yttr 1982/83 nu1y y

Yttrande 1982/83:nu1y

NU 1982/83: ly

Näringsutskottets yttrande
1982/83:1 y

över motion om partssammansatta domstolar

Till lagutskottet

Lagutskottet har anmodat näringsutskottet att yttra sig över motion
1981/82:1712 av Torkel Lindahl (fp) och Gertrud Hedberg (fp).

I motionen hemställs att riksdagen skall hos regeringen hemställa om en
utredning av partssammansatta domstolar i enlighet med vad som anförts i
motionen, dvs. beträffande de partssammansatta domstolarnas funktion och
sammansättning i olika typer av mål.

Till näringsutskottets beredningsområde hör frågor rörande en av de
partssammansatta domstolarna, marknadsdomstolen. Beträffande denna får
näringsutskottet anföra följande.

Marknadsdomstolens uppgifter m. m.

Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt lagen (1953:603) om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet
(konkurrensbegränsningslagen) - vilken den 1 januari 1983 avlöses av
konkurrenslagen (1982:733) -, enligt marknadsföringslagen (1975:1418) och
enligt lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen).
Förfarandet regleras genom dessa lagar och genom lagen (1970:417)
om marknadsdomstol m. m. (omtryckt 1982:751).

Marknadsföringslagen kompletteras i vissa hänseenden genom föreskrifter
i konsumentkreditlagen (1977:981) och konsumentförsäkringslagen
(1980:38) samt lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker och lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om
marknadsföring av tobaksvaror.

Enligt konkurrenslagen kan marknadsdomstolen i syfte att undanröja
skadlig verkan av konkurrensbegränsning meddela en näringsidkare dels
förbud att tillämpa bl. a. visst avtal eller avtalsvillkor, dels ålägganden av
olika slag (säljåläggande, rättelseåläggande, prisåläggande). Innan förbud
eller åläggande meddelas skall domstolen normalt först söka förhindra den
skadliga verkan genom förhandling. Hittills - enligt konkurrensbegränsningslagen
- har domstolens befogenhet på detta område inskränkts till att
den kan föranstalta om förhandling och, om denna blivit resultatlös, anmäla
saken för regeringen. Den nya konkurrenslagen innehåller också särskilda
bestämmelser om företagsförvärv - inkl. fusioner - som medför att en
näringsidkare får en dominerande ställning på marknaden. I sista hand finns
möjlighet för marknadsdomstolen att förbjuda ett sådant förvärv eller - i

1 Riksdagen 1982183. 17 sami. Nr 1 y

NU 1982/83: ly

2

vissa fall - att ålägga näringsidkaren att avhända sig aktier eller egendom som
han har förvärvat. Förbud och ålägganden av det sistnämnda slaget blir
giltiga endast om de fastställs av regeringen. Marknadsdomstolen får också,
nu och framgent, lämna dispens från de båda straffsanktionerade förbud,
mot bruttoprissättning och mot anbudskarteller, som anges i såväl konkurrensbegränsningslagen
som konkurrenslagen.

Enligt marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen dels meddela en
näringsidkare förbud mot vissa reklam- och andra marknadsföringsåtgärder,
dels ålägga en näringsidkare att lämna viss information till konsumenterna,
dels förbjuda en näringsidkare att sälja vissa skadliga eller otjänliga varor.
Avtalsvillkorslagen ger domstolen befogenhet att förbjuda en näringsidkare
att tillämpa vissa avtalsvillkor.

Förbud och ålägganden enligt de nämnda lagarna förenas normalt med
vite. Utom såvitt gäller beslut som skall prövas av regeringen är marknadsdomstolen
slutinstans i samtliga ärenden.

Frågor om förbud och ålägganden enligt konkurrensbegränsningslagen
resp. konkurrenslagen tas upp efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen
(NO). Enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen är det på
motsvarande sätt konsumentombudsmannen (KO) som för talan. Om NO
eller KO för visst fall beslutar att inte göra ansökan finns i andra hand talerätt
för sammanslutningar av konsumenter, löntagare eller näringsidkare. I fråga
om konkurrensbegränsning resp. otillbörlig marknadsföring har även
näringsidkare som berörs därav en sådan subsidiär talerätt.

