yttr 1980/81 lu2y y (Yttrande 1980/81:lu2y)

LU 1980/81:2 y

Lagutskottets yttrande
1980/81:2 y

över motionerna 1979/80:1120 och 1979/80:1864 angående ekonomisk
brottslighet

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har hemställt om lagutskottets yttrande över motionerna
1979/80: 1120 av Olof Palme m. fl. (s) och 1979/80: 1864 av Lars Werner
m. fl. (vpk) jämte inkomna remissyttranden, allt i de delar som berör lagutskottets
beredningsområde.

1 motion 1120 läggs fram en rad förslag till åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten. Bl. a. anser motionärerna att företagsrevisorernas ställning
och uppgifter bör utredas (punkt 5) liksom frågan huruvida i vissa fall
fysisk eller juridisk person som har ett bestämmande inflytande i annan
juridisk person skall kunna åläggas ett direkt ansvar för dennas skulder -s. k. ansvarsgenombrott (punkt 6). Motionärerna yrkar att riksdagen skall
ge regeringen till känna vad som anförts i motionen om åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten.

1 motion 1864 yrkas att riksdagen hemställer hos regeringen om skyndsamma
förslag mot den ekonomiska brottsligheten i enlighet med vad som
anförs i motionen. Enligt motionärerna bör bl. a. en höjning av aktiebolagens
aktiekapital (minimikapital) ske. Vidare bör åtgärder vidtas som skall
vara ägnade att underlätta möjligheterna till ansvarsgenombrott för styrelseledamöter/ägare
i fåmansbolag.

Beträffande frågan om ansvarsgenombrott anförs i motion 1120 att vid
ekonomisk brottslighet som begås under täckmantel av en juridisk person
kan den brottslige enligt allmänna rättsgrundsatser åläggas personligt skadeståndsansvar.
För att risker för skador skall kunna förebyggas bör
emellertid enligt motionärerna rörelse över huvud taget inte få bedrivas
utan personligt ansvar, om inte den juridiska personen har ett tillräckligt
eget kapital. Vidare framhålls att den begränsning av ansvaret för en
juridisk persons skulder som gäller enligt associationsrätten i vissa fall
framstår som omotiverad. Motionärerna pekar härvidlag på att den juridiska
personens form i mindre seriösa sammanhang används som ett instrument
för att samla upp skulder och låta dem gå i graven med företaget.

Enligt motionärerna bör det övervägas om inte lagstiftningen bör ändras så
att en fysisk eller juridisk person, i vissa särpräglade undantagssituationer,
kan åläggas ett direkt ansvar för en juridisk persons skulder.

Yttranden över motionen såvitt avser frågan om personligt betalningsansvar
har lämnats av hovrätten över Skåne och Blekinge. Sveriges industriförbund
och Svenska handelskammarförbundet. Svenska arbetsgivare1
Riksdagen 1980181. 8 sami. Yttr.nr2

LU 1980/81:2 y

föreningen, LO, TCO, Sveriges advokatsamfund, SHIO-Familjeföretagen
och Svenska företagares riksförbund.

Utskottet får anföra följande.

De önskemål om ansvarsgenombrott som framförs i motionerna torde
främst ta sikte på aktiebolag. Ett utmärkande drag för verksamhet som
bedrivs i aktiebolagsform är att ansvaret för skulder som uppkommer i
verksamheten drabbar bolaget som sådant och att delägarna svarar endast
med sitt insatskapital. Reglerna innebär med andra ord att borgenärerna är
hänvisade till att söka få betalning för sina fordringar ur bolagets tillgångar
och inte kan vända sig mot delägarna personligen vare sig dessa är fysiska
eller juridiska personer. Till skydd för borgenärernas intresse har uppställts
ett omfattande regelsystem som innebär garantier för att en bolagsförmögenhet
verkligen skapas vid bolagets bildande och att detta bundna
kapital inte sedan försvinner under bolagets verksamhet. Det anförda
gäller i huvudsak också ekonomiska föreningar. Även en ekonomisk förenings
borgenärer är således hänvisade till föreningens tillgångar och kan
inte vända sig mot medlemmarna personligen.

Som framgår av det anförda är den personliga ansvarsfriheten för delägarna
eller medlemmarna en grundläggande princip i aktiebolagsrätten
och föreningsrätten. Ansvarsfriheten kan sägas vara en förutsättning för
att aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna skall kunna dra till sig
det för verksamheten nödvändiga kapitalet. Utskottet vill i anslutning
härtill peka på att ansvarsfriheten för delägarna är av betydelse, inte minst
när ett företag råkar i kris. Av hänsyn till sysselsättningspolitiken och
andra samhälleliga skäl kan det vara erforderligt att ett krisdrabbat företag
tillförs nytt kapital och därigenom kan fortsätta driften.

