yttr 1982/83 fiu2y y

Yttrande 1982/83:fiu2y

FiU 1982/83:2 y

Finansutskottets yttrande
1982/83:2 y

över proposition 1982/83:55 om upphävande av beslutet om karensdagar,
m. m.

Till skatteutskottet,

socialförsäkringsutskottet,
socialutskottet,
jordbruksutskottet och
arbetsmarknadsutskottet

Beträffande proposition 1982/83:55 om upphävande av beslutet om
karensdagar, m. m., jämte motioner vill utskottet anföra följande.

Obalanserna i den svenska ekonomin har vuxit sig allt starkare.

Budgetunderskottet har sedan mitten av 1970-talet vuxit som andel av BNP
från 2 % till 13 % 1982. Den totala konsumtionen har ökat samtidigt som
industriproduktionen i det närmaste stagnerat. Skillnaden i tillväxt mellan
produktion och konsumtion har kommit till uttryck i ett växande bytesbalansunderskott
som finansierats med ökad statlig upplåning. Den statliga
utlandsskulden värderas nu till 100 miljarder kronor. Det krävs kraftiga
ökningar av industriproduktionen och exporten för att motsvara de ökade
räntekostnaderna.

Det krävs nu krafttag för att vända den ekonomiska utvecklingen. Vi
måste hålla tillbaka konsumtion och stimulera produktion och investeringar.
Åtstramningsåtgärderna måste drabba alla efter bärkraft. Det är emellertid
enligt utskottets mening utomordentligt angeläget att de begränsningar som
måste vidtas inte belastar de sämst ställda i samhället. Det kärva ekonomiska
läget får inte tas till intäkt för att rasera det sociala trygghetssystem som
byggts upp i vårt land. Det är tvärtom nödvändigt att värna om grundtryggheten
i ett läge då det krävs åtgärder, som innebär påfrestningar på stora
befolkningsgrupper. Utskottet ser det därför som väl motiverat att återställa
de tidigare bidragsnivåerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och kommunala barnomsorgen. Dessa åtgärder är en viktig
förutsättning för att skapa vilja och förståelse för att genomföra de övriga
åtgärder som behövs för att vända den ekonomiska utvecklingen.

Det statsfinansiella läget är emellertid sådant att dessa åtgärder, som
innebär ökade offentliga utgifter, måste kompenseras med motsvarande
inkomstförstärkningar. Det är inte ansvarsfullt att tillåta att ens dessa
angelägna utgiftsökningar skulle få leda till ytterligare ökat underskott i de
offentliga finanserna. Redan tillväxten i räntekostnaderna för de tidigare

1 Riksdagen 1982/83. 5 sami. Nr 2 y

FiU 1982/83:2 y

2

årens upplåning beräknas bli ca 11 miljarder kronor mellan 1982/83 och
1983/84. Att låta underskottet växa ytterligare genom att underlåta att
finansiera nödvändiga utgiftsökningar skulle öka räntebelastningen i framtiden
än mer.

Vidare skulle de ökade utgifterna till hushållen, om de inte finansierades,
stimulera den inhemska efterfrågan och driva upp den privata konsumtionen
och därmed motverka devalveringens syften. Som utskottet anfört är det
nödvändigt att begränsa den inhemska konsumtionsefterfrågan. I annat fall
försämras bytesbalansen ytterligare och vägen mot ökad balans blir allt
längre. Devalveringens kortsiktiga effekter innebär vissa påfrestningar på
bytesbalansen. Dessa växer till oacceptabel storlek om den inhemska
efterfrågan samtidigt tillåts expandera. Enligt utskottets mening kräver
således en ansvarsfull politik, som syftar till att understödja devalveringens
positiva effekter, att utgiftsökningarna finansieras med inkomstförstärkningar.