Marknadsdomstolens sammansättning

Lagen om marknadsdomstol m. m. innehåller- i sin fr. o. m. den 1 januari
1983 gällande lydelse - i huvudsak följande bestämmelser om domstolens
sammansättning.

Marknadsdomstolen består av ordförande och vice ordförande samt tio
andra ledamöter. Alla utses för viss tid av regeringen. För varje ledamot
utom ordföranden skall finnas en eller flera ersättare.

Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagkunniga och erfarna i
domarvärv. Fyra av de andra ledamöterna är särskilda ledamöter, tre för
ärenden om konkurrensbegränsning och en för ärenden om marknadsföring
och ärenden om oskäliga avtalsvillkor. Den sistnämnde skall ha särskild
insikt i konsumentfrågor. Av de tre skall en vara lagkunnig och erfaren i
domarvärv och två ha särskild insikt i näringslivets förhållanden.

Av övriga ledamöter skall tre utses bland företrädare för företagarintressen
och tre bland företrädare för konsument- och löntagarintressen.
Ordföranden, vice ordföranden och de särskilda ledamöterna får däremot
inte utses bland personer som kan anses företräda sådana intressen.

Marknadsdomstolen är beslutför när ordföranden och fyra andra ledamöter
är närvarande. I beslut skall delta lika antal ledamöter som företräder

NU 1982/83: ly

:3

företagarintressen samt konsument- och löntagarintressen, dvs. en, två eller
tre av vardera kategorin. Av de särskilda ledamöterna deltar endast den eller
de som har utsetts för sådant ärende som det är fråga om. Antalet ledamöter
som deltar i ett beslut kan sålunda variera från elva till fem. Som
marknadsdomstolens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöter
förenar sig; vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

Om marknadsdomstolens aktuella sammansättning kan följande noteras.
De särskilda ledamöterna - som enligt lagens nuvarande lydelse endast är två
- är professorer i företagsekonomi resp. i nationalekonomi. Av de övriga
ledamöterna är en - liksom den ersättare som har utsetts för honom -tjänsteman hos Landsorganisationen i Sverige (LO), en - liksom ersättaren -tjänsteman hos Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och en - liksom
två ersättare - tjänsteman hos Kooperativa förbundet (KF). I det sistnämnda
fallet har som tredje ersättare utsetts en tjänsteman hos Centralorganisationen
SACO/SR. De ledamöter som har utsetts bland företrädare för
företagarintressen är tjänstemän - alla med juridisk utbildning - hos resp.
Sveriges industriförbund, ett medlemsförbund i Sveriges grossistförbund och
ett medlemsförbund i Sveriges köpmannaförbund. Bland ersättarna för
dessa ledamöter finns representanter även för andra grenar av näringslivet,
såsom jordbruket - som företräds av en tjänsteman hos Lantbrukarnas
riksförbund (LRF) - och reklambranschen.

Historik och motivuttalanden

Marknadsdomstolen tillkom den 1 januari 1971, då lagen om otillbörlig
marknadsföring trädde i kraft. Till utgången av år 1972 benämndes den
marknadsrådet.

Marknadsdomstolens uppgifter enligt konkurrensbegränsningslagen ålåg
t. o. m. år 1970 näringsfrihetsrådet, som hade inrättats enligt beslut år 1953
och var sammansatt enligt ungefär samma principer som marknadsdomstolen.