Från principen om delägarnas eller medlemmarnas ansvarsfrihet har i
lagstiftningen gjorts vissa avsteg. Sålunda ådrar sig de som före ett aktiebolags
bildande deltar i åtgärd eller beslut på bolagets vägnar ett solidariskt
ansvar för de förpliktelser som ingåtts (2 kap. 13 § aktiebolagslagen, ABL).
Om en aktiebolagsstyrelse underlåter att fullgöra sin likvidationsskyldighet
när bolaget förlorat mer än två tredjedelar av aktiekapitalet blir styrelseledamöterna
och andra som med vetskap om obeståndet handlat på bolagets
vägnar likaledes solidariskt ansvariga för uppkomna förpliktelser (13 kap.
2§ ABL). Vidare kan enligt bestämmelser i 15 kap. ABL skadeståndsskyldighet
uppkomma för stiftare, styrelseledamot, verkställande direktör och
aktieägare som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget, aktieägare
eller annan. För de ekonomiska föreningarnas vidkommande finns liknande
bestämmelser i 3§ (ansvar för åtgärder innan föreningen registrerats)
och i 106—109 §§ (skadestånd) lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.

Ansvar för en juridisk persons skulder kan vidare uppkomma till följd av
skatterättsliga bestämmelser. Enligt uppbördslagen kan sålunda den som i
egenskap av företrädare för en juridisk person har verkställt källskatteav -

LU 1980/81:2 y

drag, men uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala det
innehållna beloppet i rätt tid och ordning, bli solidariskt betalningsskyldig
med den juridiska personen för skattebeloppet jämte restavgift. En motsvarande
ordning gäller enligt särskilda författningar när mervärdeskatt
inte inbetalas samt, från och med den 1 juli i år, när arbetsgivaravgifter inte
inlevereras i rätt tid och ordning.

När det gäller enmans- och fåmansföretag har i rättspraxis vissa ytterligare
undantag gjorts från principen om delägares och medlemmars ansvarsfrihet
för aktiebolags och ekonomiska föreningars förpliktelser (se
NJA 1942 s. 473, 1947 s. 647 och 1975 s. 45). Gemensamt för de olika
rättsfallen kan sägas vara att företagen haft ett mycket begränsat antal
delägare, drivit en verksamhet som varit osjälvständig i förhållande till
delägarnas egen verksamhet och som syftat till att tillgodose delägarnas
direkta intressen mera än att uppnå vinst inom företaget. Företagens
tillgångar har varit obetydliga i förhållande till storleken av de fordringsanspråk
som sannolikt kunde väntas.

Enligt utskottets mening ger de ovan redovisade reglerna om ansvarsgenombrott
i förening med den rättspraxis som utvecklats möjligheter att
ålägga dem som har ett bestämmande inflytande över en juridisk person
ansvar för dennas skulder i sådana fall då fordringsägarnas intressen klart
och illojalt åsidosatts. Utskottet anser att man inom den civilrättsliga
lagstiftningen inte utan starka skäl bör urholka principen om ansvarsfrihet
ytterligare. Sådana starka skäl har inte visats föreligga. Utskottet vill
vidare erinra om att omfattande ändringar skett i konkurslagen och annan
lagstiftning som syftar till att sådana förfaranden som avses med motionerna
i förevarande del skall kunna förhindras och uppdagas. Bl. a. gäller
fr. o. m. den I juli 1980 att ställföreträdare för aktiebolag och vissa andra
juridiska personer enligt konkurslagen kan meddelas ett straffsanktionerat
näringsförbud om de handlat otillbörligt. Under förarbetena till bestämmelserna
om näringsförbud (prop. 1979/80:83, LU 1979/80:31) uttalade
departementschefen att han inte ansåg det erforderligt att komplettera
straffsanktionen med bestämmelser om personligt betalningsansvar. Han
framhöll vidare att om erfarenheterna av tillämpningen av det nya näringsförbudet
visade att behov av ett vidgat sanktionssystem föreligger får
saken tas upp till förnyat övervägande.

Med hänvisning till det anförda anser lagutskottet att motionerna 1120
och 1864 såvitt avser frågan om ansvarsgenombrott bör avstyrkas.

