yttr 1981/82 nu5y y

Yttrande 1981/82:nu5y

NU 1981/82:5 y

Näringsutskottets yttrande
1981/82:5 y

över proposition 1981/82:102 om säkerhets- och försvarspolitiken
samt totalförsvarets fortsatta utveckling jämte motioner

Till försvarsutskottet

Försvarsutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1981/82:102 om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets
fortsatta utveckling jämte motioner.

Vad beträffar propositionen har näringsutskottet ägnat uppmärksamhet
åt delar av bilaga 2, nämligen avsnitten 1.5, Anskaffning av ett nytt flygplan
och flygindustrifrågor, och 1.6, Försvarsindustrin, samt av bilaga 3
rörande det ekonomiska försvaret. I detta sammanhang har utskottet tagit
upp motsvarande delar av motion 1981/82:2276 av Olof Palme m.fl. (s)
samt vidare motion 1981/82:2274 av Ralf Lindström m. fl. (s), vilken gäller
ubåtsproduktionen, och yrkande 11 i motion 1981/82:2283 av Lars Werner
m. fl. (vpk), vilket gäller ett program för civilt utnyttjande av resurser som
kan frigöras genom minskad tillverkning av militära flygplan.

I motion 1981/82:1586 av Lars Wemer m.fl. (vpk), som väcktes under
allmänna motionstiden och har hänvisats till näringsutskottet, föreslås -med motivering i motion 1981/82:1585 — att riksdagen hos regeringen
hemställer om förslag till samhälleligt övertagande av den svenska krigsmaterielindustrin.
Under förutsättning av försvarsutskottets medgivande
överlämnar näringsutskottet denna motion till försvarsutskottet med det
yttrande som avges i det följande.

Innan näringsutskottet redovisar sina egna ställningstaganden redogör
utskottet i särskilda avsnitt dels för två rapporter rörande ”försvarsindustrin”
vilka har publicerats för kort tid sedan och inte hunnit beaktas i
propositionen, dels för tidigare behandling av motioner rörande ”krigsmaterielindustrin”.

Aktuella utredningar om försvarsindustrin

Försvarsindustrikommittén tillkallades år 1979 för att utarbeta långsiktiga
alternativa produktions- och sysselsättningsplaner inom de delar av
försvarsmaterielindustrin som inte omfattas av den militära flygplansindustrin.
Kommittén - vars arbete fortsätter — har i februari 1982 avgivit
betänkandet (Ds I 1982:1) Civil produktion i försvarsindustrin.

Försvarsindustrin avgränsas av kommittén till att omfatta företag som
utvecklar och tillverkar vapen, vapensystem och speciella komponenter
till dem. Dessa företag tar i anspråk huvuddelen av anslagen för den
1 Riksdagen I98II82.17 sami. Nr 5y

NU 1981/82:5 y

2

militära materielanskaffningen och är de som i nämnvärd grad berörs av
förändringar i materielanskaffningen. Till denna kategori hänför kommittén
AB Bofors, förenade fabriksverken, Saab-Scania AB, Volvo Flygmotor
AB, Telefon AB L M Ericsson, Philips Elektronikindustrier AB, SRA
Communications AB, Karlskronavarvet AB, AB Hägglund & Söner, Telub
AB, Kockums AB, SATT Electronics AB och Standard Radio &
Telefon AB. Förvarsmaterielproduktionens saluvärde motsvarar ca 6% av
verkstadsindustrins och ca 2% av hela tillverkningsindustrins saluvärde.
Sysselsättningen i försvarsindustriföretagen var år 1980 drygt 24000 personer,
varav ca 9000 med militär flygplansproduktion och ca 15000 med
annan försvarsmaterielproduktion. Hos övriga leverantörer till försvaret
och hos underleverantörer - tillsammans flera tusen företag - är sysselsättningen
uppskattningsvis av storleksordningen 8000 personår. De angivna
företagen svarar för praktiskt taget all försvarsmaterielexport. Exporten
gav år 1980 en sysselsättning på 6500 personår - bortsett från
underleverantörerna — vilket motsvarar 27% av de aktuella företagens
hela sysselsättning med försvarsmateriel.