Enligt den proposition som låg till grund för inrättandet av näringsfrihetsrådet
var det av vikt att såväl beprövad domarerfarenhet som ekonomisk
sakkunskap skulle finnas företrädd i rådet (prop. 1953:103 s. 261). För att
rådet skulle få nödig förankring i de kretsar som närmast berördes av dess
verksamhet borde inom rådet vidare finnas företrädare för såväl näringslivet
som konsumenterna. Föredragande statsrådet underströk att näringslivets
representanter i rådet väsentligen skulle ha till uppgift ”att hävda de
synpunkter och uppfattningar som är representativa för företagarvärlden i
allmänhet”. De borde däremot icke uppfattas såsom representanter för de
olika näringsgrenarnas särintressen. Föredraganden ansåg det dock sannolikt
att de personer som kom i fråga hade anknytning till någon huvudgrupp
inom näringslivet; i första hand borde då utses personer med anknytning till
industrin, detaljhandeln och jordbruksnäringen. Som suppleanter borde

NU 1982/83:1 y

4

även fackmän med intressen inom grosshandeln och hantverket förordnas.
Om det var angeläget att någon suppleants sakkunskap kom rådet till godo
vid handläggningen av ett visst ärende, fanns möjligheten att någon av de
ordinarie ledamöterna avstod från att delta, så att suppleanten i fråga fick
träda in.

Konsumentkooperationen utövar företagsverksamhet av mångskiftande
slag och skulle till följd härav kunna tänkas representerad på företagarsidan,
sade föredraganden. Man kunde emellertid, tilläde han, inte bortse från att
kooperationen utgör en sammanslutning av konsumenter och att rörelsen ser
som sin huvuduppgift att främja konsumentintresset. Rörelsens representant
hade därför enligt hans mening sin naturliga plats på konsumentsidan. De
övriga företrädarna för de allmänna konsument- och löntagarintressena
borde vara personer med förankring i de stora löntagarorganisationerna.

Marknadsrådets - numera marknadsdomstolens - sammansättning
behandlades i den proposition (prop. 1970:57) som innehöll förslag till
lagstiftning om otillbörlig marknadsföring. Den enda principiella nyheten vid
jämförelse med näringsfrihetsrådet var att en särskild ledamot med
inriktning på konsumentfrågor tillkom. Föredragande statsrådet uttalade
bl. a. (s. 164) att den inriktning på etiska normer som skulle prägla
bedömningen av marknadsföringsärendena gjorde det angeläget att vid
handläggningen av dem ha ett starkt inslag av representanter för konsumenternas
och näringslivets intressen. Det förslag som förelåg om att en ledamot
skulle ha särskild insikt i konsumentfrågor ansåg han från samma synpunkt
vara välbetänkt.

Beträffande näringsidkarrepresentanternas funktion i marknadsrådet
anförde föredraganden bl. a. följande. Han ville inte i första hand se dem
som företrädare för särskilda branschintressen. Deras uppgift var snarare att
tillföra rådet kännedom om de värderingar som rådde inom näringslivet i
allmänhet. Det var genom dessa ledamöter som näringslivet skulle få
inflytande på rättsbildningen. Med utgångspunkt i denna syn på näringslivsrepresentanternas
ställning i rådet ansåg han inte att det i lagen om
marknadsråd m. m. borde föreskrivas att företrädare för en viss bransch
skulle delta i behandlingen av en viss typ av ärenden. Om företrädarna för
konsument- och löntagarintressen gjorde föredraganden inget särskilt
uttalande. Vad beslutsförhetsreglerna beträffar anförde han bl. a. att han
utgick från att både vice ordföranden och den ledamot som skulle ha särskild
insikt i näringslivets förhållanden resp. i konsumentfrågor i praktiken
regelmässigt skulle komma att delta i marknadsrådets avgöranden, åtminstone
i ärenden av större vikt.

I proposition 1981/82:165 med förslag till konkurrenslag - innebärande
bl. a. att marknadsdomstolen skulle få som ny uppgift att beträffande vissa
företagsförvärv pröva frågan om deras skadlighet - anförde föredragande
statsrådet bl. a. följande (s. 208). Domstolens nya arbetsuppgift gav
anledning att överväga dess sammansättning. Den nya arbetsuppgiften

