen.

Man kan dock inte enbart med lagstiftningsåtgärder komma åt den
alltmera utbredda hemtillverkningen av vin. Även den olagliga hembränningen
är svår att helt förhindra. Detta visar nödvändigheten av att först och
främst åstadkomma en allmän attitydförändring till alkohol och en medvetenhet
hos människorna om de allvarliga skaderisker som är förenade med
alkoholbruket.

Osäkerheten om den verkliga totalkonsumtionens storlek gör emellertid,
som utskottet framhöll redan förra året, att det knappast är meningsfullt att
slå fast ett preciserat delmål för konsumtionsminskningens storlek som
föreslås i här aktuella motioner. Detta får inte tolkas som att utskottet skulle
vara berett att acceptera mindre konsumtionsminskning än motionärerna.
Med hänsyn till utvecklingen av alkoholskadorna måste ambitionen vara att
den totala konsumtionen skall minskas så kraftigt som möjligt, helst mer än
de gränser som angetts i motionerna. Effekterna av vidtagna åtgärder bör
löpande följas upp av berörda myndigheter, främst socialstyrelsen. Målsättningen
bör vara en kontinuerlig minskning varje år. Skulle det visa sig att
minskningen inte verkar fortsätta i tillräcklig takt måste förutsättningslöst
prövas om andra åtgärder, t. ex. restriktionsåtgärder av olika slag, kan te sig
motiverade. I sammanhanget måste uppmärksammas vikten av att i ökad
utsträckning vinna allmänhetens förståelse för allvaret i alkoholproblematikernas
situation och för nödvändigheten av att hindra en utveckling mot allt
fler grava alkoholskador.

I dagens läge bör man således enligt socialutskottets mening i första hand
inrikta insatserna på ett fortsatt kraftigt stöd till information och upplysning
och andra attitydpåverkande åtgärder för att därigenom påskynda den
inledda positiva utvecklingen. Utskottet vill därvid också framhålla betydelsen
av att aktivt utnyttja prisinstrumentet för att tvinga tillbaka konsumtionen.
Att priset på alkoholdrycker följer den allmänna prisutvecklingen är ett
minimum. Det kan övervägas om inte prisnivån bör ligga högre. Detta måste
å andra sidan vägas mot de effekter som en alltför hög prisnivå kan få för
hemframställning av alkohol m. m. Alkoholpolitiska överväganden bör
sålunda vara styrande för prissättningen.

Enligt utskottets uppfattning får syftet med motionerna 1982/83:845 (s)
och 1982/83:1639 (fp) i här aktuella delar i allt väsentligt anses tillgodosedda
genom vad utskottet nu anfört.

Utskottet är däremot inte f. n. berett att tillstyrka införandet av särskilda
alkoholrestriktioner, såsom registrering av inköp, avstängning från inköp

SoU 1982/83:7 y

5

m. m. Inte heller har man enligt utskottets mening skäl att igångsätta
försöksverksamhet med ransonering av alkoholinköp. De tekniska förutsättningarna
för sådana åtgärder finns belysta i den av SAMO avgivna
expertrapporten Tekniska förutsättningar för ransonering och registrering
vid inköp av alkoholdrycker (Ds S 1981:22). Samhället har sålunda redan en
beredskap att ta upp sådana förslag till övervägande om utvecklingen av
alkoholkonsumtionen skulle visa sig ge anledning till detta. Utskottet
avstyrker således motionerna 1982/83:874 (c), 1982/83:882 (c), 1982/83:1724
(fp) samt motion 1982/83:845 (s) i här aktuell del.

Frågan om statlig spritrepresentation tas upp i motion 1982/83:1738 av
förste vice talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m, s, c, fp, vpk).
Motionärerna kritiserar socialutskottets av riksdagen godkända uttalande
1980 om att all statlig representation bör vara spritfri och begär att riksdagen
skall ansluta sig till vad som anförs i motionen.

Utskottet uttalade i sitt betänkande SoU 1979/80:31 (s. 21), som var
enhälligt, att det enligt utskottets bedömning inte kunde anses stå i
överensstämmelse med den målsättning som gäller för alkoholpolitiken att
staten på olika sätt främjar bruket av alkohol vid representation. Utskottet
ansåg därför att all statlig representation borde vara spritfri. Staten borde
vidare visa stor återhållsamhet i fråga om användningen av andra alkoholhaltiga
drycker i representationssammanhang. Utskottet ansåg att en
restriktiv inställning från statens sida då det gäller alkohol i representationssammanhang
var ägnad att påverka landstings- och primärkommuner till
motsvarande återhållsamhet på området. I sammanhanget nämnde utskottet
att Landstingsförbundets styrelse redan beslutat om en i princip alkoholfri
representation. Även i fråga om den privata företagsrepresentationen var det
enligt utskottets mening viktigt att åtgärder vidtogs för att om möjligt
avskaffa den alkoholtradition som finns på området.