Enligt utskottets mening bör dessa förstärkningar inte drabba en
begränsad grupp utan bäras av alla. Det är vidare angeläget att åtgärderna
inte bidrar till att försämra den svenska industrins internationella konkurrenskraft.
Utskottet kan mot denna bakgrund dela den uppfattning som
redovisas i propositionen att finansieringen i första hand bör ske genom en
höjning av mervärdeskatten. De åtgärder som föreslås inom arbetslöshetsförsäkringen
för att förbättra de arbetslösas ekonomiska situation bör
finansieras inom försäkringssystemet med en höjning av avgifterna till
arbetsmarknadsfonden.

En höjning av mervärdeskatten från 17,7 % till 19 % leder till en allmän
höjning av prisnivån med ca 1 %. Det finns vissa grupper, främst
barnfamiljer, som drabbas särskilt hårt av en momshöjning. Det finns därför
enligt utskottet fog för att kompensera barnfamiljerna genom höjda
barnbidrag och genom att öka livsmedelssubventionerna för att begränsa
prisökningarna på baslivsmedel. Utskottet tillstyrker mot bakgrund härav
förslagen att höja barnbidragen med sammantaget 750 milj. kr. räknat för
helår. Hur fördelningen bör göras mellan en generell bidragshöjning och en
höjning av flerbarnstillägget får ankomma på vederbörande utskott att
bedöma. Vidare bör livsmedelssubventionerna öka med 230 milj. kr. räknat
för helår, vilket i konsumentledet kan beräknas motsvara en utgiftsminskning
för hushållen med närmare 300 milj. kr. Härigenom undanröjs effekten
på subventionerade baslivsmedel som momshöjningen annars skulle få.

Det finns enligt utskottets mening anledning att närmare studera
åtgärdernas totala effekter, framför allt med avseende på konsekvenserna
för statsbudgeten. Enligt propositionen beräknas förslagen innebära ökade
utgifter för statsbudgeten och socialförsäkringssektorn med totalt 7,3
miljarder kronor som helårseffekt. Inkomsterna beräknas till 7,1 miljarder
kronor. Till den del dessa åtgärder direkt berör statsbudgeten beräknar
utskottet att åtgärderna sammantaget leder till en förstärkning med närmare

FiU 1982/83:2 y

3

1 miljard kronor. För ATP-systemet och arbetslöshetsförsäkringen, som i
huvudsak ligger utanför statsbudgeten, beräknas totaleffekten bli ett
underskott med drygt 1,1 miljarder kronor. Det sammanlagda resultatet blir
således, som även framgår av propositionen, en skillnad på ca 0,2 miljarder
kronor, som motsvarar livsmedelssubventionerna, vilka utgör kompensation
för totalfinansieringens effekter.

Det bör i detta sammanhang noteras att åtgärderna avseende sjukförsäkringen
och folkpensionerna i sin helhet faller på statsbudgeten. I det begrepp
som i den ekonomiska analysen i nationalbudgeterna kallas den konsoliderade
offentliga sektorn ingår de tre delsektorerna stat, kommuner och
socialförsäkringssektorn. Begreppet staten i detta sammanhang liksom i
nationalräkenskaperna är en statistisk konstruktion som inte innefattar
allmän sjukförsäkring eller erkända arbetslöshetskassor. KAS och folkpensioner
inryms däremot numera i staten.

I propositionen görs uppskattningar av de indirekta effekterna i form av
ökade skatteinkomster. Dessa avser de statliga skatterna och beräknas till 1,1
miljarder kronor. Kassamässigt tillförs emellertid staten även kommunalskatterna
på förmånerna. Skatterna utbetalas till kommunerna med två års
eftersläpning. Under 1983 och 1984 förstärks därför statsbudgeten med dessa
inkomster. En överslagsmässig beräkning av hur statsbudgeten påverkas
innevarande och nästa budgetår utvisar att åtgärderna i stort sett balanseras
budgetåret 1982/83 och ger ett kassamässigt överskott på närmare 3 miljarder
kronor budgetåret 1983/84. Överskottet bortfaller år 1985, då medel
utbetalas till kommunerna till följd av ökat skatteunderlag 1983.

