yttr 1982/83 nu3y y

Yttrande 1982/83:nu3y

NU 1982/83:3 y

Näringsutskottets yttrande
1982/83:3 y

om förslag till lag om skatt på viss elektrisk kraft (prop. 1982/
83:50)

Till skatteutskottet

Skatteutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1982/83:50 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m. m., bilaga
2 (budgetdepartementet) såvitt avser förslag till lag om skatt på viss elektrisk
kraft (mom. 18) jämte motioner.

Propositionen

I propositionen (bil. 2 s. 15-17) redovisar ekonomi- och budgetministern
inledningsvis vissa överväganden av energiskattekommittén i betänkandet
(SOU 1982:16) Skatt på energi. Kommittén hade i uppdrag bl. a. att utreda
frågan om införande av en av energipolitiska skäl betingad och samhällsekonomiskt
avvägd energiskatt i import- och producentledet. Kommittén
konstaterade att det på grund av periodiserings- och mätningsproblem är
mycket svårt att entydigt definiera begreppet övervinst och sålunda också att
utforma en beskattning som direkt träffar övervinsterna i vattenkraftsföretagen.
Mot bakgrund härav avstod kommittén från att lägga fram något
förslag om en övervinstskatt på vattenkraft. Kommittén ansåg att en
övervinstbeskattning ej borde ske inom energibeskattningens ram.

Ekonomi- och budgetministern anför i propositionen att det är angeläget
att det snabbt införs ett system som gör att de betydande ekonomiska
fördelar som erhålls vid elproduktion i vattenkraftsstationer i större
utsträckning kommer samhället till del. Detta anges också vara väsentligt för
att förhindra en alltför snabb prisutveckling vid försäljning av andelar av
äldre vattenkraftstillgångar. Mot bakgrund härav och med hänvisning till
önskvärdheten av att budgeten förstärks föreslår regeringen att en skatt
införs på produktionen av elektrisk kraft. Bestämmelser härom förs in i en
lag om skatt på viss elektrisk kraft. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari
1983.

Enligt förslaget skall skatt uttagas på elektrisk kraft som produceras i
vattenkraftverk inom landet. Skatten skall utgöra 2 öre per kWh i kraftverk
som har tagits i drift före år 1973 och 1 öre per kWh i kraftverk som har tagits i
drift under åren 1973-1977. För verk som har tagits i drift efter år 1977 skall
ingen skatt utgå. Skatt skall inte heller utgå på elektrisk kraft från
pumpkraftverk eller från kraftverk med en installerad generatoreffekt som
understiger 100 kW. Deklaration skall avlämnas varje kalendermånad och

1 Riksdagen 1982/83. 17 sami. Nr 3 y

NU 1982/83:3 y

2

skatten betalas 25 dagar efter redovisningsperiodens utgång. Skatten får,
anförs det i propositionen, inte vältras över på konsumenterna genom höjda
elkraftspriser. Föredragande statsrådet anmäler att han avser att föreslå att
statens pris- och kartellnämnd ges i uppdrag att övervaka att produktionsskatten
i allt väsentligt faller på producenterna. Den nya produktionsskatten
beräknas öka statens inkomster med ca 1,1 miljard kronor (se prop. s.
34).

Motionerna

De motioner som behandlas är

1982/83:81 av Ivar Franzén (c), vari hemställs att riksdagen

1. avslår det förslag till vattenkraftsskatt som redovisas i proposition
1982/83:50,

2. ansluter sig till de riktlinjer för ny vattenkraftsskatt som redovisas i
motionen,

1982/83:84 av Per-Richard Molén (m) och Martin Olsson (c), vari
hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget om särskild vattenkraftsskatt i proposition
1982/83:50,

2. att riksdagen - därest yrkandet enligt 1 avslås - beslutar införa särskilda
undantagsregler för den typ av produktionsanläggningar som berörs i
motionen,

1982/83:86 av Lennart Pettersson (s) och Nils Erik Wååg (s), vari hemställs
att riksdagen beslutar undanta de mindre vattenkraftverken från s. k.
övervinstskatt,

1982/83:88 av Bengt Wittbom m. fl. (m), vari hemställs att riksdagen avslår
regeringens förslag om en höjning av elproduktionsbeskattningen i enlighet
med proposition 1982/83:50 bilaga 2,

1982/83:97 av Per Unckel (m) och Lennart Blom (m), vari hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget om en särskild skatt på vattenkraft,