På utskottets förslag gav riksdagen regeringen som sin mening till känna
vad utskottet anfört.

Frågan om alkohol vid privat representation har samband med rätten till
avdrag för representationskostnader vid taxeringen. Avdragsrätten för vin
och starksprit vid representation har numera - efter skatteutskottets initiativ
senare under våren (SkU 1979/80:44) - slopats.

I motion 1982/83:1738 uttalas att det är svårt att hävda att beslutet om
spritfri statlig representation lett till något från nykterhetspolitisk synpunkt
positivt resultat, även om syftet var gott. Resultatet har enligt motionärerna
bl. a. blivit ett avsteg från internationella umgängesregler för representation
och gästfrihet. Det kan enligt deras mening knappast vara rimligt att den
svenska regeringen eller riksdagen skall vara förhindrad att i samband med
middag bjuda t. ex. representanter för främmande land på ett internationellt
vedertaget sätt. Nuvarande ordning kan, anför motionärerna, ge en
egendomlig bild av vårt land och vårt begrepp om gästfrihet.

I motionen framhålls vidare att den statliga representationen liksom all

SoU 1982/83:7 y

6

annan representation självfallet bör vara måttfull. I den mån det enligt
vanliga umgängesregler är befogat med representation bör användningen av
alkohol vara återhållsam. Det kan emellertid enligt motionärernas uppfattning
inte gagna vare sig nykterhetspolitiken, attityderna till alkoholen eller
kontakterna med t. ex. andra länder att fortsätta med den typ av kategoriska
förbud som vi nu har.

Frågan om alkohol vid statlig representation har i någon mån minskat i
betydelse de senaste åren. Besparingarna inom den offentliga sektorn går
givetvis också ut över representationen, och den representation som
förekommer torde i allmänhet kunna bedömas som närmast ofrånkomlig.

Utskottets uttalande 1980 om spritfri representation har i praxis kommit
att tolkas som ett i det närmaste totalt förbud. Statlig spritrepresentation har
sedan dess knappast förekommit annat än vid svenska beskickningar
utomlands och då endast i samband med representation gentemot utländska
gäster. Utskottet delar motionärernas uppfattning att detta är alltför
stelbent. Det finns således anledning till viss uppmjukning av det tidigare
uttalandet, självfallet med bibehållande av den vägledande principen att
statlig alkoholrepresentation skall vara återhållsam och stå i överensstämmelse
med vedertagna alkoholpolitiska målsättningar. Det bör sålunda inte
ses som helt avgörande om det är spritdrycker eller vin som serveras i ett visst
fall. Det väsentliga är att alkoholanvändningen totalt sett är måttfull och inte
går utöver vad gästfriheten kräver. I de flesta sammanhang bör det emellertid
vara fullt tillräckligt att bjuda på t. ex. vin.

Utskottet vill vidare framhålla att man som ett alternativ alltid bör servera
lämpliga alkoholfria drycker. Det bör ses som en naturlig sak att vissa gäster
föredrar detta.

Utskottet tillstyrker att riksdagen förtydligar sitt tidigare uttalande i
enlighet härmed.

Övriga motionsspörsmål är inte av sådan karaktär att socialutskottet har
skäl att i detta sammanhang gå in på en prövning av förslagen.

Stockholm den 7 april 1983

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Göte Jonsson (m), John Johnsson (s),
Rune Gustavsson (c), Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin
(s), Lilly Bergander (s), Ann-Cathrine Haglund (m). Maria Lagergren (s),
Anita Persson (s), Ingvar Eriksson (m), Inga Lantz (vpk), Rosa Östh (c) och
Aina Westin (s).

SoU 1982/83:7 y

7

Avvikande mening

av Ingemar Eliasson (fp). Rune Gustavsson (c), Stig Alftin (s), Inga Lantz
(vpk) och Rosa Östh (c), som anser att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 6
som börjar med ”Utskottets uttalande 1980” och slutar med ”i enlighet
härmed” bort ha följande lydelse:

Utskottets uttalande 1980 om spritfri representation innebar en viktig
markering av det allvar med vilket riksdagen ser på det utbredda bruket av
alkohol i olika sammanhang. Det gav klart uttryck åt en vilja att åstadkomma
en allmän attitydförändring till alkoholen. Enligt utskottets uppfattning äger
skälen för detta uttalande fortfarande sin giltighet.

