yttr 1980/81 sou3y y

Yttrande 1980/81:sou3y

SoU 1980/81:3 y

Socialutskottets yttrande
1980/81:3 y

om straff för främjande av flykt m. m.

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har den 24 mars 1981 hemställt om socialutskottets
yttrande över de i proposition 1980/81:106 om ändring i brottsbalken m. m.
(främjande av flykt, falska telefonrecept m. m.) under punkterna 1-6
framlagda förslagen. Med anledning av propositionen har väckts motion
1980/81:1961 av Lars Werner m. fl. (vpk).

Utskottet

I propositionen föreslås en ändrad lydelse av 17 kap. 12 § brottsbalken om
straff för främjande av flykt, som därigenom kommer att få en generell
avfattning och bli tillämplig bl. a. vid sådana frihetsberövanden som beslutas
enligt de sociala vårdlagarna.

17 kap. 12 § brottsbalken har tidigare innehållit undantag för dels
sjukvård, dels vård enligt barnavårdslagen eller lagen om nykterhetsvård.
Som följd av att barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård upphör att
gälla vid utgången av år 1981 för att ersättas av socialtjänstlagen, lagen med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och eventuellt även en
lagstiftning om vård oberoende av samtycke av vuxna missbrukare (i det
följande kallad LVM i enlighet med socialberedningens förslag i SOU
1981:7) beslutade riksdagen hösten 1980 att undantagen för vård enligt
barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård skulle utgå ur bestämmelsen i
17 kap. 12 § brottsbalken (SoU 1980/81:15, rskr 1980/81:130). Ändringen
torde ha ansetts vara av huvudsakligen formell natur och blev inte närmare
diskuterad vid riksdagsbehandlingen. Vid denna tidpunkt förelåg dessutom
lagrådsremiss i det nu aktuella ärendet. Riksdagens beslut innebär att
brottsbalkens bestämmelser om främjande av flykt kan bli tillämpliga vid
dels sådana omhändertaganden enligt LVU som sker enligt 1 § andra stycket
2 eller tredje stycket, dels omhändertaganden av missbrukare enligt en
eventuell LVM. Det bör således observeras att det inte är all vård enligt
nämnda lagar som kan karakteriseras som frihetsberövande. Barn som
omhändertagits på grund av undermåliga hemförhållanden kan inte anses
vara berövade friheten. Det finns också andra situationer där man knappast
kan tala om frihetsberövande, t. ex. om vården äger rum i eget hem enligt
11 § andra stycket LVU eller enligt 15 § första stycket i socialberedningens
förslag till LVM eller i familjehem eller på någon helt öppen vårdinstitution

Riksdagen 1980/81. 12 sami. Ytlr. nr 3

SoU 1980/81:3 y

2

sorn saknar kvarhållningsrätt. Dessa frågor torde böra belysas tydligare än
vad som skett i propositionen.

I proposition 1980/81:106 föreslås att även undantaget för sjukvård skall
utgå ur 17 kap. 12 § brottsbalken, varjämte föreslås följdändringar i lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), lagen angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) samt smittskyddslagen.
Brottsbalkens regler skulle därigenom bli tillämpliga även vid
omhändertaganden enligt dessa lagar.

Jämfört med dagens situation innebär en generell reglering i brottsbalken
en utvidgning av det straffbara området vid omhändertaganden enligt de
sociala vårdlagarna. Döljande av den som avvikit är således i allmänhet inte
straffbart enligt dessa lagar. Maximistraffet är vidare högre enligt brottsbalkens
regler än enligt de alltjämt gällande lagarna om barnavård och
nykterhetsvård. Här bör även nämnas att det enligt 92 § barnavårdslagen
krävs att gärningen anmäls till åtal av vederbörande barnavårdsnämnd,
styrelse för ungdomsvårdsskola eller tillsynsmyndighet.

