yttr 1982/83 sou3y y (Yttrande 1982/83:sou3y)

SoU 1982/83:3 y

Socialutskottets yttrande
1982/83:3 y

om vårdnad och umgänge m. m. (prop. 1981/82:168 i viss del)

Till lagutskottet

Lagutskottet har beslutat inhämta socialutskottets yttrande över i proposition
1981/82:168 om vårdnad och umgänge m. m. framlagt förslag tili lag
om ändring i socialtjänstlagen (1980:620).

Utskottet

I propositionen föreslås, såvitt nu är i fråga, ändrade regler för
förordnande av s. k. kontaktperson (10 § socialtjänstlagen) och för delegation
av socialnämndens yttranden till domstol i mål och ärenden om vårdnad
eller umgänge (48 § socialtjänstlagen).

Förslaget rörande kontaktperson innebär att kontaktperson för den som är
över 15 men under 18 år skall kunna förordnas med enbart den unges
samtycke. Däremot krävs enligt förslaget inte samtycke från den unges
vårdnadshavare. När det gäller barn under 15 år avses nuvarande regler
fortsätta att gälla, dvs. att för förordnande krävs vårdnadshavarens samtycke
medan den unges egen inställning inte är av någon avgörande betydelse.

Utgångspunkten för propositionsförslaget är uppenbarligen att det f. n.
krävs samtycke från såväl vårdnadshavare som den unge själv för att
förordna kontaktperson för den som är över 15 men under 18 år. I
propositionen åberopas ett uttalande av socialutskottet (SoU 1979/80:44 s.
70 ff.), som emellertid närmast avsåg andra situationer än den nu aktuella.
Enligt utskottets mening är det tveksamt om detta uttalande kan läggas till
grund för generella slutsatser i den något annorlunda frågan om talerätt för
vårdnadshavaren när en äldre tonåring själv vänder sig till socialtjänsten för
bistånd. Utskottet vill i det sammanhanget erinra om bestämmelsen i 56 §
socialtjänstlagen, enligt vilken barn som har fyllt 15 år själva har rätt att föra
sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Förarbetena till denna bestämmelse
är inte entydiga, men ger närmast vid handen att socialtjänstlagen generellt
ser barn över 15 år som självständiga parter i ärenden enligt lagen (se prop.
1979/80:1 Del A s. 408-409). Även föräldrarna har emellertid en ställning
som part. Detta kan ge upphov till olika gränsdragningsproblem där det finns
utrymme för olika meningar. Det kan sålunda te sig rimligt att den som är
över 15 år själv får avgöra frågor som rör honom eller henne på ett mera
personligt sätt och att föräldrarnas inställning i sådana frågor inte bör vara
avgörande för om bistånd får ges den unge på det sätt han eller hon önskar.
Samtidigt kan hävdas att föräldrarna i egenskap av vårdnadshavare har ett

1 Riksdagen 1982/83. 12 samt. Nr 3 y

SoU 1982/83:3 y

berättigat intresse av att få påverka avgörandet av frågor som rör t. ex.
boende eller utbildning eller som har större ekonomisk betydelse för den
unge eller den övriga familjen. Det är möjligt att lagstiftningen bör
förtydligas på denna punkt. Denna fråga får emellertid anses ligga inom det
uppdrag som lämnats socialberedningen (S 1980:07), varför något initiativ
från riksdagens sida inte är påkallat.

I avsaknad av klargörande rättspraxis får emellertid det aktuella rättsläget
sägas vara oklart. Utskottet vill i det sammanhanget nämna att kammarrätten
i Sundsvall i en dom den 22 oktober 1982 fastställt ett beslut varigenom en
15-årig flicka mot moderns/vårdnadshavarens bestridande beviljats bistånd
enligt socialtjänstlagen i form av placering i familjehem. Målet beror f. n. av
regeringsrättens prövning. Skulle regeringsrätten fastställa kammarrättens
beslut torde detta innebära att även andra åtgärder enligt socialtjänstlagen,
således bl. a. förordnande av kontaktperson, kan beviljas den som är över 15
år även mot vårdnadshavarens bestridande. Ett tillägg till 10 § av det innehåll
som föreslås i propositionen skulle i sådant fall sakna självständig betydelse
och snarast skapa förvirring. Enligt socialutskottets mening bör man därför i
allt fall f. n. inte införa särskilda bestämmelser om förordnande av
kontaktperson utan avvakta utvecklingen.

Utskottet anser att frågan om kontaktperson är sekundär i detta
sammanhang och att det ytterst gäller rätten för den som fyllt 15 år men ej 18
att uppträda som egen part i socialtjänstärenden.

Utskottet vill framhålla att socialtjänstlagen är en ramlag med generella
regler för alla typer av åtgärder enligt lagen. Kontaktperson intar härvid inte
någon särställning. Det är endast en åtgärd bland många andra. Vilken
åtgärd som skall väljas i varje särskilt fall är beroende på de individuella
omständigheterna. Det ter sig därför tveksamt även från systematisk
synpunkt att införa särbestämmelser för en särskild typ av åtgärd, i det här
fallet kontaktperson. Om socialtjänstlagen skall förses med undantag för alla
speciella situationer där olika problem efter hand uppmärksammas kommer
den snart att förlora sin karaktär av ramlag.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda den föreslagna
ändringen av 10 § socialtjänstlagen.