2. att riksdagen, om yrkandet 1 inte vinner bifall, beslutar att gränsen för
skattebefrielse höjs från 100 kW till 1 500 kW installerad generatoreffekt,

1982/83:100 av Ulf Adelsohn m. fl. (m), vari - med motivering i motion
1982/83:99- såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen avslår förslaget till lag
om skatt på viss elektrisk kraft,

1982/83:114 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c), såvitt avser hemställan - med
motivering i motion 1982/83:112 - att riksdagen

2. avslår förslaget om en särskild vattenkraftsskatt,

NU 1982/83:3 y

3

3. med anledning av propositionen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om utformningen och användningen av en
avgift på äldre vattenkraft och därvid också uttalar att nedsättning av
Vattenfalls avkastningskrav ej skall vara aktuell,

1982/83:120 av Ola Ullsten m. fl. (fp), såvitt avser hemställan (21) att
riksdagen avslår regeringens förslag till lag om skatt på viss elektrisk
kraft.

Näringsutskottet

Vattenkraften svarar för mer än hälften av den totala elproduktionen i
landet, eller 57 % (1981). Kraften produceras till övervägande del i äldre
anläggningar till mycket låga kostnader. Av den totala vattenkraftsproduktionen
- ca 58 TWh - kommer, enligt uppgift från Svenska kraftverksföreningen,
ca 88 % från kraftverk byggda före år 1973 och ca 9 % från kraftverk
byggda under åren 1973-1977. Eftersom de priser som konsumenterna får
betala för elkraften är beräknade så att de skall täcka de betydligt högre
produktionskostnaderna i nybyggda anläggningar genererar de äldre anläggningarna
i regel vinster, som ofta är av betydande storlek. Dessa produktionsöverskott
används givetvis på helt olika sätt av olika kraftproducenter.
Detta sammanhänger bl. a. med de mycket varierande ägandeförhållandena
inom den svenska kraftindustrin. Staten är visserligen - genom statens
vattenfallsverk - den dominerande ägaren, men privata och kommunala
kraftföretag äger drygt hälften av landets vattenkraftstillgångar.

Det finns stora skillnader mellan olika privata kraftföretag när det gäller
t. ex. kraftbalansstruktur (bl. a. avvägningen mellan kärnkraft och vattenkraft),
ägandeförhållanden och avnämarkategorier. Antalet minikraftverk,
dvs. kraftstationer med en genererad effekt understigande 1 500 kW, har
under senare år ökat, vilket delvis torde vara en följd av statliga stödinsatser.
Många kraftföretag har andra betydande verksamhetsgrenar utöver kraftrörelsen.
Sålunda är hälften av de privata kraftproducenterna engagerade i
trä-, massa- eller pappersindustrin. Länge var elproduktionen i dessa företag
avsedd att täcka endast det interna elbehovet. I dag har företag som Svenska
Cellulosa AB (SCA), Graningeverkens AB och Billerud-Uddeholm AB s. k.
områdeskoncession. De producerar sålunda elkraft för såväl internt som
externt bruk. I flera industrikoncerner har under senare år intäkterna från
vattenkraft utgjort en dominerande vinstkälla. Krafttillgångarna bidrar i
dessa fall till att ge verksamheten inom koncernen stadga i bl. a. finansiellt
hänseende. Det bör observeras att det förhållandet att ett kraftföretag har
monopolställning inom ett avnämarområde inte av företaget kan utnyttjas
för att ta ut oskäliga priser av konsumenterna. Detta sammanhänger bl. a.
med de begränsningar som finns i rätten till fri prissättning på elkraft.

Som framgår av propositionen har energiskattekommittén haft att bedöma

1* Riksdagen 1982/83. 17 sami. Nr 3 y

NU 1982/83:3 y

4

om den omständigheten att stora ekonomiska överskott har uppkommit i
samband med drift av äldre vattenkraftsanläggningar motiverar särskilda
åtgärder inom energibeskattningens ram. Kommittén har bl. a. diskuterat
frågan om hur ”övervinster” kan definieras samt periodiserings- och
mätproblem som hänger samman därmed. Kommitténs betänkande utmynnar
i en presentation av olika tekniska modeller för beskattning av aktuella
”övervinster”. Tänkbara modeller är beskattning baserad på (a) utlevererad
elkraft, (b) anläggningarnas produktionskapacitet, (c) genererad vinst eller
(d) nyttjanderätt samt (e) olika kombinationer härav. Kommittén har inte
ålagts att förorda en viss bestämd modell. Den har funnit det mycket svårt att
definiera begreppet ”övervinst”. Kommittén anser att en eventuell övervinstbeskattning
inte bör ske inom energibeskattningens ram. Om en
övervinstbeskattning skall komma till stånd synes, säger kommittén, en
utformning enligt (c) eller (d) bättre ligga i linje med intentionerna i
kommitténs direktiv.

