yttr 1981/82 jou3y y

Yttrande 1981/82:jou3y

JoU 1981/82:3 y

Jordbruksutskottets yttrande
1981/82:3 y

om vissa följdmotioner till proposition 1981/82:113 om program för
regional utveckling och resurshushållning

Till arbetsmarknadsutskottet

Genom beslut den 13 april 1982 har arbetsmarknadsutskottet berett
jordbruksutskottet tillfälle att yttra sig över motionerna 1981/82:2334,
1981/82:2342 och 1981/82:2348 yrkande 1.

I motion 1981/82:2334 av Axel Andersson m. fl. (s) yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om planering och programsamarbete på det skogliga
området,

2. att riksdagen hos regeringen begär redovisning av vilka åtgärder som
vidtagits i anledning härav,

3. att i den mån uppnåendet av motionens syfte beträffande ett effektivt
resursutnyttjande fordrar riksdagens medverkan regeringsförslag härför
snarast föreläggs riksdagen,

4. att riksdagen beslutar att motionen överlämnas till den pågående
allmänningsutredningen för beaktande i de delar som berör utredningens
arbete.

I motion 1981/82:2342 av Filip Johansson och Arne Lindberg (båda c)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående möjligheterna
att lokalisera den centrala rennäringsenheten från Jönköping till
Jokkmokk.

I motion 1981/82:2348 av Per-Axel Nilsson (s) och Gunhild Bolander (c)
yrkas, såvitt nu är i fråga (yrkande 1), att riksdagen hos regeringen begär
en skyndsam översyn av bestämmelserna för lokaliseringsstöd så att sådant
stöd kan utgå för uppförande av växthus enligt samma villkor som
gäller för kommunala industrilokaler.

Utskottet får med anledning härav anföra följande.

Allmänningsskogar. Motion 2334 tar närmast sikte på skogsbrukets roll
inom den regionala planeringen och samordningen. Motionärerna anför att
det i många trakter inom de föreslagna stödområdena A och B finns
otillräckligt utnyttjade resurser i form av alltför litet eller inte alls ianspråktagna
men i praktiken utnyttjbara skogsmarker, maskinkapital och - inte
minst - arbetskraft. Det framstår för motionärerna som ett självklart
samhällsekonomiskt och socialt krav att dessa resurser snarast disponeras
aktivt på ett helt annat sätt än vad som f. n. sker. I motionen framhålls i
1 Riksdagen 1981/82. 16 sami. Nr 3 y

JoU 1981/82:3 y

2

sammanhanget att de s.k. allmänningsskogama i Norrland och Dalarna är
välskötta och med hänsyn till sina lägen högproducerande, välorganiserade
enheter som ger jämn avkastning och nettovinst. Med hänsyn till den
betydelse och det stöd i pengar allmänningsskogama i de föreslagna stödområdena
A, B och C svarar för inom de areella näringarna anser motionärerna
att dessa enheter på lämpligt sätt bör infogas i den länsvisa och
kommunala planeringen och programarbetet.

Utskottet vill framhålla att gällande av riksdagen år 1979 fastställda
riktlinjer för skogspolitiken bl. a. innebär att statligt ekonomiskt stöd av
främst regionalpolitiska skäl kan utgå till vissa åtgärder som i och för sig
kan vara föreskrivna i skogsvårdslagstiftningen men som med hjälp av stöd
kan bli utförda på ett kvalitativt bättre sätt. Ett särskilt skogligt stödområde
har lagts fast, inom vilket regionalpolitiskt motiverat stöd kan utgå.
Som anförs i proposition 1981/82:113 om program för regional utveckling
och resurshushållning finns sålunda förutsättningar för ett från regionalpolitiska
utgångspunkter inriktat arbete på skogsbrukets område. I motionen
berörs bl. a. behovet av ett aktivare skogsbruk i områden med omfattande
s.k. 5:3-skogar, alltså skogar som enligt 5 § 3 skogsvårdslagen (1979:429)
är så glesa eller till så stor del består av för marken olämpligt trädslag att
deras tillväxt är avsevärt lägre än den tillväxt som är möjlig. Utskottet får i
anslutning härtill erinra om att riksdagen hösten 1981 beslöt att kraftigt
förbättra möjligheterna till bidrag till skogsodling efter avverkning av lågproducerande
bestånd. Insatserna som skulle planeras för en 15-årsperiod
berör till större delen områden i Norrland (prop. 1981/82:30 bil. 5, JoU
1981/82:8, rskr 1981/82:29).