Utskottet ställer sig principiellt tveksamt till att regler som i första hand är
avpassade för kriminalvården på detta sätt utsträcks till det sociala
vårdområdet. Frihetsberövanden enligt de sociala vårdlagarna är i princip
betingade av den omhändertagnes eget vårdbehov och sker i hans intresse. I
de allra flesta fall finns ingen anledning att befara att den vårdbehövande
skulle vara farlig för sin omgivning eller att han skulle göra sig skyldig till
allvarliga brott. Undantag härifrån finns visserligen, främst bland personer
som av domstol överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Dessa undantag bör
dock inte föranleda att man utsträcker straffbarheten för främjande av flykt
till situationer där vårdintresset inte påkallar åtal eller där ett åtal t. o. m. kan
ha mycket negativa effekter för det fortsatta behandlingsarbetet. Socialutskottet
kan således inte dela uppfattningen att exempelvis hjälp till den som
avviker från ett hem där han får vård för sina missbruksproblem alltid skall
betraktas som ett allvarligt brott, t. o. m. om hjälpen kommer från en
familjemedlem eller annan närstående. Möjligheten att i vissa fall underlåta
åtal rubbar inte vad som nu sagts. På det sociala området bör utgångspunkten
snarare vara motsatt den som gäller inom kriminalvården. Åtal bör alltså inte
komma i fråga annat än i kvalificerade fall där inte vårdsynpunkterna talar
mot att gärningen beivras.

Den i propositionen valda lösningen kan alltså inte utan vidare accepteras
inom den sociala sektorn där den skulle kunna leda till att straff utdömdes
även i fall när det från vårdsynpunkt hade varit önskvärt att undvika åtal. För
att förebygga sådana konsekvenser kan olika lösningar tänkas.

En möjlighet vore att i likhet med vad som nu gäller enligt barnavårdslagen
för åtal kräva en anmälan eller angivelse från något för vården ansvarigt
organ. Detta skulle emellertid kräva en komplicerad tilläggsbestämmelse i
brottsbalken, samtidigt som det beträffande vissa vårdområden inte är
självklart vilket organ som skulle kunna anförtros en sådan uppgift. Detta

SoU 1980/81:3 y

3

alternativ behöver därför utredas närmare innan man kan ta ställning till
utformningen av eventuella lagregler.

Det i motionen framlagda förslaget att eventuella straffbestämmelser bör
utformas särskilt för varje vårdområde och införas i resp. lag kräver också
närmare utredning. Utskottet vill dessutom erinra om att den lydelse av
17 kap. 12 § brottsbalken som kommer att gälla från årsskiftet 1981-1982 i allt
fall kommer att omfatta omhändertaganden enligt LVU och en eventuell
LVM om ingen lagändring görs i brottsbalken. Att såsom förordas i
motionen avslå propositionsförslaget i denna del skulle därför inte innebära
någon godtagbar lösning för dessa omhändertaganden.

Med hänsyn till att riksdagen redan tagit ställning till utformningen av
17 kap. 12 § brottsbalken såvitt avser vård enligt LVU och LVM torde det
heller inte vara möjligt att nu göra för domstolarna vägledande uttalanden
om bestämmelsens tillämpning annat än såvitt avser sjukvårdsområdet.
Möjligheterna att genom motivuttalanden skilja ut de fall där något
straffrättsligt ingripande inte är påkallat är således begränsade.

Socialutskottet anser därför övervägande skäl tala för att det i proposition
1980/81:106 framlagda förslaget till ändring av 17 kap. 12 § brottsbalken bör
kompletteras med en straffrihetsregel efter mönster av 17 kap. 11 § tredje
stycket samma lag liksom brottsförebyggande rådet förordat i sitt remissvar
över den departementspromemoria som ligger till grund för regeringsförslaget.
I motiven till en sådan regel bör därutöver framhållas vårdsynpunkternas
betydelse för bedömningen. I allmänhet bör åtal inte komma i fråga vid
frihetsberövanden som gjorts enbart i den omhändertagnes eget intresse.
Detta gäller i synnerhet när det är någon av den vårdbehövandes närmaste
som begått gärningen.

Sammanfattningsvis förordar socialutskottet att det i 17 kap. 12 § brottsbalken
införs en föreskrift av innehåll att straff inte skall ådömas om
gärningen med hänsyn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens
förhållande till den som avvikit eller annan särskild omständighet framstår
som ringa. Det kan naturligtvis även övervägas att som en följd därav företa
motsvarande ändring av 17 kap. 11 § brottsbalken på sätt brottsförebyggande
rådet föreslagit. Det ankommer dock inte på socialutskottet att ta ställning
till denna fråga.

Socialutskottet tillstyrker i övrigt propositionens förslag i vad dessa
remitterats till utskottet och avstyrker motion 1980/81:1961.

Stockholm den 28 april 1981

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1980/81:3 y

4

Närvarande: Göran Karlsson (s), Gabriel Romanus (fp), Evert Svensson (s),
Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik Larsson (c), Blenda Littmarck
(m), Ulla Tillander (c), Sven-Gösta Signell (s), Kersti Swartz (fp), Stig Alftin
(s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Maria Lagergren (s) och Siri
Häggmark (m).

GOTAB 69009 Stockholm 1981