Det är enligt näringsutskottets uppfattning obestridligt att elproduktion i
äldre vattenkraftverk i regel medför stora ekonomiska fördelar för elproducenten.
Detta framgår inte minst av den snabba prisutvecklingen vid
försäljning av andelar av äldre vattenkraftstillgångar. Försäljningssumman
har i en del fall inte stått i rimlig proportion till tillgångarnas bokförda värde.
Som framhålls i propositionen bör de nämnda fördelarna i någon form
komma samhället till del.

Den skatt på vattenkraft som regeringen nu föreslår är, som utskottet
kommer att utveckla i det följande, ett något trubbigt instrument i detta
sammanhang. En sådan beskattning torde dock vara den bästa av olika
möjliga metoder. Därför ansluter sig utskottet till regeringens uppfattning att
skatt bör utgå på produktion på vattenkraft. Utskottet anser i likhet med
regeringen att en sådan skatt bör utgå endast på kraft som produceras i äldre
kraftverk och tillstyrker förslaget att skatten skall utgöra 2 öre per kWh om
kraften har producerats i ett verk som har tagits i drift före år 1973 och 1 öre
per kWh om kraften har producerats i ett verk som har tagits i drift under
åren 1973-1977. Bestämmelserna om den nya skatten bör, som regeringen
föreslagit, föras in i en särskild lag. Utskottet vill i anslutning till vad nu sagts
påpeka att det i samband med en större ombyggnad av en befintlig
vattenkraftsanläggning kan uppkomma fråga huruvida den renoverade
anläggningen skall klassificeras som ny eller inte. Vilka principer som skall
gälla i sådana fall får förutsättas bli klargjort genom tillämpningsföreskrifter.

Näringsutskottet anser att riksdagen på några punkter bör göra avvikelser
från regeringens lagförslag. Skälen härtill är främst av industripolitisk
natur.

Enligt 1 § i den föreslagna lagen skall skatt erläggas om kraften har
framställts i kraftverk med en installerad generatoreffekt av minst 100 kW.
Detta innebär att skatt skall utgå även på produktionen i förhållandevis små

NU 1982/83:3 y

5

kraftverk, s. k. minikraftverk. Med anledning härav vill utskottet anföra
följande.

Under den närmaste tioårsperioden kan tillgången på produktionskapacitet
i vattenkraftverken visserligen väntas överstiga efterfrågan, men på
längre sikt kommer överkapaciteten när det gäller elproduktion att upphöra.

I takt med att kärnkraften avvecklas förutses en bristsituation uppstå.
Elkraftstillskottet från mindre kraftkällor kommer då att få ökad betydelse.
Riksdagen har flera gånger understrukit vikten av att det låt vara måttliga
energitillskott som de små vattenkraftverken ger tas till vara. Bl. a. mot nu
angiven bakgrund har statsmakterna i flera år genom bidrag och genom
krediter på förmånliga villkor stött nyanläggningar och renoveringar av
kraftverk med en effekt av 100-1 500 kW. Under år 1981 utgick bidrag för
sådana ändamål med ca 20 milj. kr. Stödet administreras sedan den 1 juli
1981 av oljeersättningsfonden. Denna har t. o. m. november i år behandlat
åtta ansökningar om lån ur fonden för dessa ändamål och har därvid beviljat
tre lån till ett sammanlagt värde av 885 000 kr.

Den föreslagna skatten torde för de små kraftverkens del komma att
medföra en kostnadsökning av storleksordningen 10-20 %. Avsikten är att
merkostnaden inte skall tas ut av konsumenterna. Den kommer följaktligen
att direkt belasta resultatet. Små kraftproducenter har en mindre gynnsam
kostnadsstruktur än stora. Detta kan få till konsekvens en nedgång i
investeringsverksamheten och i vissa fall nedläggning av små kraftverk. En
sådan utveckling skulle stå i direkt strid med de önskemål som statsmakterna
har givit uttryck åt när det gäller satsningen på de små vattenkraftverken.
Utskottet anser med hänsyn härtill att det inte bör utgå någon särskild skatt
på kraftproduktionen i denna kategori av kraftverk. Utskottet ansluter sig
därmed till yrkandet i motion 1982/83:86 (s).