Som anförs i motionen är lagstiftningen angående häradsallmänningar
och allmänningsskogar i Norrland och Dalarna föremål för översyn inom
allmänningsutredningen (Jo 1979:04). Utredningen skall bl. a. undersöka
vilka möjligheter det kan finnas att i framtiden använda medel från avkastningen
från ifrågavarande skogsbruk så att de kommer bygden till godo.
Utskottet anser för sin del lämpligt att motion 2334 överlämnas till allmänningsutredningen
för övervägande.

Lokaliseringen av den centrala rennäringsadministrationen. Enligt motion
2342 bör riksdagen hos regeringen begära en utredning angående
möjligheterna att lokalisera den centrala rennäringsenheten från Jönköping
till Jokkmokk. En sådan lokalisering skulle enligt motionärernas mening
ytterligare förstärka ambitionen att till sistnämnda plats knyta en samisk
enhet, som därifrån bevakar och tillvaratar samemas intressen.

Lantbruksstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om
bl. a. rennäringen. För lantbruksstyrelsens handläggning av rennäringsfrågor
finns inom styrelsens veterinär- och husdjursavdelning en särskild
rennäringsenhet inrättad. Inom enheten handläggs frågor om rennäringens
rationalisering innefattande översiktlig planering, rådgivning, statliga stödåtgärder
såsom bidrag, lånegarantier, avgångsvederlag m. m., marknads -

JoU 1981/82:3 y

3

frågor, renslakt, avsättning av renprodukter m.m., renbeteskonventionema
med Norge och Finland, utnyttjande av mark ovan odlingsgränsen
och inom renbetesfjallen samt sysselsättningsfrågor för samer.

F. n. ingår i rennäringsenheten två handläggarbefattningar och drygt en
biträdestjänst. Härutöver har enheten tillgång till myndighetens gemensamma
resurser inom områdena juridik, information, administration osv.
Lantbruksstyrelsen inkl. rennäringsenheten är lokaliserad till Jönköping.
Inom lantbruksstyrelsens organisationsplan men med placering i Luleå
finns vidare en befattningshavare, som har till uppgift att samordna lantbruksverkets
sysselsättningsskapande åtgärder inom renskötselområdet.
Vidare finns en rådgivare i rennäringsfrågor stationerad i Umeå.

Regionalt handläggs rennäringsfrågor inom lantbruksnämnderna i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län. Inom var och en av dessa
nämnder finns en särskild rennäringsenhet. Lantbruksstyrelsens uppgift
som central rennäringsmyndighet är av övergripande natur. Beslut av
lantbruksverket i fråga om rennäring, sameby, ekonomiskt stöd, markförvaltning
m.m. fattas i första hand av vederbörande lantbruksnämnd, som
även har att svara för kursverksamhet och övriga direkta kontakter med
rennäringsutövarna. Såvitt avser lantbruksnämnden i Norrbottens län
sköts denna verksamhet från huvudkontoret i Luleå och från lokala rennäringskontor
belägna på sex olika platser i länet, bl. a. i Jokkmokk.
Rennäringsadministrationen är sålunda redan i dag i förhållandevis stor
utsträckning decentraliserad till det aktiva renskötselområdet. Detta är
naturligtvis inte ett skäl för att inte ytterligare utlokalisering av de administrativa
funktionerna på rennäringens område skulle kunna medföra vissa
fördelar. Som framgår av proposition 1981/82:113 (s. 169) anför sålunda
industriministern efter samråd med jordbruksministern att det bör vara
möjligt att utan påtagliga effektivitetsförluster på sikt förlägga lantbruksnämndens
rennäringsenhet till Jokkmokk. Länsstyrelsen kommer enligt
propositionen att få i uppdrag att utarbeta förslag till hur en sådan omlokalisering
kan ske.

Utskottet vill erinra om att frågan om att förlägga den centrala rennäringsadministrationen
till Jokkmokk var föremål för prövning även vid
förra riksmötet med anledning av en motion i ämnet. Utskottet framhöll då
(JoU 1980/81:18, p. 2) att utskottet delade meningen att det så långt det var
praktiskt möjligt borde vidtas åtgärder som ytterligare kunde underlätta
den samiska befolkningens kontakter med den centrala rennäringsadministrationen.
Utskottet ansåg bl. a. det motiverat att man i de fortsatta
övervägandena på förevarande område även undersökte möjligheterna att
lokalisera den centrala rennäringsadministrationen i närmare anslutning till
renskötselområdet. Sambandet med annan viktig verksamhet på området,
såsom forsknings- och försöksverksamheten vid Sveriges lantbruksuniversitet
och statens veterinärmedicinska anstalt borde även uppmärksammas.
Aktualiserade planer på att förlägga en renforskningsstation till Vindeln

JoU 1981/82:3 y

4

ansågs även kunna ha betydelse i sammanhanget. Det borde ankomma på
regeringen att närmare bestämma hur den förordade översynen bör genomföras.

