yttr 1980/81 föu2y y

Yttrande 1980/81:föu2y

FöU 1980/81:2 y

Försvarsutskottets yttrande
1980/81:2 y

om skadeståndsansvaret för omhänderhavd egendom

Till lagutskottet

Lagutskottet har den 4 december 1980 beslutat inhämta yttrande från
försvarsutskottet över motion 1979/80:144 om skadeståndsansvaret för
omhänderhavd egendom.

Utskottet

I den nya skadeståndslagen (1972:207), som trädde i kraft den 1 juli 1972
(prop. 1972:5, LU 1972:10, rskr 1972:192), har arbetstagares skadeståndsansvar
begränsats kraftigt i förhållande till tidigare lagstiftning. Enligt 4 kap.
1 § skadeståndslagen är arbetstagare ansvarig för skada som han vållar
genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl
föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning,
den skadelidandes intresse och övriga omständigheter. Med arbetstagare
likställs enligt 6 kap. 4 § skadeståndslagen bl. a. värnpliktiga och andra
som fullgör tjänstgöring som finns föreskriven i lag.

Av förarbetena till den nya skadeståndslagen framgår att lagrådet har
pekat på att den av regeringen föreslagna, senare av riksdagen också antagna
lydelsen av 4 kap. 1 § medförde en avsevärd begränsning av skyldigheten för
värnpliktiga och andra krigsmän att ersätta förlust av eller skada på egendom
som tillhör försvarsmakten eller är avsedd för dess behov, t. ex. ansvar för
utlämnade persedlar och annan materiel. Enligt lagrådets mening borde
förslaget till den aktuella paragrafen ha ändrats på så sätt att ”synnerliga
skäl” ersatts med ”särskilda skäl”.

I motion 1979/80:144 av Allan Ekström (m) yrkas att riksdagen anhåller
hos regeringen om förslag till ändring av 4 kap. 1 § skadeståndslagen i
enlighet med vad som anförts i motionen.

I motionen framhålls att försvarsmakten årligen tillfogas betydande
förluster på grund av att de värnpliktiga inte förmår återställa den materiel
som de har fått sig anförtrodd. Motionären hänvisar till att riksrevisionsverket
(RRV) i en rapport har uppskattat återanskaffningskostnaderna för
sådana förluster till 25-30 milj. kr./år. Enligt rapporten försvinner framför
allt egendom som kan betecknas som särskilt begärlig, såsom vindrockar,
persedelpåsar, mössor, skjortor, sovsäckar, bajonetter, kompasser och
kikare. RRV anser att skadeståndslagen har blivit normgivande på ett sätt
som med tanke på försvarets speciella uppgift måste betecknas som mindre
önskvärt. Materielförlusterna har ökat markant sedan lagens tillkomst.

1 Riksdagen 1980181. 10 sami. Yttr. nr 2

FöU 1980/81:2 y

2

Tillämpningen av lagen har enligt RRV också haft den effekten att den
skapat uppgivenhet bland truppbefälet när det gäller att vidta materieldisciplinära
åtgärder.

Motionären uttalar att RRV finner tillståndet vara ytterst oroande och att
verket utpekar rättsregeln i 4 kap. 1 § skadeståndslagen som en av orsakerna
till detta. Lagrådet har, konstaterar han, fått mera rätt än det kanske anade i
sina värsta farhågor. Rättspraxis visar enligt motionären att domstolarna i de
flesta fall som förelegat till bedömande funnit lagliga hinder möta för att
ålägga den materielansvarige ersättningsskyldighet. Enligt motionärens
mening är det demoraliserande med en ordning enligt vilken man praktiskt
taget saknar ansvar för omhänderhavd egendom. En sådan ordning står
enligt motionären i klar strid med eljest vedertagna rättsgrundsatser och
värderingar. Bestämmelsen i 4 kap. 1 § skadeståndslagen måste därför, anser
motionären, med hänsyn till sakens vikt och betydelse skyndsamt bringas i
överensstämmelse med nämnda rättsgrundsatser.

RRV:s rapport Materielförluster i försvaret framlades i mars 1979.
Rapporten överlämnades av RRV till överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna,
försvarets civilförvaltning och försvarets materielverk för beaktande.
Regeringen beslöt den 1 november 1979 att överlämna rapporten till
militäransvarskommittén (Ju 1977:09).

Med skrivelse den 27 november 1979 har överbefälhavaren beordrat vissa
åtgärder för att minska materielförlusterna i det militära försvaret. Materielförluster
skall fr. o. m. den 1 juli 1980 belasta utbildningsförbandens
kostnadsbudgetar. Skrivelsen gällde vidare märkning av materiel, statistik
och redovisning avseende materielförluster, försök med försäljning av viss
begärlig materiel, utbildningen i materieltjänst för yrkesofficerare, materielkontroll,
m. m. Överbefälhavaren konstaterade att den centrala punkten om
tillämpningen av skadeståndslagen ännu inte hade fått sin lösning.

Försvarsutskottet konstaterar att RRV i mars 1979 uppskattade de
sammanlagda återanskaffningskostnaderna för materielförlusterna vid
värnpliktsutbildning till 25-30 milj. kr. per år. Förlusterna ökade markant
efter ändringarna i skadeståndslagen år 1972.