I denna motion framhålls att en mer generös linje gentemot de mindre
kraftverken kan utformas på flera sätt. Ett sätt är att den undre gränsen för
skattepliktiga anläggningar höjs från 100 till 1 500 kW:s effekt, ett annat att
för varje kraftföretag medges ett generellt årligt bottenavdrag av maximalt 6
miljoner kWh, vilket motsvarar den normala årsproduktionen i en anläggning
med den högre effekten. Den förra linjen står mer i överensstämmelse
med den konstruktion som har valts i propositionen och medför ett mindre
skattebortfall än den senare linjen. En metod som innebär att alla
kraftstationer oavsett storlek slipper skatta för en viss kvantitet producerad
kraft har å andra sidan inte så stora negativa tröskeleffekter som en skatt som
endast drabbar anläggningar över en viss storlek. Näringsutskottet lämnar åt
skatteutskottet att avgöra vilken gränsdragning som är mest ändamålsenlig Med

det anförda tillstyrker näringsutskottet motion 1982/83:86 (s). Om
skatteutskottet och riksdagen ansluter sig till näringsutskottets uppfattning i
denna fråga kommer vidare andrahandsyrkandet i motion 1982/83:97 (m)
samt vissa önskemål som har framförts av dels centerpartiet i motion

NU 1982/83:3 y

6

1982/83:114, dels vänsterpartiet kommunisterna i motion 1982/83:125 att tillgodoses
i allt väsentligt. Den sistnämnda motionen, som innehåller ett
yrkande om godkännande av vissa i motionen angivna riktlinjer för den
ekonomiska politiken, har hänvisats till finansutskottet och behandlas i dess
betänkande FiU 1982/83:20.

Även i ett annat avseende finner näringsutskottet att riksdagen bör göra
avvikelse från regeringens förslag.

En skatt med 2 öre per producerad kWh kommer otvivelaktigt att utgöra
en belastning även på de större kraftproducenterna. Det rör sig här i flera fall
om basindustrier, vilkas verksamhet är av stor betydelse för sysselsättningen
på de orter där företagens anläggningar finns. Som utskottet redan har
påpekat har under senare år för en del företag tillgången på egen kraft varit
en viktig förutsättning för att verksamheten skall kunna fortleva. Det vore
olyckligt om införandet av den nu aktuella skatten i någon väsentlig grad
skulle rycka undan grunden för företagens fortsatta verksamhet. Enligt
utskottets uppfattning bör därför regeringen ha möjlighet att i särskilda fall
medge nedsättning av eller befrielse från skyldighet att utge skatt enligt den
föreslagna lagen.

Skäl för dispens bör i princip kunna anses vara för handen när en industri
med egen kraftproduktion bedriver en exceptionellt energiintensiv tillverkning.
Ett exempel kan vara ett företag där elektrokemiska eller elektromekaniska
framställningsprocesser används och där energikostnadernas storlek
är av utslagsgivande betydelse för företagets möjligheter att fortleva.
Synpunkter av i huvudsak denna innebörd har framförts i ett par av de
motioner som utskottet nu behandlar. Därutöver anser utskottet att dispens
skall kunna medges om inkomsten från vattenkraft utgör den huvudsakliga
vinstgeneratorn i en industrikoncern vars verksamhet i övrigt går med förlust
och där risk föreligger för nedläggningar med allvarliga följder för
sysselsättningen på en ort.

Enligt 2 § lagförslaget skall lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning vara tillämplig på skatt enligt den nu aktuella lagen.
1959 års lag innehåller en bestämmelse (46 §) om att regeringen eller den
myndighet som regeringen förordnar (riksskatteverket) när synnerliga skäl
föreligger får medge befrielse från eller återbetalning av skatt. Detta
stadgande synes dock inte utan vidare kunna tillämpas i de dispensfall som
enligt utskottets mening bör komma i fråga enligt den nu aktuella
lagstiftningen. Näringsutskottet föreslår därför att en särskild dispensbestämmelse
med den av utskottet rekommenderade innebörden införs i den
nya lagen.