Betänkandet innehåller en allmän översikt över synpunkter på och erfarenheter
av omställning från militär till civil produktion inom försvarsindustrin,
på basis av bl. a. omfattande studier som — delvis på svenskt initiativ
— har genomförts för Förenta nationerna. Ett avsnitt i betänkandet ägnas
åt alternativ produktion. Där redovisas bl. a. erfarenheter av sådan produktion
i Sverige.

Kommittén konstaterar att försvarsindustrins sysselsättning med framställning
av försvarsmateriel för det svenska försvaret troligen kommer att
minska även i framtiden. Sysselsättningen i ett visst företag eller en viss
anläggning är, finner kommittén, med hänsyn till olika osäkerhetsfaktorer
svår eller praktiskt taget omöjlig att förutsäga på längre sikt än två eller tre
år. Om civil produktion skall bygga på ett utvecklingsarbete som företaget
självt har bedrivit krävs ofta mycket lång förberedelsetid. Mot här angiven
bakgrund anser kommittén att det är angeläget att utvecklingen av förhållandena
i försvarsindustrin följs fortlöpande och att åtgärder syftande till
att skapa civil produktion i försvarsindustrin initieras och planeras på
grundval av de iakttagelser som görs.

I direktiven för kommittén anges att, när försvarets beställningar minskar,
ansvaret för att utarbeta alternativ till den nuvarande produktionen i
första hand vilar på de industrier som tillverkar försvarsmateriel. Där
anförs emellertid också att statsmakterna på detta område liksom på övriga
områden har ett övergripande ansvar om industrin inte lyckas utarbeta
initiativ. Försvarsindustrin står i ett särskilt beroende av statsmakterna,
påpekar kommittén och uttalar att hithörande förhållanden bör beaktas när
det gäller fördelning av ansvar för att alternativ till den militära industriella
produktionen åstadkommes.

Försvarsindustrikommitténs rekommendationer och förslag är i sammandrag
huvudsakligen följande (s. 282 f.):

NU 1981/82:5 y

3

Försvarets materielverk, statens industriverk, arbetsmarknadsstyrelsen
och styrelsen för teknisk utveckling i första hand samverkar i någon
organiserad form för att följa utvecklingen i försvarsindustrin och skapa
underlag för initiering och planering av åtgärder, som bl. a. skall syfta till
att skapa civil produktion i försvarsindustrin.

En interdepartemental arbetsgrupp samordnar insatser mellan berörda
departement, främst för att ge anvisningar om samarbetet mellan myndigheterna.
Gruppen knyts till försvarsdepartementet eller industridepartementet.

Företag som framställer försvarsmateriel, i första hand de 13 företag
som hänförs till den egentliga försvarsindustrin, verkar för att utveckla en
konkurrenskraftig, lönsam civil verksamhet.

En lokal arbetsgrupp (styrgrupp, ledningsgrupp) i varje försvarsindustriföretag
stimulerar, samordnar och leder utvecklingen av civil verksamhet.

I gruppen ingår företrädare för företagsledningen och de anställdas lokala
fackliga organisationer i partsgemensamt bestämmande.

Statliga bidrag för utveckling av civil verksamhet utgår till svenska
företag som framställer försvarsmateriel. Medel för bidragen erhålles genom
ett procentuellt påslag, civilpålägg, på alla medel som försvarets
materielverk utbetalar i sin upphandling av försvarsmateriel.

Civilpålägg på betalningar till de 13 företagen i den egentliga försvarsindustrin
utbetalas till dessa företag. Civilpålägg på betalningar till andra
svenska leverantörer av försvarsmateriel och till utländska leverantörer
disponeras av styrelsen för teknisk utveckling. De utbetalas efter ansökan
och prövning till alla svenska leverantörer av försvarsmateriel.

Anslagen för försvarets materielanskaffning räknas nu upp med belopp
som motsvarar civilpålägget så att materielanskaffningen enligt aktuella
kostnadsramar inte minskar. På sikt bör civilpåläggen normalt räknas in
som en del av försvarsanslagen.

Civilpålägget beräknas efter 0,5 procent. För budgetåret 1980/81 skulle
det ha inneburit ett samlat belopp på 30,2 miljoner kronor. Civilpålägget
ses inte som en tillkommande statlig utgift utan som ett ianspråktagande av
medel som frigörs genom förutsatta minskningar av försvarets materielanskaffning.