Med anledning av vad som sägs i motion 112 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c)
om beräkning av effekterna av momshöjningen vill utskottet anföra följande.
Motionärerna anser att propositionens beräkning av effekterna är grovt
överdrivna. Man jämför med finansutskottets kalkyler hösten 1981 då
skattesatsen skulle sänkas lika mycket som den nu föreslås bli höjd. Effekten
härav beräknades då till 3 miljarder kronor.

När konsumtionsskattesatsen justeras antas som regel, förutsatt att inte
andra åtgärder vidtas samtidigt som påverkar konsumtionsbeteendet, att
konsumenterna påverkas så att om exempelvis skatten sänks ökar konsumtionsvolymen.
Därigenom minskar skattebortfallet jämfört med om konsumtionen
skulle varit oförändrad. Hösten 1981 antog finansutskottet i sina
beräkningar att så skedde. I de nu föreliggande kalkylerna i propositionen
har inte antagits att konsumtionsvolymen påverkas av skattesatsens höjning.
Skälet härför är att hushållens köpkraft hålls uppe av de förbättringar som
föreslås i de olika bidragssystemen. Genom att dessa åtgärder vidtas
samtidigt finns det inte skäl att räkna med någon motverkande effekt på
konsumtionsvolymen till följd av skattehöjningen. Utskottets kalkyler
utförda på motsvarande sätt som föregående år men med en högre prisnivå
och med beaktande av detta resonemang leder till en effekt som är obetydligt
lägre än de 4,5 miljarder kronor som anges i propositionen.

1* Riksdagen 1982183. 5 sami. Nr 2 y

FiU 1982/83:2 y

4

Riksrevisionsverket kommer att under första hälften av december till
regeringen överlämna en beräkning av statsbudgetens inkomster för nästa
budgetår. Verket har med anledning härav begärt in underlag från berörda
myndigheter och avser att revidera sina tidigare beräkningar. Det finns enligt
utskottets mening skäl att, när säkrare underlag föreligger, på nytt bedöma
effekterna av momshöjningen. Skulle det då visa sig att mervärdeskatten inte
ger de inkomster för staten som motsvarar de av utskottet ovan tillstyrkta
utgiftsökningarna utgår utskottet från att regeringen föreslår kompletterande
åtgärder för att finansiera dessa.

I motionerna 120 av Ola Ullsten m. fl. (fp) och 118 (112) av Thorbjörn
Fälldin m. fl. (c) anförs att en höjning av mervärdeskatten skulle dämpa
efterfrågan alltför kraftigt. När den borgerliga regeringen hösten 1981
devalverade den svenska kronan föreslog regeringen i stället en sänkning av
mervärdeskatten. En momshöjning leder till kraftiga reallönesänkningar,
menar motionärerna. Detta kan endast leda till ytterligare avmattning av
konjunkturen och en ökad arbetslöshet. En momshöjning är enligt
motionärerna det sämsta sättet att åstadkomma den önskade finansieringen.

Som utskottet redovisat innebär höjningen av mervärdeskatten en
köpkraftindragning som, tillsammans med avgiftshöjningar till arbetsmarknadsfonden,
skulle motsvara de ökade disponibla resurser som återställandet
av de sociala förmånerna i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och barnomsorgen skulle innebära. Om hushållens totala
köpkraft återställs på detta sätt finns det enligt utskottets mening inte skäl för
att påstå att åtgärderna i proposition 55 skulle leda till realinkomstförsämringar
och ökad arbetslöshet. Åtgärderna innebär endast en fördelningspolitiskt
motiverad omfördelning inom hushållssektorn. Utskottet delar inte
motionärernas bedömning av effekterna av de föreslagna åtgärderna.