NU 1982/83:3 y

7

Med hänvisning till det anförda avstyrker näringsutskottet dels motionsyrkandena
om avslag på lagförslaget, dels de kompletterande yrkandena i
motionerna 1982/83:81 (c) och 1982/83:114 (c).

Stockholm den 7 december 1982

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Lilly Hansson (s), Erik Hovhammar (m),
Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Sten Svensson (m), Olof
Johansson (c), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per Westerberg
(m), Christer Eirefelt (fp), Birgitta Johansson (s), Ivar Franzén (c), Oswald
Söderqvist (vpk) och Per Unckel (m).

Avvikande meningar

1. Erik Hovhammar (m), Sten Svensson (m), Per Westerberg (m), Christer
Eirefelt (fp) och Per Unckel (m) anser att yttrandet under rubriken
Näringsutskottet bort ha följande lydelse:

Vattenkraften svarar (= utskottet) kommitténs direktiv.

Näringsutskottet anser att allvarliga invändningar av såväl industripolitisk
som energipolitisk natur kan riktas mot regeringens förslag.

Utskottets granskning har avslöjat att den föreslagna skatten får konsekvenser
som över huvud taget inte berörs i propositionen. Utskottet vill
framhålla att det är uppseendeväckande att ett förslag med så vittomfattande
återverkan på såväl den industriella utvecklingen som energiförsörjningen
inte har blivit föremål för nödvändiga analyser.

Till yttermera visso presenteras den föreslagna vattenkraftsskatten som
någonting som den i verkligheten inte är, nämligen en s. k. övervinstskatt.
Skatten är en ren produktionsskatt, som slår blint och som enligt utskottets
mening ytterligare kommer att öka de svårigheter industrin i dag har samt
minska möjligheterna att uppfylla de mål för vattenkraftsproduktionen som
riksdagen har angivit. Det senare är så mycket mer allvarligt som regeringen
själv har angett att just vattenkraften måste utnyttjas i ökad utsträckning.

Med den föreslagna inriktningen kommer skatten att medföra stora
kostnader för en betydelsefull del av industrin. Avsikten är att merkostnaden
inte skall tas ut av konsumenterna. Skatten kommer därmed att direkt
belasta rörelsens resultat. Detta innebär att möjligheterna att finansiera
vattenkraftsutbyggnad minskar.

Den föreslagna skatten kommer att drabba de små kraftverken särskilt
hårt. Följden härav kan bli minskade investeringar och risk för nedläggning

NU 1982/83:3 y

8

av många små kraftverk. Skatten kommer därigenom att direkt motverka
effekten av de stödåtgärder som samhället genom oljeersättningsfonden har
satt in för att öka elproduktionen i vattenkraftverk med en effekt av 1 500 kW
eller mindre. Skatten kommer också att få negativa konsekvenser för den
industri som tillverkar mindre turbiner, elutrustningar etc.

Enligt utskottets uppfattning strider det framlagda förslaget vidare mot de
regionalpolitiska mål som riksdagen har satt upp. Åtskilliga av de företag
som drabbas särskilt hårt av den föreslagna skatten är lokaliserade till bygder
som redan har svåra sysselsättningsproblem.

Skatten skulle enligt beräkningar av Svenska kraftverksföreningen komma
att uppgå exempelvis för Stora Kopparbergs Bergslags AB till 80 milj. kr.,
för SCA till 62 milj. kr., för Billerud-Uddeholm till 29 milj. kr., för
Gullspångs Elektrokemiska AB till 25 milj. kr. och för KemaNobel AB till
16 milj. kr.

Det måste observeras att vinsterna från kraftrörelse har givit många
industrikoncerner den finansiella stabilitet som har utgjort en förutsättning
för riskfyllda investeringar i den industriella rörelsen. Särskilt allvarliga blir
konsekvenserna av den föreslagna skatten för industrier med extremt
energiintensiv tillverkning, exempelvis företag som i sin produktion använder
elektrokemiska eller elektromekaniska framställningsprocesser.

Utskottet vill vidare framhålla att kraftföretagen är mycket beroende av
vattentillrinningen i älvarna, vilken kan variera kraftigt från år till år. Under
torrår skulle den särskilda skatten på vattenkraft i många fall kunna
medverka till ett negativt rörelseresultat. Till detta kommer att skattens
styreffekter kan leda till samhällsekonomiska förluster även vid driften av
kraftsystemet. Det kan exempelvis i vissa situationer te sig mera fördelaktigt
för ett företag att köpa kraft från ett annat land än att producera beskattad
kraft vid de egna anläggningarna.