Avslutningsvis framhålls att teknikupphandling för den civila offentliga
sektorn kan ge en ram för systematiska åtgärder för att tillvarata försvarsindustrins
kompetens och kapacitet i civil verksamhet.

Sektionen för samhällsekonomi inom försvarets forskningsanstalts huvudavdelning
1 har i februari 1982 publicerat rapporten ”Svensk försvarsindustri.
Struktur, kompetens, utvecklingsmöjligheter” (FOA rapport C
10200 - M 5).

I rapporten kartläggs det svenska försvarets betalningar till inhemsk
industri för materielanskaffning, forskning och utveckling samt underhåll.
Även exporten av krigsmateriel behandlas. De totala leveranserna från
svensk försvarsindustri fördelas på olika varugrupper, och produktionen i
olika branscher beräknas. Ett kapitel ägnas åt redovisningar rörande de
viktigare företagen med försvarsindustriell verksamhet. Företagens ut -

NU 1981/82:5 y

4

vecklingsstrategier diskuteras mot bakgrund av att det svenska försvarets
beställningar tenderar att bli otillräckliga inom vissa områden som bas för
rationell produktion. Fortsättningsvis granskas de produktionsekonomiska
villkoren för svensk försvarsindustri. Den tekniska utvecklingens betydelse
för försvarsmaterielproduktionen behandlas. Vidare diskuteras hur olika
utvecklingstendenser i omvärlden, bl. a. sådana som är knutna till andra
länders politik, kan påverka den svenska försvarsindustrins utveckling. I
ett kapitel undersöks materielinnehållet i framtida handlingsvägar för försvarets
utveckling samt hur produktionen i olika branscher, liksom sysselsättning
och export, varierar med handlingsvägarna. Därefter tecknas en
bakgrund till försvarsindustrifrågoma som rör den industriella utvecklingen
och industripolitiska frågor i stort.

Rapportens redogörelser för företagens utvecklingsstrategier och produktionsförhållanden
baseras delvis på intervjuer. Ur sammanfattningen
av intervjuresultaten återges här följande som särskilt gäller förutsättningarna
för övergång till civil produktion (s. 205 f.):

Inom elektronikområdet har de svenska företagen sina traditionella militära
marknader främst i Skandinavien. Man syftar till en breddning till fler
geografiska marknader för att kompensera den stagnerade inhemska marknaden.
Man söker minska känsligheten för knappa militära beställningar
genom att tillföra produktion inom andra lämpliga områden, t. ex. rymdområdet.
Inom elektronikområdet finns en viss utbytbarhet mellan civil
och militär produktion.

Företagen inom vapen- och ammunitionsområdet tillämpar en mer renodlad
strategi där man söker lösa problemet med krympande svensk militär
marknad genom satsning på huvudverksamheten och för export.
Breddning till nya civila produktområden är svår, vilket speglar specialiseringsgraden
i denna typ av produktion. Det är de utomeuropeiska marknaderna
som växer snabbast för denna typ av produkter. Inom fordonsområdet
är inriktningen att i första hand skapa en exportmarknad för bandvagnar.

Inom fartygsområdet betonar man affärsområden med kompletterande
produktion, bl. a. inom undervattensteknologi. En växande civil del av
området är inriktat mot off-shore-marknaden, för vilket ubåtsproduktionen
är en bas. Man avser också att göra inbrytningar på exportmarknaden med
ubåtar. Ifråga om övervattensfartyg sker dock en koncentration till det
militära produktområdet.

Inom flygplansindustrin satsar man på uppbyggnad av en civil sektor
som komplement till den militära, vilket sker bl. a. i samarbete med amerikanska
företag. Man kommer att i framtida produktion planera in en större
andel inköp av komponenter och delsystem, vilket är en anpassning med
hänsyn till svenska konkurrensfördelar. En satsning sker också på rymdsidan
inom ramen för Sveriges deltagande i det europeiska rymdsamarbetet..

Inom samtliga intervjuade företag upprätthåller man utveckling och
produktion för både civila och försvarsorienterade marknader, i olika
avvägningar. .

Försvarsbeställningarna bedöms ha betydelse för kompetenstillväxten
inom industrin.

NU 1981/82:5 y

5

Den förvärvade kompetensen har i relativt betydande omfattning kunnat
nyttiggöras utanför försvarsmaterielområdet. Detta gällde dock i huvudsak
de företag som redan har en stor civil verksamhet.