Närmare och aktuellare uppgifter om värdet av materielförlusterna har
utskottet kunnat få endast såvitt gäller grundutbildningen vid
armén. Förlusterna där redovisas i en sammanställning som bifogas detta
yttrande.

Enligt försvarsutskottets mening är rådande förhållanden i fråga om
materielförluster under värnpliktsutbildning inte tillfredsställande. Även om
statistiken från arméns grundutbildning tyder på en stabilisering under de
senaste åren så uppgår återanskaffningskostnaderna till belopp som inte utan
vidare kan accepteras.

Förutom kostnadsaspekten bör enligt försvarsutskottets mening beaktas
att den militära verksamheten i hög grad förutsätter att både anställda och

FöU 1980/81:2 y

3

värnpliktiga känner ansvar för sina uppgifter. Till detta ansvar hör att ta vård
om både personlig materiel och materiel som är gemensam för det egna
förbandet. Brister i utrustningen kan i krig direkt påverka möjligheterna att
lösa uppgifterna och att själv överleva.

Det är mot denna allvarliga bakgrund man måste ifrågasätta om gällande
bestämmelser och deras tillämpning är ägnade att vidmakthålla de värnpliktigas
naturliga känsla av ansvar för anförtrodd utrustning.

Försvarsutskottet är f. n. inte berett att tillstyrka att skadeståndslagen
ändras i enlighet med motionärens förslag. En sådan ändring får konsekvenser
som utskottet nu inte kan helt överblicka. Reglerna för ansvaret i fråga
om militär utrustning bör ses över utan dröjsmål. Härvid bör beaktas att
skador och förluster vid militär verksamhet kan inträffa även vid normal
aktsamhet och att de i så fall självfallet inte skall drabba den enskilde.

Försvarsutskottet anser att militäransvarskommittén bör uppmanas att
särskilt överväga denna fråga. Därvid bör även beaktas möjligheten att i
värnpliktslagen införa en bestämmelse om ersättningsskyldighet för skador
och förluster som värnpliktig vållar uppsåtligen eller av vårdslöshet. En
sådan regel bör övervägas i första hand beträffande materiel som har
utlämnats till den värnpliktige för personligt bruk.

Stockholm den 10 mars 1981

På försvarsutskottets vägnar
PER PETERSSON

Närvarande: Per Petersson (m), Eric Holmqvist (s), Gudrun Sundström (s),
Roland Brännström (s), Gunnar Oskarson (m), Åke Gustavsson (s), Ulla
Ekelund (c), Evert Hedberg (s), Göthe Knutson (m), Karl-Erik Svartberg
(s), Anders Gernandt (c), Holger Bergman (s), Eric Hägelmark (fp), Eivor
Nilson (c) och Kerstin Ekman (fp).

Avvikande mening

Eric Holmqvist, Gudrun Sundström, Roland Brännström, Åke Gustavsson,
Evert Hedberg, Karl-Erik Svartberg och Holger Bergman (alla s) anser
att den del av utskottets anförande som på s. 2 börjar ”Enligt försvarsutskottets
mening” och på s. 3 slutar ”personligt bruk” bort ha följande
lydelse:

Materielförluster under värnpliktsutbildning har alltid förekommit. Med
hänsyn till penningvärdets förändring är den redovisade utvecklingen av
förlusterna vid arméns grundutbildning inte anmärkningsvärd. Det är dock
angeläget att materielförlusterna begränsas så långt som det är möjligt.

FöU 1980/81:2 y

4

Överbefälhavaren har under hösten 1979 uppdragit åt bl. a. försvarets
civilförvaltning, försvarets materielverk och försvarsgrenscheferna att utforma
redovisningsbestämmelser, se över reglerna för märkning av materiel,
genomföra tätare kontroller av viss materiel, m. m. Regeringen har i
november samma år överlämnat RRV:s rapport till militäransvarskommittén,
uppenbarligen i avsikt att få en genomlysning av vilka rättsliga och andra
åtgärder som är möjliga att vidta.

Med hänsyn till de åtgärder som har vidtagits och olägenheterna av en
särlagstiftning för de värnpliktiga vill försvarsutskottet inte tillstyrka den av
motionären föreslagna ändringen av 4 kap. 1 § skadeståndslagen.

Bilaga till FöU 1980181:2 y

Sammanställning angående materielförluster under grundutbildningen vid armén (förlustvärdena är i regel 30 eller 70 % av återanskaffningskostnaderna,
löpande priser)

	1972-73	1973-74	1974-75	1975-76	1976-77	1977-78	1978-79	1979-80
Antal förluster per värnpliktig (ge-nomsnitt)	2,7	4,2	4,5	4,7	.2,9	3,2	3,0	2,7
Förlustvärde per värnpliktig (genom-snitt, ca kr.)	29	65	81	110	101	95	97	94
Sammanlagt förlustvärde (ca kr.)	1380 000	2 830 000	3 200 000	4 050 000	3 960000	3 740 000	4 020 000	4130 000
Frivillig ersättning, sammanlagt (ca kr.)	220 000	120 000	120 000	140 000	360 000	470 000	620 000	720000
Ålagd ersättning, sammanlagt (ca kr.)	23 000	24 000	25 000	23 000	67 000	65 000	54 000	57 000

FöU 1980/81:2 y

GOTAB 66679 Stockholm 1981