Vad utskottet nu har anfört leder till slutsatsen att regeringens förslag om
en skatt på vattenkraft bör avslås av riksdagen. Utskottet ställer sig alltså
bakom yrkandena härom i motionerna 1982/83:81 (c), 1982/83:84 (m, c),
1982/83:88 (m), 1982/83:97 (m), 1982/83:100 (m), 1982/83:114 (c) och
1982/83:120 (fp).

2. Olof Johansson (c) och Ivar Franzén (c) anser att yttrandet under
rubriken Näringsutskottet bort ha följande lydelse:

Vattenkraften svarar (= utskottet) kommitténs direktiv.

Näringsutskottet anser- (= avvikande mening 1) elutrustningar

etc.

Utskottet konstaterar sålunda att regeringens förslag är så dåligt berett och
beslutsunderlaget i propositionen så bristfälligt att det inte är möjligt för
riksdagen att utan ett omfattande beredningsarbete göra de förändringar i
förslaget som skulle vara nödvändiga för att göra detta acceptabelt.

Sammanfattningsvis finner utskottet att riksdagen bör avslå propositionen

NU 1982/83:3 y

9

i här aktuell del. Regeringen bör uppmanas att pröva frågan på nytt för att
under våren 1983 kunna återkomma till riksdagen med ett omarbetat
lagförslag. Ett sådant nytt förslag till lag om skatt på vattenkraft bör ha
prövats av lagrådet innan proposition i ämnet avlämnas.

Utskottet vill här ange vissa riktlinjer för hur en skatt på vattenkraft bör
vara beskaffad.

De små vattenkraftverken bör vara generellt undantagna från skattskyldighet.
Dispensmöjligheter bör skapas för företag som använder stora
mängder egen vattenkraft i energikrävande framställningsprocesser. Skatten
måste utformas så att dess storlek i princip anpassas till den faktiska
lönsamheten i vattenkraftsproduktionen. Den bör, i motsats till den skatt
som regeringen nu föreslår, inte vara konstruerad så att den begränsar
intresset för t. ex. upprustning eller effektivisering av gamla kraftverk.

Utifrån dessa förutsättningar finns det skäl att överväga en skattemodell
som bygger på följande tankegångar.

I större vattenkraftverk är de rörliga driftskostnaderna mycket låga,
endast något öre per kWh. Kraftproduktionens lönsamhet är alltså helt
beroende av kapitalkostnaderna, vilka i sin tur har ett klart samband med
avskrivningarnas storlek. Detta samband bör göra det möjligt att anpassa
vattenkraftsskatten till den verkliga lönsamheten, exempelvis genom att
denna skatt - 2 öre per kWh - minskas med 2 % av vattenkraftsanläggningarnas
värde efter planenliga avskrivningar. Skatteberäkningen blir på detta
sätt enkel. Ny vattenkraft kostar 1-3 kr. per kWh att bygga ut. Med den här
redovisade reduceringsregeln blir ny vattenkraft skattefri när kostnaden
uppgår till 1 kr. per kWh. Är kostnaden 2 kr. per kWh medför reduceringen
att även en ”gammal” kWh blir skattefri för varje ny som tillkommer genom
utbyggnaden.

De medel som inflyter till staten genom en vattenkraftsskatt bör enligt
utskottets mening tillföras oljeersättningsfonden. Utskottet vill understryka
betydelsen av att en beskattning av äldre vattenkraft utformas så, att statens
vattenfallsverk inte ges otillbörliga fördelar i förhållande till övriga
vattenkraftsproducenter.

Utskottet avstyrker med det anförda dels regeringens förslag om
vattenkraftsskatt, dels motion 1982/83:86 (s). Detta innebär att utskottet
instämmer i de yrkanden om avslag på regeringens förslag som framförs i de
övriga motionerna.

Enligt näringsutskottets mening bör riksdagen på grundval av vad
utskottet här har anfört göra ett uttalande till regeringen om lämplig
utformning av en skatt på äldre vattenkraft. Härigenom skulle de yrkanden i
motionerna 1982/83:81 (c) och 1982/83:114 (c) som avser riktlinjer för en
sådan skatt tillgodoses.