Riksdagen gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet sålunda
anfört.

Utskottet, som hänvisar till nyss redovisade uttalanden från förra årets
riksdagsbehandling, vill avslutningsvis fästa uppmärksamheten på att
Svenska samemas riksförbund i skrivelse till arbetsmarknads- och jordbruksutskotten
hävdar att en flyttning av den centrala rennäringsadministrationen
till Jokkmokk inte bör genomföras. Förbundet förordar för sin
del att lantbruksstyrelsens rennäringsenhet förläggs till Umeå.

Stöd till växthusodlingen på Gotland. I motion 2348 förordas att bestämmelserna
om lokaliseringsstöd ses över så att sådant stöd kan utgå för
uppförande av växthus enligt samma villkor som gäller för kommunala
industrilokaler. Motionärerna, som framhåller att det är i högsta grad
önskvärt att nybyggnad av växthus sker på Gotland, anser att lokaliseringsstöd
är enda möjligheten att åstadkomma en önskvärd utbyggnad.

Enligt riksdagens beslut år 1979 utgår statligt stöd för att främja trädgårdsnäringens
rationalisering samt till åtgärder som möjliggör användning
av andra bränslen än olja eller har bränslebesparande effekt inom trädgårdsföretag.
Bestämmelserna härom återfinns i förordningarna 1979:427
resp. 1979:428. Rationaliseringsstödet lämnas i form av statlig lånegaranti
och statsbidrag. Lånegaranti lämnas till alla åtgärder som effektiviserar
produktionen inom näringen, till utvidgning, nyetablering och förvärv av
företag samt till åtgärder i övrigt som bidrar till att målet för rationaliseringspolitiken
uppfylls. Häri inkluderas stöd till samverkan inom näringen
i olika former. Statsbidragsformen är förbehållen sådana investeringar
som från samhällets synpunkt är särskilt angelägna. Två typer av sådana
investeringar kan urskiljas. Den ena avser investeringar i speciella
rationaliseringsåtgärder, exempelvis ny teknik och samverkan. Den andra
avser investeringar i regioner där det från samhällets synpunkt är önskvärt
att trädgårdsnäringen utvecklas. Sistnämnda regionala rationaliseringsstöd,
som kan utgå i samband med större investeringar i trädgårdsföretag,
är begränsat till de fyra nordligaste länen samt till Ljusdals, Malungs,
Vansbro, Älvdalens och Torsby kommuner. Stödet till energisparande
åtgärder utgår i form av statsbidrag.

Därest av regionalpolitiska skäl ytterligare former av stöd till växthusodlingen
befinns motiverade, exempelvis på Gotland, vill utskottet för sin del
förorda att eventuella åtgärder främst inriktas på sådana som är ägnade att
förbilliga och rationalisera driften av befintliga företag, exempelvis genom
stöd till anordningar för att tillvarata spillvärme o. d. Behovet av stöd till
uppbyggnad av nya trädgårdsföretag eller utvidgning av sådana företag bör
med hänsyn till näringens utsatta läge med stark utlandskonkurrens prövas
utifrån en helhetsbild av trädgårdsnäringens situation inom landet och

JoU 1981/82:3 y

5

därför i första hand bedömas i enlighet med de för trädgårdsnäringen
speciellt avsedda reglerna om finansieringsstöd.

Stockholm den 27 april 1982

På jordbruksutskottets vägnar
SVANTE LUNDKVIST

Närvarande: Einar Larsson (c)*, Svante Lundkvist (s), Arne Andersson i
Ljung (m)*, Maj Britt Theorin (s)*, Boije Stensson (fp), Grethe Lundblad
(s), Åke Wictorsson (s), Filip Johansson (c), Sven Eric Lorentzon (m),
Håkan Strömberg (s)*, Märta Fredrikson (c), Martin Segerstedt (s), Esse
Petersson (fp), Jan Fransson (s)* och Ingvar Eriksson (m).

* Ej närvarande vid yttrandets justering.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1982