Den föreslagna ändringen av 48 § socialtjänstlagen syftar till att öppna
möjlighet för socialnämnderna att delegera yttranden till domstol i vårdnadsoch
umgängesmål. Delegation till såväl förtroendevalda som tjänstemän
avses härigenom bli möjlig, det senare dock bara i undantagsfall. Skäl för
förslaget synes vara ett önskemål om att kunna undvika att förstärka
konflikten mellan föräldrarna genom den prövning som annars sker i hela
nämnden.

Utskottet är för sin del inte övertygat om att en prövning i nämnd leder till
en upptrappning av konflikten. Tvärtom kan en fortsatt domstolstvist många
gånger undvikas genom att parterna redan på ett tidigare stadium får tillfälle

SoU 1982/83:3 y

att framföra sina synpunkter på vårdnadsutredningen och på ev. behov av
kompletterande utredning.

Yttranden till domstol i mål om vårdnad eller umgänge måste vidare sägas
vara av utomordentligt stor betydelse för den enskilde. Domstolarna tar i
mycket stor utsträckning hänsyn till innehållet i vårdnadsutredningen och till
nämndens bedömning. Av rättssäkerhetsskäl får det därför anses tveksamt
med en mera omfattande delegation av i vart fall tvistiga eller mera
svårbedömda vårdnads- och umgängesfrågor.

Därtill kommer att socialnämnden ofta kan ha anledning att sätta sig in i
dessa ärenden för att kontrollera att de utreds och handläggs på ett sätt som
står i överensstämmelse med nämndens intentioner. Om vårdnadsutredningen
görs av en tjänsteman eller eventuellt en särskild uppdragstagare och
yttrandet avges av en annan tjänsteman kan det lätt bli så att vårdnadsutredningen
inte utsätts för nödvändig kritisk granskning.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att ansökan om vård m. m. enligt
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) i
princip inte får delegeras. Undantag gäller endast för det fall att distriktsnämnder
inte finns inrättade och då endast för delegation till en särskild
avdelning inom nämnden (47 § andra stycket socialtjänstlagen). För särskilt
brådskande situationer finns i stället särskilda bestämmelser om beslut av
nämndens ordförande eller annan särskilt förordnad ledamot av nämnden
(se 6 och 11 §§ LVU).

Det ligger nära till hands att se svårbedömda vårdnadsfrågor och frågor om
vård enligt LVU på ungefär samma sätt. I princip bör således nämnden själv
fatta dessa kvalificerade beslut. Däremot bör det inte möta något hinder att
otvistiga eller annars mera rutinartade avgöranden delegeras. Detta torde
dock kräva en viss omarbetning av lagförslaget som kan vara svår att göra
inom ramen för det nu aktuella ärendet. En möjlighet vore därför att överlåta
även denna uppgift åt socialberedningen, som då mera allmänt kan överväga
utformningen av samtliga delegationsregler i socialtjänstlagen och därvid
beakta behovet av en snabb handläggning av frågor rörande vårdnad och
umgänge.

Stockholm den 14 december 1982

På socialutskottets vägnar
INGEMAR ELIASSON

Närvarande: Ingemar Eliasson (fp), Evert Svensson (s), Göte Jonsson (m),
Kjell Nilsson (s), Blenda Littmarck (m), Stig Alftin (s), Lilly Bergander (s),
Ann-Cathrine Haglund (m), Ulla Tillander (c), Maria Lagergren (s), Anita
Persson (s), Inga Lantz (vpk), Göran Ericsson (m), Gunnar Ström (s) och
Rosa Östh (c).

SoU 1982/83:3 y

Avvikande mening

av Ingemar Eliasson (fp), Ulla Tillander (c) och Rosa Östh (c), som anser att
den del av utskottets yttrande på s. 2 som börjar med ”Utskottet anser” och
slutar med ”10 § socialtjänstlagen” bort ha följande lydelse:

Om rättspraxis, i enlighet med som antas i propositionen, emellertid visar
sig vidhålla kravet på samtycke även från vårdnadshavare när det gäller
förordnande av kontaktperson för någon som är över 15 men under 18 år
finns det goda skäl för den föreslagna lagändringen. Den unge har en
självständig rätt till bistånd från socialtjänstens sida. Om socialnämnden
efter prövning finner att den unge har behov av en kontaktperson och han
själv önskar detta stöd bör inte föräldrarna kunna hindra att han erhåller
detta. En sådan åtgärd, vidtagen i den unges intresse, bör ofta så småningom
kunna vinna föräldrarnas förståelse även om de från början har en negativ
inställning. Det finns heller inte anledning att anta att en åtgärd som på detta
sätt endast syftar till att ge den unge ett personligt stöd skulle påverka den
allmänna uppfattningen om socialtjänsten. Allmänt sett bör socialtjänsten
disponera tillräckliga möjligheter för att i varje situation kunna ge ett barn
den hjälp eller det stöd som behövs. Detta ligger i socialtjänstens särskilda
ansvar för barn och unga. Propositionsförslaget ligger i linje med denna syn.
Utskottet vill därför i sak tillstyrka det föreslagna tillägget till 10 §
socialtjänstlagen, även om lagstiftningsfrågan måhända bör uppskjutas med
hänsyn till det f. n. oklara rättsläget.

GOTAB 73242 Stockholm 1982