Att nu ändra det tidigare enhälligt gjorda uttalandet skulle dessutom
kunna uppfattas som att riksdagen ändrat sin inställning i de alkoholpolitiska
frågorna. Det skulle kunna hävdas att riksdagen blivit mer positiv till bruket
av alkohol som sådant.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att det inte kan komma i
fråga att nu modifiera eller mjuka upp det uttalande riksdagen gjort om
spritfri statlig representation. Utskottet avstyrker således motion 1982/
83:1738.

Särskilda yttranden

1. beträffande ett delmål för alkoholpolitiken

av Ingemar Eliasson (fp) som anför:

Ett centralt mål för alkoholpolitiken måste vara att pressa ner den totala
konsumtionen. Därigenom reduceras successivt antalet alkoholskador. Det
är viktigt att de medel som används för att förebygga alkoholskador relateras
till målet om en avsevärd minskning av den totala konsumtionen. Om ett
preciserat mål för minskningen av totalkonsumtionen ställs upp för en viss
tidsperiod förbättras möjligheterna att välja rätt styrmedel för att nå målet.
Värdet av ett sålunda preciserat mål har uttryckts från flera håll, bl. a. av
socialstyrelsens alkoholnämnd. I motion 845 av Thure Jadestig m. fl. yrkas
att målet bör sättas vid en minskning med 20 % under en tioårsperiod. I
folkpartiets partimotion 1639 yrkas att målet bör sättas vid en minskning med
en tredjedel under samma tidsintervall.

Utskottet uttalar sin förståelse för värdet av ett preciserat delmål men
finner svårigheter i att ange en exakt siffra, då storleken av den konsumtion
som går vid sidan av systembolagets försäljning är okänd. Det hindrar enligt
min mening inte att delmålet kunde omfatta den mätbara konsumtionen.
Oavsett hur klart målet definieras får självfallet inte de åtgärder som satts in
för att minska konsumtionen driva upp en illegal framställning av alkoholdrycker.

Utskottet framhåller emellertid att målsättningen bör vara en kontinuerlig
minskning av konsumtionen varje år. Därmed har utskottet gett uttryck åt

SoU 1982/83:7 y

8

samma principiella syn som motionärerna. Om den kontinuerliga minskningen
inte fortsätter måste nya åtgärder sättas in. I det sammanhanget får frågan
om en ytterligare precisering av delmålet prövas.

2. beträffande försök med ransonering

av Rune Gustavsson (c), som anför:

Prispolitiken och den massiva satsningen på upplysning och vård har
visserligen lett till en i och för sig välkommen reducering av totalkonsumtionen
av alkohol under de senaste åren. Men dess värre torde detta endast
marginellt kunna påverka skadeutvecklingen enligt alkoholforskaren Leif
Lenke. I ett land med fri alkoholförsäljning konsumerar 10-15 % av männen
ungefär hälften av all försåld alkohol. Av naturliga skäl är det främst denna
gruppsom drabbas av de svåra alkoholskadorna. Sjuk- och socialvård liksom
försäkringskassa och arbetsvärd belastas nu med mångmiljardbelopp årligen
för att hjälpa dessa alkoholmissbrukare - dess värre i allmänhet till ingen
eller ringa båtnad för dem. Kanske totaleffekten av samhällets vårdinsatserspeciellt
när det är fråga om förtidspensionerade alkoholskadade - rentav är
negativ!

Naturligtvis skall vi fortsätta med en aktiv prispolitik och satsningarna på
upplysning och vård. Men det räcker inte! Ett ransoneringssystem torde vara
den enda effektiva lösningen. Många ryggar dock inför tanken på en återgång
till det tungrodda och ur psykologiska synpunkter tvivelaktiva Brattsystemet.
Men det finns bättre alternativ. Socialdepartementet har redan klarlagt
hur ett effektivt och administrativt enkelt ransoneringssystem skulle kunna
vara uppbyggt (Ds S 1981:22).

Det är emellertid angeläget, att en eventuell alkoholransonering noggrant
förbereds samt att forskarresurser samtidigt avdelas för en successiv
uppföljning och utvärdering så att man snabbt kan vidta eventuella
erforderliga justeringar av teknisk eller kvantitativ art. Ett sådant underlag
vore av värde vid ett kommande ställningstagande till huruvida en permanent
alkolholransonering är ett lämpligt inslag i samhällets strävan att reducera
alkoholskadorna och därmed också samhällets kostnader till följd av
alkoholmissbruk.

minab/gotab Stockholm 1983 75173