Flexibiliteten hos produktionsresurserna varierar med systemområde.
Civil och militär produktion i samma anläggning ter sig idag inte attraktivt
för de flesta företagen. Man strävar efter specialiserade verkstäder som
kan utformas funktionellt. Ett undantag kan vara elektronikområdet, där
kvalitets- och prestandakraven på civila produkter nu närmar sig de militära.

Tidigare behandling av motioner om krigsmaterielindustrin

Motionsyrkanden med samma innebörd som yrkandet i motion 1981/
82:1586 har senast behandlats åren 1979 och 1981 (NU 1978/79: 29, 1981/
82:5). Riksdagens beslut år 1979 att avslå den då aktuella motionen var
grundat på följande uttalande av näringsutskottet:

Att Sverige upprätthåller egen produktion av försvarsutrustning är en
förutsättning för tilltron till den svenska neutralitetspolitiken. Det är väsentligt
att den industri som tillverkar utrustning för försvaret är föremål
för stark samhällelig insyn och kontroll. Denna kontroll kan åstadkommas
och åstadkommes också på skilda sätt. Enligt utskottets mening förutsätter
den emellertid inte att staten har ägaransvaret för industrierna i fråga. Det
bör vidare påpekas att den del av produktionen som avser krigsmateriel är
jämförelsevis liten i många företag. Att ett industriföretag till någon del
tillverkar krigsmateriel kan knappast vara ett tillräckligt skäl för förstatligande
av företaget i dess helhet. Att staten övertar endast delar av tillverkningen
vid ett företag torde i regel vara svårgenomförbart, särskilt i de fall
då krigsmaterielproduktionen är nära sammankopplad med civil produktion.
Ett förstatligande av krigsmaterielindustrin kan inte heller sägas
innebära att förutsättningarna för en omställning till civil produktion blir
enklare.

I det senare betänkandet, i november 1981, lämnade näringsutskottet
uppgifter om krigsmaterielindustrin på grundval av betänkanden av 1979
års krigsmaterielexportkommitté (SOU 1981:39) och 1979 års militära
flygindustrikommitté (Ds Fö 1981:2). Utskottet framhöll att tillverkning av
krigsmateriel förutsätter tillstånd och även i övrigt är underkastad särskild
statlig kontroll samt att sådan tillverkning, såsom belystes i den redogörelse
som lämnades, för många av de berörda företagen är en mindre del av
deras totala verksamhet. I övrigt hänvisade utskottet till sitt ovan citerade
uttalande i samma ämne år 1979 och avstyrkte därmed motionen, vilken
sedermera avslogs av riksdagen.

Vid flera tillfällen har också förekommit yrkanden om civilt utnyttjande
av krigsmaterielindustrins resurser. Senast var detta fallet år 1979. Då
fanns en motion med väsentligen samma yrkande som det nu föreliggande
yrkande 11 i motion 1981/82:2283 (vpk). Näringsutskottet (NU 1978/79:29)
hänvisade till att regeringen hade tillkallat en delegation för beredning av

NU 1981/82:5 y

6

frågor om civilt utnyttjande av flygindustriella resurser och beslutat att en
särskild utredare skulle tillkallas med uppgift att ge förslag till alternativ
produktions- och sysselsättningsplanering inom försvarsmaterielindustrin i
övrigt (jfr föregående avsnitt). Mot denna bakgrund konstaterade utskottet
att statsmakterna med uppmärksamhet följde sysselsättningsutvecklingen
inom försvarsmaterielindustrin och att det inte var påkallat för riksdagen
att begära en sådan utredning som motionärerna hade föreslagit. Utskottet
avstyrkte och riksdagen avslog motionen.

Näringsutskottet

Övervägandena om anskaffning av ett nytt militärt flygplanssystem innehåller
väsentliga industripolitiska element. Näringsutskottet har med intresse
tagit del av den diskussion om inriktningen av svensk flygplansindustri
och om industripolitiska konsekvenser av JAS-projektet som förs i
propositionen (bil. 2 s. 115-118). Detta gäller inte minst vad som sägs om
åtgärder för att identifiera underleverantörsföretag med utvecklingsmöjligheter
och för att höja underleverantörers industriella kompetensnivå. Utan
att ta ställning i den försvarspolitiska fråga som är aktuell vill näringsutskottet
understryka att det från industripolitisk synpunkt är värdefullt att
Sverige kan bibehålla en högteknologisk flygindustri.