I motion 106 (99) av Ulf Adelsohn m. fl. (m) anförs att momshöjningen
leder till utgiftsökningar för de enskilda hushållen som är lika stora som eller
större än de påslag på förmåner och bidrag som föreslås. Om inte momsen
höjs bibehåller hushållen i motsvarande mån sin köpkraft. Därmed
bortfaller, enligt motionärerna, motiven för att höja momsen och förbättra
de olika förmåner och bidrag som föreslås i propositionen. Endast förslaget
om höjning av flerbarnsstödet godtas i motionen. Man anvisar finansiering av
förslaget genom minskade livsmedelssubventioner. Något konkret yrkande
på detta framläggs emellertid inte.

Som utskottet anfört talar främst fördelningspolitiska skäl för att återställa
de bidragsnivåer som tidigare gällt. Ett återställande av ersättningsnivåerna
ger 7,3 miljarder kronor till de direkt berörda grupperna barnfamiljer,
arbetslösa, pensionärer, studerande, sjuka och handikappade. Detta betalas
av samtliga hushåll genom momshöjningen och avgiftshöjningen. Den
fördelningspolitiska effekten för hushållen av åtgärderna är därmed uppen -

FiU 1982/83:2 y

5

bar. Motionärerna hävdar å ena sidan att bidragsökningen blir mindre än
skattehöjningen, dvs. åtgärderna överfinansieras. Å andra sidan påstår man
att förslagen totalt sett leder till en försämring av budgetsaldot, dvs. att
åtgärderna underfinansieras. Detta är varken konsekvent eller, som
framgått, korrekt. Utskottet kan således inte godta den uppfattning som
kommer till uttryck i motionen vad gäller förslagen i proposition 55.

I motion 128 av Lars Werner m. fl. (vpk) tillstyrker man regeringens
förslag till förbättringar av transfereringarna. Endast på två punkter som
avser flerbarnstilläggen och slopandet av KAS för ungdomar under 18 år
avviker man från regeringens förslag. När det gäller finansieringen av de
förslag man accepterar anger motionärerna i stället för momshöjningen flera
egna finansieringskällor, som tillsammans med höjningen av arbetsgivaravgiften
beräknas öka inkomsterna med 5,7 miljarder kronor. Återtagandet av
beslutet om karensdagar i sjukförsäkringen anser inte motionärerna behöver
finansieras då karensdagarna ännu inte införts.

Utskottet delar inte motionärernas syn vad gäller finansieringen av
förbättrade förmåner inom sjukförsäkringen. I den statsbudget som riksdagen
fastställt för budgetåret 1982/83 har utgifterna för sjukförsäkringen
beräknats med förutsättningen att bl. a. karensdagar införs den 1 januari
1983. Om dessa karensdagar slopas innebär det ökade utgifter, och om dessa
inte finansieras leder det till ökat budgetunderskott. Som utskottet angett
tidigare faller inkomst- och utgiftsförändringarna i sjukförsäkringen helt
inom statsbudgeten. Förslagen till inkomstförstärkningar i motion 128
innebär således inte att de föreslagna åtgärderna totalfinansieras. Enligt
utskottets mening är det angeläget att utgifterna finansieras redan från
årsskiftet 1982/1983, då de träder i kraft. Det får ankomma på skatteutskottet
att bedöma huruvida de motionsvägen framlagda skatteförslagen kan ge
effekter redan fr. o. m. 1983. Enligt utskottets mening är det emellertid
uppenbart att de inkomstförstärkande åtgärderna inte i tillräckligt hög grad
kan bidra till att finansiera utgiftsförslagen. Utskottet kan därför inte
tillstyrka finansieringsalternativet enligt motion 128.

Utskottet tillstyrker att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna i
pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen totalfinansieras med en höjning av mervärdeskatten
och arbetsgivaravgiften till arbetslöshetsförsäkringen. Behovet av att
åtgärderna totalfinansieras är enligt utskottet mening så angeläget att detta
bör komma till uttryck i riksdagens beslut vad gäller dessa utgiftsökningar.
Förslagen i propositionens olika bilagor bör godkännas, antas eller medel
anvisas endast på det uttryckliga villkoret att riksdagen bifaller förslagen om
höjning av mervärdeskatten respektive höjning av arbetsgivaravgiften till
arbetslöshetsförsäkringen.