NU 1982/83: ly

5

kunde komma att omfatta ingående prövning av rättsligt och ekonomiskt
svårutredda och svåröverskådliga frågor. Samtidigt kunde det ganska ofta
krävas en hög grad av snabbhet i handläggningen. Den arbetsmässiga
belastningen på domstolen kunde bli mycket stor i ett enskilt ärende. Mot
bakgrund av det anförda var det ofrånkomligt att det tekniska inslaget i
domstolen måste förstärkas genom att antalet särskilda ledamöter utökades.
Lämpligen skedde detta genom att ytterligare två sådana ledamöter för
konkurrensfrågor tillfördes domstolen (varvid för dessa ledamöter skulle
gälla behörighetskrav i enlighet med vad som framgår av föregående avsnitt).
Om man skulle kunna undvika riskerna för en splittrad praxis och omtagning
av processen borde i fråga om konkurrensärenden den förstärkta ordningen
med tre särskilda ledamöter gälla som ordinarie sammansättning. De
citerade uttalandena upprepades som motiv till den ändring i lagen om
marknadsdomstol som föreslogs i proposition 1981/82:195 med förslag till
följdlagstiftning till den nya konkurrenslagen, m. m.

Tidigare riksdagsbehandling av frågor om marknadsdomstolens sammansättning Näringsutskottet

behandlade hösten 1978 (NU 1978/79:6) en motion om
förstärkning av konsument- och löntagarintressenas representation i marknadsdomstolen.
Motionen avstyrktes av utskottet och avslogs av riksdagen.

I betänkandet redovisades en undersökning av reservationer i marknadsdomstolen
under tiden 1971-juni 1978. Därvid konstaterades bl. a.:

Marknadsdomstolen har från sin tillkomst år 1971 fram till halvårsskiftet
1978 avgjort 198 ärenden. Av dessa avgöranden har 157 varit helt
enhälliga.

I nio fall har reservation förekommit beträffande motiveringen, medan
domstolen har varit enig om utgången.

När det gäller utgången har marknadsdomstolen alltså varit enig i 166 av de
198 ärendena. De 32 ärendena med reservation utgör ungefär en sjättedel av
samtliga. I dispensärenden enligt konkurrensbegränsningslagen och i ärenden
enligt avtalsvillkorslagen har enigheten varit nästan fullständig. Avgöranden
enligt generalklausulen i konkurrensbegränsningslagen har föranlett
reservation i sex fall av 19 och avgöranden enligt marknadsföringslagen i 24
fall av 142.

Det går knappast att urskilja något bestämt mönster i reservationerna. I

[en åberopad uppsats av en juris studerande] sägs: ”Det finns inget som

direkt tyder på att MD:s ledamöter är ’partsintressenter’ i den meningen att
de har röstat för en utgång i ärendet som har varit gynnsammare för deras
respektive sida”. Detta omdöme bekräftas av den något mera omfattande
inventering som har redovisats här. Särskilt kan noteras att det är fler
reservationer som härrör från en del av konsumentrepresentanterna vid
tillfället i fråga än som härrör från hela gruppen konsumentrepresentanter.
(Motsvarande gäller än mer utpräglat beträffande företagarrepresentanterna.
) Det sagda står i god överensstämmelse med vad marknadsdomstolens

NU 1982/83: ly

6

ordförande, justitierådet Peter Westerlind, har anfört i uppsatser om
domstolen (här citerat från Svensk juristtidning 1976, s. 423):

Det förhållandet att vissa ledamöter är utsedda bland företrädare för
företagarintressen och vissa bland företrädare för konsument- och löntagarintressen
bör inte uppfattas som att dessa ledamöter skulle så att säga
utgöra partsrepresentanter för respektive intressekategorier, varvid den
ena partssidan kanske skulle framstå som mindre positiv till konsumentskyddet
än den andra. Ingen av ledamöterna är partsrepresentant i den
meningen. Alla är i stället ansvarsbelastade domare, uppfordrade att
opartiskt tillämpa den lagstiftning till bl. a. konsumentens skydd vilken är
rättesnöret för marknadsdomstolens avgöranden.