Vad härefter gäller de i motionerna upptagna frågorna om utredning
angående företagsrevisionen och om höjning av aktiekapitalet konstaterar
utskottet att motionsyrkanden med samma innebörd prövats av utskottet i
samband med behandlingen av proposition 1979/80: 143 med förslag till ny
lagstiftning om handelsbolag m.m. Utskottet har i sitt den 13 november
1980 avgivna betänkande (LU 1980/81:4) avstyrkt bifall till motionsyrkandena.
I konsekvens härmed bör enligt utskottets mening önskemålen i

LU 1980/81:2 y

motionerna 1120 och 1864 i nu aktuella delar inte föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Stockholm den 18 november 1980

På lagutskottets vägnar
LENNART ANDERSSON

Närvarande: Lennart Andersson (s). Bernt Ekinge (fp). Inger Lindquist
(m), Ivan Svanström (c), Stig Olsson (s). Elvy Nilsson (s). Joakim Ollén
(m)*, Arne Andersson i Gamleby (s). Martin Olsson (c). Ingemar Konradsson
(s). Marianne Karlsson (c). Bengt Silfverstrand (s). Margot Håkansson
(fp). Ingrid Segerström (s) och Göran Allmér (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Avvikande mening

av Lennart Andersson, Stig Olsson, Elvy Nilsson, Arne Andersson i
Gamleby, Ingemar Konradsson, Bengt Silfverstrand och Ingrid Segerström
(alla s) som anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med orden "Enligt
utskottets” och slutar på s. 4 med orden "riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill för sin del framhålla att det från olika utgångspunkter
framstår som i och för sig rimligt att ett företag eller en person som har ett
avgörande inflytande över ett bolag och drar ekonomisk nytta av detta
också ytterst bör vara ansvarigt för bolagets skulder, i varje fall om
skulderna uppkommit som en följd av att bolagets verksamhet inte bedrivits
enligt sunda affärsmässiga principer. Detta synsätt gör sig enligt utskottets
mening särskilt starkt gällande när skulderna uppkommit som ett
led i den ekonomiska brottsligheten. Starka skäl talar för att man i sådana
fall bör kunna ålägga den som har ett bestämmande inflytande över bolaget
ett direkt ansvar för bolagets skulder.

De regler om ansvarsgenombrott och skadestånd i aktiebolagslagen och
föreningslagen som utskottet redovisat i yttrandet har, som framgått, en
begränsad räckvidd. Visserligen kompletteras de genom bestämmelser i
uppbördslagstiftningen om solidariskt betalningsansvar för juridisk persons
ställföreträdare, men som helhet är lagreglerna på det associationsoch
skatterättsliga området enligt utskottets mening inte i någon högre
grad ägnade att motverka skentransaktioner och andra otillbörliga utnyttjanden
av bolags- och föreningsformen. De redovisade HD-avgörandena
tyder i och för sig på att domstolarna är beredda att utsträcka ställföreträdaransvaret
något längre än vad som varit förutsatt i den associationsrätts -

LU 1980/81:2 y

liga lagstiftningen. Det kan emellertid antas att domstolarna endast med
stor försiktighet kommer att döma till ansvarsgenombrott så länge lagregleringen
på förevarande område är oförändrad. Några klara och lättillämpliga
principer för när ansvarsgenombrott skall få göras kan i alla händelser
inte sägas föreligga.

Enligt utskottets uppfattning är det önskvärt att möjligheterna till ansvarsgenombrott
vidgas. Som anförts av skånska hovrätten under remissbehandlingen
av motionerna skulle införandet av regler om ställföreträdaransvar
för en juridisk persons skulder förutsätta en delvis ny syn på
förhållandet mellan exempelvis moderbolag och dotterbolag eller mellan
ett bolag och dess ägare. En lagändring om ansvarsgenombrott bör därför
inte genomföras utan att frågan dessförinnan ingående övervägts. Med
anslutning till vad som i detta hänseende anförs i motionerna 1120 och 1864
anser utskottet följaktligen att frågan om en utvidgning av möjligheterna
till ansvarsgenombrott bör utredas. Utskottet tillstyrker därmed bifall till
motionerna i aktuell del.

Vad härefter angår de i motionerna upptagna frågorna om utredning
angående företagsrevisionen och om höjning av aktiekapitalet vill utskottet
erinra om att motionsyrkanden av samma innebörd prövats av utskottet i
samband med behandlingen av proposition 1979/80: 143 med förslag till ny
lagstiftning om handelsbolag m.m. Utskottet har i sitt den 13 november
1980 avgivna betänkande (LU 1980/81: 4) avstyrkt bifall till motionsyrkandena.
I reservationer till betänkandet har dock de socialdemokratiska
ledamöterna tillstyrkt att frågorna om företagsrevisionens ställning och om
en höjning av minimikapitalet i aktiebolag utreds. På de i reservationerna
anförda skälen tillstyrker utskottet bifall till motionerna 1120 och 1864
såvitt nu är i fråga.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980