FiU 1982/83:2 y

6

Stockholm den 2 december 1982

På finansutskottets vägnar
MATS HELLSTRÖM

Närvarande: Mats Hellström (s), Lars Tobisson (m), Paul Jansson (s), Arne
Gadd (s), Lennart Blom (m), Per-Axel Nilsson (s), Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Christer Nilsson (s), Torsten Karlsson (s), Filip Fridolfsson
(m), Rolf Wirtén (fp), Carl-Henrik Hermansson (vpk), Gunnar Nilsson i
Eslöv (s) och Rolf Andersson (c).

Avvikande meningar

1. Lars Tobisson (m), Lennart Blom (m), Tage Adolfsson (m), Rolf
Rämgård (c), Filip Fridolfsson (m), Rolf Wirtén (fp) och Rolf Andersson (c)
anser att utskottets yttrande bort lyda:

De internationella betingelserna för den svenska ekonomin har förändrats
på ett dramatiskt sätt sedan början av 1970-talet. Detta har drabbat alla
länder i västvärlden men i vissa centrala avseenden har den svenska
utvecklingen varit sämre än det internationella genomsnittet. Industriproduktionen
har utvecklats svagt och bytesbalansunderskottet är större än
genomsnittet för Västeuropa i övrigt. I andra avseenden har Sverige klarat
sig bättre. Det gäller framför allt att hålla sysselsättningen uppe. Fram till
devalveringen var inflationstakten i avtagande.

Flera av de problem som finns i den svenska ekonomin i dag är emellertid
inte enbart betingade av den internationella utvecklingen. Många svårigheter
är av långsiktig eller strukturell natur. De kommer att finnas kvar även vid
en konjunkturuppgång. Flera betydelsefulla insatser har emellertid gjorts de
senaste åren för att vända utvecklingen åt rätt håll.

Ett av de största problemen i den svenska ekonomin har varit ökningstakten
i den offentliga sektorn. Ökningen har varit större än i ekonomin som
helhet.

De statliga utgifterna har vuxit betydligt snabbare än inkomsterna, vilket
gjort att vi fått ett mycket stort budgetunderskott. Utgiftstillväxten har till
stor del varit automatisk. Genom regelsystemet har utgifterna knutits till
prisutvecklingen, löneutvecklingen, demografiska faktorer etc.

Växande budgetunderskott skapar inflation, hög ränta och minskat
utrymme för industrins investeringar. Enligt utskottets mening måste ett
väsentligt inslag i den ekonomiska politiken vara att förhindra att budgetunderskottet
okar i reala termer. De borgerliga regeringarna inledde en
nödvändig sanering av statsfinanserna.

Utskottet anser att det är nödvändigt att hålla tillbaka de offentliga
utgiftsökningarna. Ansträngningarna att minska budgetunderskottet måste

FiU 1982/83:2 y

7

göras på utgiftssidan samtidigt som tillväxtfrämjande åtgärder måste vidtas.
Det höga skattetrycket, det högsta inom OECD-området, kan inte höjas
ytterligare utan att allvarliga effekter uppkommer på arbetsvilja, nyföretagande
och skattemoral.

De borgerliga regeringarna vidtog med början hösten 1980 vissa åtgärder
för att bryta utgiftsutvecklingen. Bl. a. togs den automatiska kompensationen
för energiprishöjningar bort i pensions- och studiemedelssystemet.
Samtidigt vidtogs vissa kompenserande åtgärder för de ekonomiskt svagaste
grupperna. Vidare beslutade riksdagen hösten 1981 om förenklade statliga
regler inom barnomsorgen. Besluten decentraliserades och reglerna förenklades.
Genom riksdagsbeslutet kommer all kommunal barnomsorg att
värderas lika och skall ges statligt stöd. Alla barn skall få del av pedagogisk
verksamhet. Riksdagsbeslutet om förenklade regler för barnomsorgen
innebar en besparing utan att målet för barnomsorgens innehåll och
utveckling ändrades till det sämre.