Näringsutskottet anförde bl. a.:

Sammanfattningsvis tyder alltså genomgången av reservationerna dels på
att marknadsdomstolens avgöranden präglas av en betydande enighet, dels
på att förekommande reservationer snarare är uttryck för individuella
bedömningar än för kollektiva reaktioner av intresserepresentanter. Utskottet
vill betona att detta måste betraktas som tillfredsställande. Det får
nämligen anses stå i god överensstämmelse med förarbetena till lagen om
marknadsdomstol m. m. och med vedertagen uppfattning, om man på
marknadsdomstolen applicerar vad föredragande statsrådet i propositionen
år 1974 om inrättande av bostadsdomstolen uttalade om ”intresseledamötema”
i denna: De är inte och skall inte uppfattas som företrädare för endera
partens intressen. ”De är meddomare som har att företa en objektiv
bedömning av samtliga fakta i målet utifrån sina särskilda kunskaper och
erfarenheter.” Marknadsdomstolens ordförande har också mot bakgrund av
sina erfarenheter gjort ett motsvarande konstaterande för marknadsdomstolens
del .

I betänkandet NU 1981/82:55 lämnade näringsutskottet utan erinran
regeringens förslag till ändrad sammansättning av marknadsdomstolen i
samband med ikraftträdandet av den nya konkurrenslagen (se s. 4 f.).
Förslaget antogs av riksdagen.

Näringsutskottet

Det i motion 1981/82:1712 framställda förslaget om en utredning rörande
partssammansatta domstolar avser formellt även marknadsdomstolen.
Denna nämns emellertid inte i motiveringen. De synpunkter som motionärerna
anför synes också sakna aktualitet för marknadsdomstolens del.

Motionärerna talar om tvister som avgörs av partssammansatta domstolar.
Det övervägande antalet ärenden i marknadsdomstolen har icke karaktären
av tvistemål mellan enskilda parter utan grundas på ansökningar av
konsumentombudsmannen (KO) - enligt marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen
- om att ett visst slags förbud eller åläggande skall meddelas en
näringsidkare i konsumentkollektivets intresse. Endast i vissa fall är det hos
marknadsdomstolen fråga om en relation mellan två enskilda parter. Det
gäller dels ärenden där en näringsidkare utnyttjar sin rätt att - när KO avstår

NU 1982/83: ly

7

- föra talan enligt marknadsföringslagen, dels vissa ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen
och motsvarande ärenden enligt den nya konkurrenslag
som träder i kraft vid årsskiftet 1982-1983. I konkurrensbegränsningsärenden
är det primärt näringsfrihetsombudsmannen som för talan, och
ändamålet med de åtgärder som kan påyrkas är att främja en från allmän
synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet. Det torde knappast gå att
finna exempel på att i ett ärende hos marknadsdomstolen har förekommit en
sådan tredje part som åsyftas i motionen.

Beträffande de ledamöter i marknadsdomstolen som företräder företagarresp.
konsument- och löntagarintressen har näringsutskottet - såsom
framgår av det föregående - år 1978 konstaterat att deras ställningstaganden
ger vid handen att de inte uppträder som partsrepresentanter i egentlig
mening. Med hänvisning bl. a. till förarbetena till lagen om marknadsdomstol
betecknade utskottet detta som tillfredsställande. Marknadsdomstolens
beslut under de senaste fyra åren synes inte ge anledning till någon ändring av
den tidigare slutsatsen.

Näringsutskottet vill också påpeka att marknadsdomstolens sammansättning
har omprövats av riksdagen så sent som våren 1982. Den ändring som då
beslöts innebär en förstärkning av ämbetsmannainslaget i domstolen såvitt
gäller handläggning av ärenden enligt konkurrenslagen.

Sammanfattningsvis anser näringsutskottet att det inte finns skäl att låta
marknadsdomstolen omfattas av en sådan utredning om partssammansatta
domstolar som föreslås i motionen.

Stockholm den 26 oktober 1982

På näringsutskottets vägnar
NILS ERIK WÅÅG

Närvarande: Nils Erik Wååg (s), Tage Sundkvist (c), Staffan Burenstam
Linder (m), Lilly Hansson (s), Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s),
Sten Svensson (m), Wivi-Anne Radesjö (s), Karl-Erik Häll (s), Per
Westerberg (m), Christer Eirefelt (fp), Jörn Svensson (vpk), Birgitta
Johansson (s), Per-Richard Molén (m) och Ivar Franzén (c).