I avsnittet om försvarsindustrin (s. 120—128) anför försvarsministern
inledningsvis att försvarsmyndigheterna för att förbättra förutsättningarna
för svensk försvarsindustri bör i sin planering såvitt möjligt beakta försvarsindustriella
aspekter. Från denna utgångspunkt rekommenderar han
bl. a. en viss samordning inom försvarsindustrin — speciellt när det gäller
utveckling och produktion av ubåtar, ett ämne som också tas upp i motion
1981/82:2274 (s) - och åtgärder för att i upphandlingssammanhang främja
svensk försvarsindustri. Näringsutskottet instämmer i den inledande deklarationen.
I övrigt finnér utskottet att i det nu berörda sammanhanget de
industripolitiska tankegångarna är så nära sammankopplade med de försvarspolitiska
att utskottet inte lämpligen bör göra något särskilt uttalande
i anslutning till försvarsministerns resonemang.

Försvarsindustrin — eller med en annan term krigsmaterielindustrin —
behandlas också i motion 1981/82:1586 (vpk), som näringsutskottet nu
överlämnar till försvarsutskottet, och i motion 1981/82:2283 (vpk). Den
förra går ut på att krigsmaterielindustrin skall förstatligas. I den senare
motionen efterlyses ett program för civilt utnyttjande av resurser som kan
frigöras genom nedskärning av den militära flygplanstillverkningen och för
tryggande av sysselsättningen för de anställda inom denna bransch.

Som framgår av propositionen och av näringsutskottets redogörelse i det
föregående har försvarsindustrin under de senaste åren varit föremål för
flera olika studier. Därvid har inte minst förutsättningarna för en omställ -

NU 1981/82:5 y

7

ning från militär till civil produktion uppmärksammats. Försvarsindustrikommitténs
nyligen avlämnade betänkande (Ds I 1982:1) Civil produktion
i försvarsindustrin innehåller som nämnts en rad förslag till åtgärder i det
syftet. Näringsutskottet finner det naturligt att man t. v. avvaktar vad som
kommer ut av den fortsatta beredningen av bl. a. försvarsindustrikommitténs
förslag. Yrkandet i motion 1981/82:2283 (vpk) om en framställning i
ämnet från riksdagen till regeringen avstyrks alltså. Vad gäller nationaliseringsyrkandet
i motion 1981/82: 1586 (vpk) hänvisar näringsutskottet nu,
liksom i motsvarande sammanhang hösten 1981, till sitt i det föregående
citerade uttalande år 1979. Sålunda avstyrks även den sistnämnda motionen.

Med utgångspunkt i en målformulering av försvarskommittén behandlar
handelsministern i propositionens bilaga 3 det ekonomiska försvarets fortsatta
inriktning. Den angivna prioriteringen innebär att vid kriser och krig
försörjningsförmågan i första hand skall säkerställas vad gäller livsmedel,
beklädnad, värme, hälso- och sjukvård samt härför erforderliga stödfunktioner.

Ett stort antal förslag rörande två av dessa områden bereds f. n. av
näringsutskottet i andra sammanhang. Härvidlag hänvisar utskottet till
sina kommande betänkanden NU 1981/82:30 om energipolitiken och NU
1981/82:50 om åtgärder för tekoindustrin. Näringsutskottet anser sig i
övrigt kunna med ett undantag avstå från att kommentera de förslag
rörande det ekonomiska försvaret som framställs i propositionen. De olika
typer av lån och garantier för försörjningsberedskapsmål som nu finns har
delvis tillkommit under näringsutskottets medverkan. Med hänsyn därtill
vill utskottet uttryckligen tillstyrka att de sammanförs till låneformen
beredskapslån och garantiformen beredskapsgaranti.

Stockholm den 22 april 1982

På näringsutskottets vägnar •

INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Hugo Bengtsson (s),
Sven Andersson (fp), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta Hambraeus (c),
Tage Adolfsson (m), Rune Jonsson (s), Karl Björzén (m), Wivi-Anne
Radesjö (s), Sivert Andersson (s), Christer Eirefelt (fp), Birgitta Johansson
(s) och Ivar Franzén (c).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982