Genom beslut våren 1982 minskades sjukförsäkringens utgifter. Ersättningsnivån
för korttidssjuka sänktes och spännvidden i kompensationsgraden
minskades genom begränsningar i de högre inkomstskikten.

Så sent som i våras godtog riksdagen vissa ändringar i arbetslöshetsförsäkringen
som innebar besparingar i statens utgifter samtidigt som ersättningsnivån
höjdes från den 1 juli 1982 från 210 till 230 kr.

Det är dessa åtgärder inom pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen
och den kommunala barnomsorgen som regeringen i
proposition 55 nu föreslår skall tas tillbaka. Enligt utskottets mening har den
statsfinansiella utvecklingen sedan besluten fattades snarare stärkt motiven
för de tidigare besluten. Utskottet ser därför inte skäl att tillstyrka
regeringens förslag.

De tidigare riksdagsbesluten vad gäller t. ex. sjukförsäkringen och
barnomsorgen får effekt först 1983. För att dessa åtgärder skall upphävas
föreslår regeringen att mervärdeskatten höjs med 2 procentenheter från
21,51 % till 23,46 % och att arbetsgivaravgiften till arbetsmarknadsfonden
höjs med en halv procentenhet. Den sammanlagda effekten av förslagen i
proposition 55 innebär således att mellan 1982 och 1983 höjs skatterna
samtidigt som bidragsnivåerna hålls oförändrade. Utskottet motsätter sig
bestämt en höjning av skattetrycket.

Redan devalveringen bidrar till att höja prisnivån 1983 med ca 5 %. Detta
leder till påtagliga reallönesänkningar och försämrad standard. Att dessutom
höja mervärdeskatten innebär en ytterligare påspädning av inflationen med
1,2%. Detta leder till avmattning av konjunkturen och risk för ökad
arbetslöshet. En momshöjning slår främst mot de grupper som är ekonomiskt
sämst rustade.

Utskottet kan inte heller acceptera de förslag till skattehöjningar som
föreslås i motion 128 som innebär bl. a. skärpningar i marginalskatterna och
slopande av skattefondsparande.

FiU 1982/83:2 y

8

2. Carl-Henrik Hermansson (vpk) anser att utskottets yttrande bort lyda:

Den ekonomiska krisen är djup och långvarig. Den innebär successivt
försämrade levnadsvillkor för folkflertalet. Arbetslösheten drabbar främst
arbetare och lägre tjänstemän eller ungdom och kvinnor i dessa skikt, som
ännu inte kommit in på arbetsmarknaden. Reallöneförsämringarna träffar
hårdast de breda grupperna av arbetare och lägre tjänstemän. De ekonomiska
åtstramningarna riktade mot den offentliga sektorns överföringar och
verksamhet drabbar också främst dessa kategorier. Krisens bördor delas inte
lika. De finns som inte ens känner några bördor. De senaste åren har det varit
möjligt med framgångsrik spekulation. Aktievärdena och vinsterna har
stigit. Delar av storfinansen har stärkt sin makt. Krisen ställer därför
fördelningspolitiken i centrum.

Den ekonomiska krisen i vårt land är orsakad av det kapitalistiska
systemets motsättningar. Den är inte följden av att folkflertalet haft en ”för
hög” konsumtion. Krisen kan bara bekämpas med en medveten och
långsiktig politik som angriper det kapitalistiska systemets maktförhållanden
och anarkiska produktionssystem. Det är ingen väg ur krisen att trycka ner de
arbetandes levnadsvillkor. Åtstramningspolitik som den hittills bedrivits
fördjupar den ekonomiska krisen, ökar arbetslösheten och skärper orättvisorna.

Detta står helt klart såväl mot bakgrund av internationella erfarenheter
som efter de 6 åren av borgerlig regeringspolitik i Sverige. De borgerliga
regeringarna började göra allt större ingrepp för att rasera för folkflertalet
viktiga sociala erövringar. De genomdrev försämringar för pensionärer och
andra grupper med basbeloppsanknutna inkomster genom att holka ur
beräkningsgrunden för basbelopp. De drev igenom beslut om att införa
karensdagar och försämra ersättningsnivåerna inom sjukförsäkringen, vilket
främst skulle slå mot arbetarklassen. De genomdrev försämringar i
arbetslöshetsförsäkringen. De försämrade statens bidrag till den kommunala
barnomsorgen.

Denna borgerliga politik mötte berättigad och hård kritik inom hela
arbetarrörelsen och andra folkorganisationer.

I proposition 55 drar den nya regeringen för sin del sina slutsatser av den
kritik arbetarrörelsen drev mot den borgerliga regeringspolitiken och ställer
förslag som i huvudsak innebär ett uppfyllande av de fyra vallöften de båda
arbetarepartierna utställde, nämligen att återställa vad den borgerliga
regeringen börjat rasera inom sjukförsäkringssystemet och arbetslöshetsförsäkringen,
att återställa beräkningsgrunden för basbeloppet och det statliga
stödet för den kommunala barnomsorgen. Utskottet finner regeringens
förslag i dessa delar vara välmotiverade.

Regeringen anser att dessa åtgärder som innebär ökade offentliga utgifter
måste kompenseras med motsvarande inkomstförstärkningar. Utskottet
finner att också denna utgångspunkt är välmotiverad. Krisen och den

FiU 1982/83:2 y

9

borgerliga politiken, med bl. a. stora skattelättnader för höginkomsttagare,
har skapat ett mycket besvärande underskott i statsbudgeten. Ökningstakten
i detta underskott bör inte skärpas genom ytterligare konsumtionsexpansiva
utgifter, allra minst som möjligheter finns för motsvarande inkomstförstärkningar
på ett sätt som stärker de föreslagna åtgärdernas fördelningspolitiska
effekter.

Det finns, såsom påpekas i motion 128, emellertid anledning att ifrågasätta
om inte regeringen beräknar kostnaderna för åtgärderna något för högt. Från
försäkringstagarnas synpunkt måste det te sig underligt att stoppandet av en
försämring som aldrig trätt i kraft kan utgöra en kostnad (karensdagarna
m. m.). Dessutom understryker regeringen att 85 % av den påstådda
”karensdagskostnaden” eller ca 1 500 milj. kr. kommer att täckas med
arbetsgivaravgifter och avgifter från egna företagare. Det kan sålunda
hävdas att regeringen räknat för högt på kostnaderna för åtgärderna.

Regeringsförslagen innebär ökade arbetsgivaravgifter m. m. om 1,5
miljarder kronor och ökade skatteinkomster för det allmänna genom de
uteblivna försämringarna i sjukförsäkringssystemet etc. med 1,1 miljarder
kronor. Det resterande beloppet som regeringen anser uppgå till 4,5
miljarder kronor vill den finansiera genom en allmän höjning av mervärdeskatten.

Utskottet har inget att erinra mot förslagen till ändrade arbetsgivaravgifter
eller mot de beräkningar av ökade skatteinkomster regeringen gjort.

Däremot avvisar utskottet förslaget till en allmän höjning av mervärdeskatten.
Detta förslag kan inte godtas vare sig från fördelningspolitisk eller
allmän ekonomisk-politisk synpunkt.

De senaste årens ekonomiska utveckling i vårt land har inneburit en stark
nedpressning av folkflertalets reala inkomster och privata konsumtion.
Klasskillnaderna har ökat. Den nyss genomförda devalveringen har ytterligare
accentuerat denna utveckling. Avtalsrörelsen har inletts med lönebud
som för det stora flertalet kommer att innebära ytterligare kraftiga
reallöneförsämringar. Regeringens förslag till skattereform kommer att
medföra att de med höga inkomster däremot kommer att få större reala
disponibla inkomster. Aviserade, mycket omfattande ökningar av såväl
hyror som matpriser kommer ytterligare att skärpa läget för det stora
flertalet. Samtidigt ger devalveringen och den allmänna utvecklingen
möjligheter till ökade bolags- och spekulationsvinster.

En allmän höjning av mervärdeskatten - en skatt som relativt hårdare
drabbar de sämst ställda, enär de använder en större del av sina inkomster till
konsumtion av momsbelagda varor - är i detta läge fördelningspolitiskt
oacceptabel. Mervärdeskattens regressiva karaktär gäller speciellt när den
tas ut på livsmedel och andra nödvändighetsvaror.

En allmän höjning av momsen kommer också att ytterligare beskära den
redan sviktande svenska marknaden, vilket kommer att få negativa följder
för den hemmamarknadsproducerande industrin. En allmän momshöjning

FiU 1982/83:2 y

10

står därför i motsättning till kampen mot arbetslösheten.

För att de fördelningspolitiskt orättfärdiga följderna av mervärdeskatten
skall motverkas bör momsen, enligt utskottets mening, differentieras. Ett
ytterligare skäl härför är den allvarliga utvecklingen av livsmedelspriserna.
Inriktningen på en differentiering av momsen måste vara att momsen på
livsmedel sänks och på sikt slopas, att momsen icke höjs från nuvarande nivå
på vissa andra oumbärliga varor medan momsen kan höjas på mera
umbärliga varor och lyxvaror. En differentiering av mervärdeskatten kräver
en viss förberedelsetid. Riksdagen bör därför nu ta ett principbeslut om en
differentiering av mervärdeskatten. Denna bör vara möjlig att genomföra
från den 1 juli 1983.

Intill dess bör inte mervärdeskattesatsen ändras. Utskottet förordar därför
avslag på regeringens förslag till allmän höjning av mervärdeskatten.

Det finns andra möjligheter att finansiera de i propositionen förordade
åtgärderna. I motion 128 visas på fem olika förslag som tillsammans skulle ge
statskassan mer än tre miljarder kronor. Dessa förslag - en ytterligare
skärpning av skatten på stora förmögenheter, stora arv och gåvor, ett
fullständigt slopande av skatte- och aktiefondsparandet, ett slopande av
rätten till avdrag för representation, en särskild skatt på utlandsinvesteringar
och en annan utformning av skatteskalorna för år 1983 så att de av regeringen
föreslagna kraftiga skattelindringarna för höginkomsttagare kraftigt reduceras
- har enligt utskottet en riktig fördelningspolitisk profil och är
synnerligen välmotiverade. De kommer att öka statsinkomsterna med drygt
tre miljarder kronor. Skulle det visa sig att dessa inkomster skulle vara
otillräckliga för att helt finansiera de förordade sociala åtgärderna,
förutsätter utskottet att regeringen i budgetpropositionen föreslår kompletterande
åtgärder för att finansiera de utgiftsökningar utskottet tillstyrkt.

De borgerliga partierna uttrycker i sina motioner 99 (m), 112 (c) och 120
(fp) sitt avståndstagande från att de fyra vallöftena genomförs och avvisar
därför också löftenas finansiering. Med hänvisning till vad utskottet anfört i
det föregående förordar utskottet ett avslag på dessa motioner.

Utskottet tillstyrker sålunda att åtgärderna att förbättra ersättningsnivåerna
i pensionssystemet, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnomsorgen
och barnbidragen genomförs på sätt som förordas i motion 128.
Utskottet förordar att åtgärderna totalfinansieras. Utskottet förordar att
denna finansiering sker på sätt som angivits ovan och som närmare utvecklats
i motion 128. Utskottet bifaller regeringens förslag till ändrade arbetsgivaravgifter
men avslår dess förslag till allmän höjning av mervärdeskatten.

I

I

.

GOTAB 73158 Stockholm 1982